Hoppa till innehåll

Månad: juni 2009

Det åskar i huset

Lattjo ordning på gräsmattan i detta nu.

Åska uppstår när kallt möter varmt.

(Detta är en förenkling som får alla naturvetare att slå sig för pannan och ta sig åt magsåret samt skaka bekymrat på huvudet, vilket faktiskt kräver en simultanförmåga utöver det vanliga. Jag tar här fram ett snabbcitat ur rockärmen [och NE] för att tillfredsställa alla bekymrade: ”Åskmullret kommer av att blixten hettar upp luften runtomkring sig så att luften formligen exploderar.”)

Slänga slänga, åk till tippen, någon!

Nu är det åska i vårt hus för att jag lever upp och spritter av energi när det blir varmt medan de andra sex blir bedövade, bedrövade, rent av deprimerade, slappa och apatiska samt ljusskygga. Vi är helt enkelt sex Draculor mot en Wall•e. Nu gömmer de sig – utspridda i källaren, under studsmattan och på andra lite svalare ställen.

Wall•e laddar batterierna i solen och blir synnerligen effektiv. (Ni som inte har sett denna film: gör det. Mycket nöje! Och den där punkten mitt i namnet gör man med alt+shift+paragraf.)

Jag har däremot på två dagar

  • satt igång källarstädning (och bett om hjälp)
  • dragit ut hela verkstaden på gräsmattan (och bett om hjälp)
  • beordrat alla att hjälpa till att olja in trädgårdsmöblerna och verandan
  • satt upp ett segelliknande tak som ger skugga
  • samlat ihop sådant som ska slängas på tippen
  • kört sönder Bästisgrannens motorgräsklippare mot en sten
  • storhandlat för 2 700 kr
  • sorterat 12 kilo skruvar (och bett om hjälp)
  • hunnit ikapp i tvättstugan.
Nämen kolla, hammocken som vi köpte förra sommaren! Den måste ju snofsas upp! Eller slängas? Vem vill sy dynor? Kan någon leta upp de saknade delarna? Hoho?

Det mullrar i leden. Tur att hösten snart är här.

Share
21 kommentarer

En Sexårings plötsliga sorg

Jag blev vid lunchtid uppringd på radioredaktionen. Femtonåringen berättade hemifrån att Sexåringen grät hysteriskt och att hon inte kunde få honom lugn.

– Har han ätit?
– Jag håller på att ge honom en macka nu.
– Vaknade han för tidigt?
– Nej, han är ledsen för att Michael Jackson är död.

Vabaha? Jag hörde hulkande, förtvivlad sexåringsgråt i bakgrunden. Men jag förstod ingenting. Inte på några villkor kunde Sexåringen veta vem Michael Jackson är. Var. Jag bad att få prata med det otröstliga barnet, som till nu har haft ett synnerligen okomplicerat förhållande till liv och död.

– Mahaammaaa! Majkel Djäcksån är död!
– Vad fint du uttalar hans namn, men när har d…
– Han är död! Tror du ahaatt han ligger uhunder en filt på ett sjukhuuuus nu?
– Ja, det gör han nog, men vet du … han var så sjuk att han … faktiskt kanske ville dö.
– Nej! Ihiiinga människor vill dö!
– Men han kanske har det bättre nu när han är död …
– Sådant där tror inte jag på, mamma, sa Sexåringen med en plötsligt vuxen, glasklar och bestämd röst.
– Men har du … har du ens sett Michael Jackson någon gång?
– Nej! Och nu kommer jag aldrig att få träffa honom! Uhuuuuuu!

Fortfarande förbryllade, enades de stora barnen och jag telefonledes om att glass på studsmattan och lite sagoläsning skulle få den lille på rätt köl igen.

Efter en stund ringde Sjuttonåringen och berättade varur den stora sorgen hade sitt ursprung: ett datorspel där en av figurerna agerar som i ”Thriller” – en figur som alla helt enkelt och självklart vet heter Majkel Djäcksån.

Plants vs. zombies. Den numera avlidne inringad.

När vi nu på kvällskvisten hörde oss blå på Jacksonlåtar och dessutom tittade på videosnuttar, konstaterade Sexåringen lyckligt mitt i Thriller detta:

– Vad kul, Plants Versus Zombies fast otecknat!

Otecknat var ordet. Min son sörjer en tecknad figur.

Min favoritvideo med Michael Jackson. (Dock inte favoritlåt.)

Ni som orkar kolla på lite basket: se när Michael Jackson ska lära sig basket av Michael Jordan och denne tvärtom ska lära sig dansa av popkungen. Eller när Magic Johnson agerar vakt i en annan video.

Share
16 kommentarer

Att dreja mitt i livet

Som ett nyfött barn.

När jag var 7–16 år, tvingades jag att spela piano. Först för en privat pianofröken i Lund, sedan i Kommunala Musikskolan i Luleå. Med noll talang, noll vilja, noll gjorda läxor och noll framsteg på nio år, kändes det tryggt som att landa i skumgummi när jag bytte ut pianot mot en basketboll.

Men under de där hemska pianoåren tog lilla Lotten sig an även andra aktiviteter. Helt på egen hand utan någon som helst hjälp, skjutsning eller initiativ från föräldrarna.

  • I trean gick jag på teaterkurs, men slutade grymt besviken efter ett helt år av ”lära känna varandra-övningar” och diskussioner om det positiva i att man kunde vända även en Shakespearepjäs till att handla om NJA eller Stålverk 80.
  • I fyran lärde jag mig teckenspråk, inspirerad av ”Upp med händerna” som var både ett tv-program och en kortlek. När min farfar blev blind, lärde jag honom helt logiskt de dövas språk ända tills han dog.
  • I femman gick jag på keramikkurs och hade julklapparna färdiga för flera år framåt: knöggliga skålar, förfärliga tavlor och ett otal konstnärliga skor med en hand uppstickande placerades i garderober, på vindar och i stängda källare i hela släkten.
  • I sexan lärde jag mig att dreja. Och som jag drejade! Tyvärr målades alla muggar och skålar i en för hälsan livsfarlig koboltblå färg, så det var ju tur att även dessa tingestar var så fula att de inte användes av släkten. Den hade helt enkelt dött ut annars.

Och det var dit jag ville komma – idag har jag drejat igen. Och som jag drejade! Schwing, snapp och tjohej, så stod tre skålar på rad. Jag hade lera på näsan och i skorna och allt däremellan, inklusive i skavsåren på händerna. Min djefla man till orienterare hade varit stolt om han hade sett mig.

Två av skålarna. Och vet ni – numera slipper man sparka fram snurret! Det finns eldrivna skivor och när man har tillverkat en tunn, smäcker sak ska man föna underverket en stund. Fönarna (inringade) ligger så fina och elektriska bland lerkladdiga pölar och vattenspill.

Så, vilka vill fira jul med mig?

(Ni som tycker att skålarna här ovan är snygga ska veta att de är de inte alls. Än en gång – precis som när jag provade att meditera – är jag sämst i klassen.)

Share
29 kommentarer

Glad midsommar på er alla!

Bara en intressefångande bild från denna eftermiddag. Femtonåringen i förgrunden, den nytrillade Sexåringen och den tålmodigt väntande Elvaåringen i bakgrunden. Bilden är delvis arrangerad.

Med skräckblandad förtjusning insåg jag plötsligt att jag brukar midsommarrapportera bloggledes. Aaaah, en tradition, så trevligt! sa jag till mig själv och smet ifrån matlagningen för att dels se på U21-landslaget, dels jobba. Förlåt, blogga.

Morgonen inleddes med radioprat som vanligt. Fast denna morgon tog jag ut svängarna och svor för första gången på 18 månader.

– Jag kan gärna hänga med och titta på de vackra folkdansarna, men tvinga mig inte att hoppa groda runt den där förbannade stången! fräste jag.

Naturligtvis ringde en arg lyssnare meddetsamma och sa att jag hade ett väldigt dåligt ordförråd och att jag måste skärpa mig. När vi sedan berättade vad det skulle bli för väder och vad SMHI tyvärr hade skådat i renmagarna, ringde en ilsken karl från en camping och sa att alla där faktiskt var trötta på att vi var så negativa hela tiden. (Vi trodde att han skojade, men icke.)

Sedan cyklade eller gick vi till midsommarstången för att bl.a. kolla om Christer Lindarw skulle vara där – han är det ibland. Fast klädd som folk är mest.

De flesta var klädda i paraply, vackert som en sommaräng var det. Men ingen hette Lindarw.

Jag slapp dansa, serverades en glass, fick beröm av folk som hade hört mig svära och svettades i regnställ och ylletröja. Motviljan till stångdans tror jag grundades i barndomen i Luleå, när det alltid snöade på midsommarafton. (Förmodligen var det bara ett år, men det var minnesvärt.)

Vägen hem var lång och plaskblöt. Femtonåringen såg en groda i diket.
Share
18 kommentarer

Men hur jävla stökigt kan det bli?

Friktion: fem barn (6–17 år) med sommarlov och två frilansande föräldrar som jobbar arslet av sig för att få ihop de där slantarna som ska räcka till skatter och avgifter (meeen så luddigt det låter), omkostnader för resor och litteratur, skatt, pensionsinbetalningar, försäkringar samt datorutrustning för inkomsternas förvärvande. Alla bor de i ett stort hus i en lagom stor, mellansvensk stad.

Inte så himla konstigt. Nästan normalt, om jag riktigt tänker till.

Men så regnar det nu. Och det regnar varenda och vareviga dag. Under junis fjortonde regniga dag regnar det 100 % av timmarna. Jag letar i mitt barndomsminne och finner blott soliga somrar med bad, solhattar, plåster på knäna och sololja på magen.

– Det regnar! Jag har inget att göra! Det här är tråkigt! säger Lotten, 11 år.
– Regnar? Nämen titta. Det drar snart förbi, säger pappa tröstande och har förstås helt rätt.

Men nu, när den globala uppvärmningen inte sköter sig som den ska, låter det inte riktigt likadant.

– Kaaan vi inte få spela på datorn nu när det regnar? säger de fem med bedjande blickar.
– Kommer inte på fråga, säger den elaka modern. Datorförbud mellan tio och fem. Förresten blir det ju enligt SMHI sol om åtta dagar!

Och vad händer? De hårt arbetande föräldrarna tillbringar helgen – visserligen hemma i huset – med redigeringsarbete och två festarrangemang och låter barnen fara vind för våg. Resultat:

  • All nysorterad tvätt hamnar på golvet i tre olika rum som inte har några som helst klädslukande garderober.
  • Papperspysselklipp ligger precis överallt.
  • Smutstvättshögarna når nya höjder trots att tonåringarna tar sitt ansvar och tvättar och hänger som vore de livegna.
  • Rullgardinerna är neddragna dygnet runt.
  • Rullgardinerna som någon ängel försöker dra upp går sönder som ju moderna rullgardiner plägar göra.
  • Nioåringens garderobsdörr trillar av sina fästen.
  • Maten tar slut fem dagar efter min handling för 2 173 kr.
  • De två yngsta leker Robin Hood ovanpå monsterkylen.
  • Tvestjärtskolonin flyttar in i vardagsrummet.
  • Jag skrattar så att vinet sprutar ur näsborrarna.
  • Barnen äter strutar med glass med – i brist på strössel – chips på toppen.

Snälla rara sommar med sol och bad och cykling samt tystnad inomhus – kom nu!

Bonus: Pippi Långstump (förlåt, Inger Nilsson, väldigt underligt det där) som provfilmar 1968. Bara för att jag än en gång ska få stökcitera henne (alltså Pippi): ”Det är ingen ordning på allting. Jag hittar inte vartenda dugg”.


Uppdatering

I kommentatorsbåset minns vi 1987 som Den Värsta Sommaren.

Share
27 kommentarer

Hej alla handbollsälskare!

Tänk om Tomas Ravelli skulle rycka in och stå ett par matcher igen. Eller om Göran Högosta satsade på ny kula. Eller om Tomas Svensson, den gamle handbollsmålvakten, skulle komma hem från proffslivet för att lira ett år i moderklubben Guif.

(Jag är så nära ett scoop som jag någonsin har varit. Nu är det inte så många läsare här som bryr sig om just handbollsmålvakter, men ni kan låtsas att det handlar om något annat. Kanske att Hemingway har återuppstått eller att Olof Palme bara gick till skogs 1986 och nu är på väg mot en återkomst. Eller att Carolina Klüft har återfått förståndet och ska tävla i sjukamp i sommar.)

I SR P4 Sörmland i morse, lät det så här när vi intervjuade den där Tomas Svensson som jag nämnde inledningsvis:

– Hur ser det ut inför hösten, handbollsmässigt?
– Det är osäkert, jag vet inte vad som händer.
– Hur känns det då?
– Ja, det är ju inte roligt.
– Men vad säger du om att komma hem?
– Ja, det hade ju varit en dröm.
– Har du någon gång tänkt tanken att avrunda karriären i Guif?
– Det har jag gjort många gånger! Det vore ju onekligen väldigt bra för barnen att lära sig svenska.
– Har du fått något samtal från Guif?
– Nej.
– Men vad skulle du säga om de ringer?
– Ja, jag är ju fortfarande en egen produkt så jag kanske passar in.
– Ok, om du nu skulle få frågan – är det då möjligt för dig socialt
sett att flytta hem?
– Min fru sa häromdagen: ”Vi kanske skulle flytta till Sverige …” Jag säger inte mer. Men det kanske vore läge för det. Just nu är vi inte speciellt nöjda med hur klubben här har behandlat oss under den här våren.
– Och om du skulle gå till en svensk klubb,skulle du då gå till någon annan klubb än Guif då?
– Nej, det gör jag inte. Aldrig.
– Nä, nu kommer du hem!

Eller … så lät det inte alls. Det var ett evigt hummande, fnissande och tramsande. Jag har koncentrerat elva minuters prat till detta lilla replikskifte ungefär som när man tvättar en angoratröja i 90 °C. Men angoran är ändå kvar, liksom.

Någon mer som ni vill att vi övertalar till en comeback? Gunde Svan? Lill-Ba… nä. Men Elvis Presley?

Share
12 kommentarer

Tips till tonårsföräldrar

Egentligen vill jag skriva om Sveriges landskamp mot Danmark. Men så dök något annat upp.

Det gäller ju att hänga med och inte säga ”vad är det här för dunkadunkamusik?” utan lite coolt och diskret nynna med när något nytt spelas av tonåringarna i familjen.

Den snart nyblivna Femtonåringen har sedan drygt ett år trallat till de oförargliga och i mina ögon till och med mesiga Jonas Brothers. Tre trallande tramsar. Men … idag föll jag som en fura.

Jonas Brothers – när Joe är Beyoncé. (Klicka här om klippet inte funkar.)

Seså, visa nu era tonårsdöttrar – de kommer att gråta av glädje! (Själv ska jag se på fotboll.)
___
Uppdatering
Den snart nyblivna Femtonåringen meddelar att hon alls inte är inne på Jonas Brothersspåret och att jag måste dementera omedelbart med denna text:

NEJNEJNEJ, du måste skriva i imperfekt. Nej, de är inte bra. Nej. Var. Jag är inte elva år gammal. Jag sitter inte och kollar på Hanna Montana varje eftermiddag. WTF? Har jag varit så icke-kommunicerande under hela våren? FFS, nej! AAAAAAAAARGH *stampar i golvet och suckar högt, säger “ÅÅÅH” och går ut genom rummet som min bror gjorde i min ålder*. Now I am sad panda on you. DET VAR EN ÅLDERSKRIS!

Tydligen är det Billie the Vision and the Dancers, Noah & the Whale, Laura Marling, The New Pornographers, och José Gonzalez som gäller idag. Say what?
______
Det underliga originalet med Beyoncé.
En koreograf förklarar hur man dansar så där.

Share
26 kommentarer

Kulturella fru Bergman

Snart har jag inte sovit på två dygn, men kan både stå, gå, kliva på rätt tåg samt lyssna på Lasse Berghagen och tre trallande operasångerskor i det ölskvalpande Kungsträdgården. Men det var förstås bara uppladdningen inför kvällens övningar.

För si, jag har varit på tijaaaater.

Det var lillasyster Orangeluvan som när biljetterna till ”I väntan på Godot” släpptes, kastade sig över internetkön, knuffade sig förbi alla sajbermänniskor och trängde sig före html:are som inte visste bättre. Och så fick hon de allra, allra finaste biljetterna – ganska långt fram och prick i mitten av Stadsteatern.

En helt annan anledning att besöka just denna teater: teaterteet i pausen! I tiokiloskannor med etiketterat te.

Långstånken strax bakom mig somnade visserligen och snusade med enorma näsvingefladdrande andetag när Micke Persbrandt på scenen höll en slutmonolog med bl.a. denna replik:

– Han sover, han vet inget, låt honom sova.

Och visserligen ringde en satans mobiltelefon när Persbrandt och hans kompis Johan Rabaeus dansade tryckare det allra sista de gjorde på scenen. Men annars skötte sig publiken bra (även om Gunnel Lindblom framför mig stack i pausen).

Plötsligt vill jag nynna på ”Främling”. Foto: Eva-Marie Rundqvist

Som jag njöt – ”I väntan på Godot” är en vansinnigt cool pjäs. Och Micke Persbrandt är ungefär en miljard gånger mer karismatisk på scen än på film, så det så. Föreställningen rekommenderas varmt.

Nästa gång någon till dig säger ”vad väntar du på?”, kommer du inte att tjoa ”bättre tider!” utan bara undslippa dig ett stilla:

– Jag väntar på Godot.

För det gör vi ju alla. (Djupinglotten har talat.)

Share
31 kommentarer

Tragedi

Sexåringen kommer strax hem från skolan. Vad han inte vet är att alla hans husdjur har eliminerats på bara två timmar eftersom

  • glaset med myrkolonin föll ner från ett trappsteg och gick i tusen bitar
  • burken med en vimsig fluga råkade tappa locket så att flugan vimsade ut
  • byttan med undervattens-skalbaggar (dykare) genomgick en akut pH-förändring med algblomning som följd
  • de två tvestjärtarna Nils och Elsa kanderades av sitt eget foder (en grabbnäve strösocker).

Sådant är nu livet att även barn till pälsallergiker drabbas av djurpassion. Sexåringen har skött sina telningar på helt egen hand och själv ersatt dem när de har råkat illa ut mellan hans tumme och pekfinger.

Nu ska jag fortsätta att rensa trappan till ovanvåningen från myror och förbereda ett griftetal.

Share
13 kommentarer

Tips: baklängesfest

Nämen vad kul. Maj är ju en sån lugn månad. Visst, tjosanhejsan, en fest till, den klämmer vi in mellan den där picknicken och den där grillningen och en och annan möhippa.

Vårt basketlag har varje år en stor fest. Alla som har tränat med oss – även om det bara är en enda gång – blir bjudna. Vi har tema (men man måste inte klä ut sig om man inte vill, men jag vill), vi delar ut presenter och diplom med nomineringar och vi har musiktävlingar som är riggade så att jag inte ska vinna och sedan … sedan börjar försäsongsträningen.

Temat de olika åren:

2003: Moviestar (jag var Charlie Chaplin i Johnny Depp-skor)
2004: Beachparty (nästan alla kom i badrock)
2005: Bröllop (jag klämde in mig i min egen bröllopsklänning)
2006: I sagans värld (jag var en sagobok)
2007: Sällskapsresan (alla var tvungna att ta på sig slalompjäxor för att komma in på toa)
2008: Basket (säkert hälften kom som ”amerikan”)
2009: Baklänges (många kom i pyjamas och bytte till finkläder)

18:25 Vickning: ölkorv och Janssons frestelse.
18:30 Konjak och cigarr. Cigarrerna gick inte åt och konjakskuporna var borta, så vi fick dricka ur glögg-glas. I plast.
18:50 Prisutdelning till den förvånade vinnaren av tipsrundan.
19:15 Efterrätt: en fräsch citronfromage.
19:30 Tipsrunda, där bara svaren gavs och de tävlande fick skriva frågorna. Vinnaren (se 18:50) gled runt med hybris. (Några svar: 1912, saxofonsolo, 3,14,aldrig.)
20:00 Bakpotatis, rumpstek och dallas.
20:45 Diplom och presenter till alla lagmedlemmar, varav några plötsligt hette Botten Lergman, Boll Bellman och Seppä Katjanen.
21:30 Den förbannade musiktävlingen med omöjliga regler och utan möjlighet till överklagan.
21:59 Klädbyte för dem som kom i pyjamas.
22:00 Välkomstdrink och snacks.
22:01 Fria övningar.

Så, nu kan ni bara kopiera och ha fest på tre sekunder. Utsmyckningen i festlokalen (som var mitt gula, fula hus) var baklängesklockor och annat som var uppåner och bakåfram – t.ex. en julljusstake.

Äntligen juni. Ikväll är det bara tre klassträffar och en ledaravslutning.

Share
10 kommentarer