Hoppa till innehåll

Etikett: väder

Hur har vi det nu då?

Sedan den 13 mars 2020 har jag envist påtalat för alla att de borde skriva dagbok i dessa underliga tider. Och så har jag bestämt mig för att föregå med gott exempel och köpt en vrålsnygg dagbok (Flame Tree Scetch Book) och en fantastisk penna. Min plan var att alla om fem eller tio år skulle kunna häpna åt allt som de hade glömt, men som stod i dagboken: vad munskydd kostade, hur händerna såg ut som kebabstrimlor av allt tvättande och absurditeter som ”nästa vecka är nog allt normalt igen”.

Pennan tappade jag bort omedelbart och så här ser första uppslaget fortfarande ut. Men jag har gjort ett avtryck: en fläck!

Om jag hade skrivit dagbok som jag ju planerade, hade jag på gårdagens datum skrivit detta:

20 januari 2022

Igår fick jag tredje vaccinsprutan – den som kallas påfyllnads eller booster – och det gick som vanligt finemang. Sjuksköterskan hade ärvt ett byggföretag och sagt upp sig för flera år sedan, men höll på med vaccineringar sedan ett år. ”För det är så kul!”

På kvällen tränade jag basket och sen gick jag hem och kunde inte somna. 

Idag kunde jag tvärtom inte vakna.

Sedan hade jag förmodligen inte skrivit mer, för hur kul är det att berätta om en dag där jag bara var vaken runt frukost, lunch och middag? (Därför ser ni att jag är klädd i pyjamas, för dagboksbilden togs i någon av vakenhetsperioderna.) Boosterdosen boostade alltså min sömnfunktion. Men nu är jag pigg och glad klockan 02 på natten eftersom jag ju sov hela dagen!

I min coronavärld är allt jättemegasuperförvirrat. MDU (Mälardalens Universitet där jag vikarierar till 1mars) har gett diffusa order om att undervisningen bör ske på campus – men att de lärare som kan, ska jobba hemifrån. (Nej, det går ju inte riktigt ihop.) Basketmatcher ställs in på löpande band samtidigt som ingen riktigt vet varför vi egentligen får fortsätta träna. Vädret beter sig likadant: snöstorm ena dagen, vårväder nästa dag, följt av en köldknäpp på tio minusgrader och ishalka överallt.

En dag såg det ut så här.
Bara nån dag senare hade all snö smält, men då dök ett norrsken plötsligt upp.

Några av släktingarna som jag har intervjuat om läget ska jobba på plats och frottera sig med  700 andra människor, andra ska sitta hemma på kammarn trots separata enmansarbetsrum på arbetsplatsen. Några har komplett frihet att göra som de vill, andra får strikta order där arbetstiden hemma respektive på plats kontrolleras med sekundexakthet. De som studerar får ibland sitta helt normalt och fnittra i en fullsatt aula, ibland med munskyddstvång blott använda var tredje stol. Några är sjuka mest hela tiden, andra sitter i karantän varannan vecka. Men en sak har vi alla gemensamt:

Vi avskyr att sitta i digitala möten.

Inledningsvis kändes det kul att via Zoom

  • hinka vin framför datorn med gamla kompisar
  • diskutera dåliga böcker med bokklubbarna
  • fnittra i möten när Nisse för femtonde gången frågar om han hörs
  • föreläsa i pyjamasbyxor och kavaj.

Imorrn ska jag pigga upp åhörarna mig själv genom att byta ut min profilbild till den här:

Kapten Zoom gick bara i fem program 1976, men gjorde ett outplånligt intryck på mig.

Men hur har ni det? Eländes elände, foten i kläm och solsken i blick?

Share
35 kommentarer

Än slank hon hit, än slank hon dit …

Jag var i Skåne hela förra veckan, för det skulle bli ett förtjuuusande väder och jag skulle bli sådär lagom solblekt och rödmosig. Men så kom regnet. Plask, plask, sa det där jag gick och stod.

Men det var en vacker skog.

Så kom solen och värmen plötsligt, varför vi åkte ner till stranden – Österlens långa sandstränder som är som gjorda för det soldyrkande folket i Norden!

Då kom regn och massa sekundmetersblåst, så jag fick istället leka med boll och fjädrar.

Sedan kom jag hem till Eskilstuna och skulle måla huset. Men si då skulle det enligt alla prognoser regna, så jag bestämde mig för att röja lite i källaren istället för att köpa färg. Jomenvisst, där stod jag i källaren och röjde medan solen sken och ingen färg blev köpt. Då fyllde jag släpflaket (heter det kanske inte, men ni fattar) med sådant som skulle iväg till tippen (elva röda soffkuddar vars soffa for vilse redan 2011, tre färgglada barnoveraller från 1990-talet och 27 romaner ingen någonsin kommer att läsa).

Så … då kom regnet.

Men vad gör väl det, när det finns väggar att tapetsera? Klister fram, klet och kladd, spill och dräll! Hej vad det går undan!

Ett missat område alldeles en minut efter att alla penslar och rollrar var rengjorda fick tapetklister via min hand.

Men huuuu så varmt det var under tapetseringen. Svetten rann ända in i öronen eftersom jag har tappat bort alla pannband. Jag tittade ut. Se där, där satt ju solen och skrattade rått åt mig där jag gick inomhus och slavade.

Nu är jag på väg ut på Sörmlandsleden för att njuta av skog och mark, äta en ohygglig massa mat i sällskap med mygg, flugor och knott. Jag ska bada och bo på vandrarhem med två kompisar och det ska inte regna en enda sekund! Det står just nu i alla tillgängliga appar och sajter att det är 0 % risk att det regnar!

Så nu är det jag som packar jag ner sydväst och kragstövlar.

Share
42 kommentarer

Snöeufori

Jag är galet lycklig av snön och kylan! Nu är det förvisso så att jag är precis lika förtjust i 42-gradig värme (utomhus, inte feber), men vädervärdet har här i Mälardalen de senaste dagarna varit rent relischöööst.

Redan som tvååring insåg jag att snö var speciellt.
Och som femtioplussare kan man ta sig sådana här friheter.

Jag irrar runt i snön och tjoar mot snöhögar och vinkar åt plogbilar och köper goretexskor och broddar och kan helt inte låta bli att promenera med basketbollen varenda, varenda dag. Och så måste jag ta bilder som en turist i Venedig eller nåt. Snögranar, snögrenar och snöhögar samt snöhimlar! Allt måste dokumenteras!

Bollen ylar mot månen.
Om det hade sett ut såhär i en Hollywoodfilm, hade jag sagt nåt i stil med ”äh, sådär ser inte snö ut, det där är fejk”.
Himlars makter! Himlen ser ut som ett påslakan!

Och hur det nu var idag med svinkyla och skymning, så gick jag ut jättevarmklädd med min djefla man. Och vi hamnade då mitt i himmelriket.

Vi vandrade vidare, och kom till en bäck. En isbäck!

Iskristallerna var gigantiska, men jag hade ingen tändsticksask med mig för jämförelse.

Jag tog några bilder och provade om bäcken skulle hålla mig. Knak, sa det lite kul och vi mindes när den nuvarande 18-åringen för jättemånga år sedan plurrade just precis på detta ställe. Traditionsenligt …

– KRAAAASK. PLASK!
– Ojojoj!
– Iiiih! sa jag när jag plurrade ända upp till knäna och sedan föll omkull.
– Oj, nu måste vi gå hem! sa min djefla man.
– Ja, men ta en bild först!

Kallt som fan, kan jag tala om att det var.

Så hastade vi hemåt – jag med plask i skorna (inte goretex idag) och solsken i blick. Det tog en kvart ungefär, och på den tiden hann allt blött frysa till is; det var gubevars –15 °C.

Som ett litet barn satte jag mig på bänken i hallen och ynkade litegrann medan den djefla mannen knöt upp isskorna med sina orienterarfingrar.

HURRA FÖR VINTERN! (I alla fall just nu. Man kan ju ändra sig.)

Share
57 kommentarer

Sekruttvåren 2017!

Man vaknar. Man ser att det ju är ljust ute fastän det är så tidigt att det kan kallas ”i ottan”. Man blir nöjd. Man vill som Rönnerdahl skutta ur sängen.

– AAAAARRRRGHHHIOOOO för faeeen! vrålar man i nästa sekund när fötterna nuddar golvet som är så isande kallt som det någonsin har varit.

Ronja Rövardotter hade säkert på något sätt kunnat kalla det där morrtjutet ett väldigt positivt vårskrik, men si på det humöret är jag nu inte. Det positiva alltså. Liksom:

– Jajaja. Mina fötter ser pyttesmå ut, men det är bara en synvilla.

Såsom britterna diskuterar vädret, gör även jag det i dessa snövädersdagar. På samma sätt som jag tjoar av snöglädje i december, fnyser, suckar och stånkar jag av snöaversion i april. Jag hötter med näven åt kylan och tassar ut barbent till brevlådan (där det ju inte ligger nåt nuförtiden) som för att lura någon.

Snacka om lock på korgen.

– Far och flyg, förbannade april! säger jag i detta nu … och andas sedan i lönndom på utetermometern eftersom det liksom verkar vara den som styr mitt humör.

Fotnot
Ordet sekrutt har snart tio år på nacken. Just sayin’.

Share
22 kommentarer

Sekundmeter och vågskvalp

Efter helgens två Visbynätter, två hotellfrukostar och två basketmatcher duschade vi och ställde in oss på att vi skulle ta oss hemåt igen.

– Kollar nån vädret på mobilen?
– Okej! Det ska bli snö i Sörmland.
– Och här i Visby?
– Klass 1-varning. Storm. Uppåt 20 sekundmeter.
– Okej. Tur att vi inte ska vara kvar här. Har nån sett min vänstra strumpa?

Efter bara en liten stund, kom vi på att de där sekundmeterna nog skulle kunna påverka vattnet som ju ligger mellan Gotland och fastlandet. För att:

Vattnet är ett farligt gift,
vilket omger Visby stift.

Envar sin egen medicinman, sa vi och plockade fram det som behövdes.

Postafen – eller helt ologiskt ”må-illa-piller” – portionerades ut till alla i laget.

Den där Postafenen satt som en smäck och gjorde oss fullständigt lugna och kanske till och med lite lulliga. När vi väl kom på båten, slog vi oss ner vid ett bord där det redan satt en ensam gotlänning. Han skulle komma att bli vårt sällskap de närmaste fyra timmarna.

– Gin rummy!
– Nej, Chicago!
– Är inte det samma sak?
– Jag mår illa.

Vågorna slog oerhört högt och den där flygresan med Iberia i somras dök upp i minnet. Men trots att Gotlandsbåten for som en liten ärta på en berg-och-dalbana, var jag aldrig det minsta lilla orolig.

Jag kan ju simma, liksom.

Kräkpåsarna lade vi på bordet och där fick de ligga oanvända medan Postafenet jobbade febrilt i våra kroppar, bland balansnerverna och på kräkreflexerna.

En av tjejerna i laget gick iväg och kräktes sedan i fyra timmar tillsammans med den av oss som inte ville spela kort. Båtpersonalen delade ut kräkpåsar till alla passagerare och i fjärran hördes små barns hjärtskärande gråt. Kräkdoften låg tung och passagerarna antog i allt högre utsträckning en blågrön ton i ansiktet.

Och vi bara skrattade åt eländet. Den gotländske mannen vid vårt bord, han skrattade han också. Vi var helt enkelt hysteriskt lättroade … eller väldigt roliga. Eller bara lite höga på piller.

När jag gick på toa, slog vågorna till såpass brutalt att jag tappade balansen och for rakt i famnen på en mager dam i 60-årsåldern. Sedan snubblade jag på en liten rund man som plötsligt låg framför mina fötter. Inne på toa låg ett innebandylag från Uppsala utspritt på golvet. Jag kunde inte riktigt känna deras oro/smärta/illamående, så jag frågade väluppfostrat:

– Är det vågrät kö?

Sssschhh. Tyst, min mun.

På väg tillbaka till bordet, blev jag filmad. Tyvärr ser man inte hur jag nyss trampade en grönskimrande man på foten eller hur alla irriterat blängde på mitt glada leende eller ens hur mycket det gungar eftersom jag går relativt normalt med mina fantastiska benmuskler – men ni får tänka er känslan:

Måste vägen till Visby gynga så?
Kapten ursäkta jag sjynga så!
Puts väck min sömn till sista uns
bland utspilld genever och tummelduns.
(Povel Ramel 1959)

Share
53 kommentarer

– Och hur är det i New York just nu, Katarina?

Jag har förut berättat att jag gillar panik, katastrof, undantagstillstånd och bensinransonering. Förmodligen för att jag aldrig i mitt liv har upplevt riktig panik, katastrof och undantagstillstånd. Småproblem som skavsår, biljettköpstrubbel och inställda tåg roar mig mindre.

Bensinransoneringsköerna i december 1973 minns jag dock med värme!

Just nu är det som bekant lite stökigt i New York, staden dit jag längtar innerligt. Det är visserligen ännu stökigare i Cuba, Jamaica, Haiti, Dominikanska Republiken, Bahamas och Puerto Rico – men det är N.Y. som figurerar mer i rapporterna. Och vad passar bättre än att prata med en av dem som befinner sig mitt i kaoset?

– Hallå, hallå, Katarina Bergman Gustafson!
– Va?
– Katarina! Hallåååå hallåååå!
– Lotten! Jag hör bara att du säger ALLÅ!
– Berätta hur ni har det!

Katarina är mor till tre av mina barns kusiner, och hon är i New York på kortbesök. Som blev ett lite längre besök eftersom SAS inte kunde flyga hem alla som planerat häromdagen.

N.Y. måndag förmiddag. Absurt.

När vi pratar, sitter hon med sin dotter och äter frukost på ett café någonstans norr om 26:e gatan, för där finns det el. Under hela samtalet rabblar hon gatunummer och kända platser för att beskriva hur långt förödelsen har nått. Det är som att prata partikelfysik med mig – jag svarar bara jaha och jaså för jag kan inte orientera mig över huvud taget.

– Vi sitter på 7:e avenyn eftersom det finns ström här. Vi är säkert 200 personer och alla sitter med varsin dator eller mobil.
– Har du en bild på sladdhärvor? Jag är lite förtjust i sladdhärvor …
– Jadå.

Samtalet bryts där och jag skriker neeeeeej och skakar telefonen som ett filpaket. Synnerligen kreativt – för det funkar: Katarina ringer upp igen!

– På ett shoppingcenter uppe vid Trump Tower är allt som vanligt, eller ptja, som efter en höststorm när det regnar på tvärsan. Men det är ju precis som i Skåne, så vi tyckte inte att det var något speciellt. Den enda skillnaden är att det vid varje pelare i shoppinggångarna sitter fullt med människor eftersom de använder eluttagen.
– Som flugor runt en sockerbit! Luktar ni illa och är skitiga och blöta om fötterna?
– På vandrarhemmet där vi bor, har det inte har funnits el sedan Sandy drog in. Det är svinkallt! I morse sköljde jag ändå av mig och tvättade håret i vasken. I iskallt vatten, endast upplyst av ett halvmeterlångt gravljus som vi köpte eftersom alla ficklampor var slut i affärerna. En av tanterna som jag pratade med nyss i kön här på fiket, sa att jag var en riktig hårding som hade tvätt… Oh, are you all right? What happend?

Sladdar!

Det visar sig att just den tanten som Katarina pratade med tidigare, hade kollapsat och i detta nu förts iväg till en väntande ambulans.

– Katarina! Hallå! Får ni i er mat som ni ska? (Jag prioriterar andra ting än tanter just nu.)
– Jadå, alltså där vi är nu, är det inte stökigare än efter en Lundakarneval. Hela Manhattan är som vanligt – fullt med folk, fullt med bilar, el och kommers. I New Jersey finns det ingenting som funkar. Jag såg en liten förskrämd affärsinnehavare som hade öppnat och försökte hålla verksamheten igång i skenet av stearinljus, bara. Men en av barerna som vi gick förbi igår hade rajtantajtan med full partystämning utan el – den enda ljuskällan var ett hundratal såna där gröna lysrör som man liksom knäcker och har på konserter.

Samtalet bryts precis när jag ska fråga om mer trivialiteter som ”har ni hunnit turista?” och ”regnar det fortfarande?”.

Flugorna runt sockerbitarna.

Katarina ringer upp igen.

– Vi har gasspisar på vandrarhemmet och igår såg jag i köket hur två små flickor stod och rörde i en gryta. Eller – en rörde, den andra lyste upp maten med ett stort, självlysande lasersvärd från Star Wars-butiken.
– Så när solen går ner blir det … svart?
– Becksvart. Inga gatuljus eller trafikljus funkar, det är svartare än svart. Bussarna går bara till 23:e gatan, sedan får man helt enkelt gå för att ta sig dit man ska. Igår när vi klev av bussen hade tur att få sällskap av en kille med ficklampa. Annars hade vi gått i beckmörker …
– Oj. (Jag har nu insett att det bästa är att vara tyst eftersom samtalet bryts så fort jag stället dumma frågor.)
– Idag träffade vi en tjej som hade fått gå i tre timmar från Wall Street för att komma till sin buss. Men alla tar det med jämnmod.

Det fåniga är att under hela samtalet tänker jag: ”Åååååh, jag vill vara där, jag vill också klampa omkring i beckmörker med okända karlar och sitta på proppfulla caféer och dela sladd med likasinnade!”

Paraplylik.

– Är amerikanarna sådär amerikanska som i filmer och bara hugger i och ler vita leenden och säger att det här ska vi klara och så kommer Bruce Willis och räddar alla … ? frågar jag medan jag hör hur Katarina försvinner i ett annalkande telefonknaster.
Skkkrffffäääääs. Ja, absolut! Det kom en brandbil körande, proppad med testosteronstinna brandmän, och baktill vajade en enorm, amerikansk flagga. Frrrrxxxxxxzzzzz. Undrar vad som hade krävts för att något liknande skulle ske i Sverige. Phkrffs … krssttnn … lghfrtk.

Union Squares trasiga träd.
Union Squares trasiga träd.

Förmodligen fortsatte Katarina att berätta om hur brandmännen såg ut, fantiserar jag. Men nu är linjen död, så jag får inte veta mer om varken testosteronet eller de svällande musklerna, hängslena och stora stövlarna.

Katarina och hennes dotter Lina kommer troligtvis att få åka hemåt ikväll, för flygbolagen försöker skicka hem alla så snabbt det någonsin är möjligt; det är ju de som betalar för mat och uppehälle under de påtvingade extradagarna. Å ja ba:

– Jaja. Vi har det rätt bra här i höstrusket vid kakelugnen. Mer te hitåt!

 (Alla bilder är tagna av Katarina Bergman Gustafson – utom den översta förstås.) 

Share
56 kommentarer

Här är det rätt dött

Egentligen skulle jag kunna blogga så här, bara:

Välkomna! Vad har ni gjort idag? Jag har kört traktor.

Kört och kört kanske är en överdrift.
Kört och kört kanske är en överdrift.

Och så skulle alla kommentatorer rusa in i kommentatorsbåset och så skulle vi liksom sutte vi runt en lägereld bara ha jämfört de senaste rapporterna om våra kära fiskgjusar, som gör att denna vädermässigt bedrövliga sommar faktiskt är uthärdlig. (Har ni sett att de putsar fjädrarna och biter sig själva i nackskinnet hela tiden, de tre små?)

Men jag känner att en liten bildsafari från se senaste dagarna kanske kan vara på sin plats. Om inte annat så för att jag i november ska kunna säga ”nä, det regnade faktiskt inte non stop”.

Vi slog ihjäl en rutten trädgårdsstol och eldade upp några marsmallows.
Vi slog ihjäl en rutten trädgårdsstol och eldade upp några marsmallows.
Vi hittade en nydöd snok som var varmare än vi trodde att ormar kunde vara.
Vi hittade en nydöd snok som var varmare än vi trodde att ormar kunde vara.
Vi mötte en dam som bad om ursäkt för att hennes hund hade bajsat mitt på vägen. Vi förlät henne och såg till att bevismaterialet hamnade i diket.
Vi mötte en dam som bad om ursäkt för att hennes hund hade bajsat mitt på vägen. Vi letade efter logiken, men förlät henne och såg till att bevismaterialet hamnade i diket.
Någon slängde en filt ifrån sig på ett sådant sätt att den skapade ett konstverk så fort den hade försetts med förklarande etikett.
Någon slängde en filt ifrån sig på ett sådant sätt att den skapade ett konstverk så fort den hade försetts med förklarande etikett.
Jag hamnade i en skoaffär där denna skylt fick mig att helt glömma bort skoprojektet. Känner ni hur texten flyger på poesins vingar? Man vill nästan skriva en fortsättning …
Jag hamnade i en skoaffär där denna skylt fick mig att helt glömma bort det akuta skoprojektet. Känner ni hur texten flyger på poesins vingar?

 

Share
59 kommentarer

Panik, undantagstillstånd, storm och blixt samt dunder och en Irene

Som jag har berättat förut är jag fånigt förtjust i undantagstillstånd. Jag har inledningsvis inte en tanke på mänskligt lidande utan funderar mer på mys vid kakelugnen, spritkök, ficklampor och rejäla kläder. Snöstorm? Javisst, vad kul! Översvämning, jomenvisst!

Sedan får jag ju hejda mig när det inte bara är lite mysigt utan faktiskt katastrof. När Katrina anföll Louisiana 2005, hittade jag denna bild och fokuserade inte alls på människornas misär utan på att tanten bär hundfan istället för att hålla koll på sin son där bakom ryggen. (Min egen tolkning förstås.)

– Dra inte i tröjan, jag kanske tappar hunden!
– Dra inte i tröjan, jag kanske tappar hunden!

Klockan 04 inatt vaknade alla i huset av att ett stroboskop blinkade i trädgården. Fast det var egentligen hundratals blixtnedslag i skogen utanför stan. Vi rusade ut och fixade stuprör och hängrännor som är för gamla och av fel dimension och som inte kan lagas med moderna rörbitar och plockade in kökssoffan som hamnade på verandan när jag skurade golvet igår och så sa vi oooooo och aaaaaa och jösses åt spektaklet som vore det på nyårsafton.

Men hur har de det i New York, där det ju inte bara blixtrar lite utan där alla inväntar den stora stormen som heter Irene? Jag surfade runt och kan berätta följande:

Många vill bli evakuerade – men visst ser det ut som en brödkö 1929?

En av de evakuerade berättar om upplevelsen på Twitter:

Några kan inte riktigt ta varningarna på fullt allvar:

Tssst, vaddå avstängd tunnelbana? Kom, vi kollar!
– Tssst, vaddå avstängd tunnelbana? Kom, vi kollar!
Vaddå farligt att surfa, jag är ju Stålmannen.
– Tsst, vaddå farligt att surfa, jag är ju Stålmannen.

Men hur ser Irene ut egentligen?

Uppdatering!
Tydligen ser Irene ut ungefär sådär, men bilden visar inte alls Irene – trots den till synes korrekta bildtexten. Enligt Béatrice Karjalainen (som tipsade mig om misstaget), litade jag bara på vad jag läste och tyckte liksom många andra att det var såååå coolt. Men det här molnet är tydligen ett som hängde över Pensacola, Florida, för flera veckor sedan. (Den informationen har jag förvisso inte heller kontrollerat …) Slut på uppdatering.

En av de mer kreativa lösningarna när det gäller att få behålla sina prylar, är att helt enkelt samt prydligt ställa allt under vatten redan i förväg:

Men än så länge (söndag förmiddag) är nog detta det som grep mig mest:

Basketkorgen! It is no more!
Basketkorgen! It is no more!
Share
29 kommentarer

Kristänkande

Min djefla man suckar och suckar i ett hörn bakom mig. Jag tänker att han nog läser tidningen och blir arg på än det ena, än det andra, ty så funkar djefla män som kan många konster; de har väldigt mycket att bli ilskna över.

– Nej, det finns inget hopp, säger han och jag hör att han klämmer ihop datorn.

Jag svarar inte eftersom jag inte är förvånad. Dessutom vet jag att det kommer en förklaring snart. Och den kom. I now give you – the bloody husband:

– SMHI har inget annat att erbjuda än snöknarr, stingande luft och järnkyla. Jag säger som Garibaldi 1849: ”Non offro né paga, né quartiere, né provvigioni. Offro fame, sete, marce forzate, battaglie e morte!” Dags för en krisplan för fem månaders snöhelvete! Iväg och köp termo och ylle och fleece innan lagren tar slut. Glöm inte nya skyfflar – det ska räcka till hela familjen!  Fram med sparken och kolla så att veden håller sig torr under huset. Rita upp en karta över trädgården och dra upp en skottningsplan. Var ska vi lägga snön, vilka passager ska vi hålla öppna? Aux armes, citoyens, formez vos bataillons, marchons, marchons! Det finns inget hopp!

Och det är nu den goda hustrun – jag – inte säger rätt sak. Jag är nämligen inte alls bekymrad över kylan och lider inte ett endaste dugg av den. Jag är ju norrbottning gubevars!

– Men äsch, säger jag, det gör väl inget att det är lite kallt i ett par dagar. Luuugn. Det blir nog varmt i april–maj ska du se.

Däremot sattes jag på pottkanten under en lite hektisk timme igår kväll. Vi saknar numera nämligen low-tech-lösningar när de hypertekniska ettorna och nollorna behagar fallera. Dessa besvärligheter sammanföll:

  • Internet försvann i huset.
  • Telefonernas wi-fi slutade i och med det att funka.
  • Tioåringen som nyss var hos en kompis var försvunnen i kylan utan mobiltelefon.
  • Tioåringens kompis är såpass nyflyttad att hennes adress inte står på klasslistan.
  • Vi har ingen karta över just det bostadsområdet eftersom det är alldeles nybyggt.
  • Mobilens gps har inte uppdaterad information om just detta område.
  • Tioåringens kompis var alldeles ensam hemma och visste inte riktigt vart Tioåringen kunde ha tagit vägen sedan hon rusade mot bussen för nästan en timme sedan.
  • Bussarna i just detta nybyggda område går bara en gång i timmen.

Som tur är

  • vevade Trettonåringen igång min mobil med hjälp av 3G medan jag virrade runt i den vilda jakten på internet
  • hade Tioåringen riktigt, riktigt varma kläder från topp till tå
  • funkade internet på den avlägsna plats där den djefla mannen befann sig.

Keep calm and carry on mässade jag medan jag skrapade och skrapade och skrapade den totalt överisade gamla bilen. Utan en susning om vart jag var på väg eller var jag skulle hamna, körde jag sedan med min djefla man hojtandes vägnamn i telefonen som låg i mitt knä.

– Hattranvägen! ropade jag i beckmörkret.
– Ta vänster! ropade den djefla mannen ifrån telefonen.
– Återvändsgränd! ropade jag.
– Oj, kommer du från det hållet, ja då skulle du ha tagit höger!
– Var är busshållplatsen? ropade jag.
– Det beror på var du är! ropade den djefla mannen.
– I korsningen Gäddvägen och Sikvägen!
– Hur hamnade du där? Vänd!
– Jag ser inget! Det finns inga gatlyktor här!
– Men vad bra att bilen har så fin svängradie! ropade min djefla man så att mina trumhinnor fladdrade som en gardin i ljummen sommarbris.
– Ja, det gäller att fokusera på det positiva! Vänta! Jag ser en busshållplats!

Där var Tioåringen – efter en hel timme utomhus i mörkret var hon frusen och ledsen, men vid gott mod ändå. Och det är nu vi skördar frukten av våra förmaningar till barnen. De vet visserligen att de inte ska följa med mystiska människor som bjuder på godis i skåpbilar, men de vet också att man ska ha varma kläder, reflexer, att man ska röra på sig när man fryser och att man ska stå kvar där man är om man är borttappad. Tioåringen tänkte tanken att pulsa genom skogen och snön för att ta sig närmare hemmet. Men så hörde hon min röst i huvudet:

– Stanna kvar där du är om du är borttappad, för då hittar vi dig förr eller senare.

Hej alla mina bloggkommentatorer: är ni inte liksom jag alldeles för säkra på att internet alltid funkar? Har ni en kvar en gammal telefonkatalog eller telefonnumren lagrade på vanligt papper? Har ni kartor tillgängliga? Bensindunk? Spritkök? Mössor och vantar till alla barn?

Det där sista dök upp på förekommen anledning: det är –15 °C ute och på busshållplatsen vid vårt hus ser jag en elvaåring i gympaskor, utan mössa och utan vantar och med halva rumpan bar. Nu ska jag gå ut och fråga om han vill komma in och vänta i vårt vardagsrum istället. Den där gamla mössan som ser ut som en morot vill han säkert låna. Och de gamla blommiga fingervantarna. Ja, det här blir bra.

Share
40 kommentarer

Men hur jävla stökigt kan det bli?

Friktion: fem barn (6–17 år) med sommarlov och två frilansande föräldrar som jobbar arslet av sig för att få ihop de där slantarna som ska räcka till skatter och avgifter (meeen så luddigt det låter), omkostnader för resor och litteratur, skatt, pensionsinbetalningar, försäkringar samt datorutrustning för inkomsternas förvärvande. Alla bor de i ett stort hus i en lagom stor, mellansvensk stad.

Inte så himla konstigt. Nästan normalt, om jag riktigt tänker till.

Men så regnar det nu. Och det regnar varenda och vareviga dag. Under junis fjortonde regniga dag regnar det 100 % av timmarna. Jag letar i mitt barndomsminne och finner blott soliga somrar med bad, solhattar, plåster på knäna och sololja på magen.

– Det regnar! Jag har inget att göra! Det här är tråkigt! säger Lotten, 11 år.
– Regnar? Nämen titta. Det drar snart förbi, säger pappa tröstande och har förstås helt rätt.

Men nu, när den globala uppvärmningen inte sköter sig som den ska, låter det inte riktigt likadant.

– Kaaan vi inte få spela på datorn nu när det regnar? säger de fem med bedjande blickar.
– Kommer inte på fråga, säger den elaka modern. Datorförbud mellan tio och fem. Förresten blir det ju enligt SMHI sol om åtta dagar!

Och vad händer? De hårt arbetande föräldrarna tillbringar helgen – visserligen hemma i huset – med redigeringsarbete och två festarrangemang och låter barnen fara vind för våg. Resultat:

  • All nysorterad tvätt hamnar på golvet i tre olika rum som inte har några som helst klädslukande garderober.
  • Papperspysselklipp ligger precis överallt.
  • Smutstvättshögarna når nya höjder trots att tonåringarna tar sitt ansvar och tvättar och hänger som vore de livegna.
  • Rullgardinerna är neddragna dygnet runt.
  • Rullgardinerna som någon ängel försöker dra upp går sönder som ju moderna rullgardiner plägar göra.
  • Nioåringens garderobsdörr trillar av sina fästen.
  • Maten tar slut fem dagar efter min handling för 2 173 kr.
  • De två yngsta leker Robin Hood ovanpå monsterkylen.
  • Tvestjärtskolonin flyttar in i vardagsrummet.
  • Jag skrattar så att vinet sprutar ur näsborrarna.
  • Barnen äter strutar med glass med – i brist på strössel – chips på toppen.

Snälla rara sommar med sol och bad och cykling samt tystnad inomhus – kom nu!

Bonus: Pippi Långstump (förlåt, Inger Nilsson, väldigt underligt det där) som provfilmar 1968. Bara för att jag än en gång ska få stökcitera henne (alltså Pippi): ”Det är ingen ordning på allting. Jag hittar inte vartenda dugg”.


Uppdatering

I kommentatorsbåset minns vi 1987 som Den Värsta Sommaren.

Share
27 kommentarer