Tydligen är det så att jag i runda slängar en gång per år (vilket jag vet eftersom jag har bedrivit intenziva schtudier och gjort en bloggvetenskaplig undersökning alldeles nyss via Google) berättar hur ointressanta alla andras drömmar är och hur intressanta mina egna är.
Sorry.
I morse väcktes jag av Fjortonåringen som bara skulle berätta att han led av varkladdiga ögon, ont i halsen och feber (är man sjuk i den här familjen så är man det med besked), varpå jag (tydligen) tröstade honom med:
– Åh. Det var en hemsk mardröm. Vad bra att du väckte mig.
För i drömmarna befann jag mig i fel stad och på fel plats, med för många barn och inga kommunikationsmöjligheter – men med tusen och en tider att passa.
Sedan gick dagen som dagar vanligtvis går utan att jag tänkte närmare på drömmen eftersom jag var synnerligen upptagen med två deadlinear och en kantarell som skulle plockas. Vid kvällsmaten kom vi in på mardrömsämnet, men det slutade i totalt pratkaos eftersom mina barn obegripligt nog anser att deras drömmar är intressantare än andras.
– Jag hade på mig en svart overall med röda revärer och trillade nerför en utomhustrappa i all evighet. Som bakåtkullerbyttor! Med ryggsäck!
– Och trianglar som får alldeles för spetsiga hörn och linjer som spricker!
Men så tog Fjortonåringen till orda med sin obegripligt djupa basröst som han måste ha fått av brevbärarn:
– Känner ni ett djuuuup? En inåtkänsla? I mardrömmen? Allt handlar om abstrakta ting – och alla förändringar är katastrofala! En oändlig feeling av djup … invärtes. Liksom.
Å ja ba: ett obegripligt djup? Nä. Eh.
Jag lider alltså av mardrömsbanalitetskomplex: mina drömmar är faktiskt inget att skryta med. Jag faller eller är sen. Alla andra är intressantare. Däremot är alla i familjen helt överens om att vi minns åtminstone en mardröm från barndomen. Vågar ni utan att drabbas av barndomstrauma dela med er av era?
– Alltså, jag har inget att berätta! sa jag högt till mig själv igår eftermiddag när det sög till i skrivtarmen. (Usch, det lät inte alls särskilt delikat.)
Då förträngde jag snabbt att jag skulle kunna skriva
fem spaltkilometer om upplevelsen av att läsa Ricky Bruchs memoarer
tusentals tecken om hur båda våra sekruttbilar har drabbats av punktering på höger framdäck och de tänkbara orsakerna därtill (elaka grannar, knivar i gruset, ovarsam framfart?)
en bok om ett pågående friidrotts-VM med tjuvstarter, brottning på 110 meter häck och de fåniga trosorna som tjejerna tävlar i istället för sladdriga basketshorts.
Bild ur Bruchs memoarer. (Förlåt, alla som är känsliga.)Pffffft! fnös däcket och lade sig ner på ena sidan.110 meter häckbrottning i rejäla brallor.
Men helst vill jag berätta om hur jag under uppvärmningen på basketen igår skulle befria en geting som hade trasslat in sig i mitt linne och den otacksamma insekten saknade insikt i människors välvilja och då bara stack. Mig. Aj. Ajajajaj! Fast när jag sedan inte kunde sätta mina trepoängare eftersom trepoängslinjen till denna säsongsstart har flyttats så långt bak att jag nästan inte ens ser korgen, kunde jag ju skylla på getingskadat finger.
Tillbaka till punkteringarna. Min djefla man kan inte hjälpa mig eftersom han är 1) av ryggskottstypen 2) i Polen. Och trots att jag vet precis hur man gör och har bytt från sommar- till vinterdäck många gånger, blev jag helt handlingsförlamad inför fullbordat punkteringsfaktum.
Fast det kan ju haft att göra med att bilen är utrustad med tandborstar, uppslagsbok i ett band och ett laminerat periodiskt system … men ju saknar fälgkors. Och att man för att få upp maskinpåskruvade muttrar dessutom måste ha ett hävstångsrör. Den riddare som på sin vita springare kom till min hjälp med det som behövdes såg ut så här:
Exhibit 1: rör. Exhibit 2: fälgkors.
Såja. Moving on. Återgå nu till era BNP-höjande uppgifter!
Som jag har berättat förut är jag fånigt förtjust i undantagstillstånd. Jag har inledningsvis inte en tanke på mänskligt lidande utan funderar mer på mys vid kakelugnen, spritkök, ficklampor och rejäla kläder. Snöstorm? Javisst, vad kul! Översvämning, jomenvisst!
Sedan får jag ju hejda mig när det inte bara är lite mysigt utan faktiskt katastrof. När Katrina anföll Louisiana 2005, hittade jag denna bild och fokuserade inte alls på människornas misär utan på att tanten bär hundfan istället för att hålla koll på sin son där bakom ryggen. (Min egen tolkning förstås.)
– Dra inte i tröjan, jag kanske tappar hunden!
Klockan 04 inatt vaknade alla i huset av att ett stroboskop blinkade i trädgården. Fast det var egentligen hundratals blixtnedslag i skogen utanför stan. Vi rusade ut och fixade stuprör och hängrännor som är för gamla och av fel dimension och som inte kan lagas med moderna rörbitar och plockade in kökssoffan som hamnade på verandan när jag skurade golvet igår och så sa vi oooooo och aaaaaa och jösses åt spektaklet som vore det på nyårsafton.
Men hur har de det i New York, där det ju inte bara blixtrar lite utan där alla inväntar den stora stormen som heter Irene? Jag surfade runt och kan berätta följande:
Många vill bli evakuerade – men visst ser det ut som en brödkö 1929?
En av de evakuerade berättar om upplevelsen på Twitter:
Några kan inte riktigt ta varningarna på fullt allvar:
– Tssst, vaddå avstängd tunnelbana? Kom, vi kollar!– Tsst, vaddå farligt att surfa, jag är ju Stålmannen.
Men hur ser Irene ut egentligen?
Uppdatering!
Tydligen ser Irene ut ungefär sådär, men bilden visar inte alls Irene – trots den till synes korrekta bildtexten. Enligt Béatrice Karjalainen (som tipsade mig om misstaget), litade jag bara på vad jag läste och tyckte liksom många andra att det var såååå coolt. Men det här molnet är tydligen ett som hängde över Pensacola, Florida, för flera veckor sedan. (Den informationen har jag förvisso inte heller kontrollerat …) Slut på uppdatering.
En av de mer kreativa lösningarna när det gäller att få behålla sina prylar, är att helt enkelt samt prydligt ställa allt under vatten redan i förväg:
Men än så länge (söndag förmiddag) är nog detta det som grep mig mest:
Det här är det enda jag kan göra i detta läge: berätta för er andra. En Dum En har nämligen klivit i galen tunna.
Jag vet att man inte ska tacka ja till erbjudanden på telefon. Om det inte är en inbjudan till Nobelfesten. Och att man inte ska köpa saker via telefon. Att man för säkerhets skull inte ska lyssna på säljarna ens – även om de faktiskt kan vara hur seriösa som helst. Telefonsäljare har det svårt när de ringer till oss eftersom jag innan de hinner säga ”erbjudande” snoppar av med ”är det något som du vill sälja så måste jag tacka nej, hejdå”. Och ja, som vanligt är det synd att de oseriösa sabbar för alla som faktiskt sköter sig, men som vi numera per automatik inte litar på.
Så hur gick det här till då, när jag blev så grundlurad att jag till och med på den ytterst pinsamma telefoninspelningen bara tackar JA till allt säljaren säger och inte ens reagerar när kostnaden tretusenniohundra nämns? Jo, jag trodde att det handlade om Eniro och 118 118 och en tjänst som vi har haft sedan tidigare. Jag var extremt ofokuserad och hörde inte ens att det handlade om pengar. Fast jag artikulerar fint.
Men hon sa faktiskt före inspelningen ”telefonkatalog” och ”hundrartontvåndrarton” och ”samma som förra året” och ”det som ni har haft förut”. Kan jag förlåtas då?
Ni ska nu få tillfälle att höra hur jag som ett nöt med stark och säker röst bara tackar JA till precis allt utan att lyssna på annat än att hon kallar mig Lotta och inte Lotten. För då blir jag en tiger! Och ni får gärna kalla mig idiotlotten – men jag trodde verkligen att det handlade om 118 118 och något som vi brukar betala för. Usch, det här är så hemskt. Om ni nu ryser av obehag inför mitt huvudlösa agerande, ska ni veta att jag började kallsvettas och fick yrsel när jag lyssnade på mig. Det var som om en främmande människa med min röst sa JA om och om igen.
Omedelbart när fakturan kom, började vi protestera – jag och den djefla mannen. Vi har mejlat snällt, vi har rutit i telefon och vi har twittrat och vi har hittat ohyggligt många andra människor som på olika diskussionsforum berättar att de har varit med om samma sak. Det gäller dels Mika Mauritz Andersson (f. 1967), dels dessa företag där han enligt allabolag.se är vd eller styrelsemedlem:
Finn Mobil AB Solna, Org.nr: 556703-2379 – revisor: Johan Richard Kaijser, f. 1951
Online Publishing Solna AB Solna, Org.nr: 556607-0735 (Reklam, PR, Mediebyrå & Annonsförsälj) – revisor: Johan Richard Kaijser, f. 1951
SGP Online Sales AB Västerås, Org.nr: 556621-8144 (Reklam, PR, Mediebyrå & Annonsförsälj) – revisor: Johan Richard Kaijser, f. 1951
Nummerupplysningen 118218 AB Västerås, Org.nr: 556673-4561 – revisor: Johan Richard Kaijser, f. 1951 & Öhrlings PricewaterhouseCoopers AB (numera PWC)
Industri Sök AB Solna, Org.nr: 556754-3482
Örsundsbro Färg Aktiebolag Örsundsbro Org.nr: 556439-3477 (Färg & Lack, Butikshandel) – revisor: Karl Sylve Gustafsson, f. 1949
Namn & Nr 118115 AB Solna (Bolaget är inaktivt)
MA Konsult & Försäljning AB Örsundsbro, Org.nr: 556812-9687 (Reklam, PR, Mediebyrå & Annonsförsälj) – revisor: Tuuli Sylvia Ceamanos, f. 1966
Komplett Vitamin i Sverige AB Solna, Org.nr: 556795-3335 (Hälsokost, Butikshandel) – revisor: Johan Richard Kaijser, f. 1951 & Öhrlings PricewaterhouseCoopers AB (numera PWC)
P V A Color AB Örsundsbro (Bolaget är inaktivt)
Tempestade Handelsbolag Västerås (Bolaget är inaktivt)
(Med reservation för eventuella faktafel från källorna som jag har använt.)
Imponerande skickligt av honom, måste jag säga – jag kan knappt hålla ett företag flytande.
Jag fick igår per telefon tag på denne Mika Mauritz Andersson, som helt korrekt lade märke till min låga bildningsnivå och sa ”du fattar väl att det inte handlar om en katalog?” och ”du är inte så bra på det här” och tillade ungefär tio gånger ”säg inte ja till något, säg aldrig ja till en telefonförsäljare”. Han erbjöd sig att halvera fakturan som ren goodwill, men mer än så kunde han inte göra eftersom ”säljaren ju har fått sin lön utbetald”. [sic]
Ebenezer Scrooge
Så nu kommer snart en ny faktura på strax under 2 000 kronor. Han har lagen på sin sida – jag har blivit lurad att tacka JA, men eftersom inspelningen är bindande kan jag inte göra annat än att betala för en produkt som jag på inga villkor vill ha.
Kanske kan jag be att få adressändra och säga att vårt företag heter ”Akta Er För Mika” och att kontoret ligger på Lurendrejerigatan 666 i Bluffboda?
Precis när jag höll på att trixa, mejla, fråga jurister och andra i telefonsäljarbranschen, ringde telefonen.
– Hej, jag ringer från Google, sa en tjej.
– Om det är något som du vill sälja så måste jag tacka nej.
– Jag vill bara kontrollera dina adressuppgifter! Är det Bergmans Bokstäv…
– Vänta. Du ringer från … Google? Vad ska du göra med mina adressuppgifter?
– Vaddårå? Du vill väl vara med i Google?
– Va? Får jag prata med din che…
– Asså du vet väl vad Google ÄR eller?
– Nämen vad i hela fri… nu är du ju bara otrevlig.
– Det är du med, faktiskt! *klick*
Hon slängde på luren i örat på mig. (Ja, så heter det även om hon bara tryckte på en knapp.) Jag har heller ingen aning vad detta var – jag svarade i telefonen som inte har nummerpresentation och kan inte trixa och be den ringa upp senaste inkommande samtal. Jag hoppas att det var en helt normal busringning. Eller så var det … eh. Nej.
Uria Heep får avsluta dagens ältande.
____
Uppdatering: Dieva tipsar om att DN idag skriver om ett liknande fall – men där Eniro är inblandat.
Uppdatering igen 28/9 2011:
Se, det finns fler som blir uppringda av en Google-tjänst. Mycket roande! (Det räcker med att läsa utskriften av samtalet.)
Ah, nu tror ni att jag luras i rubriken som vore jag en rubrikmakare på kvällstidningsnivå. Men nej. Det här är ett regelrätt tips som funkar.
Min pappa bor i Strängnäs och är en bilkörare. Det innebär att han endast i undantagsfall hamnar i Stockholms tunnelbana. Men nu när det är såpass kaosartat med alla vägbyggen att akutpatienter måste åka helikopter för att ta sig från södra Stockholm till Karolinska i Solna, parkerar han bilen en bit utanför för att sedan ta tunnelbana.
Orsaken till besöket i storstaden var en lånebok som skulle tillbaka till Riksdagsbiblioteket i Gamla Stan: Bihang till riksdagens protokoll år 1963 C 6 Samling 1 Bd 6 Kungl. Maj:ts propositioner nr 2-30. Alla har vi våra nöjen och specialintressen; pappa ska skriva en biografi om datorforskaren och uppfinnaren Werner Schneider.
I tunnelbanespärren lade pappa fram sin remsa. (Ni som inte är vana: det är en papperslapp med rutor. Spärrvakten tidsstämplar i en ruta med en katjong-pangapparat och under en hel timma får man då åka hur mycket man vill.) Men spärrvakten ville inte stämpla.
– Det är bra, sa han bara och skickade tillbaka remsan.
– Men ska jag inte betala? sa pappa.
– Nej, du har ju redan gjort det, sa spärrvakten irriterat med blicken mot nästa kund i kön.
– Näe, jag har inte betalat, envisades pappa som är en man som vill göra rätt för sig och gärna betalar mer än han ska – för säkerhets skull.
– Stämpeln visar att du har rest den 23 augusti kl 15:15. Stick!
Spärrvakten var helt klart inte på humör.
Jag tror att 4528 är en kod för stationen som har stämplat.
Pappa gick skamset som den syndare han ju var ner mot perrongen. Och förstod plötsligt – förra gången han använde remsan var tydligen för exakt ett år sedan … när han var på Riksdagsbiblioteket i Gamla Stan för att låna nyss nämnda Bihang till riksdagens protokoll år 1963 C 6 Samling 1 Bd 6 Kungl. Maj:ts propositioner nr 2-30. Vars lånetid är prick ett år.
Så nu vet ni: ladda på er 365 tunnelbaneremsor (366 kanske, det är ju skottår ibland) och få dem stämplade med ett datum i taget på ett lagom lämpligt klockslag. Vips, har ni remsor som räcker livet ut!
Brasklapp
Det kan ju hända att remsorna, som infördes 1973, endera dagen kan anses omoderna. Vissa källor säger att de skulle ha skrotats redan förra året, men det är väl en risk man får ta?
Stickor och strån ryker i kommentatorsbåset när jag råkade skriva ”ångturbiner” istället för det korrekta ordet. (Osäkert vilket.) Mycket charmigt – det här med specialistkunskaper tycker jag ju om. Men nu ska vi försöka reda ut vilka maskiner och apparater jag stötte på i London.
(Precis som när jag skriver om sport, försvinner härmed halva läsekretsen med ett stön.)
När jag har varit i gamla fabrikslokaler i Sverige har maskineriet varit svart. Eller grått. Ibland har det skiftat i en upplyftande beige nyans – helt i stil med den svenska befolkningens vinterkläder. I Tower Bridges gamla öppningsmaskineri ställer man sig däremot och gapar av pur färgglädje och känner att nämen va, är vi kanske på tivoli eller modevisning?
Kanske lite för stor, men annars hade man väl kunnat ha den som brosch?
Precis som när man klär sig, ska man i maskinparken se till att ha accessoarer i matchande färg:
Den röda i bakgrunden är ett oljefilter — Wells’ waste oil filter.
På en informationsskylt står det:
This is the Hydraulic Pump for Engine A. This was the fourth step in opening the bridge. This is where steam power was charged into hydraulic power, to be sent to the bridge.
The drive rods from the engine powered pistons. The pistons moved backwards and forwards inside cylinders filled with water. They forced water into pipes, which created pressure.
This water pressure was used to create hyraulic power. Hydraulic macines can create much more power than steam.
Smycken ska man ju också ha förstås – gärna bärnstensörhängen med små metallfästen som bryter av mot den gröna kavajen med de rödsvarta revärerna?
Smörjande olja i vackra behållare sades detta vara. Men jag vet inte, jag.
Och här kommer de läckra underkläderna – en bh med metallspännen och inbyggda läckagebehållare:
Eller så är det kanske en ångpanna?
Än en gång måste jag säga att dåtidens byggnadsverk och teknikkunskap imponerar på mig sådär så att jag skakar på huvudet och banalt säger ”men oj vad duktiga de var då”. Tower Bridge byggdes på åtta år 1886–94, och i morse på nyheterna hörde jag att en simpel gångbro tar två och ett halvt år att färdigställa. Delar av tunnelbanan i Stockholm är avstängd sedan flera månader och jag tänker (förlåt nu alla som arbetar där, tänk på att jag inte vet vad jag pratar om): ”Åh, vad 1800-talets ingenjörer hade kunnat göra storverk på samma tid”.
På HMS Belfast fanns en liten underbar tuppkamsmanick som var en klädmärkningsgrej. Vilken skönhet!
Jenner Marking Machine, A. & C. Jenner, LtD, Mitcham, Surrey.
Men nu är det så förvirrat att jag inte bara gillar 1800-talets vackra teknik utan även fascineras av gammal brutaldesign. Alla maskiner med on/off-knappar är så fina! Man tar tag i den lilla spaken och trycker ner den för att sätta på. Snäpp! Och så trycker man den uppåt för att stänga av. Snäpp! Jag och tre tioåringar testade alla knappar uppe i styrhytten (heter det nog inte) på det gamla krigsfartyget.
”Running speed range”. Jahadå.
Jag antar att kommunikationen mellan kommandobryggan och bomblagret (heter det nog inte) numera sker på annat sätt – men det här lär ha varit mycket effektivt på sin tid: att ropa i rör och trattar.
”Officer of turret”.HMS Belfasts guide med lättbegripligt gränssnitt. On/off, liksom.
Nu till modern teknik som funkar jättejättejättebra: inspelade guider i örat.
Jag har nog inte använt sådana sedan kassettbandstiden på 1980-talet och blev nästan lite förälskad i den här apparaten på HMS Belfast (se vänster). När jag skulle lämna ifrån mig den efter rundturen, kändes det lite som att släppa lustgasen under mina förlossningar: kan jag inte få behålla den, snälla rara? Skyltar inne i båten visade vilket nummer man skulle knappa in och rösterna berättade precis det som vi ville veta. Ibland kom knarriga intervjuer med gamla sjömän som hade tjänstgjort på båten – en man berättade hur man inledningsvis tvättade sina kläder: alla fick tvätta själva i en liten hink!
Klädtvättning kallades ”dhobeying” från hindis ord för tvätt: dhob.
I St Paul’s Cathedral (där man inte på några villkor får ta bilder) fick vi moderna guidemaskiner: specialtillverkade i Apple-stil. Det kallades ”ipod-technology” och var alldeles förfärligt enkelt att hantera för alla som är vana vid pekskärmar och menyer.
Nere i kryptan var det mörkt och i ett hörn kunde jag fotografera manicken utan att bli arresterad.
Sankt Paulskatedralen tog förresten 35 år att bygga. Just saying.
Men nu är det slut på apparatrapporten! På våra irrfärder runt London Bridges stationsområde hittade vi Borough High Street med spökskyltar från den viktorianska eran. Läs: The Monster – Ready Made & Bespoke Clothing Establishment. Visst låter det modernt med ett klädmärke som kallar sig Monster? (Men monster.com är inte ledigt och heller inte ett klädmärke.)
På den högra sidan står det ”Albion House Clothing Company Branch Establishments Paris, Antwerp and Ghent”.
Ser ni att man också kan se hur det gamla huset såg ut i konturerna?
Anyhow. I Londons tunnelbana (som jag alltså gillar) slog det mig att de är dåliga på att se till att skyltarna kan ses tydligt, och så tänkte jag att jamen hurra, i Sverige vet vi att ha tydliga skyltar! (Ett måste eftersom det är komplett omöjligt att på perrongen höra vad de säger i de skrälliga högtalarna från anno dazumal.)
Kolla, allt skymmer!
Väl hemma igen tog jag en bild på Centralen:
Äsch då. Saker i vägen och ganska otydligt även här.
Tre syskon. Visserligen står det på skylten var vi är, men vi är ändå vilse.
Kanske är det så att London under OS-året 2012 ska gå så mycket som möjligt i blått – jag har försökt hitta bevis för det, men misslyckats. Tower Bridge har varit blå och färgglad sedan 1977, så där har jag inget att hämta. Titta, till och med befästningsplupparna i murverket strax bredvid Towern är blåa:
Plupp?
När vi gick en Jack the Ripper-vandring höll jag inte på att ta mig härifrån och fick älga genom de farliga kvarteren för att hinna ifatt gruppen:
Nummer 11. Och ”Eleven and a half”. Så vackert.
Ripper-vandringen tog oss till områden där vi aldrig någonsin hade hamnat på egen hand. Regnet öste ner och den lättklädda guidens långa kjol slafsade inte bara runt hennes fötter utan sökte sig som en bläckfisk mot oss andra och våra blöta fötter. När vi var klara med turen och alla kvinnorna hade blivit mördade – där vi fick veta exakt hur tarmarna hade placerats och vilka inre organ som hade plockats ur – höll jag på att tappa bort hela församlingen igen. För jag hittade detta hus:
Visst måste det väl vara så att det gamla huset revs, men väldigt försiktigt så att en liten kuliss kunde behållas? Och den integrerar man förstås inte i det nya huset utan balanserar en liten bit framför? Och ingen i det nya huset bryr sig ett dugg om att det blir mörkt i deras rum?
I ett helt annat område – nära London Bridge – hittade jag ett annat slags kulisshus:
Finhus på framsidan och fulhus på baksidan. Som i Vilda Västern. Ni som är vet, berätta för mig – är det här vanligt?
Min vana trogen har jag även inspekterat matavdelningen i ett av alla varuhus. Tyvärr har våra matbutiker hunnit ifatt omvärlden nu – luttrad gäspade jag framför kilometerlånga rader med mjölkprodukter och tre meter höga hyllor med världens alla flingor. Precis som på Louvren, liksom. Men på tårtfronten ligger vi efter så länge vi envisas med att ha riktig grädde och inte glasyr på toppen.
Gräsklippningstårta.
Eftersom hela London håller på att renoveras, putsas till och lagas (och, om jag inte har fel, målas blått), finns det många staket att välta omkull, plank att klottra på, avspärrningar att kliva över och koner att sno.
Den här killen tiggde pengar genom att sjungtuta i konen. ”Konsång” kan vi kanske kalla genren.
Jag förstår att svenska politiker åker utomlands för att inspireras av sådant som fungerar i andra länder. Men jag tycker att de har missat vissa saker som t.ex. tåg som tål både klimat och älgar, tydliga skyltar i tak och instruktioner på golv. För att inte tala om ordergivningen vid varje övergångsställe:
Jag hade helt enkelt varit jätteöverkörd utan dessa bokstäver.I centrum finns perfekta kartor för oss utan lokalsinne och avståndsbedömning. ”Hit tar det fem minuter att gå” – underbart! Gör så i Sverige!
Vi diskuterar och jämför hela tiden — vilken huvudstad (eller annan stor stad) fungerar bäst? (Nej, man kan förstås inte definiera ”bäst”.) Londons komplicerade tunnelbana har oförtjänt dåligt rykte, men är hur simpel som helst när man väl har förstått att man ska fokusera på färger och riktningar. När ett tåg kommer till plattformen, står nästa station längst fram på tåget – inte slutstationen. Förstås! Vi tycker helt enkelt att London är en väldigt, väldigt turistvänlig stad – men tar gärna emot protester.
Nu måste jag berätta mer om den återuppbyggda ”The Globe”, som jag ju berättade att jag dyrkar. (Fuskteater! fnyser Orangeluvan och påpekar att det finns både sprinklers och skumsläckare i den nya teatern. Jag fnyser tillbaka på ett helt annat sätt och låtsas inte om hennes svammel.) Bygget finansierades av privata donationer, och alla som bidrog med minst 3 000 kr fick sitt namn inristat i stenarna som man går på. Och se – där är ju John Cleese! Och Michael … öh, vem?
Michael Pallin?
Men det här handlar inte om en helt vanlig felstavning. Nej, det var John Cleese som sa att han gärna skulle betala sin bäste vän och kollegas sten, särskilt om han då skulle få det stora nöjet att se till att Michael Palins namn blev felstavat.
Jodå, sa The Globe-människorna, det skulle ju gå bra. Och sedan såg de till att Palins sten blev mycket större än Cleeses. Michael Palin har meddelat att han är mycket nöjd med arrangemanget.
Vi går och går, här i London. Broder Jakob suckar och stönar av ryggont och blåsor under fötterna medan Orangeluvan med små förtjusta pip deklarerar att hon har träningsvärk både här och där. Själv har jag ju basketmuskler, ingångna skor och russin i fickan för eventuella blodsockerdippar så jag mår finfint trots att jag luktar som en svettig italienare under armarna.
Nu ska ni få tips på en fullständigt perfekt turistdag om ni liksom vi gillar museer, byggnadsverk, historia och fallossymboler.
1. Towern – en medeltida borg som faktiskt för tankarna till Disney när hela alltet är upplyst på kvällen.
Vår guide – här glad.
Den guidade turen leddes av en fantastiskt rolig karl – en Beefeater – som däremot var butter som Scrooge när jag efter rundturen överföll honom med översvallande beröm.
– You were fantastic! I loved every word and will recommend this to everybody I know!
– Ehm.
Towern har sedan urminnes tider hyst minst fem korpar eftersom legenden säger att landet kommer att gå under utan korpar just på Towern. Stackarna vandrar omkring vingklippta på Towerns marker och fotograferas av turisterna som hade de aldrig sett en fågel. (Tog jag en bild? Javisst.)
2. Tower Bridge – som är blåmålad! Det ser inte klokt ut samtidigt som det är jätteläckert – och insidan är otroligt imponerande med muttrar stora som kanelbullar.
Kolla, som en Legobro!
Och vet ni att det till 1804 var is på Themsen? (På vintern dårå.) Och att bron öppnades för båtar med ångturbiner till 1972?
3. HMS Belfast är ett litet smidigt fartyg som man sedan 1975 har kunnat inspektera på insidan. Se så snyggt de har lagt ut alla bomber och granater – som ett afrikanskt trähalsband.
I och för sig tyckte vi inte att det skeppet särskilt litet och smidigt – men våra referensramar när det gäller krigsfartyg är begränsade. Det var med andra ord gigantiskt. Och inte höll vi på att ta oss därifrån heller – det så mycket att se! Som ett Madame Tussaud’s fast bättre!
Tandläkaravdelningen på HMS Belfast. (Nu förstår ni att bilden i gårdagens inlägg var från sjukstugan.)På hela skeppet finns sådana här förtjusande, blankputsade mässingsskyltar.
4. The Globe. Det är alltså en kopia av Shakespeares teater – och att kliva in i den är kanske det närmaste en religiös upplevelse jag har varit. När guiden berättade om forna tiders föreställningar och om hur alla har hjälpt till med finansieringen och nutida föreställningar och hur publiken kommer nära skådespelarna och hur skådespelarna pratar med publiken kändes det nästan som om jag skulle börja gråta av lycka. Jag tittade på Orangeluvan, som såg intresserad men inte så värst salig ut. En man bredvid mig gäspade lite förstrött. En kvinna snett framför mig pillade på sin telefon. Jag drog efter andan för att inte snyftstöna högt och ljudligt. Höll jag månne på att förlora förståndet? Men så sneglade jag på Broder Jakob, som såg alldeles hög ut – överväldigad som han var.
– Ta en bild på mig här på scenkanten! Här! sa han och liksom omfamnade scengolvet.
5. The Rickety Bridge eller The Wobbly Bridge (aka The Millenium Bridge) är en gångbro som när den öppnades 2000 kom i självsvängning och fick stängas för att sedan repareras under två år. Den leder direkt till …
5. … St. Paul’s Cathedral som är så stor och mäktig att man bara går omkring och ooooar och aaaaaar och säger ”men huuuuuuuuuur kunde de bygga så här?”
6. The Monument (The Monument to the Great Fire of London) är en drygt 60 meter hög obelisk som är ett ihåligt torn som byggdes till minne av den stora branden 1666. (Bra årtal.) Blott 311 trappsteg leder oss turister upp till toppen, där vi får svindel och snabbt tar oss ner igen.
Det roligaste med trappan (här står vi längst upp) var att den var så smal att alla bredhöftade blev tvungna att bumpa med varandra eftersom alla som skulle upp gick samtidigt som alla som skulle ner.
Charles Dickens skrev om Monumentet år 1844:
”… if the day were bright, you observed upon the house–tops, stretching far away, a long dark path; the shadow of the Monument; and turning round, the tall original was close beside you, with every hair erect upon his golden head, as if the doings of the city frightened him.”
Sedan är ni nästan hemma vid hotellet igen och har inte slösat en enda krona på tunnelbana. Däremot är ni jättehungriga och sura och behöver massage på vaderna och en stor öl för att kunna diskutera politik och sport samt konst med era syskon.
Oj, jag glömde ju:
Jag i kaptensstolen på skeppet. Och där ser ni kanonfallosarna.
Jag sitter ohyggligt högt på mina svenska hästar och ryar om hur enkelt det är att komma ut på internet hemma. Jag har i två dagar försökt köpa mig en uppkoppling, men får bara felmeddelanden och suckar till svar. I hotellreceptionen sa personalen att de diskuterar en annan lösning, men att den nog ligger ”ett par år i framtiden”. Å ja ba:
– Hm. Och OS ska gå här nästa år? Hm.
Nu har jag i alla fall betalat en halv förmögenhet för att få skriva av mig lite. Först det viktigaste: kolla vem som serverade oss mat på Wagamama!
Ni ser väl vem det är?
Jag, Broder Jakob och Orangeluvan är alltså i London här och slarvar runt. Vi har inte sovit i samma rum sedan sent 1970-tal och upplever både det ena och det andra. Broder Jakob hostar i sömnen och Orangeluvan snarkar och sparkar omkring sig. Själv ligger jag tyst och stilla som ett lik på lit de parade.
Nu kommer en mycket, mycket stark rekommendation för eventuella Londonresenärer: hotell Novotel vid Towern. Om man är ute i god tid är det snorbilligt och läget är alldeles perfekt på alla sätt och vis. Frukosten ser ut så här:
English breakfast. Men var är baconet?Nej, inte my cup of bacon. Sidfläsk, va?
Vid frukosten finns två bås med bord, stol, tv-skärm och hörlurar. Jag trodde först att det var något slags material för personalen – övervakning av köket eller kommunikation med vaktmästaren.
Men det är ren service för mat som måste intas framför tv:n.
Lite konstigt är det att vi inte har råkat ut för ett enda missöde. Inga kravaller, inga tjuvar, inga fall i trappor och inga kaskadkräkningar. Fast på en restaurang bad Orangeluvan servitören att byta bort en smutsig tallrik, som sedan visade sig bara vara en skål för musselskal. Jag försökte konversera en städerska genom att fråga vad en dörrstopp kan tänkas heta på engelska. Men istället för att prata normal engelska med ord som ”what do you call” eller ”English word for”, sa jag:
– Does it have a name?
Städerskan tittade förvånat på mig och svarade på väldigt bruten engelska:
– Anna Iskovitsch.
Så nu vet ni det.
Eftersom vi alla tre saknar lokalsinne, begriper vi inte hur vi har lyckats hitta fram till allt – men jag tror att det beror på att jag agerar t-u-r-i-s-t och läser karta och guidebok och frågar alla om råd och anvisningar – i alla fall alla som ser ut att kunna gå och prata på en gång. Se bara vilket proffs:
Det är jag till höger.
Sedan har vi ju shoppat också. Kanske speglar våra inköp våra personligheter?
Orangeluvan köpte föryngringskräm, kortstrumpor, ett paraply, smink och borttagningsmedel till sminket, en berlock, lockspray och en mugg till mamma.Jag köpte bullformar i silikon, föryngringskräm, markasitörhängen, smink, lockspray, vitlöksburk och te till pappa.Broder Jakob köpte två knivar. Och undrar nu om det är en hovkrats som han har fått på köpet.
Vad är det för blått, vackert tyg som ser ut som sjövatten med små krusningar? undrar ni. Det är den noppiga filten på ena sängen förstås. (Men det är ett bra hotell!)
Och så ännu fler rekommendationer: Ett Oystercard till tunnelbanan! Och The London Pass – ett kort som ger fritt inträde till en farlig massa museer.
Sent en dag i januari fick jag ett mejl från en av mina författarvänner. Han un…
– Screeeeetsch! Stopp! Plats för skratt! Jante ser dig! Vem tror du att du är – ”en av mina författarvänner”? Som om det skulle vara något att komma med! Ha!
– Jamen, jamen. Asså. Nästan alla som jag numera träffar, hejar på, som jag skriver till och skrattar och pratar med ger faktiskt ut böcker. Det är bara jag som int…
– Vad sa du? ”Numera”! Ha! Så vad var det för fel på de gamla vännerna? Duger inte de nu när du föredrar dina fina”författarvänner”?
– Förlåt. Jag ska genast skärpa mig. Anna, Petra, Sandra, Bengt-Erik, Lisa, Karin, Annika, Jonas och alla andra måste alltså börja spela basket för att jag sk…
– Japp.
I alla fall. Frågan jag fick från min förf… eh … kompis var hur i hela friden man skulle kunna lattja till ordet vardagsedge. Liksom [vaaardagseeedsch]. Mitt svar löd:
”Alltså va, vardagsedgeriet är liksom ett etablerat begrepp som jag ALDRIG har stött på! Kan det vara storstadsspråk? Och du ska till och med ha det i titeln på din bestseller! Wow!
Ok, om vi nu bortser från att jag har en stor lucka i min allmänbildning och att jag bor en timme från Stockholm, så tycker jag att ”edge” är ett såpass ickesvenskt ord att du får skoja till det precis som du vill. Det är ju inte förrän ord anses höra hemma i den inhemska vokabulären som man blir petig med böjningar (och böjelser).
Hur du nu än skojar till det, så hoppas jag att du i pluralformen drar in Edgar i Herrskap och tjänstefolk.”
Jag hade faktiskt aldrig stött på ordet! Tydligen handlar det om att våga lite extra, att riskera något utan att för den skull vara kriminell. Att på ett enkelt sätt göra vardagen lite mer spännande: drick okänd mjölk utan att kolla på bästföredatumet, gå med oknutna skor i trappor, stå riktigt nära någon som inte står dig nära. Dagen efter Bengt-Eriks fråga, snubblade jag över denna annons:
Trendigt ord, tydligen.
Ola Karlsson på Språkrådet hjälpte mig när vi funderade över hur edge ska passa in i svenskan när han påpekade bl.a. att ”folk edgar på skidorna (ställer dem på kant, sa man förr), ungdomar straightedgar (spelar punk och äter växter)” och att edge även kan betyda ’spänning, tuggmotstånd, tillskruvat’. En av Olas kolleger blev också engagerad i diskussionerna och utbrast glatt:
– Kan vara den medelklassigaste boktitel jag nånsin har hört! Passar fint i bokhyllan bredvid ”Knådfritt surdegsbröd” och ”Solsidan – bakom kulisserna”!
Och nu är boken här. Jag har den i min hand och den har en handskriven dedikation till mig som är väldigt vardagsedgig – såpass att till och med min djefla man rynkade pannan lite när han läste.
Om jag nu rannsakar mig själv, är jag ju extremt edgig hela tiden. Aldrig har jag inköpslista, ständigt kör jag omkring med lite för lite bensin i tanken, ofta äter jag spenat utan att spegla tänderna efteråt och utan att vidta försiktighetsåtgärder pratar jag med vilt främmande människor som skulle kunna slå ihjäl mig hela tiden. Och just nu är jag på väg till London helt utan kravallstaket under armen.
Och ni då?
Ur boken ”Vardagsedge – 56 enkla tips för hemmafakiren” av Malin Stehn, Bengt-Erik Engholm och Lena Thoft Sjöström.
