Etikett: resa

I London: Down in the Tube Station at Midnight och sånt

Publicerat av Lotten Bergman den 23 augusti 2011 00:05

Tre syskon. Visserligen står det på skylten var vi är, men vi är ändå vilse.

Kanske är det så att London under OS-året 2012 ska gå så mycket som möjligt i blått – jag har försökt hitta bevis för det, men misslyckats. Tower Bridge har varit blå och färgglad sedan 1977, så där har jag inget att hämta. Titta, till och med befästningsplupparna i murverket strax bredvid Towern är blåa:

När vi gick en Jack the Ripper-vandring höll jag inte på att ta mig härifrån och fick älga genom de farliga kvarteren för att hinna ifatt gruppen:

Nummer 11. Och "Eleven and a half". Så vackert. — Nummer 11. Och ”Eleven and a half”. Så vackert.

Ripper-vandringen tog oss till områden där vi aldrig någonsin hade hamnat på egen hand. Regnet öste ner och den lättklädda guidens långa kjol slafsade inte bara runt hennes fötter utan sökte sig som en bläckfisk mot oss andra och våra blöta fötter. När vi var klara med turen och alla kvinnorna hade blivit mördade – där vi fick veta exakt hur tarmarna hade placerats och vilka inre organ som hade plockats ur – höll jag på att tappa bort hela församlingen igen. För jag hittade detta hus:

Visst måste det väl vara så att det gamla huset revs, men väldigt försiktigt så att en liten kuliss kunde behållas? Och den integrerar man inte i det nya huset utan balanserar en liten bit framför? Och ingen i det nya huset brys sig ett dugg om att det blir mörkt i deras rum? — Visst måste det väl vara så att det gamla huset revs, men väldigt försiktigt så att en liten kuliss kunde behållas? Och den integrerar man förstås inte i det nya huset utan balanserar en liten bit framför? Och ingen i det nya huset bryr sig ett dugg om att det blir mörkt i deras rum?

I ett helt annat område – nära London Bridge – hittade jag ett annat slags kulisshus:

Finhus på framsidan och fulhus på baksidan. Ni som är vet: berätta för mig – är det här vanligt? — Finhus på framsidan och fulhus på baksidan. Som i Vilda Västern. Ni som är vet, berätta för mig – är det här vanligt?

Min vana trogen har jag även inspekterat matavdelningen i ett av alla varuhus. Tyvärr har våra matbutiker hunnit ifatt omvärlden nu – luttrad gäspade jag framför kilometerlånga rader med mjölkprodukter och tre meter höga hyllor med världens alla flingor. Precis som på Louvren, liksom. Men på tårtfronten ligger vi efter så länge vi envisas med att ha riktig grädde och inte glasyr på toppen.

Eftersom hela London håller på att renoveras, putsas till och lagas (och, om jag inte har fel, målas blått), finns det många staket att välta omkull, plank att klottra på, avspärrningar att kliva över och koner att sno.

Den här killen tiggde pengar genom att sjungtuta i konen. Konsång kan vi kanske kalla det. — Den här killen tiggde pengar genom att sjungtuta i konen. ”Konsång” kan vi kanske kalla genren.

Jag förstår att svenska politiker åker utomlands för att inspireras av sådant som fungerar i andra länder. Men jag tycker att de har missat vissa saker som t.ex. tåg som tål både klimat och älgar, tydliga skyltar i tak och instruktioner på golv. För att inte tala om ordergivningen vid varje övergångsställe:

Jag hade helt enkelt varit jätteöverkörd utan dessa bokstäver.

I centrum finns perfekta kartor för oss utan lokalsinne och avståndsbedömning. "Hit tar det fem minuter att gå" – underbart! — I centrum finns perfekta kartor för oss utan lokalsinne och avståndsbedömning. ”Hit tar det fem minuter att gå” – underbart! Gör så i Sverige!

Vi diskuterar och jämför hela tiden — vilken huvudstad (eller annan stor stad) fungerar bäst? (Nej, man kan förstås inte definiera ”bäst”.) Londons komplicerade tunnelbana har oförtjänt dåligt rykte, men är hur simpel som helst när man väl har förstått att man ska fokusera på färger och riktningar. När ett tåg kommer till plattformen, står nästa station längst fram på tåget – inte slutstationen. Förstås! Vi tycker helt enkelt att London är en väldigt, väldigt turistvänlig stad – men tar gärna emot protester.

Nu måste jag berätta mer om den återuppbyggda ”The Globe”, som jag ju berättade att jag dyrkar. (Fuskteater! fnyser Orangeluvan och påpekar att det finns både sprinklers och skumsläckare i den nya teatern. Jag fnyser tillbaka på ett helt annat sätt och låtsas inte om hennes svammel.) Bygget finansierades av privata donationer, och alla som bidrog med minst 3 000 kr fick sitt namn inristat i stenarna som man går på. Och se – där är ju John Cleese! Och Michael … öh, vem?

Men det här handlar inte om en helt vanlig felstavning. Nej, det var John Cleese som sa att han gärna skulle betala sin bäste vän och kollegas sten, särskilt om han då skulle få det stora nöjet att se till att Michael Palins namn blev felstavat.

Jodå, sa The Globe-människorna, det skulle ju gå bra. Och sedan såg de till att Palins sten blev mycket större än Cleeses. Michael Palin har meddelat att han är mycket nöjd med arrangemanget.

27 kommentarer

I London: Much Ado About Nothing och annat

Publicerat av Lotten Bergman den 20 augusti 2011 01:59

Vi går och går, här i London. Broder Jakob suckar och stönar av ryggont och blåsor under fötterna medan Orangeluvan med små förtjusta pip deklarerar att hon har träningsvärk både här och där. Själv har jag ju basketmuskler, ingångna skor och russin i fickan för eventuella blodsockerdippar så jag mår finfint trots att jag luktar som en svettig italienare under armarna.

Nu ska ni få tips på en fullständigt perfekt turistdag om ni liksom vi gillar museer, byggnadsverk, historia och fallossymboler.

1.
Towern – en medeltida borg som faktiskt för tankarna till Disney när hela alltet är upplyst på kvällen.

Den guidade turen leddes av en fantastiskt rolig karl – en Beefeater – som däremot var butter som Scrooge när jag efter rundturen överföll honom med översvallande beröm.

– You were fantastic! I loved every word and will recommend this to everybody I know!
– Ehm.

Towern har sedan urminnes tider hyst minst fem korpar eftersom legenden säger att landet kommer att gå under utan korpar just på Towern. Stackarna vandrar omkring vingklippta på Towerns marker och fotograferas av turisterna som hade de aldrig sett en fågel. (Tog jag en bild? Javisst.)

2.
Tower Bridge – som är blåmålad! Det ser inte klokt ut samtidigt som det är jätteläckert – och insidan är otroligt imponerande med muttrar stora som kanelbullar.

Och vet ni att det till 1804 var is på Themsen? (På vintern dårå.) Och att bron öppnades för båtar med ångturbiner till 1972?

3.
HMS Belfast är ett litet smidigt fartyg som man sedan 1975 har kunnat inspektera på insidan. Se så snyggt de har lagt ut alla bomber och granater – som ett afrikanskt trähalsband.

I och för sig tyckte vi inte att det skeppet särskilt litet och smidigt – men våra referensramar när det gäller krigsfartyg är begränsade. Det var med andra ord gigantiskt. Och inte höll vi på att ta oss därifrån heller – det så mycket att se! Som ett Madame Tussaud’s fast bättre!

Tandläkaravdelningen på HMS Belfast. (Nu förstår ni att bilden i gårdagens inlägg var från sjukstugan.)

På hela skeppet finns sådana här förtjusande, blankputsade mässingsskyltar.

4.
The Globe. Det är alltså en kopia av Shakespeares teater – och att kliva in i den är kanske det närmaste en religiös upplevelse jag har varit. När guiden berättade om forna tiders föreställningar och om hur alla har hjälpt till med finansieringen och nutida föreställningar och hur publiken kommer nära skådespelarna och hur skådespelarna pratar med publiken kändes det nästan som om jag skulle börja gråta av lycka. Jag tittade på Orangeluvan, som såg intresserad men inte så värst salig ut. En man bredvid mig gäspade lite förstrött. En kvinna snett framför mig pillade på sin telefon. Jag drog efter andan för att inte snyftstöna högt och ljudligt. Höll jag månne på att förlora förståndet? Men så sneglade jag på Broder Jakob, som såg alldeles hög ut – överväldigad som han var.

– Ta en bild på mig här på scenkanten! Här! sa han och liksom omfamnade scengolvet.

5.
The Rickety Bridge eller The Wobbly Bridge (aka The Millenium Bridge) är en gångbro som när den öppnades 2000 kom i självsvängning och fick stängas för att sedan repareras under två år. Den leder direkt till …

5.
… St. Paul’s Cathedral som är så stor och mäktig att man bara går omkring och ooooar och aaaaaar och säger ”men huuuuuuuuuur kunde de bygga så här?”

6.
The Monument (The Monument to the Great Fire of London) är en drygt 60 meter hög obelisk som är ett ihåligt torn som byggdes till minne av den stora branden 1666. (Bra årtal.) Blott 311 trappsteg leder oss turister upp till toppen, där vi får svindel och snabbt tar oss ner igen.

Det roligaste med trappan (här står vi längst upp) var att den var så smal att alla bredhöftade blev tungna att bumpa med varandra eftersom alla som skulle upp gick samtidigt som alla som skulle ner. — Det roligaste med trappan (här står vi längst upp) var att den var så smal att alla bredhöftade blev tvungna att bumpa med varandra eftersom alla som skulle upp gick samtidigt som alla som skulle ner.

Charles Dickens skrev om Monumentet år 1844:

”… if the day were bright, you observed upon the house–tops, stretching far away, a long dark path; the shadow of the Monument; and turning round, the tall original was close beside you, with every hair erect upon his golden head, as if the doings of the city frightened him.”

Sedan är ni nästan hemma vid hotellet igen och har inte slösat en enda krona på tunnelbana. Däremot är ni jättehungriga och sura och behöver massage på vaderna och en stor öl för att kunna diskutera politik och sport samt konst med era syskon.

Oj, jag glömde ju:

Jag i kaptensstolen på skeppet. Och där ser ni kanonfallosarna.

76 kommentarer

I London: Ticket to Ride och lite annat

Publicerat av Lotten Bergman den 18 augusti 2011 23:56

Jag sitter ohyggligt högt på mina svenska hästar och ryar om hur enkelt det är att komma ut på internet hemma. Jag har i två dagar försökt köpa mig en uppkoppling, men får bara felmeddelanden och suckar till svar. I hotellreceptionen sa personalen att de diskuterar en annan lösning, men att den nog ligger ”ett par år i framtiden”. Å ja ba:

– Hm. Och OS ska gå här nästa år? Hm.

Nu har jag i alla fall betalat en halv förmögenhet för att få skriva av mig lite. Först det viktigaste: kolla vem som serverade oss mat på Wagamama!

Jag, Broder Jakob och Orangeluvan är alltså i London här och slarvar runt. Vi har inte sovit i samma rum sedan sent 1970-tal och upplever både det ena och det andra. Broder Jakob hostar i sömnen och Orangeluvan snarkar och sparkar omkring sig. Själv ligger jag tyst och stilla som ett lik på lit de parade.

Nu kommer en mycket, mycket stark rekommendation för eventuella Londonresenärer: hotell Novotel vid Towern. Om man är ute i god tid är det snorbilligt och läget är alldeles perfekt på alla sätt och vis. Frukosten ser ut så här:

Inglish breakfast. Men var är baconet? — English breakfast. Men var är baconet?

Nej, inte my cup of bacon. Sidfläsk, va?

Vid frukosten finns två bås med bord, stol, tv-skärm och hörlurar. Jag trodde först att det var något slags material för personalen – övervakning av köket eller kommunikation med vaktmästaren.

Men det är ren service för mat som måste intas framför tv:n.

Lite konstigt är det att vi inte har råkat ut för ett enda missöde. Inga kravaller, inga tjuvar, inga fall i trappor och inga kaskadkräkningar. Fast på en restaurang bad Orangeluvan servitören att byta bort en smutsig tallrik, som sedan visade sig bara vara en skål för musselskal. Jag försökte konversera en städerska genom att fråga vad en dörrstopp kan tänkas heta på engelska. Men istället för att prata normal engelska med ord som ”what do you call” eller ”English word for”, sa jag:

– Does it have a name?

Städerskan tittade förvånat på mig och svarade på väldigt bruten engelska:

– Anna Iskovitsch.

Så nu vet ni det.

Eftersom vi alla tre saknar lokalsinne, begriper vi inte hur vi har lyckats hitta fram till allt – men jag tror att det beror på att jag agerar t-u-r-i-s-t och läser karta och guidebok och frågar alla om råd och anvisningar – i alla fall alla som ser ut att kunna gå och prata på en gång. Se bara vilket proffs:

Sedan har vi ju shoppat också. Kanske speglar våra inköp våra personligheter?

Orangeluvan köpte föryngringskräm, kortstrumpor, ett paraply, smink och borttagningsmedel till smiket, en berlock, lockspray och en mugg till mamma. — Orangeluvan köpte föryngringskräm, kortstrumpor, ett paraply, smink och borttagningsmedel till sminket, en berlock, lockspray och en mugg till mamma.

Jag köpte bullformar i silikon, föryngringskräm, markasitörhängen, smink, lockspray, vitlöksburk och te till pappa.

Broder Jakob köpte två knivar. Och undrar nu om det är en hovkrats som han har fått på köpet.

Vad är det för blått, vackert tyg som ser ut som sjövatten med små krusningar? undrar ni. Det är den noppiga filten på ena sängen förstås. (Men det är ett bra hotell!)

Och så ännu fler rekommendationer: Ett Oystercard till tunnelbanan! Och The London Pass – ett kort som ger fritt inträde till en farlig massa museer.

Återkommer så fort internetet återkommer!

34 kommentarer

Det fantastiska kommentatorsbåset

Publicerat av Lotten Bergman den 8 augusti 2011 17:23

– Lotten Bergman, så här på 100-årsdagen måste vi ju få fråga: vilken var den roligaste tiden i ditt liv?
– Vad säger han? Vem? Vilken låda?
– FRÅGA! NÄR VAR DET SOM ROLIGAST?
– Hur ska jag kunna veta när du är som roligast?
– DU!
– Ja, jag säger ju det. Inte ett dugg rolig. Dessutom har du en fånig mustasch.
– När du ser tillbaka …
– Kommer inte på fråga. Kanelbullar gjorde jag senast någon gång i slutet av 1900-talet.

Mina gener är sådana att jag på ålderns höst 1) kommer att få dålig hörsel 2) inte kommer att minnas ett endaste dugg. På min 100-årsdag får ungdomarna helt enkelt rota i de gamla bloggarkiven, så är det. Därför berättar jag när jag har som roligast.

Jag har inte träffat alla i kommentatorsbåset – men många av er som kommenterar har öppnat era hem och låtit mig sova över på golvet i hallen, på finsoffan och i tältsängen, en familj åkte flera mil för att titta på flygplan med mig, många har trillat in i mitt hus och några har dessutom låtit mig komma på studiebesök. Jag har er alla att tacka för många, många skratt. Nu ska ni få se hur en av långskrivarna i båset ser ut:

Han bor med sin fru Karin i obygden bortitok, dit man kommer via en slingrande grusväg med grässträng i mitten. Vägen går inte att beskriva med ”ta vänster, sedan höger”: man måste ha värden i örat för att komma fram. Så hur vågar jag mig dit – med barn och allt? Ptja, positiv magkänsla kanske?

När man kör in på den enorma gårdsplanen framför Skogsgurras hus, skriker man små förtjusta pip-tjut eftersom det inte står ett enormt hus på tomten, utan två!

1. Boningshuset från 1862 målades senast 1923, men är i bättre skick än utsidan antyder.

Det övergivna huset är från 1876, och faktiskt i lite sämre skick än utsidan antyder. — 2. Det andra, nästan övergivna huset är från 1876, och faktiskt i lite sämre skick än utsidan antyder.

Den vänstra delen av det trasigare huset är faktiskt från 1700-talet, och någonstans där i fogen mellan de två århundradena har något satt sig på sniskan så att taket böljar lite. Men äsch – självklart måste vi ju gå in och titta, kom barn!

Sa jag.

Fru Karin skakade då på huvudet och sa att nej, där har ingen varit sedan hennes pappa dog 1973, och nej, det är inte tillrådligt att ta med sig barnen och ta för guds skull på er stövlar. Skogsgurra sa ”det här vågar jag inte titta på” och försvann.

Som ni ser på bilden ovan har verandan ingen entrétrappa – man får klättra upp på en stege. Jättespännande!

Här på verandabänken har ingen suttit på snart 40 år.

Och på den lilla tvättlinan har ingen tvätt hängts på snart 40 år.

Vi öppnade en knarrande dörr utan lås och klev in i en vacker, färgglad hall med sviktande golv.

Jag sa ”titta, det finns andra som målar på väggarna i sina hem” till barnen och traskade vidare. På golvet låg något som såg ut som en rebus:

I ett skåp fanns 13 båtmotorer, i en soffa låg en stor gipsbyst, i ett fönster fanns det dryckjom.

På ett ställe var golvet så murket att jag höll på att åka rutschkana rakt ner i källaren. Jag vände upp blicken och hittade en ledtråd: en balja på drift.

Bilden är suddig, ja. Iver, sinnesrörelse, halka och mörker kan ha varit bidragande orsaker.

På väg ut igen, anade vi vilket partyhus det nog hade varit en gång i tiden.

När vi kom in i boningshuset igen för att leta upp Fru Karin och hennes Skogsgurra, möttes vi i hallen av en liten smidig räknesticka.

Observera gärna den gömda dörren i trappan: man tar loss en bit av ledstången för att ta sig in där!

Vid en taffel mellan två stora golvur satt Fru Karin och spelade.

Och sedan försvann tiden i ett huj – vi pratade i munnen på varandra, inspekterade ägorna, drack champagne, letade efter gamla tapeter, irrade upp på vinden för att kolla på räknemaskiner, drack te och pratade varandra sönder och samman. Vid midnatt sa Skogsgurra ”nämen om man skulle ta och äta något?” och bad Åttaåringen om ett förslag på nattamat. Denne förslagne lille pojke öppnade kylskåpet och sa bestämt att bacon och ägg skulle sitta fint.

Därför satt vi klockan halv ett på natten och åt ägg och bacon som den naturligaste sak i världen. Sedan kröp vi till kojs. Eller … de andra lade sig på soffor och madrasser – jag kröp in här:

"Lottens antikatt-tält” kallas detta. — ”Lottens antikatt-tält” kallas detta.

För så är det med nästan alla som jag känner: de har katt. Och där de förnicklade katterna är, kan jag ju inte vara med astmaväs och nässnor samt ögonkli. Därför byggde Skogsgurra detta enkla tjäll till mig. Under natten åskade det och regnade som aldrig förr — och där låg jag bredvid en fotogenlampa, en dator och en kofot (ännu en rebus?) och hade det hur bra som helst.

Men nu till dagens läsarfråga. Vi gjorde ett gemensamt besök på det lilla Arbetarmuseet i Gråbo, där Skogsgurra vevade igång en gammal grammofon på hög volym och nästan ville ta med sig en fin älgtavla hem. Där fanns även en gammal skolsal, med dessa mystiska matematikredskap:

Vet någon av er hur de användes i skolundervisningen? Det är plywoodremsor som hänger styvt och obegripligt. (Museipersonalen visste inte heller.)

51 kommentarer

Jag och andra konstnärer

Publicerat av Lotten Bergman den 1 augusti 2011 11:53

Ni ser hur Selma står där och blänger mot fotografen? Eller vänta, hon kanske bara står där och ser ut som hon ~~borde~~ gjorde. Klänningen ser förstås lite för tajt ut vid axlarna. Hon kanske har obekväma skor? Och ont i den onda höften? Eller vänta, det är förstås alldeles för varmt ute och hon vill ju bara in i huset igen för att fortsätta att skriva.

För hand.

Vid ett skrivbord.

På icke alls ergonomiska stolar.

Detta gnager i mig som en bäver i byggartagen. Förr i tiden skrevs storverk och odödliga alster av människor som satt fast i korsetter och kravatter och som dessutom var tvungna att använda krånglande pennor och som inte kunde slå upp ett endaste dugg på internet. Hade de halsfluss, mjältsjuka eller kallbrand var det bara att stå ut och hoppas på det bästa. Och om de ville ha lindrande te, fick de vänta i många fler minuter än vi gör idag på att vattnet skulle koka.

I väntan på min lidnerska knäpp och därpå följande Nobelpris, far jag omkring och besöker allehanda konstnärer och författare för att klappa lite på dem.

När vi kom till Frödings födelseplats började det spöregna samtidigt som vi var hungriga, och eftersom Fröding ju inte alls värkte fram något strax efter födseln, sprang vi bara fram till honom och sedan tillbaka till bilen. Detta kallade vi Frödingeloppet.

När vi närmade oss Kristinehamn, tog vi en omväg för att skåda Picassos jättestaty som föreställer hans fru och alls inte en envingad skata.

Picassos fru hade det kanske jätteroligt? — Picassos fru hade det kanske roligare än vi?

När vi i hällande spöregn och 97 sekundmeters motvind hade kämpat oss fram till Picassoskulpturen, stannade vi i 5,2 sekunder för att hinna föreviga upplevelsen – sedan rusade vi i samma jädra motvind tillbaka till bilen. (Obegripligt meteorologiskt fenomen.) Detta kallade vi Picassoloppet.

Men det besvärligaste var egentligen det som upptäcktes på Mårbacka: bildarrangemanget.

De måste ha flyttat på soluret! Klåpare!

Nu ska jag sätta mig i en miljölampas dassiga sken och på kollegieblockspapper med en kass reklampenna från Q8 skriva storverk och odödligheter. Jag ska ta på mig ett par för små jeans och äta sill också. Sedan ska jag definitivt utnämna barnen till mina ödmjuka tjänare och skicka bud via sms närhelst jag behöver assistans.

– G’morrn, Elvaåringen. Jag tar frukost på sängen idag, tack.
– Men mamm…
– Scccchhhhhh. Mamma skaaaaapar.

Krafs krafs. … hon kom som en virvelvind med en mobiltelefon i ett nyckelband om halsen … Just så.

75 kommentarer

”Varför ska man leva när man ändå dör till slut?”

Publicerat av Lotten Bergman den 25 juli 2011 15:36

Man kan inte skydda sina barn från vettvillingar med skjutvapen – hur mycket man än tvingar dem att cykla med hjälm, varnar dem för att äta rutten leverpastej eller lär dem att inte gå ensamma på Sicilien efter mörkrets utbrott. Det som hände i Oslo och på Utøya är så otroligt osannolikt att man – under korta stunder – kan få för sig att det kanske enligt Tage Danielssonsk logik nog egentligen inte har hänt.

Jag var ute och långkörde med tre av barnen när vi via telefonen började få rapporter om antalet fönster som hade gått sönder i centrala Oslo. Antalet fönster. Inte döda människor: bara trasiga fönster. Men rapporterna blev fler och fler och mer och mer absurda samt fruktansvärt ingående. Samtidigt blev mina och Sjuttonåringens förklaringar för de två yngre barnen i baksätet (åtta och elva år) alltmer ansträngda. Man kan inte blunda för livets grymheter, men man kan i alla fall kisa en smula så att det blir lite suddigare.

Nu har vi ältat tragedin i nästan varje vaket ögonblick sedan i fredags och börjar komma till de mer existentiella frågorna, t.ex.:

”Men mamma. Varför ska man leva när man ändå dör till slut?”

Jamen om inte annat för att få tillfälle att göra och uppleva diverse – som att härma statyer:

”Den lycklige Arbogafilosofen” i gott sällskap.

Eller för att få komma in i kommentatören Skogsgurras ljuvliga hem som var fullt av tokerier som en räknestickssamling, en räknemaskinssamling och en taffel, samt:

Dessutom måste man leva för att inför världens största kakavdelning i en helt normal butik helt enkelt svimma av glädje:

– Men hur svimmar du egentligen? – Svimma? Sa hon inte "simma"? — – Men hur svimmar du egentligen? – Svimma? Sa hon inte ”simma”?

Och om man inte lever kan man inte hitta Sveriges billigaste bensin: 4,85!

Eller om det kanske står något annat där på skylten.

Men främst lever vi just nu för att någon ju måste ta hand om och begrava den döda hackspetten i trädgården.

Vi packade in Hacke H. här ovan i ett tyg med symboliskt värdefulla båtar på, sjöng ”Mormors lilla kråka” under processionen och ska strax tillverka en passande gravsten. Och vips, blev det här med döden för barnen lite mer gripbart – samtidigt som det här med döden aldrig förr har varit så gripande.

18 kommentarer

Tre trasiga telefoner i Viken, Varberg och Vänersborg

Publicerat av Lotten Bergman den 7 juli 2011 13:07

Inte den simplaste, inte den snabbaste -- men den trevligaste turen, tror jag. — Inte den simplaste, inte den snabbaste — men den trevligaste turen, tror jag.

När vi igår körde den 24 år gamla sekruttbilen (som funkar jättebra) Skåne–Sörmland och jag insåg att det var en ovanligt allittererande resa, höll jag på att svänga in till Väla och Vara bara för anfangerna skull.

Av oss fyra i bilen hade dessutom tre trasiga telefoner med oåtkomliga kartor, uppslagsverk, livsviktiga Facebook-uppdateringar och sms som ju skulle ha underlättat kommunikationen när vi

blev tvungna att köra jättelångt söderut från Viken och svänga av vid Väla för att kunna ta oss norrut
inte hittade Bockstensmannen i Varberg
kom ifrån varandra i Vänersborgs enorma centrum.

(Verklighets- och faktakontroll nu innan båset går i taket av telefontrasslet. En av Iphonarna hade tappat laddningssladden under natten, en annan är av första modellen och seg som sirap pga. ett fotobibliotek som motsvarar Alexandria i storlek och både den första och den tredje brukar faktiskt kunna laddas via bilens laddare i cigg-uttaget, men var plötsligt inte kompatibla.)

Jag är helt ense med er alla om att forna tiders kartböcker var bra att ha. Och att man kan läsa på skyltar. Samt att invånarna i en stad oftast kan svara på frågor om körriktningar. Framför allt håller jag med er om att jag håller på att bli lobotomerad när jag lutar mig mot Iphonen och tappar sans och vett bara för att den stundom lämnar mig i sticket.

iken lämnade vi i stor stil och med en packning som hade kunnat klä ett helt kompani. Med bilens alla fönster öppna (ingen luftkonditionering, nej) och Hotel California i radion samt endast en liten guidebok till hjälp, kändes det verkligen som 1976. Vansinnet i att åka ända ner till Helsingborg för att effektivast komma in på E20 mot Göteborg irriterade mig såpass att barnen i fortsättningen har fått tillstånd att vid alla framtida irritationsmoment säga:

– Men det är inte lika irriterande som att köra söderut för att kunna komma norrut, mamma.

arberg anlände vi till vansinneshungriga, varma … och vilse. Liksom t.ex. Eskilstuna har Varberg haft otur med vägen som leder in till centrum: det ser bedrövligt trist ut med fabriker, industrier och köpcentrum. (Men sedan blir det fint!) Dessutom är det fullständigt omöjligt att komma fram till museet med Bockstensmannen. Överallt finns det skyltar till radiostationen Grimeton – ingenstans nämns Bockstensmannen. Kanske är det ett dassigt museum som staden inte vill att vi besöker?

Men vet ni att Varberg har ett oerhört vackert varmbadhus? Jag tvärnitade utanför, ställde bilen på trottoaren och sprang in för att be om en informationsfolder – som de inte hade. Istället bjöds jag in att ta egna bilder inne i det allra heligaste som var bland det vackraste (och varmaste) jag någonsin gått in i. Huset är från 1925 och inte nog med att informationsfolder saknas – Varmbadhuset har ingen artikel på Wikipedia! (Vem fixar?)

Varbergs vackra varmbadhus. (Med badande karl.)

Vi kom efter en timmes letande i närheten av museet, men då fanns det absolut inte en enda parkeringsplats ens en kilometer från entrén och bilen kokade just då på både in- och utsidan. Så vi tog en pizza och besökte (den öppna!) kyrkan istället.

Skadeboardparkering i vapenhuset i Varbergs kyrka. (Orsaken ses i bakgrunden.) — Skateboardparkering i vapenhuset i Varbergs kyrka. (Orsaken ses i bakgrunden.)

änersborg tog vi sedan en avstickare till för att gå på det fantastiska Vänersborgs museum: Sveriges äldsta museimiljö! Jag såg framför mig dammiga hyllor, gulnade lappar och gjutjärnskolonner samt knarriga trappor. Men. Ack. När vi väl kom fram, hade museet stängt — fast vi är ju så vana vid detta att vi istället som vanligt styrde kosan mot kyrkan.

I ett område vid Vänerns strand – Skräcklan – träffade Nittonåringen på två kursare från Lund, varför jag, Elvaåringen och Sjuttonåringen roade oss storligen inne på affärsgatan:

”Nu skulle vi haft plommonstop på oss." — ”Nu skulle vi haft plommonstop på oss.”

Och det var ungefär då vi fick användning av forna tiders mötesteknik:

– Vi ses vid bilen om en kvart, sa jag.
– Men jag har ingen klocka, sa ett barn.
– Inte jag heller! sa ett annat barn.
– Och inte jag! sa ett tredje barn.
– Min är nu 16:42. Kolla på kyrkklockan: den är ungefär kvart i fem, förklarade jag tålmodigt.
– Så när din är 16:57 och kyrkklockan är ungefär fem, ses vi.
– Japp. Men var ställde vi bilen?
– Ditåt. Eller där. Vänta.
– Men om jag står hääääääär ser jag ju inte kyrkklockan.

På något sätt lyckades vi trots allt sammanstråla igen för att ta oss hela vägen hem till Sörmland – och det med endast några kaffestopp och hamburgare i Laxå, där de förresten har en godisakut som vilket passade vårt bilhumör perfekt.

Akutingång! (Stängd.) — Akutingång! (Stängd. Hm.)

elefonerna som trilskades ska nu laddas och lagas. En vettig kartbok ska inhandlas och kommande bilresor i fortsättningen planeras noggrannare vad gäller museernas öppettider och … och … eller kanske inte ändå. Jag gillar verkligen de här lite Nils Holgerssonska, underbara resorna. Jag är som en lite förvirrad Akka, bara.

58 kommentarer

Mordtragedi i Viken! Regnchock och undantagstillstånd i Köpenhamn! Fotograferingsförbud!

Publicerat av Lotten Bergman den 5 juli 2011 00:15

Vi rör oss i extremt farliga kretsar.

1.
Synnerligen illvilliga mördare lurar i buskarna i Viken, där min djefla man har sitt barndomshem. Visserligen umgås vi varken i finans- eller grönsakskretsar när vi är där, men vem vet: vi kan ju bli mördade av misstag?

Föreställ er nu detta.

Bäst som vi sitter där i trädgården och dricker vårt vin och äter av osten (som är på väg ner i gräset av brådmognad), faller någon av oss till marken. Döööööd. Det är helt klart ett förgiftningsfall, men ingen begriper hur den döde fick i sig giftet. Är det grannarna som skjuter giftpilar eller brevbäraren som häller giftpulver i postlådan?

Nej, det är en radiostyrd fluga med giftampuller på bakbenen!

2.
Det föll i söndags lika mycket regn i Köpenhamn som det vanligtvis gör på två månader där. Tydligen var det extremt även med Londonmått mätt och de annars så tillbakalutade danskarna fick stänga Tivoli och skicka alla tåg tillbaka till Sverige. Avskräcker detta en Köpenhamnsresenär – som annars måste riskera livet i det farliga Viken? Inte då!

Det första som mötte oss var stök och slarv – lite som i Italien faktiskt. — Det första som mötte oss i Köpenhamn var stök och slarv – lite som i Italien faktiskt.

Det andra som mötte oss var stängda butiker.

Nu är det ju sedan ett par år så att vi är specialister på att hitta stängda ställen. Kyrkor, affärer, caféer och gårdsbutiker slår igen portarna så fort jag närmar mig. Så här såg det t.ex. ut i lördags:

Tonåringarna försöker bryta sig in i Viby kyrka.

Om jag blir miljardär ska jag inrätta en fond som ger ungdomar sommarjobb som kyrkvakter med nyckelkompetens och som håller alla portar öppna för mig och mitt sommarfölje längs vägarna. Mina stackars barn vet inte vad det vill säga att sommarklädd gå in i en iskall kyrka och lyssna på historiemalande föräldrar!

Men förlåt, nu tillbaka till Köpenhamns undantagstillstånd. För inte bara klädaffärerna hade stängt: även Condomerian beklagade att de p.g.a. ”mangel på personale i Roskilde-ugen” dessvärre fick hålla stängt.

Besvikna kunder antydde med små meddelanden vad detta kom att ha för konsekvenser.

3.
När vi var inne på Magasin du Nord, upptäckte vi att det även där rådde småtrevlig panik med avstängda områden och droppande tak samt pölar och vattenbunkar. Åh, trevliga, trevliga matavdelningar i affärer utomlands – plötsligt tycker jag att till och med vakuumförpackade leverbitar ser trevliga ut. Jag tog denna bild:

”Pga vandskade er denne del av Mad & Vin desverre lukket. Kiosk, Frugt & Grønt, Vinafdeling og chokolade holder åbent.”” — ”Pga vandskade er denne del av Mad & Vin desverre lukket. Kiosk, Frugt & Grønt, Vinafdeling og chokolade holder åbent.”

Men det skulle jag inte ha gjort. För det var nämligen strängeligen förbjudet, sa en tjej ur personalen som genast kom fram och hötte med fingrar och skakade på huvudet.

Nu är vi där igen – när är det förbjudet att ta bilder och när är det olämpligt och när är det bara ouppfostrat? Jag har hittat en bra sammanfattning som förklarar (även om den har snart tio år på nacken): Fotosidan säger att man får ta bilder ”på allt och alla utom vissa skyddsobjekt som kan vara både militära och civila anläggningar. När man inte får fotografera är det tydligt skyltat.”

Och skyltat var det inte på Magasin. Ok, kanske råder andra regler i Danmark? (Att jag inte skriver på danska här är bara av omtanke om era nerver och korrläsarnas ork.)

– Jo. Det är en lag i Danmark. Man får inte ta bilder för att man kan råka ta en bild på någon i bakgrunden som inte vill vara med på bild. Du kan få böter. Kanske fängelse.
– Menar du det? En dansk lag? Det var intressant, i Sverige …
– Hörru Niels! Visst är det så? Det är väl en lag som gäller i hela Danmark om fotograferingsförbud? Eller hur? sa tjejen till en kollega som dök upp, iklädd stövlar.
– Nääähäääääedå, svarade han. Det är bara här inne på Magasin som man inte får fotografera. Här är det förbjudet.
– Men var är skyltarna om fotograferingsförbudet? sa jag. Vad riskerar jag?
– Humdudum, trallade den anställde och fortsatte sitt stök bland de fuktiga hyllorna.

Hur går detta ihop med min bild av de coola danskarna, de som

röker var som helst
dricker när som helst
äter vad som helst
bryter mot alla regler bara för att de kan brytas mot?

Utsikt från perrongen på Hovedbanegården.

Summering …

Jag kan när som helst bli mördad i Viken, drunkna på Strøget eller bli slängd i ett danskt fotograferingsfängelse. I’m really living on the edge, hörni.

47 kommentarer

Jag ville jag vore en struts

Publicerat av Lotten Bergman den 3 juli 2011 21:27

Nejdå, det är alls inte som ni tror. Jag är bara lite förälskad i strutsarna som vi igår hittade strax utanför Nyköping: Rinkeby (!) struts- och kalkonfarm.

Vilka ögonfransar jag hade haft som jag hade varit en struts!

Kolla så fint hon dansar:

En fot fram, en fot bak, och sedan snurra lite grann …

(Lite påminner hon ju om honom förstås.)

Som struts i Sverige är man född att ätas. Men innan de ska döden dö så verkar de leva ett helt okej och nästan lattjo litet liv. De vandrar knäpptysta omkring i sina jättehagar och sprätter lite i gruset, som de även äter som när vi oätliga människor knaprar i oss jordnötter på krogen. Rätt som det är blir någon galen av åtrå och burrar upp sig, hohoar lite tyst och dansar en lustiger dans för att imponera på de andra i hagen. (Jahadå, precis som på krogen även det.)

Faktum är att man numera inom idrottsforskning kollar mycket på hur strutsar tar dig framåt eftersom benen jobbar på med full kraft och felvända knäveck medan själva kroppen och huvudet ligger nästan stilla på en och samma nivå under hela språngmarschen. Faktum är även att Michael Johnson bakåtlutad sprang lite som en struts när han slog världsrekord på 19,32 sekunder 1996.

Apropå 19,32 så var det på OS 1932 som Stella Walsh slog världen med häpnad. Vilket ju inte hör hit egentligen. Istället ska vi fantisera om strutsfötter. Tänk sådana himla fina myggjagare man skulle kunna ha med dessa fötter!

Dessutom kan strutsarna springa 80 km i timmen, kommunicera utan ljud (hhhhhhhhh säger de på sin höjd när de inte hohoar för att impa på damerna), bli tre meter långa (basketkorgen sitter på 3,05 meters höjd så det är alldeles perfekt) och sparka ihjäl nästan vem som helst lätt som en plätt.

Dessutom kan de mata mina tonåringar med hö.

Däremot sticker de aldrig huvudet i sanden. QED: jag borde vara en struts.

– Mjaeh. Människor ser ju jättefåniga ut.

22 kommentarer

Två museitips, bara

Publicerat av Lotten Bergman den 1 juli 2011 11:00

Vi närmar oss årets resa mellan Sörmland och Skåne, som av tradition och skrymmande packningsorsaker sker per bil. Men innan vi åker (bara jag, Sjuttonåringen och Nittonåringen) ska vi på

releaseparty för ”Framtiden”
inflyttningsfest på ett tak på Söder
blomvattningsexkursion till mammas lägenhet i Stockholm.

Fast innan dess tänkte jag dela med mig av två museitips.

Ni som är i Stockholm bör gå på Aquaria på Djugården. Det är inte stort, det är inte mycket till interaktivitet i dessa interaktiva tider, men det är mörkt och spännande samt fuktigt och roligt. (Låter ju nästan ekivokt.) Rätt som det är, sätter ett monsunregn igång!

Nu är det i och för sig ett helt år sedan vi var där, men så här såg det då ut:

Ni förstår vad jag är ute efter? Mhm. Språkpolisen anmäler sig till tjänst.

Glömde nästan! Jorå, de hade fantastiska fiskar också!

Det fanns även en gulbandad clownfisk, som helst lever tillsammans och inuti en bubbelanemon (måste ses för att förstås). Och en masa hajar – och alla andra skådespelare i ”Hitta Nemo” förstås.

Det andra museet (utan fnuttar på e) är ett nyöppnat, som inte är riktigt färdigställt men som är perfekt för en nostalgisk militärgalning eller om man har barn i andravärldskrigetåldern. Det är Arsenalen i Strängnäs — Sveriges Försvarsfordonsmuseum. Jag kan avslöja att av de kanske 30 besökarna var jag och Elvaåringen de enda som inte var män.

Vad gör jag under stridsvagnen? — Vad gör jag under den leriga stridsvagnen?

Att jag kröp under stridsvagnen har en fullkomligt logisk förklaring. En av mina mest fantastiska kolleger på Nationalencyklopedin var Gerhard Voigt, som deltog som ”medic” i andra världskriget. (Jag tittar på ”Band of Brothers” och där skriker de på ”medic” hela tiden. Antar att man inte skrek likadant på tyska sidan. HERR DOKTOR! skrek de säkert.)

Uppdatering! I kommentatorsbåset vet Sarvi besked: man skriker Sanitäter! Slut på uppdatering.

När vi andra på redaktionen gnölade och gnällde över någon dum deadline, skoskav, hunger eller vädret, sa Gerhard lugnt med sin tüska brütning:

– Jaja. Men det är inte värre än att bli överkörd av en stridsvagn.

För det hade han förstås blivit.

Man måste i sitt bildbibliotek ha en bild på undersidan av en stridsvagn. — Man måste ju i sitt bildbibliotek ha en bild på undersidan av en stridsvagn.

I lekhörnan kunde man få sitta i en jeep!

Åh, ljuvliga tid när alla bilar var utrustade med tydliga informationslappar till allt!

För barnen var det allra bästa när de fick köra ministridsvagn med två reglage: ett för vänster band och ett för höger. Om man vill svänga ska ena bandet gå framåt, det andra bakåt. Alla utom Nittonåringen kunde klämma ner sig i en:

Elvaåringen körde ner pinnar som vore de slalomkäppar.

Allt på Arsenalen är som sagt inte riktigt färdigt än — men det kommer att bli perfekt vad det lider. Jag skulle dock vilja damma av den gamla Forden som står precis vid ingången …

Om inte annat kan man ju ge en dammtrasa till alla besökare som vill ha?

En stackars soldat som blänger ilsket, skrämde livet ur mig så docka han var.

Såja. Min vana trogen tar jag gärna emot tips på vad man kan se på när man reser söderut per bil!

38 kommentarer