Etikett: resa

Ännu en tågresa till handlingarna – men nu med en taxitwist

Publicerat av Lotten Bergman den 12 november 2014 13:36

Jag visste igår att tågen mellan Eskilstuna och Stockholm hade drabbats av dubbelspårsutbyggnadstrubbel. I vanliga fall åker man så här på en timme:

Men igår – för att slippa åka buss där man näppeligen kan jobba – planerade jag att resa med tågbyte i Västerås på knappa två timmar:

etuna_vås_sthlm För att vara på den säkra sidan, gav jag mig iväg fyra timmar före föreläsningsstarten inför 230 personer. På fyra timmar kan man åka tåg till Lund eller Söderhamn och man kan åka till Göteborg och till och med hinna äta lunch där. Men man kan inte lita på att man tar sig till Stockholm på fyra timmar (vilket ni väl har anat nu). På stationen i Eskilstuna:

– Pling plong! Tåget mot Västerås är försenat med 20 minuter. Tiden kan komma att ändras både framåt och bakåt.

Jahaja, där rök anslutningen till Stockholm från Västerås. Och på stationen här hemma finns numera inte en resebutik utan ett externt bolag som har anställda som bara kan upprepa ”vi vet inte, vi är inte SJ, vi vet inte, du får ringa till SJ, vi säljer bara biljetter, vi vet inte, ring till SJ”.

Utrustad med en ängels tålamod och simultanfömåga som en fembarnsmamma, placerade jag mig i SJ:s telefonkö samtidigt som jag beställde tamedmat eftersom min lunchdate i Stockholm inte skulle hinnas med.

– Tyvärr måste du ta buss, det finns inga andra alternativ, sa SJ.
– Morr. Skrrrfffnnnt. Grrrrr.
– Men bara till Läggesta, för där byter du till tåg. Visserligen går tåget inte förrän en halvtimme efter att bussen anländer (!), men då får du ju åka tåg en bit i alla fall …? försökte SJ-tjejen trösta mig.

Det blev alltså buss-skump, trångt som fan, byte till tåg, fram med maten och datorn, och äntli…plingplong i telefonen … Men vad nu?

Hm. Det där verkar inte så bra, tänkte jag och försökte få tag i min uppdragsgivare per telefon. En kvart senare hördes i tåghögtalarna:

– Plingplong! Tyvärr kommer detta tåg inte att ta er hela vägen in till Stockholm. Från Södertälje Syd måste ni ta buss. Bussarna är beställda, men jag har inga besked om när de kommer.

Hm. Bussar. Beställda. Men inte framme. Hm. Kan man låta 230 personer i en lokal sitta och invänta skrivregelsföreläsarens ankomst? Nope. Man ringer efter en taxi.

– Hej taxibolaget (med Södertälje i företagsnamnet)! Jag behöver en taxi till Södertälje Syd så snabbt som möjligt.
– Syd? Stockholms södra?
– Nej, Södertälje Syd.
– Det har jag inte här i min dator.
– Leta igen. Tågen mot Stock…
– AHA! Södertälje Centralstation!
– Neeeej. Södertälje Syd. Station. Tåg. Mot. Stockholm. Mälarda…
– Underligt. Var god dröj kvar.
– Hihihiiii, ”taxi var god dröj!”, hihihiii!
– Förlåt?
– Nej, det var inget. Jag bara skojade.
– Jaså.

Efter en stund ordnade det sig eftersom Södertälje Syd verkligen finns på riktigt. Där klev vi av – hundratals resenärer med stressmage. Busskön ringlade sig lång, vilket jag har förtydligat nedan med en röd pil:

bussfol — Busskö bakom tre damer som hellre åker taxi.

Min taxi dök snabbt upp och jag tjoade ”kör mig till Hötorget!” och slängde igen bildörren. Som snabbt öppnades igen av en kvinna som sa ”får jag hänga på?”. Javisst, sa jag, ”men vad som än händer måste jag till Hötorget snabbt som attan”. Innan vi hann komma iväg, öppnades taxidörren än en gång och en man sa ”snälla, låt mig följa med”. Det fick han.

– När ska du vara på Hötorget? sa taxichauffören.
– Nu, sa jag.
– Då kör vi! Gillar ni Noice?
– Nojs? Nåjs? Att nojsa? försökte vi gissa, vi som inte anade vad som komma skulle.
– Nej, NOICE! sa taxichaffisen glatt. Underbara musiker! Jordgubbar två avrom, men viiiiilka musiker trots att dom va så jäla unga.

Det är inte ofta man far fram i 140 med Noice på högsta volym, så jag filmade förstås denna fantastiska händelse.

Sexton år tror jag visst att jag var 1980 …

etuna_lagg_stj_sthlm — Men jag kom fram till slut! (Buss–tåg–taxi.)

Spårbunden trafik är i Sverige ett lotteri – och ett slöseri med ack så många människors tid. När man begär ersättning, får man dessutom anställa en sekreterare som håller koll på alla beställningsnummer och återbetalningar och poängsaldo och fan och hans moster. Jag kan inte lägga dubbelspår eller laga trasiga skenor eller köpa in fler tåg, men jag kan faktiskt göra en insats: berätta hur man sköter informationen bättre. HALLÅ SJ!

Varför vet man inte om ett tåg blir 20, 10, 23, 2 eller 37 minuter sent när man de facto vet var tåget är någonstans?
Varför kommer meddelandet i tåghögtalaren en kvart efter sms:et i telefonen?
Varför kommer bussarna först efter en halv evighet när vi resenärer får veta att de kommer ”strax”?
Varför kan inte (de externa) biljettförsäljarna på stationen ha tillgång till SJ-info?
Varför … varför … varför …?

Och var ääääär uppfinnaren med teleportering eller tredimensionella utskrifter av människor på agendan?

64 kommentarer

Örebro och Sandviken samt en skylt

Publicerat av Lotten Bergman den 2 oktober 2014 21:38

När detta skrivs sitter jag på ett stillastående tåg i Västerås. Det är signalfel söderut och tåget som står alldeles bredvid vårt har stått där i en timme. Nyss sa min mage till på skarpen och krävde akuta insatser, och jag som alltid går omkring med ägg och te samt choklad i ryggsäcken måste erkänna: jag har varken ägg, te eller choklad i ryggsäcken … för det har tagit slut.

Lite senare:
Eftersom vi stod stilla och ingen ljusning syntes i horisonten, gick jag fram till lokföraren och berättade att jag var så hungrig, så hungrig. Han sa att det var han också, så jag erbjöd mig att springa till Pressbyrån och handla lite skaffning. Och han sa ja!

Sprintelisprint på dåliga knän och klumpiga skor, via rulltrappor och FOLK MED HÖRLURAR SOM STÅR PÅ FEL SIDA och swisch, swosch, högg jag två BLT-mackor och ställde mig i kön. Där hann jag stå i hela fem sekunder innan en okänd banarbetare i brandgul, oljig väst knackade mig på axeln:

– Hej, ursäkta, din lokförare hälsar att du måste komma tillbaka omedelbart. Tåget avgår.

BLT:arna slängdes tillbaka, rulltrappan attackerades med stora kliv och (igen) vad är det med FOLK MED HÖRLURAR SOM STÅR PÅ FEL SIDA och som inte hör när man säger ursäkta? Perrongen togs i två sjumilakliv och pffffuuuuuuuh sjänk jag ner på min plats. Jag hann. För sedan tog det tio minuter innan tåget verkligen kom iväg.

Vad kul! Nu går tåget ju!

Efter en dag i Örebro och en dag i Sandviken känns det som om jag måste häva ur mig ett par bilder. I Örebro fanns det nämligen en gammal (?) skylt som inte såg ut som skyltar plägar göra. Analysera gärna språket och bilden.

nyckelskyltstor — Ser ni? Inte? Då tar vi en förstoring!

nyckelskylt — Snygg, antik nyckelsymbol? El.öppnare? Hm. Var?

En dryg meter till höger hittade jag nooooog det som avsågs … eller?

I Sandviken fanns bara jag. Ja, det var ”De överlevande” all over again.

sandviken_tomt3 — Titta en liten människ… nej, en papperskorg.

sandviken_tomt4 — Hoho, Folkets Hus, någon där?

Sandviken hade dock inte blott tomma gator.

postlada_sandviken — En möglig brevlåda!

sandvikenhole — Bussavgångs-tv:ns baksida var intressant.

vackert_sandviken — Oerhört vackra omgivningar!

Jahaja. Nu sitter vi fast med signalfel i Kolbäck.

sportbarsandviken — Och så en finfin sportbar som satt ihop med Stadshotellet där jag sov (i en onödigt smal säng). Malmö FF vann med 2–0! (Fast på min bakhuvudsselfie äre ju hockey.)

Jahaja, nu sitter vi fast med broöppning i Kvicksund … JAG KOMMER ALDRIG ATT KOMMA HEM!

Uppdatering
Jag kom faktiskt hem, sent omsider. Och kan nu dessutom lägga ut en bild på mig som seriös föreläsare.

lottensandviken_forelasning_kasjunot — Vad säger jag här? Jo, att nystavningar är ytterst intressanta.

49 kommentarer

Från Ulricehamn till Gävle med en ond hals

Publicerat av Lotten Bergman den 24 september 2014 10:07

Igår vaknade jag i Ulricehamn och hann under dagen föreläsa för kommunens webbgäng, turista, tappa en tepåse och gå till fel buss, men ändå ta mig till Gävle och byta hotellrum samt skaffa mig en sprillans ny förkylning som sätter intressanta snor- och hostkäppar i hjulen för mina två föreläsningar idag.

Nu ska jag inte fastna i en utförlig beskrivning av min slemhosta och mina rinnande ögon, utan fastslå en viktig sak: Ulricehamn är inte Sveriges anonymaste stad.

kuranstalten_ulricehamn — 1. Här fanns kuranstalten där alla konstnärer, kungligheter och en och annan bov med tuberkulos tog in: prins Carl, prinsessan Ingeborg, prinsessan Märtha, Verner von Heidenstam, Alexandra Kollontaj, Selma Lagerlöf, Gustaf Mannerheim, Ernst Rolf och Clark Olofsson.

kurhotell_ulriceha — Visserligen revs den fantastiska byggnaden av oklar anledning 1981, men ändå.

sparvagen_ulricehamn — 2. Spårvägen i Ulricehamn anlades 1909 av direktören för sanatoriet, som tyckte synd om alla hostande patienter som skulle gå från järnvägsstationen upp till sanatoriet (höjdskillnaden var 170 meter). På bilden syns den enda spårvagnen 1911.

sparen_ulricehamn — Visserligen lades spåren helt i onödan eftersom spårvagnstrafiken aldrig kom igång; den var slarvbyggd av besparingsskäl och alla inom spårvägsbolaget grälade med alla. Utan att ha varit igång såldes hela klabbet med en rejäl vinst (ökade kopparpriser) 1917.

ulricehamnstationhus — 3. Det gamla stationshuset från 1906 är alldeles fantastiskt! Kolla på tornen – arkitekten Axel Petersson hämtade inspiration från Trolleholms slott och gjorde ett runt och det andra fyrkantigt!

Visserligen saknar Ulricehamn järnväg sedan 1988 – men om vi alla lägger manken till, kanske ny järnväg kan ledas till alla fantastiska stationshus som står utan räls?

Och apropå fyrkantigt, så hoppar vi raskt till Falköpings stationshus, som har räls – men ingen perrong intill huset.

falkoping_central — Ser ni staketet i nedre kant? Det är placerat precis intill spår 1, som man alltså bara kan nå genom att gå under nyss nämnda spår.

Falköpings stationshus (som var det absolut enda jag hann se av Falköping) är tidig funkis, ritat av Birger Jonson 1934, han som kanske mer än någon annan har strösslat stationshus över halva Sverige.

Efter en bedrövlig resa med tusen och ett byten och snäva tidsramar samt intensiv huvudvärk, hosta och snorsnörvel, kom jag fram till Gävle – där jag sedan debaclet med den förfärliga duschupplevelsen tog in på ett helt annat Gävle-hotell: Hotell Gävle.

Jag öppnade min rumsdörr.
Tog ett steg in.
Släpade väskan över tröskeln.
Överfölls av en mögeldoft starkare än Stilton.
Kastade både mig och väskan ut ur rummet.

I receptionen beklagade jag mig så lugnt och varsamt jag någonsin kunde, men fick höra att hotellet var fullbokat och att alla hotell nog tyvärr var fullbokade i hela stan. Pfffft, tänkte jag och satte mig att kolla runt lite.

ingahotellkvar — Ahaaaaaaa … det enda hotell med rum kvar fanns 3 mil utanför centrum efter som ”15 andra hotell har inga lediga rum”.

– Ursäkta, ursäkta, hohooo, jag har ordnat, hallå! ropade receptionisten innan jag ens hade börjat bli bekymrad.
– Ja …?
– Jag har flyttat en stamgäst som kommer imorrn och satt en annan där och där och hon där kommer inte förrän i övermorron och han har inte kommit, så bli inte rädd nu, men du får ett stort rum!

hotell_gavle — Jättestort! Som inte luktar! MED VATTENKOKARE!

tepasen utan mugg — Sorgerliga saker hända.

Och hur var det nu med tepåsen?

Jo, jag tappade den på gatan efter att jag hade doppat den en enda gång i min mugg. Sorgligt.

Lät jag den ligga där på gatan som vore den en dödad cigarrettfimp? Nooo. Man vill ju inte att världens alla tedrickare ska få dåligt rykte.

74 kommentarer

Björholmens Marina, några foton och en blånagel

Publicerat av Lotten Bergman den 21 september 2014 00:30

Här ligger jag i en smal säng medan folk utomhus vandrar omkring i morgonrockar med öl i fickorna. Utom de som sitter som packade sillar i enorma badtunnor alldeles intill havet. Så här:

Vädret är obeskrivligt ljummet och solen går ner som ett proffs.

Allt är så löjligt vackert att jag bara behöver lyfta kameran och rikta den lite på måfå åt än höger, än vänster. Bilderna blir därefter: vackert, trist hus & vacker, trist solnedgång & vacker, trist himmel & vacker, trist vattenyta och titta så vackra färgerna blir i grådiset! Gäsp.

vackrahus — Men kolla vilken intressant tunna i förgrunden!

Jag är anlitad av ett företag som har kick-off här ute i paradiset – de ska alltså peppas och inspireras av en skrivregelsföreläsning. Maken till förnuftigt företag har jag då aldrig hört talas om! Det är god mat, dans halva natten, spa, bastu, morgonrockar och frottétofflor samt faktiskt allt man kan önska sig. Men man kan inte leva på vackra ting allena, så jag gick ut på en huppegupptäcksfärd och träffade en arg katt.

kattkameleont — Eller vad vet jag? Det kanske var en glad kameleont?

På vägen gick jag förbi en snygg traktor med motorn blottad.

traktormotor — Det tackar vi för! Röd motor – som ett hjärta!

geese — Jag störde även dessa gäss, som skällde ut mig efter noter och gav mig mördande blickar.

Eftersom jag ville gå till vattnet, blev promenaden en s.k. turåreturpromenix där man går tillbaka i samma fotspår.

karta_marina — Bö i Klövedal klingar väl precis lika vackert som Gullfjäll?

Ute på bryggan tog jag ännu fler solnedgångsbilder (gäsp) och höll på att trilla ner i vattnet när en planka på bryggan gav vika. Om jag hade trillat i plurret, hade jag landat på … vaddå?

skarvor — Ser ni bland sjögräset? Är det porslin?

olukt — Krabbskal! Så fiffigt! Där ligger de ju och kan inte lukta!

Jag pratade med en man som sa att min kamera var fin, en kvinna som sa att mina skor var fina (det var de faktiskt inte alls) och en liten flicka som sa att hon hade fått en ny cykelhjälm och att man egentligen borde ha hjälm på sig alltid. Alla var oförskämt trevliga och glada och inte alls irriterade på att bastuområdet med alla morgonrockar fungerade som en tratt eftersom vi hörde skrålet flera kilometer bort.

Jag gick vidare.

konstiglampa — Har vi någon här som kan tala om för mig vad det är för röd signallampa som detta okända skjul (?) har på taket?

tjara — I gräset låg något mystiskt. Aha, tjära. Men varför? Är ett tjärmord begånget och borde jag kanske ha plockat upp beviset?

Och så fann jag avslutningsvis ett intressant dike. Eller … intressant och intressant. Skylten var i alla fall intressant.

symbolnaglar — Och nageln låter sig inte fotograferas, hur blå den än är, varför ni får en symbolisk blånagelbild.

Och nu halvblundar ni nog av rädsla för att en bild på blånageln i rubriken ska dyka upp. Nä. Den är liten och ful och utstrålar hämndbegär och vrede för att jag tjongade den i en på golvet liggande hantel i morse.

När jag har föreläst färdigt och inspirerat åhörarna med fiffiga semikolon och långa tankstreck samt konstiga citattecken ska jag vända kosan mot Göteborg, för att där ta in på hotell. Jag och den blåa tånageln ska sedan vila oss i form inför resan mot Ulricehamn, där vi ska fortsätta denna skrivregelsturné över fyra städer.

The Lotten World Tour of 2014:

¿Vem tusan , bryr sig om skiljetecken

Frukostuppdatering!

aggrora — Den bästa äggröra jag har ätit på länge! Jag måste hämta mer!

ackligt i aggroran — Men vänta. Vad är det som ligger där? Hallå, personalen! Ligger det en fisk i äggröran?

narbild_ackligt — – Oj, ursäkta, jag ordnar det! sa personalen … och ordnade ”det”.

(Det blev bara en portion äggröra denna morgon.)

79 kommentarer

Telefontrubbel, del II

Publicerat av Lotten Bergman den 2 september 2014 15:27

– Men min telefon … är … vaffan … borta …? Hur? När? Och framför allt: VARFÖÖÖR?

Klockan var 03:47 natten till söndag. Jag hade dansat hysteriskt i nästan fyra timmar, tagit många bilder, några filmsnuttar och dessutom skickat sms kors och tvärs bara för att tala om hur häftigt det var. (Och hur häftig jag var, förstås.)

johan_anders — DJ:n spelar musik, sorterad på årtal, visar alla videor till låtarna på storbild och låter eventuella exhibitionister gå upp på en liten scen i förgrunden för att där dansa loss till allas jubel. (Johan Wester till vänster, Anders Jansson till höger.)

gemma_phill — Gemma Whelan dansade så svetten yrde i sin lätta klädsel medan Phill Jupitus inte var ens liiiiite varm i sin hatt och jacka, knäppt upp till halsen. (Vad säger hans blick? ”Du och din dumma kamera”?)

nanananana — Här är kvällens sista minut på dansgolvet. Vilken låt är det? (Den bröt kronologin, så den är inte från 2014.)

Sedan vandrade jag genom Lunds innerstad till det lånade huset (som jag delade med två främmande män). Väl inne i huset upptäckte jag telefonförlusten.

– Obegripligt. Herregud, tågbiljetten är ju i mobilen. Hjälp, alla betalkort är ju i den!

Jag hade helt enkelt haft stenkoll på mobilen under hela kvällen. Utom just runt 03:47.

Där stod alltså jag i huset utan mobiltelefon. Och i huset utan fast telefon, skulle jag kunna tillägga. Utan telefon i tre minuter försmäktade jag panikslagen i detta hus. Vad hade jag nu för alternativ?

Ropa på hjälp!
Väck de okända männen i huset!
Ring polisen!
Mejla den djefla mannen! (Nog den dummaste tanke som slog mig.)
Kolla var telefonen är på ”find my iPhone” och ber via den som hittar den att … mejla mig?

Vad jag gjorde var att via ”find my iPhone” snabbt se att telefonen var i närheten av Mejeriet i Lund, där jag ju var nyss. Ungefär en kvarts promenad söderut. Ut ur huset galopperade jag, nerför Bredgatan i tunga Dr. Martens och den randiga regnkappan (kalla mig gärna the stripy lady, för det gör andra), och då: PANG! AJ!

Jag sprang rakt in i en polisbil.

polisbil_narkontakt — Det kändes lite så här.

– Ursäkta! Jag … puh … kan jag få låna en telefon? sa jag till det naturligtvis stängda fönstret.
– Va? sa polisen medan han öppnade fönstret.
– Jag har tappat, blivit av med, blivit bestulen på eller bara glömt min telefon. Kan jag få låna en av er?
– Vadå? sa den andra polisen.
– Så att jag kan ringa till min!
– Aha. Javisst!

Med darrande fingrar knappade jag in mitt eget nummer i en sån där gammal telefon från runt 2005 – ”tryck på grön knapp när du vill ringa och röd knapp när du vill lägga på”.

– Det är Jenny …? sa en rar, men okänd röst i mitt öra.
– DU HAR MIN TELEFON! HURRA!
– Ja, Johan Wester var så bekymrad, han hade hittat den och bad mig vakta den med mitt liv och se till att du får tag på den. Är du på puben på Stortorget? Vi är på väg dit.
– JAG KOMMER!!!

Nästan gråtmild av glädje tackade jag poliserna som med en axelryckning sa:

– Du. Hoppa in där bak så kör vi dig till Stortorget.
– Hhhhh… fffff… ssss… fick jag ur mig medan jag stirrade på polisen.
– Hoppa in!
– Ska jag få åka polisbil? sa jag som en femåring.
– Javisst.

Så fick jag åka polisbil i säkert en hel kilometer. Jag bedyrade poliserna min kärlek och förbannade att jag inte kunde dokumentera den underbara situationen, kom fram till Stortorget, sa tack och gick ur polisbilen och ramlade nästan rakt i famnen på Phill Jupitus.

– Did you see? I arrived in a police car! tjöt jag som en fyraåring, samtidigt som jag älgade bort mot puben där min telefon ju skulle vara.

Jag hittade Jenny, jag fick telefonen, jag hoppade omkring och klappade händerna som en lycklig treåring och vandrade för andra gången hemåt i Lundanatten. Jag borstade tänderna, pussade telefonen godnatt, släckte och drog ett djupt, lyckligt andetag.

Och in genom det öppna fönstret kom då en racer-geting. Zzzzzzzz! Zzzzzz! ZZZZZZ!!!

Åtgärdspaket:

Fotografera.
Döda.
Sova.

Så. Hur hade man kunnat lösa denna situation på ett annat sätt? (Alltså när det gäller telefontrubblet, inte getinggrubblerierna.)

Fotnot:
Telefontrubbel, del I.

57 kommentarer

Hej SJ! Kan jag få hjälpa till?

Publicerat av Lotten Bergman den 31 augusti 2014 21:56

Idag skulle jag bara åka tåg från Lund till Eskilstuna kl 09:23, med byte i Linköping vid tolvsnåret och det skulle gå så bra så. Det är inte vinter, det är bara en normal söndag – och även om det regnar i Skåne så kunde jag inte tänka mig att det skulle finnas några problem.

Well. Klockan sju i morse kom ett sms från SJ, som talade om att ersättningsbuss skulle ersätta tåget på sträckan Linköping–Eskilstuna. Det var ju vänligt av SJ att tala om det, men jag gav upp ett primalskrik och svor mig upp ur sängen.

Jag hatar ersättningsbussarna så intensivt man kan hata ett dött ting.

Det är trångt, det är irriterat, det är fullt av väskor, det är busschaufförer som inte kan svara på frågor och det är illamående och det är varmt och det är 700 stopp på vägen. Ersättningsbussarna är alltså inte något jag kan rekommendera.

Jag satte mig i ottan vid datorn och kollade om jag skulle kunna byta min ombokningsbara biljett till en senare avgång, men si det skulle i så fall ha kostat mig uppåt 1 500 kr. Det var bara att bita ihop, leta efter ett surt äpple och go with the flow.

Väl på tåget ville jag ha lite mer information:

– Biljetterna tack!
– Hej! Jag undrar hur det kommer sig att det är ersättningsbuss från Linköping.
– Va? Jaså? Är det? Det var ju intressant, det vet jag ingenting om.
– Skulle du kunna kolla om det finns någon möjlighet att byta till tåg mot Örebro eller om jag ska åka till Södertälje Syd och by…
– Nejnej, åk inte till Stockholm, de har jätteproblem med ombyggnationer och spåränd… Men okej, jag kollar!

Fast två och en halv timme senare hade jag fortfarande inte fått besked. Då sa det dingdong i högtalarna:

– Vi ankommer om ett par minuter till Linköping. För er som ska ta er vidare mot Eskilstuna, Västerås och Sala, står en ersättningsbuss och väntar på plats D2.

Ingen förklaring, ingen förvarning, grrrrrrrrrrr. Resenärer som inte hade fått plingeliplong i mobilen fick alltså två minuters förvarning trots att SJ hade bokat bussen redan klockan sju.

Kom ihåg detta nu när ni läser vidare: SJ visste redan i ottan att X antal passagerare (varav en, skulle det visa sig, var Måns Zelmerlöw) skulle behöva forslas på en buss vid lunchtid.

Vi klev av tåget, spanade efter tydliga skyltar med D2, såg inga, irrade runt både norrut och söderut, alla släpande runt på stort bagage eftersom man när man åker tåg faktiskt ofta har just det: stort och otympligt bagage.

Men ack. Kan ni tänka er. Bussen var för liten! Förmodligen hade den krympt för det kan ju faktiskt inte vara så att SJ när de beställer ersättningsbuss inte har koll på exakt antal människor som behöver få plats. (Datorer, ni vet.)

Det var upploppsstämning och ilskna tjut, det var irriterat, det var fullt av väskor … och busschauffören kunde förstås inte svara på några frågor över huvud taget. ”Jag kör bara bussen” tror jag är ett mantra som de av SJ har fått order att upprepa – istället för att ge busschaufförerna all nödvändig information som man väl kan leta fram på 5–6 timmar.

– Skandal!
– HUR FAN PLANERAR SJ?
– Hallåååå, vi får inte plats.
– Ja, jag kan faktiskt inte köra med folk stående i mittgången. Ni måste gå av.

Som den hjälte jag (sällan) är, reste jag på mig och erbjöd min plats till någon som hade mer bråttom eftersom jag just idag inte hade bråttom och behövde bättra på min karma. Och det var då jag såg Måns. Han satt längst fram i bussen och såg ytterst sammanbiten ut.

– Heeeeej, du är ju alldeles fantastiskt begåvad, och …

Tänkte jag säga. Men jag hann inte ens komma till Hejet eftersom stämningen blev hätsk och jag var tvungen att kliva av för att inte bli nedtrampad. Vi sex som blev avslängda samlade oss till rådslag.

– Is this common here in Sweden? sa en britt.
– Mitt hjärta … sa en kvinna från Katrineholm och sneglade på sin make.
– Mitt hjärta … sa en man från Katrineholm och sneglade på sin hustru.
– Nu missar jag alla mina anslutningar! sa en man från Falun.
– … … … sa en tystlåten man från Eslöv som ju inte var särskilt pratsam.
– KOM! Vi går till Resebutiken! sa jag och stegade iväg med packning och randig regnkappa.

Men det fanns ju ingen Resebutik. Den hade förstås stängt. Men vi kunde ju kontakta sj.se om vi var intresserade av att köpa biljetter, talade en fin skylt om.

Falumannen kom (efter att ha börjat på plats 13 i kön) fram till SJ och kunde snabbt boka om sina biljetter för att sedan slå sig ner med en öl. Britten och den tyste satte sig att dricka drinkar. (Ja, det finns alkohol men inte tåg eller service på stationen i Linköping.) Jag och det pensionerade paret med hjärtproblem satte oss att invänta mitt SJ-samtal. De köpte en kaffe till mig medan jag väntade och väntade – och äntligen kom fram. Jag förklarade problemet för en trevligt bekymrad kille, som sa ”vänta, jag måste kolla”.

Och försvann. Efter 13 minuter sa det bara pip-pip. Jag tittade på ”luren” som man gör i amerikanska filmer.

Jag ringde upp igen, hamnade i lång kö igen och lyssnade till ”det är många som ringer till oss just nu, men vi tar emot ditt samtal så fort vi hinner men har du tänkt på att du kan beställa biljetter på sj.se och om du laddar ner SJ-appen underlä…” en miljard gånger. (Lätt överdrift.)

Killen som svarade andra gången sa att det bästa nog var att vi helt enkelt tog tåget som skulle gå två timmar senare. Och att vi inte behövde beställa nya biljetter – vilket bara tog ytterligare 19 minuter att få reda på. Men så bra!

Så tog vi oss till slut hem.

Kära SJ. Jag förstår att det eftersatta underhållet av spåren och i kontaktledningarna samt de satans koppartjuvarna orsakar avbrott i trafiken. Men jag har några förslag som skulle göra oss resenärer mindre gnälliga.

Informera om ersättningsbussar i ett så tidigt skede som möjligt så att vi listiga resenärer kan ändra resväg om vi har möjlighet.
Se till att skyltning till ersättningsbussarna är övertydlig och att hållplatsen inte ligger 500 meter bort eftersom tågresenärer kan ha stor packning (och hjärtbesvär).
Ha en speciell SJ-telefon på alla stationer – om det till äventyrs skulle finnas resenärer som de facto inte har telefon och som pga. SJ inte kan ta sig till sin destination fastän det är SJ som de har anlitat i just detta syfte.
Anställ fler till kundservice. Jag har aldrig varit med om ett könummer under tio.
Anlita mig, snälla, snälla rara! Jag kan göra underverk när det gäller information!

Nu ska vi se om jag lyckas få tillbaka pengarna också; SJ har talat om att jag inte ska sluta vänta på deras svar:

Uppdatering
Ah. Glömde! Jag fick ju väldigt klargörande Twitter-svar från SJ:

Uppdatering igen:
SJ är mästare på att förklara varför det blir fel när det blir fel!

– Jahaaaaaa! SOA! Naturligtvis, nu förstår jag!

57 kommentarer

Lund Comedy Festival: invigningen

Publicerat av Lotten Bergman den 28 augusti 2014 12:44

Humorfestivalen i Lund har blivit riktigt internationell och därför bytt namn till Lund Comedy Festival eftersom utrikiska komiker kräfva sådana namn på gig som de gör. Och si, det funkade; Lund är fullt av fantastiska storheter!

(Här vill jag egentligen radda upp dem alla, men jag hittar tammetusan ingen lista. Och festivalen har ingen Wikipediaartikel! Här behöver vi nog göra en insats, tror jag.)

Men nu till invigningen, som ägde rum i en gigantisk arena som ingen vet namnet på eftersom sponsorerna byts ut från en dag till en annan. Presentatörerna Anders Johansson och Sissela Benn gjorde ett bra jobb och lockade absolut till fler skratt än mången tv-sänd galas tråkpresentatörer.

sesselarolig — – Vill du se min berömda imitation av Maj-Lis Lööw?

Foto INGEMAR D KRISTIANSEN SDS — – Toaletteknik för män! Gör så här! (Bildkälla).

En av artisterna marknadsförs som ”Den enda roliga tysken”. Må så vara. Han – Christian Schulte-Loh – kanske är den allra roligaste tysken (svårt att faktakontrollera), men att han påstår att han är två meter lång är upprörande och här måste vi ta i med hårdhandskarna.

tyskkomikerhahaha — ”I’m zö only funny German and I’m two meters tall and everybody asks me all zö time if I play basketball.”

På efterfesten kollade jag nämligen med mitt vana längdmätaröga – och han var på sin höjd 197 cm. Att gå omkring och avrunda uppåt i samma mening som ”basket”, det gör man bara inte. Kardinalsynd!

Ståupparen med en show som heter ”Bulletproof” – Shazia Mirza – välkomnades upp på scenen för att snabbintervjuas av initiativtagarna Anders Jansson (197 cm) och Johan Wester (198 cm). Hon verkade på riktigt alldeles chockad, men de två långstånkarna funkar som ett väloljat maskineri och reagerade på en sekund.

lillashirza — – Damn! You are so … tall!

Magnus Mårtensson kom in som en annan Victor Borge och var alldeles fantastisk – och ni ser ju att vi delar nudelsoppefrisyr, han och jag.

magnusmartensson — – … men innan han skrev ”Für Elise”, skrev han bl.a. ”Für Amanda”, ”Für Jane”, ”Für Carola”, ”Für Gretchen”, och nu ska ni få höra dem.

På efterfesten (som man får gå på om man fladdrar med ögonfransarna åt rätt håll, tror jag) såg jag plötsligt en av mina favoriter. Jag smög fram och tog en bild och tänkte att det slutar väl vid detta: en bild på Phill Jupitus breda ryggtavla.

phillsrygg — – Hallå … Hej … Harrrkl … I’m your biggest fan … Hejdå.

Men plötsligt vände han sig tvärt om och mitt sällskap Charlotta Huldt-Ramberg sträckte omedelbart fram handen för att säga ajmjårbiggestfän, och se på tusan! Han svarade och skrattade och pratade och var väldigt intresserad av Jantelagen. Där stod vi sedan och pratade i närmare en timme. Phills föreställning på lördag kommer att ha ett avsnitt där han har Google-översatt engelska dikter till svenska och då blir det ju jätteroligt eftersom det ju inte är särskilt bra översättningar. Och jag – mitt nöt – ba:

– I could help you!
– Really? sa Phill vänligt och nyfiket.
– Yes, since the Google translations would be kind of … bad … I could make them perfect! And help you to pronounce the words! Perfec…
– Well … that would spoil the fun, wouldn’t it?
– Er … Could I perhaps help you to another glass of wine?

Så kom även Gemma Whelan och pratade även hon om Jantelagen och svenska städer och humor i olika länder. Hon är komedienne, ståuppare, skådespelerska och dansare. Och jag har aldrig någonsin sett henne förut.

phill_lotty_gemma — Igår såg hon ut så här. (Phill, Charlotta, Gemma.)

Och jag – mitt nöt – ba:

– So … you’re an actress on stage or in films?
– Both, and a little tv-series called ”Game of Thrones”.
– I see. Hm. ”Game of Thrones”. Interesting.

gemma_got — I Game of Thrones ser hon ut så här.

Kvällen avslutades med en lång diskussion om karriärval och kallskänkor med mångsysslaren Diana, om karriärval och konstigheter med Pange Öberg och Ann Heberlein samt om slarvig vinhantering med den perfekte kyparen (utan namn).

kyparen_lovely — – Nämen flaskan är ju tom! Vad gööör ni meeeed mig?

Det var nämligen så att jag knappt hann börja prata med någon så var jag tvungen att ställa ifrån mig mitt knappt påbörjade glas vin för att gestikulera:

– … så här lång!
– … med en sån här krullig, avlång liksom sned …
– … han höjde armarna så här som om han …
– … bakom ryggen, så här!

Och varje gång jag efter gestikulerandet skulle plocka upp glaset igen, var det väck. Fyra gånger gick jag till den perfekte kyparen och sa förlåt, nu är jag här igen, mitt glas är borta och jag hann inte ens smaka och fyra gånger log han och sprang iväg för att rädda mig från mina tomma händer. För även om man inte dricker vin, måste man faktiskt på sådana här cocktailliknande tillställningar ha ett glas att hålla i när åskan går.

30 kommentarer

Tankar på ett tåg mot Lund

Publicerat av Lotten Bergman den 26 augusti 2014 16:44

Det är så lätt att klaga – särskilt eftersom det finns så rasande mycket att klaga på. Därför ska jag inte klaga nu, utan bara fundera lite. (Skillnaden är hårfin.)

regnregnregn — Det regnade jättemycket vid mitt byte i Linköping. Så är det. Ja.

I Linköping satt en tiggare på perrongen, och säga vad man vill om oss svenskar – att vi ”är snåla och inte ger pengar till tiggare” är komplett, alldeles, totalt och helt tokigt enligt min kanske inte riktigt empiriska undersökning med blott en deltagare. (Läs nu inte in något i denna min korta historia annat än just det jag beskriver.)

Under de 12 minuter som jag väntade på perrongen, gick 17 personer (18 med mig) fram och lade ner en tia eller två i mannens pappersmugg. (Jag kan inte vara helt säker på om det var tior, men de ”lät” som tior. Och om man ger pengar så ger man väl inte en eller två kronor?) Mannen sade glatt och förvånat tack till alla givare och tog meddetsamma upp slantarna ur muggen och lade dem i en redan välfylld ficka på jackärmen så att det bara var 3–4 slantar (halvtomma tunnor skramlar bättre, gammalt djungelordspråk) kvar i muggen. Efter ett tag blev ärmfickan full, så då började han fylla andra ärmen. Som Karl Alfred-muskler, liksom. Slutledning: ”vi” är faktiskt inte så snåla som det sägs.

Apropå Linköping så är det numera där vi lantisar byter tåg, vilket är jättekonstigt.

Kolla här. Eskilstuna–Norrköping åker man sekrutt-tåg utan bestämda platser och med många stopp. Men när man kommer till Norrköping (se karta) ska jag inte gå av utan fortsätta att åka sekruttåg i en halvtimme trots att mitt fintåg (nåja) inkommer till Norrköping ungefär 20 minuter senare.

Istället ska jag tuffa vidare till Linköping (se karta nu då!) där jag har mindre marginal (åtta minuter) till det tåg som jag ju kunde ha klivit på i Norrköping. Förklara det, den som kan! (Och nej, det går inte att vara rebell och byta i Norrköping ändå, för det får man inte. Och inte i Katrineholm eller Flen [sedär, en karta här ovan!], för fintåget stannar inte där.)

Lösningen är förstås att beställa två biljetter:

Eskilstuna–Norrköping
Norrköping– Lund

På tåget klev jag i helt fel ände eftersom jag inte hade ögonen med mig (eller förståndet så att jag tolkade anvisningarna fel) så att jag inne i tåget fick gå från näst sista vagnen till den näst första. Under denna promenad tappade jag räkningen (nej, jag borde verkligen inte få resa utan förkläde), och kunde inte hitta rätt eftersom det ingenstans står i vilken vagn man befinner sig.

hemligt vagnsnummer — Vagn 4? Eller 5? Kanske 6?

När jag gick genom tåget tänkte jag stilla att det här nog blir en tuff resa. Det var proppfullt med barn, väskor, vagnar, golfbagar och äggmackor. Ljudnivån var sådär att jag började fundera på stavningen av decibel.

bagsbagsbags — ”Placera inte väskorna i gången” funkar här lika bra som andra uppmaningar, t.ex. ”beträd ej gräsmattan” eller ”ät inte socker”.

Men skåda! När jag väl kom fram till det som jag tror är min vagn såg det ut så här:

Mycket lyckat. Hittills har ingen kollat min biljett, så jag vet ännu inte om jag sitter på rätt plats. (Ssssschhhhh, jag låtsas sova!) Men varför sprider SJ:s datoriserade platsgenerator inte ut alla andraklasspassagerare så att det blir bättre resmiljö för alla?

klotter — Inne på tågtoan har en graffittiartist fått utlopp för sin kreativitet.

Det mest lyckade idag är ändå att jag äntligen har förstått vad detta betyder:

”Även när du har använt din surfpott surfar du gratis!”

På fintågen finns det ju numera gratis internet som faktiskt oftast funkar som det ska. När man sätter igång datorn, dyker detta mystiska meddelande upp, och först nu förstår jag hur det hänger ihop. Man har en pott med snabbsurf. När den är slut, surfar man långsammare, men det är fortfarande gratis.

Snart är jag framme i Lund! (Dock har mitt middagssällskap glömt bort mig, så jag måste hitta nån annan att leka med. Eller kanske äta ensam? Hur ska det gå, hur ska det gå?)

Uppdatering
Kom på att jag ju måste tala om hur det gick med mig och min kvällsmat. Först gick jag ett varv runt Lund (Klostergatan, Lilla FIskaregatan, Stortorget, Botulfsplatsen, Mårtenstorget, Akademiska Föreningen och biblo och förbi stationen igen). Hela tiden spanade jag efter gamla farbröder och tanter som jag kände i Lund för 30 år sedan, och som säkerligen skulle vilja äta med mig. Sedan valde jag mellan ensam-sushi med öl i ombyggda saluhallen och en ensam-fisksoppa med vin på Klostergatan. Och därefter åkte jag upp till Delphi och Tjugotvååringens och Tjugoåringens gemensamma studentlägenhet, där jag helt ensam tryckte i mig detta:

kaviar_egg — Ljummet te i termos, två hårdkokta ägg, kaviar.

Men hu så trist det var. Gäsp. Läsa lite bok. Rapa ägg. Klia sig på stortån. Men plötsligt sa det plingplong i mobilen – Tjugotvååringen bjöd in mig till nollningen.

erikordf — För när man är kemisektionens ordförande får man faktiskt ta med sig mamma till skolan.

Och där fick jag äta korv! Tillsammans med 150 andra personer! Inte ett dugg ensam!

49 kommentarer

Mitt första engelska bröllop

Publicerat av Lotten Bergman den 4 augusti 2014 00:16

Drygt 60 britter och tiotalet svenskar är komplett omöjliga att få ordning på när det gäller gruppfoto. Alla vill stå längst bak och inte synas! Jag ryade, domderade, pekade, gestikulerade och hade mig – men alla bara gömde sig. Nåväl, sa jag och tryckte på självutlösarknappen och sprang.

Visste ni att ett väldigt viktigt moment under själva ceremonin här är att brudparet och två vittnen skriver på vigselattesten? (Hm. Det kanske inte är det det heter? Nåväl.) Vi sjöng först ”I’m a Believer” och lyssnade sedan på de unga tus löften till varandra, såg ringpåtagning och lyssnade noggrant på allt som sades. Under hela akten satt en allvarlig man i ena hörnet av lokalen och bläddrade bland sina papper medan vigselförrättaren förättade det som förrättas skulle.

mannenikyrkan — Som en dag på kontoret, liksom.

Plötsligt var det dags att samlas runt skrivbordet. De fyra som skrev under, gjorde det långsamt med darrig hand på två olika ställen, så under tiden tappade vi åskådare fokus och började mumla och fnittra så att stämningen blev fantastiskt uppsluppen och trevlig. Nu planerar jag visserligen inte att gifta mig igen, men om jag gör det, så ska vi göra precis så här.

malinsign — Bruden och allvarlige mannen.

Och hur det nu gick till, så blev det sedan med de på bilden ovan ytterst städade gästerna ett jädra röjarparty med sönderslagna glas, vrickade fötter, en blodig tå, en skotte i kilt, vegetarisk barbecue och den svettigaste cateringpersonal jag någonsin har sett. (Deras två jättegrillar klappade ihop så att de fick värma nötbiffarna [inte som i ko-nöt] i en pytteliten, vanlig köksugn.) Jag pratade mig hes, dansade, puttade ner en man i en frysbox, skrämde en svensk och kom via en becksvart kyrkogård hem vid halvtretiden på natten.

morgonen_efter — Och idag har vi städat!

Om en vecka ska jag på nästa bröllop, men det är i Sverige och då är jag bara ingift faster och kommer säkerligen inte att snubbla över gravstenar, svära på engelska, pussa okända män på kinden, få en frisbee i pannan eller klättra omkring bland bjälkar för att riva ner ljusslingor.

37 kommentarer

En långpromenad upp på Ditchling Beacon

Publicerat av Lotten Bergman den 1 augusti 2014 01:19

beaconutsikt — Utsikt. Precis som på Louvren.

Jag är alltså i södra England och hälsar på kusin Ann. Hon har bott här i 29 år och undervisat tusen och en britter i konsten att tala svenska; ni anar inte hur stor andel av världens ambassadpersonal går omkring och kan prata svenska bara för att hon har lärt dem allt hon kan. Dock behöver hon hjälp med att spela svensk musik för stackarna – hon harvar fortfarande med Sven-Bertil Taube och vet då rakt inte att det finns något som heter 999 med Kent (räkneord) eller Jag kommer med VeronIca Maggio (futurum). Så vi måste förstås hjälpa henne med modern musik på svenska, där texten uttalas tydligt och grammatiken är korrekt! Skriv och länka i kommentatorsbåset!

LITEN RESERAPPORT

Idag gjorde vi Brighton osäkert. Jag köpte brallor, hattar, glasögon och en designad klänning.

ny_dress — Nej, det är inte jag på bilden. Men min klänning.

automatspolning — Och så fotograferade jag en spolknapp som är så hygienisk sååå eftersom man inte ens behöver nudda den.

Vi åkte förbi hotellet som sprängdes när Margaret Thatcher bodde där för 30 år sedan (12 oktober 1984).

hiltonfelhotell — Nej, det är inte det hotellet på bilden. Jag fotograferade nämligen fel hotell.

ellensupstairs — Sedan hälsade vi på i ett Herrskap och tjänstefolk-hus, där mitt kusinbarn bor (Upstairs).

Det är alldeles, alldeles förtjusande och fantastiskt och faktiskt helt obegripligt att de boende i huset inte har den blekaste aning om hur stor lägenheten (en tvåa) är eller när huset byggdes.

– Är det 1800-tal?

– Vet inte …

– Är det 1900-tal kanske?
– Vet inte …
– Var det så här små tvårummare från början eller har tolvrummarna renoverats för att möta nutida efterfrågan?
– Vet inte …
– Hur många bor i Brighton?
– Vet inte …
– Hur långt är det mellan Brighton och Ditchling?
– Ingen aning …
– Oj, här ser du ju havet genom fönstret! Hur långt är det till piren härifrån?
– MEN NI SVENSKAR OCH ERA JÄDRA SIFFROR!

Hemma i Ditchling igen, gick jag en ensampromenad upp på The Beacon, vilket tog ungefär två timmar. Jag fotograferade får, hundar, katter, hästar, en koblaffa och en mystisk blomma som verkar vara rönnbär i mikroformat.

xxxblio_footpatch — Jag fotograferade även oläsliga skyltar. Vandringsled till biblo?

För att inte tala om grindar som stängdes för sista gången för bra länge sedan.

sheep_dog — Och information om oroliga får.

anyperson — Samt skylt om grind som om den inte stängs kan orsaka tumult och böter.

Jag gick och gick och gick och spände mina svaga lårmuskler så mycket som möjligt för att det hela skulle fungera som sjukgymnastik. Ett tag fick jag klättra i vad som kändes som 90-gradig lutning så att jag haffade och puffade och fick torka svett ur pannan. Uppe på en liten platå fick jag krångla mig förbi något skyltliknande av människohand tillverkat och dessutom kravla över irriterande taggtråd som faktiskt inte gjorde saken lättare. Efter krånglet och kravlet vände jag mig om för att titta på branten som jag nyss hade tagit mig uppför, och se om det gick att läsa något på det skyltliknande.

51 kommentarer