Etikett: resa

Men vi börjar med frukosten. Man ska ju äta en rejäl frukost, eller hur? Och man ska ta god tid på sig och se till att få i sig något från alla kostcirkelns delar. Men hur var det nu den såg ut, kostcirkeln?

1. Grönsaker
2. Frukt och bär
3. Rotfrukter & potatis
4. Mejeriprodukter (fast inte smör)
5. Kött, fisk & ägg
6. Bröd & spannmål & pasta
7. Matfett
8. Champagne

Obanteatern spelade upp en pjäs i regi av Ika Nord. Ika i rutan! (Hon med skelettet Åke!) Innan föreställningen började, sprang en av skådespelarna omkring och pratade om ditten och datten och var fantastisk i både kroppsspråk och tal. Barnen skrattade och svarade högljutt på retoriska frågor. Jag njöt – den här killen visste verkligen hur man talar med och för barn!

Men sedan började pjäsen, som handlade om en flicka som var dels en kartongbild, dels den skådespelaren som nyss pratade med barnen, dels ännu en skådespelare som var klädd exakt som den förste. Och kartongbiten. De hade väldigt konstiga mössor på sig, som jag tyckte såg ut som stiliserade kanelbullar. (Men som föreställde hår.) Se klipp häääär.

Pjäsen baseras på en barnbok av Petter Lidbeck och Lisen Adbåge och ställer frågor som:

• Kan man klättra i träd utan att hålla i sig?
• Kan man peta näsan med en vass kniv?
• Kan man locka håret med en borrmaskin?
• Kan man cykla rakt nerför ett berg utan att styra?
• Kan man gå över gatan utan att se sig för?

Jag är helt klart vuxen och alls inte målgrupp … men jag blev faktiskt förvirrad. Mest förvirrad blev jag kanske å barnens vägnar. Tänk er nu att det är Ika i rutan som med enorma ögon och pantomin-miner ställer frågorna och sedan testar om det funkar. Och som kommer fram till att ja, det kan man ju men man ska det kanske inte.

Mmmmmmhm, tänker jag och njuter.

Men. Skådespelaren som var så fantastisk i det spontana pratet i början, blev helt annorlunda och krystad när han fick repliker i munnen. Fast barnen hade kul och jag äääääär ju inte målgruppen, så egentligen borde jag bara dra något gammalt över mig. Analyserande gamla surkärringen, det är jag det.

—–
Direkt från barnteatern gick jag till en av sex testfilmsföreställningar med HippHipp-material som ska sändas i vår. Vissa pålagda ljud var inte pålagda ännu, vissa repliker som skulle höras, hördes inte och vissa klipp var inte klippta som de skulle klippas och det blev så fullsatt att visningen försenades en kvart för att sittplatserna inte räckte och folk verkligen vägrade att lämna lokalen. (Nej, varför skulle de det?) Vi fick dessutom veta att PUBLIKEN filmades för att HippHipparna sedan skulle höra var vi skrattade och var vi inte gjorde det.

Sedan satte visningen igång och jag kunde inte sluta skratta.

Ibland skrattade jag innan jag ens hade känt skrattet bubbla upp – ungefär som en överraskningsnysning. Samtidigt var jag lite orolig över att jag ibland bara satt och fnissade fastän det var skitkul. Tänk om de klipper bort det där som var så roligt för att just jag inte skrattade tillräckligt högt just då och där.

Dessutom fick jag tillfälle att erbjuda min plats till Kim Sulocki (med den fina ryggsäcken), så detta var på det hela taget en alldeles förtjusande tillställning! Persongalleriet har utökats med bl.a. en skolpsykolog och en man som har svårt att hitta fokus samt en postanställd. Knut Knutsson gör en oförglömlig insats och ser ut som ett diminutiv bredvid bjässarna som heter Anders Jansson och Johan Wester.

Mer om stora stor kommer i nästa rapport från Lunds Humorfestival, bl.a. såg jag ståuppare, improvisatörer, Sally Phelps och minst två clownnäsor. Samt hörde en sång om basketbollar.

Jag har skådat ljuset. Jag har nämligen sett Shima Niavarani. Som när Beatlesgrabbarna vindögda tittade in i Maharishis rökdimmor, drunknade jag idag i Shima Nievaranis ögon. (Min association till Maharishi beror bara på att jag fick för mig att det var det Shima hette.)

Nu kanske man kan protestera mot logiken där ovan eftersom jag borde ha kunnat rädda mig genom att hänga i de lianer som var Shimas lösögonfransar, men jag lovar: man dör lite när man ser henne på scen.

Hon är 25 år och så dunderbegåvad att man inte ens har vett att fundera på gener eller miljö. Hon sjunger, dansar, imiterar Leijonborg, drar ett par operaarior, härmar Björk, agerar man, kvinna, barn, clown och så har hon en lösning på det hätska, politiska klimatet: alla går bara med i sociodemopaterna, som ju tänker sära på alla.

Nu kommer jag att avslöja något som hon gör. Det kanske man inte får. Men se det som reklam, Shima!

1. Först höjer hon armen som i en Hitler-hälsning.
2. Och så ändrar hon handflatan till en knuten näve, som Svarta Pantrarna gjorde under OS 1968.
3. Slutligen öppnar hon handen och gör ett V-tecken som Churchill.

Och så tittar hon på sin hand och säger lite i förbifarten:

– Ah. Som sten, sax, påse.

När applåderna, busvisslingarna och hurraropen efter föreställningen hade klingat ut kastade jag mig upp på scenen och upp i hennes famn för att be om ursäkt för att jag aldrig har sett henne förut.

– Äsch, sa hon, jag har bara uppträtt på Riksteatern, Dramaten, Orionteatern, Uppsala stadsteater och Sveriges Radio och min föreställning ska visas i SVT i oktober och så är jag med i julkalendern i december och så har jag varit med i några filmer, men det är inte mycket mer.

Vi enades om att man faktiskt inte kan gå omkring och vänta på sitt genombrott. Man måste göra genombrottet och skapa sin karriär själv. Shima ville stå på scen, så hon skickade sitt material och talade sig varm om sig själv och vips, ville Riksteatern nästan äta upp hela henne. Då var hon 19 år.

——–

Claes Virdeborn är en helt normal tandläkare, som inte gör annat än gräver i folks tänder hela dagarna. Borra, borra, fila, fila, skrapa skrapa. Eller nej. Han sjunger, spelar, berättar ur sitt liv och tankar om den annalkande ålderdomen och den flyende ungdomen samt svettas floder på scen också – när han inte jobbar alltså. Det är lite Cornelislikt, lite Bellmanskt, lite Adolphsonskt och väldigt roligt. När han hade sjungit och pratat färdigt var vi i publiken alldeles matta och faktiskt lite förälskade i honom. Jag hörde några tanter i publiken säga ”tänk en sån begåvning” och ”snygg rumpa” samt ”sa han att han var singel eller?” och dessutom ”den du med sirap på, men lite mager är han väl?”. Jag vände mig om för att le mot tanterna och säga något om barnarov, men stirrade då fullständigt perplex in i ögonen på några med mig alldeles jämnåriga tjejer.

Vilket var precis vad Claes Virdeborn pratade om. (Hur blev jag en medelålders tant som vill nypa 51-åriga grabbar i baken?)

—–

På Lunds Stadsteater samlades alla skrattsugna för att lyssna på vindars sus, Kristian Luuk och brittiske komikern Dom Joly. Det där med vindarna som susade under första halvtimmen var för mig (men kanske bara för mig?) vansinnigt irriterande. Kristian Luuks mick hade tappat puffen och funktionen och inte vet jag … men jag hade inte stått ut en sekund på scenen med ett fras, knaster pffffuuuuuhhhf och doff så fort Luuk sa något, rörde på huvudet eller drog efter andan.

Dom Joly berättade att han inte alls hade tänkt bli rolig. Eller komiker. Eller ens underhållare. Det bara blev så! Hoppsan hejsan, alla tv-bolag i världen vill ha mig, men jag som inte kan något, sa han flera gånger och kryddade det lite med ”jag har haft tur”.

Det är ju sympatiskt med alla skådespelare som bara råkar halka in på skådebanan via bananskal eller författare som bara råkar få sina böcker utgivna utan att de ens visste om de kunde stava. Men när man själv är en bitter oskådespelerska som vill stå på scen och egentligen skriva böcker på heltid, så blir man säkert irriterad av denna blygsamhet från de kända, stora och efterfrågade. (Äh, who am I kidding – det är ju mig jag talar om. Jag vill också halka in på roliga, lönsamma banor!)

Jag måste säga att även Dom Joly fick mina känslor i svallning. Han var ytterst sympatisk och hade säkert kunnat prata om humor i flera timmar till. Däremot undrar jag lite över Luuks research: han frågade vad Doms föräldrar hade för yrken (”what does your parents do?”) och fick till svar att pappan var en döende skeppsredare (”a week from his death”) som hade förskjutit sin son (alltså Dom) medan mamman var hemmafru.

Det var ju inte så kul, tänkte Luuk och lämnade raskt ämnet.

(Vad jag menar är att även detta kan man ju få in i en diskussion om humor om man nu ändå har dragit upp det – och om det nu inte går att skoja eller ställa följdfrågor om döende fäder och mamma-hemmafruar, så får man ju kolla upp det i förväg. Ni hööör vem som egentligen borde ha gjort intervjun?)

—–

Och så dagens fjärde glada överraskning: Lars-Göran Bengtsson, kommunpolitiker i Svinarp.

Ni kommer att gilla den serien, det kan jag faktiskt lova. Tänk er en svettblank, dryg kommunpolitiker som fu… äh. Ni får kolla själva!

För eventuellt nytillkomna läsare: jag är liksom Michael Palin just nu. Eller, nja, fast utan tv-kamera. Och utan manus. Utan budget och utan den blekaste aning om vad som kommer att hända snart. Men annars är Michael Palin och jag precis likadana.

Så, vad har jag med mig när jag nu ska hinna skratta åt så många som möjligt på runt 20 timmar? Jo,

• en av kompisen Hasse utlånad cykel
• två kameror (en stor och imponerande, en mindre som kan filma)
• visitkort (”guuuu va du är fantastisk, Lotten, haru någe visitkort så att jag kan ge dig guld och gröna skogar?”)
• papper och penna i ett snöre om halsen
• väldigt fånig och uppseendeväckande hatt
• biljetter till 14 föreställningar (hur jag än klonar mig, missar jag de andra 26 evenemangen)
• ögonbrynspenna (fåfängan har slagit klorna i mig)
• termosmugg för eventuellt te.

Nu kommer ju ingen att lägga märke till mina målade ögonbryn eftersom hatten är så fånig.

Programmet finns även hääääär, men jag går efter inringnings- och krysstekniken:

Nu är det ju svårt för alla er att på distans delta i min iver inför projektet. Men det brukar ju inte hindra tokarna i kommentatorsbåset från att spinna vidare på helt andra ämnen. Ni kan ju dra Monty Pythonskämt och berätta vad ni har i era ryggsäckar, till exempel.