Etikett: resa

Finland är Östtyskland och Italien

Publicerat av Lotten Bergman den 29 augusti 2009 13:09

Jag är alltså på basketturnering i Espoo (Esbo) i Finland – i utkanten av Helsingfors. Femtonåringens lag spelar som små strålande stjärnor, medan jag dokumenterar konstig mat, konstiga bussar, konstiga toaletter och konstiga domarbyxor. (Domare får i Finland ha shorts, det får de inte i Sverige.)

Brasklapp: ”Konstigt” är inte ett negativt laddat ord utan bara ett uttryck för ”inte som jag är van vid”.

Se bara så konstigt! Hemligheten bakom Finlands spjutkastare och backhoppare är denna: utanför hallen finns träningsredskap. Ja, i 30 minusgrader sitter de här i pälsmössor och frustar.

Esbo har faktiskt … en air av Östtyskland. Stora ytor med plantor i snörräta rader, enorma gräsmattor med en miljard flaggstänger och så en massa 1970-talsbetongsdystra byggnader.

Var är sisun?

När vi igår skulle ta oss med turneringens speciella busslinje tre kilometer västerut, åkte vi i en kringla norrut, en lasso västerut och en rosett söderut innan bussen vände åt vårt håll. Varje gång med ett mellanstopp vid hallen som vi så förtvivlat försökte lämna.

– Men vart ska du?
– Du kör fel!
– Vi ska ditåt!
– Nej, inte hallen igen!

Ned det var inte fel. Det var meningen. Det var så rutten var planerad och det kommer att vara likadant idag. (Ser ni, vad var det jag sa – Finland är precis som i Italien!)

En nyspolad toa. Ja, vattnet ser lite skumt ut. Och detta vatten dricker vi (dock ej direkt ur toan).

Vi i ledargruppen sover tätt tillsammans i ett litet utrymt kontor i en skola som heter Polisskolan, men som hyser lågstadieelever. Blivande minisnutar?

Luftmadrasserna läcker och de som snarkar får skor i huvudet hela tiden. Och jag njuter av varje sekund!

Men här är något som vi i alla fall inte har i Sverige: yoghurt med öl! (Klicka för förstoring.)

28 kommentarer

Kanske ett minne för livet?

Publicerat av Lotten Bergman den 27 augusti 2009 19:32

Jag är med om något som kommer att vara ett minne för livet. Tyvärr inte för mig, jag kommer att glömma allt för att få plats med andra, helt oviktiga ting som världsrekord och schlagertexter.

Känner ni igen er här? (Ni förflyttas nu till 15-årsåldern.)

Stora väskor, matsäck och madrasser – i väntan på båten mot Finland.

Jag åkte i tonåren på basketturneringar i Tärendö, i Överkalix, Kiruna, Råneå, Sundsvall och Boden. (Tärendö var roligast, för där fick jag pris och hamnade i tidningen.) Halva packningen bestod av knähöga tubsockar eftersom vi alltid spelade i två, ibland tre, strumpor per fot. När alla sedan hängde på tork såg det ut som när man gör hemmagjord pasta som hänger på skåpluckorna i hela köket. (Fast den jämförelsen kunde jag inte göra då, jag trodde bombis att spaghetti växte på italienska landsbygdsbuskar.)

Nu är jag på väg till Finland med Femtonåringen och hennes lagkompisar. De håller krampaktigt i sina mobiler eftersom de inte ska använda dem på finskt vatten – hjälp, inte ett sms på nästan fyra dagar, hur ska det gå?

Men nu ska vi prata hjärnspöken. För titta var jag ska sova inatt:

I ljuset där uppe dansar man disco och äter mat. Där nere – allra längst ner – under två däck som är fulla med bilar, där tror folk att jag ska sova.

När jag såg våra hytter och insåg att alla isberg kommer att karva hål rakt upp i min madrass, travade jag fram till informationsdisken för att be om en annan hytt. Det var de väldigt vana vid, visade det sig, och gav mig raskt en säng ovan vattenlinjen för blott 700 kronor.

Men. Men. Skulle bara jag överleva isbergskrocken? Hur mesig får man vara egentligen? Ågren och ruelse! Näe!

– Ursäkta att jag krånglar, men jag har ändrat mig och ska slåss mot mina hjärnspöken och sova under alla bilarna hela natten. Förlåt. Jag behåller min undervattenshytt. Tror du att ni kommer att krocka med många isberg inatt?

Fyra bäddar som inatt ska hysa två snarkande coacher, ett hispigt fruntimmer till bloggare samt ett obekymrat barn som nyss vann 80 cent på en enarmad bandit utan arm.

Just nu sjunger Michael Bolton When a Man Loves a Woman i högtalarna. Alla människor strosar omkring utan en tanke på att jag ska sova under två våningar med bilar. Kvinnorna bredvid mig är i 50-årsåldern, men pratar om kvällens kommande fylla som om de vore 16. De ska sova högt upp ”för att ha nära till baren”.

Mitt i båten blev det plötsligt cirkusuppvisning. Jag stod och gapade eftersom jag aldrig har sett en sådan här båt förut. Den ser ut som en flygplats!

Doggybag, anyone?

Den där riktigt läskiga hamburgaren lade sig som en klistrig film i mina tarmar. Mitt ressällskap påstår att det är nervositeten för nattens kommande sjunkolycka som gör att jag inte orkade äta upp maten, men pah, jag vet bättre. Kan ju inte äta för mycket så att jag får kramp när jag ska simma iland medan båten sjunker.
____
Psst. Jag överlevde. Kommentatorsbåset ballar ur och ger tips om vad man kan göra i Luleå. Kolla på Shopping, t.ex.

23 kommentarer

Prinsar och basketspelare har vi inte stött på än

Publicerat av Lotten Bergman den 12 augusti 2009 00:04

Vad händer? Har jag blivit biten av reseflugan?

Först föddes jag in i en resande familj (det låter, det) som drog sina barn Europa runt under de tio lediga sommarveckorna. (Lärarfamilj med pengar? Ja, på 1970-talet.) Sedan tågluffade jag hysteriskt. Sedan födde jag barn och reste inte ett dugg på nästan 15 år.

Och nu är jag på en enda månad i München, Grekland, Vrena och Mullsjö! (Fast nästa projekt måste faktiskt vara en tågluff, nu har jag snart spytt ut föroreningar som motsvarar nästan en tusendels resa till Thailand.)

I alla fall. Kära dagbok. Jag sitter i en säng på ett pensionat i Ockelbo. Resan hit var spikrak upp till Sala, sedan kringelikrokig.

1. Vandring i Sala silvergruva. 2. Bad i Östaviken. 3. Mat och sömn i Ockelbo. (Den gröna ringen är ”vägen mellan två sjöar” – där jag i min enfald trodde att vi körde. GPS finns som sagt inte i min värld.)

Sala har verkligen gjort det lätt och enkelt för turister – man lotsas effektivt till silvergruvan. Man får tusen och ett olika val mellan olika guidade turer, man kan äta och dricka och köpa smycken och stenar och man kan avsluta allt med att gå på loppis och äta lite mer. Lysande, Sala!

Här är vi nere på 65 meters djup i gruvan, där guiden Erik sjöng en psalm. Det var tre plusgrader och vi hade hjälm och cape och lånade stövlar. Sexåringen deklarerade efter att ha fått syn på en fladdermus att detta minsann var ”den bästa dagen i hela mitt liv”.

Efter Sala fanns en massa vägar att välja mellan. Jag siktade på måfå lite norrut, och spanade efter skyltar mot badplatser. Klockan närmade sig fyra och vi hade bara ätit några matsäcksmackor till lunch och jag anade en snar blodsockerkollaps innan jag kom på att det ju inte var tonåringarna jag hade med mig. De här tre ”små” hade ju fått glass i Sala, och stod sig på den på ett helt annat sätt än en sjuttonårig yngling plägar göra.

– Mamma, det ser ut som om sockerbitarna ska dansa kring granen!

Via svenska serpentinvägar hamnade vi vid en ljuvlig badvik – Östaviken – som var tom på folk. Där fanns omklädningsrum, volleybollnät, två badbryggor, vita snäckor och perfekt lutning under vattenytan. Men som en misstänksam Tippi Hedren tassade jag ut på den ena bryggan. (Bonuslänk.)

Badbryggans bajs.

Vissa av oss badade i underkläderna och alla saknade handdukar eftersom vi hade packat med vinterkänsla. Sjön måste ha varit extremt järnhaltig – eller så var det bruna vi torkade av oss något helt annat.

– Mamma, varför är det inga andra här och badar?
– Ehm, jag vet inte. (Tork, tork, tork.)

Och så körde vi vidare mot maten i skymningen.

Folkets hus i Tärnsjö. Det var så fult och tömt och ensamt och sorgligt att jag tvärstannade bilen och sprang ut för att ta en bild och klappa lite på den kaklade väggen.

Väl framme i Ockelbo hittade vi till pensionatet snabbt … men kom inte in. Alla dörrar var låsta, alla fönster svarta, trädgården lika tom som stranden i Östa. Jag ringde upp ägaren och påminde om vår bokning medan barnen sprang omkring och försökte undkomma myggen. (Som var både ovanligt många och ovanligt elaka.)

– Javisst, välkomna, nyckeln ligger i brevlådan, det finns te i köket och tv i tv-rummet och dusch i duschrummet och toa i korridoren.
– Och mygg i trädgården. Var sak på sin plats alltså.
– Va?
– Äsch, jag ba… Kan du rekommendera en restaurang i Ockelbo?
– Ja, det finns bara en som är öppen! Atalanta!

Pizzeria Atalanta med perfekta pizzor, perfekt personal, billig läsk, två fulla gubbar, två fula tavlor, en tjock gubbe, en tjock-tv, spelautomater, förfärliga dukar med plexiglasskivor på och så de där stolarna, ni vet. Men inte en enda bild på Glenn Strömberg.

Tack, Ockelbo – det var så skönt att inte kunna välja restaurang! (Nu är jag alls inte ironisk även om det låter så. Jag har tröttnat på all valfrihet och vill bli lite hunsad igen.) Är de snart K-minnesmärkta, de där pizzeriorna som finns överallt?

Här ligger just nu Sexåringen, Nioåringen och Tolvåringen och snusar.

Som kringresande föreläsare kräver jag hotell som har

trådlöst internet
tekokare på rummet
mörkläggande gardin
tv på rummet
dusch på rummet
toa på rummet
två kuddar i sängen.

Som kringresande förälder har jag inga krav alls, visade det sig denna kväll. Inget i ovanstående lista uppfylls – det finns inte ens rinnande vatten i köket. Och jag bryr mig inte. Framför allt bryr sig inte barnen ett dugg; de satte sig i köket och spelade schack med två illaluktande ryssar och delade innan de somnade på den enda tandborste som vi fick med oss hemifrån.

23 kommentarer

Sträckan från Mullsjö …

Publicerat av Lotten Bergman den 5 augusti 2009 11:40

Igår skulle vi ta oss (se blåa strecket på kartan) 30 mil på fyra timmar, tyckte Eniro. Pah, sa vi som hovmarskalken i Pomperipossa – och gjorde lite som vi ville (se röda strecket). Det tog tio timmar, men var faktiskt en ungefär lika lång väg.

1. Mullsjö (Ryfors godisfabrik)–2. Habo kyrka–3. Karlsborgs fästning–4. bisonoxar–5. Fagertärn–6. badsjö–7. hamburgare–8. outlet–9. Julita–hem!

Men den här planen var alls inte färdig när vi satte oss i bilen. Det där med Habo kyrka dök Den blyga upp med i kommentatorsbåset och stökade till allt eftersom vi ju hade tänkt oss en avstickare till Gustaf Dalénmuseet. Men plötsligt låg det helt fel (söder om Skövde), och lät sig icke flyttas på.

För så här går det till när vi upptäcker Sverige (kartälskarna får nu hicka av förtjusning). Kyrkan ses som den markerade skuggan här nere på bilden. När vi hade ooo:at och aaa:t där inne, satte vi oss i bilen och jag började köra åt det håll som just för tillfället kändes rätt vad gäller väderstrecken – men som ledde mig in på en grusväg. Jag vände och tog en annan väg, men stannade efter bara några meter eftersom jag kom på att man ibland har nytta av att tänka efter.

”Inte grusväg, oj, här blir bra, men vänta, den här vägen ser jättelång och slingrig ut, nu vet jag, vi tar vägen som vi kom hit på, eller hur … och så tar vi oss till Gustaf Dalé… hm, det ligger ju helt fel, vad säger ni om att strunta i Dalénmu… hm, det spelar ingen roll säger ni, men då tar vi, oj, fel håll, vi åker längs Vättern istället, vad tro ni om d… jaså det spelar heller ingen roll, nähe. Bra, då gör vi det, kolla i kartboken om Habo är åt rätt håll, jo, det är det ja. Bruuuuhuuum!”

Men nu tar vi dagens aha- upplevelser i tur och ordning. Ryfors godisfabrik var en liten, gullig en med godis i hinkar.

Lakritsremsorna tillverkades på löpande band, och där fick vi stå och titta hur mycket vi ville.

Jag plockade åt mig godis för 172 kronor. Den där tanken om kristider och att ha en månadslön på banken for all världens väg.

Och så åkte vi alltså till Habo kyrka, som var som en dalahäst, en idrottshall, The Globe och en myskoja på en gång. Ljudet och känslan är helt annorlunda om man jämför med ”vanliga” kyrkor.

Habo kyrka, byggd 1723 – osannolikt färgglad och full av läktare på alla håll och kanter. Ikväll (5/8) spelas tydligen dixielandjazz med Jesses New Orleans band från Stockholm just här. Åk dit ni som kan!

Sedan åkte vi längs Vättern – men man ser för böveln knappt sjön, där man åker fram i en fåra med vallar och skog på båda sidorna. Vårt mål var Karlsborg, som jag hela tiden kallar Kronborg.

– Nu ska vi till Kronborg och kolla på en fästning!
– Men Kronborg ligger ju i Danmark, mamma.
– Nej, jag menar Karlsborg. Och på Kronborg har de en rolig guidning som Johan Thorén har designat.
– Du menar Karlsborg, mamma. Och vem är Johan Thorén?
– Karlsborg. Karlsborg. Förresten har Kronbo…
– Karlsborg!

Det finns de som inte kan skilja på dill och persilja eller siffrorna fyra och sju. Jag kan tydligen inte skilja på ett danskt slott och en svensk fästning.

Medan vi väntade på guidturen, inspekterade vi Too-tickis hus, som vi hittade vid Vättern. (Det är en bastu. I bastuns golv finns en lucka som leder rakt ner i vattnet.)

Äventyrsguidningen var högljudd, rolig, mycket överraskande och … en resa till 1987 ungefär. För dels inleds den med en påkostad film (hundra miljoner hästar och statister och smällar och kläder från mitten av 1800-talet) med Stefan Sauk, Johannes Brost och en Lena Endre pre Varuhuset, dels är allt skapat av stuntmannen Johan Thorén. (Vad gör han nuförtiden?)

Men hur jag än letar, hittar jag inte denna film i skådespelarnas rollistor. Tänka sig, va. (Jag har suttit uppe hela natten och slitit med denna gåta. När gjordes filmen? Jag vill veta!)

Det smällde och dundrade i gångarna. (Men – förlåt – jag kan inte låta bli att fundera på hur häftigt det hade kunnat vara med dagens teknik. De som inte förstod svenska fick sin guidning via kassettbandspelare. Kassettbandspelare! KASSETTBANDSPELARE!)

Efter ett kort krismöte där vi insåg att vi hade glömt att äta lunch och att vi hade ont om tid innan vi alla exploderade som Karlsborgs kanoner, slukade vi varsin jätteglass utan en tanke på kostcirkel eller ens grönsak. (Jag är uppfostrad med rätt måltid i rätt sammanhang och jämnt blodsocker samt fibrer i lagom längd.) Sockerruschen gav oss krafterna åter. Giv akt! Helt om! Aaaarsch!

Plötsligt stötte vi på bisonoxar. (Tjejbison heter också oxe.)

Vårt nästa mål var inte självvalt – Den djefla mannen propsade på att vi skulle åka till en näckrossjö som var något i hästväg. Fagertärn är nämligen en sjö som är full av mycket ovanliga, röda näckrosor. Jag läste snabbt i förväg:

”De röda näckrosorna i Fagertärn blommar 15 juli–15 augusti.”

Bra, ok. Vad jag inte läste var fortsättningen:

”Från parkeringen går en 2,5 kilometer lång markerad stig runt sjön. Glöm inte att ta med kikare – näckrosorna växer en bra bit ut från stranden.”

Detta var vad vi såg.

Fagertärn. Antiklimax. (Det är en färgbild.)

När vi hungriga och trötta stod och stirrade ut över den svarta sjön utan blommor och fann att vi hade placerat oss på en trästock full med ilskna myror, kändes en muta på sin plats. Bad & mat!

Badplatsen Talludden: perfekt!

McD: perfekt!

Outletförsäljningen i Vingåker var inte så imponerande (men vi hittade fem nya skolväskor), Julita var stängt (inte så konstigt vid 21-tiden) och väl hemma var det te, Sportnytt, stök och slarv (och fullständigt underbart).

Slut på denna resa!

Avslutningsvis: den allra finaste skylten i Mullsjö.

20 kommentarer

I Mullsjö sover vi i Sjörydsvillan

Publicerat av Lotten Bergman den 4 augusti 2009 00:13

Brrrrrrrrruhum!

Jag ligger nu i en B&B-säng, full av grönt, rött och varmt te samt två sorters kakor. (Jag, inte sängen.) Huset är i sin tur fullt av innebandyspelare som går på innebandygymnasiet här i Mullsjö. När jag blir stor ska jag starta ett bloggymnasium, men jag vet inte riktigt hur jag ska stava till det.

Hur blev det med resan denna dag? (Endast kartnördar hoppar av glädje inför dessa rapporter.) Jo, vi hade planer på att ta bilfärjan till Helsingör och sedan köra ner till Köpenhamn för att ta bron över till Malmö och sedan klappa Lunds Domkyrka på pelarna … men insåg att vi då skulle ha kommit blott till Eslöv i kvällningen. Så det blev en snabb Danmarkskompromiss.

Kolla, i Danmarks mataffärer ligger alla potatisar i genomskinliga plastpåsar som inte skyddar för ljus ett endaste dugg. Blir de inte alldeles gröna av det?

Viken–Helsingborg–Helsingør–Helsingborg–Halmstad–Skeppshult–Mullsjö. Vi känner ingen i Mullsjö och har inget i Mullsjö att göra, men någonstans ska man ju sova.

Skeppshult har inte bara cyklar utan även stekpanneoutlet.

– Det var en alldeles förtjusande trevlig bilfärd, sa den lillgamle Tolvåringen när han borstade tänderna.

Ja, det var det. (Vi missade dock ett outletbesök i Gällsjö Gällstad bara för att vi när det var dags att svänga istället lyssnade intensivt på radio, där man berättade om en kille som hade 13 syskon – varav två var hans föräldrar.)

I Mullsjö körde vi efter incheckningen som vore vi cruisande raggare i en Impala i Luleå 1974. Vi hittade en pizzeria på gångavstånd, men …

… den såg ut så här, och vi ville ha något mer restaurangliknande.

Så vi satte oss i bilen. I den vilda jakten på den perfekta pizzerian saknade vi

plånbok (vilket upptäcktes i tid)
GPS (ska jag önska mig i julklapp)
mobiltelefon (urladdade och utan laddare)
karta (bilatlasen visar inte ens de större städerna ingående)
lokalsinne (inget att göra – dåliga gener).

Så här körde vi tills Mullsjöborna började vinka till oss för att vi skulle be dem om köranvisningar.

Detta var uteserveringen på pizzeria Amigo inne i Mullsjös centrala delar. Pergolan var sned och vind, utemöblerna alldeles plaskblöta – men pizzorna alldeles perfekta. Fast kvällens succéupplevelse fanns faktiskt i grannhuset, det vita där borta.

– En självgående gräsklippare!
– Den kör själv!
– Kom, vi går dit och kollar!
– Men ska ni inte äta fö…? Barn …? Hallå …?

Trots den där kyrkaversionen dras jag till dem. Under kvällspromenaden hittade vi nämligen Nykyrka kyrka som inte är ny (byggd 1887), ”i fornnordisk stil”. (Namnet kommer av en kyrka som var ny på 1600-talet.)

Och så snubblade vi över en i mina ögon mycket underlig gravsten. Som en anonym kommentar, liksom.

22 kommentarer

Inte on the road längre

Publicerat av Lotten Bergman den 30 juli 2009 16:18

Kära dagbok. Måste återvända lite till gårdagen.

Det var här i det gamla badhuset vi bodde – strax under trampolinen där vinkar jag.

Jag kan absolut rekommendera plejset – det var tyst och lugnt, gratis kvällste med kakor och nära till allt. Fast i städer som Oskarshamn är det ju ofta så: nära.

När hotellet var badhus.

På väggarna satt foton så att alla kunde kolla hur det såg ut förut. (Ser ni, samma trampolin som ovan!) Jag stirrade och tittade och jämförde och granskade och ville ha en lupp.

– Ååååh, titta där är kaklet och där är samma kakel! Åååh!

Sedan utnyttjade vi med varsin dator det trådlösa gratisnätverket som gör att livet blir så enkelt och njutbart. (I framtiden kommer vi att skratta åt meningar som den förra.)

Vi är alltså inte längre på väg utan framme vid målet: Viken mellan Helsingborg och Höganäs. På grund av ett tajt tidsschema blev det inget turistande utan bara ett enda te-stopp igår. Men heeeeela tiden hamnade vi bakom hästskjutsar, båtsläp, husvagnar från 1950-talet, timmerlastbilar, traktorer och hattgubbar.

Jag håller så fint – ser ni tio i två? Ni ser däremot inte att jag gnisslar tänder.

Trafiksituation.

Husvagnen som hette Rapido här ovan körde såpass långsamt att traktorn körde om den. Om ni riktigt lyssnar och lutar er mot datorn, kan ni höra mig svära på italienska. (Men jag var inte så frustrerad egentligen, jag ville bara vara cool. Barnen anade inte att jag inte svor på riktigt utan bara sa ”det är farligt att luta sig ut genom fönstret” på italienska.)

Jag är som coolast när jag kör bil och svär på italienska. Fast å andra sidan känner jag mig sällan så cool som när jag kör bil. Så fort jag sätter händerna på ratten blir jag coolhetsdrottningen över alla bilister. Jomen vänta, coolhetsmätaren går ju i taket när jag meckar med bilen.

– Ta en bild nu när jag kollar oljan för jag blir inte coolare än så här!
– Men mamma, man ser ju inte …
– Tyst unge, ta en bild. Man kan aaana the coolness!

På vägen stannade jag vid en milsten för att berätta om hur det var förr i tiden, men trasslade in mig i betydelsen ”delmål” och fick ta fram datorn och läsa på.

Ur Wikipedia:

”Syftet med milstolparna var att få tillförlitliga underlag för beräkning av reseersättningar. Därför måste vägarnas mätning utgå från Stockholms slott, utan avseende på länsgränser och residensstäder. Denna princip tillämpades dock inte förrän från 1690-talet, vilket skapade viss förvirring.”

Reseersättning. Mycket intressant. Sedan åkte vi vidare och så fick jag peka ut mjölkbord … mjölkpall? Mjölkapall? Hur har vi det med mjölkterminologin?

Vad kallar ni denna, som nu är ombyggd till brevlådehållare?

Väl framme i Helsingborg, sammanstrålade vi med resten av familjen Bergman och Sexåringens gudfar David Sim – och upplevde med honom mer än på Gröna Lund. David är nämligen arkitekt (stadsplanerare), och för sådant folk är varje torg en lektionssal, varje gata ett helt uppslagsverk och varje fönsterbåge synnerligen intressant.

I parkeringsgaraget fanns speglar som gjorde oss längre, bredare, kortare och smalare. Samt roligare.

Nere vid hamnen finns en mikro-amfiteater. Om man ställer sig där i mitten, hör man sig själv i ett eko inne i huvudet. Gissa om vi sa ”jag hör röster”.

Maneter! Maneter! Överallt maneter! (Arkitekturlektionen fick i detta läge vänta lite.)

Mandomsprovet bestod denna dag i att hålla i en helt ofarlig manet. Alla blev med beröm godkända.

Och i havet, bland alla maneterna, låg två oöppnade ölburkar och flöt. För säkerhets skull plockade vi upp dem och öppnade för att kolla om 1) ölen var ok 2) det fanns ett hemligt meddelande där inne.

Nu laddar vi inför hemfärden, som kanske kommer att gå via Helsingør bara för att vi ska komma utomlands lite. Ja, och så var det ju det där med ölen … Mmmmums.

17 kommentarer

Är ni från Sverige?

Publicerat av Lotten Bergman den 21 juli 2009 16:30

Vi satt på en buss och svettades floder – trots att vi hängde ut genom fönstren som hundar – när en typisk grek klev på bussen. Inte en tand i överkäken, släpandes på en massa pryttlar och prylar. (Jajaja, alla som nu känner sig kränkta å typiska grekers med tänderna kvar vägnar kan lugna sig. Läs bara vidare. Och sådana där krångliga meningar som den förrförra ska jag också försöka undvika.) Greken såg sig om och spanade in ett franskt par lite längre fram.

– Är ni från Sverige? sa han till dem på så klockren svenska man kan när man inte har några tänder i överkäken.
– Nej, dom är fransmän! skrek jag när fransmännen inte ens fick ur sig ett excuse-moi. Jag är från Sverige! Kom till oss!

Greken som talade svenska klättrade då över människorna som satt i bussgången. Han hade studerat (och doktorerat) i Sverige 1972–79 (”men det var långt innan du föddes”) och tyckte att Grekland var ett dumt land medan Sverige var ett väloljat maskineri och unikum och himmelriket på jorden och han sa ”varför kan inte resten av världen fungera lika bra som i Sverige?”.

Greken som var lite svensk.

Av allt att döma var detta en man som hade tappat omdömet, konstaterade jag. Grekland är ju underbart och jag var väldigt levande 1972. Men hm. Nu sitter jag här i sängen och tänker på allt som faktiskt funkar i Sverige.

Ja, här sitter jag. (Bilden tog jag inte för att visa min bruna fot utan för att tygtrasorna matchade hudlotionflaskan där borta så bra.)

Och när jag bläddrar bland mina bilder från den senaste veckan, kan jag faktiskt illustrera greksvenskens ilska.

”Allt i Grekland är snett och vint” sa greksvensken. (Kusin Ann på en bänk.)

”Alla i Grekland parkerar som dårar” sa greksvensken. (Parkerad bil sent igår kväll. Trottoarkanterna markerade för tydlighetens skull.)

”Internet och el funkar nästan aldrig”, sa greksvensken.

”Trots att alla tjänar pengar på turisterna, hatar de dem”, sa greksvensken. (Jag vet inte vad det står på skylten som var en av många på stranden, men när jag frågade en grek sa han att det var något otrevligt. Någon som kan översätta?)

”Logistik är ett okänt fenomen här i Grekland”, sa greksvensken. (Bild från en färja, där gående människor och rullande väskor och lastbilar och barnvagnar och personbilar och skrikande poliser och gråtande barn samsades om en och samma flaskhals till utgång.)

– Men maaaten! Maaaten! sa jag uppbragt.
– Ja, jag vet, här finns ingen blodpudding, sa svenskgreken och ryckte på axlarna.

Uppdatering inom parentes:
Sanningen är att greksvensken även drog upp korrumperade politiker och konstiga skolor, lata kontorsarbetare och snarkande siestagreker. Detta hade jag dock inte fotograferat.

19 kommentarer

Captain, my captain, let go of my hand!

Publicerat av Lotten Bergman den 19 juli 2009 08:39

Likstel fisk i kaptenens mun.

Sladdriga bläckfiskar som numera ligger i min mage.

– Tycker du om calamari? sa kaptenen på båten (som vi med 30 andra turister skulle åka på i en hel dag) medan han greppade min ena hand och klappade skeppshunden med den andra.
– Jovars, hörru, det är väl gott, sa jag.

(Allt var på engelska. Bruten engelska. Om jag tar fram brittiska skolengelskan eller breda Dallas-amerikanskan som ligger bättre i munnen, fattar inte grekerna vad jag säger.)

– Jaharu, då snorklar vi på nästa stopp. Hänger du med? sa kaptenen bestämt och höll fast i min hand.
– Javisst! Snorkla bläckfisk! Vad kul! sa jag, och försökte återfå min hand.

(Hur gör man när man snorklar? Man har väl cyklop? Haha, cyklop här i Kykladerna! Snorkel? Ptjaaa, då gäller det väl bara att inte få in vatten i röret? Undrar om jag ska be någon om råd? Äsch, hej och hå, nu ska jag fånga bläckfisk!)

– But we will only catch some sea urchins. No octopus, sa handtjuven och skakade på både huvudet och min hand som var fångad i hans.
– Sea churches? How interesting.

Havskyrkor? Sjökyrkor? Vattenkyrkor? Klosterhav? Att det handlade om sjöborrar anade jag inte. Men nu ska jag berätta hur det är att snorkla för alla som inte har gjort det. (Och ni som har gjort det, borde faktiskt se till att alla lär sig i alla fall grunderna ungefär som att man bör veta hur man gör konstgjord andning. Vilket jag under den följande halvtimmen faktiskt hade behövt ett par gånger.)

Man ska inte använda näsan, för om man gör det verkar det per automatik komma vatten in i ögonen. (Intellektuellt förstår jag vad som händer. Men inte intuitivt.)
Man ska andas lugnt genom munnen, för den är ju via ett rör förbunden med syret ovanför vattenytan. Syre är bra.
Om röret hamnar under vattenytan kommer det saltvatten ner i lungorna, och allt börjar gurgla. Öronen gurglar, huvudet gurglar, fiskarna gurglar och kaptenen drar en i handen och säger ”you ok?”. Då skrattar man och säger ”jahadå, tjenamoss”.
Om kaptenen som envisas med att hålla en i handen plötsligt dyker fem meter rakt ner till havsbotten för att skära loss en sjöborre, ska man inte följa med. För det går inte att andas där nere.
Man ska inte kämpa emot och försöka ligga längre ner i vattnet än man gör: rumpan som plötslig verkar vara fylld med helium kan få sticka upp ut vattnet bäst den vill.

Vi fångade sjöborrar i en halvtimme, den där handhållande kaptenen och jag. Sedan åkte vi alla med båten till en öde ö, varför jag nu helt sanningsenligt kan berätta vad jag skulle vilja ta med mig till en öde ö.

Sjöborrarna kämpade först för sitt liv i en låda och dekapiterades sedan med en sockertång, varefter de sköljdes rena från grus och åts upp av oss. Det smakade inte alls kyckling utan bara kräfta.

Vi åt upp alla sjöborrar med bröd, fyllde på med souvlaki, grillad fisk, grekisk sallad och hur mycket grillad bläckfisk som helst där i paradiset – och avslutade besöket med att skriva något i gästboken. Som var stor som ett blädderblock.

Kusin Ann skriver något. (Jag skrev också något.)

Diskmaskinen funkade bra.

Hela vägen hem skulle jag köra båten, sa min kapten och tog mig i handen.

– Men captain, my captain, sa jag – jag kan varken snorkla eller köra båt.
– Styr bara rakt fram, sa han och var sedan ganska nöjd med mitt zick-zackande över det blåa havet medan han själv drack en öl eller tre.

Utan att hålla mig i handen. Pfuh.

Där inne står jag ensam och styr mellan grekiska öar utan att de andra passagerarna har en aning om i vems händer deras liv vilar. Foto: Kusin Ann.

Två hundar i ett klick.

15 kommentarer

Tio kilometer är ju bara 61 minuter

Publicerat av Lotten Bergman den 18 juli 2009 07:26

Enmilaskorna.

För nytillkomna tittare: jag är på semester i Grekland och blev för några dagar sedan övertalad att delta i ett 10 km-lopp. Jag? Jag, som faktiskt tycker riktigt illa om att jogga utan boll? Jag, som bara har med mig ett par skor som var ok för tre år sedan? Ja.

Jag på startlinjen. Ptja, linje och linje, förresten. I startkaoset.
Foto: Kusin Ann.

När vi samlades för start, stod alla som skulle springa 10 km och alla som skulle springa 2 km och alla som skulle springa utklädda och alla som bara ville titta på och den enarmade mannen som verkade vara chef och alla andra i en enda röra. Den enarmade skrek så högt han kunde och de tio närmast honom hörde honom nog jättebra. Först kom en fem minuter lång grekisk harang med tjugo insprängda pauser för skratt. Sedan kom instruktionerna på engelska:

– We chav water in the bekinning ant in the end! Please be safe and not sick! Go!

Hoppsan hejsan, var vi iväg.

Nya erfarenheter:

När man redan efter 200 meter behöver knyta vänster skosnöre, är det bra att göra det lite åt sidan och då passa på att knyta även höger eftersom det är svårt att göra det när det går upp under upploppet.
När man blir kissnödig redan efter 4 km, är det svårt att bli utbytt för att gå på toa.
När man häller vatten över sig och har solglasögon, känns vindrutetorkare som en plötslig nödvändighet.

Inte alls nya erfarenheter:

Det är inte kul att springa utan boll.
Det är helt ok att springa i gamla, trasiga och hårda skor.
Jag är bättre på att springa uppför än nerför.

Jag sprang bakom en hjulbent kille och en kobent tjej och började fundera på parenteser. Redan efter ett par hundra meter fick jag en långskånk bakom mig. Han huffade och han puffade och han stönade, harklade och spottade och snöt sig. Jag sneglade lite bakåt, men såg bara att han var lång och inte Tom Hanks. Efter halva loppet sprang han om mig, men höll fortfarande mitt tempo.

– Aha! tänkte jag. Han lät mig dra första halvan och nu drar han. Coolt. Men vänta. Nu springer han lite för fort. Ojoj, måste öka takten. Gubbfan, du kan ju inte bara springa ifrån mig, vi är ju kompisar! Måste ikapp, huff, huff. Hm. Han har ju basketben. Vänta, han är lång och har basketben. Banne mig har han inte basketshorts också. Vad som än händer, kan jag inte släppa honom ur sikte! Basket! Huff huff!

Jag lyckades hålla mig kvar i hans kölvatten, och när det var 2 km kvar, vände han sig om och tittade på mig och stönade lidande fram:

– I’m only still running because you are, you know!
– Dito! Are you by any chance a basketball player?
– I was. In Switzerland. How did you ..?
– I know everything.

Flåsande enades vi om att det är idiotiskt att springa i grekisk hetta och att man inte skrattar lika mycket på millopp som under en basketmatch. Efter 61 minuter gick vi i mål – tillsammans med en vilt främmande kvinna som plötsligt trängde sig mellan oss och höll i våra händer.

Såja. Det var det. Tom Hanks? Näpp, han kom aldrig till start. Mespropp. Men han bor på samma ställe som min schweiziske basketspelare, som imorrn ska skälla ut honom å mina vägnar.

Nu till dagens fråga: hade jag sprungit milen om jag inte hade kunnat skryta (blogga) om det efteråt? Det tror jag inte. Jag tror banne mig inte att jag hade kommit iväg till Grekland om jag inte hade fått skriva om det. Nu till dagens andra fråga, som kommer från mig: finns det någon som har skrivit en roman om enbart upplevelsen att skriva en mil? Ni förstår … jag är helt hög. Endorfinerna har gjort mig galen. Jag ser allt med nya ögon – allt är vackert och underbart! Jag vill berätta om den underbara milen!

Vänta, jag är i Grekland där allt är just det. Vackert och underbart. Men ”Den vackra milen” med Tom Hanks i en biroll, låter inte det bra?

Denne man sprang tydligen hela 2 km i foppatofflor.

17 kommentarer

”Kan du inte lägga ut en bild på dig själv i bikini?”

Publicerat av Lotten Bergman den 17 juli 2009 00:01

Frågelådan är öppen! (Det är inget hittepå – jag har fått frågorna via mejl. I alla fall en av dem.)

”Har du ätit något läbbigt?”

Förutom levern häromdagen (som jag ju inte åt), har jag ätit små bläckfiskar. Men de var verkligen inte läbbiga utan krispiga, salta och citroniga. Smakar som kyckling.

De där två fiskarna, vars ögon lyser som de där små figurerna i Star Wars, fick sedan sällskap av fem bröd.

”Badar du bara i havet eller i pool?”

Den här poolen hade jag kunnat bada i om jag ville, men tro mig: salt är så vansinnigt mycket trevligare än klor. Strax bredvid just denna pool dansade jag som Meryl Streep i filmen Mamma Mia (till just låten Mamma Mia) och fick trots att jag var barfota skavsår på tårna. Kan ha varit piruetterna.

”Har du sett några ruiner och statyer?”

Nej, men en välkomnande burkkrans på en vägg.

”Hur kommer det att gå när du ska springa en mil?”

Enligt min tömda kaffekopp här … spår jag … hm. Inte en susning, men visst ser det lite ut som en word verification? Eller ett av Beatlesomslagen?

”Kan du inte lägga ut en bild på dig själv i bikini?”

Jomenvisst. På fötterna kan man mäta skrynkeldjupet i centimeter och och multiplicera med 20 och då få fram antalet minuter som jag har legat i vattnet. Det är så långgrunt att man måste ladda som inför en bergsbestigning om man ska ut så långt att man inte bottnar.

Nu ska jag sova gott och ladda inför fredagskvällens mandomsprov – milloppet. Jag ska springa jättefort i tio meter, sedan så långsamt jag kan. Jag ska visualisera basketbollar och se till att få i mig vätska särskilt under de första 20 minuterna och så ska jag knyta en näsduk att ha på huvudet som Tintin. Om Tom Hanks springer lagom snabbt, ska han få dra tills jag på målrakan vrålar ”ur spår” och springer om honom. Han kommer sedan att upptäcka mig och ge mig huvudrollen i en basketfilm. (Ja, det stod i kaffesumpen där uppe.)

13 kommentarer