Inte vet jag vad andra gör. Jag tror att de träffar gamla kolleger, gör bokfynd, kritiserar bedagade kändisar som har glömt att tvätta håret, luktar på antikvariska böcker, står i toakö, går runt och bara njuter av miljön och är ganska hungriga mest hela tiden. Se, här går M.A. Numminen och är hungrig:
”Som en poll …”
Och här gör Lars Ohly bokfynd:
Lars Ohly köper böcker. Jag tar bild.Stackarn har ju inget privatliv; här kan man ju nästan se vilken kod han knappar in!
Här går folk in för att stå i toalettkö:
Många av herrtoaletterna har med enkla medel gjorts om till damdito. Förvirringen är stor när det första man ser är två pissoarer som med gapande munnar inte alls ser inbjudande ut.
Själv fnittrar jag mest. Nu ikväll fnittrade jag såpass att jag fick muskelbristning i vänster tinning.
Fnitter, fnitter i en gigantisk pocketstol. (Contradiction in terms.)
Ja, ok, jag pratar också. Hjälp vad jag pratar.
– Tyst, min mun, säger jag till mig själv högt och tydligt.
Men munnen den bara mal. Två tyska redaktörer (Pia Götz und Maria Dürig) som egentligen bara ville äta varsin köttbit på restaurangen som heter Babar, fick höra mitt prat mellan tuggorna. En bißchen ditten, ein bißchen datten. Vi försökte tillsammans komma på en bra titel på Dawn Frenchs bok ”A Tiny Bit Marvellous” som på svenska heter ”En liten smula underbar”. På tyska är det tydligen stört omöjligt att komma på något bra och tillräckligt oxymoroniskt och Dawn är visst hemskt svår att få tag på. När Pia und Maria frågade oss om vi (som var så initierade) var förläggare, sa jag helt frankt att vi var författare. Det kändes så bra att jag fortsatte att säga det resten av kvällen. När vi hamnade i en vansinnigt lång kö för att komma in på ett disco, ljög jag så friskt och fräckt att vi plötsligt stod och dansade som John Travolta och Uma Thurman utan att ha stått mer än 20 sekunder i kön.
Jag kommer förstås att få mitt straff. Man ljuger inte utan att karma kommer och sätter krokben runt kröken. Just nu piper det t.ex. alldeles förfärligt i mina öron. Och kameran har gått sönder. Jag har skavsår på vänster lilltå. Och minsann råkade jag inte köpa två sms-biljetter till spårvagnen. Ah well. Allt är i alla fall ein kleines bißchen wunderbar. Nur ein wenig erstaunlich?
Vad gör man när man håller på att somna i 110 km i timmen?
Jag slog mig först på kinderna. Sedan öppnade jag fönstret. Sedan sjöng jag med så högt jag kunde i ”Born to be Alive” som spelades på radion. Sedan sänkte jag hastigheten till 90 och plockade fram termosmuggen och hällde det varma teet över hela magen och i knät. Det gjorde susen! Jag vrålade ”aaaaaaaarghhhhhh” där h:na symboliserar en kraftig flämtning. I en kass deckare hade det stått:
– Aj, flämtade hon samtidigt som hon sträckte sig efter sin iPhone 4.
(I själva verket stannade jag på första bästa rastplats för att ta en bild. I själva verket var det alls inte meningen att jag skulle skålla mig. I själva verket var jag faktiskt inte så himla trött.)
Ser ni de ohemult stora mängderna te?
Jag körde alltså med en fullproppad bil till Göteborg. Tyvärr stod det ett jättestort Ikea i vägen så resan tog faktiskt hela dagen. Jag tror att det mest berodde på att Ikea i Örebro hade en enda kassa öppen klockan 12:54 och kön ringlade sig in på lagret. Jag räknade oss till 23 personer bakom mig och gick fram till kassan för att säga ”jag tror att det är läge att be en kollega öppna en till kassa eftersom folk knorrar farligt bakom mig”. Om jag någonsin har blivit ignorerad, så var det där och då. Jag vände därefter upp blicken och hittade detta:
”Värt mål i kassan är att hjälpa en kund samtidigt som vi har tre väntande i kö.”
– Objection! hade jag frustrerat slängt ur mig med ett höttande pekfinger om denna motsägelse hade skett i en rättegångsfilm.
Så körde jag vidare mot Västkusten. I flera mil låg jag bakom en synnerligen mystisk bil utan registreringsskylt – förmodligen var den full av bovar och banditer samt guldtackor och lik i baksätet.
Tyvärr ser det ju bara ut som om jag har retuscherat och suddat på registreringsskylten.
Tänk att jag alltid har tyckt att det är så overkligt när bilar i filmer har manipulerade skyltar. Nu vet jag bättre – det är bara att rycka bort dem helt när man behöver smita.
Framme vid Mässan sammanstrålade jag med min djefla man och vi låtsades att vi var journalister så att vi skulle komma in på ”Pressnatta”. Inträdesbiljetten som vi visade upp kan ha hjälpt till lite. (Tack, Petra och Anna!) Det var en stor tillställning med massa att äta och dricka och allt detta i en lokal som var ambitiöst Alfapet-pyntad. Eller kanske Wordfeud. Eller om det var Scrabble.
Alfapet?Scrabble?
Jag försökte mingla på Lennart Hellsing-vis
i färgglada kläder
med en hand på ryggen
med en hand som håller i ett fyllt vinglas
nyfiket tittande på alla människor
stundom stillastående för att motta folkets jubel.
Det gick åt pepparn. Jag var helt enkelt lite för blyg och faktiskt inte ett dugg som Lennart Hellsing.
Vi gav upp minglet och gick genom den mörka Göteborgsnatten och stannade då till vid staketet som hindrar nyfikna sörmlänningar från att springa in på planen.
Visst är det odling av puppor som ska klona människor som bodysnatchar oss? Tänk på det när ni hör mig väsa:
– Sleep … Sleep … and be born again into a world without fear and hate …
Stickor och strån ryker i kommentatorsbåset när jag råkade skriva ”ångturbiner” istället för det korrekta ordet. (Osäkert vilket.) Mycket charmigt – det här med specialistkunskaper tycker jag ju om. Men nu ska vi försöka reda ut vilka maskiner och apparater jag stötte på i London.
(Precis som när jag skriver om sport, försvinner härmed halva läsekretsen med ett stön.)
När jag har varit i gamla fabrikslokaler i Sverige har maskineriet varit svart. Eller grått. Ibland har det skiftat i en upplyftande beige nyans – helt i stil med den svenska befolkningens vinterkläder. I Tower Bridges gamla öppningsmaskineri ställer man sig däremot och gapar av pur färgglädje och känner att nämen va, är vi kanske på tivoli eller modevisning?
Kanske lite för stor, men annars hade man väl kunnat ha den som brosch?
Precis som när man klär sig, ska man i maskinparken se till att ha accessoarer i matchande färg:
Den röda i bakgrunden är ett oljefilter — Wells’ waste oil filter.
På en informationsskylt står det:
This is the Hydraulic Pump for Engine A. This was the fourth step in opening the bridge. This is where steam power was charged into hydraulic power, to be sent to the bridge.
The drive rods from the engine powered pistons. The pistons moved backwards and forwards inside cylinders filled with water. They forced water into pipes, which created pressure.
This water pressure was used to create hyraulic power. Hydraulic macines can create much more power than steam.
Smycken ska man ju också ha förstås – gärna bärnstensörhängen med små metallfästen som bryter av mot den gröna kavajen med de rödsvarta revärerna?
Smörjande olja i vackra behållare sades detta vara. Men jag vet inte, jag.
Och här kommer de läckra underkläderna – en bh med metallspännen och inbyggda läckagebehållare:
Eller så är det kanske en ångpanna?
Än en gång måste jag säga att dåtidens byggnadsverk och teknikkunskap imponerar på mig sådär så att jag skakar på huvudet och banalt säger ”men oj vad duktiga de var då”. Tower Bridge byggdes på åtta år 1886–94, och i morse på nyheterna hörde jag att en simpel gångbro tar två och ett halvt år att färdigställa. Delar av tunnelbanan i Stockholm är avstängd sedan flera månader och jag tänker (förlåt nu alla som arbetar där, tänk på att jag inte vet vad jag pratar om): ”Åh, vad 1800-talets ingenjörer hade kunnat göra storverk på samma tid”.
På HMS Belfast fanns en liten underbar tuppkamsmanick som var en klädmärkningsgrej. Vilken skönhet!
Jenner Marking Machine, A. & C. Jenner, LtD, Mitcham, Surrey.
Men nu är det så förvirrat att jag inte bara gillar 1800-talets vackra teknik utan även fascineras av gammal brutaldesign. Alla maskiner med on/off-knappar är så fina! Man tar tag i den lilla spaken och trycker ner den för att sätta på. Snäpp! Och så trycker man den uppåt för att stänga av. Snäpp! Jag och tre tioåringar testade alla knappar uppe i styrhytten (heter det nog inte) på det gamla krigsfartyget.
”Running speed range”. Jahadå.
Jag antar att kommunikationen mellan kommandobryggan och bomblagret (heter det nog inte) numera sker på annat sätt – men det här lär ha varit mycket effektivt på sin tid: att ropa i rör och trattar.
”Officer of turret”.HMS Belfasts guide med lättbegripligt gränssnitt. On/off, liksom.
Nu till modern teknik som funkar jättejättejättebra: inspelade guider i örat.
Jag har nog inte använt sådana sedan kassettbandstiden på 1980-talet och blev nästan lite förälskad i den här apparaten på HMS Belfast (se vänster). När jag skulle lämna ifrån mig den efter rundturen, kändes det lite som att släppa lustgasen under mina förlossningar: kan jag inte få behålla den, snälla rara? Skyltar inne i båten visade vilket nummer man skulle knappa in och rösterna berättade precis det som vi ville veta. Ibland kom knarriga intervjuer med gamla sjömän som hade tjänstgjort på båten – en man berättade hur man inledningsvis tvättade sina kläder: alla fick tvätta själva i en liten hink!
Klädtvättning kallades ”dhobeying” från hindis ord för tvätt: dhob.
I St Paul’s Cathedral (där man inte på några villkor får ta bilder) fick vi moderna guidemaskiner: specialtillverkade i Apple-stil. Det kallades ”ipod-technology” och var alldeles förfärligt enkelt att hantera för alla som är vana vid pekskärmar och menyer.
Nere i kryptan var det mörkt och i ett hörn kunde jag fotografera manicken utan att bli arresterad.
Sankt Paulskatedralen tog förresten 35 år att bygga. Just saying.
Men nu är det slut på apparatrapporten! På våra irrfärder runt London Bridges stationsområde hittade vi Borough High Street med spökskyltar från den viktorianska eran. Läs: The Monster – Ready Made & Bespoke Clothing Establishment. Visst låter det modernt med ett klädmärke som kallar sig Monster? (Men monster.com är inte ledigt och heller inte ett klädmärke.)
På den högra sidan står det ”Albion House Clothing Company Branch Establishments Paris, Antwerp and Ghent”.
Ser ni att man också kan se hur det gamla huset såg ut i konturerna?
Anyhow. I Londons tunnelbana (som jag alltså gillar) slog det mig att de är dåliga på att se till att skyltarna kan ses tydligt, och så tänkte jag att jamen hurra, i Sverige vet vi att ha tydliga skyltar! (Ett måste eftersom det är komplett omöjligt att på perrongen höra vad de säger i de skrälliga högtalarna från anno dazumal.)
Kolla, allt skymmer!
Väl hemma igen tog jag en bild på Centralen:
Äsch då. Saker i vägen och ganska otydligt även här.
Tre syskon. Visserligen står det på skylten var vi är, men vi är ändå vilse.
Kanske är det så att London under OS-året 2012 ska gå så mycket som möjligt i blått – jag har försökt hitta bevis för det, men misslyckats. Tower Bridge har varit blå och färgglad sedan 1977, så där har jag inget att hämta. Titta, till och med befästningsplupparna i murverket strax bredvid Towern är blåa:
Plupp?
När vi gick en Jack the Ripper-vandring höll jag inte på att ta mig härifrån och fick älga genom de farliga kvarteren för att hinna ifatt gruppen:
Nummer 11. Och ”Eleven and a half”. Så vackert.
Ripper-vandringen tog oss till områden där vi aldrig någonsin hade hamnat på egen hand. Regnet öste ner och den lättklädda guidens långa kjol slafsade inte bara runt hennes fötter utan sökte sig som en bläckfisk mot oss andra och våra blöta fötter. När vi var klara med turen och alla kvinnorna hade blivit mördade – där vi fick veta exakt hur tarmarna hade placerats och vilka inre organ som hade plockats ur – höll jag på att tappa bort hela församlingen igen. För jag hittade detta hus:
Visst måste det väl vara så att det gamla huset revs, men väldigt försiktigt så att en liten kuliss kunde behållas? Och den integrerar man förstås inte i det nya huset utan balanserar en liten bit framför? Och ingen i det nya huset bryr sig ett dugg om att det blir mörkt i deras rum?
I ett helt annat område – nära London Bridge – hittade jag ett annat slags kulisshus:
Finhus på framsidan och fulhus på baksidan. Som i Vilda Västern. Ni som är vet, berätta för mig – är det här vanligt?
Min vana trogen har jag även inspekterat matavdelningen i ett av alla varuhus. Tyvärr har våra matbutiker hunnit ifatt omvärlden nu – luttrad gäspade jag framför kilometerlånga rader med mjölkprodukter och tre meter höga hyllor med världens alla flingor. Precis som på Louvren, liksom. Men på tårtfronten ligger vi efter så länge vi envisas med att ha riktig grädde och inte glasyr på toppen.
Gräsklippningstårta.
Eftersom hela London håller på att renoveras, putsas till och lagas (och, om jag inte har fel, målas blått), finns det många staket att välta omkull, plank att klottra på, avspärrningar att kliva över och koner att sno.
Den här killen tiggde pengar genom att sjungtuta i konen. ”Konsång” kan vi kanske kalla genren.
Jag förstår att svenska politiker åker utomlands för att inspireras av sådant som fungerar i andra länder. Men jag tycker att de har missat vissa saker som t.ex. tåg som tål både klimat och älgar, tydliga skyltar i tak och instruktioner på golv. För att inte tala om ordergivningen vid varje övergångsställe:
Jag hade helt enkelt varit jätteöverkörd utan dessa bokstäver.I centrum finns perfekta kartor för oss utan lokalsinne och avståndsbedömning. ”Hit tar det fem minuter att gå” – underbart! Gör så i Sverige!
Vi diskuterar och jämför hela tiden — vilken huvudstad (eller annan stor stad) fungerar bäst? (Nej, man kan förstås inte definiera ”bäst”.) Londons komplicerade tunnelbana har oförtjänt dåligt rykte, men är hur simpel som helst när man väl har förstått att man ska fokusera på färger och riktningar. När ett tåg kommer till plattformen, står nästa station längst fram på tåget – inte slutstationen. Förstås! Vi tycker helt enkelt att London är en väldigt, väldigt turistvänlig stad – men tar gärna emot protester.
Nu måste jag berätta mer om den återuppbyggda ”The Globe”, som jag ju berättade att jag dyrkar. (Fuskteater! fnyser Orangeluvan och påpekar att det finns både sprinklers och skumsläckare i den nya teatern. Jag fnyser tillbaka på ett helt annat sätt och låtsas inte om hennes svammel.) Bygget finansierades av privata donationer, och alla som bidrog med minst 3 000 kr fick sitt namn inristat i stenarna som man går på. Och se – där är ju John Cleese! Och Michael … öh, vem?
Michael Pallin?
Men det här handlar inte om en helt vanlig felstavning. Nej, det var John Cleese som sa att han gärna skulle betala sin bäste vän och kollegas sten, särskilt om han då skulle få det stora nöjet att se till att Michael Palins namn blev felstavat.
Jodå, sa The Globe-människorna, det skulle ju gå bra. Och sedan såg de till att Palins sten blev mycket större än Cleeses. Michael Palin har meddelat att han är mycket nöjd med arrangemanget.
Vi går och går, här i London. Broder Jakob suckar och stönar av ryggont och blåsor under fötterna medan Orangeluvan med små förtjusta pip deklarerar att hon har träningsvärk både här och där. Själv har jag ju basketmuskler, ingångna skor och russin i fickan för eventuella blodsockerdippar så jag mår finfint trots att jag luktar som en svettig italienare under armarna.
Nu ska ni få tips på en fullständigt perfekt turistdag om ni liksom vi gillar museer, byggnadsverk, historia och fallossymboler.
1. Towern – en medeltida borg som faktiskt för tankarna till Disney när hela alltet är upplyst på kvällen.
Vår guide – här glad.
Den guidade turen leddes av en fantastiskt rolig karl – en Beefeater – som däremot var butter som Scrooge när jag efter rundturen överföll honom med översvallande beröm.
– You were fantastic! I loved every word and will recommend this to everybody I know!
– Ehm.
Towern har sedan urminnes tider hyst minst fem korpar eftersom legenden säger att landet kommer att gå under utan korpar just på Towern. Stackarna vandrar omkring vingklippta på Towerns marker och fotograferas av turisterna som hade de aldrig sett en fågel. (Tog jag en bild? Javisst.)
2. Tower Bridge – som är blåmålad! Det ser inte klokt ut samtidigt som det är jätteläckert – och insidan är otroligt imponerande med muttrar stora som kanelbullar.
Kolla, som en Legobro!
Och vet ni att det till 1804 var is på Themsen? (På vintern dårå.) Och att bron öppnades för båtar med ångturbiner till 1972?
3. HMS Belfast är ett litet smidigt fartyg som man sedan 1975 har kunnat inspektera på insidan. Se så snyggt de har lagt ut alla bomber och granater – som ett afrikanskt trähalsband.
I och för sig tyckte vi inte att det skeppet särskilt litet och smidigt – men våra referensramar när det gäller krigsfartyg är begränsade. Det var med andra ord gigantiskt. Och inte höll vi på att ta oss därifrån heller – det så mycket att se! Som ett Madame Tussaud’s fast bättre!
Tandläkaravdelningen på HMS Belfast. (Nu förstår ni att bilden i gårdagens inlägg var från sjukstugan.)På hela skeppet finns sådana här förtjusande, blankputsade mässingsskyltar.
4. The Globe. Det är alltså en kopia av Shakespeares teater – och att kliva in i den är kanske det närmaste en religiös upplevelse jag har varit. När guiden berättade om forna tiders föreställningar och om hur alla har hjälpt till med finansieringen och nutida föreställningar och hur publiken kommer nära skådespelarna och hur skådespelarna pratar med publiken kändes det nästan som om jag skulle börja gråta av lycka. Jag tittade på Orangeluvan, som såg intresserad men inte så värst salig ut. En man bredvid mig gäspade lite förstrött. En kvinna snett framför mig pillade på sin telefon. Jag drog efter andan för att inte snyftstöna högt och ljudligt. Höll jag månne på att förlora förståndet? Men så sneglade jag på Broder Jakob, som såg alldeles hög ut – överväldigad som han var.
– Ta en bild på mig här på scenkanten! Här! sa han och liksom omfamnade scengolvet.
5. The Rickety Bridge eller The Wobbly Bridge (aka The Millenium Bridge) är en gångbro som när den öppnades 2000 kom i självsvängning och fick stängas för att sedan repareras under två år. Den leder direkt till …
5. … St. Paul’s Cathedral som är så stor och mäktig att man bara går omkring och ooooar och aaaaaar och säger ”men huuuuuuuuuur kunde de bygga så här?”
6. The Monument (The Monument to the Great Fire of London) är en drygt 60 meter hög obelisk som är ett ihåligt torn som byggdes till minne av den stora branden 1666. (Bra årtal.) Blott 311 trappsteg leder oss turister upp till toppen, där vi får svindel och snabbt tar oss ner igen.
Det roligaste med trappan (här står vi längst upp) var att den var så smal att alla bredhöftade blev tvungna att bumpa med varandra eftersom alla som skulle upp gick samtidigt som alla som skulle ner.
Charles Dickens skrev om Monumentet år 1844:
”… if the day were bright, you observed upon the house–tops, stretching far away, a long dark path; the shadow of the Monument; and turning round, the tall original was close beside you, with every hair erect upon his golden head, as if the doings of the city frightened him.”
Sedan är ni nästan hemma vid hotellet igen och har inte slösat en enda krona på tunnelbana. Däremot är ni jättehungriga och sura och behöver massage på vaderna och en stor öl för att kunna diskutera politik och sport samt konst med era syskon.
Oj, jag glömde ju:
Jag i kaptensstolen på skeppet. Och där ser ni kanonfallosarna.
Jag sitter ohyggligt högt på mina svenska hästar och ryar om hur enkelt det är att komma ut på internet hemma. Jag har i två dagar försökt köpa mig en uppkoppling, men får bara felmeddelanden och suckar till svar. I hotellreceptionen sa personalen att de diskuterar en annan lösning, men att den nog ligger ”ett par år i framtiden”. Å ja ba:
– Hm. Och OS ska gå här nästa år? Hm.
Nu har jag i alla fall betalat en halv förmögenhet för att få skriva av mig lite. Först det viktigaste: kolla vem som serverade oss mat på Wagamama!
Ni ser väl vem det är?
Jag, Broder Jakob och Orangeluvan är alltså i London här och slarvar runt. Vi har inte sovit i samma rum sedan sent 1970-tal och upplever både det ena och det andra. Broder Jakob hostar i sömnen och Orangeluvan snarkar och sparkar omkring sig. Själv ligger jag tyst och stilla som ett lik på lit de parade.
Nu kommer en mycket, mycket stark rekommendation för eventuella Londonresenärer: hotell Novotel vid Towern. Om man är ute i god tid är det snorbilligt och läget är alldeles perfekt på alla sätt och vis. Frukosten ser ut så här:
English breakfast. Men var är baconet?Nej, inte my cup of bacon. Sidfläsk, va?
Vid frukosten finns två bås med bord, stol, tv-skärm och hörlurar. Jag trodde först att det var något slags material för personalen – övervakning av köket eller kommunikation med vaktmästaren.
Men det är ren service för mat som måste intas framför tv:n.
Lite konstigt är det att vi inte har råkat ut för ett enda missöde. Inga kravaller, inga tjuvar, inga fall i trappor och inga kaskadkräkningar. Fast på en restaurang bad Orangeluvan servitören att byta bort en smutsig tallrik, som sedan visade sig bara vara en skål för musselskal. Jag försökte konversera en städerska genom att fråga vad en dörrstopp kan tänkas heta på engelska. Men istället för att prata normal engelska med ord som ”what do you call” eller ”English word for”, sa jag:
– Does it have a name?
Städerskan tittade förvånat på mig och svarade på väldigt bruten engelska:
– Anna Iskovitsch.
Så nu vet ni det.
Eftersom vi alla tre saknar lokalsinne, begriper vi inte hur vi har lyckats hitta fram till allt – men jag tror att det beror på att jag agerar t-u-r-i-s-t och läser karta och guidebok och frågar alla om råd och anvisningar – i alla fall alla som ser ut att kunna gå och prata på en gång. Se bara vilket proffs:
Det är jag till höger.
Sedan har vi ju shoppat också. Kanske speglar våra inköp våra personligheter?
Orangeluvan köpte föryngringskräm, kortstrumpor, ett paraply, smink och borttagningsmedel till sminket, en berlock, lockspray och en mugg till mamma.Jag köpte bullformar i silikon, föryngringskräm, markasitörhängen, smink, lockspray, vitlöksburk och te till pappa.Broder Jakob köpte två knivar. Och undrar nu om det är en hovkrats som han har fått på köpet.
Vad är det för blått, vackert tyg som ser ut som sjövatten med små krusningar? undrar ni. Det är den noppiga filten på ena sängen förstås. (Men det är ett bra hotell!)
Och så ännu fler rekommendationer: Ett Oystercard till tunnelbanan! Och The London Pass – ett kort som ger fritt inträde till en farlig massa museer.
– Lotten Bergman, så här på 100-årsdagen måste vi ju få fråga: vilken var den roligaste tiden i ditt liv?
– Vad säger han? Vem? Vilken låda?
– FRÅGA! NÄR VAR DET SOM ROLIGAST?
– Hur ska jag kunna veta när du är som roligast?
– DU!
– Ja, jag säger ju det. Inte ett dugg rolig. Dessutom har du en fånig mustasch.
– När du ser tillbaka …
– Kommer inte på fråga. Kanelbullar gjorde jag senast någon gång i slutet av 1900-talet.
Mina gener är sådana att jag på ålderns höst 1) kommer att få dålig hörsel 2) inte kommer att minnas ett endaste dugg. På min 100-årsdag får ungdomarna helt enkelt rota i de gamla bloggarkiven, så är det. Därför berättar jag när jag har som roligast.
Jag har inte träffat alla i kommentatorsbåset – men många av er som kommenterar har öppnat era hem och låtit mig sova över på golvet i hallen, på finsoffan och i tältsängen, en familj åkte flera mil för att titta på flygplan med mig, många har trillat in i mitt hus och några har dessutom låtit mig komma på studiebesök. Jag har er alla att tacka för många, många skratt. Nu ska ni få se hur en av långskrivarna i båset ser ut:
Skogsgurra.
Han bor med sin fru Karin i obygden bortitok, dit man kommer via en slingrande grusväg med grässträng i mitten. Vägen går inte att beskriva med ”ta vänster, sedan höger”: man måste ha värden i örat för att komma fram. Så hur vågar jag mig dit – med barn och allt? Ptja, positiv magkänsla kanske?
När man kör in på den enorma gårdsplanen framför Skogsgurras hus, skriker man små förtjusta pip-tjut eftersom det inte står ett enormt hus på tomten, utan två!
1. Boningshuset från 1862 målades senast 1923, men är i bättre skick än utsidan antyder.2. Det andra, nästan övergivna huset är från 1876, och faktiskt i lite sämre skick än utsidan antyder.
Den vänstra delen av det trasigare huset är faktiskt från 1700-talet, och någonstans där i fogen mellan de två århundradena har något satt sig på sniskan så att taket böljar lite. Men äsch – självklart måste vi ju gå in och titta, kom barn!
Sa jag.
Fru Karin skakade då på huvudet och sa att nej, där har ingen varit sedan hennes pappa dog 1973, och nej, det är inte tillrådligt att ta med sig barnen och ta för guds skull på er stövlar. Skogsgurra sa ”det här vågar jag inte titta på” och försvann.
Som ni ser på bilden ovan har verandan ingen entrétrappa – man får klättra upp på en stege. Jättespännande!
Här på verandabänken har ingen suttit på snart 40 år.Och på den lilla tvättlinan har ingen tvätt hängts på snart 40 år.
Vi öppnade en knarrande dörr utan lås och klev in i en vacker, färgglad hall med sviktande golv.
Blommig hall, ljusblå trappa.
Jag sa ”titta, det finns andra som målar på väggarna i sina hem” till barnen och traskade vidare. På golvet låg något som såg ut som en rebus:
Hur tolkar ni detta?
I ett skåp fanns 13 båtmotorer, i en soffa låg en stor gipsbyst, i ett fönster fanns det dryckjom.
Mums, koncentrerad svavelsyra.
På ett ställe var golvet så murket att jag höll på att åka rutschkana rakt ner i källaren. Jag vände upp blicken och hittade en ledtråd: en balja på drift.
Bilden är suddig, ja. Iver, sinnesrörelse, halka och mörker kan ha varit bidragande orsaker.
På väg ut igen, anade vi vilket partyhus det nog hade varit en gång i tiden.
Pilsner!
När vi kom in i boningshuset igen för att leta upp Fru Karin och hennes Skogsgurra, möttes vi i hallen av en liten smidig räknesticka.
Observera gärna den gömda dörren i trappan: man tar loss en bit av ledstången för att ta sig in där!Vid en taffel mellan två stora golvur satt Fru Karin och spelade.
Och sedan försvann tiden i ett huj – vi pratade i munnen på varandra, inspekterade ägorna, drack champagne, letade efter gamla tapeter, irrade upp på vinden för att kolla på räknemaskiner, drack te och pratade varandra sönder och samman. Vid midnatt sa Skogsgurra ”nämen om man skulle ta och äta något?” och bad Åttaåringen om ett förslag på nattamat. Denne förslagne lille pojke öppnade kylskåpet och sa bestämt att bacon och ägg skulle sitta fint.
Därför satt vi klockan halv ett på natten och åt ägg och bacon som den naturligaste sak i världen. Sedan kröp vi till kojs. Eller … de andra lade sig på soffor och madrasser – jag kröp in här:
”Lottens antikatt-tält” kallas detta.
För så är det med nästan alla som jag känner: de har katt. Och där de förnicklade katterna är, kan jag ju inte vara med astmaväs och nässnor samt ögonkli. Därför byggde Skogsgurra detta enkla tjäll till mig. Under natten åskade det och regnade som aldrig förr — och där låg jag bredvid en fotogenlampa, en dator och en kofot (ännu en rebus?) och hade det hur bra som helst.
Men nu till dagens läsarfråga. Vi gjorde ett gemensamt besök på det lilla Arbetarmuseet i Gråbo, där Skogsgurra vevade igång en gammal grammofon på hög volym och nästan ville ta med sig en fin älgtavla hem. Där fanns även en gammal skolsal, med dessa mystiska matematikredskap:
Va ä dä?
Vet någon av er hur de användes i skolundervisningen? Det är plywoodremsor som hänger styvt och obegripligt. (Museipersonalen visste inte heller.)
Ni ser hur Selma står där och blänger mot fotografen? Eller vänta, hon kanske bara står där och ser ut som hon borde gjorde. Klänningen ser förstås lite för tajt ut vid axlarna. Hon kanske har obekväma skor? Och ont i den onda höften? Eller vänta, det är förstås alldeles för varmt ute och hon vill ju bara in i huset igen för att fortsätta att skriva.
För hand.
Vid ett skrivbord.
På icke alls ergonomiska stolar.
Detta gnager i mig som en bäver i byggartagen. Förr i tiden skrevs storverk och odödliga alster av människor som satt fast i korsetter och kravatter och som dessutom var tvungna att använda krånglande pennor och som inte kunde slå upp ett endaste dugg på internet. Hade de halsfluss, mjältsjuka eller kallbrand var det bara att stå ut och hoppas på det bästa. Och om de ville ha lindrande te, fick de vänta i många fler minuter än vi gör idag på att vattnet skulle koka.
I väntan på min lidnerska knäpp och därpå följande Nobelpris, far jag omkring och besöker allehanda konstnärer och författare för att klappa lite på dem.
Fröding hade det inte heller så roligt.
När vi kom till Frödings födelseplats började det spöregna samtidigt som vi var hungriga, och eftersom Fröding ju inte alls värkte fram något strax efter födseln, sprang vi bara fram till honom och sedan tillbaka till bilen. Detta kallade vi Frödingeloppet.
När vi närmade oss Kristinehamn, tog vi en omväg för att skåda Picassos jättestaty som föreställer hans fru och alls inte en envingad skata.
Picassos fru hade det kanske roligare än vi?
När vi i hällande spöregn och 97 sekundmeters motvind hade kämpat oss fram till Picassoskulpturen, stannade vi i 5,2 sekunder för att hinna föreviga upplevelsen – sedan rusade vi i samma jädra motvind tillbaka till bilen. (Obegripligt meteorologiskt fenomen.) Detta kallade vi Picassoloppet.
Men det besvärligaste var egentligen det som upptäcktes på Mårbacka: bildarrangemanget.
De måste ha flyttat på soluret! Klåpare!
Nu ska jag sätta mig i en miljölampas dassiga sken och på kollegieblockspapper med en kass reklampenna från Q8 skriva storverk och odödligheter. Jag ska ta på mig ett par för små jeans och äta sill också. Sedan ska jag definitivt utnämna barnen till mina ödmjuka tjänare och skicka bud via sms närhelst jag behöver assistans.
– G’morrn, Elvaåringen. Jag tar frukost på sängen idag, tack.
– Men mamm…
– Scccchhhhhh. Mamma skaaaaapar.
Krafs krafs. … hon kom som en virvelvind med en mobiltelefon i ett nyckelband om halsen … Just så.
Man kan inte skydda sina barn från vettvillingar med skjutvapen – hur mycket man än tvingar dem att cykla med hjälm, varnar dem för att äta rutten leverpastej eller lär dem att inte gå ensamma på Sicilien efter mörkrets utbrott. Det som hände i Oslo och på Utøya är så otroligt osannolikt att man – under korta stunder – kan få för sig att det kanske enligt Tage Danielssonsk logik nog egentligen inte har hänt.
Jag var ute och långkörde med tre av barnen när vi via telefonen började få rapporter om antalet fönster som hade gått sönder i centrala Oslo. Antalet fönster. Inte döda människor: bara trasiga fönster. Men rapporterna blev fler och fler och mer och mer absurda samt fruktansvärt ingående. Samtidigt blev mina och Sjuttonåringens förklaringar för de två yngre barnen i baksätet (åtta och elva år) alltmer ansträngda. Man kan inte blunda för livets grymheter, men man kan i alla fall kisa en smula så att det blir lite suddigare.
Nu har vi ältat tragedin i nästan varje vaket ögonblick sedan i fredags och börjar komma till de mer existentiella frågorna, t.ex.:
”Men mamma. Varför ska man leva när man ändå dör till slut?”
Jamen om inte annat för att få tillfälle att göra och uppleva diverse – som att härma statyer:
”Den lycklige Arbogafilosofen” i gott sällskap.
Eller för att få komma in i kommentatören Skogsgurras ljuvliga hem som var fullt av tokerier som en räknestickssamling, en räknemaskinssamling och en taffel, samt:
”Bananskal i lampa”.
Dessutom måste man leva för att inför världens största kakavdelning i en helt normal butik helt enkelt svimma av glädje:
– Men hur svimmar du egentligen? – Svimma? Sa hon inte ”simma”?
Och om man inte lever kan man inte hitta Sveriges billigaste bensin: 4,85!
Eller om det kanske står något annat där på skylten.
Men främst lever vi just nu för att någon ju måste ta hand om och begrava den döda hackspetten i trädgården.
Farväl.
Vi packade in Hacke H. här ovan i ett tyg med symboliskt värdefulla båtar på, sjöng ”Mormors lilla kråka” under processionen och ska strax tillverka en passande gravsten. Och vips, blev det här med döden för barnen lite mer gripbart – samtidigt som det här med döden aldrig förr har varit så gripande.
Inte den simplaste, inte den snabbaste — men den trevligaste turen, tror jag.
När vi igår körde den 24 år gamla sekruttbilen (som funkar jättebra) Skåne–Sörmland och jag insåg att det var en ovanligt allittererande resa, höll jag på att svänga in till Väla och Vara bara för anfangerna skull.
Av oss fyra i bilen hade dessutom tre trasiga telefoner med oåtkomliga kartor, uppslagsverk, livsviktiga Facebook-uppdateringar och sms som ju skulle ha underlättat kommunikationen när vi
blev tvungna att köra jättelångt söderut från Viken och svänga av vid Väla för att kunna ta oss norrut
inte hittade Bockstensmannen i Varberg
kom ifrån varandra i Vänersborgs enorma centrum.
(Verklighets- och faktakontroll nu innan båset går i taket av telefontrasslet. En av Iphonarna hade tappat laddningssladden under natten, en annan är av första modellen och seg som sirap pga. ett fotobibliotek som motsvarar Alexandria i storlek och både den första och den tredje brukar faktiskt kunna laddas via bilens laddare i cigg-uttaget, men var plötsligt inte kompatibla.)
Jag är helt ense med er alla om att forna tiders kartböcker var bra att ha. Och att man kan läsa på skyltar. Samt att invånarna i en stad oftast kan svara på frågor om körriktningar. Framför allt håller jag med er om att jag håller på att bli lobotomerad när jag lutar mig mot Iphonen och tappar sans och vett bara för att den stundom lämnar mig i sticket.
iken lämnade vi i stor stil och med en packning som hade kunnat klä ett helt kompani. Med bilens alla fönster öppna (ingen luftkonditionering, nej) och Hotel California i radion samt endast en liten guidebok till hjälp, kändes det verkligen som 1976. Vansinnet i att åka ända ner till Helsingborg för att effektivast komma in på E20 mot Göteborg irriterade mig såpass att barnen i fortsättningen har fått tillstånd att vid alla framtida irritationsmoment säga:
– Men det är inte lika irriterande som att köra söderut för att kunna komma norrut, mamma.
arberg anlände vi till vansinneshungriga, varma … och vilse. Liksom t.ex. Eskilstuna har Varberg haft otur med vägen som leder in till centrum: det ser bedrövligt trist ut med fabriker, industrier och köpcentrum. (Men sedan blir det fint!) Dessutom är det fullständigt omöjligt att komma fram till museet med Bockstensmannen. Överallt finns det skyltar till radiostationen Grimeton – ingenstans nämns Bockstensmannen. Kanske är det ett dassigt museum som staden inte vill att vi besöker?
Men vet ni att Varberg har ett oerhört vackert varmbadhus? Jag tvärnitade utanför, ställde bilen på trottoaren och sprang in för att be om en informationsfolder – som de inte hade. Istället bjöds jag in att ta egna bilder inne i det allra heligaste som var bland det vackraste (och varmaste) jag någonsin gått in i. Huset är från 1925 och inte nog med att informationsfolder saknas – Varmbadhuset har ingen artikel på Wikipedia! (Vem fixar?)
Varbergs vackra varmbadhus. (Med badande karl.)
Vi kom efter en timmes letande i närheten av museet, men då fanns det absolut inte en enda parkeringsplats ens en kilometer från entrén och bilen kokade just då på både in- och utsidan. Så vi tog en pizza och besökte (den öppna!) kyrkan istället.
Skateboardparkering i vapenhuset i Varbergs kyrka. (Orsaken ses i bakgrunden.)
änersborg tog vi sedan en avstickare till för att gå på det fantastiska Vänersborgs museum: Sveriges äldsta museimiljö! Jag såg framför mig dammiga hyllor, gulnade lappar och gjutjärnskolonner samt knarriga trappor. Men. Ack. När vi väl kom fram, hade museet stängt — fast vi är ju så vana vid detta att vi istället som vanligt styrde kosan mot kyrkan.
Men kan ni tänka er. Den var stängd!
I ett område vid Vänerns strand – Skräcklan – träffade Nittonåringen på två kursare från Lund, varför jag, Elvaåringen och Sjuttonåringen roade oss storligen inne på affärsgatan:
”Nu skulle vi haft plommonstop på oss.”
Och det var ungefär då vi fick användning av forna tiders mötesteknik:
– Vi ses vid bilen om en kvart, sa jag.
– Men jag har ingen klocka, sa ett barn.
– Inte jag heller! sa ett annat barn.
– Och inte jag! sa ett tredje barn.
– Min är nu 16:42. Kolla på kyrkklockan: den är ungefär kvart i fem, förklarade jag tålmodigt.
– Så när din är 16:57 och kyrkklockan är ungefär fem, ses vi.
– Japp. Men var ställde vi bilen?
– Ditåt. Eller där. Vänta.
– Men om jag står hääääääär ser jag ju inte kyrkklockan.
På något sätt lyckades vi trots allt sammanstråla igen för att ta oss hela vägen hem till Sörmland – och det med endast några kaffestopp och hamburgare i Laxå, där de förresten har en godisakut som vilket passade vårt bilhumör perfekt.
Akutingång! (Stängd. Hm.)
elefonerna som trilskades ska nu laddas och lagas. En vettig kartbok ska inhandlas och kommande bilresor i fortsättningen planeras noggrannare vad gäller museernas öppettider och … och … eller kanske inte ändå. Jag gillar verkligen de här lite Nils Holgerssonska, underbara resorna. Jag är som en lite förvirrad Akka, bara.
