Etikett: resa

Maskiner, manicker, mojänger och mackapärer

Publicerat av Lotten Bergman den 13 juli 2012 21:12

Inom mig bor en olycklig mekaniker och uppfinnare samt snickare. Jag kan inget om dessa professioner, men älskar nästan alla apparater som jag önskar att jag hade uppfunnit och snickrar dessutom hej vilt samt snett och vint. Låtom oss ta en svängom bland mina semesterbilder.

När vi var på Runmarö häromveckan, kramade jag nästan ihjäl denna bandsåg när jag inte drack absint:

Den är från 1930-talet! Och har med ohygglig möda flyttats per sekruttbåt till ön.

– Klicktjonk. Pppppbrrrrruuum! Klicktjong. Väääääs … sssccchhhh. Tystnad.

En gång till!

– Klicktjonk. Pppppbrrrrruuum! Klicktjong. Väääääs … sssccchhhh. Tystnad.

Ingen ser mig. Bara en gång till!

– Klicktjonk. Pppppbrrrrruuum! Klicktjong. Väääääs … sssccchhhh. Tystnad.

Aaaaah. Ljuvligt. Jag vill ha en nästan hundra år gammal bandsåg jag också.

När vi i förrgår var på Brandbilsmuseet i Gysinge (som för övrigt har en hedersmedlen som heter Brandsjö i efternamn), fick vi klättra in och ur samt ovanpå alla möjliga olika apparater och bilar, klinga i klockor och prova gasmasker samt kränga på oss pyttesmå hjälmar från början av förra seklet. (De är av läder och har krympt.)

Jag i en Plymoth Savoy, som utrustades med allehanda brandattiraljer (rökdykaraggregat, pulversläckare, bår och sjukvårdsutrustning) – men var ju högerstyrd och pensionerades efter bara några år. — Jag i en Plymoth Savoy, som utrustades med allehanda brandattiraljer (rökdykaraggregat, pulversläckare, bår och sjukvårdsutrustning) – men den var ju högerstyrd och pensionerades efter bara några år.

Fast det som fick mig att flämta av upphetsning (jorå) var instrumentpanelerna.

Nu sitter vi i en Dodge Truck WC 52 från 1945 – som var de allierades favoritfordon vid landstigningen i Normandie – och som såldes till Sverige efter andra världskrigets slut. — Här sitter vi i en Dodge Truck WC 52 från 1945 – som var de allierades favoritfordon vid landstigningen i Normandie – och som såldes till Sverige efter andra världskrigets slut.

– Men va? sa jag här till den gigantiska bilen eftersom den var så … gigantisk. (Från en amerikansk marinbas i Portsmouth, spinner som en katt och funkar perfekt trots sitt slitna yttre.) — – Men va? sa jag här till den gigantiska bilen eftersom den var så vansinnigt … gigantisk. (Den är från en amerikansk marinbas i Portsmouth, spinner som en katt och funkar perfekt trots sitt slitna yttre.)

Detta brandbilsmuseum är alldeles fantastiskt. Den initierade guiden (som var revisor och det svarta fåret i en släkt fylld av brandmän) berättade allt om bland annat REO-Speedwagonen från 1928, ångsprutan från 1882 och de öppna brandbilarna från 1930-talet. Det finns en Chevrolet 1934, brandslangar och till och med en fungerande frivilligbrandkår som ideligen måste rycka ut eftersom Gysingetrakten är full av eldande människor. (Och mygg.) Brandvagnen från 1870-talet drogs av hästar, som när de hörde brandlarmet lämnade sina spiltor och beteshagar och galopperade till vagnarna för att spännas för.

Pumpen var ångmaskinsdriven, så eldaren hoppades alltid att branden skulle vara minst tio minuter bort – annars kom inget vatten ur slangarna.

När vi invaderade Karins hus och klämde och kände på allt från gjutjärnsspisar till elcyklar, fastnade jag för en apparat som hängde på väggen och så hade gjort i minst 35 år:

Ni ser vilken hand jag har med assistenter?

Pysseliten och PK tipsade oss om underverket på Ica i ~~Alvesta~~ Avesta. Vi höll oss så länge vi kunde och åkte sedan dit och köpte ämnesrelaterade varor (melon, bubbelvatten och gurka) innan vi äntrade toalettstolen som kunde ha varit kusin till en cockpit.

Man gör sina behov, beställer vattensprut till bakre eller främre regionerna, med extrakraft eller parfymering med efterföljande torkblås. — Man gör sina behov, beställer vattensprut till bakre eller främre regionerna, med extrakraft eller parfymering och med avslutande torkblås. Sedan skrattar man ihjäl sig.

Efter dessa äventyr med tekniska fram- och baksteg, återvände jag till min fascination för det gamla och went back to nature eller om det var back to the past. Karlfeldtsgården i Avesta är inte ett museum, men man kan i alla fall fika och titta in i detta hans arbetsrum:

Jag tror att ergonomiska arbetsplatser är överskattade. Erik Axel Karlfeldt satt här helt utan tennisarmbåge och skaldade. — Japp. Jag tror att ergonomiska arbetsplatser är överskattade. Erik Axel Karlfeldt satt ju här helt utan tennisarmbåge och skaldade.

[—]
Gå, sök mig upp en flicka som sitter helt allen
i huset där på kullen under hundstjärnans sken.

Om hon lyfter sina ögon och det blänker till med fart,
så att kammaren den mörka
blir lik en pingstdagskörka,
så bländas ej, o käring, utan gör ditt är’nde klart,
och hälsa kärt från hennes vän och säg, att han mår rart.
[—]

Erik Axel Karlfeldt (1864–1931), ”Budskapet” i
diktsamlingen Vildmarks- och kärleksvisor (1895).

39 kommentarer

Så hamnade jag i ett kök i obygden

Publicerat av Lotten Bergman den 11 juli 2012 10:35

Karin är en av kommentatorsbåsets kommentanter. Hennes broder, Skogsgurra kallad, är den mest frekventa kommentatorn just nu, emedan hans intresseområden varierar så vansinnigt att han kan kommentera allt. Karin och Skogsgurra har även den egenheten att de bjuder in främmat till sina hus (de äger flera – sammanlagt säkert ett tjogtal vad det låter). Och jag är inte den som säger nej till en invit.

Därför sitter jag just nu i ett kök i ett väldigt gammalt hus i Horndal. Så gammalt är det att Nioåringen när han klev in genom dörren fick en Skansenfeeling och frågade:

– Får man sitta på stolarna?

Karin har även besök av en amerikansk kompis, som glatt berättade om hur hon anmälde sig till en skjutskola (inte riktigt rätt ord, va?) för att kunna använda sina nyvunna kunskaper för att ha ihjäl en viss person. Som dock, av oklara skäl, fortfarande lever.

Nu åker Skogsgurra ut på sjön med mina barn utan mig – eftersom jag sitter och väntar på att bli uppringd av en journalist som har antagit hantverkarnas sätt att ange tid:

– Jag ringer efter nio.

Jag ska intervjuas om fasta uttryck som förvanskas och missförstås. Här är ett exempel:

– Jag ringer efter nio.

Det skulle man ju kunna tro betyder ”femövernie” eller kanske ”tioövernie”. Men nu är klockan kvart i tio. Ring, ring, bara du slog en signal.

Uppdatering
Aha, han ringde klockan 09:57 och var djupt ångerfull och alls inte som en hantverkare; han hade försovit sig. Jag är nu vederbörligen intervjuad och kommer säkert att bl hudflängd i spalterna för att jag kallar mig språkpolis.
Slut på uppdatering

Igår var vi på Avesta Art på Verket – ett storjärnverk från anno dazumal. Man har alltså en gammal fabriksbyggnad som är ohyggligt imponerande i sig, som jag hade varit nöjd med att få gå in i som ett monument över flydda tider. Men här fanns mer.

Tolvåringen kände sig som änna Teskedsgumma.

De har stoppat in konstverk (av varierande kvalitet, ska sägas) och fyllt ytorna med allsköns ljud- och ljusexperiment som är så intressanta att barnen fick drogas och slängas över axeln för att fås ut ur byggnaden. Se vad de hittade utanför entrén:

Pssst, liten fotnot ur NE för säkerhets skull:

o`bygd subst. ~en ~er
ORDLED: o–bygd-en
• glest bebyggd och avlägsen trakt

Inte alls nedsättande, alltså.

Uppdatering
Niklas tipsar: man måste läsa ”Svenskt hålindex”. Faktiskt.

62 kommentarer

Bula, moppe, tekanna och andra ting

Publicerat av Lotten Bergman den 7 juli 2012 01:27

Jag skulle bara fixa lite. Ordna lite bokhyllor, sätta upp en nedfallen gardinstång (dumt uppsatt utan gipsankare), möblera om bland leksakerna och få bort ett tiotal möbler som liksom hade ynglat av sig. Men tingen var emot mig, allt föll omkull och en hammare som ville hämnas för 30 års misshandel var boven i sammanhanget.

Hammaren som inte har kommit i närheten av skyddsglasögon.

Det som skulle spikas, var plötsligt borta och hammarens slag tog i luften. Jag och allt som jag stod på tappade balansen. Det var då jag tog emot en bokhylla med pannbenet. Hammaren landade på min numera läkta – förr brutna – tå. Ett hyllplan föll som en giljotin mot höger handled och någonstans i nacken sa det krack.

Jag reste mig upp, gick ner till köket och hämtade is och placerade lite här och där på min bleka kropp. Min djefla man kom in i köket, tittade bortåt fjärran, mumlade på en ännu ofärdig formulering, hällde upp ett glas läsk till sig och gick igen. Tre barn i åldrarna 6, 8 och 9 kom in i köket och bad att få se den tjockaste boken huset hade att erbjuda och såg inte ens åt min bula, som ju är den största bulan huset har att erbjuda emedan den ser ut så här:

Mer än så var det inte. Men om jag vinkar, ställer mig på tå eller headbangar, gör det ont både här och där.

Men nu till något helt annat – en rekommendation från resan som vi företog oss häromdagen: Hjorteds mopedmuseum!

Hjorteds beredskapsambulans från andra världskriget!

"Höjden av lättja” – en motordriven motionscykel. — ”Höjden av lättja” – en motordriven motionscykel.

Det är ett proppfullt, kliniskt rent och estetiskt tilltalande museum med moppeskönheter som man inte kan se sig mätt på. (Dock ingen Puch Dakota -75, som är den enda moppe som jag har suttit på i farten.)

Den sista lyxmoppen som tillverkades av Flandria (1963). ”Kombinationen fotbrädor och pedaler gör pedalarmarna nästan löjligt korta och man får trampa som en idiot för att starta.” — Den sista lyxmoppen som tillverkades av Flandria (1963). *”Kombinationen fotbrädor och pedaler gör pedalarmarna nästan löjligt korta och man får trampa som en idiot för att starta.”*

Förresten. Nu kom jag på att jag måste nämna Påskallaviks Gästgifveri igen, där vi ju sov häromnatten. För alla måste ni få se på The Tekanna of all Tekannors:

Vernons Tea Maker – denna fantastiska manick! Jag är så impad!

Oj, jag glömde ju en sak. På mopedmuseet finns inte bara moppar, tandemcyklar, the one and only plastcykel och gamla picknickkorgar från 1950-talet. Nej, även sådant här kan man få frossa i:

En liten ask med pulver mot engelska sjukan. Fosfatpulver. För det uppväxande släktet, ja.

”Quadruppel – något fantastiskt gånger fyra. Rambler, Sport, Mobylette och Bambino. En unik kombination i oändlig skönhet.”

Och så får vi ju inte glömma bort att kontrollera fiskgjusarna då och då, ok?

Uppdatering
PGW påtalar i kommentatorsbåset att man ju inte kan utelämna viktiga fakta på det här viset. Vilken är den tjockaste boken i huset?

Ack. Den som ligger överst och som jag visade upp för barnen var alls inte tjockast. Raskt hittade jag nu två som slog den, om inte med hästlängder så i alla fall två centimeter.

Men hur ofta får man chans att visa upp en gammal pigroman för små moderna barn?

112 kommentarer

Och nu … resan uppåt?

Publicerat av Lotten Bergman den 4 juli 2012 00:41

Efter fullständigt hysteriska dagar med lägenhetsflytt, släktkalas med trasig diskmaskin, gardenparty, vilsekörningar, finklänningar, havsbad, hatt-nattpromenader, nattsömn i genomgångsrum, vilsekörningar, middagsslummer under köksbord, vilsekörningar, glömda luncher och allsköns annat, åkte vi tillbaka till Olseröd.

Ungefär så här gick resan de senaste dagarna.

I kommentatorsbåset ekar det nästan tomt; endast tomten är vaken och råttorna dansar på bordet medan katten letar efter husrum och internetvågor samt nattvila.

Jag – som har tre månaders basketförbud – provade att springa 300 meter i vattenbrynet och blev så här lycklig när det funkade:

Vi hjälpte Tjugoåringen att flytta in i en lägenhet på Kämnärsvägen i Lund och invigde med att spika fast gardintyg direkt i fönsterkarmen och – förstås – äta den traditionsenliga pizzan på golvet:

Tolvåringen pussade en padda. (Dock utan resultat.)

Nioåringen fick en stöt av ett elstängsel och undersökte därefter …

Hemma hos Ami och Pontus (som för övrigt inte är släkt med Niklas) finns ingen vattenkokare, ingen tekanna och ingen tehuva.

Men de har naturligtvis både en punschkanna och en kanonkula.

Vi har haft femkamp med hinderbana, ståpåettbenjättelänge, reaktionshastighetsmätning och högsta vedstapling – där det visade sig att man vinner på att stapla ett ostadigt torn med fyra klabbar som jag, och inte alls på att göra en stadig konstruktion som till exempel Nioåringen.

Nioåringens till vänster, min till höger.

Den femte grenen var diskuskast med antik diskus, som var alldeles ljuvlig i sin skönhet.

Men idag – onsdag – bär det uppåt igen.

Vi skulle kunna åka så här på sex timmar.

Men istället vill vi köra vilse och sova på vandrarhem och inte komma hem förrän på torsdag kväll. Några tips?

39 kommentarer

Sommarresa igen

Publicerat av Lotten Bergman den 1 juli 2012 13:43

Varje år tar min djefla man några barn och åker tåg raka spåret till Skåne. Under tiden stoppar jag in några andra barn i bilen och kör vilse söderut.

Precis som alltid, uppsöker vi sevärdheter som är stängda, låsta, bakom skynken och under ombyggnad:

– Där är Brahehus. Ja. Precis som på Louvren.

Fast det gör inget – för det är det som är poängen. Utan mål eller mening sätter vi oss i bilen och spanar efter bruna skyltar som signalerar intressanta ting.

Det där garnnystanet inbegrep GPS utan täckning, en kartbok från 1979 och tre personer komplett utan lokalsinne. Samt diverse hinder …

När vi letade efter Tomelilla, körde vi på grusvägar som anlades på 1600-talet, eftersom GPS-novisen i baksätet hade råkat sikta in sig på fastigheten Tomelilla och inte staden. Vi hittade istället för en stad 700 kor, 14 hästar, 90 får och ett vilset lamm som verkade ha hamnat i fel hage på andra sidan om stängslet. Eller så var stackarn bara det svarta fåret.

Men väl framme i Tomelilla uppsökte vi världens minsta filmmuseum som ett led i min kamp för barnens allmänbildning.

Så nu vet de till och med vem Spuling var och att både Monica ~~Zetterlind~~ Zetterlund och Per Oscarsson brann upp.

Men det hittills allra konstigaste på resan är väl ändå att jag har träffat en hund som jag inte är allergisk mot. Den har ”hår” och inte ”päls”, vilket gör den till en … kentaur, liksom?

73 kommentarer

Att idka skörlevnad som skörlevnad bör idkas

Publicerat av Lotten Bergman den 27 juni 2012 13:04

Jag är i August Strindbergs rum i ett hus på Runmarö i Stockholms skärgård. Där jag sitter satt han på 1890-talet. Han var i min ålder, berömd och ruskigt arg på allt och alla. På samma plats som han skrev novellen ”Silverträsket” skriver jag detta:

– IGÅR DRACK JAG ABSINT! –

Först såg jag ut så här, alldeles normal med min kompis Hasse i hans båt.

Sedan fann vi absinten, som såg ut så här.

Därefter installerade vi oss i vår knarkarkvart, förlåt Strindbergs knarkarkvart och eldade sockerbitar som vore det crack.

Effekten blev att vi alla blev simmiga i blicken, log ett konstigt leende med 127 tänder och införskaffade varsin fyrkantig, väldigt obekväm monokel:

Naturligtvis är vi nu förtappade, nere i träsket, fast i rusdryckernas helvetiska fälla och lever ett sådant här liv:

Min förtjusning över absinten beror naturligtvis på att jag ju är en sådan skötsam person att jag, när jag stöter på något som är det minsta lilla syndigt eller olämpligt, kastar mig över just detta. Så länge det inte är lite farligt, förstås …

Först läser man ju på – och konstaterar att det i Ugglan (Nordisk Familjeboks andra upplaga) från förra sekelskiftet står:

Absint (grek. absinthion), en med malört (Artemisia
absinthium) tillredd likör. Dess arom härleder
sig af en flyktig olja och dess bittra smak af
ett i malört förekommande kristalliserande ämne,
absintin (C₁₆ H₂₂ O₅). Enligt senare tiders erfarenhet
i Frankrike verkar absint mera skadligt än de flesta
andra sprithaltiga drycker.

Vidare finner man att Strindberg satt där jag sitter nu och drack sin absint. Om man sedan sträcker ut handen och tar en av husets tusen böcker om Strindberg, så kan man läsa att karln råkade ut för både det ena och det andra på sina skrivarresor ut till Stockholms skärgård. Under absintens skadliga inflytande förstås. Och att han och Carl Larsson brevledes grälade om vem som hade gjort Erikssons Hilma med barn. Samt att detta även drabbade Ernest Hemingway, Charles Baudelaire, Paul Verlaine, Arthur Rimbaud, Henri de Toulouse-Lautrec, Amedeo Modigliani, Vincent van Gogh och Oscar Wilde. Men att absinten trots illasinnade rykten och faktiska förbud bara var lika onyttig som all annan sprit.

Silverträsk eller absintträsk – sak samma. Är skörlevnaden inte värre än så här, så kan jag helt klart leva med den. Kom, inspiration och fräls mig från … Ah. Oj. Det är grilltajm. Jag får helt enkelt försöka synda lite en annan gång. Normallivet väntar.

64 kommentarer

Jag njöt av våren i Lund och Helsingborg, men fryser nu ihjäl!

Publicerat av Lotten Bergman den 20 april 2012 00:44

Har ni sett filmen om upptäcktsresande till Nordpolen? Max von Sydow som fryser i en luftballong? Folk som går vilse på Grönland eller som fryser ihjäl strax utanför hytten som de är på väg till i de norska fjällen?

Well, that’s me.

Ser ni det mörka hålet där borta i bakgrunden på nedanstående bild? Det är Nordanvinden som håller på att förfrysa mig klockan 00:05.

Men visst vill ni ha en liten dagsrapport först, innan jag berättar varför jag fryser ihjäl? (Fast jag dog ju inte av tågexplosionen i förrgår, så man kan aldrig så noga veta.)

Först gick jag upp mitt i natten för att hoppa på tåget klockan 06:09. (Det gjorde jag inte alls: jag gick upp 05:35, vilket för många pendlare och småbarnsföräldrar är en helt normal uppstigningstid.) På tåget drabbades jag hårt av insikten att jag inte alls satt i förstaklass med frukost utan i en godsvagn med en hel sjukhusavdelning. En djupt sovande man väcktes brutalt av sin telefon, och följande avlyssnades av en hel tågvagn full med människor:

– Har du ringt till mottagningen? Hur har du i så fall fått mitt nummer? Nej. Ja. Men i så fall måste jag be om ditt personnummer. Personnummer. Men det där är väl ditt telefonnummer? Kan jag få ditt personnummer? Nej, jag har ingen privat mottag… Personnummer. Får jag be dig att ringa till … Nej. Ja. Nej. I MAGEN? Nejmen jag sitter på ett tå… HALLÅ? HALLÅ? Satan.

I det vårvarma Helsingborg föreläste jag för Allers korrekturläsningsavdelning, som är så ruskigt bra på sitt jobb att jag utan att blinka kan rekommendera dessa tidningar till alla som är irriterade på illa skriven svenska:

Fast lita inte på t.ex. Femina och Må bra, för de är lite annorlunda. — Det är jättetrist att leta korrfel i de här, för det finns så få!

Allershuset är ett gott exempel på betongnybrutalism, och tydligen så unikt att världens alla arkitekter åker hit på studiebesök. Det som inte är grått, är rött eller grönt. Inga andra färger finns i designen:

Jo, lite vitt har de visst här och där också. (Vad heter arkitekten?)

Efter detta besök på västkusten, gav jag mig raskt ner till min favoritstad Lund, för att där bli bjuden på mat och skratt av en god kamrat i vårsolens glans.

Tyvärr var det så roligt där, att jag försatt mig och fick rusa ut och genom staden för att hinna med nattåget till Stockholm – men eftersom jag hade sinnesnärvaro att i stressen ändå sätta på världens bästa motionsapp, kan jag här och nu redovisa resultatet. Med Svenska skrivregler, SAOL, TNC:s skrivregler, Grallimatik, kläder och annat skräp i ryggsäcken, iklädd dumma skor, randiga strumpor och kortkort kjol rusade jag på detta sätt:

Jag trillade bara en enda gång: se det blåa krysset som den röda pilen pekar mot.

Nu ligger jag i en sovkupé med skrapsår på handflatorna under två okända kvinnor som absolut vill ha fönstret på vid gavel trots att vi far fram med ljudets hastighet och det faktiskt blåser in rakt på mig där jag ligger underst i bara underkläder. Brrrrrrr.

Fly mig genast en pyjamas i flanell och en varmvattenberedare!

Uppdatering
Någon stängde fönstret mittinatten och eftersom jag inte märkte det, måste jag ha somnat och alltså inte frusit så vansinnigt mycket som jag lät påskina här ovan. Och ja, jag har alltså överlevt!

38 kommentarer

I Uddevalla är graffitin lite annorlunda

Publicerat av Lotten Bergman den 5 mars 2012 21:48

Tyvärr för Trollhättan, hann jag inte se mer än insidan av en taxi och sjukhuset, där dagens föreläsning ägde rum. De 120 åhörarna i Lokalen Utan Ventilation bjöds på språkpolisiära ingripanden och ruskigt slöseri vad gäller blädderblockspapper. Om det finns några auditorie-arkitekter out there, så har jag en kort lista på önskemål:

Föreläsare vill oftast kunna skriva på en gigantisk tavla samtidigt som kanonen visar en bild.
Pennorna bör funka.
Strålkastarna bör numera inte vara riktade mot föreläsaren.
Åhörarna vill ha tillgång till syre.

Men nu är jag framme i Uddevalla, där jag fick tipset att besöka museet och vandra på strandpromenaden ut till havet samt äta dääär, däääär och dääär, men absolut inte där och inte där. (Snabbt förträngde jag alla råd, insåg att jag här har letat efter mat minst en gång tidigare – och tog en macka på café.)

Uddevallarapport

1. Museibesök … inställt: det stänger kl 16:00.

Entrén är gömd bakom tegelklumparna, som ju har fått en intressant placering.

2. Konstverk som imponerade.

Tjocka glasskivor av olika storlek placerade på varandra, bara. Ingen skylt med information. (Att jag kapade bilden på bredden berodde på att jag i detta läge hackade tänder och inte kunde fokusera.)

3. Flytetyg som gjorde mig konfunderad.

4. Strandpromenad som tog slut.

Skylten talar om att det är stopp. Pilarna pekar på havet, som ligger där i fjärran. Oåtkomligt, precis som på Louvren.

5. Arkitektur som förvånade.

Längs gågatan i centrum finns som i alla städer affärer och restauranger. Och detta underliga hus. Men … vad står det där på mitten? — Längs gågatan i Uddevallas centrum finns som i alla städer affärer och restauranger. Och detta underliga hus. Men … vad står det där på mitten?

6. Graffitin som jag vill visa hela världen. Kan det vara en matbloggare som har varit i farten?

"Sparris indränkt i smör." Kan det vara en matbloggare som har varit i farten? — ”Sparris indränkt i smör.”

31 kommentarer

Liten bildsafari från de två senaste dagarnas uppträden: Gävle, basket, klister, bensin och whisky

Publicerat av Lotten Bergman den 4 mars 2012 15:50

Jag sitter stilla. Jag sitter så jag får sängsmak, tågsmak, soffsmak och bänksmak i rumpan. Jag har då aldrig suttit så mycket som nu. Människan lär ju dessutom enligt se senaste rönen inte vara gjord för att sitta. Det var bättre för, sutte man då så var det i en hård kyrkbänk där det var svårt att hålla sig vaken, om inte träsmaken satte in.

Eftersom tiden sedan i torsdags försvann i ett res-, föreläsar-, basket- och whiskytöcken, gick två dagar utan att jag märkte vad som hände. Detta tarvar en liten sammanfattning.

Att resa till Gävle tar tre timmar på tre olika tåg. Ingen förstaklass, hundar och katter överallt trots skyltar med överkryssade hundar, isande nordvindar på perrongerna och allmän känsla av att det är synd om oss. Allihop. På alla tåg. I Sala har de förbättrat servicen för resenärerna på det här viset:

Tågtiderna på resplus.se, jaha. Men var i tåget går vagnen?

Väl framme i Gävle vandrade jag genom staden och fann att den liksom alla andra städer har haft galna stadsarkitekter. Torget är väldigt fint med soldyrkare i stolar av maxstorlek och på sommaren springer glada barn i fontänplask. Men de här husen passar ju inte ihop!

Inte ens en inredningstidning hade kunnat säga "kontrasterar snyggt mot varandra" om detta. — Inte ens en inredningstidning hade kunnat säga ”kontrasterar snyggt mot varandra” om detta.

Jag föreläste hela långa dagen och åt lunch på Brända Bocken, för att sedan på väg hemåt hälsa på Fnasket i Plasket, som jag fick tips om i kommentatorsbåset. Eller som hon heter egentligen: ”Gudinna vid hyperboreiskt hav” av Eric Grate (1956).

Ignorera gärna patrasket framför fnasket.

På lördagsmorgonen fick jag hoppa in och vara speaker för stadens två elitlag i basket eftersom eldsjälen som gör det i vanliga fall, hade en skrällande lunginflammation att ta hand om.

Den här bacillfyllda svarta saken ska man placera på hakan för att höras så bra som möjligt. — Den här bacillfyllda, svarta saken ska man placera på hakan för att höras så bra som möjligt.

Det visade sig att jag med uppdraget även fick ansvar för nycklar och frågesvar som jag inte hade.

Sporthallen byggdes 1956 och har lappats och endast lagats provisoriskt under åren. Den kommer tyvärr snart att förklaras som kulturminnesmärke och därmed rymmas i det romantiska skimmer som allt som är gammalt förr eller senare hamnar i.

Hårstråna där i skiten kan alltså vara Jocke Bergs, Yvonne Rydings eller Christer Lindarws, för alla har de haft gympa här.

Dessutom är den besudlad av handbollsspelarnas klister precis överallt:

Handbollsklister är nog det allra klistrigaste klistret.

Lördagens höjdpunkt var (för mig i alla fall) när jag fick presentera herrlagets motståndarlag Haga-Haninge, som hade två spelare som utmärkte sig:

Nr 7: David Czernik
Nr 8: John Goliats

Har ni någonsin varit på ett idrottsevenemang där speakern börjar prata om Bibeln under presentationen? (Jag skrattar fortfarande åt mig själv.)

Efter matcherna kastade jag mig i bilen och åkte till Stockholm för att lukta på en whisky hemma hos Lisa Förare Winbladh.

Ni ser den? Längst ner till höger. Kåda och apelsin med en antydan till citrus!

I morse var det dags att köra hem igen. Stressad av att inte kunna hålla min deadline när det gäller whiskyöversättningen (som jag förmodligen kommer att nämna otaliga gånger fram till juni), upptäckte jag lite för sent att jag borde ha tankat. Så här ~~körde~~ tänkte jag:

– Jag måste ha hög växel.
– Jag ska inte gasa.
– Satans uppförsbacke!
– Nej! Jag kör inte snabbare än så här!
– Vad var det där för ljud? Hörde jag ett eko i tanken?

Väl där skrattade jag åt mig själv igen. Eko i tanken! Hihi och hoho. Bensinen räckte tack och lov ända fram till den här apparaten:

Jag såg inte den jättestora ettan förrän efter ett bra tag …

Apropå ”Jävla skitsystem” – hur många anvisningar ska man läsa och lyda? Vi tar några förstoringar:

Kolla! Det finns ju ett bindestreck efter kassa!

Bensinpoesi. (Som inte stämde: jag kunde tanka utan att ta omvägen med mitt leg.)

Mystisk information: jag var helt ensam och kunde dessutom tanka utan problem.

När jag hade tankat färdigt, tog jag mitt kort och åkte iväg utan att stänga tanklocket. Efter 100 meter kom jag på det, vände och letade efter den runda plupp som måste ha farit iväg från biltaket – som skjuten ur en kanon – i första kurvan. Men nej. Puts väck. Jag fick gå in i butiken och köpa en nytt för 50 kronor.

Såja. Nu är rapporten till kommentatorsbåsets medlemmar levererad. Jag måste sätta mig ner och återvända till whiskyboken och trassla ut det här:

”That is the status quo today, but the stillhouse is one of the most quirky in Scotland, featuring four flat-topped wash stills of diverse shapes and sizes and four spirit stills with boil balls and distinctive cooling copper water jackets, while a section of number two spirit still dates back to 1874.”

Skål on the palate!

29 kommentarer

Pyttipannablogg om Gävle, Trollhättan, Uddevalla och en översättning

Publicerat av Lotten Bergman den 27 februari 2012 11:13

(För några år sedan utnämnde jag mig och liknande själar till Pyttipannabloggare. Det var på den tiden alla länkade till varandra, alla utmanade varandra och bloggar kände att de behövde fler läsare fastän de inte hade reklam.)

Jag sitter och planerar en liten föreläsningsturné som tar mig till

Gävle på fredag
Trollhättan på måndag
Uddevalla på tisdag.

Eller planerar och planerar, egentligen försöker jag bara beställa tågbiljetter – men ettorna och nollorna arbetar emot mig. Det blir bara fel.

Jag vill ha billig förstaklassbiljett, men klickar okoncentrerat i en dyr andraklassbiljett. Jag vill ha frukost, men klickar i rullstolsplats. Jag vill åka med så få byten som möjligt, men väljer plötsligt en rutt som ger mig halva resan per buss. Och hur jag än gör, kan köpet inte avslutas eftersom sammanlagt 1 fel har inträffat och detaljerna ju är extremt odetaljerade.

Men nu till väsentligheterna!

Jag har 45 minuter över i Gävle! Vad ska jag göra?
Jag har en timme över i Trollhättan! Vad ska jag göra?
Jag ska sova på Hotell ~~Gyllene Knorren~~ Gyldenlöwe i Uddevalla! Tänk om de inte har bacon!

And now for something completely different.

Det är en undertextsöversättning som jag inte kan glömma. I en av alla dessa amerikanska mordserier (Criminal Minds den 3/2) står en av våra hjältar och talar i telefon med en annan av hjältarna, förmodligen för att handlingen ska föras framåt eller förklaras på ett mindre krystat sätt. Man kan ana det på antalet ”ju”.

– Den mördade hade ju blod på vänster sida, men var högerhänt.
– Den bedragna hustrun hade ju varit gift tre gånger tidigare.
– Den här ficklampan som jag har funkar ju inte.

Nåväl.Brottsplatsundersökningshjälten står i ett blodbestänkt rum och pratar med datornörden som alltid jobbar på distans. Plötsligt ser telefonhjälten något mystiskt på väggarna. Tavlorna hänger konstigt. Någon har hängt upp tavlorna i fel ordning. Det är oordning på tavelupphängningsfronten! Han säger i telefonen nu inte alls något om att tavlorna ju hänger skumt (vilket hade varit logiskt) utan bara:

– I’ll call you back.

Detta översätts till:

– Jag hänger upp.

Det tycker jag var jätteroligt på jag vet inte hur många sätt. (Tre?)

Nu återvänder jag till mitt whiskyöversättningsjobb, som jag rusar fram genom som en sirapslimpa rusar genom tarmarna. Det vill säga: inte särskilt snabbt. Big bodied and rich, old leather and oranges on the palate!

50 kommentarer