Hoppa till innehåll

Etikett: resa

Roadtrip mot söder (uppdat.)

Kl. 11:50.

Bästisgrannen och jag ska ju dra över till USA på tisdag, men värmer upp med att cruisa genom halva Sverige idag.

Igår var vi på bröllop i radioskugga. De telefoner som funkade hade sladdar och nummerskivor och min medsläpade dator låg och flämtade, våglös och dammig.

– Nåmen är du heilt sinnes? Schka du på datorn när herrskapet gift säj?
– Jåå.
– Nåmen ta’n öl till å var som ei männscha.
– Snyft.

Nu har vi lämnat vägskyltar med Bastuträsk, Bure älv, Hjoggböle, Gunsmark, Lövånger och Mjödvattnet bakom oss. I denna sekund kör vi in i Robertsfors.

Uppdatering 13:49

När man är ute på en roadtrip så är det mysigt att packa en kylväska med mat, fika, och frukt och en termos med kaffe. Men det inbegriper ett visst mått av planering.

Det är ju också trevligt att gå in på en mack och köpa fiberrik kost.

På en naturskön plats kan man lyssna till naturens ljud och njuta av stillheten medan man äter hemlagad sallad.

Gumbodahamn, Sikeå, Rickleå, Djäkneboda, Tväråmark, Norrmjöle, Sörmjöleån, Håknäs och Brattfors är namn som har swischat förbi. Nu väntar kaffefikapaus hos Bästisgrannens moster runtikring Övik. Bästisgrannen berättar:

– Här regnade det när vi körde upp. Här brukar jag tanka. Här brukade pappa berätta att han hade en studiekamrat. Här köpte vi en hund. Här kissade jag en gång. Här har de fixat vägen. Men husvagnsskrälle! Kör av! De borde betala högre vägskatt!!!

Men nu kör vi in i Nordmaling.

Uppdatering 17:49

 

I Sundsvall Örnsköldsvik har de hoppbacken mitt i centrum. (Hade den legat i Sundsvall, som jag nyss påstod i hungerdimmorna, hade de nästan inte behövt tillverka en hoppbacke, hela Sundsvall är ju två väldigt breda hoppbackar.)

 

Fikakaffe. De godaste bullarna i bygden.

– Men de är ju så fuuula, säger Bästisgrannens rara moster om sina bullar. Jag har inget tålamod.
– Jamen jag trodde tills för några år sedan att man rullade ut små korvar, bredde smör och kanel på dem och sedan försiktigt snurrade ihop dem till kanelbullar, förklarar jag i min bullobildning (och med erkänt dåligt tålamod). De här är ju underbara!
– Ta du en bulle till.

Flärke, Öden, Önska, Banafjäl, Tävra, Täfteå, Mjäla, Skulnäs, Träsk, Gallsäter, Gräta, Häggdånger , Gumböle och Mörsal är vägskyltar med många prickar. Jag vill köpa alla stora, vackra hus och starta konstnärskollektiv och halsa rötjut vid öppen eld omedelbart.

Plötsligt blev vi tvungna att inspektera en läckande container.

 

Ni ser att vi hamnar på avvägar och hittar ljuvliga projekt? Det här huset kostar visst uppåt 70 000 kronor. Fast det är ju långt till närmaste baskethall.

Nu kör vi in i Sundsvall!

Uppdatering 19:00
Det luktar utedass i Iggesund!

Uppdatering 20:12
Nu har vi ätit på McD i Söderhamn. Alltid lika slafsigt och gott. Men vi har drabbats av körsjuka!

1. Bästisgrannen har en nerv i rumpan, som emellanåt kräver denna sittställning.

 

2. Själv har jag kramp på baksidan av låren. Är det detta som är lotusställning på passagerarplats?

 

Uppdatering 21:55
Sverige är en skog. Sedan vi såg Gävle i fjärran, har vi kört i skog. Barrskog. Lövskog. Barrskog med lite löv. Lövskog med lite barr. Ingen radiokanal hittar fram. Vi har så tråkigt att vi vid minsta lilla gupp i vägen skriker:

– Flumeride!!!

I Sala ska vi nog stretcha lite.

Uppdatering 23:50
Nu har vi varit hemma så länge att vi har hunnit hinka varsin potta te och visa bilder och snubbla på legobitar. Vi susade förbi Sala och Västerås på nolltid, men eftersom det var mörkt som i ett plommonstop knorrade kameran så att inga bevis finns.

Hemma. Om 1,5 dygn är vi på väg mot Amerikat.

Share
30 kommentarer

Mot Luleå! (uppdat)

Sent igår kväll regnade det inte under en liten stund. Vi stirrade förundrat mot himlen och tänkte allihop att detta faktum ju måste utnyttjas till något vettigt.

Så alla utom Femtonåringen hoppade hopprep på trottaren.

Att hoppa hopprep är tydligen som att cykla, eftersom till och med min djefla man kom in rätt i hoppet, fixade rätta snitsen med små extrahopp och lyckades springa ut igen utan att fastna.

– Men tallyhoo, tallyhoo, jag har blivit skjuten i foten! fann jag mig tvungen att tjoa när hopporken tröt.

Fast det var bara en glasbit. Jag har nu gröpt ur och karvat loss stora skinnflikar och hällt i rysk nubbe, men glasbiten sitter kvar. Klockan är strax efter fem på morgonen och jag går med en kudde under ena armen och huvudet under den andra, en sko på ena foten och en glasbit i den andra samt en trött Trettonåring i släptåg på tåget mot Arlanda.

———
Om jag hittar äckliga toaletter eller råkar kliva på fel plan eller börjar gräla med kaptenen, kommer detta inlägg att uppdateras.

Uppdatering
På Arlanda bygger de om, så jag känner mig som hemma med jättestora trasselsuddar till sladdhärvor, sågspån, provisoriska trappor och sovande människor överallt. Hört i incheckningen:

– Luleå.
– Umeå?
– Luleå!
– Ok, Umeå.
– Nej LLLuLLLeå!
– Jajaja, lugn. Lumeå.

Uppdatering 2
Ni vet hur alla svenskar är blonda och alla på Hawaii har bastkjol och alla tyskar är rödfnasiga, ständigt drickandes öl? Alla lulebor har sedan jag var här sist skaffat foppatofflor och börjat röka cigaretter.

Nu är vi i bil på väg till Byske by the sea.

Uppdatering 3
Operation glasbit ur fot är påbörjad. Dokumentärfilmer om fyrlingar som föds med hjälp av kejsarsnitt är inget mot detta. Schlitt! Slafs! Knak!

Share
23 kommentarer

Bildsafari från Valborg 2007

Med svåger och sju barn åkte jag till Danmark.
Efter ungefär sju minuters resa behövde vi vila.

– Kultuuuuur! ropade jag mot ett måndagsstängt Kronborg.
– Nej, Kulturen ligger i Lund, svarade de skånska kusinerna.

– Munkarna byggde klostret till nunnorna, men först var de tvungna att bygga en tegelfabrik och … sa svågern och pekade mot Sankta Maria.
– Varför vill munkar och nunnor ha så tråkigt?
– Jag vill äta munkar!
– Danskarna stavar verkligen alla ord fel.

– Jag måste ju fotografera korven. Så här. Så. Och en till. Snygg vinkel där. En till. Vänta. Var är mina barn?

Sjuåringen var försvunnen, matandes korvälskande duvor på en tvärgata. Sensmoral: korvar äro lättare att ta hand om än barn.

– Titta, så vacker solnedgången är! sa ett barn.
– Ja! Ställ er framför så tar jag en bild! sa jag.

– Vad var roligast i Danmark? sa jag när vi kom hem.
– Hundar i snor! sa alla barn utom ett.

Det enda barnet som inte höll med, var Sjuåringen.

– Den döda fågelungen var inte roligast, sa hon. Men spännandest. Den dog innan den började leva. Jag är jättehungrig.

På väg hem från elden på stranden gick vi in på en becksvart kyrkogård och klappade på de döda.

Nu norrut!

Share
20 kommentarer

Fullt hus

Vi är inte hemma. (Hej alla tjuvar.)

Igår packade vi oss iväg med elva kollin för att åka tåg till Skåne. I bussen på väg till tåget insåg jag att vi borde ha haft tolv kollin.

Kostymväskan var kvar hemma.

I denna finurliga väska hängde fem klänningar och en kostym, vilket behövs när man som vi är på guldbröllops- och 75-års-släktkalas i fyra dagar. Ära vare gud i höjden och prisa mobiltelefonen:

– Bästisgrannen, hej, är du nykter?
– Ja, men inte så länge till. Vinkade inte vi nyss till er?
– Snälla spring in i vårt hus, slit med dig kostymväskan som hänger på en garderob och kör till stationen och möt oss!
– Kommer!

Ska vi ta en snabb repetition av Veckan Då Jag Glömde Allt?

måndag: frisören (förlåt, jag vet att ni är egenföretagare!)
tisdag: datorns nätsladd (jag fick springa och köpa ny i Stockholm)
onsdag: plånboken (Min djefla man fick köra till stationen och kasta ut plånboken genom fönstret samtidigt som jag sprang mot tåget)
torsdag: en deadline (det ordnade sig, uppdragsgivaren hade också glömt)
fredag: kostymväskan med snyggekläderna

Nioåringen och Sjuåringen vilar i väntan på tågbyte. Där borta vid väskorna står Den djefla mannen och spelar gitarr för väskhögen.

 

 

Gitarren har hål som vore den maskäten.

Alla tågbyten fungerade, ingen kräktes, alla tolv kollina fick vi med oss och under den sista biten från Hässleholm var det rena rama nyårspartystämningen i tåget. Vi och 75 stupfulla 18-åringar samsades om 50 platser. Fyraåringen diskuterade Doc Oc, Spiderman och Venom med de coolaste killarna, som bjöd på öl.

– Nej tack, jag och pappa dricker bara läsk, sa Fyraåringen. Men mamma vill ha öl.

Under tiden i vårt hus:
Klockan 21.00 anlände tio orienterare. De sov i sofforna, gästsängarna, på golv och i fåtöljer för att idag springa Tio-mila. Vi känner ingen av dem. Det kommer att gå så bra sååå eftersom orienterare av naturen (pun intended) inte är bovar och banditer.

Klockan 22.15 anlände min lillasyster Orangeluvan med man och två barn. De lagade kvällsmat i köket (som ju redan var ockuperat av tio hungriga orienterare), kände sig som hemma, åt glass i dubbelsängen och försåg sig med kläder ur våra garderober.

———–
Hjälp mig: Var det Gunnel Linde som gjorde ett barnprogram med fabrikör Stensson och repliken ”nu kommer de coola killarna” till bompa-pa-paaa-pa-musik?

Share
22 kommentarer

Östtyskland

När jag var liten, drog mina föräldrar mig, Broder Jakob och lilla Orangeluvan runt Europa. Vi åkte från Luleå i en gul VW Variant 411 med registreringsnumret FMJ 242.

(Min hjärna funkar så här: ”Åhå, här finns lite onödig kunskap om t.ex. ett registreringsnummer, den klistrar vi fast hääär, och titta där står något viktigt om hur synapserna fungerzzzzzzzzzzznark.”)

I Västtyskland bodde vi på familjehotell som jag vill kalla Zimmer und Frühstück men som väl kallas något annat? Alla sängar hade dunbolster och vädret var alltid fantastiskt. I Frankrike åt vi grodlår och glass, och jag lärde mig att säga framboise. Ja, detta gjorde vi sommar efter sommar, i kyrka efter kyrka, på museum efter museum med en och annan guidad stadsvandring insprängd däremellan. (Nämnde jag att båda mina föräldrar är lärare?)

Tyvärr förstod jag inte mitt eget bästa och ansåg att man i Östtyskland på sin höjd kunde … kunde … kunde … Nej. I Östtyskland kunde man inte göra ett skvatt. På toa var papperet (om det ens fanns papper) antingen glatt som smörpapper eller skrovligt som asfalt. Maten var grå, brun, grönbrun eller off white. Mamma och pappa pekade, berättade, tog bilder, förfasades och berättade om politiska förvecklingar och hur muren … MUHUUREN … (sägs med fördel med darr på rösten) byggdes hux flux 1961.

Vi fick inte åka omkring i Östberlin med vår egen bil, utan stoppades in i en turistbuss: Broder Jakob 13 år, Orangeluvan, 8 år och jag 15 år, var verkligen hemskt intresserade av det hela. (Tänk att jag hade en armbandsklocka på mig. Det var ju praktiskt. Begriper inte varför jag slutade ha det.)

Hos Den Blyga läser jag att det egentligen var den 10 november 1989 som östtyskarna skulle få börja gå över gränsen utan tillstånd och utan att bli stoppade av taggtråd, ihjälskjutna av vakterna eller söndersprängda av minorna vid den fyra mil långa muren. Men redan dagen innan råkade propagandaministern offentliggöra denna nyhet utan att inse att gräns- och murvakterna inte hade blivit informerade.

– Hörru, vaktkompisen Günther, ser du att det kommer folk springandes mot muren?
– Kamrat Friedrich, vad säger du? Folk? Var är mitt gevär? Vaddå, vanliga människor?
– Ja, i tusental!
– Ring någon! Ska vi skjuta dem?
– Jag tror det.

Vakterna sprang panikslagna omkring som yra möss (i min version i alla fall), ringde förvirrade samtal till sina överlydande (nej, så heter det inte, men de kanske ringde till sina generaler då?), tvekade mellan att öppna gränsavspärrningarna helt och att skjuta in i folkmassorna och tyckte (i min version i alla fall) att på det hela taget var det som hände i alla fall ganska spännande.

Gränsen öppnades i alla fall efter en stund, tjoande östberlinare kramades av glada västberlinare, alla klättrade i sina stentvättade pösjeans upp på muren även om det ju faktiskt måste ha varit himla svårt, alla skålade i öl, journalister som kunde prata tyska (!) for fram med mikrofoner och i Sverige satt vi och tittade på tv. (Efter 1,10 blir till och med jag lite känslosam. Efter 4,35 säger en storögd reporter till en f.d. gränsvakt att han ju verkar vänlig.)

– Är det graffiti på muren? sa vi framför tv:n.
– Konfetti?
– Graffiti! Dom har målat på muren!
– Konstigt ord, graffiti.

Mitt i stora händelser och omvälvande skeenden som skapar historia bryr vi oss ofta om de små tingen som toapapper och läbbig mat. Från min resa till Leipzig 1991 minns jag bara två saker.

1) Die Dame mit der Schlange (Är tyskan rätt? Die Schlange blir der för att aus, ausser, bei, mit … styr … dativ?) Det var på en nattklubb en nakendansös som hängt en sovande orm runt halsen.
2) Ett konferenscocktailparty där vi serverades Dunkelbrot mit Schweinespeck och avslagen Bier som hinkades upp som vore den soppa ur en stor kantin. (Mörkt bröd med ister och avslagen öl.)

Uppdatering:
3) En kyrka (alltid dessa kyrkor!) med rosa och mintgrön inredning.

Share
30 kommentarer

Ja, det är löööördag morgon … och mitt huvud …

Jag har faktiskt aldrig förut gått hem med eller ens sovit i en helt främmande människas säng.

Förrän igår.

Kalla mig gärna mes, men mina vilda ungdomsår var inte särskilt vilda. Jag är helt enkelt en skötsam person som på sin höjd ljugit lite och pallat äpplen samt stulit mina kompisars barbieskor. När jag nu tänker efter så har jag även åkt till San Antonio med en för mig okänd miljonär som påstod sig vara fotograf bara för att han hade en Hasselbladare. Jag har också sett en känd, svensk, hårig skådespelare naken, men det är preskriberat sedan länge.

Men man kan hinna med mycket på en kväll i Göteborg: kissa på toan i en hotellsvit vars toadörr var av glas, intervjua en journalistlegend som var nervös inför en stor intervju som äger rum idag, flirta med ett grått nyhetsankare i förfärliga skor, dra en tornedalsk författare i skinnkavajen genom ett folkhav, av misstag spotta en liten jordnötsbit på en framstående förläggare, krama en fotomodell, träffa bloggpersonligheter på lyran och äta tjeckisk mat strax bredvid en av skådespelarna i ”Svenska hjärtan” samt stå väldigt nära en person som en gång var gift med en av medlemmarna i tidernas absolut största band. Ett oräkneligt antal gånger sa någon till mig:

”Men det får du inte skriva om i bloggen.”

(Eller så hittar jag bara på det för att verka lite intressant.)

Ser ni vad dörrarna sitter glest? Det är för att bakom dem finns det hotellsviter.

Javisstja, var har jag har sovit inatt? I den helt nya bekantskapen Översättarhelenas sons säng.

Share
19 kommentarer

Att vara trött …

Vi skulle bara köra hem från Norge hela dagen idag, sådär lite på en bred höft via Oslo, via hamburgare och via 714 kiss- och kaffepauser. Bilarna tuffade på bra och jag backade bara in i en norsk bil en gång. Efter tre minuters hemresa.

– Men hva gjør dere? Dere må være forsiktig! Hva skal min man si?
– Förlåt, gick det bra? Jag nuddade väl bara …?
– Fargen er borte der! Og det er jo rødt der! Min man kommer til å, til å … hva kommer min man at si?

(Ja, ni får gärna rätta min norska, en annan har ju misslyckats med både franska och engelska de senaste dagarna.)

Jag hade lika gärna med graningekängor ha trampat lite lätt på damens nyköpta, vita Roscoe Tanner-gympadojor – så stor var den skedda skadan. På hennes mans bils gummiliknande kofångare hade jag skrynklat till lite silverfärg och minsann, kunde man inte se två små röda streck där också. Jag suddade med en spottblöt tumme, och det röda blev märkbart blekare. De röda prickarna bredvid var inte från vår bil utan f.d. myggor som mött en brutal men snabb död.
Det är egentligen bara tre centimeter mellan den röda färgen i vänster bildkant och det skrapiga skrapet i höger bildkant. [den här bilden har försvunnit ut i sajbern]

Efter endast en dryg timmes försäkringspappersskrivande och inritande av bilarnas position samt intygande om svensk skuld till alla styggligheter i världen, inledde vi för andra gången resan hem. På slutet piggade vi upp stämningen genom att ratta in de allra sämsta låtarna i radiobilen och skråla rocklåtar i bilen utan radio. Det gick finfint. Blag äwr pigg sscchohm en blärka. Ligg som en knärka … Bigg …schah ja zzzzzzzzz.

(Olle lyfter datorn från mitt svettiga knä, klickar på Publish Post och säger gonatt.)

Share
11 kommentarer

Åh, så vackert! säger vi hela tiden

Igår körde vi bil i tolv timmar. (Jag hör suset, ni säger ååååååh och blir verkligen imponerade.) Men när jag nu berättar att vi trots att vi körde som illrar inte kom längre bort än 55 mil, är det inte lika imponerande. Vi är nämligen i Norge. (Se bilden nedan: typisk norsk grönska).
Här går vägarna som krusade örngottsband över, mellan, under och genom naturen. I Sverige går vägarna mer som nystrukna sidenband – de där breda banden som är svåra att göra snygga rosetter av. Överallt låg Jätten Jorm och vakade. Olle körde den gamla bilen (f. 1987) med två barn, jag körde den nya bilen (f. 1988) med tre barn – och ingen kissade på sig, kräktes eller tappade humöret. Fast jag – som skryter om hur lite musarm jag har – drabbades av rattaxel efter tre timmars korkskruvsväg utan paus.

Vi är i Skien, två mil biltimmar (backe upp och ned) söder om Oslo. Vägkrogarna serverar hamburgare för nätta 100 spänn styck, tomaterna kostar 45 kr/kg och allt är så vansinnigt vackert. Huset vi bor i har fem meters takhöjd här och där, allt går i naturfärger och trä och trädäcket utomhus följer som en våg trädgårdens kupering. (Och här kommer vi och stökar till.)
Plötslig insikt: det ser väldigt välstädat ut om man spikar fast golvlisterna, sätter fast fönsterfoder, inte staplar böckerna på varandra i dubbla rader och dessutom har dörrar till garderoberna! Tänk ändå.

Share
7 kommentarer

I Sundsvall

Förr i tiden låg jag i Lund, numera ligger jag på hotell. Här finns en av dessa heltäckningskorridorer som bara inte tar slut och hängande tv-apparater och fjärrkontroller med lösa knappar. Gäsp. Förvåna mig då. (Därför väljer jag alltid nya hotell, obekantingar där jag tar en viss risk – kanske finns det inte något te att dricka på kvällskvisten.)

Utanför hotellet finns ett trevligt val: man kommer till Haparanda om man tar till vänster och till Stockholm om man tar till höger. Ute cyklar man. Jädrar vad man cyklar i Sundsvall! Alla som är runt 14 cyklar med lovikkavantar, alla runt 15 kör moppe som en ny sorts motocross på platt asfalt.

På väg hit (fem timmar på tåg) satt jag bredvid två män. Jag sitter alltid bredvid manliga män på tåget och alltid bredvid pruttande tanter på restauranger. Den ene mannen sa till mig:

– Det var en lustig liten laptop du har, tjejen.
– Jasså, jo … den kallas Mac. (Tjejen?)
– Finns sådana kvar? Höhöhöhööö. Vilken är bäst, pc eller Mac?
– Spelar väl ingen roll, det är som att diskutera … skor. (Hjälp, vad menar jag med skor?) Alltså, promenadskor kontra högklackat. Jag vandrar bekvämt i mina lågskor, så kan du vingla vidare i dina högklackade. (Puh, där knöt jag ihop säcken.)
Jomen som jag nyss sa så måste vi ju betänka mer stabilitet och med det nya beslutet, jag upplever att det är mycket bättre nu, det är bara en gissning att det 550 kiloba … meg nollfem meg. Har du 512 hemma?

Va? Ah. Puh. Han pratade inte längre med mig.

Om ni har tråkigt, har jag hittat en ny blogg: Fönster mot tv-historien. Nostalgisk, rolig och välskriven.

Share
11 kommentarer