Etikett: resa

Jag är på bokresa, men har lokaliserat en tv

Publicerat av Lotten Bergman den 11 februari 2012 18:00

Underliga är äro nätets vägar. För att inspireras till stordåd nästa julkalenderdecember eller bara för att det är så himla trevligt, är jag på ”bokresa” just nu. Själva resan klarades av på ett par timmar, så nu är jag mer på ”bokpratssammankomst”.

Det är Breakfast Book Club som anordnar och som har sett till att 25 personer ligger i soffor och läser, hänger i baren, sitter i smågrupper och pratar om hur himla jobbigt det är att läsa böcker i manusform innan de har kommit ut och som på det stora hela lever i bokstävernas värld. Nyss satt 17 personer och diskuterade Anna Wahlgrens dotters bok Felicia försvann och snart ska vi sätta oss och lyssna till högläsning. Jag dricker te så det skvalar och trivs så att jag håller på att spricka.

Men bokhyllorna på plejset här är lite enkelriktade. Får man månne titta på Melodifestivalen ikväll – som ju är ett sådant kommersiellt jippo – när detta är det enda man ser, vart man sig i husen vänder?

Marxismen, Leninismen, folkmakt, LO, VPK och annat som för den apolitiske blott intresserar ur ett historiskt perspektiv.

Men så såg jag ljuset i tunneln!

Lenin, Stalin, Marx, Branting – och Jane Fonda!

Alltså back to normal. Puh.

Jag har från en säker källa fått veta att vi under kvällen kommer att serveras detta, om än bara på tv:

”Skrev” har ju faktiskt med böcker att göra. — Fast ”skrev” har ju faktiskt med böcker att göra.

Uppdatering 1
Programledarna inleder med pojkbandsmedley där misstänkt mycket var Backstreet Boys. Fast jag tror minsann att en dansare har blivit sjuk: visst måste man vara minst fem i ett pojkband?

Nu kommer första låten! En liten söt pojkspoling som heter Ulrik Munther spelar munspel. När jag var nästan 18 år var jag verkligen inte torr bakom öronen och hade verkligen inte pallat att sjunga en låt som handlar om ”relationer och förlåtelse, att man måste kämpa ibland i en relation”. Men vänta nu … spelar han munspel på riktigt? Killen står ju enånhalv meter från micken. Hmmm. Fusk, på min ära. (Ni har väl sett andra artister som sjunger stämmor med sig själva fastän de är ensamma på scen?) Vi här i Norrtälje tror på den här låten.

Uppdatering 2
Scenen intas nu av ~~Boppers~~ rockabillybandet Top Cats. Ståbas! Min melodifestalerfarenhet säger mig att den här gruppen kommer att få jättemånga röster av alla som inte röstar på de andra. (Ja, men jag gillar ju killar med mörk sångröster.) Se där, hela publiken klappar i takt!

Uppdatering 3
Vad coolt! Sonja Aldén kommer klädd i munkkåpa! Nej, den åkte av – hon har som vanligt på sig gardiner. Ballaaaaaaaaaaaad. Vi som sitter här tror på 27 veckor på Svensktoppen. ÅH NEJ! HON KLIVER UPP PÅ EN BRO! HELA LOKALEN FYLLS AV RÖK! SÄTT PÅ FLÄKTEN! Ja, där kom den. Va, sjunger hon om döda människor? Jamen det var ju lite coolt.

Uppdatering 4
Andreas Lundstedt säger i den totalt intetsägande presentationen som är så närgående att man ser näshåren ”oschigawa”. Alla vi som tittar på säger ”åhå”. Tydligen vill han med låtvalet visa ”en ny sida av mig”. Eh. Jamen! Det är ju nu de kommer att greppa … ja, där kom det. Han sjunger att han aldrig kommer att sakna dig mer än nu och så hugger alla killar på scenen tag i paketet simultant. Men hur ska vi tolka det? Vad är symboliken? (Min syster Orangeluvan hälsar via sms att hon vill sätta lille Andreas på en piedestal och offra minst en ko till hans ära.)

Uppdatering 5
Vindmaskiner och rök, flöjt, dragspel, fiol och jättelånga ben … och så låter det som Nordman. Men tjejerna heter Tomoteij och ser preciiiiis ut som hon i reklamen för schampot 1976. Låten är faktiskt jättetrist och platt fastän jag så himla gärna vill att vi ska lyckas med en låt med dragspel i eftersom jag har jobbat på P4 dit alla ringer och klagar på att det är för lite dragspelsmusik i radion.

Uppdatering 6
”Lite fjärilar i magen … nu kör vi” säger David Lindgren djupsinnigt och drar av Erik Saades låt från förra året. Och dansar! Och snurrar på huvudet! Och blir inte andfådd! Oj, alla i rummet där jag sitter svimmar av lycka!

Uppdatering 7
Mimi Oh sjunger. Och har på sig kläder. Och dansar. Och ler. Men vi sover. Och tänker lite på Mat-Tina.

Uppdatering 8
Thomas di Leva har jag ju ett speciellt förhållande till eftersom jag har sett honom på konserter flera gånger och dessutom var närvarande när han i Kungsträdgården slängde av sig den påklistrade locken. Han säger själv att låten handlar om att ”man ska fortsätta att följa sitt hjärta och sin övertygelse och aldrig ge upp”. Och kaftanen är jättesnygg – skulle lätt platsa på Nordiska museets senaste utställning om syslöjd. Han ser faktiskt ut som en superhjälte.

Det var det.

(En sak är vi helt överens om i alla fall. Skorna har hittills varit bedrövliga.)

Uppdatering 9
Direkt till final: Ulrik Munthe & David Lindgren
Andra chansen: Top Cats & Timoteij
Värst idag: mellanakten med robotar och plipp plipp och en Jessica Folcker i en jättegardin.

37 kommentarer

En gäspning på väg mot Malmö

Publicerat av Lotten Bergman den 30 november 2011 09:06

Våra fem barn har under åren haft hyss för sig på nätterna. En gick upp och kissade i en garderob. En annan brukar prata rappakalja i sömnen. Alla byter de sängar som andra byter underkläder. Och mitt i alltihop har de en synnerligen god nattsömn; på morgonen har de inte den blekaste aning om vad som hänt under natten.

Eftersom jag har en sömnmätarapparat (som jag har beskrivit ingående – ”Sleep Cycle”), kan jag konstatera att den gångna natten är något att skryta med. Och minnas. Föreläsningen i eftermiddag måste jag se till att göra riktigt jädra intressant, annars kommer jag att somna mitt i ett semikolon.

Vid punkt 1 hörde jag en förmodad tjuv rota runt i köket och gick upp för att slå ihjäl honom. Men det var bara Elvaåringen som inte helt vaken förklarade att hon bara skulle kontrollera kastrullerna.

Vid punkt 2 kom Nioåringen och berättade att eftersom pappa (min djefla man alltså) hade försvunnit, var det ju lika bra att han lade sig tätt intill mig för att det ju var kallt och ogästvänligt i Nioåringens egen säng. Logiken lät glasklar just då och inte för en sekund funderade jag över vart den snarkande djefla mannen hade ”försvunnit”.

När jag purrades av väckarklockorna kl 04:55 kändes det som om jag skulle upp på fågelskådning. Jag hade lagt min plånbok på ett ”bra ställe”, varför frukosten brände inne. Väl ute på gatan såg jag min taxi köra bort ifrån huset – och då (tadaaa) busvisslade jag för allt vad jag var värd. (Vad grannarna ansåg om detta lär jag väl få höra.)

Och det funkade! Taxichauffören vände och bad mig om ursäkt, jag hann med tåget (om än extremt hungrig) och stormen Berit har flytt sin kos och ersatts av en tågvärdinna som heter just det: Berit.

I Malmö ska jag föreläsa på Kompetensmässan, som förra veckan i Göteborg hade döpt om mitt ämne lite:

67 kommentarer

På fest med Timbuktu

Publicerat av Lotten Bergman den 13 november 2011 11:46

Ni ser framför er hur jag sitter och skålar med Timbuktu, va? Han kisar lite med ögonen som på bilden här intill och så minns vi tillsammans lukten i omklädningsrummen på Tunaskolan i Lund, där han har gått och jag har spelat basket.

Eller så ser ni framför er hur jag av någon underlig anledning har lyckat samla alla invånarna i Timbuktu och skålar med dem eftersom ni inte gillar rapp (som egentligen stavas rap, men det är ju så dumt) och därför inte har stött på lundapågen Jason, som han ju faktiskt heter.

Vi tar en annan rubrik:

Lotten på AF!

Nu ser ni framför er hur jag har gett upp språkpolisyrket och istället söker jobb via Arbetsförmedlingen – jobb som basketproffs, programledare i Sportspegeln eller inspicient på Dramaten, eller hur?

Vi tar en tredje rubrik:

Konsten att konversera världens främste forskare på neutroner

Ni skrattar förstås till och undrar hur man konverserar någon när man går på neutroner och tänker att det kanske är en ny drog? Sedan tänker ni till och kommer på att neutroner är ju vahettere såna där partiklar som inte syns i atomkärnan och sådant som inte syns finns ju inte och dom kan man välan inte forska på. Men Colin Carlile, han kan, han.

Jag ska förklara. Jag och mitt bloody eye tog igår tåget ner till Lund i blott och enbart ett syfte: att få gå på fest på Akademiska Föreningen. Festarrangör var Johan Wester, som ibland ser ut så här:

Itzhak Skenström i Hipp Hipp. — Itzhak Skenström i Hipp Hipp! – ett programnamn med ett inbakat utropstecken.

Det intressanta i sammanhanget är hur festen kom till: Johan bjöd in sina 100 närmaste vänner (jag har i runda slängar tre nära vänner) och bad dem bjuda in sina närmaste vänner (förmodligen i förhoppningen att de inte var 100 till antalet) och så hyrde han Akademiska Föreningen i Lund (som kallas AF), såg till att alla fick mat och dryck och så bad han en polare – den alldeles fantastiska Timbuktu – att sjunga och spela lite för alla 597 som kom.

Jag pratade, dansade och skrattade tills jag blev alldeles trött på mig själv och tog en paus, sittande alldeles ensam på det ölimpregnerade stengolvet. Och så mindes jag de ljuva stunderna på AF när jag inte konverserade neutronforskare, tv-producenter och journalister som en gång spelade i Beagle, utan mest stod på scenen iklädd endast en korsett. Där satt jag alltså precis som jag satt för 25 år sedan och så tänkte jag på hur det såg ut när Timbuktu och Johan Wester stod på scenen tillsammans. För det såg ut precis så här:

Äh, vi tar en fjärde rubrik:

Att trivas trots finskor

Yksi kaksi! Nu tror ni att jag hoppar på vårt broderland i öst – tills ni kommer på att det förstås handlar om höglackade saker som klämmer ihop fötterna till klenäter.

Ja, jag hade pumps på mig — ett par antika skönheter i mocka från 1940-talet. De har inte gummisulor utan läderdito och fäster därför inte som man skulle kunna önska. Som Bambi på slak lina gick jag mellan trygghetsöar som t.ex. stora karlar och ledstänger, tills jag gav upp och snörde på mig gympadojorna igen. Och vips, blev det en ännu roligare fest! Visserligen hade jag inte längre en anledning att klänga på de stora, starka karlarna – men å andra sidan kunde jag ta trappan upp till Stora salen i tre steg.

Festen pågick tills tåget norrut gick, och alldeles strax är jag hemma igen: ett festligt minne rikare. När jag vid tvåtiden på natten satt där på stengolvet och filosoferade, kom Timbuktu-Jason med bandet Damn! (ett bandnamn med inbakat utropstecken) förbi på väg hemåt. Sträckan på åtta meter som jag har mätt upp här på bilden nedan, tog storstjärnan ungefär 20 minuter att avverka; alla ville posera med honom, ha hans autograf, berätta om sina egna musikprojekt och bara njuta.

Pilen pekar på den civilklädde Timbuktu. De åtta meterna kan behöva kontrollmätas.

Ni utbrister i detta nu:

– Men männscha, satt du på det kalla stengolvet i 20 minuter?

Ja, men äsch, min fina tyllkjol värmde så bra så.

45 kommentarer

På väg mot Oskarshamn

Publicerat av Lotten Bergman den 31 oktober 2011 15:56

Jag sitter i detta nu på Kustpilen i Rimforsa (90 meter över havet, 81 km från Hultsfred, 41 km från Linköping). Bredvid mig sitter en skäggig karl som jag hoppas är närsynt, för om han kan läsa vad jag skriver nu kommer han förmodligen att förvandlas till Hulken och slänga mig av tåget. Genom fönstret och i farten.

Jag hatar honom, nämligen.

(Fast egentligen ska det vara en tankebubbla.)

När jag tänker på saken hatar jag nästan alla på det här tåget. Om vi alla ska till Oskarshamn kommer staden att fyllas av fullständiga galningar.

1. En tjej snett mittemot mig SKRIKER i sin mobil (327 dB har jag uppmätt det till). Och så skrattar hon som en klarinett. Inget ont om klarinetter, men ur hennes strupe i en annars ganska tyst tågvagn är det en mindre njutning.

– FEM FYRA TRE TVÅ! AKTAREJ, JAG HÄLLER TE ÖVER DIG! SÅ DU SKÅLLAR IHJÄL DIG! HIRSCKRII-HAHKRIIIKRIII! JAG HÄLLER VITSÅS PÅ DIG! JAG SKA PLÅGA DIG! HIRSCKRII-HAHKRIII-KRIII! FEM FYRA TRE TVÅ! ÅKEJ, DU ÄR DÖDENS! JAAAAAAAA! HIRSCH-KRII-HAH-KRIIIKRIII! IDIOOOOT!

Dessutom har hon fötterna på bordet.

2. En dam med klapprande naglar stressar oss alla genom att trumma dem mot sin dator. Trummandet sker inte alls i symbios med klarinetten intill. Hade det varit en musikal, hade någon dragit fram en dirigent ur bakfickan för att få ordning på tillställningen. (Förmodligen beror trummandet på att hon liksom jag hatar alla andra på tåget.)

3. Mannen intill mig dricker kaffe. Han dricker kaffe med alla sinnen utom öronen och det tycker jag att han ska sluta med. Det enda han hör är musiken som han har i sina tättslutande hörlurar av Dumbo-storlek. Det vi hör är ppbbrrr, schlafs, sslluuprplll, suck, aaaah. Och så blåser han som Nordanvinden på kaffet – SSSSSCCCCCHHHHHHHH! Kaffet har räckt – och tydligen varit skållhett – i fyra mil nu! Sluuuuuurrrrrp. Ojojoj, nu börjar han knäppa fingerlederna. Han silar kaffet som en vinsmakare fram och tillbaka i munnen. Snörvlar till. Suckar. Sörplar. Blåser. Gurglar. Suckar. Fnyser. Sörplar.

Det positiva i pipsvängen är att jag har hittat ett eluttag – det första sedan klockan 12:07. Jaja, fnissa ni; för oss elknarkare är det en stor lättnad. Kolla så diskret det är:

Eluttaget på kustpilen. — Min sladd på väg mot eluttaget på Kustpilen. (Ser ni hur de längtar efter varandra?)

Nyss meddelade konduktören att om det var ok med alla, så stannar tåget inte vid Astrid Lindgrens värld, så där kan ingen kliva av. Ack. Vi ska alla förpesta Oskarshamn. Skäggige mannen drack upp kaffet nyss – efter åtta mil. Nu stånk-pustar han och suckar och gäspar intensivt. Skrikande tjejen skriker och trummande damen trummar.

Hjälp.

41 kommentarer

Ljuvliga Luleå

Publicerat av Lotten Bergman den 27 oktober 2011 12:23

Jag är ju uppvuxen i både Lund och Luleå. Och det underliga är att båda städerna är på alla sätt perfekta. Lunds lov har jag sjungit flertalet gånger tidigare – varje gång har jag även försäkrat omgivningen om att jag alls inte ska flytta; det är inte det det handlar om. Man kan ju faktiskt flirta lite med andra städer utan att för den skull riva upp bopålarna och fly fältet.

Igår var jag alltså i Luleå i åtta timmar, varav två var föreläsandes, två var ätandes, en var fikandes och resten ett enda flängande från det ena till det andra. Jag hann åka taxi, åka buss, åka BMW-cab, kramas, klia mig i huvudet när hus till synes hade flyttat på sig, snubbla i ett tjälskott (får skylla på dimman), lyssna på gubbarna på ljugarbänken inne i Kulturens hus och plinga på dörren till huset där jag bodde 1973–81.

Ungefär så här gick det till.

När jag kom till Björkskataskolan där jag gick i högstadiet, fnittrade jag först åt den linjalförsedda arkitekten som skapade detta:

Björkskataskolans vattenkammade gympasal. (Man vill liksom rufsa till lite.)

Sedan höll jag på att trilla baklänges av ljud- och luktminnen när jag ryckte upp porten. Jag fick en bekant stöt genom handen: det måste helt enkelt vara exakt samma dörr som 1977. Skolan är ombyggd flera gånger och stora ytor som förut var uppehållsrum och, eh, bara stora ytor i största allmänhet, är idag klassrum.

Vid ett bord i lärarrummet satt en liten lärare och skrev något. Jag vågade inte gå in, men knackade försiktigt på dörrkarmen utanför det öppna lärarrummet. Det var där jag 1979 ställde mig på en stol och skällde ut hela lärarkåren för att de hade mage att sno fikabröd utan att betala för sig. (Vi samlade pengar till en klassresa som sedermera gick till Rhodos.) När den lilla läraren inte hörde trots flera knackningar, tog jag mod till mig och gick in och presenterade mig för att fråga om det var ok att jag tog några bilder.

– Nämen int’ het du Bergman. Du het Stenson. Lott’n Stenson är det ju!

Det var min lilla gympalärare Rigmor! (Underligt nog kastade jag mig i famnen på henne, vilket jag nog inte har gjort med någon annan lärare någonsin. Att hon inte trillade omkull är ett under.)

Vårt hus på Midsommarvägen var inglasat och tillfixat, men sig väldigt likt. Det var förstås ingen hemma, men jag dristade mig ändå till att gå som en tjuv och titta lite. Hade det varit på den tiden som vi bodde där, hade det bara varit att öppna dörren och klampa in och gå husesyn – vi låste aldrig ytterdörren.

I shtaaan (så säger man, [tillägg efter klagomål i båset:] fast inte lika brett och brutalt som i Skellefteå, där man säger Schtaaan) blev jag storligen imponerad av så mycket. Storgatan är en gågata, men utan cykelproblem som finns i andra städer eftersom den är bred som en landningsbana. Överallt finns ljusinstallationer och informationstavlor till dem och vart man sig i Luleå vänder, finns det vägvisande pilar mot nya äventyr.

Står luleborna månne på Storgatan och grillar korv?

Hela schtaaan brann ner 1887, varför den inte som Lund går i kringelikrokar utan (som New York) är uppbyggd i ett rutnät. De fina stenhusen är från sekelskiftet, de fula plåthusen är från 1970-talet. Jag minns när huset som syns i höger bildkant (inte Stadshotellet med torn rakt fram) revs 1975 …

… för att detta skulle kunna byggas på samma plats:

Fula SAS-hotellet – som alla ändå tyckte om, för det var så lyxigt. (Numera är det ett annat hotell.) — Fula hotellet – som alla ändå tyckte om, för det var så lyxigt.

Uppdatering!
Stadsarkivet inkom snabbt (efter snälla påpekanden i kommentatorsbåset) med en bättre bild på huset som revs!

Bilden togs 1965. Så osedvanligt flott det är med de geometriska mönstren på fasaden.

Föreläsningen ägde rum i det fula gula huset på bilden ovan – ett hotell som har ärvt en slipssamling av SAS-hotellet som förut huserade på samma adress.

Slipssamlingen, som även innehåller sjalar, skärp och skägg. (Kungen kallas "Karl Gustav Bernadotte" medan hans fru heter "Drottning Silvia". Ted Kennedy hänger bredvid C.H. Hermansson och Olof Palme bredvid Markus Wallenberg.) — Slipssamlingen, som även innehåller sjalar, skärp och skägg. (Kungen kallas ”Karl Gustav Bernadotte” medan hans fru heter ”Drottning Silvia”. Ted Kennedy hänger bredvid C.H. Hermansson och Olof Palme bredvid Markus Wallenberg.)

Tips till Luleå kommun: ställ ut slipssamlingen så att fler kan se den! Fyll på med information om vilka de idag okända dignitärerna är och hur det kom sig att han som klippte av sitt skägg gjorde just det …

Under min föreläsning kom vi alla överens om att det är en Norrbottensspråkpolisturné som måste vara mitt nästa mål. Och jag kan ta med mig slipsutställningen!

Efter föreläsningen sprang jag på trötta ben med blytung ryggsäck till Norrbottenkurirens redaktion, eftersom kommentatösen Luleå-Anna jobbar där. En halvmeter ifrån henne jobbar dessutom Bittan — en av mina barndomsvänner från Midsommarvägen!

Luleå-Anna och Bittan jobbar. (Jag står bakom och skriker order om att de ska se koncentrerade ut och att den där SAOL på bordet är alldeles för gammal.)

Bittan och jag skapade ”Chalobiggs chalokladd” av allt som finns i ett kök (choklad, apelsinjuice, katrinplommon, majs, smör osv.), tillverkade människodockor i naturlig storlek som vi körde runt på spark mitt i natten och premiärbadade fötterna i kanalen en dag efter att isen hade gått. Vi pratade gamla minnen och jag både fniss-snorade och spottade kubbsmulor samt pratade på alldeles för hög volym.

Vem behöver väl uppåttjack när man kan åka till Luleå?

Jag och Bittan 1976. Vi gick utklädda runt till alla grannar för att be om bidrag till "Skit-klubben". (Det var meningen att den som lyssnade skulle tro att vi sa ”skid-klubben”.) — Jag och Bittan 1977. Vi gick utklädda runt till alla grannar för att be om bidrag till ”Skit-klubben”. (Det var meningen att den som lyssnade skulle tro att vi sa ”skid-klubben”.)

Eladaptern till datorn blev kvar i Luleå, mobilen lade av i Älvsbyn, köttbullarna på tåget var från 1973 och mina strumpor fyllde hela sovkupén med senapsgas.

Avslutningsvis en sammanfattande film med dogmadarr:

Förslag till alla kommuner som behöver en pick-me-up: åk på studiebesök med nattåg till Luleå – staden som var i samma läge på 70-talet, men som numera mår så bra. Hur kom det sig att det blev bättre? Vem drev det hela? Hur ordnade det sig så bra? Varifrån kom pengarna?

51 kommentarer

På sovtåg mot Luleå!

Publicerat av Lotten Bergman den 25 oktober 2011 21:11

Utan internet i ~~tre~~ ~~fyra~~ fem timmar försmäktar jag på detta nattåg.

Stöklotten och Martin Ljung försöker alltid att få egen kuppe.

Fast det är inte alls synd om mig. Jag har ju läst en sån därn vahettere … bok. Jag har även roat mig med att fotografera inredningen och fundera över bäddning. Eller inte bäddning. Kanske bäddning senare? Eller nu? Eller bäddning innan sovkamraterna kliver på i Gävle?

Jag bäddade innan de kom och fick alldeles ensam dra i spakar och fälla britsar och peta på saker som man annars inte petar på.

Sedan öppnade jag en av vattentetrorna bara för att markera att den var min. Och en tvål, som blev min. Sedan tvättade jag näsan med det giftiga vattnet.

Varför kan man inte dricka vattnet direkt ur kranen på tåg? Var i hela Sverige kan man idag leta upp en vattencistern som innehåller odrickbart vatten? Det är väl svårare att hitta dåligt vatten än bra? (Säger jag, som bor i en stad där man sedan två veckor måste koka vattnet för att någon har läckt något någonstans.)

Men innan internet försvann hann jag leta mig fram till Trafikverkets digitala museum för att lära mig att man förr inte kunde vara enbart generaldirektör vid järnvägen utan även stationsinspektor, konduktör, lokförare, bromsare, eldare, grindvakt, banvakt, banmästare, trädgårdsdirektör, tågstäderska och stationskarl. Tågstäderskan hade ansvar för bäddningen (som jag ju numera sköter med den äran) enligt denna anvisning från 1947:

På så här många bolster och kuddar sover jag inte inatt, kan jag tala om

Trädgårdsdirektören såg till att pynta stationsområdet och återställa eventuell röra som rälsläggningen medförde. Bromsaren bromsade och eldaren eldade, vilket påminner om min envisa kamp för att få internetvågorna in i kupén.

Några tips – en liten bruksanvisning – för de sovtågsovana:

1.
Man kan om man inte är alldeles noggrann i sin beskrivning säga att valet står mellan liggkupé (sex personer som inte måste enbart ligga utan även får sova), sovkupé (tre personer som alltså sover i högre utsträckning än alla som ligger), parkupé (två personer som inte måste vara ett par egentligen) och förstaklasskupé med inbyggd dusch och Duxmadrass. (Det står faktiskt ”Dux” överallt i beskrivningarna, vilket måste göra alla på Hästens galna av reklamkuppsavund.)

2.
Det funkar lite som på hotell med plastnycklar till kupédörrarna. Och en plastnyckel till duschen ute i korridoren.

"Hålkort" kan vi ju kalla dem för skojs skull. — ”Hålkort” kan vi ju kalla dem för skojs skull.

Förr i tiden var det bara vanliga låsvred, så om alla i kupén skulle ut samtidigt, fick man rota fram en konduktör som fick låsa och låsa upp. (Tssssst. Vad dum jag är! Förr i tiden låste man ju inte om sig!)

3.
Pottorna är borta.

4.
Man får bädda när man vill. Om man inte kan bädda, kommer någon och hjälper till.

5.
Alla som åker sovtåg snarkar – utom jag. Men alla är samtidigt tåliga människor som inte bangar för obekväma och besvärliga resor; de är helt enkelt fördragsamma.

6.
På SJ-språket, där ”tio minuters försening” kan betyda ”tjugofem minuters försening”, säger man inte ”stäng av larmet” utan naturligtvis ”kvittering”.

Om ni mot all förmodan kan läsa detta, har jag hittat lite internet. Kanske i trakterna av ~~Ockelbo~~ ~~Bollnäs~~ ~~JärvsöLjusdal~~ ~~Ånge~~ Bräcke? (Internetvågor i småportioner.)

41 kommentarer

På väg till Kalmar

Publicerat av Lotten Bergman den 18 oktober 2011 08:42

En annan är så himla bra på att komma iväg i svinottan. Jag är nere på 13 minuter nu — alltså från den sekund som jag slår upp ögonen tills jag sitter på cykeln och trampar. (05:01–05:14.) Missöden får man väl räkna med då, va?

Jag tog fel matsäck – visserligen var det också mackor och visserligen är barnen inte så nogräknade, men den som hade gjort salamimackor får idag nöja sig med mina skinkdito.
Termosen läcker.
Mina tänder är oborstade.
Den djefla mannens kontokort får sig idag en oväntad resa till Kalmar.

Det hela handlar förstås om planering. Alla kläder är framlagda, hålfotsinläggen är stoppade i rätt skor, cykellamporna är kontrollerade och cykelnyckeln är framtagen. Att en modern ståltermos kan läcka anade jag inte, de oborstade tänderna ska rensas med hjälp av tuggummi, matsäcken var god och min djefla man får helt enkelt låta bli att shoppa idag.

Via kommentatorsbåset har jag förstått att jag borde stanna längre i Kalmar än vad som är fallet – men jag lovar att inspektera Långviksbadet med vedeldad bastu, Byteatern och Packhusets buffé en annan gång.

____
Såja, nu har jag bytt i Norrköping – och stått i stationshuset som jag nog har klagat på förut (äcklig laxpaj och ombyggnadhysteri på Pressbyrån som ligger för långt bort, har jag för mig att det handlade om då). Med mina starka basketben orkar jag absolut stå och vänta i en halvtimme – men alla andra stackars veklingar är det ju synd om. Ganska många slog sig ner på det kalla stengolvet, men det säger mamma alltid att man inte ska för då får man ju blåskatarr.

Kanske skulle vi i dessa ockupationstider ockupera Jernhusens kontor och påtala att vi tågresenärer vill sitta och ha mysigt?

Ja, de var tvungna att ta till med nybrutalism för att hindra folk att sitta i fönstren. — Ja, de var i Norrköping tvungna att ta till med nybrutalism för att hindra olydigt folk att sitta i fönstren.

För att återvända till termosen som så mystiskt läcker trots ointagligt stål, är det förmodligen så att det vilar en förbannelse över mig och mina termosar.

I tvåan i gymnasiet åkte klassen på fågelskådning med tältövernattning. Min termos med varm choklad gick sönder i tusen bitar och dränkte min extremt syntetiska sovsäck, som aldrig blev sig riktigt lik. (Forna tiders termosar hade glasinsida och var väldigt sköra, förstår ni ungdomar. Därför hade jag så smart lindat in termosen i sovsäcken. Lite som dadlar i bacon.) Jag fick sova utan ens en värmande tröja i ett tält mellan Perre och Erik S., som tyvärr inte alls tog tillfället i akt på något sätt utan låg med ryggen ogästvänligt vänd mot mig.

När jag nu tänker efter, kändes det ungefär som på stationen i Norrköping.

79 kommentarer

Så vad gör man då på Bokmässan?

Publicerat av Lotten Bergman den 22 september 2011 23:57

Inte vet jag vad andra gör. Jag tror att de träffar gamla kolleger, gör bokfynd, kritiserar bedagade kändisar som har glömt att tvätta håret, luktar på antikvariska böcker, står i toakö, går runt och bara njuter av miljön och är ganska hungriga mest hela tiden. Se, här går M.A. Numminen och är hungrig:

Och här gör Lars Ohly bokfynd:

Stackarn har ju inget privatliv; här kan man ju nästan se vilken kod han knappar in!

Här går folk in för att stå i toalettkö:

Många av herrtoaletterna har med enkla medel gjorts om till damdito. Förvirringen är stor när det första man ser är två pissoarer som med gapande munnar inte alls ser inbjudande ut.

Själv fnittrar jag mest. Nu ikväll fnittrade jag såpass att jag fick muskelbristning i vänster tinning.

Fnitter, fnitter i en gigantisk pocketstol. (Contradiction in terms.)

Ja, ok, jag pratar också. Hjälp vad jag pratar.

– Tyst, min mun, säger jag till mig själv högt och tydligt.

Men munnen den bara mal. Två tyska redaktörer (Pia Götz und Maria Dürig) som egentligen bara ville äta varsin köttbit på restaurangen som heter Babar, fick höra mitt prat mellan tuggorna. En bißchen ditten, ein bißchen datten. Vi försökte tillsammans komma på en bra titel på Dawn Frenchs bok ”A Tiny Bit Marvellous” som på svenska heter ”En liten smula underbar”. På tyska är det tydligen stört omöjligt att komma på något bra och tillräckligt oxymoroniskt och Dawn är visst hemskt svår att få tag på. När Pia und Maria frågade oss om vi (som var så initierade) var förläggare, sa jag helt frankt att vi var författare. Det kändes så bra att jag fortsatte att säga det resten av kvällen. När vi hamnade i en vansinnigt lång kö för att komma in på ett disco, ljög jag så friskt och fräckt att vi plötsligt stod och dansade som John Travolta och Uma Thurman utan att ha stått mer än 20 sekunder i kön.

Jag kommer förstås att få mitt straff. Man ljuger inte utan att karma kommer och sätter krokben runt kröken. Just nu piper det t.ex. alldeles förfärligt i mina öron. Och kameran har gått sönder. Jag har skavsår på vänster lilltå. Och minsann råkade jag inte köpa två sms-biljetter till spårvagnen. Ah well. Allt är i alla fall ein kleines bißchen wunderbar. Nur ein wenig erstaunlich?

18 kommentarer

Framme i Göteborg och Bokmässan 2011

Publicerat av Lotten Bergman den 21 september 2011 23:27

Vad gör man när man håller på att somna i 110 km i timmen?

Jag slog mig först på kinderna. Sedan öppnade jag fönstret. Sedan sjöng jag med så högt jag kunde i ”Born to be Alive” som spelades på radion. Sedan sänkte jag hastigheten till 90 och plockade fram termosmuggen och hällde det varma teet över hela magen och i knät. Det gjorde susen! Jag vrålade ”aaaaaaaarghhhhhh” där h:na symboliserar en kraftig flämtning. I en kass deckare hade det stått:

– Aj, flämtade hon samtidigt som hon sträckte sig efter sin iPhone 4.

(I själva verket stannade jag på första bästa rastplats för att ta en bild. I själva verket var det alls inte meningen att jag skulle skålla mig. I själva verket var jag faktiskt inte så himla trött.)

Jag körde alltså med en fullproppad bil till Göteborg. Tyvärr stod det ett jättestort Ikea i vägen så resan tog faktiskt hela dagen. Jag tror att det mest berodde på att Ikea i Örebro hade en enda kassa öppen klockan 12:54 och kön ringlade sig in på lagret. Jag räknade oss till 23 personer bakom mig och gick fram till kassan för att säga ”jag tror att det är läge att be en kollega öppna en till kassa eftersom folk knorrar farligt bakom mig”. Om jag någonsin har blivit ignorerad, så var det där och då. Jag vände därefter upp blicken och hittade detta:

"Värt mål i kassan är att hjälpa en kund samtidigt som vi har tre väntande i kö." — ”Värt mål i kassan är att hjälpa en kund samtidigt som vi har tre väntande i kö.”

– Objection! hade jag frustrerat slängt ur mig med ett höttande pekfinger om denna motsägelse hade skett i en rättegångsfilm.

Så körde jag vidare mot Västkusten. I flera mil låg jag bakom en synnerligen mystisk bil utan registreringsskylt – förmodligen var den full av bovar och banditer samt guldtackor och lik i baksätet.

Tyvärr ser det ju bara ut som om jag har retuscherat och suddat på registreringsskylten.

Tänk att jag alltid har tyckt att det är så overkligt när bilar i filmer har manipulerade skyltar. Nu vet jag bättre – det är bara att rycka bort dem helt när man behöver smita.

Framme vid Mässan sammanstrålade jag med min djefla man och vi låtsades att vi var journalister så att vi skulle komma in på ”Pressnatta”. Inträdesbiljetten som vi visade upp kan ha hjälpt till lite. (Tack, Petra och Anna!) Det var en stor tillställning med massa att äta och dricka och allt detta i en lokal som var ambitiöst Alfapet-pyntad. Eller kanske Wordfeud. Eller om det var Scrabble.

Jag försökte mingla på Lennart Hellsing-vis

i färgglada kläder
med en hand på ryggen
med en hand som håller i ett fyllt vinglas
nyfiket tittande på alla människor
stundom stillastående för att motta folkets jubel.

Det gick åt pepparn. Jag var helt enkelt lite för blyg och faktiskt inte ett dugg som Lennart Hellsing.

Vi gav upp minglet och gick genom den mörka Göteborgsnatten och stannade då till vid staketet som hindrar nyfikna sörmlänningar från att springa in på planen.

Visst är det odling av puppor som ska klona människor som bodysnatchar oss? Tänk på det när ni hör mig väsa:

– Sleep … Sleep … and be born again into a world without fear and hate …

27 kommentarer

I London: Welcome to the Machine … med mera

Publicerat av Lotten Bergman den 24 augusti 2011 10:18

Stickor och strån ryker i kommentatorsbåset när jag råkade skriva ”ångturbiner” istället för det korrekta ordet. (Osäkert vilket.) Mycket charmigt – det här med specialistkunskaper tycker jag ju om. Men nu ska vi försöka reda ut vilka maskiner och apparater jag stötte på i London.

(Precis som när jag skriver om sport, försvinner härmed halva läsekretsen med ett stön.)

När jag har varit i gamla fabrikslokaler i Sverige har maskineriet varit svart. Eller grått. Ibland har det skiftat i en upplyftande beige nyans – helt i stil med den svenska befolkningens vinterkläder. I Tower Bridges gamla öppningsmaskineri ställer man sig däremot och gapar av pur färgglädje och känner att nämen va, är vi kanske på tivoli eller modevisning?

Kanske lite för stor, men annars hade man väl kunnat ha den som brosch?

Precis som när man klär sig, ska man i maskinparken se till att ha accessoarer i matchande färg:

Den röda i bakgrunden är ett oljefilter -- Wells’ waste oil filter. — Den röda i bakgrunden är ett oljefilter — Wells’ waste oil filter.

På en informationsskylt står det:

This is the Hydraulic Pump for Engine A. This was the fourth step in opening the bridge. This is where steam power was charged into hydraulic power, to be sent to the bridge.

The drive rods from the engine powered pistons. The pistons moved backwards and forwards inside cylinders filled with water. They forced water into pipes, which created pressure.

This water pressure was used to create hyraulic power. Hydraulic macines can create much more power than steam.

Smycken ska man ju också ha förstås – gärna bärnstensörhängen med små metallfästen som bryter av mot den gröna kavajen med de rödsvarta revärerna?

Smörjande olja i vackra behållare sades detta vara. Men jag vet inte, jag.

Och här kommer de läckra underkläderna – en bh med metallspännen och inbyggda läckagebehållare:

Eller så är det en ångpanna? — Eller så är det kanske en ångpanna?

Än en gång måste jag säga att dåtidens byggnadsverk och teknikkunskap imponerar på mig sådär så att jag skakar på huvudet och banalt säger ”men oj vad duktiga de var då”. Tower Bridge byggdes på åtta år 1886–94, och i morse på nyheterna hörde jag att en simpel gångbro tar två och ett halvt år att färdigställa. Delar av tunnelbanan i Stockholm är avstängd sedan flera månader och jag tänker (förlåt nu alla som arbetar där, tänk på att jag inte vet vad jag pratar om): ”Åh, vad 1800-talets ingenjörer hade kunnat göra storverk på samma tid”.

På HMS Belfast fanns en liten underbar tuppkamsmanick som var en klädmärkningsgrej. Vilken skönhet!

Jenner Marking Machine, A. & C. Jenner, LtD, Mitcham, Surrey.

Men nu är det så förvirrat att jag inte bara gillar 1800-talets vackra teknik utan även fascineras av gammal brutaldesign. Alla maskiner med on/off-knappar är så fina! Man tar tag i den lilla spaken och trycker ner den för att sätta på. Snäpp! Och så trycker man den uppåt för att stänga av. Snäpp! Jag och tre tioåringar testade alla knappar uppe i styrhytten (heter det nog inte) på det gamla krigsfartyget.

Jag antar att kommunikationen mellan kommandobryggan och bomblagret (heter det nog inte) numera sker på annat sätt – men det här lär ha varit mycket effektivt på sin tid: att ropa i rör och trattar.

HMS Belfasts guide med lättbegripligt gränssnitt. On/off, liksom.

Nu till modern teknik som funkar jättejättejättebra: inspelade guider i örat.

Jag har nog inte använt sådana sedan kassettbandstiden på 1980-talet och blev nästan lite förälskad i den här apparaten på HMS Belfast (se vänster). När jag skulle lämna ifrån mig den efter rundturen, kändes det lite som att släppa lustgasen under mina förlossningar: kan jag inte få behålla den, snälla rara? Skyltar inne i båten visade vilket nummer man skulle knappa in och rösterna berättade precis det som vi ville veta. Ibland kom knarriga intervjuer med gamla sjömän som hade tjänstgjort på båten – en man berättade hur man inledningsvis tvättade sina kläder: alla fick tvätta själva i en liten hink!

Klädtvättning kallades ”dhobeying” från hindis ord för tvätt: dhob.

I St Paul’s Cathedral (där man inte på några villkor får ta bilder) fick vi moderna guidemaskiner: specialtillverkade i Apple-stil. Det kallades ”ipod-technology” och var alldeles förfärligt enkelt att hantera för alla som är vana vid pekskärmar och menyer.

Nere i kryptan var det mörkt och i ett hörn kunde jag fotografera manicken utan att bli arresterad.

Sankt Paulskatedralen tog förresten 35 år att bygga. Just saying.

Men nu är det slut på apparatrapporten! På våra irrfärder runt London Bridges stationsområde hittade vi Borough High Street med spökskyltar från den viktorianska eran. Läs: The Monster – Ready Made & Bespoke Clothing Establishment. Visst låter det modernt med ett klädmärke som kallar sig Monster? (Men monster.com är inte ledigt och heller inte ett klädmärke.)

På den högra sidan står det Albion House Clothing Company Branch Establishments Paris, Antwerp and Ghent. — På den högra sidan står det ”Albion House Clothing Company Branch Establishments Paris, Antwerp and Ghent”.

Ser ni att man också kan se hur det gamla huset såg ut i konturerna?

Anyhow. I Londons tunnelbana (som jag alltså gillar) slog det mig att de är dåliga på att se till att skyltarna kan ses tydligt, och så tänkte jag att jamen hurra, i Sverige vet vi att ha tydliga skyltar! (Ett måste eftersom det är komplett omöjligt att på perrongen höra vad de säger i de skrälliga högtalarna från anno dazumal.)

Väl hemma igen tog jag en bild på Centralen:

Äsch då. Saker i vägen och ganska otydligt även här.

40 kommentarer