Och nu talar jag alltså inte om att t.ex. byta ut knän och på så sätt uppgradera skröppelkroppen eller att fixa nya bröst versioner av datorprogram, utan den där magiska uppgraderingen som innebär att någon med makt plötsligt bestämmer att man får ett dyrare hotellrum utan att behöva betala mer.
– Jahaja, här är ditt nyckelkort och nu är det på det viset att du har blivit uppgraderad, sa receptionisten lugnt – liksom i förbifarten – till mig när jag checkade in.
– Uppgr… Uppgra…? PRISA GUDARNA! Det händer ju aldrig! Och jag som är så trött och har varit i Luleå, Malmö, Lund och Göteborg på fyra dagar och som älskar gratislyx och verkligen … eh … inte alls kommer att utnyttja några faciliteter utan bara ramla i säng … Ah well. TACK!
Så inatt sover jag för blott 1 100 kronor i en juniorsvit på Hotell Birger Jarl i Stockholm. Med tanke på hur ofta jag sover på hotell så borde detta ju hända då och då (om man ser till hur ofta det händer i filmer i alla fall), men under de senaste 14 föreläsaråren har det bara hänt en gång tidigare.
Men. Jag har ju faktiskt inte gjort mig förtjänt av ett hotellrum med …
… entréhall med skrivbord och runt inomhushål i väggen …… skinnsoffa och coolt, gammalt runt bord …… minibar med gratisläsk …… glas med väldigt viktiga papplock …… och två morgonrockar samt en väldigt vadderad sänggavel.
Jag kan inte komma på någon annan användning för den vadderade väggen annan än att jag borde öva på att stå på händer mot den.
Nu har jag läst på lite. Tydligen kan man tjata sig till en uppgradering, muta personalen, flirta med hotellchefen, ljuga om att vistelsen är en födelsedagspresent, antyda att man har makt eller helt enkelt klä ut sig till Christine Meltzer. Vilket ju låter som ett heltidsjobb.
Tydligen ser jag ut så här när jag föreläser om svenska skrivregler eftersom alla frågar om vi är släkt.
Fotnot
Åh, så trevligt – läs hur hotellet presenterar sig och beskriver hur det såg ut när det öppnades 1974:
”Det var då hypermodernt med bruna möbler, orangefärgade gardiner och heltäckningsmattor fyllda av så många olika plastmaterial att det slog gnistor när man gick på dem.”
Nu är det ju renoverat så att de kan skryta om att hotellet har en ”tydlig personlighet med svensk nutida form och design i fokus”. Men! Ett rum glömdes bort och renoverades inte – och det har bevarats! Fast lite förvirrande är det allt – för inte kan man ha båda dessa tapeter i ett och samma rum?
… ligger jag i en hotellsäng och funderar på vattenkokare. Nytt i mitt liv är nämligen att jag dagen före ankomst till hotellet skickar ett mejl som lyder ungefär så här:
Hej!
Jag anländer till [hotell] någonstans vid [klockslag] i eftermiddag (bokningsnummer xxx) och bara undrar om det finns någon möjlighet att få en vattenkokare och tepåsar på rummet eftersom jag är en tetoka.
Hotellen svarar till exempel …
Hotell Gyldenlöwe: Vill bara meddela att vi sätter in en vattenkokare åt dig på rummetJ
(Det där versala J:et är en smiley i Outlook, men jag har ett annat mejlprogram.)
Riverton i Göteborg: Vi har vattenkokare och te på alla våra rum på hotellet. Finns även tillgång till Tea och kaffe på rummet.
(Och whisky, skulle det visa sig.)
Statt i Hudiksvall: Det finns alltid vattenkokare på våra First Lady rum.
(Jag har stigit i graderna.)
Scandic i Gävle En vattenkokare kan du få låna ifrån receptionen.
Här syns den lånade vattenkokaren på nattduksbordet. Te och mugg får man däremot hålla med själv. (Jag hör i bakgrunden den samlade läsekretsen vråla DAGENS I-LANDSPROBLEM så nu lämnar jag tekokartankarna.)
Gävle har som vi har talat om tidigare en rolig staty som kallas ”Fnasket i plasket” och som traditionen numera bjuder, tog jag en bild på oss tillsammans.
Fast idag var det nattsvart.Den här statyn på Stortorget i Gävles centrum kommer definitivt från ett avsnitt av Doctor Who. Den kommunicerar mystiskt med den stora reklamtavlan i bakgrunden. Whiiischwooosch.Träningsakvarium.
En lite annorlunda företeelse i centrum är de många träningsakvarierna. Jag såg minst fyra olika, där folk sprang på löpband, for på låtsasskidor och huffade och puffade medan de kunde titta på flanörerna på stadens gator och torg – och flanörerna samtidigt kunde titta på dem och få förskräckligt dåligt samvete.
(Jag stod där en bra stund och kände sedan att jag fick ont i hälsenorna, så det kan aldrig vara bra, det där träningstittandet.)
Rödöra.
Men nu till ett akut problem som har fått mig att de senaste dagarna påminna om en hund. Det kliar på örat. Inget myggbett, inget loppbett, ingen allergi och inte minsta lilla skråma syns – det bara kliar! Inte inne i örat utan på öronkanten. Titta, här har jag kliat mig alldeles röd!
Va, oj, nej, ajajaj … sorry, oj. I-landsproblem igen, säger ni? Jamen vad fint, då knyter vi ihop gävlesäcken här och nu.
Uppdatering – känsliga tittare varnas!
Efter min starka insats uppe i träningslokalen blev jag sådär snyggt svettig så att man måste duscha. Det sköt jag upp eftersom jag bestämde mig för att stryka – jag har ju sagt att man måste använda alla faciliteter, ni vet.
Jag strök och strök och tyckte att det gick långsamt, men då hade ju timern stängt av värmen.
Sedan gick jag in i duschen. Men gick strax ut ur den igen för att ojojoj, vad jag behövde fotografera plötsligt!
Sherlock Holmes hade verkligen gillat det här duschhörnet.
Ni ser framför er hur förtjust jag fnittrar över detta? Och när jag kom ut ur duschen fick jag ännu mer att fnittra åt.
Högt uppe på väggen fanns ännu fler spår av förra gästen. Har det gått vilt till eller var det en 2,20 lång basketspelare här nyss?
Äsch, den där resan var faktiskt helt ointressant. Jag har inget att berätta eftersom allt funkade och inga propellrar ramlade av, ingen betedde sig illa och jag med fem minuters marginal hann med mitt tåg till Karlstad. Jättetrist ju.
Förutom att det var lite roligt att jag för allra första gången åkte i ett flygplan som var lagat med silvertejp.Skönt då att jag kom fram till Karlstad och får sova på ett dyrt finhotell som har toa inne på rummet! (Fast unken luft. Och fönstren är täckta med renoveringsplast …)
Men jag måste som en nyfrälst älta lite Lycksele igen.
Alla i Lycksele var lyckliga. Visserligen var alla som jag talade med inte från Lycksele och alla som jag talade med var kanske inte lyckliga även om det verkade så. Men ingen klagade över
dagishämtningar
obefintlig egentid
dyra bolån
lövhalka
att barnen bara vill vara inomhus.
Ingen satt och berättade om hur de inte fick in sina föräldrar på rätt äldreboende och ingen hade pluffat till sina läppar. De berättade även att Lycksele faktiskt kallas Lapp-Stockholm ”för det är dit man åk”.
Efter att på mitt omisskännliga sätt ha vandrat runt med öppen mun och tappad haka, kan jag även berätta annat från Lappland:
På affärn har de potatisgratängsrullar som man ska steka i skivor!Sveriges Radios nya logga har de skitit i. Jämför:
På flygplatsen har de en specialskylt.(Förstoring.) Tydligen får Björn Ferry särbehandling som den Zeb Macahan han ju är.Och på Borgarbackens krön finns en arkitektonisk hybrid.
Jag föreläste om de intressantaste skrivreglerna inför 82 kontorsanställda och klockan 16 blev jag upphämtad av flygtaxin – som världens gladaste karl körde.
– Här är helikopterplattan, känd från tv! Och här är kyrkogårn, dit vi alla är på väg! Och där har jag en lägenhet för jag bor egentligen hemma i byn, som ligg 5 mil ditåt! Nu har du tur; jag är den enda taxichaufförn som bär väskorna ända in i gaten! Hejhej på dej!
Lycksele var helt enkelt jättefint och trevligt och campingen (Ansia) var otroligt fin och städad och välskött, så åk dit nu allihop! Fika på Lilla Bageriet och njut av stillheten, lugnet och den friska luften!
Eller så kan ni ju inspektera detta som jag nyss såg på Centralen i Stockholm.Eller göra som i Karlstad: släcka såpass att man inte ser nästan nåt och känner sig mysig som i stearinljusbelysning.
Baconstatusuppdatering från Stadshotellet i Karlstad
Utmärkt på alla sätt och vis! Äggröran var perfekt kletig och croissanten som lade ytterligare fett på bördan var utsökt i all sin krasighet.
När ni nästa gång står på en tunnelbaneperrong och bara vantrivs liiiiiite liiiiiite liiiiite … Tänk då på det här klippet så kanske ni känner er lite mer tillfreds eftersom det ju är alldeles förfärligt i norra Sverige och nästan omöjligt att bo där – preciiis som på min alldeles nyfilmade film från Umeälvens strandkant i Lycksele:
Ja. Jag raljerar. Den här hösten har varit helt fantastisk vad gäller vädret, men för mig har den varit än mer fantastisk eftersom jag å tjänstens vägnar har hamnat på ställen som ligger bortom mångas begreppsvärld.
Men vi tar det från i morse. Eftersom jag gnölar och gnäller över SJ när ingenting funkar, ska jag härmed be att få utbrista i ett tjohooo eftersom jag klev på ett tåg i Eskilstuna 06:47 och klev av samma tåg på Arlanda kl. 08:00. Swooosch! Det var precis som teleportering.
På Arlanda visade det sig att jag skulle ta mig till terminal 3 genom tunnlar och tillfälliga kulvertar, vilket påminde om Harry Potter-perrongen. Min carry on-väska visade sig inte alls vara bäraombordvänlig så den fick jag checka in.
I gate 57 satte jag mig ner och … kände mig som hemma. Resenärerna mot Lycksele/Arvidsjaur ser nämligen inte ut som folk här söderut. Eftersom jag mot min föreläsarvana inte hade på mig plommonstop och snyggkappa, smälte jag in relativt väl och kunde tjuvlyssna på de kepsklädda, jättesnusande fleecetröjorna som inte var alldeles olika de här grabbarna.
Jå.
Dock förstod jag inte ett jota. Men det lät så här:
– Ungefär en skrfnku. Och då sa jag till han att han int kunde använda flihgfro. Om man sku göra det, skull ju viklo och prafku kunna smälla.
– He. He. De är som hjåls i somras. Eller skeltrof!
– Jå. Men int med femmillimetarn.
– Nä.
– Men nånting.
Som varande gammal lulebo vill jag bara påpeka att det inte är dialekten som vållar problem utan hörseln i kombination med ämnet. Vad detta handlade om verkade efter ytterligare fem minuters koncentrerad lyssning vara något slags nyuppfunnet fordon eller maskin med startproblem.
Jag fick relativt lång tid på mig att lyssna eftersom starten blev 20 minuter försenad på grund av en ”säkerhetskontroll”, varpå galghumorn flödade i gaten.
– Ska man vara orolig?
– Jå, det känns ju dumt att ha varit obrydd när man ligger där och dör.
– Famous last words: aj.
– Uschäkta, men jag har hittat en skruv här baki planet. Hör den till flyget eller piloten?
– Ska jag hjälpa till och veva igång han?
När vi väl fick kliva på planet, blev vi av flygvärdinnan beordrade att sätta oss långt bak trots att planet knappt var halvfullt.
– Jahaja. Det är väl för att det blir lättare att sopa upp oss senare när vi ligger samlade i en hög.
– Är du orolig?
– Nä. Jag är rolig.
Jag fick dock inte tillfälle att fråga varför man ska sitta långt bak – är det någon av er som vet?
Den här kärran heter enligt initierad källa Saab 2000 och rymmer 50 älgjägare.
I Lycksele kommun bor 12 600 människor som är utspridda på en yta stor som Norrtälje – i små kluster som kallas byar. De heter bl.a. Betsele, Busjön, Gäddträsk, Lyckan, Rusksele, Rödingträsk och Örträsk och man kan se dem från flygplanet under inflygningen!
Själv bor jag på campingområdet som heter Ansia eftersom det ligger på ”andra sidan” [ann’sia] stan älven.
Lyckseles centrum till vänster, campingområdet till höger.
När jag skulle checka in i den flotta campingentrén, möttes jag av ingen. Datorerna med bokningssystemet stod på innanför disken, alla produkter som var till salu stod framme.
Jag ringde numret på lappen där och blev tillsagd att ta en kopp kaffe. Sagt och gjort – en upphittad kaka slank minsann också ner.
Det enda som inte var fritt tillgängligt i receptionen var internet, för jag kunde inte lista ut lösenordet ”ansia1”. När ägaren dök upp, anvisades jag till rum 3:
– Du går ut och så går du ba 100 meter så är ditt hus där.
– Och centrum – jag går längs älven va?
– Jå. Du ba följer älven.
– Finns det någon sevärdhet jag inte bör missa?
– Det finns en butik med konst- och turistprylar hääär och en med … andra turistsaker hääär, sa ägaren och gjorde två prickar på en karta.
Och det var tydligen inte mer än så. Djurparken är stängd just nu, Underjordskyrkan ligger drygt 10 mil norrut, och Skogsmuseet är stängt på måndagar. Men vad gör väl det? Centrum (som det tog mig 45 minuter att gå till eftersom det var så mycket att titta på) var jättetrevligt och vädret underbart och luften alldeles hög och kall och ren. Och Folkets hus …
… var bland det fulaste jag någonsin har sett. Eller … är det kanske baksidan jag ser?Nej, runt hörnet var Folkets hus om möjligt ännu värre.
Jag köpte en stenugnsbakad surdegsmacka med bacon, ruccola och älg och gick omkring och åt på den utomhus i –7 °C och bara log som ett fån. Och så tog jag naturbilder som en helt normal människa.
Istappar i Lycksele. (De ska tydligen smälta bort inatt.)Nu ska jag koka tevatten i vattenkokaren på bilden …… och krypa ner här och värma mig i sängarna som står alldeles på tok för långt bort från närmaste vägguttag. (Toa finns inte på rummet, ser jag nu.)
Imorrn ska jag föreläsa kl. 09–12. Flyget hemåt går vid halv fem och jag hinner precis hem och sova före nästa resa och när dessa två dygn är till ända har jag jobbat i tre timmar och rest precis hur länge som helst. För så stort är Sverige!
Jag hade en gång en kompis som bara ljög och ljög. Det konstiga var att hon ljög för andra så att jag hörde hur hon ljög – och hur hon inte kommenterade lögnen och … hur jag inte ifrågasatte den. Eftersom vi sågs ganska mycket under ett par år, lärde jag mig att höra när det var lögn å färde. Och dessutom känna när hon ljög för mig.
– Jag blir sen! Bara en timme – mamma kom plötsligt på besök!
Sa hon plötsligt i telefon till någon annan när hon och jag hade fastnat över en fika.
– Kan inte komma till helgen, brorsan ringde och det är panik med XXX och YYY samt ZZZ.
Sa hon till någon som hon hade stämt träff med fastän jag som lyssnade ju visste att hon hade helt andra planer just den helgen och att hennes brorsa mådde finfint.
– Skulle du kunna vara jättesnäll och hjälpa mig med att skriva det här och det här och det här och dessutom fixa den där för att jag har målat in mig i ett hörn och pappa är sjuk och jag kan bara inte komma loss för då … bla bla bla.
Mejlade hon till mig. Tänk va, att ljuga för mig! Jag som ljuger så väl och anar en lögn på flera kilometers håll!
Hon var en hyvens quinna så jag ryckte på axlarna och tänkte ”tsst, spela roll, jag kan väl ljuga jag också”. Men när hon ljög för andra så att jag hörde det, blev det allt svårare eftersom det faktiskt vid många tillfällen var rent förfärligt. Och obegripligt klantigt.
I förrgår åkte jag tåg och var för andra gången på nio år åhörare till en telefonlögnerska. Första gången var 2004 (vilket många av er redan har räknat ut) och jag tjänade 3 000 kronor på det hela eftersom jag sedermera skrev ett kåseri om händelsen.
Bredvid mig satt hela vägen Eskilstuna–Stockholm en okänd kvinna i 30-årsåldern. Vi närmade oss Flemingsberg (stationen före Centralen) i full fart och det är ungefär då man börjar känna ”nämen om man skulle ta och ta på sig skorna” eller ”jag måste vakna, jag måste vakna, jag får inte somna om igen”. Kvinnans telefon ringde och hon svarade snabbt eftersom hon satt och spelade Angry Birds på den.
– Hej, jag skulle precis ri … Nääe. Tyvärr. Vi har stått stilla i Läggesta i en trekvart. Men jag har det bra, jobbar med månads… Mhm. Jättekul hörru.
Att jag är väldigt exakt i replikerna nu, beror på att jag satt med papper och penna och kunde anteckna allt omedelbart. Till skillnad från vissa andra (och stundom mig själv) har jag varken lagt till eller tagit bort något av vad hon sa.
– Ja. Ja. Näe. Men jag kan ta en tax… Okej. Bra. Rödbetor kanske? Mmm. Okej, hejrå.
Hon lade på och började spela de arga fåglarna igen. Tåget stannade i Flemingsberg och alla började skruva på sig inför det som ju väntar väl framme på Centralen: ombyggnationer, köer, människor och åter människor samt en relativt otrevlig promenad mot tunnelbanan. Vi satte av mot huvudstaden och då ringde kvinnans telefon igen och hon svarade prompt.
– Heeej igen. Nä, fortfarande i Läggesta. Näe. I nedersta lådan till vänster bredvid diskmaski…
Och innan hon hann avsluta den meningen, sa den opersonliga, inspelade rösten i högtalarna på synnerligen hög volym:
– VI ANLÄNDER STRAX TILL STOCKHOLMS CENTRAL, VILKET ÄR TÅGETS SLUTSTATION.
Kvinnan tog omedelbart telefonen från örat, tryckte snabbt bort den som hon pratade med och satte sig att stirra med tom blick bortåt Stadshuset.
Tyvärr har jag sedan ingen aning om orsak, följder eller ens vem hon pratade med eftersom jag helt förträngde att jag kunde ha
Jag är visserligen hemma nu, men måste faktiskt rapportera om alla städer som jag är i, så att ingen känner sig förfördelad. (Tydligen är man lite känslig i vissa trakter.)
Härnösand är (enligt befolkningsstatistiken) bara lite större än Kiruna och bara lite mindre än t.ex. Höganäs. Kommuner med runt 20 000 invånare har oftast
ett köpcentrum
några pizzerior
ett familjeägt hotell
en bio
ett stolt bibliotek
någon folkhögskola.
(Nej, detta är inte fördomar eller vanföreställningar utan fakta byggda på empiriskt utförda undersökningar under mina 15 år som handelsresande i svenska skrivregler.)
Jag planerar alltid mina resor så att jag hinner ta en sväng i stan, kolla in eventuella sevärdheter, prata med turistbyrån och köpa en croissant. Tyvärr var tåget såpass försenat pga. ett godstågslokshaveri, att allt hade stängt när jag väl kom fram. Därför tog jag bilder på allt som såg härnösandskt ut, och tänkte att jag säkert kan fråga någon (i publiken) vad det är senare.
Härnösands residens, besudlat av ett fult hus till höger, en cementlåda till konstverk och en prickig snabbmatsvagn med en hostande man i.
I residenset bor landshövdingen, vars chaufförs bästa kompis igår satt bland åhörarna på min föreläsning. Tydligen håller chauffören hårt på tystnadsplikten, så jag har inget smaskigt att rapportera.
Härnösands polishus! Visst är det vackert om man jämför med alla andra polishus i Sverige?
Skoja ba. Det där är det gamla polishuset – som numera är konsthall.
Väldigt praktiskt, anser jag att det är, det här med med fontäner i vatten. Man slipper ju spill och pengabortrensning samt ebb.Härnösands utomordentligt vackra rådhus, som byggdes som ett av Sveriges allra första gymnasier (1791). Det ritades av Gustav III:s slottsarkitekt Olof Tempelman och är ju alldeles bedårande.Vad står det på latin där uppe? ”Hoc opus hoc studium parvi properemus et ampli si patriae volumus si nobis vivere cari.”
Tusan hakar att jag hoppade av mina latinstudier (för att jag ”inte gillade” läraren). Jag läser på rådhussajten:
”På huvudfasaden fanns tidigare i kopparbokstäver en text på latin av Horatius. Låtom oss, små och stora, befordra detta arbete och detta strävande, om vi vilja leva älskade av fäderneslandet och tillfredsställda med oss själva.”
Hm. Detta måste utredas: hej alla mina latinar-kompisar! Hjälp!
Domkyrkan från 1846 är Sveriges minsta och alldeles nyrenoverad.
Ljuskronorna har det gemensamt med vissa statyer i Berlin att de gömdes för det omkringklampande Ryssland 1720; man packade helt sonika in dem i träkistor och sänkte dem i Södra sundet. När ryssarna trots alla signaler inte kom, plockade man upp dem och hängde dem i domkyrkan igen. När ryssarna väl dök upp 1721, hakade man av kronorna igen och gömde dem i en bisättningsgrav (en tillfällig grav som man använder i väntan på den riktiga graven – idag t.ex. ett kylrum).
Och därför kunde jag fotografera de återuppståndna kronorna.Men naturligtvis har även Härnösand drabbats av 1970-talsarkitektur.
Som bekant gillar jag hotell. Finhotell är hemskt mycket tråkigare än billiga småhotell som inte ingår i kedjor; man får ju uppleva forna decenniers överkast och låsa rummet med äkta nycklar och kan göra intressanta odlingar på duschdraperiernas nedre kant.
I Härnösand fick jag njuta av denna fondtapet.
Många av småhotellen har strykbräda framme i korridorren, hembakade småkakor i tv-rummet och noggranna instruktioner om ytterdörrens nyckfullhet. Jag satt där på sängen och tänkte:
– Nääääääää. Här händer det ju inget. Jag har inget att stryka, har redan druckit fem liter te och ätit sju olika sorters kakor och … nä. Nu går jag på bio!
Sagabion i Härnösand var en otroligt välskött liten privatdriven bio. Men se så många som med mig såg ”Familjetrippen” med Jennifer Aniston (som numera har en hy som påminner om biofåtöljer):
Lyx! Jag och Ingmar Bergman, liksom.
Min föreläsning om de roligaste svenska skrivreglerna ägde rum på teatern, som drivs till stor del av ”Vackre Tony” – han som skötte ljuset, gav mig vatten i en sanslöst vacker glaskanna, fixade fram pennor och som … visade sig vara teaterchefen.
Teaterns fina foajé av sent 1960-talsstuk.
Japp, Härnösand var en mycket, mycket trevlig erfarenhet. Vädret var vackert och varmt och när jag åt min lilla matsäckslunch utanför stationshuset, kändes det nästan som augusti.
Fast man ska faktiskt se till att man har något att dricka när man äter sånt här.
Men hur var det nu med rubriken? Vad bestod den stora frukostchocken – i tre delar – av? Jo:
1. Det fanns bacon och äggröra på det lilla hotellet! Småhotell brukar ju bara ha vanlig frukost med färdigskivad fulost, frallor, fil och flingor! Det luktade ljuvligt i hela korridoren!
2. Baconet såg ut och smakade så här.3. Äggröran såg ut och smakade så här.
Jag vaknade igår morse i Kiruna med ett lite svullet öga som skavde och ryckte. Förmodligen är det en en alien i någon glaskroppsnerv. Eftersom jag sov på en folkhögskola, fanns det ingen anledning att fotografera frukosten ity folkhögskolefrukostar är som frukostarna hemma i köket.
Matsalen på folkhögskolan.
När jag skulle börja föreläsa, ville min dator inte kommunicera med kanonen. Efter en kvarts fäpplande och grejande, gav jag upp och fick exportera Keynotepresentationen till en annan dator och i ett annat format (PPT, usch). Det gick inte alls bra eftersom formateringen blev helgalen, och jag längtade efter forna tiders OH-apparater. Mina föreläsningar bygger väldigt mycket på textexempel från den tokiga verkligheten, men jag inser nu att jag nog måste skapa en reservföreställning så att jag klarar mig utan bilder om jag måste.
När jag i godan ro satt och åt lunch efter föreläsningen, kom en andfådd, högröd taxichaufför inspringande. Flygtaxibolaget hade nämligen gett mig fel hämttid och eftersom jag inte har telefonen på när jag föreläser hade de inte fått tag på mig. (”Åtta missade samtal.”)
De hade då vänt på hämtrutten och plockat upp alla de andra resenärerna först och sedan väääääääntat på mig och när jag till slut sprang in i taxin och sa ojojojoj, blir det panik och missar vi flyget nu?, möttes jag av en kompakt tystnad. Och ett tyst näe.
Svälj.
Flyget flög sedan i motvind till Stockholm och tåget tågade lite långsammare än beräknat till Örebro och kl. 18:00 förlorade jag rätten till mitt hotellrum eftersom jag inte hade meddelat ”sen ankomst”. Visserligen återfick jag rätten kl. 18:08, men allvarligt: är man ”sen” om klockan inte ens är kvällsmat?
På tio minuter krängde jag så på mig en klänning och klackeskor samt jättemycket kajalpenna som, tänkte jag, skulle ta fokus från ögonryckningen. Sedan småsprang jag till Örebros jättecoola slott.
Slott med tandställning.
Inne på slottsgården var det champagnemingel, där jag eftersom jag inte visste bättre konverserade personalen och ställde frågor om slottet. Det byggdes redan på 1300-talet, men gjordes relativt radikalt om så sent som på 1800-talet. På vissa ställen kan man se medeltida spetsbågefönster, men det mesta är falsk barock. Det nästan häftigaste är namnen på fyra av byggherrarna arkitekterna:
1573–80 Mäster Ludvig
1580–96 Herkules Midow
1596–1604 Mickel Byggmästare
1604–27 Jakob von Brüssel
Den obligatoriska champagnebilden.
Inne i slottet hade arrangörerna spritt ut grönsaker. Nu talar vi inte om en och annan liten tomat och några ärtor i kors, utan drivor av palsternackor, morötter, potatisar, purjolökar, kronärtskockor, selleri och majskolvar. Lampor lyste i grönt på människofigurer i naturlig storlek som såg ut precis som ståstillaartisterna som står och är guldsprejade i världens storstäder.
”Man och grönsaker i grönt ljus” kallar jag denna installation.Det bästa med mingelvingel är nog hängafastglaset-grejen som man knäpper fast på tallriken.
På minglet träffade jag massa människor som trodde att jag flirtade med dem och som dyrt och heligt medan vi skålade tittade mig djupt i ögonen och lovade att de skulle infinna sig till min föreläsning klockan halv nio på morgonen. De frågade också vad jag skulle prata om, så jag berättade om svenska skrivregler och den moderna svenskan och rättstavning och finurliga formuleringar, men ville egentligen bara svara:
– Alltså jag är egentligen bara här för att få äta hotellfrukost.
Sedan packade jag ihop fem kronärtskockor, tio sparrisar och en purjolök i handväskan och lät dem posera framför slottet.
Mitt hotell (Scandic Grand) i Örebro var finfint med hissar, mjuka mattor, platt-tv, kortnycklar, jättebar, trevlig personal, designade lampor och en bred säng.
Men kolla så dumt väggkontakten sitter: datorsladden räcker bara preciiiiiiis och åkte ut hela tiden så att jag inte kunde blogga!Jamen kolla: man flyttar sängen lite bara. Häpp!
Som bekant brukar jag ju be om tekokare på rummet eftersom jag är en tetoka. På hotellen svarar man då
nej, vi har inga extra tekokare
javisst!
nej, men du kan under hela dygnet ta te ute i tv-rummet
nej, men du kan köpa te för 35 kr i receptionen.
Örebrohotellet svarade rappt:
”Jag har bokat in dig natten mellan den 24-25/9 med avtal visa Sitevision.
Jag har även lagt in önskemål om tekokare på ditt rum. En bekräftelse är skickat i ett separat mail.”
Men när jag kom fanns det ingen information om ”avtal Sitevision” utan jag fick lägga ut för betalningen. Däremot kunde jag glädja mig åt en tekokare. En tekokare! Hurra!
Men … nu är frågan vad hotellpersonalen trodde att tetokan skulle göra med tekokaren eftersom det inte fanns något annat än en tekokare. Ingen mugg, inga tepåsar …
Men tadaaaaa! Hotellets bidrag till vänster, tetokans beredskapsutrustning till höger.
Det häftigaste under gårdagen var kanske ändå asfaltsavskalningsmaskinen som jag träffade på ute på gatan. Blink, tut, skrap och imponerade mojänger. Men när och varför gör man så här?
Fotnot 1
Baconfrukosten och äggröran var alldeles utmärkt, men det var så fullt att jag blev tvungen att sitta och armbågsknuffas med synnerligen pratsamma hotellgäster som inte gillade bacon.
Fotnot 2 Jag och ögat ryckte i takt under hela föreläsningen som gick alldeles utmärkt eftersom datorn och kanonen var kompatibla. Nu längtar jag inte alls efter OH-apparater och kommer säkerligen att glömma bort att skapa en reservföreläsning.
Sett till folkmängden alltså. Lindesberg, Ulricehamn och Laholm är ungefär lika stora som Kiruna – men till och med Boden är mycket större! (Och vi talar fortfarande om folkmängden; vad gäller ytan är Kirunas jättekommun ju hela 20 550 km², att jämföra med t.ex. plutt-Stockholms 214 km².)
Förlåt min förvåning, men jag har inte varit i Kiruna sedan 1979, när jag spelade en basketmatch här och har inte haft koll på annat än att de ska flytta hela staden 3 km österut eftersom gruvan numera utbreder sig såpass att hela Kiruna inom ett par år kommer att trilla ner i ett enda stort slukhål.
Ni ser Kirunas stadsbebyggelse där uppe i övre, vänstra hörnet.
Det enorma projektet som inbegriper 900 projektanställda och kommer att kosta 13 miljarder, kallas ”stadsomvandlingen”. Den illustreras på nätet av något som mer påminner om Gamla stan i New York.
Så här ser Kiruna inte alls ut.
Nu tänkte jag visa för er alla hur jag som tillfällig besökare uppfattade Kiruna. Det var lite som när jag var i Berlin, för jag bara sa ooooo och aaaaaa till precis allting som inte var som hemma.
Man måste köa för att komma in i flygplatsen, vilket var okej idag när det var 4 °C, men tänk er denna lååååångsamma kö i minus 30 …
Det första som hände när jag väl tog mig ut ur flygplatsen var att den flygtaxi (som alltså inte flyger utan kör med helt vanliga hjul på helt vanliga vägar) som min uppdragsgivare hade beställt åt mig, var en niomannabil där alla som satt i den skulle till olika adresser i stan. Flygplatsen ligger blott ett stenkast från centrum (8 km), men jag åkte och åkte och fick se nästan allt under en timme. Men det var precis knäpptyst i bilen. Ingen sa ett ord. Eftersom jag ju tar seden dit jag kommer, satt jag tyst jag också. I 45 minuter – när det bara var jag kvar i bilen bubblade jag ur mig alla mina aaaa:n och ooooo:n.
– Precis sådär såg det ut på nya Björkskatan i Luleå runt 1980!– Det där är ju ett Bläckhornshus!– Alltså LKAB:s ”annex”? Som ett andra hem för LKAB-anställda som är på tillfälligt jobb här?– Det här med att bygga en hel stad strax efter förra sekelskiftet var ju en bra idé med tanke på arkitekturen!– Jahaja. Här huserar placerar man alltså alla LKAB-anställda? Mysigt.
Men centrum då? Jag frågade taxichauffören och uttryckte mig sådär klumpigt igen:
– Är vi i utkanten av Kirunas centrum nu?
– Nej, det här är vår centrumgata. Där är Systembolaget.
Förlåt.
Så här kommer det verkligen inte att se ut i det nya Kiruna. Ack.– Det här konstverket är gjort av gotländsk sten! Va! Som om vi int’ skull ha egen sten här i Kiruna va? sa taxichauffören med tydlig irritation.
Taxichauffören talade om för mig att man kunde titta på svampodlingar i gruvan (men inte idag), beundra kyrkan och stadshuset. Så då gjorde jag det.
Stadshuset invigdes 1963, och ser väl lite lattjo ut med ett fint klocktorn, tänkte jag.Fina handtag på den annars väldigt diskreta dörren, tänkte jag.Men woooooooow! tänkte jag sedan när jag väl kom in.
Stadshuset var väldigt häftigt och inte alls bara en stor tegelkoloss som jag trodde. Huset utsågs redan 1964 till ”Sveriges vackraste offentliga byggnad” och ligger tammetusan inte långt efter Stockholms stadshus vad gäller italiensk stenmosaik, handslaget holländskt tegel och träräcken av amerikansk furu. Där finns drygt 2 000 verk av svenska konstnärer och man har hela tiden olika konstutställningar. Men det här måste ju bli jättesvårt att flytta?
– Knack, knack. Hej, förlåt och ursäkta att jag stör, men hur ska man kunna flytta det här fantastiska åbäket?
– Näää, det ska int’ flyttas. Det ska rivas.
– SKA DET RIVAS? MEN! MEN! MEN!
– Fast vi ska få ett nytt. Och klockstapeln sparas. Kolla här:
Det nya stadshuset kommer att se ut så här och heta ”Kristallen”. Jahaja.
Efter denna chock (jag erbjöd mig dock att ta hand om trappräckena) traskade jag till den (liksom alla andra kyrkor som jag besöker) stängda Kiruna kyrka. Men den såg i alla fall ut som en normalvacker villa, tänkte jag.
Fint. Jå.
Inte särskilt imponerad, vandrade jag vidare och såg att kyrkan blev utsedd till Sveriges vackraste byggnad 2001! Och att man på onsdag kan lyssna till Jard.
Jard. Jå.Så här tycker jag att det ofta brukar se ut i mindre städer: caféer med pinnstolar på vidöppna ytor.Sjön som heter Luossajärvi såg ut så här i början av 1970-talet.Nu (ur inte alls samma vinkel) ser den ut så här eftersom LKAB tömmer den allteftersom gruvan utbreder sig under marken.
Kiruna ska alltså ryckas upp med rötterna och placeras en bit bort, lite närmare flygplatsen. Det har visserligen hänt förr; brunkolsbrytningen i Tyskland flyttade på ungefär 120 byar under 1920-talet. Men inte i modern tid och verkligen inte när det gäller en så stor stad.
Samtidigt som man renoverar och håller liv i den nuvarande stadskärnan (rustar upp badhuset, ger biblioteket nya lokaler, bygger en sprillans ny skola), så börjar man riva i den delen som ligger närmast gruvan. På de områden som man river, anlägger man parkområden så att ingen ska behöva bo kloss intill gruvområdet. Bara häromveckan stängdes järnvägsstationen eftersom man har byggt ny järnväg på andra sidan gruvan och en ny, stor väg ner till gruvområdet.
Och jag som blir matt bara av att möblera om i vardagsrummet.
Nej, tyvärr är det inte på riktigt utan bara i fantasin. Men det är vi ju så bra på här: att fantisera. Så nu återvänder vi i fantasin till Berlin, där jag (information till nytillkomna läsare) ju var för blott någon vecka sedan. (12345)
Mot Berlin! (Nu låter jag käck och trallande höstglad. Men i själva verket håller jag på att dö en längtansdöd efter utlandet. Nej, inte Oslo eller Helsingfors utan sådana ställen med croissanter och lunchvin samt öl i glas som ser ut som stövlar.)
Te och croissant-fika. (Jag kan äta kroasang till annat än frukost, kan ni tänka er.)
No-no i Berlin!
Gå inte sommarklädd när det är kallt och spöregnar, för då kommer berlinborna fram och talar om att man måste klä sig för årstiden. (Om man då talar om att man är en idiot som inte har packat för dåligt väder, skakar de på huvudet och svär om die dumme Schweden.)Ät inte här. Drick inte här. Gå inte in här. Blärk.Lita inte på stavningen av …… annars bekanta ord.Fokusera inte på att fotografera din och ditt cykelgängs uppdruckna öl på en bro …… när utsikten bakom ryggen ser ut så här, för då kommer alla att skratta åt dig och fråga om alla svenskar fotograferar fel saker.Köp inte munkar, hur färgglada de än är: de kostar tio spänn styck!Gå inte hemifrån utan matsäck!Åk inte hungrig till flygplatsen för snåljåpar: Schönenfeldt Schönefeldt ligger på Kallax nivå 1973.Jag säger det igen: Schönefeldt suuuger!
Det är alltså så att Berlin har två flygplatser som ska bli en och Schönefeldt är en av de gamla – som har sett ut som ovan sedan 1976. (Det finns inget där. Jo förresten, chipsrör för 50 kronor styck och relativt kall öl för 40. Men bara till klockan åtta.) Den nya flygplatsen ska bli sådär obegripligt stor att man säkert kan bosätta sig på den utan att någon märker nåt.
Meeeeen.
Trots att själva bygget har stått färdigt i flera år, kan man inte använda det eftersom fuskeribyggare hade glömt bort att kolla så att brandskyddsanläggningen funkade. Så invigningen 2011 blev 2012 som blev 2013 som nu heter 2014. (Och då talar vi ändå om TYSKLAND!)
Så till järnvägsstationerna. Berlin har flera som är jättetrevliga, men den största är inte en av dem.
Gå inte ut ur Hauptbahnhof. Allt du behöver finns på insidan. På utsidan: ingenting.Längta inte till dåtiden.
Jag gick ett bra tag som en fullständig idiot omkring runt Alexanderplatz och tänkte ”men vad synd, det finns ju inget, inget, inget kvar av det dåtida Östtyskland”. Och tillade för mig själv att ”man borde ha sparat en del av dåtiden så att vi hade fått resa till den och känna ahaaaaaa, liksom”. Well. Inte så mycket att längta till, visade det sig när jag gick in i ”Galleria Kaufhof” på bilden ovan.
Åh. Luleå 1973.Åh. Luleå 1974.Åh. Luleå 1975.Längta verkligen inte till dåtiden. Jag upprepar: nutiden är trevligare.
Yes und jawohl i Berlin!
Ta vara på Heinrich Heines synska förmåga, eftersom han 1820 skrev att ”där man bränner böcker bränner man till slut även människor”. (Minnesmärket ovan finns på Opernplatz, där man redan 1933 brände av judar skrivna böcker.)Värm ägg som en berlinbo: i vatten med hjälp av värmeljus. (Och ser ni den slående likheten mellan dessa ägg och dem som jag hade som matsäck så är det förstås bara en tillfällighet.)
Jag var på så många museer att de alla nu flyter ihop i ett sörjigt museiminne, men ett står ut eftersom jag verkligen kände mig som hemma. Allt var precis exakt som under min uppväxt på 1970-talet, nämligen. DDR-museet beskrev precis allt som jag upplevde i Luleå 1973–81.
Uppsök DDR-museet och känn er som hemma!Fast okej, vi hade bara nästan så fula kläder som i DDR. (Men minns ni att man inte kunde köpa Levi’s? Man kunde köpa Gul&Blå. Och Konsumjeans.)
Att ”shoppa” som normalt folk är en omöjlighet när man måste vända på slantarna – och faktiskt jättetrist. Tycker jag. Därför var jag igår på loppisen på Bernauer Straße, som sägs vara något i hästväg. (OBS! OBS! OBS! OBS! Bara öppet på söndagar!)
Det visste inte min mamma, som i morse mejlade att jag ju borde åka dit:
”Bernauer Strasse blev en del av muren. Folk hoppade ut genom fönstren. Du kanske redan har varit där? När jag var där 1987 fick man klättra upp på ställningar på västsidan och titta på no mans land mellan öst och väst och och se hur folk i Östberlin promenerade på gatorna, kanske en och annan Trabant. Inga färger, ingen reklam.”
Och igår såg det ut så här.
Att ta sig dit är lika enkelt som att ta sig vartsomhelst i Berlin. Man bara går ner till tågen och eftersom det inte finns några biljettspärrar, känns det så vansinnigt enkelt och ljuvligt. Inga köer, inget krångel med plånboken upp och ner igen och bara underbart.
Fast 1961 var det inte lika enkelt. Över en natt dök ju muren upp och ställde till det.Berlinmursbyggarna hade strikta order att följa den uppgjorda sträckan utan att bry sig det minsta om eventuell logik eller hinder.Just här på Bernauer Straße låg huset i öst och trottoaren i väst. På skylten står det ”Olga Segler” – en ung flicka som hoppade från ett fönster i byggnaden och dog på trottoaren. (Källa.)
Men tillbaka till nutiden.
Biljettkontrollanterna (som enligt mig inte är många) är civilklädda och dyker upp var som helst. De går inte från en tågände till den andra utan kan bara plötsligt (eller går de på misstänksamhet?) sätta igång att kolla med fantastisk effektivitet och stora leenden. Om någon ser lite stressad ut och hoppar av tåget, följer de efter och tar betalt ute på perrongen. Böterna är på 30 euro, vilket i sammanhanget inte låter så mycket.
Skyltarna finns överallt och är fantastiskt tydliga. Jag kan tyvärr inte rekommendera att man frågar ortsbefolkningen om råd, för de svarar glatt och vänligt helt uppåt väggarna. En resa som sades ta sisådär sju minuter tog närmare trekvart och en rar själ pekade mig i riktning mot Danmark när jag skulle tre stationer söderut.
Därför har jag lärt mig allt om tågkartan! Den är så enkel! Men det kändes inte riktigt så från början, när den var så här läsbar.
Klicka gärna så blir kartan större, men inte tydligare.Men så förstod jag att man kunde fokusera på den här lilla delen. Och att U-bahn inte är ”underground” utan ”den urbana linjen”. S-bahn är inte nödvändigtvis ett pendeltåg utan tåg som går ända till de suburbana delarna.U-bahn har galonsäten, S-bahn sammetsliknande säten. (Men man får ha cykel med sig på alla tåg!)
Jag och tunnelbanekartan är numera såååå tajta. Men fastän jag nu är proffs i detta ämne, gör jag liksom vetenskapliga forskare tankefel. Resan till loppmarknaden på Bernauer Straße kunde ha gjorts på detta sätt:
Ungefär 20 minuters resa. Perfekt.Men istället irrade jag först upp och ner mellan tågen på Zoologisches Garten och sedan likadant på Alexanderplatz. Vips, försvann en dryg timme.
På väg till loppisen på Bernauer Straße ska man tydligen besöka Ost-West-Café (alldeles när man kommer upp ur tunnelbanan) – men jag var så irriterad på mitt felåkande att jag inte ansåg mig vara värd nån fika.
Fast visst gick jag fram och klappade lite på Trabin.
Direkt när man kommer in på loppisen (efter tio minuters promenad längsmed Bernauer Straße), drabbas man av en kompakt mättnadskänsla. ”Detta kommer jag aldrig att orka” och ”varför tog jag inte ut mer pengar?”
1.
Du orkar. Det finns mat och öl inne på området. (Och toaletter.)
2.
Du kan ta ut pengar på andra sidan Bernauer Straße, snett mittemot loppisen – bort från tunnelbanestationen och mot muren.
Denna till synes gamla hjälm (inte riktig, tror jag) kan du sedan köpa för 700 kr.Eller varför inte ett par nästan inte nötta, nätta stövletter?När jag tog denna bild blev jag grundligen utskälld av den som sålde de gamla ”passen”. Han skrek och skrek och svor och svor och jag gjorde som guiderna har sagt att man ska: tacka så mycket. ”De vet inte hur man hanterar vänlighet”, sa guiderna. Men denna försäljare visste minsann: han svor vidare och ville ha en förklaring till hur jag kunde tro att det var gratis att fotografera hans varor. (Man får fotografera: det står inga förbudsskyltar någonstans.)
Vid ett av stånden var det lite upprört. De båda försäljarna var jättemegasuperbakfulla och hade bestämt sig för att sitta under sitt loppisbord med solglasögon på näsan. (Sina näsor, inte bordets.) Eventuella kunder fick lyfta på duken eller krypa in om de ville pruta. Detta krångel gillade inte kunderna, så försäljarna bad dem dra åt helvete.
Ni ser fyra stycken fötter under bordet, va? (Blåa gympaskor respektive bruna stövlar.)Här tillreds min kebab på ett synnerligen tillfredsställande sätt.Man ska inte inte inte vara finklädd eller ha dumma skor eftersom man går omkring på grus … och detta i flera, flera timmar. Det där bordet i mitten hade de inte gillat på planet, så …… jag köpte nya, gamla stövlar istället. Bara 150 kronor!Om man blir lite trött (vilket man blir) kan man dra sig ut ur loppisområdet (som inte är inhägnat) och sätta sig att vila bland allt möjligt som händer på en gång. 1. Berlinmuren med grafitti. 2. Basketspel! 3. Vaudeville-artist. 4. George Harrison-band.
Utanför loppisen kan man sedan ta spårvagn till U-bahn, vilket man vill eftersom det då är väldigt långt att gå ens två meter. Väl hemma tar man fram en gammal varm öl och går till receptionen och ber om lite is. (Förlåt Broder Jakob, jag vet att man inte får göra så mot den stackars ölen.)
Självklart kunde mitt sekrutthotell ge mig is! Jättefräsch is!
Och där låg jag och sippade på en öl, sedan spillde jag ut ett halvt glas rödvin i sängen. (Det var nog inte meningen att jag skulle dricka det.) Tittade på basketmatch gjorde jag också, där den streamade bilden bara funkade i timeouterna, under en tyst minut (coach som dog i en bussolycka) och vid straffkasten.
