När jag började på Nationalencyklopedin 1988 var jag 24 år medan gamlingarna på redaktionen var runt 45. De var garvade redaktörer och visste vad de gjorde, medan vi var nyutexaminerade ungdomar som jobbade 80 timmar per vecka i nyfiket oförstånd – men med stor glädje.
Nu börjar gamlingarna pensioneras. Några har dött. Andra fyller både 70 och 75 men jobbar vidare. Och i helgen träffades vi på storkalas — men även de som inte var närvarande, var det. Liksom.
Det var som att bli förälskad på nytt, som att känna sig 23 år yngre, som att bäddas in i bomull och gungas till sömns i en välkänd vagga. Jag skrattade så att jag fick ont i nacken och torkade mascara från hakan. Jag trevade i minnet efter namn på tillfälliga vikarier och jag rabblade än en gång våra sexveckorssjok – ett känt partytrick. (A–ale, alf–ano, anp–ass, ast–bau, bav–bog, boh–bru, brv–car … osv.)
När det var dags att gå hem, tog jag en professor emeritus i historia under ena armen och en professor emeritus i språksociologi under andra armen och så fnittrade vi oss framåt på slingriga vägar genom mörka gränder och smutsiga perronger.
Ser ni den spännande gåtan? Varför är en papperskorg proppfull och de andra tre tomma?
Det man inte kan se på bilden ovan – men som ni kanske kan se framför er – är hur den ena professorn skrattar halvt ihjäl sig medan den andra på ett synnerligen illustrativt sätt visar hur man gliiiiider av de lutande bänkarna.
Vi råkade sätta oss i tyst avdelning på tåget och blev tipsade av konduktören om att vi kanske skulle passa bättre i en pratavdelning. Och jag kom på att det här med att åldras ”med behag”, måste betyda att man inte slutar skratta på vägen mot det oundvikliga slutet.
I Lund har man förresten korvgubbar nästan som förr i tiden – med låda inte bara på magen utan även parasoll och rygga:
Han påminner ju om Mary Poppins.Och på många bensinmackar har de installerat nya, tekniska underverk: handtorkar som låter som flygplansmotorer.
Helgen avslutades med en bokfrunch på Långbro Värdshus – vars mat jag varmt kan rekommendera. Dock ska ni vara misstänksamma mot flanörerna i det omgivande parkområdet. Se här hur värdshuset ser ut från den oansenliga baksidan och tänk er att det inte finns några gäster där och att allt ser obebott ut. Som det faktiskt såg ut när jag anlände. Okej?
En förvirrad Lotten stod här och tänkte ”var är jag?”.
Jag frågade en man som satt på en bänk:
– Hej, ursäkta, vet du var Långbro Värdshus är?
– Ja, ungefär 250 meter ditåt! sa mannen och pekade bort från det gula huset.
Varför skulle jag inte tro på honom? Han såg ju högst tillförlitlig ut. Jag klampade iväg och tänkte att det var värst vilka långa 250 meter det var, fast man vet förstås inte hur det står till med folks avståndsuppfattning. Så jag frågade en kvinna som precis som mannen satt på en bänk och njöt av livet.
– Ja, där borta vid stora vägen, sa hon. Men du kommer ju därifrån …?
Petra Jankov Pichas praktiska bokväska.Lite mat. (Men hörni, champagnen kostar 125 kronor decilitern, så tänk er för.)
Nu vet jag vad jag alltså ska göra när jag blir stor: bli fnittrig professor som äter frunch varje dag. Och emellanåt ska jag sitta på parkbänkar och peka folk åt rätt håll.
(För er som inte minns: jag kallade en troglodyt till bilförare för både det ena och det andra samt just troglodyt eftersom han var just det – i en synnerligen stressad bilparkeringssituation.)
Jag befinner mig alltså i Lund. Att parkera i centrum är som att parkera i Rom eller varför inte Sydpolen: hopplöst. Gatorna är smala och slingriga och dessutom kullerstensbelagda och parkeringsplatserna är väldigt få samtidigt som bilarna är många trots att alla verkar cykla. (Jämförelsen med Sydpolen? Självklar: har ni någonsin lyckats parkera där? Nä just det.)
Lunds kommun har en parkeringskarta till min hjälp.
Eller … kanske inte till så stor hjälp?
Men den gästfrie skotten som hyser mig hyr förstås en parkeringsplats i, öh, på, eh … någonstans. I sitt parkeringshus. Själv befinner han sig just nu i Christchurch och kan inte på några villkor ens om han tänker på engelska komma på vilket nummer hans plats i parkeringshuset har.
Så sent igår kväll chansade jag.
Jag tog den enda tomma plats i det område där han förmodligen har sin. Och så skrev jag en stor lapp med röda bokstäver och tejpade upp i bakrutan:
OM JAG HAR TAGIT FEL PLATS: RING MIG PÅ 070-888 55 42! JAG KAN KOMMA OCH FLYTTA BILEN JÄTTESNABBT!
Sedan gick jag hem och sov den oskyldigaste av sömner.
Zzzzzzzzzzz.
(Sovpaus så att ni förstår lugnet. Zzzzzzzzzzz. Fast egentligen signalerar kanske zzzz att man snarkar? Hur stavas ”lugna snusningar”? Fnfnfnf nfnffhhhf hnfhnfh nfnhf?)
– DINGDINGDINGDINGDING!!! –
Strax efter kl 06 i morse ringde telefonen och väckte en mycket skyldig felparkerare. En väldigt arg och väldigt skånsk röst skrek så högt han någonsin kunde:
– Om du inte flyttar biljävulen omedelbart så vet jag inte vad jag gör med den! Jag ska ta tåget till Köpenhamn!
– Förlåt! Jag kommer omedelbart! svarade jag och kastade mig ur sängen.
När jag nu skriver att jag ”kastade mig ur sängen” så var det verkligen så. Varken kroppen eller tankarna hann med – det var verkligen bara reflexerna som skötte kastandet. Därför hamnade jag i skräddarställning. På golvet.
Jag har faktiskt inte suttit med benen i kors på det sättet på flera år; det är väl något med de knastriga knäna, kantänka. Jag sa till mig själv medan jag krånglade loss benen:
– Byxor. Nyckel. Skor.
Kanske i Lund?
Och så rusade jag i full galopp iväg med sömnskräp i ögonen och andedräkten som från en unken gravkammare ut, för att 25 meter senare tvärstanna eftersom jag hade glömt bilnyckeln men hade med mig dörrnycklarna. På väg tillbaka in i huset tackade jag min lyckliga stjärna för att jag dels har kondition, dels inte har vant kroppen vid stretchning och uppvärmning utan bara kör på ren explosivitet.
Samma Paris-bil som ovan, misstänker jag.
När jag äntligen kom till parkeringshuset fyra minuter efter väckningssignalen, stod den arge och vevade med armarna och kallade mig idiot och Köpenhamn om vartannat. (I alla fall lät det så.) Jag bad om ursäkt och förlåt och om mer ursäkt och förlåt och sa att jag hade fått fel nummer medan mannen fortsatte att rya om att man inte kan bete sig som jag hade gjort och att jävl…
Sedan hörde jag inte mer eftersom jag skyndade mig att flytta på bilen. Jag körde mot den automatöppnande garagedörren … som inte öppnades. I stark nedförsbacke stod bilen med nosen nu mot en stängd port medan jag kände hur svetten rann från hårfästet ner till de så praktiskt uppfångande ögonbrynen. Jag andades. Hostade lite, tog djupa andetag, hostade igen kände hur hjärtat slog sönder bröstkorgen. Så tänkte jag:
– Nämen hörru Lotten, det här kan du ju blogga om. Du ser förmodligen ut som någon som håller på att dö i lungpest på 1300-talet.
För att få mer luft och komma på en lösning, öppnade jag bilfönstret och drog djupa, hostande andetag av den cementdoftande parkeringshusluften. (Jag vet inte varifrån hostan kom – är ju frisk som en nötskrika.)
Då kom den arge mannen. Liksom spatserande. Inte ilsket rusande utan bara släntrande. När han såg mig och den stängda dörren tog han ett par steg bakåt och några framåt och började svära om dörren som hade hängt sig, medan han tryckte på en till synes kamouflerad knapp bakom en stolpe. Garageporten öppnades och jag kunde köra ut – efter att jag hade släppt ut Köpenhamnsresenären först. Som lugnt gick mot stationen.
När jag kom in i huset igen satte lungpesten sina klor i både själ och kropp och jag föll ihop i en liten hög – om än inte i skräddarställning . Tågen till Köpenhamn går faktiskt var tionde minut. Det kanske ordnar sig ändå.
——
Uppdatering
Eh. Hm. Arge mannen ringde en gång när jag inte vaknade, visar det sig nu. Och då pratade han med min telefonsvarare innan han ringde en gång till. Trots att jag vet att det är jag som är den skyldige och jag erkänner mitt parkeringsbrott, kan jag inte låta bli att ändå roas av den oförblommerade, skånska ilskan. Här via länken kan ni lyssna. (Lägg gärna märke till hälsningsfrasen.)
Vad tror ni om denna rutt när jag idag ska köra ner till Nittonåringen i Lund?
Kan ju inte ta mer än fyra, fem timmar väl?
Jaså inte det?
Nej, inte heller jag tror på det där. Jag skriver på bokbytardagsbloggen (där kommentatorsbåset tydligen alltid ekar sorgligt tomt) hur jag förmodligen kommer att åka, men vet inte riktigt hur jag ska hinna. Strunt samma — bilen är packad, jag är nykter, vägarna ligger där de ligger och bilen går bra. Igår stukade jag visserligen ena handen (två basketmatcher) och ful i håret är jag, men what else is new?
Uppdatering kl 09:43
Kom på att jag ju måste tala om vilka böcker jag har med mig att byta bort:
Skånska vägar och avvägar (Skånska akademien)
En historia om läsning (Alberto Manguel)
Doktor Glas (Hjalmar Söderberg)
Fotspår i djungeln och andra noveller (W. Somerset Maugham)
Målarens döttrar (Anna-Karin Palm)
Slutstriden (Cornelis Ryan)
Pressporträtt (Jacob Forsell)
Vår egen tid
Som (Roi Patursson)
Fem år av frihet (Jan Myrdal)
Och några till.
—
Eskilstunas stadsbibliotek kl 10:16
– Ursäkta, var har ni Bokbytarhyllan?
– Öj, eh, jag trooor … kanske … hm … här boooorta … kanske …?
Vi hittade rätt, och vips kom en annan bibliotekarie fram och berättade att de hade hoppat på det här så sent som i måndags och nej, de hade ju ingen skylt i entrén, men snart så …
Lite magert — men kanske det blir mer?
Jag bytte till mig
Död i gryningen (Leon Meyer)
Zlatan är Zlatan (Peter Karsson, Jennifer Wegerup)
Nåd (Linn Ullman).
Mot Norrköping!
——
Liten undersökning i Katrineholm kl 11:32
– Hej, vet du om ni har Bokby… Hallå. vänta! Jag bara … nähe.
– Hej, har du hört tala om Stora Bokbytardagen?
– Ja, men jag vill behålla alla mina böcker.
– Hej, var ligger biblioteket?
– Har ingen aning!
I Katrineholm har jag förlorat så många basketmatcher och klivit på så många ersättningsbussar. Bara negativt. Men hårdrockaren Sulo kommer från Katrineholm och honom har jag gjort armhävningar med!
Sulo i radion 2008.
Fortsätter nu mot Knäppingegatan 9 i Norrköping!
—–
Norrköping kl. 12:40
Oh, jag gillar Norrköping. Spårvagnar och gamla hus – men en trist järnvägsstation. Bokbyteriet skulle finnas på Knäppingsgatan, som visade sig heta Knäppingsborgsgatan (sju värdefulla minuter försvann när jag stressat knappade in den ena knäppa adressen efter dan andra på de alltmer krympande knapparna på telefonen).
På ”Föreningen för hållbar utveckling” jobbade åtta lyckliga fas 3-anställda damer och en trevlig, rödrosig karl. Hela bokhyllan på bilden ingick Stora Bokbytardagen och jag kastade mig raskt över tre pärlor, nämligen
Rembrandt (J. Bolten, H. Bolten Rempt)
Till hundra procent (Björn Borg)
Livets tjänare – en bok om läkekonstens historia.
Men plötsligt kom de på något:
– Men vänta, tänk om det inte är alla böcker som ingår!
– Tänk om det bara är översta raden!
– Eller understa!
– Vad ska vi göra?
Jag lämnade lokalen med mina nya böcker och försäkrade de anställda om att de böcker som jag lämnade var dyra, fina och i gott skick.
Sedan körde jag vilse i en stund. Norr? Söder? Väster? Öster? Ah! Jag har ju en kompass!
—
Linköping kl. 13:30
Det var Correns kulturredaktion som bjöd in till Stora Bokbytardagen. I min enfald avsatte jag en massa tid till just denna plats eftersom jag såg framför mig hur journalisterna skulle lägga ner sina block och pennor och möta upp med boktravar och glada leenden. Se hur det såg ut på Facebook:
Men det var ”bara” ett litet ensamt bord i foajén. Där stod en man och en kvinna och botaniserade bland böckerna, och jag pekade raskt på fem stycken som jag anser har för dåligt språk för att man ska orka läsa. Sedan lämnade jag en stor, historisk bilderbok och tog en konstig en, känner ni till
Sa du gula höns? (Agneta Lagercrantz och Lill Lindfors).
Mannen där som inte ville vara med på bild och inte alls med sitt namn heller, var gammal pensionerad copy writer som man känner till vid namn, minsann.
—— Mer i Linköping!
Nu är det så underligt ordnat att jag i två timmar ska vikariera för min pappa som är sjuk, men som skulle ha föreläst på Scandic Frimurarehotellet i Linköping. Fast … vad heter gatan där jag är?
Nu tar jag på mig föreläsarminen! Kära Norrkö… förlåt, Linköpingsbor!
—–
Färdig! Jag pratade på kursen ”Kontorets administratör och koordinator” om hur man skriver protokoll, skriver fel och rätt, informerar tydligt och nämnde inte semikolon mer än ett par, kanske fem gånger.
Den väldigt pratsamma gruppen, fast bakifrån.
Nu mot Lin … nej, Norr … nej, vahettere … Jönköping! Biblioteket på Dag Hammarskjölds plats 1.
(Oj, det kurrar i magen. Jag åt upp mina medhavda mackor i bilen, och skulle behöva värma upp spagettin och köttfärssåsen någonstans om en timme. Hm. Kan man gå in på McD och be att få värma upp lite ”barnmat”?)
—–
Jönköpings bibliotek kl. 18:21
Kolla vad det står här på Stora Bokbytardagens sajt:
Jönköping till klockan sju, jahapp, funkar ju jättebra tills man ser detta:
Neeeej! Bara till klockan fem!
Jag hade famnen full av böcker när jag klev fram till lånedisken och måste ha sett lite olycklig ut. Dessutom är min kamera så stor att den öppnar de mest förvånande dörrar. Först fick jag tag på en bibliotekarie som beklagade sig och ringde och ringde till sin kollega som måste ha lytt alla skyltar om telefonavstängning eftersom hon inte gick att nå. Sedan bjöds jag på bröd, gorgonzola, fikonmarmelad och cider.
Fast jag måste ha sett fortsatt ömklig ut, för de gav sig inte, de envisa bibliotekarierna i Jönköping. Efter en stund dök bokbytardagstjifen upp och kvittrade att nej, allt var bortplockat och nu nere i källaren och de hade haft releaseparty för en romanskola (aha, gorgonzolan och fikonmarmeladen) men visst, hon kunde plocka fram allt igen så att jag både fick byta böcker och ta bild. Inga problem!
Till och med kakkorgen plockades fram igen!
Jag bytte bort en bok om hajar, en skrivhandbok och Doktor Glas (lugn, vi har fler hemma) mot
Christine (Helle Stangerup)
Flickan som blev en växt (Mirjam Tuominen).
På väg ut gick jag med buller och bång rakt in i mittenpartiet av biblioteksdörrarna – alltså den enda del som inte öppnas:
Om man granskar bilden noggrant kan man se ett flottigt näsavtryck i mitten.
Nu hinner jag ju inte alls till några bokbytarställen i Skåne, vilket jag hade tänkt. Men nästa år tar jag sträckan Uppsala–Luleå, ok?
Uppdatering 16 december 2016: Hotellet som jag berättar om här nedan har kontaktat mig och berättat att renoveringen sedan länge är klar och det har hänt mycket på hotellet och att alla är hjärtligt välkomna dit.
Det var värst vilken fjölkorv till prinsessa på ärten jag har förvandlats till. Förmodligen har jag bott på finhotell i rum med utsikt och balkong, tofflor och morgonrock samt chokladbit på kudden för många gånger. När såg jag senast mögel i duschen? Smutsiga lakan? Intorkad tvål? Trasigt överkast? Nä just det, en lyxlirare med rynk på näsan – det är jag det.
Men ölen är god och utsikten med raggarbilar, polispiket och 25 a-lagare mycket intressant.
Nu ska jag försöka vara dumpositiv.
– Tjoho vad kul, jag ska bo på ett sekrutthotell som ser ut som … ett vanligt hus?
Nämen titta, där nere finns ju ett fönster med klistermärken. Tänk om det är mitt!
När jag kom in till hotellets reception och fick höra att jag skulle gå ner i underjorden för att komma till mitt rum, tänkte jag att det nog var något suterängtrolleri i bortre änden. För inte kan man väl bo i ett källarutrymme?
Jo, det kan man. Med överkast i täckjacksmaterial!
In i det brunaste rum jag har varit i sedan 1973 klev jag och konstaterade att joorå, det kommer ju in ljus där uppe genom källarfönstret med klistermärken. Ganska mycket ljus! Se där, badrummet är ju alldeles nyrenoverat med ett härligt, iskallt klinkergolv. Och att tv:n sitter på väggen vid sängens huvudände är väl bara intressant?
Ni hör att jag intalade mig att jag kunde vara vara tuff som en orienterare, cool som fallskärmssoldat och tålig som en finsk skogshuggare? Tsst, vad är väl en brun källarlokal om man tänker efter? Men när tv:n på rummet igår visade sig inte ha tv3 och därmed inte ishockey-VM, tappade jag humöret. När väggarna sedan släppte igenom en annan gästs kurrande magljud, blev jag nästan arg. Snabba efterforskningar visade att varenda hotell i hela Finspång (tre stycken) var fullbokat.
Räddningen blev ett annat källarrum, där det fanns en tv für alle. Och godis, lättöl och ostbågar! Trarajdiraaaa, nu äre hockey-VM!
Ostbågarna gick ut 1 mars och chipsen idag. Ah well.
I sällskap med två döva tjejer och en väldigt tystlåten man såg jag där Sverige slå Tyskland med 5–2. När vi gjorde mål undslapp jag mig ett litet pipigt ”jiho” medan jag inombords skrek och hoppade på möblerna.
Tillbaka i mitt rum blev jag arg på de endast 80 centimeter breda sängarna och möblerade om.
Såja.
Så vad är då Finspång förutom ett ställe där jag stundom spelar basket och ofta håller föreläsningar för Siemensanställda? Jo, det är en stad med ett centrum som runt 1976 måste ha jämnats med marken för att strax därefter byggas upp i betongbrutalitet.
Berlin? Leipzig? Gdansk? Brno? Nej, Finspång.Det här är en affärsgalleria i Finspång.
Stackars lilla Finspång. Det är som att se bilder på små, fattiga barn i början av 1900-talet. Med snor rinnande ur näsan, barfota och i trasiga kläder släpade de sig ner i gruvorna istället för att leka kull i blommiga träskor. Finspång ligger vackert; det är ett böljande landskap med fantastiska villor och … nej. Inte så mycket mer. Torka näsan och ryck upp sig, Finspång — locka hit storstadströtta människor med gratis internet, tågbana som binder ihop stan med Linköping och Norrköping och sluta upp med ofoget att ge bygglov till vem som helst.
En liten … rökbalkong?Min senaste installation illustrerar min uppgivna känsla inför hotellsängens bredd.
I morse när jag klev ut genom dörren för att sätta mig i taxin mot stationen, knöt jag min snygga piffsjal som en slips. (Piffjsal är en sådan där färgglad halsduk som inte värmer ett dugg men som får en att se lite mer proper ut än man egentligen är.) Slipsknuten måste ha varit en överslagshandling orsakad av kaos i simultanförmågeavdelningen, för det var alls inte meningen.
Jag och min sjal har nu kommit halvvägs och jag har fått tågfrukost:
Förutom att ananasen och apelsinen hade besudlats av en grapefruktbit, var det faktiskt värt 96 kr.
Alla andra på tåget har också piffsjalar. Fast männens är mer som yllehalsdukar och alla är knutna som Erik Hamréns så att de ser halslösa ut. (Karlarna alltså.) Alla pratar högt i sina mobiler, men det gör inget för jag lyssnar och skulle snart kunna driva ett multinationellt företag för jag vet precis hur man säger och gör då.
Tyvärr vill medpassagerarna inte att jag drar ner rullgardinen för att stänga ute solen, så jag har byggt mig ett litet solfort för att kunna blogga om hur svårt det är att blogga i motljus:
Piffsjalen ville inte vara med på bild.
Jag ska alltså föreläsa för 80-talet åhörare på Kungälvs sjukhus i eftermiddag. Men nyss kom jag inte ihåg att Kungälv hette Kungälv utan började yra om Kungsbacka och Stenungsund. Västtrafiks reseplanerare föreslog därför den ena dumma resan efter den andra och jag kände mig inte alls som den geografiredaktör jag en gång var på Nationalencyklopedin.
Röd och grön express är ju ett kul namn på en buss, men jag som är van vid siffror blir bara förvirrad. Den där bollvägen där, är den inte lite väl lång?
Äsch då, jag skulle nog ha bett om noggrannare instruktioner av arrangören, tänkte jag när jag konsulterade mejlkonversationen från i vintras:
”Med buss från Göteborg till Kungälv tar det cirka 20 minuter, sedan behöver du lite tid att komma till lokalen på Kungälvs sjukhus, cirka 10-15 minuters gångväg beroende på var du hoppar av bussen.”
Vilken buss? Vilken gångväg? Förbaskade lokalsinne till att vara lamt.
Men då! Då frågade jag på Facebook! (Ni märker att detta är ännu ett hyllningstal till det här nya sättet att kommunicera digitalt med människor som man ju egentligen inte känner?) Och Pseudonaja hoppade omedelbart in med perfekta instruktioner så nu vet jag att jag ska gå norrut på gatan där busstationen ligger och dessutom passera två korsningar!
Vänta nu. Norrut? Hm. Måste ladda ner en kompassapp.
Uppdatering:
Det bidde inte en kompassapp. De bidde en klockkompass. (Fast klockan har inget med saken att göra egentligen utan är bara en kompasshållare.)
Kompassen funkar inte om du håller den sådär på sniskan, Lotten.
Medan andra föreläsare håller till på hotell eller slott och äter lunch på manglade dukar, håller jag idag till i den här miljön:
Bakom en av dessa dörrar finns en jättestor hörsal. (Nyss låtsades jag gå fel bara för att kolla på spökena, mördarna och monstren som bor längst bort.)
Man kan dämpa sina fem sinnens fulla bruk genom att ganska diskret till exempel ploppa in hörlurar med musik (hörseln), stänka på tabasco på läbbig mat (smaken), ta en alvedon (känseln) eller bara blunda (synen). När det gäller lukten är det svårare att vara diskret, men snart stoppar jag in öronproppar i näsan.
Vi sitter på tåget och det är fullsmockat. För en liten stund sedan klev en kiss- och rökgubbe på och satte sig bakom mig. Jag tycker mig ana att det är landstingsbrallor som stinker och antar att det är den toviga koftan som är inrökt eftersom koftor i alla böcker är inrökta. Det är förstås så att han får lukta och att det är synd om honom eftersom han är en spillra av den människan han förmodligen en gång var.
Jag tar ett djupt andetag och tänker att jag vänjer mig.
Men så kliver ett gäng killar på. De är liksom kepskillar i 20-årsåldern – fast ingen av dem har keps. De pratar smattrande spanska och luktar mer svett än någonsin en baskethall efter femton matcher eller ett i tio år använt knäskydd av märket Vulcan. Tro mig, jag har känt en och annan svettlukt i mina dagar. Men aldrig något som liknar denna stank.
Jag tar ett djupt andetag och tänker att jag nog vänjer mig.
Och då kommer en parfymtant och sätter sig framför mig. Hon ser inte alls ut som en parfymtant gör i min fantasi utan som en helt vanlig tjejdam i 45-årsåldern. Och hon har hoppat i galen parfymtunna eller liksom Obelix i parfymgrytan. Det är en kväljande, stark parfym som går åt Old Spice-hållet.
Jag tar nu mitt sista djupa andetag och tänker att jag hellre vänjer mig vid tumskruvar eller felstavade ord. Kan man kanske hälla tabasco i näsan?
Uppdatering
Oj och hoppsan. En av de illaluktande killarna får nu en ringande rungande utskällning av tågvärden. Han ska kastas av för att han har ”gett avgång”. Tågvärden säger”du måste lära dig att veta hut” och ”kliv av tåget!” och killen svarar ”håll käften!”.
Om jag förstår rätt klev killen av tåget och var oförskämd mot människor som klev på, varefter han vinkade just den gest som betyder ”nu ska tåget avgå”. Någon som vet hur den gesten ser ut?
Uppdatering 2
Det händer saker: i Södertälje skulle resenärer mot Malmö tydligen kliva av och byta tåg. Men av någon anledning gjorde de inte det. I högtalaren får de nu veta att de ska byta sina biljetter och ta nästa tåg mot Malmö om två timmar. Å ja ba:
– Varför kom de inte av tåget?
Uppdatering 3
Vi kom iväg till slut – och killen fick åka med. Jag försökte spionera på Malmöresenärerna, men fann inget komprometterande. Mycket mystiskt.
Eftersom jag träffade min djefla man redan som 20-åring, hann jag inte öva upp min raggningsrepliksförmåga innan det var klippt. Det har dock inte hindrat mig att ragga hej vilt – fast utan den giftaslystna blicken dårå.
Tydligen är det så, att det första jag säger till folk är … konstigt. (Själv vill jag ju tro att allt jag säger till andra människor är förvånande, bildande, underbart ljuvligt och fantastiskt.) Grodor må hoppa ur munnen på mig ständigt, men förlåt mig alla: jag menar inget illa.
– Nämen åh så fint, du ser ju ut som ett cirkustält! sa jag till en kompis i en fantastiskt snygg, randig kreation.
– Sätt dig i bakluckan – jag är allergisk, sa jag till en alldeles ny NE-kollega som skulle sätta sig i baksätet som var fullt av hundhår och därför olämpligt för mig.
– Vet ni att ni faktiskt är lite lika varandra? sa jag eftertänksamt till två killar innan jag visste att de var släkt. Tvillingar.
Uppdatering eftersom jag glömde:
– Men hur lång ääär du egentligen? sa jag som öppningsreplik till Jonas Hassen Khmeri.
Slut på uppdatering.
På resan till Milano (som ni är intill döden trötta på att höra om nu, jaja), hälsade jag på tusen och en människor och pratade så att artikuleringsmusklerna fick köra mjölksyraträning. Men det var särskilt en karl jag ville sätta tänderna i. (Inte ens bildligt talat: jag har väldigt utstående framtänder.) Don Tommaso – Thomas Nordahl – och jag skulle, tänkte jag, prata fotboll och landslag och gamla minnen (företrädesvis hans). Så jag klev fram till honom och sa:
– Men Thomas, dina glasögon är ju alldeles kladdiga, får jag putsa lite?
(De var faktiskt väldigt smutsiga.)
Foto: Leif Goldkuhl.
Det är då för väl att jag inte behöver imponera på presumtiva äkta karlar eller frottera mig med väluppfostrade människor. (Jag kan ju förstås vissla på eller åt dem.)
Mitt arvode för föredraget som jag höll i Milano var 0 kr. (Men jag har föreläst billigare, så det är helt ok.) Däremot fick jag ju flygresa, hotellövernattningar, mat och umgänge samt ett besök på San Siro — Milans hemmaarena. (Se där ett ord med mmaa i mitten. Anteckna det, det kan vara bra att veta.)
Liten förklarande passus till alla som inte gillar sport, fotboll, Zlatan eller Italien nu. Den där Zlatan Ibrahimović är ett unikum och oavsett om man tycker att han mest går omkring och skakar på huvudet och slår ut med armarna och pekar på ögonen som en gest till de ständigt blinda domarna, så kommer han att vara omtalad som Nacka, Gre-No-Li och … (här tog jag en låååång tankepaus för att jag inte visste vilka jag skulle dra upp som lite modernare exempel) … och Tomas Brolin. Samt Henke Larsson. Och Ralf Edström bara för att han var så gullig i ”Fimpen”. Zlatan (ännu en som jag har lagt bort titlarna med) gör mål som ingen annan, har sagolik bollkänsla och tajming – och är ju så där lång som jag gillar.
Arenan San Siro är stor som en rymdstation i Stjärnornas krig. Det fiffiga med den är att den sägs kunna tömmas på tio minuter trots att den rymmer 80 000 människor på en gång. (Lika många som den där lilla kyrkan rymmer, jag berättade om igår.) Det beror på att man kan gå i breda led nerför tolv spiralgångar som sitter på utsidan som jättelika skruvar.
Vi som har köat på Råsunda och Ulleviarna (det finns många Ullevi) förstår poängen.
Vägen till San Siro är däremot inte lika bred och effektiv.
Nålsöga eller flaskhals?
Vi klev över regnvåta kladdpölar, genom trasiga staket, över cementklumpar från 1989 och gick ner oss i allehanda träsk.
Kladd och klet. Men vänta, han i rocken, han som sträcker ut handen … är det inte …?
När vi kom in, upptäckte vi att bänkraderna inte är dimensionerade för stora nordmän utan för små nätta italienskor med storlek 34 i skor. Flygplansstolar är större, om man säger så. Jag (som inte alls är lång egentligen) satt med mina knän i en skrikande italienares nacke och alla stackare som kom sent och skulle in och sätta sig i mitten av en rad fick be en bön, dra in mage och rumpa, hålla andan och gå som på lina, sägandes scusi, sorry, ursäkta, tack och förlåt samt oj, var det din fot.
De stora, starka männen från Örebro som satt bredvid mig visade sig plötsligt vara små pimpinetta prinsessor. Innan de kunde sätta sig ner fiskade de nämligen fram små näsdukar för att torka av de inte alls särskilt smutsiga sätena.
– Usch, titta så kladdigt, nämen där också, alltså va, ta extra där på kanten, man vill ju inte bli smutsig på sina jeans, ah får jag en till servett?
Så började matchen och till allas vår stora lycka var han ju med. Zlatan. Som ju har känningar i ljumskarna och är sliten och som ju kanske inte skulle vara med eftersom motståndarlaget var Bari som ligger sist och dessutom är rejält avhängt.
Men det gick inte bra. Om Milan hade varit Sveriges landslag hade vi sagt att förbundskaptenen måste avgå eller att Anders/Kim måste bytas ut mot Anders/Kim samt att det var bättre på Gunnar Nordahls tid. Zlatan gjorde två mål som underkändes och vi som var 100 meter längre bort än domaren tyckte att domaren var dum. Dessutom såg vi klart och tydligt hur alla Bari-spelare föll som små fjäderviktare när de befann sig inom en tiometersradie från Zlatans epicentrum. Filmare var de hela bunten. Vår Zlatan passade snyggt, sprang i djupled, snodde bollar, dribblade bort några och föll några gånger.
Ja, och så tappade han ju tålamodet och nöp en kille i magen lite grann. Och blev utvisad.
Hejdå Zlatan.Ack. Se så ensam han är. Jag ville springa ner till omklädningsrummet och trösta honom och säga: ”Guuu va dom filmar, Barigubbarna”.
Om man nu ska återvända till själva San Siro-bygget, så har de verkligen lagt ner krut på effektiviteten och inte pyntat med massa onödiga, flådiga detaljer. Allt är i ful – jätteful – betong och sätena är hur obekväma som helst. Allt är fuuuuuuuult. Men de som vill ha bling-bling och fåtöljer går nog inte på matcherna.
Toaletten på San Siro. Det gäller att ställa sig på rätt håll, kan jag tipsa om.Efter matchen tömdes stadion verkligen snabbt – se hur det inte ens är fullt i de vindlande cementgångarna i pelarna.
Nå, vem är vår ciceron och guide under fotbollsmatchen? Vem är det som vill gå armkrok och som inte bangar för nästan något?
Aha. Milans förste svenska pojklagsspelare.
Tillbaka till Zlatan nu. Visst, han gjorde fel. Men bara lite fel. Jag måste nog citera lite till Zlatans ära. En snutt ur Walt Whitmans dikt:
O Captain! my Captain! rise up and hear the bells;
Rise up—for you the flag is flung—for you the bugle trills;
For you bouquets and ribboned wreaths—for you the shores a-crowding;
For you they call, the swaying mass, their eager faces turning;
Traditioner må vara fåniga, tramsiga, besvärliga, stelnade och … alldeles underbara.
Ungefär vartannat år blir vi inbjudna till Sundborn – Carl och Karin Larssons Sundborn-hus som egentligen heter Lilla Hyttnäs fastän det är ett jättestort Hyttnäs. Vi får sova i den antika sängarna där husägarna, deras barn och diverse digniteter har snarkat för drygt 100 år sedan. Allt är färgglatt och så vackert och välgjort att man bara vill äta upp det.
Snacka om chambre séparée.
Allt ser ju förstås mycket stökigare och fulare ut när man kontaminerar med nyvakna människor:
Men vad bra att jag valde vita påslakanet och inte det grön-gul-lila.
Makarna Larssons hem är i högsta grad fortfarande levande. Det är spring- och lekvänligt så länge man inte drattar på ändan och far med huvudet in i väggarna precis som i vanliga hem. Och så måste man förstås låta blir att spilla, kladda och sätta fingeravtryck överallt.
Här har vi en berömd tavla:
Carl Larssons ”Pontus i skamvrån”.
Här har vi en annan berömd tavla:
Carl Larssons ”Namnsdag på härbret”.
Det kliar så vansinnigt i fingrarna att ställa upp barnen i exakta positioner och härma tavlornas motiv, men vi är liksom inte lika romantiska och skönlockiga. Lille Pontus där uppe på bilden var ett av Carls och Karins barn. Den släkting som vi känner, heter också Pontus – och Carl var hans mormors far. Vi sätter honom i skamvrån!
Vänta nu. Pontus fyller ju år. Aha! Då måste vi ju allihop klä ut oss, för det gör man när någon fyller år i den här släkten.
Alltså gick vi till huset som heter ”Härbret”, som är maskeradklädesförrådet och samma hus som syns på namnsdagsbilden ovan.
Nyckeln är inte liten. Men ganska stor.
Där inne hänger allsköns gamla kläder på stänger och där ligger hattar och underbara skor i drivor. Och så klär man ut sig till vad som helst!
Två av alla skor som inte hade gått på mig ens om jag hade huggit av mig hälen.
Nu sätter vi Pontus i skamvrån och så poserar vi alla i våra utstyrslar!
Alla gör honnör utom födelsedagsbarnet. Och jag, som mest var bekymrad över att kameran trilskades.
Avslutningsvis tar vi en titt på sängskåpet ovan igen. Där skrevs nämligen in vilka gäster som hade sovit i sängen. Inte alla, naturligtvis – men många. När man stänger luckorna, kan man granska namnen extra noga där man ligger och lyssnar på alla spöken som klirrar i faten och snubblar på trösklarna.
Och här ligger jag i Carl Larssons säng i Sundborn. Imorrn ska jag lägga mig i den säng som Selma Lagerlöf låg i med Sophie Elkan.
(Ni vet, ibland behöver man inte säga mer, trots att man egentligen vill.)
Strax ska vi med historiens vingslag flaxande runt öronen äta pizza.Karin Larssons fåtölj där i mitten. Som snickaren levererade i skydd av mörkret eftersom den var så jävla ful.En himla massa tavlor.
