Etikett: resa

Båtresa i Turkiet

Publicerat av Lotten Bergman den 10 mars 2014 07:24

Först en gåta: vad har hänt på min säng?

Sedan en frukostrapport: perfekt äggröra.

Inget annat är värt att nämnas. Särskilt inte värt att nämnas är baconet, för det fanns inget, vilket man ju kan förstå i ett såpass islamiskt land som Turkiet. — Inget annat är värt att nämnas vad gäller frukosten. Särskilt inte värt att nämnas är baconet, för det fanns inget, vilket man ju kan förstå i ett såpass islamiskt land som Turkiet.

När jag hade ätit min äggröra, stekta ägg och kokta ägg och druckit både te och kaffe, klev vi upp på bussen för att åka 60 (!) mil. Jag har goda böcker med mig och betalar 79 kr extra per dag för att ha tillgång till internet när det går att ha tillgång till internet, så de där 60 milen kommer att gå så bra så. (Sitter på bussen i detta nu.)

Igår var vi i en moské som såg ut som något som Carl och Karin Larsson hade kunnat hitta på.

Ovanvåningen – damavdelningen. Man får en mattruta per person och mönstret på mattan visar vartåt näsan ska peka (mot Mecka).

Som ickereligiös kan jag fascineras av arkitekturen och traditionerna och njuta av det vackra. Men jag kostar även på mig åt att fnysa åt (det som enligt mig är) stolligheter som att

man ska be fem gånger om dagen
man ska tvätta sig över hela kroppen (extra noga i munnen och näsan) innan man går in (det är dock frivilligt)
männen får vara på bottenvåningen
kvinnorna (som måste ha sjal på huvudet) måste gå upp och be på ett annat våningsplan.

Vår turkiske grek hade inte gillat att höra mina fnysningar.

Lånesjalar låg i en stor låda vid entrén. Jag valde en chic, vit sak. Man måste inte ha lyda, vilket man kan se på kvinnan bakom mig. — Lånesjalar låg i en stor låda vid entrén. Jag valde en chic, vit sak. Man *måste* inte lyda, vilket man kan se på kvinnan bakom mig.

Men jag gillar

mattorna
att man måste ta av sig skorna
kökskaklet på väggarna.

Fast hur vackra mattorna och måleriet än är, kan man som fulhetsdyrkare ändå njuta mer av …

… de beigebruna plaststolarna mitt i moskén … — … de beigebruna trädgårdsstolarna mitt i moskén …

… och det kaklade kitschhörnet med information om … vad?

Sedan åkte vi båt. Ojojoj vad vi åkte båt. Ölen flödade, solen lyste och vi häpnade. Dels över alla tusentals till synes övergivna sjörövarskepp, dels över alla män som satt och fiskade i det gröna (mineralrika) vattnet. De sov, de myste, de drack öl och de åt mat. Men någon fisk verkade de inte få.

Den suddiga ölen i förgrunden smakade suddigt; kan inte rekommenderas.

Det var vansinnigt smutsigt längs floden. Eftersom turkiska staten subventionerar de här resorna, skulle man ju kunna tänka sig att en liten rensning hade piffat upp upplevelsen för oss nordbor som ju är så vana vid prydligt vatten och blåsta gator.

I vattnet låg det pet-flaskor, bildäck, bensindunkar, platspåsar, cyklar, skinnhandskar och ett styckat lik. I alla fall tror jag att det var ett lik: tre svarta sopsäckar med snören runt måste vara likdelar. Och precis när jag hade formulerat den tanken, dök detta upp i vattnet.

Flodresans mål var en strand, där en kock stod och grillade kyckling och fisk till uppåt 400 personer. På vår båt var vi ungefär 200 och jag målade fan på väggen och sa högt att det här ju kommer att bli kaos. Icke så. Maten kom fram, portionerades ut som i en matbespisning och 15 minuter senare var alla mätta och glada.

Så då köpte vi lite mer öl och vin. Och kaffe. Samt GB:s Magnumglass. (När de säger att lunchen ingår i priset är det lunchen. Inte dryck, inte kaffe, inte sött på maten.)

På stranden låg all skit som inte längre låg i vattnet eller som hade placerats där av någon i väntan på bättre dagar. Eller kanske på sommaren och fler turister.

Men vänta. Det här vill jag ju ha i min trädgård!

Några badade (”det är ju precis som svensk sommar”) och några gick en promenad. Det var nästintill hopplöst att inte plocka stenar och ta med hem.

Och så en vacker, vitnad trästam som i vilket ögonblick som helst kommer att flyga iväg till en kungarike långt härifrån. — Och så fanns en vacker, vitnad trästam som i vilket ögonblick som helst kommer att flyga iväg till en kungarike långt härifrån.

På båtresan hemåt åkte vi förbi denna paraplyrestaurang. Så vill jag också ha hemma!

Hemma på hotellet igen, gick jag för första gången ut på min fina balkong. Och se vad jag fann!

Jag sprang genast ner till fitness- och relaxavdelningen, cyklade på en gnisslig motionscykel som uppvärmning och letade sedan upp personalen som på sammetskudde skulle ge mig den vackraste av bollar. Jag försökte säga så här:

– Excuse me, sorry. I happened to notice your tennis court. Lovely thing, but since the tennis players are scarse this time of year, I really would appreciate if you would be so kind as to provide me with a basketball. If it’s at all possible.

Men så pratar man inte här. Man grymtar lite, letar upp en fyrkantig man med mustasch och säger:

– The tennis court? I can play basketball?
– You have basketball?
– No. But I want basketball. I play basketball.
– Sorry. No basketball. Do you want information about our relaxation program?
– No thank you, I only want to play basketball.

(Här borde han ha skrattat och sagt nåt i stil med ”there’s no basketball in relaxation!”, men det gjorde han inte.)

Hotellet hade alltså fem pooler, spaavdelning, tusen vattenrutschbanor och bellboysar samt en basketkorg men ingen basketboll. Slutet är nära, det är en konspiration mot mig och min person samt som vanligt kan vi konstatera att det var bättre förr.

Och så svaret på gåtan högst upp.

Städerskan hade pyntat lite i mitt rum. Men när man ska lägga sig ner och sova middag, blir det som på bilden högst upp: lite skräpigt.

57 kommentarer

Mysko resa?

Publicerat av Lotten Bergman den 5 mars 2014 18:45

I höstas kom ett reklamblad med en historisk tidning som vi prenumererar på. Det handlade om en resa och det stod ungefär ”upplev det vackra Turkiet”, ”bildningsresa” och ”kolla vad snorbilligt” samt ”tillägg” och ”lite mer tillägg”. Allt andades skumraskaffärer, lurendrejerier, bondfångeri och snar konkurs.

Så jag bokade en resa för 900 kr. Som egentligen skulle kosta uppåt 6 000.

Sedan kom december med allt vad därtill hör och så blev det plötsligt mars utan att vi hade försmäktat eller förtvivlat under januari och februari. Och på lördag ska jag åka. Jag är väl medveten om att jag måste betala ett par tusenlappar till på plats, men jag vet också att det här nog är helt okej.

Vi har fått en farlig massa information via mejl och jag vet nu att jag inte ska stoppa något i munnen som inte har skalats eller kokats eller renats i en autoklav. Nu ser jag en till varning:

OBS! Vänligen observera att resan även kan äga rum i omvänd ordning av organisatoriska skäl.

Man inleder alltså med att landa på Arlanda dårå …

Turkiets bidrag i ESC 2003.

55 kommentarer

Liten rapport från Göteborg

Publicerat av Lotten Bergman den 26 november 2013 13:24

Dubbla slag slog hjärtat när jag kom in i hotellfoajén i Göteborg, där jag ska föreläsa om de vackra, svenska skrivreglerna efter lunch. För i rummet intill mitt sitter …

Alltså de här männen:

Ack, där fick jag för mina fördomar. För ut ur lokalen rann en stund senare en ström av små, torra, påklädda män av medellängd. (Jag har nu korrigerat skylttexten, ja.)

För att fördriva tiden tog jag fram en papperstidning och läste som förr i tiden. Prassel, prassel sa sidorna. Åhå! Ett nytt ord! Måste dokumenteras!

Eller är eftersupning ett ord som alla utom jag känner till? — Eller är *eftersupning* ett ord som alla utom jag känner till?

Jag tror förresten att jag håller på att bli lite överkänslig eller rent av allergisk när det gäller kvällstidningarna och veckosnusket. Förlåt, veckotidningarna heter de ju. Jag försöker kisa bort allt så att jag inte ska se de braskande rubrikerna om vem som bedrar vem och hur magra alla är eller hur fula de samtidigt är när de inte sminkar sig och går numera aldrig in på kvällstidningarnas sajter. Men så fick jag tips om en … lite annorlunda artikel som publicerades igår.

Glasklart!

Nu har man i Opals hotellfoajé, där jag sitter sedan en timme, övergått från att spela hare krishna-muzak till att hälla improvisationsjazz i mina öron. Jag suckar, lyfter blicken, tittar ut genom fönstret och granskar den vackra arkitekturen.

69 kommentarer

Hur blir man uppgraderad?

Publicerat av Lotten Bergman den 21 november 2013 23:16

Och nu talar jag alltså inte om att t.ex. byta ut knän och på så sätt uppgradera skröppelkroppen eller att fixa nya ~~bröst~~ versioner av datorprogram, utan den där magiska uppgraderingen som innebär att någon med makt plötsligt bestämmer att man får ett dyrare hotellrum utan att behöva betala mer.

– Jahaja, här är ditt nyckelkort och nu är det på det viset att du har blivit uppgraderad, sa receptionisten lugnt – liksom i förbifarten – till mig när jag checkade in.
– Uppgr… Uppgra…? PRISA GUDARNA! Det händer ju aldrig! Och jag som är så trött och har varit i Luleå, Malmö, Lund och Göteborg på fyra dagar och som älskar gratislyx och verkligen … eh … inte alls kommer att utnyttja några faciliteter utan bara ramla i säng … Ah well. TACK!

Så inatt sover jag för blott 1 100 kronor i en juniorsvit på Hotell Birger Jarl i Stockholm. Med tanke på hur ofta jag sover på hotell så borde detta ju hända då och då (om man ser till hur ofta det händer i filmer i alla fall), men under de senaste 14 föreläsaråren har det bara hänt en gång tidigare.

Men. Jag har ju faktiskt inte gjort mig förtjänt av ett hotellrum med …

… entréhall och runt inomhushål i väggen … — … entréhall med skrivbord och runt inomhushål i väggen …

… skinnsoffa och coolt, gammalt runt bord …

… och två morgonrockar samt en väldigt vadderad sänggavel.

Jag kan inte komma på någon annan användning för den vadderade väggen annan än att jag borde öva på att stå på händer mot den.

Nu har jag läst på lite. Tydligen kan man tjata sig till en uppgradering, muta personalen, flirta med hotellchefen, ljuga om att vistelsen är en födelsedagspresent, antyda att man har makt eller helt enkelt klä ut sig till Christine Meltzer. Vilket ju låter som ett heltidsjobb.

Tydligen ser jag ut så här när jag föreläser om svenska skrivregler eftersom alla frågar om jag är släkt med henne. — Tydligen ser jag ut så här när jag föreläser om svenska skrivregler eftersom alla frågar om vi är släkt.

Fotnot
Åh, så trevligt – läs hur hotellet presenterar sig och beskriver hur det såg ut när det öppnades 1974:

”Det var då hypermodernt med bruna möbler, orangefärgade gardiner och heltäckningsmattor fyllda av så många olika plastmaterial att det slog gnistor när man gick på dem.”

Nu är det ju renoverat så att de kan skryta om att hotellet har en ”tydlig personlighet med svensk nutida form och design i fokus”. Men! Ett rum glömdes bort och renoverades inte – och det har bevarats! Fast lite förvirrande är det allt – för inte kan man ha båda dessa tapeter i ett och samma rum?

75 kommentarer

Just nu i Gävle …

Publicerat av Lotten Bergman den 11 november 2013 21:31

… ligger jag i en hotellsäng och funderar på vattenkokare. Nytt i mitt liv är nämligen att jag dagen före ankomst till hotellet skickar ett mejl som lyder ungefär så här:

Hej!

Jag anländer till [hotell] någonstans vid [klockslag] i eftermiddag (bokningsnummer xxx) och bara undrar om det finns någon möjlighet att få en vattenkokare och tepåsar på rummet eftersom jag är en tetoka.

Hotellen svarar till exempel …

Hotell Gyldenlöwe:
Vill bara meddela att vi sätter in en vattenkokare åt dig på rummetJ

(Det där versala J:et är en smiley i Outlook, men jag har ett annat mejlprogram.)

Riverton i Göteborg:
Vi har vattenkokare och te på alla våra rum på hotellet. Finns även tillgång till Tea och kaffe på rummet.

(Och whisky, skulle det visa sig.)

Statt i Hudiksvall:
Det finns alltid vattenkokare på våra First Lady rum.

(Jag har stigit i graderna.)

Scandic i Gävle
En vattenkokare kan du få låna ifrån receptionen.

Här syns den vattenkokaren på nattduksbordet. Te och mugg får man däremot hålla sig med själv. (Jag hör i bakgrunden den samlade läsekretsen vråla DAGENS I-LANDSPROBLEM så nu lämnar jag tekokartankarna.) — Här syns den lånade vattenkokaren på nattduksbordet. Te och mugg får man däremot hålla med själv. (Jag hör i bakgrunden den samlade läsekretsen vråla DAGENS I-LANDSPROBLEM så nu lämnar jag tekokartankarna.)

Gävle har som vi har talat om tidigare en rolig staty som kallas ”Fnasket i plasket” och som traditionen numera bjuder, tog jag en bild på oss tillsammans.

Den här statyn på Stortorget i Gävles centrum kommer definitivt från ett avsnitt av Doctor Who. Den kommunicerar mystiskt med den stora reklamtavlan i bakgrunden. Whiiischwooosch.

En lite annorlunda företeelse i centrum är de många träningsakvarierna. Jag såg minst fyra olika, där folk sprang på löpband, for på låtsasskidor och huffade och puffade medan de kunde titta på flanörerna på stadens gator och torg – och flanörerna samtidigt kunde titta på dem och få förskräckligt dåligt samvete.

(Jag stod där en bra stund och kände sedan att jag fick ont i hälsenorna, så det kan aldrig vara bra, det där träningstittandet.)

Men nu till ett akut problem som har fått mig att de senaste dagarna påminna om en hund. Det kliar på örat. Inget myggbett, inget loppbett, ingen allergi och inte minsta lilla skråma syns – det bara kliar! Inte inne i örat utan på öronkanten. Titta, här har jag kliat mig alldeles röd!

Va, oj, nej, ajajaj … sorry, oj. I-landsproblem igen, säger ni? Jamen vad fint, då knyter vi ihop gävlesäcken här och nu.

Uppdatering – känsliga tittare varnas!
Efter min starka insats uppe i träningslokalen blev jag sådär snyggt svettig så att man måste duscha. Det sköt jag upp eftersom jag bestämde mig för att stryka – jag har ju sagt att man måste använda alla faciliteter, ni vet.

Jag strök och strök och tyckte att det gick långsamt, men då hade ju timern stängt av värmen.

Sedan gick jag in i duschen. Men gick strax ut ur den igen för att ojojoj, vad jag behövde fotografera plötsligt!

Sherlock Holmes hade gillat det här duschhörnet. — Sherlock Holmes hade verkligen gillat det här duschhörnet.

Ni ser framför er hur förtjust jag fnittrar över detta? Och när jag kom ut ur duschen fick jag ännu mer att fnittra åt.

Högt uppe på väggen fanns ännu fler spår av förra gästen. Har det gått vilt till här eller var det en 2,20 lång basketspelare här nyss? — Högt uppe på väggen fanns ännu fler spår av förra gästen. Har det gått vilt till eller var det en 2,20 lång basketspelare här nyss?

62 kommentarer

Från Lycksele till Karlstad på sex timmar

Publicerat av Lotten Bergman den 22 oktober 2013 22:55

Äsch, den där resan var faktiskt helt ointressant. Jag har inget att berätta eftersom allt funkade och inga propellrar ramlade av, ingen betedde sig illa och jag med fem minuters marginal hann med mitt tåg till Karlstad. Jättetrist ju.

Förutom det faktum att jag för allra första gången åkte i ett flygplan som var lagat med silvertejp. — Förutom att det var lite roligt att jag för allra första gången åkte i ett flygplan som var lagat med silvertejp.

Fast det är skönt att jag nu är framme i Karlstad på ett dyrt finhotell som har toa inne på rummet! (Fast unken luft. Och fönstren är täckta med renoveringsplast …) — Skönt då att jag kom fram till Karlstad och får sova på ett dyrt finhotell som har toa inne på rummet! (Fast unken luft. Och fönstren är täckta med renoveringsplast …)

Men jag måste som en nyfrälst älta lite Lycksele igen.

Alla i Lycksele var lyckliga. Visserligen var alla som jag talade med inte från Lycksele och alla som jag talade med var kanske inte lyckliga även om det verkade så. Men ingen klagade över

dagishämtningar
obefintlig egentid
dyra bolån
lövhalka
att barnen bara vill vara inomhus.

Ingen satt och berättade om hur de inte fick in sina föräldrar på rätt äldreboende och ingen hade pluffat till sina läppar. De berättade även att Lycksele faktiskt kallas Lapp-Stockholm ”för det är dit man åk”.

Efter att på mitt omisskännliga sätt ha vandrat runt med öppen mun och tappad haka, kan jag även berätta annat från Lappland:

På affärn har de potatisgratängsrullar som man ska steka i skivor!v — På affärn har de potatisgratängsrullar som man ska steka i skivor!

Sveriges Radios nya logga har de skitit i. Jämför:

(Förstoring.) Tydligen får Björn Ferry särbehandling som den Zeb Macahan han ju är.

På Borgarbackens krön fanns en arkitektonisk hybrid. — Och på Borgarbackens krön finns en arkitektonisk hybrid.

Jag föreläste om de intressantaste skrivreglerna inför 82 kontorsanställda och klockan 16 blev jag upphämtad av flygtaxin – som världens gladaste karl körde.

– Här är helikopterplattan, känd från tv! Och här är kyrkogårn, dit vi alla är på väg! Och där har jag en lägenhet för jag bor egentligen hemma i byn, som ligg 5 mil ditåt! Nu har du tur; jag är den enda taxichaufförn som bär väskorna ända in i gaten! Hejhej på dej!

Lycksele var helt enkelt jättefint och trevligt och campingen (Ansia) var otroligt fin och städad och välskött, så åk dit nu allihop! Fika på Lilla Bageriet och njut av stillheten, lugnet och den friska luften!

Eller så kan ni ju inspektera detta som jag nyss såg på Centralen i Stockholm.

Eller göra som i Karlstad: släcka såpass att man inte ser nästan nåt och känner sig mysig som i stearinljusbelysning.

Baconstatusuppdatering från Stadshotellet i Karlstad

Utmärkt på alla sätt och vis! Äggröran var perfekt kletig och croissanten som lade ytterligare fett på bördan var utsökt i all sin krasighet.

77 kommentarer

Jag har nu landat i Lycksele

Publicerat av Lotten Bergman den 21 oktober 2013 16:55

När ni nästa gång står på en tunnelbaneperrong och bara vantrivs liiiiiite liiiiiite liiiiite … Tänk då på det här klippet så kanske ni känner er lite mer tillfreds eftersom det ju är alldeles förfärligt i norra Sverige och nästan omöjligt att bo där – preciiis som på min alldeles nyfilmade film från Umeälvens strandkant i Lycksele:

Ja. Jag raljerar. Den här hösten har varit helt fantastisk vad gäller vädret, men för mig har den varit än mer fantastisk eftersom jag å tjänstens vägnar har hamnat på ställen som ligger bortom mångas begreppsvärld.

Men vi tar det från i morse. Eftersom jag gnölar och gnäller över SJ när ingenting funkar, ska jag härmed be att få utbrista i ett tjohooo eftersom jag klev på ett tåg i Eskilstuna 06:47 och klev av samma tåg på Arlanda kl. 08:00. Swooosch! Det var precis som teleportering.

På Arlanda visade det sig att jag skulle ta mig till terminal 3 genom tunnlar och tillfälliga kulvertar, vilket påminde om Harry Potter-perrongen. Min carry on-väska visade sig inte alls vara bäraombordvänlig så den fick jag checka in.

I gate 57 satte jag mig ner och … kände mig som hemma. Resenärerna mot Lycksele/Arvidsjaur ser nämligen inte ut som folk här söderut. Eftersom jag mot min föreläsarvana inte hade på mig plommonstop och snyggkappa, smälte jag in relativt väl och kunde tjuvlyssna på de kepsklädda, jättesnusande fleecetröjorna som inte var alldeles olika de här grabbarna.

Dock förstod jag inte ett jota. Men det lät så här:

– Ungefär en skrfnku. Och då sa jag till han att han int kunde använda flihgfro. Om man sku göra det, skull ju viklo och prafku kunna smälla.
– He. He. De är som hjåls i somras. Eller skeltrof!
– Jå. Men int med femmillimetarn.
– Nä.
– Men nånting.

Som varande gammal lulebo vill jag bara påpeka att det inte är dialekten som vållar problem utan hörseln i kombination med ämnet. Vad detta handlade om verkade efter ytterligare fem minuters koncentrerad lyssning vara något slags nyuppfunnet fordon eller maskin med startproblem.

Jag fick relativt lång tid på mig att lyssna eftersom starten blev 20 minuter försenad på grund av en ”säkerhetskontroll”, varpå galghumorn flödade i gaten.

– Ska man vara orolig?
– Jå, det känns ju dumt att ha varit obrydd när man ligger där och dör.
– Famous last words: aj.
– Uschäkta, men jag har hittat en skruv här baki planet. Hör den till flyget eller piloten?
– Ska jag hjälpa till och veva igång han?

När vi väl fick kliva på planet, blev vi av flygvärdinnan beordrade att sätta oss långt bak trots att planet knappt var halvfullt.

– Jahaja. Det är väl för att det blir lättare att sopa upp oss senare när vi ligger samlade i en hög.
– Är du orolig?
– Nä. Jag är rolig.

Jag fick dock inte tillfälle att fråga varför man ska sitta långt bak – är det någon av er som vet?

Den här heter enligt initierad källa Saab 2000 och rymmer 50 älgjägare. — Den här kärran heter enligt initierad källa Saab 2000 och rymmer 50 älgjägare.

I Lycksele kommun bor 12 600 människor som är utspridda på en yta stor som Norrtälje – i små kluster som kallas byar. De heter bl.a. Betsele, Busjön, Gäddträsk, Lyckan, Rusksele, Rödingträsk och Örträsk och man kan se dem från flygplanet under inflygningen!

Själv bor jag på campingområdet som heter Ansia eftersom det ligger på ”andra sidan” [ann’sia] ~~stan~~ älven.

Lyckseles centrum till vänster, campingområdet till höger.

När jag skulle checka in i den flotta campingentrén, möttes jag av ingen. Datorerna med bokningssystemet stod på innanför disken, alla produkter som var till salu stod framme.

Jag ringde numret på lappen där och blev tillsagd att ta en kopp kaffe. Sagt och gjort – en upphittad kaka slank minsann också ner.

Det enda som inte var fritt tillgängligt i receptionen var internet, för jag kunde inte lista ut lösenordet ”ansia1”. När ägaren dök upp, anvisades jag till rum 3:

– Du går ut och så går du ba 100 meter så är ditt hus där.
– Och centrum – jag går längs älven va?
– Jå. Du ba följer älven.
– Finns det någon sevärdhet jag inte bör missa?
– Det finns en butik med konst- och turistprylar hääär och en med … andra turistsaker hääär, sa ägaren och gjorde två prickar på en karta.

Och det var tydligen inte mer än så. Djurparken är stängd just nu, Underjordskyrkan ligger drygt 10 mil norrut, och Skogsmuseet är stängt på måndagar. Men vad gör väl det? Centrum (som det tog mig 45 minuter att gå till eftersom det var så mycket att titta på) var jättetrevligt och vädret underbart och luften alldeles hög och kall och ren. Och Folkets hus …

… var bland det fulaste jag någonsin har sett. Eller … är det kanske baksidan jag ser?

Nej, runt hörnet var Folkets hus om möjligt ännu värre.

Jag köpte en stenugnsbakad surdegsmacka med bacon, ruccola och älg och gick omkring och åt på den utomhus i –7 °C och bara log som ett fån. Och så tog jag naturbilder som en helt normal människa.

Istappar i Lycksele. (De ska tydligen smälta bort inatt.)

Nu ska jag koka tevatten i vattenkokaren på bilden …

… och krypa ner här och värma mig i sängarna som står alldeles på tok för långt bort från närmaste vägguttag. (Toa finns inte på rummet, ser jag nu.)

Imorrn ska jag föreläsa kl. 09–12. Flyget hemåt går vid halv fem och jag hinner precis hem och sova före nästa resa och när dessa två dygn är till ända har jag jobbat i tre timmar och rest precis hur länge som helst. För så stort är Sverige!

63 kommentarer

Ljug med förnuft …

Publicerat av Lotten Bergman den 20 oktober 2013 23:09

Jag hade en gång en kompis som bara ljög och ljög. Det konstiga var att hon ljög för andra så att jag hörde hur hon ljög – och hur hon inte kommenterade lögnen och … hur jag inte ifrågasatte den.
Eftersom vi sågs ganska mycket under ett par år, lärde jag mig att höra när det var lögn å färde. Och dessutom känna när hon ljög för mig.

– Jag blir sen! Bara en timme – mamma kom plötsligt på besök!

Sa hon plötsligt i telefon till någon annan när hon och jag hade fastnat över en fika.

– Kan inte komma till helgen, brorsan ringde och det är panik med XXX och YYY samt ZZZ.

Sa hon till någon som hon hade stämt träff med fastän jag som lyssnade ju visste att hon hade helt andra planer just den helgen och att hennes brorsa mådde finfint.

– Skulle du kunna vara jättesnäll och hjälpa mig med att skriva det här och det här och det här och dessutom fixa den där för att jag har målat in mig i ett hörn och pappa är sjuk och jag kan bara inte komma loss för då … bla bla bla.

Mejlade hon till mig. Tänk va, att ljuga för mig! Jag som ljuger så väl och anar en lögn på flera kilometers håll!

Hon var en hyvens quinna så jag ryckte på axlarna och tänkte ”tsst, spela roll, jag kan väl ljuga jag också”. Men när hon ljög för andra så att jag hörde det, blev det allt svårare eftersom det faktiskt vid många tillfällen var rent förfärligt. Och obegripligt klantigt.

I förrgår åkte jag tåg och var för andra gången på nio år åhörare till en telefonlögnerska. Första gången var 2004 (vilket många av er redan har räknat ut) och jag tjänade 3 000 kronor på det hela eftersom jag sedermera skrev ett kåseri om händelsen.

Bredvid mig satt hela vägen Eskilstuna–Stockholm en okänd kvinna i 30-årsåldern. Vi närmade oss Flemingsberg (stationen före Centralen) i full fart och det är ungefär då man börjar känna ”nämen om man skulle ta och ta på sig skorna” eller ”jag måste vakna, jag måste vakna, jag får inte somna om igen”. Kvinnans telefon ringde och hon svarade snabbt eftersom hon satt och spelade Angry Birds på den.

– Hej, jag skulle precis ri … Nääe. Tyvärr. Vi har stått stilla i Läggesta i en trekvart. Men jag har det bra, jobbar med månads… Mhm. Jättekul hörru.

Att jag är väldigt exakt i replikerna nu, beror på att jag satt med papper och penna och kunde anteckna allt omedelbart. Till skillnad från vissa andra (och stundom mig själv) har jag varken lagt till eller tagit bort något av vad hon sa.

– Ja. Ja. Näe. Men jag kan ta en tax… Okej. Bra. Rödbetor kanske? Mmm. Okej, hejrå.

Hon lade på och började spela de arga fåglarna igen. Tåget stannade i Flemingsberg och alla började skruva på sig inför det som ju väntar väl framme på Centralen: ombyggnationer, köer, människor och åter människor samt en relativt otrevlig promenad mot tunnelbanan. Vi satte av mot huvudstaden och då ringde kvinnans telefon igen och hon svarade prompt.

– Heeej igen. Nä, fortfarande i Läggesta. Näe. I nedersta lådan till vänster bredvid diskmaski…

Och innan hon hann avsluta den meningen, sa den opersonliga, inspelade rösten i högtalarna på synnerligen hög volym:

– VI ANLÄNDER STRAX TILL STOCKHOLMS CENTRAL, VILKET ÄR TÅGETS SLUTSTATION.

Kvinnan tog omedelbart telefonen från örat, tryckte snabbt bort den som hon pratade med och satte sig att stirra med tom blick bortåt Stadshuset.

Tyvärr har jag sedan ingen aning om orsak, följder eller ens vem hon pratade med eftersom jag helt förträngde att jag kunde ha

frågat henne
följt efter henne
stulit hennes telefon och kollat.

Och nu får vi aldrig veta.

52 kommentarer

Den stora frukostchocken i Härnösand

Publicerat av Lotten Bergman den 3 oktober 2013 11:12

Jag är visserligen hemma nu, men måste faktiskt rapportera om alla städer som jag är i, så att ingen känner sig förfördelad. (Tydligen är man lite känslig i vissa trakter.)

Härnösand är (enligt befolkningsstatistiken) bara lite större än Kiruna och bara lite mindre än t.ex. Höganäs. Kommuner med runt 20 000 invånare har oftast

ett köpcentrum
några pizzerior
ett familjeägt hotell
en bio
ett stolt bibliotek
någon folkhögskola.

(Nej, detta är inte fördomar eller vanföreställningar utan fakta byggda på empiriskt utförda undersökningar under mina 15 år som handelsresande i svenska skrivregler.)

Jag planerar alltid mina resor så att jag hinner ta en sväng i stan, kolla in eventuella sevärdheter, prata med turistbyrån och köpa en croissant. Tyvärr var tåget såpass försenat pga. ett godstågslokshaveri, att allt hade stängt när jag väl kom fram. Därför tog jag bilder på allt som såg härnösandskt ut, och tänkte att jag säkert kan fråga någon (i publiken) vad det är senare.

Härnösands residens, besudlat av ett fult hus till höger, en cementlåda till konstverk och en prickig snabbmatsvagn med en hostande man i.

I residenset bor landshövdingen, vars chaufförs bästa kompis igår satt bland åhörarna på min föreläsning. Tydligen håller chauffören hårt på tystnadsplikten, så jag har inget smaskigt att rapportera.

Härnösands polishus! Visst är det vackert om man jämför med alla andra polishus i Sverige?

Skoja ba. Det där är det gamla polishuset – som numera är konsthall.

Väldigt praktiskt, anser jag, med fontäner i vatten. Man slipper ju spill och pengabortrensning samt ebb. — Väldigt praktiskt, anser jag att det är, det här med med fontäner i vatten. Man slipper ju spill och pengabortrensning samt ebb.

Härnösands utomordentligt vackra rådhus, som byggdes som ett av Sveriges allra första gymnasier (1791). Det ritades av Gustav III:s slottsarkitekt Olof Tempelman och är ju alldeles bedårande.

Vad står det på latin där uppe? ”Hoc opus hoc studiumparvi properemus et ample si patriae volumus nobis cari.” — Vad står det på latin där uppe? ”Hoc opus hoc studium parvi properemus et ampli si patriae volumus si nobis vivere cari.”

Tusan hakar att jag hoppade av mina latinstudier (för att jag ”inte gillade” läraren). Jag läser på rådhussajten:

”På huvudfasaden fanns tidigare i kopparbokstäver en text på latin av Horatius.
Låtom oss, små och stora, befordra detta arbete och detta strävande, om vi vilja leva älskade av fäderneslandet och tillfredsställda med oss själva.”

Hm. Detta måste utredas: hej alla mina latinar-kompisar! Hjälp!

Domkyrkan från 1846 är Sveriges minsta och alldeles nyrenoverad.

Ljuskronorna har det gemensamt med vissa statyer i Berlin att de gömdes för det omkringklampande Ryssland 1720; man packade helt sonika in dem i träkistor och sänkte dem i Södra sundet. När ryssarna trots alla signaler inte kom, plockade man upp dem och hängde dem i domkyrkan igen. När ryssarna väl dök upp 1721, hakade man av kronorna igen och gömde dem i en bisättningsgrav (en tillfällig grav som man använder i väntan på den riktiga graven – idag t.ex. ett kylrum).

Och därför kunde jag fotografera de återuppståndna kronorna.

Men naturligtvis har även Härnösand drabbats av 1970-talsarkitektur.

Som bekant gillar jag hotell. Finhotell är hemskt mycket tråkigare än billiga småhotell som inte ingår i kedjor; man får ju uppleva forna decenniers överkast och låsa rummet med äkta nycklar och kan göra intressanta odlingar på duschdraperiernas nedre kant.

I Härnösand fick jag njuta av denna fondtapet.

Många av småhotellen har strykbräda framme i korridorren, hembakade småkakor i tv-rummet och noggranna instruktioner om ytterdörrens nyckfullhet. Jag satt där på sängen och tänkte:

– Nääääääää. Här händer det ju inget. Jag har inget att stryka, har redan druckit fem liter te och ätit sju olika sorters kakor och … nä. Nu går jag på bio!

Sagabion i Härnösand var en otroligt välskött liten privatdriven bio. Men se så många som med mig såg ”Familjetrippen” med Jennifer Aniston (som numera har en hy som påminner om biofåtöljer):

Min föreläsning om de roligaste svenska skrivreglerna ägde rum på teatern, som drivs till stor del av ”Vackre Tony” – han som skötte ljuset, gav mig vatten i en sanslöst vacker glaskanna, fixade fram pennor och som … visade sig vara teaterchefen.

Teaterns fina foajé av sent 1960-talsstuk.

Japp, Härnösand var en mycket, mycket trevlig erfarenhet. Vädret var vackert och varmt och när jag åt min lilla matsäckslunch utanför stationshuset, kändes det nästan som augusti.

Fast man ska faktiskt se till att man har något att dricka när man äter sånt här.

Men hur var det nu med rubriken? Vad bestod den stora frukostchocken – i tre delar – av? Jo:

1. Det fanns bacon och äggröra på det lilla hotellet! Småhotell brukar ju bara ha vanlig frukost med färdigskivad fulost, frallor, fil och flingor! Det luktade ljuvligt i hela korridoren!

118 kommentarer

Ryck i ögat, en presentation som for åt skogen, finklänning, champagne och bankett med grönsaker samt konsten att dissa ett hotell pga. petitess

Publicerat av Lotten Bergman den 25 september 2013 11:28

Men vi inleder väl dagsrapporten från början?

Jag vaknade igår morse i Kiruna med ett lite svullet öga som skavde och ryckte. Förmodligen är det en en alien i någon glaskroppsnerv. Eftersom jag sov på en folkhögskola, fanns det ingen anledning att fotografera frukosten ity folkhögskolefrukostar är som frukostarna hemma i köket.

När jag skulle börja föreläsa, ville min dator inte kommunicera med kanonen. Efter en kvarts fäpplande och grejande, gav jag upp och fick exportera Keynotepresentationen till en annan dator och i ett annat format (PPT, usch). Det gick inte alls bra eftersom formateringen blev helgalen, och jag längtade efter forna tiders OH-apparater. Mina föreläsningar bygger väldigt mycket på textexempel från den tokiga verkligheten, men jag inser nu att jag nog måste skapa en reservföreställning så att jag klarar mig utan bilder om jag måste.

När jag i godan ro satt och åt lunch efter föreläsningen, kom en andfådd, högröd taxichaufför inspringande. Flygtaxibolaget hade nämligen gett mig fel hämttid och eftersom jag inte har telefonen på när jag föreläser hade de inte fått tag på mig. (”Åtta missade samtal.”)

De hade då vänt på hämtrutten och plockat upp alla de andra resenärerna först och sedan väääääääntat på mig och när jag till slut sprang in i taxin och sa ojojojoj, blir det panik och missar vi flyget nu?, möttes jag av en kompakt tystnad. Och ett tyst näe.

Svälj.

Flyget flög sedan i motvind till Stockholm och tåget tågade lite långsammare än beräknat till Örebro och kl. 18:00 förlorade jag rätten till mitt hotellrum eftersom jag inte hade meddelat ”sen ankomst”. Visserligen återfick jag rätten kl. 18:08, men allvarligt: är man ”sen” om klockan inte ens är kvällsmat?

På tio minuter krängde jag så på mig en klänning och klackeskor samt jättemycket kajalpenna som, tänkte jag, skulle ta fokus från ögonryckningen. Sedan småsprang jag till Örebros jättecoola slott.

Inne på slottsgården var det champagnemingel, där jag eftersom jag inte visste bättre konverserade personalen och ställde frågor om slottet. Det byggdes redan på 1300-talet, men gjordes relativt radikalt om så sent som på 1800-talet. På vissa ställen kan man se medeltida spetsbågefönster, men det mesta är falsk barock. Det nästan häftigaste är namnen på fyra av ~~byggherrarna~~ arkitekterna:

1573–80 Mäster Ludvig
1580–96 Herkules Midow
1596–1604 Mickel Byggmästare
1604–27 Jakob von Brüssel

Den obilgatoriska champagnebilden. — Den obligatoriska champagnebilden.

Inne i slottet hade arrangörerna spritt ut grönsaker. Nu talar vi inte om en och annan liten tomat och några ärtor i kors, utan drivor av palsternackor, morötter, potatisar, purjolökar, kronärtskockor, selleri och majskolvar. Lampor lyste i grönt på människofigurer i naturlig storlek som såg ut precis som ståstillaartisterna som står och är guldsprejade i världens storstäder.

”Man och grönsaker i grönt ljus” kallar jag denna installation.

Det bästa med mingelvingel är nog hängafastglaset-grejen som man knäpper fast på tallriken.

På minglet träffade jag massa människor som trodde att jag flirtade med dem och som dyrt och heligt medan vi skålade tittade mig djupt i ögonen och lovade att de skulle infinna sig till min föreläsning klockan halv nio på morgonen. De frågade också vad jag skulle prata om, så jag berättade om svenska skrivregler och den moderna svenskan och rättstavning och finurliga formuleringar, men ville egentligen bara svara:

– Alltså jag är egentligen bara här för att få äta hotellfrukost.

Sedan packade jag ihop fem kronärtskockor, tio sparrisar och en purjolök i handväskan och lät dem posera framför slottet.

Mitt hotell (Scandic Grand) i Örebro var finfint med hissar, mjuka mattor, platt-tv, kortnycklar, jättebar, trevlig personal, designade lampor och en bred säng.

Men kolla så dumt väggkontakten sitter: datorsladden räcker bara preciiiiiiis och åkte ut hela tiden så att jag inte kunde blogga!

Jamen kolla: man flyttar sängen lite bara. Häpp!

Som bekant brukar jag ju be om tekokare på rummet eftersom jag är en tetoka. På hotellen svarar man då

nej, vi har inga extra tekokare
javisst!
nej, men du kan under hela dygnet ta te ute i tv-rummet
nej, men du kan köpa te för 35 kr i receptionen.

Örebrohotellet svarade rappt:

”Jag har bokat in dig natten mellan den 24-25/9 med avtal visa Sitevision.
Jag har även lagt in önskemål om tekokare på ditt rum. En bekräftelse är skickat i ett separat mail.”

Men när jag kom fanns det ingen information om ”avtal Sitevision” utan jag fick lägga ut för betalningen. Däremot kunde jag glädja mig åt en tekokare. En tekokare! Hurra!

Men … nu är frågan vad hotellpersonalen trodde att tetokan skulle göra med tekokaren eftersom det inte fanns något annat än en tekokare. Ingen mugg, inga tepåsar …

Men tadaaaaa! Hotellets bidrag till vänster, tetokans beredskapsutrustning till höger.

Det häftigaste under gårdagen var kanske ändå asfaltsavskalningsmaskinen som jag träffade på ute på gatan. Blink, tut, skrap och imponerade mojänger. Men när och varför gör man så här?

Fotnot 1
Baconfrukosten och äggröran var alldeles utmärkt, men det var så fullt att jag blev tvungen att sitta och armbågsknuffas med synnerligen pratsamma hotellgäster som inte gillade bacon.

Fotnot 2
Jag och ögat ryckte i takt under hela föreläsningen som gick alldeles utmärkt eftersom datorn och kanonen var kompatibla. Nu längtar jag inte alls efter OH-apparater och kommer säkerligen att glömma bort att skapa en reservföreläsning.

63 kommentarer