Jag hade en gång en kompis som bara ljög och ljög. Det konstiga var att hon ljög för andra så att jag hörde hur hon ljög – och hur hon inte kommenterade lögnen och … hur jag inte ifrågasatte den.
Eftersom vi sågs ganska mycket under ett par år, lärde jag mig att höra när det var lögn å färde. Och dessutom känna när hon ljög för mig.
– Jag blir sen! Bara en timme – mamma kom plötsligt på besök!
Sa hon plötsligt i telefon till någon annan när hon och jag hade fastnat över en fika.
– Kan inte komma till helgen, brorsan ringde och det är panik med XXX och YYY samt ZZZ.
Sa hon till någon som hon hade stämt träff med fastän jag som lyssnade ju visste att hon hade helt andra planer just den helgen och att hennes brorsa mådde finfint.
– Skulle du kunna vara jättesnäll och hjälpa mig med att skriva det här och det här och det här och dessutom fixa den där för att jag har målat in mig i ett hörn och pappa är sjuk och jag kan bara inte komma loss för då … bla bla bla.
Mejlade hon till mig. Tänk va, att ljuga för mig! Jag som ljuger så väl och anar en lögn på flera kilometers håll!
Hon var en hyvens quinna så jag ryckte på axlarna och tänkte ”tsst, spela roll, jag kan väl ljuga jag också”. Men när hon ljög för andra så att jag hörde det, blev det allt svårare eftersom det faktiskt vid många tillfällen var rent förfärligt. Och obegripligt klantigt.
I förrgår åkte jag tåg och var för andra gången på nio år åhörare till en telefonlögnerska. Första gången var 2004 (vilket många av er redan har räknat ut) och jag tjänade 3 000 kronor på det hela eftersom jag sedermera skrev ett kåseri om händelsen.
Bredvid mig satt hela vägen Eskilstuna–Stockholm en okänd kvinna i 30-årsåldern. Vi närmade oss Flemingsberg (stationen före Centralen) i full fart och det är ungefär då man börjar känna ”nämen om man skulle ta och ta på sig skorna” eller ”jag måste vakna, jag måste vakna, jag får inte somna om igen”. Kvinnans telefon ringde och hon svarade snabbt eftersom hon satt och spelade Angry Birds på den.
– Hej, jag skulle precis ri … Nääe. Tyvärr. Vi har stått stilla i Läggesta i en trekvart. Men jag har det bra, jobbar med månads… Mhm. Jättekul hörru.
Att jag är väldigt exakt i replikerna nu, beror på att jag satt med papper och penna och kunde anteckna allt omedelbart. Till skillnad från vissa andra (och stundom mig själv) har jag varken lagt till eller tagit bort något av vad hon sa.
– Ja. Ja. Näe. Men jag kan ta en tax… Okej. Bra. Rödbetor kanske? Mmm. Okej, hejrå.
Hon lade på och började spela de arga fåglarna igen. Tåget stannade i Flemingsberg och alla började skruva på sig inför det som ju väntar väl framme på Centralen: ombyggnationer, köer, människor och åter människor samt en relativt otrevlig promenad mot tunnelbanan. Vi satte av mot huvudstaden och då ringde kvinnans telefon igen och hon svarade prompt.
– Heeej igen. Nä, fortfarande i Läggesta. Näe. I nedersta lådan till vänster bredvid diskmaski…
Och innan hon hann avsluta den meningen, sa den opersonliga, inspelade rösten i högtalarna på synnerligen hög volym:
– VI ANLÄNDER STRAX TILL STOCKHOLMS CENTRAL, VILKET ÄR TÅGETS SLUTSTATION.
Kvinnan tog omedelbart telefonen från örat, tryckte snabbt bort den som hon pratade med och satte sig att stirra med tom blick bortåt Stadshuset.
Tyvärr har jag sedan ingen aning om orsak, följder eller ens vem hon pratade med eftersom jag helt förträngde att jag kunde ha
- frågat henne
- följt efter henne
- stulit hennes telefon och kollat.
Och nu får vi aldrig veta.
Om man nu måste ljuga — själv brukar jag låta bli, och är därför inget vidare på konsten men å andra sidan känd som vanligtvis sanningsenlig varför folk tror mig när jag talar — så är väl det klassiska rådet att man ska vara så sannolik som möjligt. Och därför tala sant om allting runtomkring själva ljuget. Dels behöver man inte komma ihåg så mycket detaljer då, och dels är ju det mesta man säger riktigt så man behöver inte skådespela så mycket. Ungefär.
Men vad vet jag … min andra hälft är en helt briljant lögnhals som kan slå i folk precis vad som helst och stundom gör det bara för nöjes skull (då ofarliga, oskadliga skrönor som det inte gör minsta jordiska skillnad huruvida mottagarna tror eller ej, och han brukar slutligen avslöja sig genom att inte kunna hålla sig för skratt).
Jag har jävligt svårt för lögner, båda egna (ljuger inte) och andras. De är onödiga utom i katastroffall och trista i stlörsta allmänhet. Hela mitt liv har jag dessvärre varit omgiven av durkdrivna lögnare som ljugit både för sitt höga nöjes skull, av bekvämlighet och av ren elakhet. Det har aldrig lett till något positivt. Till denna skara kommer ett mindre antal mytomaner vars historier stundom utgjort någon sorts underhållande litteratur, men det hjälper inte – lögner skapar avstånd.
Det enda som i undantagsfall kan passera är vita lögner förutan vilka saker och ting helt enkelt inte fungerar. Under de senaste månaderna har jag önskat att en person, som jag icke är närmare bekant med, kunnat svänga ihop en nödlögn i st f att bara försvinna ut i det blå å det oartigaste. Det jag fick var meddelandet ”har ingen täckning” – i ett email!
och, det är förstås skillnad på ljug och ljug. Vita lögner som socialt smörjmedel har verkligen sin plats (”Visst är min nya klänning snygg!” besvarat med ”Är du inte klok, den är ju apful!” är något som av goda och människovänliga skäl undviks), medan andra sorter kan vara ytterst skadliga (men ibland får man kanske aldrig veta att den-å-den ljög om något specifikt och det påverkar inte ens eget liv, så då är det väl inte så farligt). Jag ville egentligen bara understryka att det jag nämnde som min andra hälft stundom gör alltså är ren underhållning, som också avslöjas efteråt som just underhållning och inte är något som är avsett att tros på på riktigt.
(Men jag har alltid sagt att han skulle ha blivit en mycket framgångsrik politiker, om han haft den ambitionen.)
Annika, min kommentar var ingen kommentar till din andra hälft eller så, bara en liten positionsbestämning för egen del! 😉 När det gäller frågor som den om klänningen och liknande brukar man kunna hitta NÅGONTING positivt och diplomatiskt.
Den smartaste kontringen hittade jag i en deckare av Dorothy Sayers. En äldre dam i den yttrade att hon testamenterat allt hon ägde till sin unga älskare och förbigått sin son (tror jag det var), var inte det bra? och hjältinnan Harriet Vane svarade: – Jag tycker ni har visat prov på omdöme (utan att, som förf fortsätter, säga om omdömet var bra eller dåligt).
Det där med vita lögner som socialt smörjmedel är genialt formulerat, Annika. Hur många av oss har inte lögnat vitt av och till genom åren?
Sanningen är för mig något viktigt/ viktigaste och också ett bevis på respekt. Jag undviker även vita lögner för jag inbillar mig att folk faktiskt vill veta vad min åsikt är (alternativ får skylla sig själva om de frågar mig då de vet att jag svara ärligt 😉 ) om de frågar mig rent ut om klänningen. Att jag sedan kan vara diplomatisk är en sak, men inte en vit lögn.
En av de värsta förolämpningarna man kan beskylla mig för är att ljuga.
Ang Lottens vän så hade jag funnit hela situationen ytterst obehagligt då jag hade befunnit mig där jag velat berätta för den andre parten att de blir ljugna för. Det hade jag nämligen velat att någon berättade för mig.
Jag har svårt för lögnhalsar. I alla fall när det inte gäller att skojas och skämta lite.
tillägg: Men självklart har det hänt att jag har ljugit. Men jag glömmer aldrig att en ”vit lögn” kan såra lika mycket som en ren om den komms på.
Den där lögnen om klänningen är ju inte så enkel som man kan tycka.Bästa kompisen svarar man ärligt, något annat vore ju ren elakhet.
Men det ligger också något barnsligt i själva frågan. Att fråga en människa man inte är bästa vän med, inbjuder ju till att få en lögn till svar. Den socialt okänslige som glatt frågar det övriga dystra sällskapet om inte tillställningen är förtjusande kan få förbli i sin bubbla, eller inte…. vilket brukar bli ett ganska brutalt uppvaknande.
Nödvändigt ibland, ibland inte.
Den som själv använder vita lögner, blir ju själv oftast bra på att känna igen dem hos andra.
Vad gäller Lottens medpassagerare så blir åtminstone jag nyfiken på varför hon ljög som hon gjorde. Samt roar mig med att tänka ut ett eller annat scenario.
Hon kanske skulle köpa en present till nån, där det vara viktigt att mottagaren inte fattade att presentenvar på gång.
Å andra sidan kanske hon hade fem jobbiga barn (till skillnad från båsvärdinnans förtjusande skara) och två extra timmar egen tid var det som räddade ännu en kommande vecka i familjens sköte.
Eller nåt.
Lottens rutinljugande kompis, nä, den sorten går fetbort.
Om ni inte vet hur en människa helt befriad från alla slags lögner funkar -även vita- är en studie av Sara Norén i TV-serien Bron ett tips.
”Vi hittar snart din dotter”, säger polisen lugnande till mamman.
”Hur vet du det? Det är inte alls säkert, hon kan vara död!”, kommenterar Sara.
”Vi vet i alla fall att NN lever”, säger polisen som sett den försvunne på videofilm tagen åtta timmar tidigare.
”Hur vet du det? Alla människor lever åtta timmar innan dom dör!”
Oj, slarv i första replikskiftet, polisen sa något i stil med att dottern skulle hittas levande … (Sara är mycket korrekt av sig!)
Rutinljugande exkompisen har gått fetbo… nej fan, hon lever. Men hon finns inte ens i mina tankar längre – förutom då när det gäller lögner.
När det gäller ”Bron”, är den synnerligen intressant att diskutera. Maken till ojämn produktion har jag då inte sett någonsin. Lysande och patetiskt kass på en gång – och totalt fängslande.
Lögnerna i sådana där filmer är konstiga. ”Jag LOVAR att vi ska hitta X/att allt ska bli bra/att vi ska kunna gräva oss ut ur tunneln innan den rasar”. Och det tycks alltid funka. Varför?
Men, om det alltid blir som man sagt – då är det väl inga lögner?
Jag ljuger alltid…
När folk vill höra nåt om sin fula nya klänning brukar jag säja, med entusiastiskt tonfall: ”Den där förstår jag att du är jättenöjd med!” Det låter som om jag säjer nåt snällt och positivt … och jag har ju inte ljugit!
Klassiker värd att fundera över, PK.
Bara ett litet påpekande om att karaktären i Bron heter Saga Norén, inte Sara :-).
Annars tycker jag att det är lugnast att undvika lögner, utan att för den skull undvika att vara lite diplomatisk eller smidig då och då. Man kan ju lägga fram sanningen på olika sätt med varierande ”brutalitetsnivå”. 🙂
En gång i tiden hade jag väldigt långt hår, vilket tydligen blev mitt signum i våra kretsar. För när jag till slut klippte av det, utbrast en annars snäll och trevlig fältbiolog ilsket när jag frågade vad hon tyckte: ”JÄTTEFULT! Det är inte DU!”
Denna brutalsanning blev uppenbarligen en chock, eftersom jag fortfarande minns den. Och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra med denna information. Var jag inte jag längre, och var håret mysigare än resten av mig? Kanske kunde hon ha sagt: ”Jag vänjer mig nog”, eller så. Lite mildare. Med ett leende, rentav.
Tack Båthuspernilla, ibland vet jag ju inte ens vad mina barn heter – det var inte ett utslag av lögnaktighet (om någon trodde det) – bara ren och skär förvirring!
Det förvånar mig alltid hur omedvetna dessa tvångsmässiga lögnare är över att omgivningen ser igenom deras lögner. Att vi inte är dummare än att vi förstår att de drar samma valser för oss. Samma sak med de som talar illa om andra.
Mycket sant, Dieva.
Fast jag skulle lägga till en sak om vita lögner, nämligen att det finns en annan typ som jag inte skäms ett dugg över att använda. En gång för länge sedan var vi på bröllop, och efter ceremonin följde mitt livs mest outhärdligt långtråkiga fest (inte själva parets fel, de är mycket bra människor och fortfarande goda vänner; långtråkigheten och outhärdligheten hade … eh … diverse orsaker som jag inte behöver gå in på). Samt var maten överfin och omättande. Så när vi inte stod ut ett ögonblick till ljög jag och sa att jag hade blixtrande huvudvärk, varefter vi stack. Och rusade till närmaste grillkiosk innan vi tog taxi till vårt hotell. Den lögnen ångrar jag inte alls, och jag anser fortfarande att sanningen hade gjort skada medan lögnen inte gjorde någon något illa över huvud taget.
Det kunde nog kallas ett nödläge, Annika! I princip ska man ju genomlida långtråkiga fester som kära vänner har, men ni höll säkert ut ett bra tag innan ni fick åtminstone andlig huvudvärk, och utsvultna var ni ju också! Hoppas det arma brudparet hade en hemlig stash av bröllopschoklad…. 😉
Vilket leder mig till ordet bröllop. Varför stavas det med två l och ett p, om det ursprungliga ordet var brudlopp? Detta har jag gnölat om sedan barnsben. Ologiskt, och jag var tvungen att tänka till varenda gång jag skulle skriva ordet. (Dessutom trasslade det till mitt förhållande till ordet ”balett”. Vilket inte blev lättare när jag lärde mig engelska – ballet!) Egentligen borde det stavas brullopp!
Fast bröllop med u funkar inte i norra (ergo halva) Sverige, där man fortfarande säger ööööö. (Jag ska strax lägga ut Lyckselebilder. Man kan inte se att de säger ööö här, men det gör de.)
När det gäller stavningen ll istället för dl, så skrev man parallellt på fornsvenska:
• bruþlöp
• brullöp
• bryllop
• bröllop
Så bruden i själva löpet försvann för jähättelänge sedan. Och förmodligen för att vi sluddrade och assimilerade och hade oss.
Med risk att vara opassande s måste jag dela med mig av en numera avliden kompis’ funderingar. Han hade i hela sitt liv trott att det handlade om flicka möter pojke i den agrara världen (inte handelsresanden och bondens dotter – det är en helt annan sak) utan om tjurens beteende när han siktar sin dam. Då utstöter han ett bröl och sätter av i snabbt lopp mot målet.
Det var Dennis Karlsson, det. Han tänkte mycket kring ord.
Schimpanser visste han inte att det heter. I stället kallade han dem för Hövelmunnar. Han tyckte att det såg ut som nån hade tagit ett tag med en hyvel över munnen på dem.
Synd att han dog. Cancer, alldeles för tidigt. Det var en rolig jävel.
Det låter det som ja, SG.
Jag som hade tänkt ut en fopollsfråga till Lotten, fick svaret av PK! Sverige ska i alla fall börja borta mot Portugal, så nu frågar jag istället: kommer det bli en spännande match eller får vi stordäng redan i första halvlek?
Och … en liten björkalléstatus: Alla blad utom några få gula sitter kvar på sydligaste björken, medan ett antal längst i norr har tappat löven helt.
Och bryllup heter det på norska. Och vi säger ju bröllop med riktigt ö, inte u som i bucker som vissa säger i st f böcker(usch). Ö som om bruden från början kallats bröd. Jovisst slarvar och assimilerar vi och har oss, men om man glömmer den tråkiga associationen till bucker , visst BORDE det efter tusen års slarv heta brullopp? Eller -löp?
Förresten, löp måste väl ha skrivits loep på mycket tidig svenska? Brudheloep, eller så?
Hur får du till tecknet för dh, förresten?
Thorn är ett av mina favorittecken, men jag brukar kopiera det från Wikipedia bara. Det finns säkert på tangentbordet om man korsar fingrarna lite.
När jag väntade mina barn och folk påpekade hur jag såg ut, sa jag alltid ”japp, jag ser ut som ett thorn”.
Jag älskar det också! Så vad heter tecknet för th, som i ”think”?
Förresten, kan jag vördsamt be någon internetkunnig hjälpa mig? En person vill inte längre ha sin bild på min blogg, så jag tog genast bort den, och för säkerhets skull deletade jag den i bloggverktygets ”media” också. MEN om man googlar damen kom bilden ändå upp, med adress till bloggmedia, och man kan lyfta den till skrivbordet!
Huru och varföre? Är det bloggverktyget som har en backup? Ska jag maila dem?
Fast nu blir jag förvirrad här. Thorn uttalas som thing, borde det inte vara bokstaven eð (the) i slutet av forntida brud i stället?
och, Alt+222 för stora Þ, Alt+256 för lilla þ (i Windows)
Det andra tecknet heter bara tonlös dental frikativ (möjligtvis theta på gregiska) och måste skrivas med Unicode, vilket sker lite olika i olika sammanhang.
Sorry, det stämmer och, thorn är tonlöst, dvs. samma som theta.
Þ þ.
och, om du har en dator med Windows så kan du få fram tecknen
genom att hålla ner Alt samtidigt som du trycker på 0222 respektive
0254, i den följden, på det numeriska tangentbordet.
Christer hann visst före.
Þ þ kan ju även kombineras med : eller ; , vilket gör att de
får en helt annan betydelse. 😉
Pysseliten: ”Kommer det bli en spännande match eller får vi stordäng redan i första halvlek?”
Jag har nu hämtat mig en smula från Portugalchocken. Och säger lite som Ralf Edström som liksom andra experter med all sin kunskap har kommit fram till att det kan gå lite hur som helst.
Men … Portugal är ju i samma position som vi. Och Zlatan är mer skräckinjagande än Ronaldo. Och Portugal har missat stora mästerskap förut. Och vi pallar ju trycket att ligga under med t.ex. 4–0 och ändå komma tillbaka.
Men om vi inte går till VM måste jag tyvärr dra nåt gammalt över mig och gå i kloster.
Nu när detta med bröl(l)op(p) är utrett så att jag är osäkrare än någonsin så dyker en besläktad språkfråga upp.
Det handlar om skräpp – kanske skräppor. Vad är det? Man kan tydligen göra ost av sånt/såna. Men där tar det slut.
En som frågat många gånger förr.
Tack för bokstavstips, har en Mac. Ingen bildborttagningsexpert? Nå, damen (alltså hon på bilden) är på gott humör ändå och icke arg, hon undrar om vi ska ses på lokal.
Skräppa är ju en växt. Lång och tanig med små frön som är roliga att leka med.
Tänk att när trädgårdsgalningen i mig sticker upp sitt fula snyte, så häääpnar den över det lycksaliga tillstånd då man inte vet vad skräppa är. Usch! Jo, de är vackra och smakar syra, men har helt odödliga, djupa, feta pålrötter vilket betyder att där en skräppa har slagit sig ner, där finns skräppan kvar hur mycket man än gräver.
Samt är ”skräppa” en gammal synonym till skryta och skrävla, men sånt kan man väl inte göra brännvin av.
Kan man inte liksom skrämma iväg skräppan då? Är det inget den är rädd för och fnyser åt, som choklad eller coca cola eller Fernet Branca? Eller joddlande? Den kanske blir deppad av Horgalåten och ger sig av?
Portugalchocken! Lotta Bromé tjoade i radion när lotten (inte du, jag tror det var en boll!) drogs! Hon blev nog chockad också, men kanske mest för att hon sekunden innan sagt ”det blir nog Portugal”, bara för det var sämsta alternativet. Jag måste nog se matchen … på en sportbar med klibbiga bord. Huuuu. Ska du med PK?
Nej men javisstja, trädgårdsgalningen hade ju en kommentar till, men den är nästan av nörd-karaktär. Sååå. Ni får stå ut med mig.
Pysseliten, per kl 15:35, påpekar att olika björkar tappar löven i olika takt i en olika-björkar-odling. Då tänker jag genast på min alldeles egen trädgård, där det står björkar både här och där och nästan överallt. (Alltså, vi har en stor trädgård och vi fäller en del träd då och då men det hjälper liksom inte.) Här är det sålunda att på ett visst ställe, i en ganska avlång sicksackrad, står det sex björkar. Den som står ytterst åt väster slår ut sina löv en vecka tidigare än de andra, gulnar en vecka senare än de andra, och fäller sina löv minst en vecka senare än samtliga andra björkar i hela grannskapet. Och den är inte alls någon intressant hybrid, den är bara en vanlig björk. Vi gissar och tror att det hänger ihop med dess nära förhållande till en dagvattenbrunn utanför tomten.
Med vilket jag — trädgårdsnörd — bara vill understryka att träds tillväxt, beteende, utsprickning och lövfällning inte enbart har att göra med art och vind-och-sol-läge, utan jordart och vattentillgång och sådant.
Så jag undrar exakt hur väl botanikerna Pysse visar på, med deras olika björkvarieteter, har koll på var vinden och vattenådrorna går.
Trädgårdsnörden ber nu åter om ursäkt för TMI.
Men vad är det för fel på bucker?
Om man har en dialekt där det heter så? Eller durr, ruka eller så? Uschute, guuuschelov.
Min far var från Uppland där man gärna slänger in e t sist i t ex vissa verbformer. Han blev rättad jämt, men fant sig i detta eftersom han var en vänlig och överseende man.
Hant han inte hem för att se en match, kunde han fråga vem som vant.
Han tog väl hant om sin vänner, det vart tomt när han dog.
Portugal, å … vilken sida av mig är vi å nuuu då?
Jag darrar lite i skorna, men tänker ändå att de är svenska fotbollsgrabbar, och att allt just därifrån är positivt.
”Hant” för ”hann”, det är alltså uppländska. Jag har undrat lite ibland, så tack, Ninja!
Pysse, gärna det om det blir en pub med god öl så att jag har något att göra. Sån där du vet som inte Lotten gillar, en sån som har smak.
(då heter det väl inte öl, kanske, och definitivt inte uul, utan måhända ale eller så)
”Uppna funstret!” sa en klasskompis från Sollentuna till mej när jag flyttat hit. Jag fattade lika lite som när dalmasen sa ”Bor ni i lagå?” Vem fan bor i en ladugård, tänkte jag.
Nåväl. Vad gäller botanikerna och björkarna vet jag inte, men jag håller med dej Annika om att vattentillgången verkar spela stor roll för björkarnas välmående. Men med mängden björkar i allén och placeringen utmed en ganska lång sträcka tänker jag att den statistiskt sett borde vara signifikant. Men vaddå ”I know nothing, I’m from Barcelona!”
Imorgon blir det nog ”Pulled falukorv” till middag ….
Men var (vart, menar jag) drar man gränsen då? Det finns folk som vuxit upp med ”mena på”, ”vara själv”, ”barnet ammar mamman” och ”ett seminarie”. Allt har fin-fin proveniens, säger språkfôlk nu, så man ska kanske sluta dra gränser? – men vad ska Lotten göra då?
(Fast nu är jag ju böjd att älska hant och vant eftersom en så älsklig man sagt det.)
Pysseliten. 15.35 Fasinerande trädplantering längs Dag Hammaskölds väg (?)
Jag har fått förklaring till skräppan och osten!
Det är nog skräp-post det handlar om. Så otrooligt dumt av mig.