Jag jobbar i Stockholm i dagarna tre och svettas ihjäl eftersom sommaren plötsligt klev på utan att ringa och förvarna. Jag har till och med haft på mig vinterstrumpbyxor och en långärmad klänning.
Efter den hårda arbetsdagen, vandrade jag genom stan och lyssnade på måsar och biltutor. Fastän jag inte behövde det, gick jag i tunneln genom Brunkebergsåsen bara för att det är så knäppt.
Min uppdragsgivare har gett mig ett hotellrum på Kung Carl, vilket är fint som snus. Centralt, trevligt, fin (äkta) äggröra och bacon i långa banor.
Efter att ha besökt ett med stockholmare proppfullt gym och där tränat mina sladdriga lårmuskler, gick jag genom en solig huvudstad i mina svettiga kläder, basketlinne i stl XXL och vit målarfärg på magen. Knäna värkte som vanligt, men si det gör inget, för jag håller på att träna mig smärtfri och det ska bli så bra så.
Väl framme vid min hotelldörr, kom jag inte in. Låset suckade bara när det mötte kortet. Jag provade flera gånger och fick ibland liksom ett flämtande, grönt livstecken, men – ack – jag måste ha förstört magnetismen eller elektronerna eller trolleriet när kortet mötte sina polare i mobilplånboken, tänkte jag. Och gick ner till foajén i min träningssvett.
– Heeej, jag måste ha avmagnetiserat mitt kort … sa jag i receptionen.
– Oj, jahaja. Det är nya kort som inte kan avmagnetiseras.
– Fast jag har verkligen, verkligen lagt kortet tillsammans med både mobilen och mina betalkort.
– Ja, fast det är nog batterierna som är slut.
– Batt…? Batterier i vaaa…?
– Kom, jag följer med upp!
Där stod jag en stund senare i mina fula träningskläder (stockholmare har snygga träningskläder, ska ni veta) och gapade när receptrisen med mystiska skruvnyckelsverktyg bände upp plastskyddet vid handtaget på hotelldörren.
Under skruvandet och bändandet och bytandet stod batterinecessären på golvet bredvid en till synes överflödig dator. Nu släpar jag ju också omkring på min dator överallt, så det var ju inte så konstigt.
– Jo, så här. Nu tar jag den här sladden och kopplar upp datorn mot låset.
– MEN HERREGUD SÅ BRA OM MAN HÅLLER PÅ ATT SKRIVA EN DECKARE!
– Ja, man kan också gå in häääär och kolla om någon annan än kortägaren har gått in i rummet.
– Det är ju helt fantastiskt om det ligger ett lik här inne. Då kan man ju …
– Japp.
– Men det blir en kort deckare.
Vips, funkade låset med sitt kort – och nu ska jag sova så att hotellfrukosten möter mig så fort som möjligt. Eller så mördar jag någon i forskningssyfte.
Här i på Birger Jarlsgatan kör man just nu traktorer och gruslastare och grävmaskiner så att det låter lite som när det är snöstorm och alla plogar kors och tvärs! (Klockan är alltså midnatt.)
Harom schluta än?
Men nu har du ju material till en generations-deckar-roman ju. Bara skriv ner den och vips så har du ära, berömmelse och rikedom.
Nu har jag sovit och ätit bacon! (Men de plogar fortfarande i kvarteret.)
Vårt senaste hotell, i Lidköping, hade inte ens nyckelkort utan vanliga nycklar, och man fick själv komma ihåg att låsa dörren när man gick ut. Det gjorde vi, eftersom vi är gamla i gemet, men man undrar ju hur eventuella unga människor enbart vana vid moderna grejer klarar sig.
Ibland så låser man dörren till boenden med ett minimalt hänglås som jag inte skulle våga använda till ett skåp i simhallen. Och dörren går inte att stänga helt. Men vi överlevde.
Herr Magganini tappade bort sin lilla nyckelknippa med två nycklar, hem- och cykeldito, i går. Han letade länge men gav upp. Sen hittade han den på ett fullständigt oväntat ställe med gräsklipparen. Det var ingen bra metod, för i samma ögonblick var hemnyckeln minst lika borta igen. Men cykelnyckeln är i hamn, dock utan sin lilla lampa.
Cykelnyckeln hade ett batteri alltså, men inte nu längre.
Hotellet promenadavstånd från Johannes kyrka.
Vill i ftterthand påminna om Arvid och Lydia från Söderbergs roman
Jag (som lever i ett parallellt låsuniversum) tycker att PK:s hänglås ser stort, fint och säkert ut.
Nu, Örjan, vaknade jag väldigt långt från Arvid och Lydia: i Orangeluvans Bandhagensoffa! (Jag fick morgonunderhållning och te på sängen, förlåt, soffan!)
Magganini: Vi har sedan ett par år bara en bilnyckel till HEJbilen (som fortfarande rullar efter ny omplåstring av den enarmade bilmecken) eftersom DDM förlade den andra i skogen. Den som vi har kvar, har ett batteri helt i onödan för hur jag än byter det, funkar fjärren ändå inte.
Intressant! Men det verkade meckigt att komma åt, kunde de inte ha fjärrövervakat och -fixat låset?
Brids kommentar där om riktig nyckel fick mig att tänka på våra egna nycklar här till huset. Eller snarare låset i kombination med nycklar. Här i Spanien är det nämligen standard med dörrar som självlåser sig när man drar igen dem. Då gäller det att inte stå där och prata med brevbäraren och dörren går igen bakom en. För 60 € kan en låssmed låsa upp åt en medelst kreditkort och lirkande. Japp, har hänt.
Och så får man inte ha kvar en nyckel i låset på insidan av dörren för då kan man inte låsa upp från utsidan, hålet är liksom redan upptaget. Kostar 60 € att fixa det med.
Det är något med nycklar. Om jag skreve om alla mina nyckeldramer skulle det bli bortåt en kilometer långt. Av det senaste lärde jag mig dock att det inte är någon bra idé att hålla nyckeln i samma hand som soppåsen när man slänger sopor. I alla fall inte om nyckeln har ett trassligt band (för att den inte ska komma bort så lätt …) som kan fastna i soppåsens handtag just som man slänger ner påsen i sopnedkastet. Särskilt inte om det är en mycket unik nyckel till en lånelägenhet vars ägare befinner sig på en kontinent långt borta.
Fast … nyckeldramatik skapar ofta goda berättelser eftersom alla kan relatera till dem.
Nu kom jag på att jag under en kort tid i mitt liv faktiskt var nyckelbarn. Detta måste undersökas.
Det intressantaste jag har gjort med nycklar på senare tid var att tappa dem i returpapperscontainern. Men det är en behållare på ett fåtal kubikmeter, som finns i bostadsrättsföreningens soprum, så det gick att hitta dem igen utan att behöva tillkalla hjälp. Samma sak med handskar.
Men Lotten, hur ofta har du bott på boenden där dörrlåset är trasigt och dörren inte går att stänga helt och där man ”fixat” problemet med ett litet hänglås. Det är en ytterdörr, btw. Låset är marginellt större än ett hänglås som man använder till att låsa tonårsdagböcker med.
Litet lås, ja, men det ser stabilt ut. Svårt att peta upp med en hårnål. (Har folk hårnålar på sig i allmänhet, eller vad petar de annars upp lås med?)
Helt OT
Cecilia N och Ninja, visst var det ni som, i ett kommentarsfält för en tid sedan, undrade vad det fanns för chanser till jobb för era söner?
Hittade en video om konsultföretaget Unicus på Fb, som kanske kan ge inspiration.
https://m.facebook.com/story.php?story_fbid=1241770202672207&id=952402618275635
Tack Båthuspernilla, jag blir alldeles rörd av att du kommer ihåg våra ungar!
Jag måste säga att även jag blir lite rörd av detta med Båthuspernillas omhändertagande!
Så lite så. Tänkte på denna typ av konsultfirmor redan när ämnet var uppe sist, men kom inte på något konkret bolag just då, för jag tror att Left is Right inte finns kvar längre.
Tack Båthuspernilla!
Det knepiga för vår del är att det inte finns någon diagnos för att det någon gång funnits en bedömning att han bara är åt det hållet men inte ända framme, så att säga.
Klart att man kan göra en ny bedömning, men han har fått förklarat för sig att det inte är till någon fördel. Och han är väldigt mycket över 18 och bestämmer själv. Förstås.
Men jag tycker det är bra att det finns ett(?) sånt företag.
De coachföretag som AF haft inkopplade här har ju inte lyckats.
Det borde inte behövas en diagnos, utan det borde räcka med ett mönster för hur personen funkar, tycker jag.
Men så är jag för ett mänskligare samhälle med större förståelse för att människor är olika och lika samtidigt.