Jag är inte introvert till vardags, utan gillar att snacka vilt, högt och brett, att slänga mig i kristallkronorna och dansa på bardisken.
Men ibland får jag en släng av ”lämna mig ifred och förresten dra åt helvete” eller ”nämen nu är ju alla här lite dumma i huvudet, så nu går jag hem och sover”. Då har jag inga som helst problem med att sticka, dra, fara eller bara åka.
Dock känner jag människor som trivs i bekanta sammanhang men som inte på några villkor finner något nöje i att festa med okända eller åka på tjänsteresa – med allt vad det innebär. Och just på tjänsteresa måste man ju (förväntas man i alla fall) vara social och aktiv samt pigg på äventyr. Så nu gör jag en liten instruktionsbok!
Den introvertas problem på tjänsteresa!
- Resan dit sker (alltför) ofta per flyg. I flera timmar måste den introverta stackaren sitta och konversera en jähättetrevlig kollega som har köpt en ny handväska och som längtar tills hela gänget landar och ska UT Å HITTA MAT! (Oh no.)
- Ankomsten sker sällan så att det bara är att ramla i säng. Nej, först ska alla tillsammans UT Å HITTA MAT! Jättekul! (Not.) Den introverta vill hellre sitta på hotellrummet och knapra på en knäckemacka och dricka ljummet te gjort på kranvatten.
- När jobbdagen är slut, ska alla UT Å HITTA MAT! Jättekul! KOM! (Näe.) Den introverta vill möjligtvis strosa lite ensam och möjligtvis äta, men helst inte i sällskap med nån annan.
För då tar kraften slut.
Några repliker för den introverta!
Här kommer några användbara meningar som kan användas av den introverta – antingen i tal eller i skrift – inför en sån där hemsk tjänsteresa till kanske Paris eller Barcelona.
- Ni vet den där tjommen som smyger undan från festens centrum och diskar i köket? Det är inte för att det är kul att diska. Det är för att det tar energi att träffa folk. Jag orkar helt enkelt inte mer än en liten stund.
- För mig går det åt jättemycket energi att vara på konferens eller åka på tjänsteresa, så jag går helst hem och lägger mig så fort vi har jobbat färdigt. Jag tycker hemskt mycket om mig själv som enda sällskap!
- När jag går iväg för att vara ensam och ladda för nästa dag är jag inte arg eller sur eller ens osocial. Jag är bara så himla trött.
Så vad händer när jag – den utåtriktade – blir sådär? Mini-introvert liksom? Trött på prat och babbel och allmänt avig?
Har ni fler tips?
Uppdatering
Vi försöker oss här i familjen på några definitioner, men inte enligt ordboken utan som vi tolkar orden:
extrovert: blir trött av att vara ensam, får energi av folk runtomkring.
introvert: blir trött av att vara med folk, får energi av att vara ensam.
utåtriktad: social och pratglad.
inåtvänd: föredrar att hålla sig för sig själv, undviker kontakt med andra människor.
Jag är lite av båda, vilket många nog är. Det är så sällan man får åka på tjänsteresa i min bransch men när det händer är det mest kul. Det enda som är jobbigt är just det där att HITTA MAT. Jag blir galen av att ingå i ett sällskap med kanske 8-10 personer som ska försöka hitta ett ställe där alla kan tänka sig att inta föda av något slag som de tycker är tjänlig på ett ställe som ser trevligt ut. Detta omöjliga företag slutar inte sällan med att jag väljer ett ställe som duger åt mej, säger till övriga att ”jag tänker äta här, följ med eller leta vidare”. Det bästa är då om den som verkligen tycker att käket och stället är helt OK följer med och att övriga går vidare. Jag vill inte att någon som inte gillar lammbringa, tofu eller havregrynsgröt som serveras just på det haket följer med. Då är det mycket bättre att göra som Lotten på bilden. Jag klarar utmärkt att äta själv och på egen hand. Sen jag har fått mat i magen kan jag gärna umgås med folk och slå klackarna i taket till mittinatten.
Johan Norberg skrev en personlig krönika om det här i Metro för några år sedan, en text som jag blev glatt överraskad av.
https://www.metro.se/artikel/de-kom-på-mig-på-hotellrummet-xr
Frågan är hur man ens får nåt jobb som introvert.
Tips mottages tacksamt för hemmaboende son som gärna skulle sitta i ett hörn på ett kontor och göra sitt jobb utan att prata med hela världen. Men alla annonser vill ju ha sociala typer …
Såna tips vill vi ha här också.
Di här ungdomarna (Cecilia N.:s och Ninjas) borde ju kunna samlas med likasinnade på nåt digitalt sätt under rubriken ”Vi vill bara jobba, inte umgås”.
De borde ju faktiskt vara oerhört attraktiva för arbetsgivare …
Jag är hyfsat introvert, har jobb och åker på tjänsteresor ganska ofta numera (1-3 ggr pr månad). Men oftast är de inte i grupp, utan jag åker för att träffa någon på annan ort. Det brukar gå bra. Det jobbigaste är just maten, men det är för att det är svårt att hitta nyttig och god mat för en person ute på stan. Om jag vore mer extrovert hade det varit lättare för då hade jag sökt upp en gammal vän eller slagit mig i slang med någon.
Nåja, det finns mycket att säga om detta men nu ska jag borsta tänderna.
Hej Karin L.! (Jag gav dig ett L på slutet för att vi har andra Karinar här i båset.) Välkommen in i kommentatorsbåsvärmen!
(Karin är en gammal, förlåt, före detta kollega från NE.)
Jag är oändligt tacksam att jag aldrig mer behöver söka nåt jobb. Försöka framstå som trevlig när man inte är det. Jobbigt.
Jag företar inte ofta jobbresor, men det händer. Det är sant att ätandet tillhör de större problemen. Förväntas man bjuda, eller ska man luta sig bakåt och vänta på att nån annan betalar?
Det händer att man får besök också, och det är ìnte ett dugg lättare.
Helst sitter jag i mitt hörn och gnetar. Gå till fikarummet ibland kan jag sträcka mig till, och hoppas att någon har tårta med sig.
Jag har adlrig haft problem med att befinna mig i en stor grupp på nån sorts resa, men ujejuj vad energi det tar. Efteråt blir jag som en sladdrig trasa i huvudet och behöver en hel del tid för mig själv.
Är det en lång resa måste jag kanske dra mig tillbaka och tillbringa en kväll för mig själv.
Fast då tycker jag att jag missar nåt kul, så jag får säga till mig själv på skarpen
Annars blir jag lätt oregerligt sur och i förlängningen aningen elak.
Norberg skriver att introverta håller sej för sej själva men dom är inte blyga; dom vill vara med men vågar inte. Men är inte det definitionen på att vara blyg/blyghet?
Njä, Ökenråttan, jag läser det som att Norberg definierar just blyghet med de där orden, och att det är nåt annar än introverthet. …skap. …ion?
Jag tänkte ett tag att alla blev inspirerade till inåtvändhet av det här inlägget, för det blev så tyst. Eller att det berodde på att jag klev in och berättade hur otrevlig jag är, och då ville ju ingen annan vara här när jag var här.
Men nu kom det ju ett par stycken i alla fall. Hej!
Haha!
Nej, jag har upplevt exakt det jag berättade om … Jag var OERHÖRT social och umgicks med ca 25 människor mellan 10 och 16 (vi städade vårt Bollhus), sedan undervisade jag 45 personer i en timme om protokollskrivandets ädla konst och sedan …
PANG!
… kunde jag inte prata mer av pur tröttma! Stackars familjen fick knappt svar på tal när jag kom hem. Alla mejl ligger och ruttnar i inlådan och alla meddelanden på sociala medier fladdrar ensamma utan svar.
Men nu har jag hämtat mig!
Upptäckte nu klockan 23:46 – där jag ligger tandborstad och nedbäddad – att jag ju är hungrig. Jättehungrig.
Filåflingor! Med blåbär! YAHOOO!
Nämen nu … Ni tror mej inte; duvorna har börjat bygga ett nytt bo, på samma gamla brandbalkong! Arma krattor!
Bättre lycka nästa gång, duvorna.
Vi borde ha en fiskgjuse- eller älgkamera på Ökenråttans duvor.
Alltså, vi får ju nerverna i kors om vi ska följa dessa ständiga duvdramor!
– Hur skiljer man en introvert bybo från en extrovert?
– Jo, den introverte tittar på sina skor, medan ni pratar. Den extroverte tittar på dina skor.
Jodå, det finns hur många alternativ som helst på ”bybo”. Men eftersom jag är född i en by som heter By tänkte jag att om det räknas som hets mot folkgrupp är det åtminstone (bland andra) mig själv jag hetsar mot