Etikett: svenska

JAAAG (och alla andra som är lika ouppfostrade) (uppdat.)

Publicerat av Lotten Bergman den 13 januari 2010 14:49

Fru Decibel undrade vad jag tyckte om detta, som hon skrev häromdagen. Jag citerar henne:

”Jag har nämligen lagt märke till, att de flesta nuförtiden säger och skriver Jag och Lotta, Jag och mamma etc., etc. Alltså, man sätter sig själv på första platsen. När jag gick i skolan var detta en dödssynd. Man skulle alltid sätta sig själv på andra plats. Detta sitter i märgen. Jag tycker alltså att det är ytterligt barnsligt att börja med jag. När en 5-åring berättar om vad den och kompisarna har gjort är det naturligt, men när modern gör samma sak, blir det pinsamt. Det är inte bara oartigt att sätta sig själv i första rummet utan också obildat, tycker jag.”

I kommentarerna får Fru Decibel sedan både mothugg och medhåll. Är det en generationsfråga? Är det en bildningsfråga? Är det en egofråga eftersom den yngsta för tillfället levande generationen alltid är ohyfsad/långhårig/felklädd/jagcentrerad?

Bara ett exempel på långhåriga slynglar.

Själv kliar jag mig i huvudet och känner mig som på en segelbåt. (Ni vet, alla på båten vet vilka snören – förlåt, tampar – man ska dra i och skriker order som skulle kunna vara på grekiska eftersom de inte på några villkor går att förstå eftersom när man inte har gått i båttermsskola.)

Jag har nämligen aldrig någonsin stött på denna regel. Om det nu är en regel. Är det en Språkrådetregel eller en Magdalena Ribbing-regel – eller är det bara allmänt känt? (Alla våra regelböcker är fortfarande magasinerade, så jag har inget att slå upp i.)

Visserligen gick jag i flumskolans flummigaste skola (i Luleå på 1970-talet, utan schema men med myshörna) där ”årtal” och ”regel” var kapitalistiska påfund i klass med Mors dag. Men jag hade kanske kunnat lära mig det av mina hippieföräldrar, de som läste högt ur SAOL vid middagsbordet?

Däremot kan jag känna att det blir fel med språkrytmen. ”Johnny å ja” ramlar på bättre ur munnen än ”ja å Johnny”. (Johnny Depp handlar det om då, förstås.) Jag, som gärna sätter mig på första plats och i ständigt centrum, måste faktiskt ha varit både ohyfsad, obildad och barnslig jättemånga gånger utan att veta om det!

Nu kan man ju välja hur man vill reagera:

Skitnere, jag pratar och skriver som jag vill.
Nämen så intressant, det ska jag tänka på i fortsättningen.

Jag väljer alltid det senare. Tack för kunskapen! (Nu ska jag mejla till Språkrådet.)

Uppdatering
Jag har fått svar:

Det handlar bara om den gamla inställningen om att man inte ska framhäva sig själv. Men framhäver sig själv gör man som bekant snarare på andra sätt (t.ex. genom att hela tiden prata om sig själv), så detta gamla råd får anses vara rejält missriktat. Det är självfallet ingen ”regel”, mer en tokig etikettskonvention från förr.

Vänlig hälsning
Ola Karlsson, språkvårdare

Det var ju det jag tänkte.

58 kommentarer

Slitna ord och uttryck?

Publicerat av Lotten Bergman den 9 maj 2009 13:54

Det fanns en tid när jag hade för vana att avsluta blogginlägg med ett enkelt Häpp! Jag tyckte då verkligen att det var ett häppigt inlägg och att ”vad var det jag sa” var för snorkigt när jag egentligen bara ville vara lite tummarna-upp-käck. Matildas fikarum röt barskt att det där fick jag minsann sluta med.

Men nu är jag fast i gah- och mäh-träsket.

Gah!

Mäh!

Aldrig får man vara riktigt nöjd. Jag tycker att gah och mäh på ett perfekt sätt illustrerar vad jag (allför ofta) vill säga – men det har gått inflation i orden och … alla tolkar ju dem inte som jag. Ergo: jag måste ransonera dem.

Andra fastnar i ett överdrivet användande av ordet briljant, vilket får mig att rysa. Åter andra anammar (engelska) uttryck som låter så himla mycket coolare än motsvarande svenska. Ska vi testa?

I tell you
Förstår du, jag menar verkligen det här, därmed basta och så det så.

… is da shit
… är verkligen jättetoppen, fast på ett coolt sätt som jag har kommit på själv.

coolt
Jag skriver visserligen coolt, fast det ska läsas ironiskt för jag är mycket häftigare än det ordet.

note to self
Kom-ihåg till mig själv, fast inte på riktigt utan bara på kul för egentligen har jag stenkoll.

pun intended
OBS! Såg ni? Jag var nu jätterolig – och det till och med med flit!

pun not intended.
Visst var jag rolig nu, fast på ett kanske lite olämpligt sätt? Bli inte arga, det var inte meningen att reta någon, jag lovar.

FAIL [fääääääjl]
Jag är 14 år och fiskar efter beröm genom att stämpla detta ord på mig själv. (Fjortonåringen här hemma håller inte med mig och kallar mig ett failure för att jag har fattat fel.)

back in the day
Förut, när solen sken och allt var mycket bättre.

japp, those were the days, really
Det var inte alls bättre förr och solen sken bara ibland och det vet du lika väl som jag.

helt random
Alldeles utan planering eller eftertanke, bara så där liksom spontant.

D’oh!
Men åh! Fattaruväl! Och Simpsons regerar!

Oh, the irony.
Så himla typiskt alltså.

contradiction in terms
Det här går bara inte ihop, inte ens på det här relativt intellektuella planet.

ergo
Alltså jag har förstått nu och det är så här vi måste lösa problemet och ni som inte kan latin får väl helt enkelt slå upp vad jag menar.

Har ni fler exempel? (Man måste inte vara irriterad på dem eller be om ransonering – det räcker med att bara ha lagt märke till dem.)

59 kommentarer

Lovtal till språkpoliskåren …

Publicerat av olle den 7 januari 2009 12:17

… håller Ragna Fahlander på Dalarnas Tidningar.

(Tack för tipset säger vi till Husse!)

Sen måste jag erkänna att det går runt i huvudet på mig när jag försöker hålla isär brevlåda och postlåda. För mig är det som sitter vid tomtgränsen en brevlåda och det gula som jag stoppar frankerade försändelser i en postlåda. Men enligt NE är det precis tvärtom.

Uppslagsverket: ”brevlåda, behållare i vilken brev samlas upp för sortering och utdelning. Brevlådor finns uppsatta vid postkontor, vid lantbrevbäringslinjer och på lämpliga platser inom tätorterna.”
Ordboken: ”1 låda i vilken post samlas upp för vidare befordran: brevlådetömning; stoppa vykorten på ~n; ~n töms flera gånger om dagen”.

Uppslagsverket om postlåda i artikeln brevbäring: ”I dag skiljer man mellan postutdelning i tätort och i glesbygd. Den förra sker till postlåda vid adressatens tomtgräns eller genom brevinkast i lägenheten”.
POSTLÅDA finns märkligt nog inte med i NEs ordbok, men SAOL 13 ger definitionen ”privat brevlåda”.

/Olle

2 kommentarer

Måste bara

Publicerat av Lotten Bergman den 3 december 2008 16:01

När man på scen frotterar sig med stor- och berömdheter måste man ju tala om det för världen, right?Ordens magi. Bredvid mig sitter Viveca Bergstedt-Sten, sedan kommer Mustafa Can och Erik Blix. Bakom talarstolen gömde sig Jan Mårtensson tyvärr. Som ni ser är Can mycket imponerad av mitt resonemang.

Bloggaren Jenny kom och hälsade och jag blev så glad att jag som aldrig visar ömhetskänslor för främlingar, kastade mig om halsen på henne. Och hängde min kamera om densamma eftersom jag ville ha lite dokumentation.

Det är tur att jag inte måste tala teckenspråk. Foto: Jenny.

Dagen var mycket intressant, men det här med bloggosfären ääääär ju ett mystiskt intrång på bokstäverna. Den enda paneldiskussion som inte ramlade in på bloggämnet var min, och tur var väl det. Hört från de andra på scen:

– Pfhnyys, ptja, vi inom ”gaaammelmeeeedia” … som bloggarna behagar kalla oss, vi …
– Ja, även vi måste ju tyvärr blogga numera.
– Det finns ju allt från modeorakel till kändisar som bloggar.
– De bloggar som är något att ha försörjer sig på reklamen.
– Nej, jag är ju ingen bloggläsare, men jag anser att bloggarna är …

Nästa gång ska jag ha följande svar redo:
– Nej. Jag läste en bok en gång. Den var bedrövlig, så det tänker jag inte göra fler gånger.
– Usch, ja, nej, skor gillar jag inte. Fick skavsår av sådana en gång.
– Brasilien? Nej, där har jag aldrig varit, men det är ju fullt av otrevliga människor där.

12 kommentarer

Bara en rapport om gårdagen

Publicerat av Lotten Bergman den 25 november 2008 09:31

I snöstorm tog jag mig igår till Stockholm för en föreläsning på Språktidningens redaktion. Jag pekade med hela kryckan och gav order om vininköp, stolsförflyttning, olivplacering och golvtorkning efter eget vinspill. Folk har krupit och krälat för mig i flera dagar och jag har haft fruktansvärt kul. Gårdagens förutsättningar:

Faktum 1: Jag tycker om språk och regler.
Faktum 2: Skrivreglernas redaktör Ola Karlsson tycker om språk och versaler samt skrivregler, men är mer uppmärksam på hur språket används på riktigt än vad jag är.
Faktum 3: Språktidningens chefredaktör Patrik Hadenius tycker att det är skitkul med språk, men det där med regler kan man väl ta med en nypa salt, right? Peace, love and understanding. (Och jag överdriver aldrig.)

Ni förstår hur kul det är att med dessa två föreläsa i tre timmar? Inför en yster publik som visste att skratta på rätt ställen? Och dricka vin klockan 16 en vanlig måndag? Samt gräla om petitesser i skriftspråket? Mums.

Men hör nu hur svårt det är att låtsas vara normal när man har brutit en tå. (För den ovane läsaren kan detta tyckas vara ett drastiskt hopp från den trygga, varma föreläsarmiljön till utomhusvärlden med snöstorm och människor som bara vill stjäla mina saker. Men så är det.)

Kl. 17:20 satte jag mig i en taxi. Mitt tåg gick 17:50 – lugna puckar även när det blåser snö på tvärsan. Planen var att jag skulle betala taxichauffören för att få hjälp med rullväskan in på Centralen när jag själv hoppade på kryckor, precis som jag kommer att göra när jag har rullator om 30 år. Men då hade jag inte tagit med tjyvar och banditer i beräkningen – de där som ju utövar fällebenstaktiken på distans:

Rånaren greps alltså nästan en timme innan jag dök upp.

Hela Stockholms Central (med omgivningar) var avspärrad. Taxichauffören började hyperventilera och svettas när jag bad honom om hjälp – han kunde ju inte lämna sin taxi i en snödriva när det var rånare i farten. Så jag kastade mig ut (betalade dessutom 70 kronor för den tid som gick när vi satt blickstilla och tittade på bistert viftande, frysande poliser i kuvertmössor), satte ryggsäcken på ryggen, tog rullväskan i ena handen och kryckorna i den andra och slääääpade mig som i filmen Alive mot ljuset i horisonten: tåget hemåt. Fem olika män hjälpte mig genom att ta rullväskan i trappor och över stup medan tån liksom domnade bort och inte var till besvär alls. Jag hade inte reagerat nämnvärt om någon hungrig hade bestämt sig för att bita av den. (Tån lider däremot idag av en bultande baksmälla.)

Synen som mötte min djefla man en timme senare: den frysande föreläsaren som utan vantar väntar på räddningen i rustning. (=Bil.)

Fotnot
Det är detta jag menar med kuvertmössa. (Som är mindre lämplig i snöstorm.)

Kallas den kanske egentligen ”båtmössa”? Men visst påminner den om ett kuvert?

38 kommentarer

Mot Ordfrossa i Stockholm

Publicerat av Lotten Bergman den 10 november 2008 08:50

Den döende dandyelegansen.

Att dricka vin klockan fyra en måndagseftermiddag hör ju inte till vanligheterna. Men det ska jag göra idag eftersom Ordfrosserier kräfva sådana drycker.

Vi ska prata om nyord, gammelord, älsklingsord, sekruttord, fisselord, mejlord, chockord, felstavningsord och ord som vi kanske saknar. Kanske. Men med en ny kurs och helt okända deltagare vet man nämligen aldrig vartåt pratet far iväg. Min senaste, högst vetenskapliga undersökning om kurshållande, har nämligen gett vid handen att

längst fram till höger sitter ofta en som egentligen inte vill gå på kurs, men som är tvingad
det finns kvinnor som även i 50–60-årsåldern har bästisar som de måste sitta bredvid
en argsint, grälsjuk man i 50-årsåldern kan vara den som efteråt kommer fram och säger att allt var underbart och förtjusande
en leende deltagare i mitten gör föreläsaren glad och självsäker
en omkullfallen blädderblocksställning väcker även den djupt sovande åhöraren.

Nu tänkte jag att ni i kommentatorsbåset skulle få hjälpa mig med ord som ni saknar. Både sådana som har försvunnit och sådana som aldrig har funnits. Att dandyelegans och herrbekant inte längre finns i SAOL är kanske ett tecken i tiden – men jag ska banne mig skaffa mig både och bara för att orden är så trevliga.

Typisk herrbekant: Cary Grant.

52 kommentarer

Svergies vannligste felvtsvade orrd

Publicerat av olle den 9 oktober 2008 11:28

Vilka ord misshandlas mest av de skrivande svenskarna? Det har ord-entusiasterna på Norstedts försökt ta reda på genom att söka igenom sina ordbaser.

Listan över svenska felstavningar är underhållande läsning. Dock tycker språkpoliserna att hopskrivningarna ”iallafall” eller ”isåfall” får betraktas som förlåtliga förseelser, medan ”abbonemang” och ”annulera” får oss att rycka ut med visselpipan i mun och batongen i högsta hugg.

9 kommentarer

Jag ska bara dra ut mina naglar och trä på mig dumstruten så känns det lite bättre snart tror jag

Publicerat av Lotten Bergman den 1 oktober 2008 16:20

Språktidningen är ju en kul tidning. Med många bokstäver och intressanta artiklar. Jag skriver i den om hur det är att vara noggrann redaktör och så lär jag ut korrläsning och uppfinner redigeringsglasögon. Väääääldigt nyttig kunskap på min ära.

Dessutom har Språktidningen och jag numera en mack ihop. Eller i alla fall en kul idé.

Den ser ut så här:

Gå en rolig kurs!

Två eftermiddagsföreläsningar med avslutande vinmingel ska vi klämma in i november. En heter Ordfrossa, den andra heter Regelvärk. Bara det är ju så kul att vi nästan fnissar ihjäl oss.

Men.

I utskicket som i dagarna går ut till alla miljarder prenumeranter står det fel mejladress för alla som vill anmäla sig. Det är ju mindre kul.

Och vem har korrläst inbjudan? Vem har korrläst? Eller … vem har inte korrläst?

Svar: redaktör Bergman. Som har mejladressen lotten@bergman.com, och inte ”.se”. Jag känner mig som Stålmannen, som sitter och stirrar framför sig med en klump kryptonit i handen. Jag är Susanna Kallur som stupar på första häcken och jag är Ulf Samuelsson som grät på en presskonferens när en svensk journalist mitt under brinnande OS 1998 hade avslöjat att Uffe inte längre var svensk. Jag är Stefan Holm som re…

Äh. Proportioner! Skärp sig, ta sig i kragen och gör rätt nästa gång, redaktörn. Jag är Charlie Chaplin istället. Jag är Harold Lloyd och Buster Keaton.

Såja, nu känns det lite roligare.

Uppdatering
Visdomsord från Orangeluvan: Om alla bara gjorde rätt och vad som förväntades av dem hela tiden, skulle vi varken ha penicillin eller surströmming att fröjdas åt.

(Ni som bara läser inläggen ska veta att det alltid är farligt kul i kommentatorsbåset. Jag har begåvats med de bästa kommentatorerna, nämligen.)

22 kommentarer

Tusen trådar på en gång!

Publicerat av Lotten Bergman den 23 september 2008 22:27

Eller i alla fall tre?

1.
Jag sitter under varje ledig minut (ha ha) och redigerar försäkringsspråk. Jag eliminerar ordet premie (= pris, det kostar) och jag kör find & replace på

Det är jättekul! Kolla vad jag hittar på:
”Skadehändelsen är inte ersättningsbar inom ansvarsmomentet.”
Som betyder:
Din försäkring gäller inte för [fyll i det som hände].

En till:
”Bevisbördan för styrkande av skadeståndsskyldighet bärs av den som kräver ersättning.”
Som betyder:
Du måste bevisa att du har rätt till ersättning.

Bilden hittad här.

2.
Jag försöker få ihop ett basketmatchprogram i fyrfärgstryck, med intervjuer och snajdiga fotografier.

Ett amerikanskt basketlag utan matchprogram runt 1915.

Spelarna ska presenteras med svar på frågor som i mångt och mycket liknar blogguppmaningar:

Som ni ser är det dags att hitta på finurligare, roligare och mer fantasieggande frågor. Hjälp!

3.
Jag planerar min resa till Göteborg och bokmässan som egentligen heter Bok & Bibliotek. Eller det gör jag ju inte. Jag funderar på om jag kanske skulle börja planera för min resa till … eller det gör jag ju inte heller. Egentligen går jag bara och tänker ”det var nåt jag tänkte på, va vare, va vare?”

Sådan där avspärrning med tjockt rep vill jag äga. Coolt att ha liksom. (Uppdat.: Enligt Bengt i kommentatorsbåset är det denna bild som symboliserar de tusen trådarna.)

På torsdags- och fredagsmorgonen ska jag gå omkring på mässgolvet och leta intervjuobjekt som vill bli intervjuade i direktsändning. Jag har bokat tid med chefredaktören för Språktidningen och med chefredaktören för Nationalnyckeln. Finns det fler chefredaktörer som vill bli intervjuade kanske? Jag ska fråga vad de tycker att ordet ”skada” ska bytas ut till inom försäkringsvärlden, det ska jag.

Ni som inte har varit på bokmässan – så här är det ungefär:

I en monter sitter en för allmänheten känd författare och akademiker. Han blir intervjuad och har så stor publik att folk sitter på golvet, står lutade mot själva montern, nästan ligger vid hans fötter. Även alla som bara är på väg förbi lyssnar. Ingen ler, ingen rynkar pannan. Ingen lyfter på ögonbrynen eller ens kliar sig i örat. De ser ut som statyer. Men det gör inte författaren. Han viftar och skriker och mumlar om vartannat. Jag hör:

– Ja, på fyrahundratalet mummel mummel mummel och då! Mummel mummel … Men varför? VARFÖR? Mummel mummel *yviga gester* mummel. Men varför? För att hans FRU mummel mummel … På fyrahundratalet! FYRAHUNDRATALET! Mummel mummel.

Åhörarna fortsätter att slött titta på honom. Ingen lyfter ett finger för att hjälpa honom med mikrofonens finesser. Det är därför han skriker så. Han försöker helt enkelt väcka sin publik.

(Detta var min beskrivning från år 2005. Vem tror ni författaren var?)

26 kommentarer

Det allra mest svårstavade ordet!

Publicerat av Lotten Bergman den 15 september 2008 09:26

Adress och abonnemang i all ära, men det allra svåraste är ett annat.

Jag lärde mig att stava till dubbel i kanske sjuårsåldern, men det skulle dröja tills jag var 24 år innan jag förstod mig på detta:

dubblett

Då hade jag redigerat en 500 rader lång artikel på Nationalencyklopedins redaktion och på det snygga manuspapperet med två karbonkopior plitat och fixat och ändrat dubblett till ”dublett” 123 gånger. Jag fick bannor och skämdes. Stava fel? Jag? Som är bäst i världen på att stava? Ha!

Fotnot
Det är klart att vi blir förvirrade – konsonanter brukar ju inte dubbeltecknas efter obetonade vokaler. Språkrådet tar som exempel kotlett, rosett och fasett – fast då brukar jag skrika

– Pollett!

Duplett (som alltid får mig att tänka på ”dyblöt”, vilket dels är helt absurt, dels inte hör hit) betyder samma sak som dubblett. Vilket ju bara gör saken värre eftersom det stavas med ett p. Fan ska vara rättstavare.

Kuriosa
Nordisk Familjebok, den kära, har faktiskt felstavningen som alternativ hääär.

/Lotten

8 kommentarer