Sent igår satt jag med Artonåringen i ett hus i Hjärup, strax söder om Lund. Artonåringens gudmor hade serverat oss kött och potatis, vilket är bra särskilt med tanke på att Artonåringen efter tre veckors studier i Lund har dragit på sig en skörbjuggsförkylning. Plötsligt kom vi på att vi skulle gå NU-NU-NU för att hinna med nästa tåg till Lund och att den där madrassen som bara låg där på golvet i ett av husets tonårsrum borde ligga under sagde Artonåring och inte ensam och olycklig på ett golv i Hjärup.
– Ta den! skrek gudmodern. Ta den! Spring nu! Ta lakanet som sitter på! Skynda!
– Var är min telefon? skrek jag.
– Vi hinner nog inte, sa den snörvlige Artonåringen som sällan hetsar upp sig.
– Lycka till! skrek gudmodern från dörren när vi älgade iväg i kvällsmörkret.
– Nej! Jag glömde telefonen! skrek jag och sprang in i huset igen.
Det tar ungefär 15 minuter att gå till Pågatågsstationen. Vi hade en madrass och 14 minuter på oss. I ett sådant läge är det fullkomligt självklart vad man gör. Man tar upp telefonen och filmar lite:
(Ni som inte ser så mycket på filmen ska veta att det inte är mycket som syns.)
Det var tur att jag inte släppte madrassen eller filmade en liten extrasnutt med extrarepliker och omtagningar. För när vi klev upp på perrongen rullade tåget in. Raskt upp med telefonen igen!
(Ja, det är första gången Artonåringen syns och hörs så tydligt här på bloggen. Men han är nu myndig och tycker att det är helt ok. Nästan lite kul rentav.)
Sedan gick vi genom Lunds gator och torg med madrassen.
– Jag tog min säng och gick, sa jag vänligt till en stirrande man.
– Joråsåatt … sa jag och nickade vänligt mot bekymrade miner som jag tror egentligen uttryckte ”har pojkn inget hem?”.
När jag slutligen återvände till mitt granna rum på Grand, var det mycket som skulle fixas: sammanställning av Facebooktrams, Twitterfrågor och bloggreklam i kombination med basket-VM på tv, hårtvätt och ett fullständigt hopplöst strykjärn.
Jag är lika kompatibel med strykjärn som med nylonstrumpbyxor. Alltså inte alls. Och jag stryker nästan aldrig. Ett av barnen sa i treårsåldern när han för första gången såg ett strykjärn:
– Va e de? E de en båt?
Mitt problem hade inte med strykovanan att göra utan själva materialets förankring. Strykjärnet var nämligen fastlimmat på brädan.
Jag måste ha sett rolig ut i min kamp för att få stryka. Ett tag vände jag hela alltet uppåner. Inget resultat. Sedan pratade jag med strykjärnet om lämpligheten i skjortors skrynkelsträvan och pillade lite på konstiga pluppar. Skulle det kanske lossna som larm i affärer om jag bara kunde hitta en magnet? Skulle jag som världens starkaste man ta i från tårna medan Gunde skriker att jag inte ska ge upp? Till slut gav jag de facto upp och hängde tillbaka hela klabbet i garderoben. Ganska lättad, faktiskt. Men då lossnade strykjärnet och föll med en duns ner i garderoben och väckte hela hotellet.
Föreläsningen företogs alltså för en gångs skull i en någorlunda platt skjorta. Samt mystisk träningsvärk i armarna.
Uppdatering:
Någon som vet varför filmerna är jättesega och svåra att få fram och titta på? (Inte för att det är mycket att titta på, men nu ligger de ju där som stora bromsklossar och irriterar!)
Å, Hjärup, min barndom susar där.
Mina barns barndom har helt andra susningar: på Knivsöder igår var det tusentals poliser och avspärrningar, någon hade blivit skjuten vid sjutiden på kvällen (nu blev det plötsligt en övning i sje-ljudet) och både 10-åringen och 13-åringen var ute och åkte tunnelbana på egen hand hem från olika kompisar. Vad gör man då? Möter dem förstås. Not. Det fick A göra. Jag vattnade tomaterna i kolonin och gick på bio med Cruella.
Well, Ingrid, everything that doesn’t kill them makes them stronger.
Själv susar jag omkring på ett jätteförsenat tåg mot Norrköping där jag egentligen skulle ha gått av och bytt, men har nu fått order om att sitta kvar ända till Katrineholm och ta taxi därifrån. Och vet ni vaaaaaa?
Alla här i föschtakla*hick*sch är *rap* jätteberuschade. (Japp, övning i sch-ljudet.)
Det intressanta är att bland de mest berusade finns tre män som knäcker flaska efter flaska och samtidigt sitter i jobbsamtal och telefonmöten.
Hoppas de kan stå för besluten i nyktert tillstånd.
För övrigt tänker jag att det var ju en himla tur att det inte ösregnade när ni var ute och bar madrass.
Klurade du ut hur man får loss strykjärnet på riktigt sen då? aka Kunde du sätta fast det sådär tjusigt?
Låter ruskigt, Ingrid. Men det är nog ändå bättre att komma sen när det är avspärrat än att vara innanför det som sen ska bli avspärrat.
Japp, jag klurade ut hur strykjärnet skulle sitta. Och det var sådär enkelt att få loss som t.ex. barnsäkra medicinburkar är att öppna när man väl har kommit på hur de … öppnas.
Och det hade INGET med magnetism att göra.
Har ni problem med att se filmerna? De bara laddar och laddar … och kommer aldrig fram till Lund.
Från början kunde jag bara se dem alls om jag var på lotten.se och inte på inläggets egna adress. Men nu ser jag filmerna även på den adressen.
Jodå, båda filmerna syns. Finns det någon anledning till att båda är 18 sekunder långa? Är de t.ex. tänkta som delar av en långfilm där alla scener är just 18 sekunder och filmade med mobilkamera? Det kan bli en Oskar eller åtminstone en Guldbagge för det!
Du är något på spåret, Niklas!
(Ärligt talat var det bara en löjlig slump. Men nu måste jag ju ha som mål att endast tillverka flåsande, intetsägande 18-sekunderssnuttar.)
Då behöver du bara spela in 238 filmer till eftersom en långfilm ska vara minst 72 minuter lång.
Youtube generellt var omöjligt för mig att ladda ned dagens eftermiddag.
Du har en filmarkollega i Elisabet-inte-längre-i-Ystad-utan-i-Halland. Fast de brukar vara mer stillastående eller fulla med vindbrus.
Fast här var en med lite händelse i.
Det här är en av mina stora favoriter av Elisabets filmsnuttar.
Det måste vara för att det är 18-åringen som har filmats.
Jot-job krånglar även för mig. Har försökt att titta på Beyoncé på Hope for Haiti-galan, när hon sjunger Halo. Var så snäll och fråga inte varrrrför.
Nu har jag en fråga till fnisssnuten.
Bakgrund: Jag läste på en skylt som sitter vid en brygga i närheten av där jag jobbar.
På denna skylt kan man läsa: ”Så här förhåller vi oss på bryggan.”
Skriver man så? In mitt orena och obildade språkhjärta låter det en smula galet.
Vidare står det ”Tack för att ni inte ….” (ja, fyra punkter)
*diverse ointressanta snuttar*
– Använder glas på bryggan utan papp eller plast
*fler ointressanta punkter*
Allt är skrivet med versaler. Jag undrar om det är ok att använda glas på bryggan om man har med sig papp eller plast. Ska det vara någon speciell papp? Eller plast. Duger det med tjärpapp och en plastpåse?
Ska det va så här?
Jag säger då det, PK, den där skylten vill jag ha!
Om man ska förhålla sig till en brygga på något sätt, så är det ett komplicerat förhållande vi talar om. En som är hård och kall och inte rör sig ur fläcken (bryggan) och så en stackars människa på den då.
Nä hu.
Luna: Jag kan sjunga Halo också. O-hoooo! A-ooo! Hejloooo!
Jag har en bild på skylten.
NU, Dieva och Niklas, har jag tillverkat en komplett intetsägande filmsnutt med Sjuåringen. Sju sekunder lång.
Om inte annat, så är jag i alla fall konsekvent.
Hur avlöpte föreläsningen då? Blev millitanterna blidkade av de knivskarpa och intelligenta exemplen du hade med dig?
Föreläsningen blev vansinnigt trevlig — men ofta beror det på (nu säger jag som skådespelarna på Dramaten) att publiken är så smart.
De knivskarpa exemplen var så skarpa att de stack hål på alla tvivel!
Är det ingen som tycker att artonåringen ser väldigt bra ut när han bär på madrass och visar upp sig på pågatåg? Och att man inte för en sekund kan tro att han reser med sin mor, som ju ser så ungdomlig ut?
Det är generna, kära lillasyster Orangeluvan.
Dom Bergmanska generna är tydligen inte att leka med.
Tsssssssst. Jag är bara gift Bergman. Allt gott kommer från de Stensonska generna! (Nu inväntar jag med armarna trotsigt i kors spö av den Bergmanska klanen.)
Jag är mycket väl medveten om att du är gift Bergman…
Du skulle haft en plattång, Lotten! Jag har använt min till klädstrykning sedan jag flyttade hemifrån. Den funkar utmärkt till det, och låter nästan inte alls när man tappar den i golvet!
Dina kunskaper vad gäller plattångs- och nylonstrumpehantering är storligen imponerande, Heléne. Men jag som tycker så mycket om mina nudelsoppelockar kan junte släpa omkring på en plattare!
(Jag äger sedan tio år ett resestrykjärn. Det ligger fortfarande i sin låda och håller på att förvandlas till antikvitet.)