Hoppa till innehåll

Etikett: sommar

Opposites attract

Värmen ligger som en baksmälla över formuleringskonsten. Och den gör underliga ting med oss. De två ytterligheterna i vår lilla värld är jag och min djefla man.

  • Jag är lycklig och obekymrad som efter ett glas champagne – bubblande effektiv och irriterande storasystrig.
  • Den djefla mannen ligger som en strandad blåval på källargolvet och får strax sällskap av Tolvåringen som vaknade av värmen redan klockan 05:20 i morse.
  • Jag fokuserar på utomhusaktiviteter så att jag kan få njuta av svetten som rinner ner i ögonen och kan nästan tänka mig att påta lite i trädgården trots att det som verkligen skulle behöva påtas med är mina kläder, som på tonårsvis ligger på hela sovrumsgolvet.
  • Den djefla mannen sorterar penslar i källaren.

Jag är så glad.

Sjuåringen med fin frisyr.
Sjuåringen med fin frisyr.

Tillägg
Ser nu att jag har ett annat blogginlägg med exakt samma rubrik.

Share
22 kommentarer

Pyttipannablogg med rolig skylt

Bilden förklaras allra sist i inlägget.

Vad händer här då? Jomen det är ju sommar och då slår man hål på stortån mot asfalt, man har gräs under naglarna och man ser sin egen röda näsa i ögonvrån hela tiden.

– Ögonvrån? Vad menar du? säger Tioåringen nu bakom min rygg.
– Jo, sånt som man bara anar, sånt som man liksom inte tittar rakt på, förklarar jag.
– Ögonvrån? Nähe? Jag säger att man ser saker i ögonvitan! Kolla!

Och så sneglar hon på sina egna öronsnibbar – helt klart med ögonvitan.

Den djefla mannen, Sextonåringen, Artonåringen och så Tolvåringen högt uppe i högra hörnet.

Vad gör man mer på sommaren? Jo, vi åker lite tåg kors och tvärs för att kompensera för våra uteblivna utrikesresor. Numera är barnen tågproffs och vet precis var man sitter bäst, när det är dags att förbereda avstigningen och hur många datorer man behöver ha med sig för en timmes resa. Det där med att stilla sitta och se landskapet flyga förbi fönstret förstår de sig inte alls på. (Inte jag heller, om sanningen ska fram.)

Och så badar vi.

Jag och Sjuåringen för bara en liten stund sedan.

Och skylten där uppe då? Jo, den har jag skrattat åt i tre dagar nu. Och det är pun intended.

Koncentrera er nu.

Skylten sitter på en toa. Ok?

Den sitter på en arbetsplatstoa. Ok?

Den sitter på Broder Jakobs jobb. Ok?

Broder Jakob jobbar på … (nu kommer det) … Systembolaget!

(Oj, nu skrattar jag igen.)

Share
23 kommentarer

Att inte släppa taget om sommaren

1.
Min pappa har en liten, liten eka med en liten, liten motor och med hjälp av den åkte vi till en liten, liten ö för att fånga en liten, liten fisk.

Men när barnens morfar tog oss på fiskafänge så fiskade han sig själv i axeln.

Trots att vi i familjen fiskar så sällan att vi nästan åker skridskor oftare (vi åker aldrig skridskor), vandrar diverse fiskehistorier runt i släkten. Broder Jakob satte kroken i pappas läpp en gång, alla har fångat varsin gammelgädda och den där äggsåsen utan smör var inte god. Den där kroken i axeln satt som superlimmad och lossnade inte förrän jag i en evighet med mina naglar (som är hårda som räkost) hade skrapat och karvat loss skinnet. Hela tiden tänkte jag:

– Seeegt. Om människoskinnet är så här segt är det ju jättesvårt att bita loss en bit eller sticka in en kniv i. Tänk vad de måste ha tuggat, de där rugbyspelarna som störtade i Anderna och sedan åt bitar av sina kompisars rumpmuskler. En gång i lågstadiet fick vi kalops med så här svårforcerade köttbitar i. Så seeegt.

2.
Vår badsjö – den bruna på tio minuters cykelväg hemifrån – ska vi kissa i ända till september om vi fortsätter att ha tur med vädret. Vårt rekord är 9/9 1999. (Och det helt utan att vi är särskilt förtjusta i nior.)

Sexåringens fötter såg ut som ett vattenlik igår.

 

– Jajaja, jag vet att det är lite kallare än vanligt, men plaska på så att det i alla fall ser ut som om ni har kul på bilden!
– Men vi har ju kul, vad konstigt du säger, mamma.

3.
Det senaste tricket att hålla kvar sommaren är att inte rensa ut den: plötsligt var det Martas namnsdag igen. Länge leve fullproppade kylskåp med skattgömmor!

Den där lilla mjölken som gick ut den 27 juli ska vi spara till julafton. Den större (men yngre), som gick ut igår, är bara med här för att ni inte ska tro att jag tidsfuskar med bildmaterialet.

Förutom att köra bil med musik på vansinnesvolym, måste jag säga att detta med att ta ett dopp i en lite för kall sjö är det bästa uppåttjacket. Men det tyckte jag ju inte förr. Vad händer? Har jag mognat? Kommer jag snart att börja spela bridge och tillaga sylta också?

Share
19 kommentarer

Sträckan från Mullsjö …

Igår skulle vi ta oss (se blåa strecket på kartan) 30 mil på fyra timmar, tyckte Eniro. Pah, sa vi som hovmarskalken i Pomperipossa – och gjorde lite som vi ville (se röda strecket). Det tog tio timmar, men var faktiskt en ungefär lika lång väg.

1. Mullsjö (Ryfors godisfabrik)–2. Habo kyrka–3. Karlsborgs fästning–4. bisonoxar–5. Fagertärn–6. badsjö–7. hamburgare–8. outlet–9. Julita–hem!

Men den här planen var alls inte färdig när vi satte oss i bilen. Det där med Habo kyrka dök Den blyga upp med i kommentatorsbåset och stökade till allt eftersom vi ju hade tänkt oss en avstickare till Gustaf Dalénmuseet. Men plötsligt låg det helt fel (söder om Skövde), och lät sig icke flyttas på.

För så här går det till när vi upptäcker Sverige (kartälskarna får nu hicka av förtjusning). Kyrkan ses som den markerade skuggan här nere på bilden. När vi hade ooo:at och aaa:t där inne, satte vi oss i bilen och jag började köra åt det håll som just för tillfället kändes rätt vad gäller väderstrecken – men som ledde mig in på en grusväg. Jag vände och tog en annan väg, men stannade efter bara några meter eftersom jag kom på att man ibland har nytta av att tänka efter.

”Inte grusväg, oj, här blir bra, men vänta, den här vägen ser jättelång och slingrig ut, nu vet jag, vi tar vägen som vi kom hit på, eller hur … och så tar vi oss till Gustaf Dalé… hm, det ligger ju helt fel, vad säger ni om att strunta i Dalénmu… hm, det spelar ingen roll säger ni, men då tar vi, oj, fel håll, vi åker längs Vättern istället, vad tro ni om d… jaså det spelar heller ingen roll, nähe. Bra, då gör vi det, kolla i kartboken om Habo är åt rätt håll, jo, det är det ja. Bruuuuhuuum!”

Men nu tar vi dagens aha- upplevelser i tur och ordning. Ryfors godisfabrik var en liten, gullig en med godis i hinkar.

Lakritsremsorna tillverkades på löpande band, och där fick vi stå och titta hur mycket vi ville.

 

Jag plockade åt mig godis för 172 kronor. Den där tanken om kristider och att ha en månadslön på banken for all världens väg.

Och så åkte vi alltså till Habo kyrka, som var som en dalahäst, en idrottshall, The Globe och en myskoja på en gång. Ljudet och känslan är helt annorlunda om man jämför med ”vanliga” kyrkor.

Habo kyrka, byggd 1723 – osannolikt färgglad och full av läktare på alla håll och kanter. Ikväll (5/8) spelas tydligen dixielandjazz med Jesses New Orleans band från Stockholm just här. Åk dit ni som kan!

Sedan åkte vi längs Vättern – men man ser för böveln knappt sjön, där man åker fram i en fåra med vallar och skog på båda sidorna. Vårt mål var Karlsborg, som jag hela tiden kallar Kronborg.

– Nu ska vi till Kronborg och kolla på en fästning!
– Men Kronborg ligger ju i Danmark, mamma.
– Nej, jag menar Karlsborg. Och på Kronborg har de en rolig guidning som Johan Thorén har designat.
– Du menar Karlsborg, mamma. Och vem är Johan Thorén?
– Karlsborg. Karlsborg. Förresten har Kronbo…
– Karlsborg!

Det finns de som inte kan skilja på dill och persilja eller siffrorna fyra och sju. Jag kan tydligen inte skilja på ett danskt slott och en svensk fästning.

Medan vi väntade på guidturen, inspekterade vi Too-tickis hus, som vi hittade vid Vättern. (Det är en bastu. I bastuns golv finns en lucka som leder rakt ner i vattnet.)

Äventyrsguidningen var högljudd, rolig, mycket överraskande och … en resa till 1987 ungefär. För dels inleds den med en påkostad film (hundra miljoner hästar och statister och smällar och kläder från mitten av 1800-talet) med Stefan Sauk, Johannes Brost och en Lena Endre pre Varuhuset, dels är allt skapat av stuntmannen Johan Thorén. (Vad gör han nuförtiden?)

Men hur jag än letar, hittar jag inte denna film i skådespelarnas rollistor. Tänka sig, va. (Jag har suttit uppe hela natten och slitit med denna gåta. När gjordes filmen? Jag vill veta!)

Det smällde och dundrade i gångarna. (Men – förlåt – jag kan inte låta bli att fundera på hur häftigt det hade kunnat vara med dagens teknik. De som inte förstod svenska fick sin guidning via kassettbandspelare. Kassettbandspelare! KASSETTBANDSPELARE!)

Efter ett kort krismöte där vi insåg att vi hade glömt att äta lunch och att vi hade ont om tid innan vi alla exploderade som Karlsborgs kanoner, slukade vi varsin jätteglass utan en tanke på kostcirkel eller ens grönsak. (Jag är uppfostrad med rätt måltid i rätt sammanhang och jämnt blodsocker samt fibrer i lagom längd.) Sockerruschen gav oss krafterna åter. Giv akt! Helt om! Aaaarsch!

Plötsligt stötte vi på bisonoxar. (Tjejbison heter också oxe.)

Vårt nästa mål var inte självvalt – Den djefla mannen propsade på att vi skulle åka till en näckrossjö som var något i hästväg. Fagertärn är nämligen en sjö som är full av mycket ovanliga, röda näckrosor. Jag läste snabbt i förväg:

”De röda näckrosorna i Fagertärn blommar 15 juli–15 augusti.”

Bra, ok. Vad jag inte läste var fortsättningen:

 

”Från parkeringen går en 2,5 kilometer lång markerad stig runt sjön. Glöm inte att ta med kikare – näckrosorna växer en bra bit ut från stranden.”

Detta var vad vi såg.

Fagertärn. Antiklimax. (Det är en färgbild.)

När vi hungriga och trötta stod och stirrade ut över den svarta sjön utan blommor och fann att vi hade placerat oss på en trästock full med ilskna myror, kändes en muta på sin plats. Bad & mat!

Badplatsen Talludden: perfekt!

 

McD: perfekt!

Outletförsäljningen i Vingåker var inte så imponerande (men vi hittade fem nya skolväskor), Julita var stängt (inte så konstigt vid 21-tiden) och väl hemma var det te, Sportnytt, stök och slarv (och fullständigt underbart).

Slut på denna resa!

Avslutningsvis: den allra finaste skylten i Mullsjö.
Share
20 kommentarer

I Mullsjö sover vi i Sjörydsvillan

Brrrrrrrrruhum!

Jag ligger nu i en B&B-säng, full av grönt, rött och varmt te samt två sorters kakor. (Jag, inte sängen.) Huset är i sin tur fullt av innebandyspelare som går på innebandygymnasiet här i Mullsjö. När jag blir stor ska jag starta ett bloggymnasium, men jag vet inte riktigt hur jag ska stava till det.

Hur blev det med resan denna dag? (Endast kartnördar hoppar av glädje inför dessa rapporter.) Jo, vi hade planer på att ta bilfärjan till Helsingör och sedan köra ner till Köpenhamn för att ta bron över till Malmö och sedan klappa Lunds Domkyrka på pelarna … men insåg att vi då skulle ha kommit blott till Eslöv i kvällningen. Så det blev en snabb Danmarkskompromiss.

Kolla, i Danmarks mataffärer ligger alla potatisar i genomskinliga plastpåsar som inte skyddar för ljus ett endaste dugg. Blir de inte alldeles gröna av det?

 

Viken–Helsingborg–Helsingør–Helsingborg–Halmstad–Skeppshult–Mullsjö. Vi känner ingen i Mullsjö och har inget i Mullsjö att göra, men någonstans ska man ju sova.

 

Skeppshult har inte bara cyklar utan även stekpanneoutlet.

– Det var en alldeles förtjusande trevlig bilfärd, sa den lillgamle Tolvåringen när han borstade tänderna.

Ja, det var det. (Vi missade dock ett outletbesök i Gällsjö Gällstad bara för att vi när det var dags att svänga istället lyssnade intensivt på radio, där man berättade om en kille som hade 13 syskon – varav två var hans föräldrar.)

I Mullsjö körde vi efter incheckningen som vore vi cruisande raggare i en Impala i Luleå 1974. Vi hittade en pizzeria på gångavstånd, men …

… den såg ut så här, och vi ville ha något mer restaurangliknande.

Så vi satte oss i bilen. I den vilda jakten på den perfekta pizzerian saknade vi

  • plånbok (vilket upptäcktes i tid)
  • GPS (ska jag önska mig i julklapp)
  • mobiltelefon (urladdade och utan laddare)
  • karta (bilatlasen visar inte ens de större städerna ingående)
  • lokalsinne (inget att göra – dåliga gener).
Så här körde vi tills Mullsjöborna började vinka till oss för att vi skulle be dem om köranvisningar.

 

Detta var uteserveringen på pizzeria Amigo inne i Mullsjös centrala delar. Pergolan var sned och vind, utemöblerna alldeles plaskblöta – men pizzorna alldeles perfekta. Fast kvällens succéupplevelse fanns faktiskt i grannhuset, det vita där borta.

– En självgående gräsklippare!
– Den kör själv!
– Kom, vi går dit och kollar!
– Men ska ni inte äta fö…? Barn …? Hallå …?

Trots den där kyrkaversionen dras jag till dem. Under kvällspromenaden hittade vi nämligen Nykyrka kyrka som inte är ny (byggd 1887), ”i fornnordisk stil”. (Namnet kommer av en kyrka som var ny på 1600-talet.)

Och så snubblade vi över en i mina ögon mycket underlig gravsten. Som en anonym kommentar, liksom.

Share
22 kommentarer

Min barndoms somrar: 1975

Plåster på stortårna och getingstick i armhålan. Piggelin Päronsplitt med bilder i och myggbett på smalbenen. Påssjuka och gräl med mormor.

Sommaren 1975 var varm och lyckad. Anders Gärderud var i världsrekordslag, Björn Borg vann inte Wimbledon och Greta Garbo var på besök i Sverige. Mina föräldrar hyrde min mormors kusins stora hus på Ljusterö (Laggarsvik) och där låg jag med påssjuka och åt glass. Mormor kom på långbesök och var arg som ett bi. Mamma grät och mormor blev ännu mer irriterad. I ett försök att kommunicera med barn, sa hon till den då nioårige Broder Jakob:

– Jahaja, vad ska du bli när du blir stor, då?
– Jag ska bli kemist – precis som pappa! sa Jakob stolt.
– Nämen, ha, det har du då inga förutsättningar för!

Inte trodde jag att Broder Jakob skulle förstå ”inga förutsättningar för”, men det gjorde han. Och började gråta. Mamma blev skogstokig och skällde ut mormor, packade hennes prylar i femton väskor och påsar (vi packar så i denna del av släkten), föste ner henne till båten och sade att nu fick det vara nog. Och så grät hon. Jag grät inte, det gjorde ju så himla ont att röra käkarna.

Mormor hämnades förstås. När den underbara skärgårdssommaren var slut (mamma och pappa var båda lärare med tio veckors semester), åkte vi tillbaka till Luleå och bestämde oss för att Ljusterö, det var himmelriket på jorden och där skulle vi tillbringa somrarna resten av livet. Mormors kusin kontaktade på hösten mormor och sade:

– Jag hörde att de trivdes i huset. Nu inser jag att jag börjar bli till åren kommen, och vill sälja det. Jag hade tänkt mig 110 000 kronor, tror du att din dotter skulle vara intresserad?
– Nej, sa mormor.

Sedan talade hon förstås om detta för oss när huset hade sålts till någon annan.

Ibland gör vi sådant som jag misstänker blir ett minne för livet. När min engelska kusin och min pappa var på besök häromdagen, bestämde vi oss för att gå ner till badsjön fastän regnet hängde i luften. Vi kunde vid samma tidpunkt ha åkt för att se Stefan Holm hoppa höjd i SM, vilket också hade varit ett minne för livet. Vad varken vi eller Stefan Holm anade, var att regnet som hängde i luften var ett skyfall.

Min pappa badar. (Bra titel på en bok?)

Regnet öste ner och vi badade och badade. Himlen blev nattsvart och regnet slog mot vattenytan. Sjön kokade. Jag ville stoppa en jättestor tepåse och göra te av hela havet som stormade. Alla skrattade och skrek. Det var sommaren 2007.

—–
(Broder Jakob blev inte kemist, men vinkännare. Lite kemi i alla fall?)

Share
41 kommentarer

Blodet droppar

Olle (orienteraren) har fått mindervärdeskomplex i de norska skogarna. Höjdkurvorna på kartan går ihop i varandra och är lika många som hårstråna på en gorillakostym. Som spaghettistråna i ett kilopaket. Som tangenterna på ett piano. Men han är inte den som är den. Han kastar sig upp och nerför branterna och kommer hem i samma goda skick som soldaterna i slaget vid Gallipoli.

– Jag skulle avbryta den här banan (pekar på kartan med handritade kontroller), och då var jag tvungen att klättra uppför tre berg och de vassa stenarna smulades sönder under mina spikskor. Halvvägs upp stod jag och kramade en tall …
– Du och Rödöga! sa jag, men Olle hörde mig inte.
– … och tänkte att jag har ju fem barn och detta är ju löjligt. Och när jag krälade de sista metrarna mot en sluttning med i alla fall rimlig lutning rev jag upp det här … Det är nån konstig kalksten som man skulle kunna använda som kockkniv eller annat dödligt vapen.

Sa Olle och pekade på sitt lår som såg ut som om Treåringen med spritpenna hade ritat höjdkurvor på det. Jag desinficerade och tejpade ihop skadan med vit idrottstejp och funderade på vad läkarna i den närmsta kretsen hade sagt om handlaget. Men en gång i tiden när jag jobbade som vårdbiträde tömde jag faktiskt abscesser och rensade fistlar med samma vana som som jag idag pillar snorkråkor ur diverse näsor. (Helt emot reglerna, jag hade ju ingen utbildning: förlåt alla patienter på Danderyds Sjukhus.)

Nu är det inte bara orienterare i Norge som det är synd om. Treåringen har blivit biten av något mystiskt, kanske en alien med huggtänder.
Tolvåringen har blivit huggen i armen av Vedklyven Clas. Hon är mycket stolt och hoppas på ett rejält ärr som hon kan skryta med inför kommande friare. (Klyven Clas fungerar ypperligt, hon hade bara otur. Vi kommer inte att stämma någon.)

Det är inte var dag jag klär av mig så här naket. Vågar ni visa upp era fula, badskrynkliga tår i bloggarna? Skadan uppstod när min pappa (storlek 46) skulle krama om mig. Ni kan tänka er:
Jag är barfota.
Han är skodd.
Han kommer emot mig, men glömmer att lyfta på foten när hans skos undersida möter min stortå.
Han fortsätter framåt och skon lyyyyfter upp min nagel tills den … Krack! Knäcks!
Jag vrålar.

Share
14 kommentarer

Sju personligheter i 30 °C

Jag vill ligga stilla på stranden, läsa, bada korta stunder och gärna äta svettiga ostmackor och dricka avslaget bubbelvatten. Hemma vill jag inte ligga stilla någonsin, inte ens på nätterna.

Olle vill inte vara på stranden alls. Ska det varas på stranden ska det badas hela tiden. Eller möjligtvis ätas hela tiden. Strandsejourer på över en timme är ett djävulens påfund. Hemma kan man sova, ligga och vila, fundera, kontemplera och undersöka navelludd utan paus. Och dricka läsk när inte barnen ser det.

Fjortonåringen är precis som far sin, fast han kan bada i fyra timmar i sträck. Och funderandet hemma måste ske vid en dator.

Tolvåringen är precis som mor sin. Väldigt praktiskt.

Åttaåringen är en kameleont. Anything goes med ett glatt humör.

Sexåringen trivs överallt och är aldrig någonsin stilla – på stranden, i vattnet, hemma – men har därför en vidunderligt god nattsömn. Som far sin.

Treåringen är en sådan där aracua – Kalle Ankas ara-pappapapa-parrrio-irriterare på julafton. Aldrig tyst, aldrig stilla. (I detta nu dammsuger – han spritt näck – huset som vi bor i samtidigt som han sjunger Crazy Frog.)

Undrar vad som hade hänt om vi hade infört representativ demokrati (efter att ha störtat mig som diktator, förstås).

Share
6 kommentarer