Etikett: sommar

Igår Baditudes – idag bad i sjö

Publicerat av Lotten Bergman den 2 juni 2013 17:14

Detta är egentligen bara ett dagsboksinlägg. Eller … vaddå ”bara”?

Tsssst, nu börjar jag om:

Nu ska jag berätta vad jag gjorde igår! För jag var på punkkonsert med det famösa bandet Baditudes (med gästmusiker från Sator och familjen Bergman). Det hela började med en högst normal och ickepunkig bjudning hemma hos sångaren, som till vardags jobbar på lokaltidningen. Vi minglade verserat, doppade morötter i tsatsiki (heja den svenskstavningen!) och uppförde oss väl (förutom när jag klev så brutalt i soffan att ett vinglas for upp i någons näsa). För så är det med alla dessa musiker i medelådern: de må hoppa, skutta, fara omkring och vråla – men på måndag står de där och är tjänstemän eller lärare samt projektledare. Ni vill se vilka låtar de drog av, va?

1. Sex Noll Två (AGAG)
2. Holidays In (CBAG)
3. Nasty Nasty (GGCC)
4. Cretin Hop (EADEE)
5. Clampdown (AAA)
6. Ever Fallen in love (C#mC#mB)
7. Levande begravd (AAAA)
8. Bodies (EEEE)
9. Kill The poor (CAmFG)
10. Janie Jones (EEEE)
11. Atomreagge (AAA)
12. Sedated (EEEE)
13. Basket Case (DA……)
14. White Riot (ADAD)
15. Sheena is… (CCCC)
16. Rövarnas Visa (BBBB)

1. Party in Paris (GA#FG)
2. Homicide (DDCG)
3. Pretty Vacant (AAA)
4. Radion (ADAE)
5. Borstal breakout (EEEE)
6. Rockaway Beach (DDD)
7. Wasted Life (AAAAA)
8. Anarchy in the UK (GFEDC)
9. Should I stay… (DDGGD)
10. New Rose (DBEA)
11. Blitzkrieg Bop (AAADE)
12. Kids are united (AAAA)
13. I Fought the Law (DDGA)
14. Klockan 8 (ADAD)
15. Dancing with myself (EEEE)
16. Punkrocker EAC#mC#m)

Det ska fan vara tonårsrebell när 45-åringarna ser ut så här.

Kvällens Iggy Pop tog av sig tröjan efter 15 sekunder.

Min djefla man repar genom att be om en madrass där han planerar sitt stage dive. — Min djefla man repar före konserten genom att be om en madrass där han planerar sitt *stage dive*.

Själv hade jag tagit på mig 17 armband (jättepunkigt ju) och övade på mobiltelefonsduell genom att ha en i vardera ficka (fyra sammanlagt). DRA! (Lite Kenneth Andersson över posen, va?)

Nu ska jag berätta vad vi gjorde idag! För vi åkte iväg till vår badsjö. När vi gjorde det för för tio år sedan hade jag alltid fem barn och minst tre stora väskor med mig; numera är det bara två som är intresserade – och de bär sina egna handdukar. Skallrande tänder och iskallt vatten och hundbajsluktande sandstrand – allt är precis som det ska vara, säger de.

Jag lyckades ta en bild precis när Tretton- och Tioåringen skulle landa:

Jag stirrade på bilden där jag i gåshud satt och hackade tänder på den kluckande bryggan. Om det hade varit en amerikansk skräckfilm, hade hela skogen strax sugits ner i ett slukhål större än Johnny Depps säng.

Nightmare on Elm Streets berömda sängscen.

Jag vandrade upp på stranden, trippade försiktigt mellan hundbajskorvarna, dumpade skorna, satte mig ner och tog den här bilden samtidigt som jag ropade på barnen.

"Skor framför sjunkande container" kallar jag detta konstverk. — ”Skor framför sjunkande container” kallar jag detta konstverk.

– Nämen ska vi ligga här, mamma?
– Javisst!
– Alltså det är fullt med myror här!
– Bra, då ser det verklighetstroget ut!

I själva verket var det inte mer dramatiskt än att containern helt enkelt hade tippat.

Det är ju lätt hänt när man är en sisådär tjugofem personer som ställer sig på den och verkligen tar i.

Om det var varmt i vattnet? undrar ni nu. Nähedå, verkligen inte.

– Frrrrys, hutter, ska-a-ak, som Kalle Anka hade uttryckt sig.

53 kommentarer

Här är det rätt dött

Publicerat av Lotten Bergman den 21 juli 2012 15:24

Egentligen skulle jag kunna blogga så här, bara:

Välkomna! Vad har ni gjort idag? Jag har kört traktor.

Och så skulle alla kommentatorer rusa in i kommentatorsbåset och så skulle vi liksom sutte vi runt en lägereld bara ha jämfört de senaste rapporterna om våra kära fiskgjusar, som gör att denna vädermässigt bedrövliga sommar faktiskt är uthärdlig. (Har ni sett att de putsar fjädrarna och biter sig själva i nackskinnet hela tiden, de tre små?)

Men jag känner att en liten bildsafari från se senaste dagarna kanske kan vara på sin plats. Om inte annat så för att jag i november ska kunna säga ”nä, det regnade faktiskt inte non stop”.

Vi slog ihjäl en rutten trädgårdsstol och eldade upp några marsmallows.

Vi hittade en nydöd snok som var varmare än vi trodde att ormar kunde vara.

Vi mötte en dam som bad om ursäkt för att hennes hund hade bajsat mitt på vägen. Vi förlät henne och såg till att bevismaterialet hamnade i diket. — Vi mötte en dam som bad om ursäkt för att hennes hund hade bajsat mitt på vägen. Vi letade efter logiken, men förlät henne och såg till att bevismaterialet hamnade i diket.

Någon slängde en filt ifrån sig på ett sådant sätt att den skapade ett konstverk så fort den hade försetts med förklarande etikett.

Jag hamnade i en skoaffär där denna skylt fick mig att helt glömma bort skoprojektet. Känner ni hur texten flyger på poesins vingar? Man vill nästan skriva en fortsättning … — Jag hamnade i en skoaffär där denna skylt fick mig att helt glömma bort det akuta skoprojektet. Känner ni hur texten flyger på poesins vingar?

59 kommentarer

Arrrrrrrg!

Publicerat av Lotten Bergman den 18 juli 2012 15:26

Mina gummistövlar är borta!
Dammsugarhandtaget gick tvärt av!
Det växer mossa på gammelbilen!
Det regnar såpass att snart växer det mossa på mig också!
MIN WEST WING-BOX ÄR FÖRVUNNEN!

En sådan dag är det. När jag går förbi dörrhandtag, sträcker de på sig och nästlar sig in i min tröjärm så att jag ritsch-ratsch fastnar och tappar allt som jag har i händerna. När jag böjer mig ner för att plocka upp det tappade, slår jag huvudet i illvilligt utstickande handfat, klädkrokar och skohyllor. (Skohyllor som är till för t.ex. gummistövlarna – som ju är borta.) Men det värsta är att jag inte kan lägga mig ner och sura med armarna i kors och titta på West Wing som alltid gör mig på så bra humör.

FÖR NÅGON HAR STULIT HELA LÅDAN!

Grrrr.

Kommen så här långt sökte jag alltså upp datorn – den kunde jag ju hitta – för att blogga om min misär. Jag har vänt uppåner på huset och frågat alla 93 närvarande barn var mina West Wing är, ätit en rostad macka med jordnötssmör (när de gör det i filmer, mår alla bättre) och funderat på varför livet egentligen är värt att leva. Sekruttvädret är orsaken till allt. Om det bara hade varit lite somrigt hade jag inte saknat West Wing och inte haft på mig långärmade tröjor som fastnar överallt och inte behövt leta efter de fina gummistövlarna … fast förmodligen hade cyklopet och bikinin varit borta istället. Och förmodligen hade jag fastn…

– Mamma! Kolla, den här kan du ju titta på istället för West Wing! Den heter Vita huset och ser likadan ut. Jag hittade den under dina gummistövlar i hallen.

Aaaaaah. Såja. Nu känns allt bättre. Men vaff… Vad är det där som spricker fram mellan molnen? Schaaas!

61 kommentarer

Nu är gästerna här!

Publicerat av Lotten Bergman den 11 juli 2011 13:15

Så ropar de väl alltid i filmer? Eller var det i min barndom som det ropades så? Efter att först ha ropat ”snart kommer gästerna” och ”herregud, ta undan frukosten”?

Vi har med buller och bång sagt till alla att vi har öppet hus och att alla i hela världen är välkomna att hälsa på oss under hela sommaren eftersom vi är jättehemma nästan hela tiden. Vips, dök hakke från kommentatorsbåset upp med sin familj med hur mycket mat som helst, vips dök min pappa upp med glass, vips dök lillasyster Orangeluvan upp med små barn upp och vips kom Vinlusen cyklande med en gurka och en banan.

Men det konstigaste var nog att alla män i församlingen hade läst kemi. Eller vänta, det är nog precis som det ska vara.

På bonnvischemanér serverades allt huller om buller på omaka porslin och med halva gänget på golvet och allt på en smutsig duk. (Märk väl uppdelningen: kemister till vänster, okemister till höger.)

Orangeluvan lärde hakke att göra inbakade flätor.

På stockholmskt manér kunde Vinlusen inte somna utan cykeln bredvid sängen. — På stockholmskt manér kunde Vinlusen inte somna utan cykeln Gertrud bredvid sängen.

Jag har till och med rensat, diskat, desinficerat och använt kaffeapparaten — ni ser vilket fördärv man hamnar i när man får gäster.

23 kommentarer

Tre trasiga telefoner i Viken, Varberg och Vänersborg

Publicerat av Lotten Bergman den 7 juli 2011 13:07

Inte den simplaste, inte den snabbaste -- men den trevligaste turen, tror jag. — Inte den simplaste, inte den snabbaste — men den trevligaste turen, tror jag.

När vi igår körde den 24 år gamla sekruttbilen (som funkar jättebra) Skåne–Sörmland och jag insåg att det var en ovanligt allittererande resa, höll jag på att svänga in till Väla och Vara bara för anfangerna skull.

Av oss fyra i bilen hade dessutom tre trasiga telefoner med oåtkomliga kartor, uppslagsverk, livsviktiga Facebook-uppdateringar och sms som ju skulle ha underlättat kommunikationen när vi

blev tvungna att köra jättelångt söderut från Viken och svänga av vid Väla för att kunna ta oss norrut
inte hittade Bockstensmannen i Varberg
kom ifrån varandra i Vänersborgs enorma centrum.

(Verklighets- och faktakontroll nu innan båset går i taket av telefontrasslet. En av Iphonarna hade tappat laddningssladden under natten, en annan är av första modellen och seg som sirap pga. ett fotobibliotek som motsvarar Alexandria i storlek och både den första och den tredje brukar faktiskt kunna laddas via bilens laddare i cigg-uttaget, men var plötsligt inte kompatibla.)

Jag är helt ense med er alla om att forna tiders kartböcker var bra att ha. Och att man kan läsa på skyltar. Samt att invånarna i en stad oftast kan svara på frågor om körriktningar. Framför allt håller jag med er om att jag håller på att bli lobotomerad när jag lutar mig mot Iphonen och tappar sans och vett bara för att den stundom lämnar mig i sticket.

iken lämnade vi i stor stil och med en packning som hade kunnat klä ett helt kompani. Med bilens alla fönster öppna (ingen luftkonditionering, nej) och Hotel California i radion samt endast en liten guidebok till hjälp, kändes det verkligen som 1976. Vansinnet i att åka ända ner till Helsingborg för att effektivast komma in på E20 mot Göteborg irriterade mig såpass att barnen i fortsättningen har fått tillstånd att vid alla framtida irritationsmoment säga:

– Men det är inte lika irriterande som att köra söderut för att kunna komma norrut, mamma.

arberg anlände vi till vansinneshungriga, varma … och vilse. Liksom t.ex. Eskilstuna har Varberg haft otur med vägen som leder in till centrum: det ser bedrövligt trist ut med fabriker, industrier och köpcentrum. (Men sedan blir det fint!) Dessutom är det fullständigt omöjligt att komma fram till museet med Bockstensmannen. Överallt finns det skyltar till radiostationen Grimeton – ingenstans nämns Bockstensmannen. Kanske är det ett dassigt museum som staden inte vill att vi besöker?

Men vet ni att Varberg har ett oerhört vackert varmbadhus? Jag tvärnitade utanför, ställde bilen på trottoaren och sprang in för att be om en informationsfolder – som de inte hade. Istället bjöds jag in att ta egna bilder inne i det allra heligaste som var bland det vackraste (och varmaste) jag någonsin gått in i. Huset är från 1925 och inte nog med att informationsfolder saknas – Varmbadhuset har ingen artikel på Wikipedia! (Vem fixar?)

Varbergs vackra varmbadhus. (Med badande karl.)

Vi kom efter en timmes letande i närheten av museet, men då fanns det absolut inte en enda parkeringsplats ens en kilometer från entrén och bilen kokade just då på både in- och utsidan. Så vi tog en pizza och besökte (den öppna!) kyrkan istället.

Skadeboardparkering i vapenhuset i Varbergs kyrka. (Orsaken ses i bakgrunden.) — Skateboardparkering i vapenhuset i Varbergs kyrka. (Orsaken ses i bakgrunden.)

änersborg tog vi sedan en avstickare till för att gå på det fantastiska Vänersborgs museum: Sveriges äldsta museimiljö! Jag såg framför mig dammiga hyllor, gulnade lappar och gjutjärnskolonner samt knarriga trappor. Men. Ack. När vi väl kom fram, hade museet stängt — fast vi är ju så vana vid detta att vi istället som vanligt styrde kosan mot kyrkan.

I ett område vid Vänerns strand – Skräcklan – träffade Nittonåringen på två kursare från Lund, varför jag, Elvaåringen och Sjuttonåringen roade oss storligen inne på affärsgatan:

”Nu skulle vi haft plommonstop på oss." — ”Nu skulle vi haft plommonstop på oss.”

Och det var ungefär då vi fick användning av forna tiders mötesteknik:

– Vi ses vid bilen om en kvart, sa jag.
– Men jag har ingen klocka, sa ett barn.
– Inte jag heller! sa ett annat barn.
– Och inte jag! sa ett tredje barn.
– Min är nu 16:42. Kolla på kyrkklockan: den är ungefär kvart i fem, förklarade jag tålmodigt.
– Så när din är 16:57 och kyrkklockan är ungefär fem, ses vi.
– Japp. Men var ställde vi bilen?
– Ditåt. Eller där. Vänta.
– Men om jag står hääääääär ser jag ju inte kyrkklockan.

På något sätt lyckades vi trots allt sammanstråla igen för att ta oss hela vägen hem till Sörmland – och det med endast några kaffestopp och hamburgare i Laxå, där de förresten har en godisakut som vilket passade vårt bilhumör perfekt.

Akutingång! (Stängd.) — Akutingång! (Stängd. Hm.)

elefonerna som trilskades ska nu laddas och lagas. En vettig kartbok ska inhandlas och kommande bilresor i fortsättningen planeras noggrannare vad gäller museernas öppettider och … och … eller kanske inte ändå. Jag gillar verkligen de här lite Nils Holgerssonska, underbara resorna. Jag är som en lite förvirrad Akka, bara.

58 kommentarer

Två museitips, bara

Publicerat av Lotten Bergman den 1 juli 2011 11:00

Vi närmar oss årets resa mellan Sörmland och Skåne, som av tradition och skrymmande packningsorsaker sker per bil. Men innan vi åker (bara jag, Sjuttonåringen och Nittonåringen) ska vi på

releaseparty för ”Framtiden”
inflyttningsfest på ett tak på Söder
blomvattningsexkursion till mammas lägenhet i Stockholm.

Fast innan dess tänkte jag dela med mig av två museitips.

Ni som är i Stockholm bör gå på Aquaria på Djugården. Det är inte stort, det är inte mycket till interaktivitet i dessa interaktiva tider, men det är mörkt och spännande samt fuktigt och roligt. (Låter ju nästan ekivokt.) Rätt som det är, sätter ett monsunregn igång!

Nu är det i och för sig ett helt år sedan vi var där, men så här såg det då ut:

Ni förstår vad jag är ute efter? Mhm. Språkpolisen anmäler sig till tjänst.

Glömde nästan! Jorå, de hade fantastiska fiskar också!

Det fanns även en gulbandad clownfisk, som helst lever tillsammans och inuti en bubbelanemon (måste ses för att förstås). Och en masa hajar – och alla andra skådespelare i ”Hitta Nemo” förstås.

Det andra museet (utan fnuttar på e) är ett nyöppnat, som inte är riktigt färdigställt men som är perfekt för en nostalgisk militärgalning eller om man har barn i andravärldskrigetåldern. Det är Arsenalen i Strängnäs — Sveriges Försvarsfordonsmuseum. Jag kan avslöja att av de kanske 30 besökarna var jag och Elvaåringen de enda som inte var män.

Vad gör jag under stridsvagnen? — Vad gör jag under den leriga stridsvagnen?

Att jag kröp under stridsvagnen har en fullkomligt logisk förklaring. En av mina mest fantastiska kolleger på Nationalencyklopedin var Gerhard Voigt, som deltog som ”medic” i andra världskriget. (Jag tittar på ”Band of Brothers” och där skriker de på ”medic” hela tiden. Antar att man inte skrek likadant på tyska sidan. HERR DOKTOR! skrek de säkert.)

Uppdatering! I kommentatorsbåset vet Sarvi besked: man skriker Sanitäter! Slut på uppdatering.

När vi andra på redaktionen gnölade och gnällde över någon dum deadline, skoskav, hunger eller vädret, sa Gerhard lugnt med sin tüska brütning:

– Jaja. Men det är inte värre än att bli överkörd av en stridsvagn.

För det hade han förstås blivit.

Man måste i sitt bildbibliotek ha en bild på undersidan av en stridsvagn. — Man måste ju i sitt bildbibliotek ha en bild på undersidan av en stridsvagn.

I lekhörnan kunde man få sitta i en jeep!

Åh, ljuvliga tid när alla bilar var utrustade med tydliga informationslappar till allt!

För barnen var det allra bästa när de fick köra ministridsvagn med två reglage: ett för vänster band och ett för höger. Om man vill svänga ska ena bandet gå framåt, det andra bakåt. Alla utom Nittonåringen kunde klämma ner sig i en:

Elvaåringen körde ner pinnar som vore de slalomkäppar.

Allt på Arsenalen är som sagt inte riktigt färdigt än — men det kommer att bli perfekt vad det lider. Jag skulle dock vilja damma av den gamla Forden som står precis vid ingången …

Om inte annat kan man ju ge en dammtrasa till alla besökare som vill ha?

En stackars soldat som blänger ilsket, skrämde livet ur mig så docka han var.

Såja. Min vana trogen tar jag gärna emot tips på vad man kan se på när man reser söderut per bil!

38 kommentarer

Ruskväderssommar

Publicerat av Lotten Bergman den 20 juni 2011 12:19

Inte vet jag hur ni har det, men jag har fem barn som inte vill göra annat än att sitta vid datorn eftersom det bara regnar och blåser vareviga dag.

Det är alls inget fel på datorn, men precis som att man enligt mig måste äta grönsaker till måltiderna, måste man ibland datorpausa och göra något annat. Hemma hos oss har vi på ett väldigt demokratiskt sätt beslutat att man kl 10–17 ska göra något annat än att spela datorspel. (Att t.ex. skriva mejl är ett undantag.) Idag har vi skrivit brev. Pappersbrev.

– Varför ska jag skriva var jag är längst upp? Alla som vi skriver till vet ju var vi bor!
– Eh. När man skriver pappersbrev skriver man staden och datumet längst upp i högra hörnet. Man kan säga att det är en tradition. Oj, skriv 2011 också. Dääääär.
– Tror du att dom som får breven inte vet att det är 2011?
– Jo, fast om dom vill spara brevet och läsa det igen om ett par år kanske d…
– Veeeeeeeeeeem sparar på gamla pappersbrev?
– Jag!
– Jamen jag skriver ju inte till dig!
– Eh.

Det svåraste var dock att hitta på något att skriva. I ett mejl ”kommer ju allt automatiskt”, sa barnen. Vi kom inte riktigt igång förrän jag dikterade för dem hur breven kunde inledas:

”Hej, mamma tvingar oss att skriva pappersbrev för att vi ska lära oss det.”

Såja. I eftermiddag blir det adressuppletning och frimärkesklistring. För att få den rätta känslan ska vi använda slickapåklistretmärken och inte de där nya klistermärkena som ju är rena rama fusket.

Nu funderar jag på om vi imorrn ska fokusera på skosnöresknytning, träskosprint eller strumpstoppning. Eller om vi lägger ner allt och istället koncentrerar oss på att kolla på för allmänbildningen livsviktiga filmer som dessa:

44 kommentarer

Användbara saker att säga

Publicerat av Lotten Bergman den 30 juli 2010 11:42

Kommentatorn Emmett gav oss alla igår en användbar mening att eftertänksamt säga inför ett konstverk som inte låter sig tolkas i en handvändning:

”Verket visar på individens utsatthet i den av henne själv skapade, materialistiska världen.”

Mycket bra. Själv brukar jag inför obegriplig poesi frankt säga:

”Intressant att just den där raden på ett så tydligt sätt är en symbol för universums pulserande livmoder.”

Och när man dricker vin, kan man smacka med munnen, lägga huvudet på sniskan och med kännarens självsäkerhet säga:

”Mmm, tapetserar munhålan, har … har … har vuxit på en sydsluttning.”

Om vi fortsätter på den inslagna vägen, kan jag ge er ytterligare några användbara meningar när jag här och nu rapporterar om slutet på vår bil-dningsresa som varade i en vecka.

När någon säger att de har problem med inredningsdetaljer eller klagar på att det är så enformigt med alla hem som snöar in på superellipsbord, myranstolar och ph-lampor, så kan man säga:

– Jag förstår ditt problem! (Klia dig nu på hakan.) Men sök inspiration på John Bauer-museet i Jönköping. Mjuka linjer, mörka material och böcker inte bara som prydnad. Ditt hem skulle kunna se ut som en enda stor mjuklåda.

Egentligen är jag nog en fransmänniska: jag vill ha dörrdraperier, snören i håret och fransar på kläder och väskor. Men de trasslar bara ihop sig med alla mina sladdar.

Om (när) barnen inte kan knyta sina skosnören för att de har haft kardborrknäppning ända upp i högstadiet, kan man säga:

– Tsst. Annat var det år 1900, ska du veta. Då kunde till och med treåringar knyta skorna och gå i klack.

(Här kan man förstås dra in moderna tiders slit- och slängsamhälle och bristen på duktiga skomakare och dra paralleller till folk som inte bliver vid sin läst.)

Min mamma (f. 1936) hade faktiskt liknande skor.

När någon fryser eller i största allmänhet klagar på sin klädsel, kan man säga:

”Jahadu, men som Ingenjör Andrée och hans två kumpaner har du det inte: tänk att vandra omkring i den arktiska vintern i ett halvår endast klädd i ylleunderställ, bomullsskjorta och yllerock!”

När Andrée, Fraenkel och Strindberg hittades 33 år efter försvinnandet, var de klädda i det här. Brrrrr, hutter, skaaa-aaak.

Och när någon klagar på den slappa ungdomen och killarna som inte orkar dra upp brallorna och som inte bryr sig om att kalsongerna syns, kan man säga:

– Nejnej, du har fel. De är inte slappa. De jobbar lika hårt på att kalsongkanten ska synas som någonsin en tjej som noppar ögonbryn (och allt annat väldigt generande hår på kroppen). Jag vet med bestämdhet att det inte handlar om lättja eller slump, för det har jag sett på ett polkagriskokeri i Gränna!

T-shirten som skulle kunna hänga ner över rumpan, har på ett snillrikt sätt klämts fast bakom förklädet. (Tre killar jobbade tillsammans: alla med kalsongerna synliga. Mycket imponerande – både vad gäller hantverket och utseendet.)

När någon börjar yra om det öppna samhället och öppenheten i Sverige eller dra upp vädret eller kanske prata om konstiga ortnamn eller berätta om mysiga caféer längs motorvägar, ja då kan man associera hej vilt:

– Apropå det. Väderstad må ha ett trevligt namn och ligga alldeles bredvid E4:an och se pittoreskt och mysigt ut på håll, men det säger jag dig att ett stängdare plejs har jag inte skådat sedan jag försökte hitta måndagsöppna museer i Stockholm. Caféet var stängt, frisören hade semester, biblioteket hade förkortade öppentider och kyrkan var jättejättelåst!

Bilden ääääär arrangerad. (Men låst var det.)

Och när någon klagar för att du är internetberoende och inte kan uppleva nuet utan bara tänker på att blogga och fotografera, kan du säga:

– Inte då. Jag har en defekt hjärna. Jag lider av en hypofysparasit som äter upp alla minnen. Har redan gått ner 700 gram bara på vänster sida. För att komma ihåg vem jag är och vad jag har gjort och vad jag kanske kommer att göra i framtiden, måste jag dokumentera mitt liv och leverne. Menar … *snyft* … meeeenar du att jag inte ska få leva som alla andra som har hjärnan intakt? Menar du att du och dina likar ska få bestämma över min enda hjälp till ett värdigt liv?

Bad i kvällningen – i Djulösjön. Ärligt talat funkade varken sjöns eller internetets vågor alls här. (Så av detta minns jag nästan ingenting.)

Och när någon tycker att fnuttanvändningen på svenska är ologisk och tar fram exempel som museum och filé kontra museer och filéer fileer samt filea, kan du trösta dem med att säga:

– Nej, det är minsann inte lätt. Liksom att det är svårt med ”en” och ”ett” i svenskan, är det svårt med de grava och akuta accenterna som kryddar orden såsom basilika förhöjer upplevelsen av banan. Redan 1971 anordnade gruppen Heffaklumparna en barn- och musikfest på Malmö Museum. Spelade gjorde bl.a. Don Cherry och reklamaffischen här, som visar Mona-Lisa i peruk med en ackompanjerande banjospelare (Jesper Lindberg från Grus i Dojjan), har en mycket intressant felskrivning som …

(Och så fortsätter man med att berätta om Jönköpings läns museers utställning om proggaffischer från 1960- och 70-talen.)

Avslutningsvis kan man så fort friidrott kommer på tal skaka på huvudet och rabbla upp resultaten gjorda av Carolina Klüft, Christian Olsson, systrarna Kallur och Linus Thörnblad och jämföra med deras skadelistor och sedan föra fram en konspirationsteori:

– Mutor. Landslagsläkaren lär vara medlem av maffian. Jomenvisst. Mhm. Har jag hört av säker källa.

60 kommentarer

Wanås och Lekoseum

Publicerat av Lotten Bergman den 28 juli 2010 22:35

För nytillkomna läsare: jag och diverse olika konstellationer av de fem barnen har gjort en bildningsresa genom Sverige – ungefär som vi gjorde förra året. Ibland hade jag fyra barn, ibland tre, ibland två och det hela är fantastiskt roligt och väldigt miljöovänligt. (Bilen från 1987 drar 1 liter bensin per mil.) Förlåt, förlåt miljön och alla andra, men vi har inte tid, tålamod eller råd att åka tåg. (Det låter som en intressant, allittererande titel på något: ”Tid, tålamod och råd att åka tåg”. Hm.)

Start hemma för en vecka sedan.
Flygvapenmuseum, chokladfabrik, mat och bad hos Pysseliten och PK, vandrarhem och en bov.
Telemuseum i Virserum.
Kisa – Inger Nilssons häst är borta och vi glömde alla våra handdukar.
Vi släppte av Artonåringen och gick in på Ikea i Älmhult och köpte nya handdukar.
Besök i paradiset som heter Olseröd: träffade två lamor och badade i meterhöga vågor.
Lund, underbara Lund med Intighet och Domkyrka.
Viken: 75-årskalas.

Och nu är vi i denna rapport framme vid hemresan, som jag verkligen har skrivit dåligt om eftersom jag igår snöade in komplett och totalt på det dassiga (men billiga) Scandic-hotellet Elmia.

9. Wanås med röda bollar i träden! Jättelånga gungor! Enorma stenar!

Tioåringen och jag roar oss i skuggan av en röd boll.

Här blev vi jätteimpade av en stor, av människor tillverkad sten. Trots att sådana finns naturligt.

Det är alltså ett konstfullt område runt ett privat slott, ett slott som hindrade vår framfart då och då. (Istället för att snedda över de slottsliga gräsmattorna, fick vi gå runt om på grusknastervägar. Gah, liksom.) Överallt står små skyltar med konstnärsnamn och årtal, och så får man spana lite här och där för att se det vidunderliga. På ett ställe sitter kamouflerade högtalare i träden. Ur dem hör man barn ropa ”mamma” och ”pappa” med ökande intensitet och panik. Som varande mamma i kubik, kändes det mest obehagligt: vem skulle jag ta hand om, var var de där stackarna och hur i hela friden kom de bort från sina föräldrar? Komsi, komsi, alla barn!

Dock började vår Wanås-vandring med en skylt som lovade stort:

Tio minuter senare var vi tillbaka vid samma skylt. Då hade vi sett brännässlor, rötter, träd, brännässlor, stig, barr, brännässlor och brännässlor. ”Så exotiskt” sa vi ironiskt till varandra, vi som är vana vid orientering.

Och så här vill jag egentligen ha hemma: en fönstersmyg utan fönster.

Och så vill jag ha sådana här cykelställ! Och en sådan blå cykel!

(De två senaste bilderna här ovan är inte konst. Men efter 714 konstverk fokuserade vi plötsligt på vardagliga ting som liksom var vackrare än konstverken.)

Om jag ska vara lite negativ (det hör ju till, gubevars), så finns det överallt en himla massa konstverk som man bara stirrar på, kliar sig i huvudet och på hakan inför och som får en att stilla tänka ”men sicket slöseri”.

Vi närmade oss ett hus på Wanås. Ett hus som lyste på insidan. När vi kom nära, hörde vi mystisk musik, som lovade ond, bråd död samt blod, likmaskar och avhuggna huvuden. När vi kom fram, stod huset där och lyste. Så spännande! En stor skylt förkunnade att det var förbjudet att röra konstverket, men vi smög oss i alla fall fram och tittade in så försiktigt vi kunde. I huset stod … tadaaaaaaaaaaaaa … (tänk er nu musiken till ”Hajen” eller ”Morden i Midsomer”) …

... en stol och ett bord. Punkt. Och antiklimax. — … en stol och ett bord. Punkt. Suck. Antiklimax.

Väl komna hit, insåg vi att vi inte på några villkor skulle hinna till John Bauer i Jönköping, och ändrade raskt alla planer.

10. Först körde vi en bit och tog ett dopp i Osbysjön. Jag klev ut på bryggan och hävde mig i vattnet ner och rev då med mig halva bryggan ner i vattnet. Krask, sprak, knarr och pang, så lång jag på ryggen i decimeterdjupt vatten med tre meter brygga över mig. (I USA hade jag här stämt någon på 15 miljoner dollar och tryggat min ålderdom.) Barnen vadade fnissade till mitten av sjön, där vattnet nådde dem till midjan. Ett bad om dagen håller ordning på magen! Eller nåt. Tillägg! Jag glömde ju att visa upp det mystiska som låg på bryggan:

I Osby körde vi sedan fel, och stod plötsligt framför ”Lekoseum” – ett museum om Brio. Och inte bara Brio utan även Barbiedockor, datorspel, tomtar, troll, ett riktigt tåg och fan och hans moster! Barnen hade roligt, jag hade roligt och tiden fullkomligen flög fram.

Mina dockhusmöbler! (Som jag inte har sett sedan dockhuset slängdes 1980.)

Mina Barbiekläder! (Som jag faktiskt tror att jag har kvar i källaren.)

Ett fullständigt galet tomteland med en miljard tomtar som flinar, rör på sig, filar på ofärdiga leksaker och trycker på knappar. Scary. — Ett fullständigt galet tomteland med en miljard tomtar som flinar, rör på sig, filar på ofärdiga leksaker och trycker på knappar. Scaaaary.

Nä, nu har jag babblat nog. Man skulle ju kunna tro att jag har en blogg utan utrymmesbegränsningar. Men de övriga stoppen var:

11. Elmia och John Bauer

12. Gränna och ingenjör Andrée

13. Väderstad

14. Bad i Djulösjön

15. Tiddelipom: hemma

(Som jag naturligtvis inte kommer att kunna låta bli att rapportera om en annan dag.)

Hemma hittade jag i kylskåpet en rutten gurka, tre byttor bubblande grekisk sallad, en sur potatis och på köksbänken flöt en övermöglig melon ut som en mjukglass. Borta bra, men hemma luktar värst!

78 kommentarer

Förvirrade fantasier om flytt

Publicerat av Lotten Bergman den 24 juli 2010 00:50

Ni vet hur gräset alltid är grönare hos grannen och hur man ständigt kommer på att det ju hade varit bättre om …… (fyll i själva) än att …… (fyll i själva) eftersom det om tre eller tio år kommer att …… (fyll i själva). Alltså att hur glad och nöjd man än är med sitt liv, så längtar man efter den där karriären, miljonen eller pälskappan samt …… (fyll i själva)?

Och nu är jag jätteförvirrad. Jag bor i ett underbart knasigt hus i en ände av Sverige som jag verkligen tycker om, men har på två dygn vrålat mot himlen:

– HIT VILL JAG FLYTTA!

I Kisa (nej, inte Kinna eller ens Kina) har Kisa Magnusson, Magnus Samuelsson, Gerda Antti och Inger Nilsson bott. I den senares barndomsträdgård har det alltid stått en Lilla Gubben-häst – som vi ju ville se. Men den var borta! Ack, ack, ack! Jag ropade:

– SKAM OCH SKANDAL! NU KÖPER JAG EN HÄST TILL VÅR TRÄDGÅRD! HIT VILL JAG DOCK INTE FLYTTA!

Sedan åkte vi till kompisen som på somrarna bor så här:

Så här vill jag ju egentligen bo. Tror jag.

Där var vi i ett par dagar redan för femton år sedan, när man på gården närde världens största gris. Det var meningen att den skulle slaktas och ätas upp, men var så besvärande gullig att ingen nändes ta död på kraken. (Den var så lagom gullig när den hade blivit världens största gris.) Jag vandrade nu omkring på de grisfria ägorna, klämde på 100 år gamla lantbruksverktyg och vrålade mot himlen:

– HIT VILL JAG FLYTTA! JAG VILL VARA BONDE!

På väg från Kisa, fastnade vi på Telemuseet i Virserum, som jag rekommenderar varmt. För det är helt vansinnigt. En telefontok som heter Anders Joelson har samlat på sig telefoner och allt som har med telefoner att göra och i förlängningen allt som har med tangenter eller knappsatser att göra. Det är proppfullt, det är trångt, det är varmt och det saknas information – men det är underbart!

Tydligen fanns det 1973 åtta mobiltelefonabonnemang i Sverige.

Tydligen drabbades sådana här män av snedbelastad rygg. — Tydligen drabbades sådana här män under 80-talet av snedbelastad rygg.

Jag vandrade omkring i de smala museigångarna och klämde på telefoner och tryckte på knappar fastän man egentligen inte fick det och så skrattade jag oct tio kilo tunga ficktelefoner och så vrålade jag mot det låga taket:

– JAG VILL HA ETT EGET MUSEUM!

Men bo i Virserum vill jag kanske inte.

Sedan åkte vi till paradiset som heter Olseröd & Juleboda & Haväng. Där i krokarna finns nämligen en fyra mil lång strand med så finkornig sand att stegen låter som i knarrsnö.

Ibland kommer hästar, får, lamor och långhåriga kossor ner på stranden och håller badgästerna sällskap. Om stranden är paradiset är alltså de lösspringande djuren förmodligen på rymmen från Noa. (Som jag vill kalla Noak.)

Vi sov under snedtak till fläktars surr och tittade ut över nejden och undrade var vi hade hamnat. Italien? Spanien? Grekland? Solen stekte och flugorna flög och det arkitektoniskt perfekta huset som våra vänner bor i, var vackert som i en inredningstidning. (Fast befolkat.)

Som kvällstradition tog mannen i huset fram dammsugaren och utövade massutrotning medelst dammsugare uppe i tak och fönster. — Som kvällstradition tog mannen i huset fram dammsugaren och utövade massutrotning medelst dammsugarrör uppe i tak och fönster.

Jag kände på sanden, njöt av de öppna fälten, hejade på bönderna och så tog jag i för allt jag är värd och vrålade mot natthimlen:

– SÅ HÄR VILL JAG ALLTID HA DET! JAG VILL OCKSÅ HA ETT RUNT FÖNSTER!

Och så körde vi mot Lund, mitt Lund som jag tycker så mycket om. Där bor vi nu hos kompisen som bor mitt i stan, han som är skotte och som gladeligen på uppmaning tar på sig kilt och stoppar en smörkniv i strumpan och …

... sitter på golvet och leker med lego i timmar ... — … sitter på golvet och leker med lego i timmar och …

... kliver ner i Domkyrkans krypta för att klappa på jätten Finn. — … som kliver ner i Domkyrkans krypta för att klappa på jätten Finn.

Han trollar fram presenter till alla och säger till barnen att duscha med fingerfärg. Dessutom låter han oss sova så här:

Jag är förstås nästan hes av allt vrålande mot himlar och tak. Men jag tar en till:

– JAG VILL BO MITT I LUND OCH LÄSA PÅ UNIVERSITETET OCH SOVA I RUTIG SÄNG!

Såja. (Det här med att skrika och skriva av sig är inte helt fel.)

31 kommentarer