Etikett: resa

O Zlatan! My Zlatan!

Publicerat av Lotten Bergman den 17 mars 2011 10:43

Mitt arvode för föredraget som jag höll i Milano var 0 kr. (Men jag har föreläst billigare, så det är helt ok.) Däremot fick jag ju flygresa, hotellövernattningar, mat och umgänge samt ett besök på San Siro — Milans hemmaarena. (Se där ett ord med mmaa i mitten. Anteckna det, det kan vara bra att veta.)

Liten förklarande passus till alla som inte gillar sport, fotboll, Zlatan eller Italien nu. Den där Zlatan Ibrahimović är ett unikum och oavsett om man tycker att han mest går omkring och skakar på huvudet och slår ut med armarna och pekar på ögonen som en gest till de ständigt blinda domarna, så kommer han att vara omtalad som Nacka, Gre-No-Li och … (här tog jag en låååång tankepaus för att jag inte visste vilka jag skulle dra upp som lite modernare exempel) … och Tomas Brolin. Samt Henke Larsson. Och Ralf Edström bara för att han var så gullig i ”Fimpen”. Zlatan (ännu en som jag har lagt bort titlarna med) gör mål som ingen annan, har sagolik bollkänsla och tajming – och är ju så där lång som jag gillar.

Arenan San Siro är stor som en rymdstation i Stjärnornas krig. Det fiffiga med den är att den sägs kunna tömmas på tio minuter trots att den rymmer 80 000 människor på en gång. (Lika många som den där lilla kyrkan rymmer, jag berättade om igår.) Det beror på att man kan gå i breda led nerför tolv spiralgångar som sitter på utsidan som jättelika skruvar.

Vi som har köat på Råsunda och Ulleviar (det finns många Ullevi) förstår poängen. — Vi som har köat på Råsunda och Ulleviarna (det finns många Ullevi) förstår poängen.

Vägen till San Siro är däremot inte lika bred och effektiv.

Vi klev över regnvåta kladdpölar, genom trasiga staket, över cementklumpar från 1989 och gick ner oss i allehanda träsk.

Kladd och klet. Men vänta, han i rocken som sträcker ut handen … är det inte …? — Kladd och klet. Men vänta, han i rocken, han som sträcker ut handen … är det inte …?

När vi kom in, upptäckte vi att bänkraderna inte är dimensionerade för stora nordmän utan för små nätta italienskor med storlek 34 i skor. Flygplansstolar är större, om man säger så. Jag (som inte alls är lång egentligen) satt med mina knän i en skrikande italienares nacke och alla stackare som kom sent och skulle in och sätta sig i mitten av en rad fick be en bön, dra in mage och rumpa, hålla andan och gå som på lina, sägandes scusi, sorry, ursäkta, tack och förlåt samt oj, var det din fot.

De stora, starka männen från Örebro som satt bredvid mig visade sig plötsligt vara små pimpinetta prinsessor. Innan de kunde sätta sig ner fiskade de nämligen fram små näsdukar för att torka av de inte alls särskilt smutsiga sätena.

– Usch, titta så kladdigt, nämen där också, ta extra där på kanten, man vill ju inte bli smutsig på sina jeans, ah får jag en till servett? — – Usch, titta så kladdigt, nämen där också, alltså va, ta extra där på kanten, man vill ju inte bli smutsig på sina jeans, ah får jag en till servett?

Så började matchen och till allas vår stora lycka var han ju med. Zlatan. Som ju har känningar i ljumskarna och är sliten och som ju kanske inte skulle vara med eftersom motståndarlaget var Bari som ligger sist och dessutom är rejält avhängt.

Men det gick inte bra. Om Milan hade varit Sveriges landslag hade vi sagt att förbundskaptenen måste avgå eller att Anders/Kim måste bytas ut mot Anders/Kim samt att det var bättre på Gunnar Nordahls tid. Zlatan gjorde två mål som underkändes och vi som var 100 meter längre bort än domaren tyckte att domaren var dum. Dessutom såg vi klart och tydligt hur alla Bari-spelare föll som små fjäderviktare när de befann sig inom en tiometersradie från Zlatans epicentrum. Filmare var de hela bunten. Vår Zlatan passade snyggt, sprang i djupled, snodde bollar, dribblade bort några och föll några gånger.

Ja, och så tappade han ju tålamodet och nöp en kille i magen lite grann. Och blev utvisad.

Ack. Se så ensam han är. Jag ville springa ner till omklädningsrummet och trösta honom och säga: "Guuu va dom filmar, Barigubbarna". — Ack. Se så ensam han är. Jag ville springa ner till omklädningsrummet och trösta honom och säga: ”Guuu va dom filmar, Barigubbarna”.

Om jag ska fortsätta att gå på fotbollsmatcher måste jag faktiskt köpa teleobjektiv. Eller se till att jag får vara med på innerplan som när Studiomannen hjälpte mig att gå på studiebesök.

Om man nu ska återvända till själva San Siro-bygget, så har de verkligen lagt ner krut på effektiviteten och inte pyntat med massa onödiga, flådiga detaljer. Allt är i ful – jätteful – betong och sätena är hur obekväma som helst. Allt är fuuuuuuuult. Men de som vill ha bling-bling och fåtöljer går nog inte på matcherna.

Toaletten på San Siro. Det gäller att ställa sig på rätt håll, kan jag tipsa om.

Efter matchen tömdes stadion verkligen snabbt – se hur det inte ens är fullt i de vindlande cementgångarna i pelarna.

Nå, vem är vår ciceron och guide under fotbollsmatchen? Vem är det som vill gå armkrok och som inte bangar för nästan något?

Aha. Milans förste svenska pojklagsspelare.

Tillbaka till Zlatan nu. Visst, han gjorde fel. Men bara lite fel. Jag måste nog citera lite till Zlatans ära. En snutt ur Walt Whitmans dikt:

O Captain! my Captain! rise up and hear the bells;
Rise up—for you the flag is flung—for you the bugle trills;
For you bouquets and ribboned wreaths—for you the shores a-crowding;
For you they call, the swaying mass, their eager faces turning;

Ah well.

34 kommentarer

Inredningsblogg? Skrytblogg? Helgrapport!

Publicerat av Lotten Bergman den 21 februari 2011 11:13

Traditioner må vara fåniga, tramsiga, besvärliga, stelnade och … alldeles underbara.

Ungefär vartannat år blir vi inbjudna till Sundborn – Carl och Karin Larssons Sundborn-hus som egentligen heter Lilla Hyttnäs fastän det är ett jättestort Hyttnäs. Vi får sova i den antika sängarna där husägarna, deras barn och diverse digniteter har snarkat för drygt 100 år sedan. Allt är färgglatt och så vackert och välgjort att man bara vill äta upp det.

Allt ser ju förstås mycket stökigare och fulare ut när man kontaminerar med nyvakna människor:

Men vad bra att jag valde vita påslakanet och inte det grön-gul-lila.

Makarna Larssons hem är i högsta grad fortfarande levande. Det är spring- och lekvänligt så länge man inte drattar på ändan och far med huvudet in i väggarna precis som i vanliga hem. Och så måste man förstås låta blir att spilla, kladda och sätta fingeravtryck överallt.

Här har vi en berömd tavla:

Carl Larssons ”Pontus i skamvrån". — Carl Larssons ”Pontus i skamvrån”.

Här har vi en annan berömd tavla:

Carl Larssons ”Namnsdag på härbret". — Carl Larssons ”Namnsdag på härbret”.

Det kliar så vansinnigt i fingrarna att ställa upp barnen i exakta positioner och härma tavlornas motiv, men vi är liksom inte lika romantiska och skönlockiga. Lille Pontus där uppe på bilden var ett av Carls och Karins barn. Den släkting som vi känner, heter också Pontus – och Carl var hans mormors far. Vi sätter honom i skamvrån!

Vänta nu. Pontus fyller ju år. Aha! Då måste vi ju allihop klä ut oss, för det gör man när någon fyller år i den här släkten.

Alltså gick vi till huset som heter ”Härbret”, som är maskeradklädesförrådet och samma hus som syns på namnsdagsbilden ovan.

Där inne hänger allsköns gamla kläder på stänger och där ligger hattar och underbara skor i drivor. Och så klär man ut sig till vad som helst!

Två av alla skor som inte hade gått på mig ens om jag hade huggit av hälen. — Två av alla skor som inte hade gått på mig ens om jag hade huggit av mig hälen.

Nu sätter vi Pontus i skamvrån och så poserar vi alla i våra utstyrslar!

Alla gör honnör utom födelsedagsbarnet. Och jag, som mest var bekymrad över att kameran trilskades.

Avslutningsvis tar vi en titt på sängskåpet ovan igen. Där skrevs nämligen in vilka gäster som hade sovit i sängen. Inte alla, naturligtvis – men många. När man stänger luckorna, kan man granska namnen extra noga där man ligger och lyssnar på alla spöken som klirrar i faten och snubblar på trösklarna.

Jag har sovit i samma säng som Albert Engström!

51 kommentarer

Sen fredagsblogg

Publicerat av Lotten Bergman den 18 februari 2011 23:59

Och här ligger jag i Carl Larssons säng i Sundborn. Imorrn ska jag lägga mig i den säng som Selma Lagerlöf låg i med Sophie Elkan.

(Ni vet, ibland behöver man inte säga mer, trots att man egentligen vill.)

Strax ska vi med historiens vingslag flaxande runt öronen äta pizza.

Karin Larssons fåtölj där i mitten. Som snickaren levererade i skydd av mörkret eftersom den var så jävla ful.

14 kommentarer

Resan till Tjottahejti, Åväbbla eller Långbortistan

Publicerat av Lotten Bergman den 10 februari 2011 14:18

Igår tänkte jag på morgondagen som en dag som alla andra. En jag-åker-bara-en-tur-till-Göteborg-dag. Liten resa, liten övernattning, litet föredrag, liten resa tillbaka men faktiskt till Stockholm för litet party i Herrängen. But noooo.

Natten till idag vaknade jag med ett ryck (eller så vaknade jag inte ett dugg ryckigt utan precis sådär slött som man ju plägar göra) och en vag obehagskänsla. Vart skulle jag egentligen? Var det verkligen till Göteborg? Ja, det var det nog. Och så somnade jag om.

Några timmar senare satt jag i SJ:s telefonkö för att i panik byta ut beställda tågbiljetter som inte passade alls. Allt gick i en rasande fart och sköttes enormt proffsigt av en SJ-dam som ska ha medaljer, fanfarer och gator uppkallade efter sig. (Alltså, medaljerna och fanfarerna behöver inte byta namn.)

För jag skulle alls inte till Göteborg. Jag ska till Salt & Sill som ligger på Klädesholmen bortom Tjorust, ute på piren på ön Danmark (!) med adress Ryttarholmen 1. Och resan dit är i sanning ett äventyr. Först tog jag ett skrammeltåg till Katrineholm. Där skakade datorn såpass att den hakade upp sig och inte kom någonstans. (Eller så var det jag som sluddrade på tangenterna och bad om ett ogiltigt kommando.) Jag skulle bara ta en bild på den svarta skärmen med den lilla snurrande hakauppsig-bollen.

Men vad ser man mest? En extremt smutsig skärm.

I Katrineholm händer det inte mycket (om man inte räknar detta) – förutom att besöken där alltid präglas av svinkallt och dåligt väder samt försenade tåg och förlorade basketmatcher. Så även idag.

När jag såg de nya förvaringsboxarna i illgrönt och neongult strax bakom de grön-blå-turkosa staketen vid en dörr, kände jag mig som en finsmakare som fått i sig kanelkryddad surströmming. (De gamla var liksom lite gråare.)

Sladdhärvan där uppe har jag markerat för att jag tror att det är ett tidsdokument. Sladdar kommer att vara ovanliga om tio år, serni.

Jag är verkligen inte en estet, det ska gudarna veta. Men … hur tänkte de här? Eller är det bara i mina ögon som färgerna krockar så att det skriker i ögonen?

När jag bytte biljetterna råkade jag få nya som var mycket billigare. Men på något sätt funkar det så att man inte får tillbaka pengar i sådana fall, utan överskottet brinner inne. Damen på SJ sa att om jag valde en trerättersmeny på tåget skulle jag inte förlora lika mycket (logiken är fantastisk), så nyss åt jag detta, som har komponerats av Leif Mannerström – han som smakar på gråtande människors mat i ”Sveriges mästerkock” – ett tv-program som liknar Robinson i grymhet:

Jaadu Leif. Bra konsistens. Snyggt upplägg. Tyvärr helt utan smak. Och varför bara ett kryddmått vaniljsås till äppelkakan? Bättre kan du.

Nu (14:24) ska jag strax kliva av i Göteborg. Om jag överlever resten av resan, återkommer jag med uppdaterande rapport. Och hur är det nu man uttalar ”sill” på öarna utanför Gööööötet, Översättarhelena?

Uppdatering i kvällningen

Det här skulle jag ju min vana trogen kunna uttrycka bra mycket längre. Men i kortversion och i kronologisk ordning:

anländer till Göteborg och tror att jag har all tid i världen på mig
får veta att jag om en minut ska gå till utgång 33 där min varifrån min buss avgår kl 14:33, vilket får mig att tro att bussar som avgår 14:37 gör det från utgång 37 och så vidare
kliver på bussen och får inte betala biljett för chaffisen fattar inte vart jag ska
får hjälp av tusen och en passagerare som allihop vill ha mig att byta till bussar som heter 335, 355, 353 och 535
byter buss i Stenungsund
blir omhändertagen av ilsken skånska
byter buss i Myggenäs
kliver i 30 cm djup issörja
blir omhändertagen av rar göteborgare
blir körd till Klädesholmen och installerad i ett flytande hotellrum!

Väl inne i bussen ansågs jag vara hel normal som vände mig om och tog en bild på det som vi alla nyss stod i.

Så här såg det ut i två timmar. Ser ni Jessica Rabbit?

Se där hur jag tar hand om mig när jag sitter längst fram i bussen och känner mig lite osäker på väglaget.

Sedan gick jag en promenad i idyllen som visade upp sig från sin allra värsta sida: alla hus var mörka och till synes tomma, torget som hette Torget var mest en vändplats och nästan alla vägar var märkta med PRIVAT VÄG. Men en liten flåsig och snorig filmsnutt hann jag med även idag (det är alltså en serie i snor):

Nämen ojojoj, vad jobbigt. Nu måste jag gå och dricka lite champagne.

31 kommentarer

Utan trosor i Visby

Publicerat av Lotten Bergman den 22 januari 2011 23:51

Det är en himla tur att inte te räknas med i kategorin knark. För då hade jag betett mig ungefär som … som … eh … jag de facto beter mig.

Vi var nio basketbrudar som tog in på Hamnhotellet i Visby sent igår. Redan när vi ramlade ur minibussen och grävde bland alla väskor och nästan föll över varandra i hotellfarstun, började jag tehallucinera. Jag såg framför mig hur jag om bara en liten, liten stund skulle komma att sitta i sängen med en stor potta rykande te och så trampade jag fram till receptionen och sa med bara lite för kraftig och krävande röst:

– Hej, nu är baskettjejerna här, VAR KAN MAN GÖRA EN KOPP TE?

Men jag busvisslade i alla fall inte.

Teet dracks, vi sov som drottningar och gick upp och åt bacon, bacon och bacon och så fick jag lite mer te. Sedan krossades vi till småsmulor på detta golv:

Inte blankslitet, snarare mattslitet. — Inte blankslitet, snarare strävslitet.

När vi i Eskilstuna Baskets damer B-lag kommer till en dålig hall eller till en tråkig stad eller till en illa skött förening brukar vi som översittare på högstadiet höhöa och säga ”hemma i vår klubb, så …” eller ”kolla hääääär, hahahahaaa”. Sedan vinner vi över våra motståndare och så blir vi lite mer ödmjuka eftersom vi trots allt inte är översittare på högstadiet utan mogna damer med idrottstejp runt alla värkande leder.

Men här i Visby är det lite annorlunda. För när vi kliver ut på planen vet vi att vi ska förlora. Förlora stort. Förlora förnedrande stort mot monster till basketspelare som hugger tänderna i oss som lejon gör i små ökenmöss. Vi ser att golvet är slitet och känner att hallen är så kall att vi efter 20 minuters uppvärmning inte svettas utan drabbas av frossbrytningar medelst kallsvett. Men vi säger bara:

– Men det är ju inte halt i alla fall. Och om 90 minuter är det över.

Innan matchen satte igång gjorde vi misstaget att påpeka att korgens nät hade sett bättre dagar. Det kan tyckas vara en petitess, men faktum är att det är jättebra med bra nät, men mindre bra med nät som har två enorma revor och som inte fungerar sådär bromsande som nätet ju ska. Vips, plockades en 2,5-metersman och en coach i röda byxor fram för att fixa.

Det finns så mycket att analysera i denna bild. Alla på Gotland är jättestora och har skrämmande, svarta tröjor. Vi är pyttesmå och har bajsgula tröjor från 1998 på oss. Med mera, med mera. — Det finns så mycket att analysera i denna bild. Alla på Gotland är jättestora och har skrämmande, svarta tröjor eller skräckinjagande brallor. Vi är pyttesmå och har bajsgula tröjor från 1998 på oss. Med mera, med mera.

Vårt misstag? Jo vi fick ju inte värma upp och testa plankan och känna på att skjuta eftersom det tog en halv evighet att byta nät! Och det var förmodligen därför vi förlorade matchen.

Vi drog efter andan och ställde oss blundande i vägen för basketmonstren som för det första är längre, bredare och snabbare än vi och som är synska och kan se på bollen vart den är på väg. För så här är det:

om någon skjuter, placerar jag mig på måfå under eller bredvid korgen i fåfäng förhoppning om att bollen ska hamna åt mitt håll så att jag kan ställa mig på tå och kanske fånga den
om någon motståndare passar bollen kan den flyga förbi min näsa på tre centimeters avstånd utan att jag hinner tänka ”fäll ut armarna och sno bollen”
om bollen far omkring och rullar på golvet utan mål eller mening kan jag slänga mig handlöst efter den och missa med tre meter.

Men så är det inte med basketmonstren från Gotland. De har satt upp en ytterst hemlig, matematisk formel som beräknar bollens båge i luften delat med densiteten och skruvens friktion mot plankan, och därför ställer de sig alltid på rätt ställe och väntar på returen. Dessutom har de studsfjädrar i skorna som gör att de hoppar minst en meter rakt upp från stillastående och specialdesignade linser i ögonen som avståndsbedömer allt på en tusendels sekund.

Vi förlorade med 94–32 och lyckades peta i hela 3 poäng i andra quarten. Det är jättekul att spela basket.

– Men troooosorna, undrar alla sporthatare, hur var det med trosorna?
– Jädra basketbloggare till att luras och få oss att läsa massa strunt när vi bara vill veta hur det är med trosorna! vrålar de läsande massorna.

Jo, några av oss är inte så bra på att packa. Som vanligt. Några av oss gick omkring på Visbys gator och torg utan benkläder för att man efter duschen inte kan förmå sig att trä på sig de svettiga och begagnade för att de nya och fräscha ligger kvar på hotellrummet. Så nästa gång ni ser ett idrottsgäng på väg från en match kan ni tänka: några av de där har nog inte underkläder på sig.

Kolla! Precis vid ringmuren finns en liggande staty av prinsessan Leia!

31 kommentarer

Vanligt blogginlägg om hotell och taxi

Publicerat av Lotten Bergman den 3 december 2010 00:11

Man skulle kunna tro att jag drivs av en lust att berätta om misslyckanden. Men så ska man inte se det. Fast en helt normal taxiresa från punkt A till B eller Ö är ju inte något att skriva hem om. (Hem = på bloggen.) Hör bara:

I morse åkte jag taxi hemifrån till stationen. Det gick bra och chauffören från Syrien ska utbilda sig till byggingenjör eftersom han älskar matte. Jaha.

Sedan åkte jag tåg till Stockholm. Och kom fram i tid. Undrens tid är inte förbi.

Slutligen tog jag tunnelbana och buss till Lidingös utsiktshotell Foresta. Det gick bra.

Nä, då är det bättre när dagen fortsätter så här:

Jag skulle föreläsa 13:30–16:00 (om mina älskade skrivregler), men var ute i extremt god tid med tanke på allt som kan gå fel. Redan klockan 12:16 satte jag mig i ett hörn med lite kaffe och kaka och började läsa julkalenderkommentarer. Sjönk ner i paradiset, liksom. Klockan 12.29 väcktes jag brutalt av en flåsviftande kvinna som ylade ”sitter du hääääääär?”.

– Ja, sa jag och log för att lugna ner henne.

Naturligtvis hade jag fått fel tid: jag skulle börja klockan 12:30. Inga problem – förutom att hotellet då tog en kvart på sig för att hitta batteri till micken.

Ni ser? Mick utan batteri. Klockan 12:43:22.

När det var dags för fika försökte jag (leende) övertala hotellpersonalen att ha serveringsbord som man kunde nå från två håll istället för ett eftersom det där med batteriet hade fått mig att känna att min hotellförbättringsiver nog behövdes.

Här skulle ALLA långsamt gå förbi och ta ur alla skålar.

Jag informerade dem även (leende) när jag ändå höll på om ett dåligt handtag inne på toan och en bedrövlig papperskorg som såg ut att vara från 1983.

Man undrar vad den har varit med om där på insidan, så rostig som den var.

Fransiga mattor och fläckar på golven får jag ta med dem en annan gång. För sedan blev jag tvungen fokusera på Taxi Stockholm. Vid halv ett förbeställdes en taxi till mig: kl 16:05 skulle jag hoppa in i den och köras till tunnelbanan. Två av åhörarna som också skulle till Centralen skulle få åka med mig och alla var så glada så. När taxin väl kom – kl. 16:25! – hade jag missat mitt tåg. Vi hoppade in i taxin och jag sa:

– Trampa på gasen! Kör som en biltjuv, kvinnan i baksätet ska ta ett tåg till Skövde kl 16:51! Go-go-go!

Ok. Jag kanske skulle ha sagt ”snälla rara, vi är bara lite stressade och skulle uppskatta en så effektiv resa ner till Ropsten som möjligt” med ett leende. För söderkisen som körde blev omedelbart på ett rasande dåligt humör. Eftersom han inte alls körde som den biltjuv jag hade bett om utan snällt väntade bakom bussar som inte ens blinkade och bara svarade ”vet inte” och ”jag kör bara” på alla mina frågor, sa jag till slut förlåt ett par gånger. Inte leende, dock. Och inte debiterades resan på kursföretaget som jag hade bett om – när jag ville kasta mig ut ur bilen och springa till tunnelbanetåget fick jag snällt stanna kvar och rafsa fram betalkortet.

Taxichauffören tog låååååååååångsamt fram apparaten som man sticker ner kortet i och räckte den till mig. Då tror man ju att det är koden som ska knappas in, eller hur? Icke.

– Summan. Du måste skriva in summan.
– Men varför ska jag, varför kan inte du, det här är ju löjligt!
– Det blir korrekt om du gör det. Nittio.
– Men vaff.. nie noll enter … enter igen! Error! ERROR!

Ni förstår?

När betalningen var avklarad, sprang jag upp till tunnelbaneperrongen där Skövdedamen fortfarande stod. Tåget kom, vi placerade oss i rätt ände, räknade minuterna, planerade språngmarschen genom att kolla på Iphone-appen som visar elektroniska tavlan inne på Centralen. Och så sprang vi – jag med damens rullväska i famnen, hon med andan i halsen.

Hon hann. Och jag tog nästa tåg. Men Taxi Stockholm behöver jag ju inte rekommendera till någon, liksom. Resan tog 3 minuter och var på 1,8 km och kostade 90 kr, vilket kanske är normalt (?) – men varför skyller taxichauffören på ”många bokningar” när man beställer drygt tre timmar i förväg?

Men utsikten syntes i alla fall när dimman till slut lättade. — Fast utsikten syntes i alla fall när dimman till slut lättade.

11 kommentarer

Ännu ett hotell: Best Western i Sundsvall

Publicerat av Lotten Bergman den 23 november 2010 16:31

Som jag visade i en filmsnutt igår, har jag sovit i ett väldigt litet hotellrum utan fönster. Spela roll, liksom – det är väldigt mörkt när jag kommer och väldigt mörkt när jag åker. Och väldigt brunt inne i badrummet.

Åtminstone 17 nyanser av brunt. — Åtminstone 17 nyanser.

Min uppdragsgivare antydde att det var bra om rummet var billigt och att det var just Best Western som borde väljas. Och jag lovar: jag klarar mig jättebra utan fönst… Oj! I denna sekund hittade jag ett takfönster! Visserligen är det täckt av snö, men i alla fall!

Rakt ovanför mig: snö! (Det som speglas i fönstret är datorskärmen.) — Rakt ovanför mig: snö! (Det fyrkantiga som speglas i fönstret är datorskärmen.)

Och nu hittade jag en knapp för gardinen där med fuktfläck! Zzzzzz, donk. Pschzzzzzz, donk. Den funkar! Men det kan inte vara ofta någon bor här, kolla tvålen i badrummet har skiktat sig.

Det intressantaste i rummet var dock inte fönsterlösheten, brunfärgen, gammeltvålen eller antalet kvadratmeter. Nej, det var väggarnas inbördes vinkelförhållanden. Huset byggdes något år efter Den Stora Branden 1888 och väggarna är alldeles toksneda. Hur jag än ställde sängen ramlade kuddarna ner på golvet – tills jag gjorde en uppallningsfunktion med stol, ryggsäck och sängbord.

Bortskämd som jag är med sängar som är 1,20 eller 2,40 meter breda, fick jag försöka tänka som när jag senast sov i en smal säng … runt 1975. ”Dröm lugna drömmar” sa jag till mig själv och slog knät i väggen. ”Håll in armarna som om du är redo för en charge” tänkte jag och fiskade upp täcket från golvet med ena foten. Men jag sov okej enligt mobilgrejmätaren Sleep Cycle (som jag har beskrivit här) trots att det var såpass lyhört att jag hörde dragkedjor dras upp och ner utanför dörren.

Där mellan fyra och fem stod någon och pratade i korridoren utanför.

Att det tog ett tag att somna berodde inte alls på rummet. Jag bara funkar så – kan inte varva ner effektivt även om jag gör allt annat effektivt. Vi tar och vänder på grafen och stoppar in mina tankar som förklarar varför jag inte bara slappnar av och räknar neråt från 100 och soooomnaaaar:

Men nu till den stora skandalen och orsaken till att jag verkligen inte på några villkor tänker bo på Best Western igen och varför jag inte kan rekommendera hotellet till andra än mina fiender. Ser ni vad som saknas i burken med köttbullar och prinskorv?

Ingen bacon! Kalla ägg! Iiiih! — Ingen bacon! Och bara jättekalla ägg! Iiiih!

18 kommentarer

Gåtfulla män på väg mot Sundsvall

Publicerat av Lotten Bergman den 22 november 2010 13:59

Jag är på väg mot Sundsvall per tåg och lyssnar på två killgubbar i 35-årsåldern som ses för första gången på tio år. En har håret kvar, den andra inte. En av dem har slips och kavaj och den andre har skinnpaj. De succéfajtas så det står härliga till genom att berätta om hur de på bananskal halkade in i bransch 1 och 2 och hur de lyckades sälja t.ex. en pluttlägenhet för fjutton miljoner och köpa en megavåning för nästan ingenting trots att jag tycker att det låter som fjutton miljoner det också.

Och jag kan inte begripa vad de har gemensamt.

De rabblar namn som Spiken (som hade spikfrilla), Mackan (som var sjuk alla måndagar och fredagar), Kagan (som lånade ut sin lägenhet i sjunde hand), Kenny (som krävde farthållare i bilen som han sedan körde sönder i 180 knyck) samt Tscheff som förmodligen är död. (Han kanske inte alls stavas så. Tjef? Tjifen? Kjeff? Tzcech? Chierf?) När tåget rasslar igång hör jag bara enstaka ord trots att jag som en hund vänder öronen mot de pratande.

– Systemet … inventeringar … programmera — DVG!
– Fusen … knappa in … sju-förbud.
– Vapentäkt … drog ur … loppet var fritt …

Aha? De gjorde lumpen ihop?

– Immobiliseringsförsvaret … omsätta vapenarsenal … vapenrörelse …
– Vådaskottet … cementväggen … kasun … projektiler …

Jaså. De är gamla yrkesmilitärer? Tåget stannar till så att jag plötsligt hör allt som sägs:

– Jag känner mig yngre nu än för sju år sedan. Åren går så jävla fort.
– När sas vi upp? Ja jäklars, det går så fort.
– Jag tänkte på det där du sa om att lyssna på sitt inre.
– Mhm. Ja. Eller så får man göra som alla andra och komma in i branschen via kontakter.
– Höhö. Fan vi borde ta en fika — fan, slå en pling när du är i stan!

Öh? Va? Talar de militärhemligheter och lumparminnen när jag inte hör dem och babblar vanligt floskelprat när jag kan tjuvlyssna som en helt normal människa? Upprörande! Jag vill höra mer om vådaskottet! Hallå!

Och det är här jag borde komma med lösningen och berätta hur allt ligger till och hur jag genom att böja mig fram och ställa en intresseväckande fråga fick dem att öppna upp och målande beskriva sina livsöden. Men icke. De steg av och försvann.

Jag steg också av och mellanlandade på SJ:s lounge på Centralen där jag i detta nu sitter med 23 karlar som nästan mangrant knakgnager på finn-crisp trots att det finns vetebröd. Förvånansvärt många står och hänger eller vandrar omkring i cirklar trots att det finns sköna fåtöljer. I ett hörn står en man och talar i mobiltelefon så att 22 personer hör allt om hur den nyanställde killen omedelbart måste avskedas pga. säkerhetsproblem på IT-avdelningen.

Mina ärvda kängor är fula som stryk men nog bra att ha i Sundsvalls snö. — I Centralens lounge. Mina gamla kängor är fula som stryk men nog bra att ha i Sundsvalls snö.

Förbaskat, jag har som en noob glömt långkalsonger!

___

Hotellrumsuppdatering!

Ni ser väl att jag är ordentligt klädd i kylan? (Och framför allt att jag dokumenterar omedelbart utan att passera gå eller ens ta av mig jackan.)

44 kommentarer

En betraktelse lite von oben

Publicerat av Lotten Bergman den 19 november 2010 10:03

Jag och pappa har ju varit på roadtrip, vilket närapå tog död på bloggandet. Inte en sekund hade jag över och somnade gjorde jag så fort jag lade mig ner och 2 170 olästa blogginlägg har jag i min rss. Visserligen har jag hunnit uppleva mer än på ett normalt halvår, men det här med skriva dagliga inlägg har skapat ett förfärligt beroendemonster: jag längtar skärmen, jag längtar tangenterna där bloggare jag knattrat.

Det känns alltså lite som när man har glömt att borsta tänderna.

På väg ner genom Sverige satte jag underligt nog näsan i vädret som en jädra storstadsbo ett par gånger – vilket förvånade mig. Jag – som ju bor i en stad med blott 100 000 invånare och som har spelat basket på norrbottniska, skånska och sörmländska landsbygden – fnissade larvigt åt sådant som inte är vanligt i min värld. (Ajabaja, kom ner på jorden!)

Macken användes som hak där man i orange skogshuggartröja umgicks som på puben fast utan öl.
Konditoripersonalen stirrade på mitt betalkort och sa ”men vi tar inte kort, vi har aldrig tagit kort, det är bara Nilsson på hörnet som tar kort!”.
Kommer strax-lappar satt på låsta butiksdörrar precis när som helst på dagen.
Barnvagnar med sovande barn stod utanför matbutiken – utan föräldrar i sikte.
Olåsta cyklar! Överallt!

Och ni ser – visst är det underbart? Jag som tjatar om tidsmaskiner och dito resor lovar härmed att aldrig mer tänka ”men gah, bah och fnys” utan bara ”åh, 1977”.

Och se vilket fint företagsnamn vi hittade i Bjärnum! — Se vilket fint företagsnamn vi hittade i Bjärnum!

Pappa och jag stannade igår för att äta lunch i ett samhälle där drygt 1 000 personer bor. (Jag anonymiserar och hittar på alla namn nu när jag för en stund kliver upp på mina höga hästar igen.) Alla brevlådorna längs huvudgatan hade små lappar med ”Ullis sy & stick”, ”Jompas verktyg & kraft” samt ”Persson och Olssons strumpimport”. Första pizzerian hade vinterstängt, den andra hade öppet 13–17 och den tredje hade en lapp på dörren:

”Kommer strax, är hemma hos Ralf!”

Vi klev därför in på ”Peggys café och restaurang”. Där fanns det tre rätter att välja mellan:

kaffe
ärtsoppa
höstgryta

Den otroligt glade kocken var pensionerad bilhandlare medan den extremt otrevliga servitrisen Peggy var pensionerad banktjänsteman. Vi beställde en ärtsoppa och en höstgryta och satte oss ner vid ett bord. Då kom Peggy med arga ögonbryn:

– Nej! Ni får inte sitta där! Där får bara mina stammisar sitta! Dom kommer snart!

Vi flyttade oss snabbt medan pappa började spana efter toaletten och gick inåt i lokalen. Just då ville Peggy ha betalt.

– Det blir 150 kronor! ropade hon mot pappas håll.
– Ursäkta, har ni en toalett? svarade pappa som faktiskt hör ännu sämre nu än han gjorde i sin ungdom.
– Jaja, du ska få gå på toa om jag bara får betalt först! sa Peggy och höll ut handen.
– Toalett? sa lomhörde pappa och tittade förvånat på handen.
– Pengarna först! sa Peggy. Etthundrafemti!

När stammisarna kom, erbjöd Peggy dem backning på ärtsoppan och jag tror till och med att de fick gå på toa utan att betala först. När pappa köpte en glass föreslog han själv att den borde kosta 15 kr.

– Femton va?
– Sexton.
– Sexton? Blodsugare där! sa pappa skrattande på pappors skojfriska vis.
– Ja. För. Det. Står. Sexton. Här.

Sa Peggy sådär sammanbitet så att man bara måste skriva punkter mellan varje ord.

Men maten smakade alldeles utmärkt!

Fast falukorven i ärtsoppan var en ny upplevelse. — Fast falukorven i ärtsoppan var förstås en ny upplevelse.

29 kommentarer

Styrke- och konditionsträning med madrass

Publicerat av Lotten Bergman den 9 september 2010 15:35

Sent igår satt jag med Artonåringen i ett hus i Hjärup, strax söder om Lund. Artonåringens gudmor hade serverat oss kött och potatis, vilket är bra särskilt med tanke på att Artonåringen efter tre veckors studier i Lund har dragit på sig en skörbjuggsförkylning. Plötsligt kom vi på att vi skulle gå NU-NU-NU för att hinna med nästa tåg till Lund och att den där madrassen som bara låg där på golvet i ett av husets tonårsrum borde ligga under sagde Artonåring och inte ensam och olycklig på ett golv i Hjärup.

– Ta den! skrek gudmodern. Ta den! Spring nu! Ta lakanet som sitter på! Skynda!
– Var är min telefon? skrek jag.
– Vi hinner nog inte, sa den snörvlige Artonåringen som sällan hetsar upp sig.
– Lycka till! skrek gudmodern från dörren när vi älgade iväg i kvällsmörkret.
– Nej! Jag glömde telefonen! skrek jag och sprang in i huset igen.

Det tar ungefär 15 minuter att gå till Pågatågsstationen. Vi hade en madrass och 14 minuter på oss. I ett sådant läge är det fullkomligt självklart vad man gör. Man tar upp telefonen och filmar lite:

(Ni som inte ser så mycket på filmen ska veta att det inte är mycket som syns.)

Det var tur att jag inte släppte madrassen eller filmade en liten extrasnutt med extrarepliker och omtagningar. För när vi klev upp på perrongen rullade tåget in. Raskt upp med telefonen igen!

(Ja, det är första gången Artonåringen syns och hörs så tydligt här på bloggen. Men han är nu myndig och tycker att det är helt ok. Nästan lite kul rentav.)

Jo, det hade varit mer praktiskt att rulla ihop den med ett snöre runtenom.

Sedan gick vi genom Lunds gator och torg med madrassen.

– Jag tog min säng och gick, sa jag vänligt till en stirrande man.
– Joråsåatt … sa jag och nickade vänligt mot bekymrade miner som jag tror egentligen uttryckte ”har pojkn inget hem?”.

När jag slutligen återvände till mitt granna rum på Grand, var det mycket som skulle fixas: sammanställning av Facebooktrams, Twitterfrågor och bloggreklam i kombination med basket-VM på tv, hårtvätt och ett fullständigt hopplöst strykjärn.

Jag är lika kompatibel med strykjärn som med nylonstrumpbyxor. Alltså inte alls. Och jag stryker nästan aldrig. Ett av barnen sa i treårsåldern när han för första gången såg ett strykjärn:

– Va e de? E de en båt?

Mitt problem hade inte med strykovanan att göra utan själva materialets förankring. Strykjärnet var nämligen fastlimmat på brädan.

Johodå. Jag slet och drog och vickade och vred, men det satt som järnet. (Höhö.)

Jag måste ha sett rolig ut i min kamp för att få stryka. Ett tag vände jag hela alltet uppåner. Inget resultat. Sedan pratade jag med strykjärnet om lämpligheten i skjortors skrynkelsträvan och pillade lite på konstiga pluppar. Skulle det kanske lossna som larm i affärer om jag bara kunde hitta en magnet? Skulle jag som världens starkaste man ta i från tårna medan Gunde skriker att jag inte ska ge upp? Till slut gav jag de facto upp och hängde tillbaka hela klabbet i garderoben. Ganska lättad, faktiskt. Men då lossnade strykjärnet och föll med en duns ner i garderoben och väckte hela hotellet.

Föreläsningen företogs alltså för en gångs skull i en någorlunda platt skjorta. Samt mystisk träningsvärk i armarna.

Uppdatering:
Någon som vet varför filmerna är jättesega och svåra att få fram och titta på? (Inte för att det är mycket att titta på, men nu ligger de ju där som stora bromsklossar och irriterar!)

28 kommentarer