Detta är egentligen bara ett dagsboksinlägg. Eller … vaddå ”bara”?
Tsssst, nu börjar jag om:
Nu ska jag berätta vad jag gjorde igår! För jag var på punkkonsert med det famösa bandet Baditudes (med gästmusiker från Sator och familjen Bergman). Det hela började med en högst normal och ickepunkig bjudning hemma hos sångaren, som till vardags jobbar på lokaltidningen. Vi minglade verserat, doppade morötter i tsatsiki (heja den svenskstavningen!) och uppförde oss väl (förutom när jag klev så brutalt i soffan att ett vinglas for upp i någons näsa). För så är det med alla dessa musiker i medelådern: de må hoppa, skutta, fara omkring och vråla – men på måndag står de där och är tjänstemän eller lärare samt projektledare. Ni vill se vilka låtar de drog av, va?
1. Sex Noll Två (AGAG)
2. Holidays In (CBAG)
3. Nasty Nasty (GGCC)
4. Cretin Hop (EADEE)
5. Clampdown (AAA)
6. Ever Fallen in love (C#mC#mB)
7. Levande begravd (AAAA)
8. Bodies (EEEE)
9. Kill The poor (CAmFG)
10. Janie Jones (EEEE)
11. Atomreagge (AAA)
12. Sedated (EEEE)
13. Basket Case (DA……)
14. White Riot (ADAD)
15. Sheena is… (CCCC)
16. Rövarnas Visa (BBBB)
1. Party in Paris (GA#FG)
2. Homicide (DDCG)
3. Pretty Vacant (AAA)
4. Radion (ADAE)
5. Borstal breakout (EEEE)
6. Rockaway Beach (DDD)
7. Wasted Life (AAAAA)
8. Anarchy in the UK (GFEDC)
9. Should I stay… (DDGGD)
10. New Rose (DBEA)
11. Blitzkrieg Bop (AAADE)
12. Kids are united (AAAA)
13. I Fought the Law (DDGA)
14. Klockan 8 (ADAD)
15. Dancing with myself (EEEE)
16. Punkrocker EAC#mC#m)
Nu ska jag berätta vad vi gjorde idag! För vi åkte iväg till vår badsjö. När vi gjorde det för för tio år sedan hade jag alltid fem barn och minst tre stora väskor med mig; numera är det bara två som är intresserade – och de bär sina egna handdukar. Skallrande tänder och iskallt vatten och hundbajsluktande sandstrand – allt är precis som det ska vara, säger de.
Jag lyckades ta en bild precis när Tretton- och Tioåringen skulle landa:
Jag stirrade på bilden där jag i gåshud satt och hackade tänder på den kluckande bryggan. Om det hade varit en amerikansk skräckfilm, hade hela skogen strax sugits ner i ett slukhål större än Johnny Depps säng.
Jag vandrade upp på stranden, trippade försiktigt mellan hundbajskorvarna, dumpade skorna, satte mig ner och tog den här bilden samtidigt som jag ropade på barnen.
– Nämen ska vi ligga här, mamma?
– Javisst!
– Alltså det är fullt med myror här!
– Bra, då ser det verklighetstroget ut!
I själva verket var det inte mer dramatiskt än att containern helt enkelt hade tippat.
Om det var varmt i vattnet? undrar ni nu. Nähedå, verkligen inte.
– Frrrrys, hutter, ska-a-ak, som Kalle Anka hade uttryckt sig.
Vilken kul idé! Punkband för fyrtiofemåringar! Passar väl bra, när nu Rolling Stones är nästan dubbelt så gamla? (Hur gick det med stagedivandet?)
Men GUVD! Du la väl inte småputtingarna under en tippad container? Tänk om den tippat tillbaka! Men det var väl trompe vaddetnuheter, du luras med perspektivet, i själva verket låg de framför eller bakom containern?
Snubben i sängen – haha, visst, precis så snyggt stajlar tonårsgrabbar sina rum. För övrigt tänker man ju att vilken tur att det finns laptop nuförtiden, han kvävs ju nästan under datorbumlingen.
Svaret på frågan i förra avdelningen kanske finns här?
Vilken fråga?
Lotten, förresten, du ser ut som en väldigt mager filmstjärna på bilden. ”Lotten Bergman in Beverly Hills.”
SAATOOR! Jag såg dom på en klubb i Hannover 1988 och slog mej i slang med deras ljudkille. Minns inte vad vi avhandlade, men bandet var bra och jag kom oskadd hem. (Den kvällens största oro, eftersom jag var ute på egen hand)
Oj, ja se på tusan, jag ser visst lite mager ut på bilden. Men don’t worry: det är bara armbanden som förvirrar.
Den tippade containern satt fast, jättefast. Jag lät först barnen hoppa och klättra på den och dessutom spela upp Titanic-scenen när Jack försvinner i djupet. Så jag visste att den inte skulle röra sig eller tippa tillbaka.
Tänk att du har sett Sator, fast 25 år yngre, Pysseliten. Ojojoj.
Jaha, det var den du såg. Jag trodde det var det där gamla bloggvirket som minstingen så förtjust utbrast om: ”Det här kan du blogga om, mamma!”
Jag som inte är så haj på stränginstrumenten undrar om det är ackorden i parenteserna?
… eller versmåtten?
och 1740, 2a st: Du menar slå tillbaka som en rotvälta?
Vem vet hur delikat balansen kan vara? Jag skulle inte våga stoppa in ett finger där. Här är det svångrem och bälte som gäller! Plus säkerhetsnål. 🙂
(De sista referenserna, för dem som inte vet, gäller gamle finansminister Sträng.)
Svångrem och hängslen, alltså. Duh.
Men det kan sä’kert vara bra med ett extra bälte också.
Jag har börjat med ett litet extrabälte under det riktiga. Jobbigt nog i säkerhetskontrollerna utan att man tappar brallorna också. Nu behåller jag tunna bältet med plastspänne medan det riktiga åker genom röntgenmojen. Plastbältet håller brallorna uppe om man andas försiktigt.
Har provat hängslen. Men metallen larmar – och så står man lik förbannat med rumpan bar.
Bra idé. Man kan kanske ha liksom en snöre i byxhällorna?
Drar mig för att resa med alla dessa säkerhetskontroller. Det var illa nog tidigare, särskilt i USA med flygbyten och timmars väntan. Kontrollerna på Bromma är precis lagom. Rätt små plan, rätt små köer.
Finns det inga hängslen där detaljerna är av plast i stället för metall?
(Och titta hur jag undvek att skriva något om vad detaljerna heter. För det vet jag inte, i varje fall inte själva de där gripmojängerna. Klämmor kan de väl inte vara, eller?)
I går såg vi badande för första gången i år. Det såg förfärligt kallt ut, de rörde inte en muskel utan stod såsom förstenade med vatten upp till låren och med uppdragna axlar. Nä, jag är skeptisk.
och
Jag försökte en gång att knyta ihop brallerna med en sån där snodd/stropp som man får till en del USB-minnen. Men den knuten var så jobbig att få upp att jag höll på att bli kvarhållen för obstruktion mot Homeland Security Officer eftersom jag som mental femåring tyckte mig ha rätt att lämna säkerhetskontrollen ungefär i samma skick som jag anlände till den. Bråka aldrig med H.S. officers!
Annika
Det du såg var riktiga hjältar. De förverkligade sin dröm. Vi får hoppas att de inte förorenade vattnet med någon form av utsläpp.
Vet inte heller vad grejerna på hängslena heter. Förr – på den gamla goda tiden – var det stroppar som knäpptes fast på knappar. Klämmor av plast håller inte. De ger med sig och så står man där med R. B. igen.
Kan tänka mig det. Och R. B. vill man ju i möjligaste mån hålla som privat tillställning.
I mitt fall känns inte ens en privat tillställning särskilt lockande.
I dessa GeoGuessr-tider med Google Street view så kan man
ju faktiskt öva lite på google maps.
Jag vet inte om någon har tipsat om detta innan men
jag tittade just in på Nationalmuseum.
Så nu kan man sitta hemma vid datorn och titta på tavlorna.
Rubriken/sökningen säger visserligen Lydmar Hotell men
själva vyn är entrén på Nationalmuseum.
Använd knapparna märkt 1,2,3 och 4 för att byta våning.
Nu när jag tänker efter så tror jag att Lotten har nämnt det
men i så fall så är det en favorit i repris. 😉
Hösnören är bra till mycket. Kan nog användas både som livrem och hängslen om man vill ta sig igenom flygplanskontroller utan piiiiiiip. En något egen stil dock.
Hittade lösningen. Googlade Velcro Belt. Sånna får det bli!
Sedan igår vid åttasnåret har jag varit utan både plånbok och dator.
(Nu ska ni se framför er hur jag rafsar runt överallt och beskyller oskyldiga för slarv i ena sekunden, stöld i andra.)
Jag somnade utan snuttefilt (dator) och klev upp med stor hårtjorva i nacken emedan man när man har en nudelfrippa och sover oroligt far omkring och ruskar på huvudet hela natten.
Nu hittade jag plånkan i träningsbagen och datorn under ett bord i stora barnrummet. (Vi har även lilla barnrummet, ja.) Helt obegripligt.
Puh. Vad bra att ni sysselsatte er med skärp här. Ty även jag har stått med R.B. – i London 2007 tror jag visst att det var.
Ha – mina brallor håller sig lätt uppe utan vare sig hängslen, bälte eller snöre! Ärligt talat har jag svårt att ens få igen knappen i linningen. Du måste vara himla mager, SG!
Inte RB ens privat? Ingen fara – älskande ögon kisar! (Det är i alla fall vad jag hoppas på.)
Man kanske skulle resa i judodräkt? Vida bekväma brallor, inga knappar, tygskärp. Men då tror de väl man är en karategalning.
Kaftan? Sarong? Toga? Vilka fina incheckningsköer det skulle bli om alla hade olika former av svepande tygsjok, och inte en knapp, inte ett skärp, inte ett par hängslen så långt ögat når.
Men så misstänksamt: alla flyger iklädda svepande, tältliknande saker. Flygplatserna skulle tvingas anställa extra kläm- och känn-personal så att ingen kommer undan med sprängdeg mellan benen.
Ja just, tänkte inte så långt … och alla måste gå igenom sån där ”nakenscanner”. Hm, då får det väl bli hudfärgad kroppsstrumpa i stället. (Oj vad det var nära att jag skrev kroppsrumpa.)
Jag brukar få ta av mej halssjalen i säkerhetskontrollen, när jag har en.
Sprängdeg mellan benen…
Erkänn att detta skrevs högst medvetet – kanske med det engelska uttrycket ”A stick of Dynamite” som tveksam association?
Tuuuuuuuuuuuuuuuuut!!!
Precis – det tuutaar även uti Lund.
SG, i ungdomen läste jag ett antal böcker om Nick Carter, ”Killmaster” som jobbade för organisationen AXE. Han hade en liten granat placerad som en tredje pungkula …
Tuuuuut!
För första gången sedan jag började ha koll, tutar det även i Eskilstuna. Dock inte på vårt tak trots massa påminnelser och påstötningar i de rätta instanserna. Ska se om vi inte kan ha jobbat fram ett i alla fall litet taktut till september.
Och ja, jag associerar alltid medvetet och gärna lite ekivokt.
SG: Jag har tillverkat mig ett bälte med nylonspänne för att undgå detta problem. Nackdelen är att bältet är sas integrerat med byxorna. Senast jag var i USA hade de inskaffat nakenscanner och se då fick man minsann varken ha bälte på eller ens en liten näsduk i fickan för se då förvirrade man scannern! Hur man än vänder sig …
Tuut här också. Jag var nere i tunnelbanan och var tvungen att gå in på Pressbyrån och köpa ett wienerbröd för att undvika att gå ut till tutet. Sedan när jag kom upp på gatan och tuggade som bäst tutade det igen! Himla bortkastade 16 spänn.
ALDRIG att jag går genom nakenscannern. Jag vill inte ha mer strålning i livet än röntgen redan har gett. Hellre får de klämma. Och de gör de säkert, för de tycker nog det är misstänkt med folk som vägrar scannern.
Är det någon av er som stått nästan med rumpan bar på en järnvägsstation? Ja, som vid tågresa alltså råkat ut för samma säkerhetsgrejs som flygplatserna håller sig med? Jag har. Åkte häromåret från Bryssel till Lille. Tåget var »Eurostar « det som trafikerar Bryssel–London. Kollade nu Eurostars webbplats men hittar ingen info om säkerhetskontroll. Kanske var det tillfälligt?
Agneta uti Lund (!) Usch, ja! En resa genom Rumänien 1988 (året då allt hände) blev alla på tåget visiterade och passkontrollerade – utanför tåget, klockan fyra på morgonen. Tåget visiterades också – med hackor (undertill). Jag tänker på det som ett undantag och hoppas att man inte gör så någonstans längre!
Hittar en artikel från i fjol skriven av en engelsman. Så säkerhetskontrollen finns kvar. Det har att göra med Schengenavtalet som inte inkluderar England. Vi som bara skulle till Lille fick finna oss i den omfattande kontrollen.
http://www.jonworth.eu/security-paranoia-on-a-journey-from-brussels-to-london-eurostar/
PS: »Agneta uti Lund« till skillnad mot en annan Agneta som dök upp i båset härförleden. Det har tidigare under alla de år jag beökt båset, inte funnits någon annan Agneta här. Dyker det upp ännu en namne som kommer från Lund får jag hitta på något annat.
När man skulle ut ur Franco-Spanien fick man också kliva av tåget och bli passkontrollerad vid franska gränsen (eller möjligen på andra sidan). Tåget var knökfullt av sömniga backpackers i alla snyten och vrår som vacklade ut. Men därifrån och ända hem gick det som på räls. (Sorry).
Det där vet jag inte om jag skulle trivas med, Niklas.
Jag läste lite Nick Carter i fjol. Loppisfynd. Lättläst och bra. Speciellt ett äventyr i Ryssland där ett gäng galna vetenskapsmän odlade fisk-människohybrider i stora tankar tyckte jag var störtskön läsning. Den outsägligt sexiga och även vadmalspräktiga och snusförnuftiga hjältinnan balanserade på en planka över dammen med fiskmän. Fiskmännen blev alldeles till sig, hoppade och nafsade efter henne. Minns inte hur det slutade. Bra, tror jag.
Åh, fisk-människohybrider + bad i sjö = denna förtjusande gamla filmscen. Skogsgurra, när ungefär var den där Nick Carter-boken skriven, minns du det? (Jag menar, ovanlänkade film är från 1954, så jag funderar lite lätt över eventuell inspiration i ena eller andra riktningen.)
Boken heter Moskva. Det är något mystiskt med årtalen. Copyright 1981 men tidigare utgiven 1971. Skrevs troligen tidigare än så.
Så här låter det i slutet:
…fiskmännen hade glömt mig och Irina. De betraktade det utströmmande vattnet med ett uttryck av fasa i sina skära ögon. Sedan splittrades hela behållaren. Fiskmännen skrek av fasa. Bubblor strömmade ur deras gälar.
Nick och Irina kom mycket bra överens på slutet. Man kan nog säga att de samsades. Och sen är boken slut, ajö!
Åh, den verkar skoj. Skära ögon också, var de albiner?
Jag tar med boken till Bokhyttans premiär så får du läsa själv.
Aaah … det ser jag fram emot!
(Egentligen är jag emot utropsteckensmissbruk, men nu blev jag upphetsad — här, ta ett par till: !!)
Oj, så jag missköter mitt bloggvärv plötsligt! Nu kom jag precis hem från en bal (på en måndag, ja), och strax ska jag upp igen.
Bra att ni är här och håller ställningarna!
Holding the scaffolds!
Fast kanske inte riktigt så.
Bal? En bal är en danstillställning, så det känns helt naturligt att visa en kort filmsnutt om en mås som steppar väldigt, väldigt fort.
Åh, monstret från Svarta Lagunen, den skrämde skiten ur mig en sommar på landet. Trots att brorsan och hans kompis gjorde sitt bästa för att sabotera med en massa kommentarer. Vågade inte bada på djupt vatten resten av den sommaren.
Jädra monster.