Etikett: resa

Tejakt med champagnegalopp

Publicerat av Lotten Bergman den 6 september 2013 08:18

Champanj borde det faktiskt stavas. Med tanke på champinjon om inte annat. Te stavas ju te och inte the eller té. Om man inte är tysk, för då heter det Tee. Som i golf och curling.

Men nu var det alls inte stavning jag skulle fundera över, utan om hur det är att vara i Berlin. Det är nämligen

fantastiskt
underbart
varmt
soligt
bildande
tröttande
jävligt ont om te.

Jag har idag cykelturistat (mer om det imorrn) och till och med blivit lite röd på näsan (och det var inte lunchölens fel) och fått skrapsår på ena knogen efter närkontakt med en regeringsbyggnad. Jag har även fnissat åt att tre av 13 deltagare på cykelturen såg ut så här utan att vara släkt:

– Three ginger beards! sa jag förtjust när de kom och satte sig mittemot mig. (De trodde att jag sa "ginger breads".) — – Three ginger beards! sa jag förtjust när de kom och satte sig mittemot mig. (Fast de trodde att jag sa ”ginger breads”.)

Sedan har jag vandrat längs Kurfürstendamm och tänkt att hejsan hoppsan vad många H&M-butiker man kan ha – tre butiker i inom 100 meters radie är tydligen helt okej. Och plötsligt stod jag framför ett av mina mål utan att ens ha satt upp målet: Gedächtniskirche.

Den såg ut så här innan den bombades sönder och samman under andra världskriget.

Sedan den inte renoverades utan bara stagades upp för att vara ett minne över hemskheterna, har den sett ut så här – där det enda som egentligen är kvar är entrén.

Och naturligtvis ser den ut så här nu när jag kommer dit eftersom den ju måste renoveras precis nu. — Och naturligtvis ser den ut så här nu när jag kommer dit eftersom den ju måste renoveras precis just nu.

På insidan av den delen som är kvar såg det ut så här strax efter kriget – innan man kom på att det nog inte var säkert med alla fallande tegelstenar och så.

Nu är det nyrenoverat och helt ofattbart ståtligt. Kan det bli bättre än så här? tänker man … — Nu är den lilla delen som klarade sig 1945 nyrenoverad och helt ofattbart ståtlig. Kan det bli bättre än så här? tänker man …

… tills man kommer in i den nya delen, som ser ut så här. (Jodå, jag har sett detta på bild förut. Men väl där på riktigt blir man nästa relischös på kuppen.)

Eftersom jag hade blivit beordrad att sätta mig ner och filosofera lite just där, i Gedächtniskirche, gjorde jag det. Och kom omedelbart på att jag var hungrig.

När jag hade gått vilse en liten stund, kom jag till närmaste tunnelbanenedgång, som …

… för det första bevakades av Ögonkakao och …

… för det andra var stängd för reparation – vilket man omedelbart måste associera till ”De överlevande” eller bara jordens undergång i största allmänhet. (Pun intended.) — … för det andra var stängd för reparation – varför man omedelbart måste associera till ”De överlevande” eller bara jordens undergång i största allmänhet. (Pun intended.)

Jag åt kvällsmat på en ypperlig, indisk restaurang alldeles vid mitt ganska bedrövliga hotell. Kyparen tog hand om mig som vore jag hans sedan länge försvunna dotter och gav mig specialsås som var extra stark (bara för mig), en extra portion grönsaker (eftersom jag såg ut att behöva mer vitaminer än alla andra gäster) och dessutom när jag hade betalat trollade fram ett glas xxxx – som var en snaps.

Hjälp mig nu: vad heter den där drycken? Jag kan ju inte sitta här och sitta med ett blogginlägg med xxxx-snaps!

Så kom jag då äntligen hem till hotell Spree, och insåg – efter en läsning av bloggbåsets i korus utropade diskvalificering av tyska teer – att jag var tvungen att ge mig ut på tejakt. Ut igen!

Via en resa åt fel håll (trots all ypperlig skyltning), tog jag mig tillbaka till Kurfürstendamm där jag tidigare hade spanat in en sån där amerikansk kaffeshop. Men utanför en stor klädbutik stannade jag till eftersom den obegripligt nog vaktades av brittiska gardets björnskinnsmössor och en saxonfonlady medan en stor folksamling stod och tittade på en utrullad, röd matta. Jag började filma den absurda situationen, när en man kom ut och sa åt oss att vi var välkomna in.

Och där inne fick jag champagne! Det som händer i slutsekunden är att jag får en goodiebag med allehanda reklam, en muffin och världens finaste, knallvita anteckningsbok.

Som behövs, eftersom jag just nu för ner mina flyktiga minnen på ett komplicerat löskortssystem.

Champagnen dämpade inte tesuget det minsta lilla, så jag uppsökte Starbucks, där personalen bestod av två undersköna 22-åringar som gjorde mig lite knäsvag av pur trevlighet.

– Ein Tee, bitte. Ein großer Tee.
– Large tea! Nice, we like tea drinking people! Are you from Sweden?
– Jaaa…
– Tak schå myyyket. Let’s take two bags of tea!
– Oh, danke, in Sweden that would cost me tw…
– Not here, you need two bags for all that water! Here you go, darling!
– Vielen dank, liebling!

Och där skrattade mina unga älskare så att de höll på att tappa fotfästet.

Fem hundradelar efter att denna bild togs, råkade jag tappa muggen och hälla ut allt te på marken och fick då anledning att gå in till Starbucks och pojkarna igen. Till en kostnad av en te lyckades jag förbruka fyra tepåsar … — Fem hundradelar efter att denna bild togs, råkade jag tappa muggen och hälla ut allt te på marken och fick då anledning att gå in till Starbucks och pojkarna igen. Till en kostnad av ”en stor te” lyckades jag förbruka fyra tepåsar …

Väl hemma i hotellrummet igen tog jag ännu en bild på ett av rummets fem hörn. (Spännande följetong va?)

Alla rapporter från Berlinresan 2013:

Idag vaknade jag i Berlin

Tejakt med champagnegalopp

Tips till alla som nu har drabbats av resesug

Tyskarna anlägger minnesmärken och funderar på Vergangenheitsbewaltigungen

Loppmarknaden på Bernauer Strasse

85 kommentarer

Idag vaknade jag i Berlin!

Publicerat av Lotten Bergman den 5 september 2013 09:22

Obama ödelade Stockholm igår – och ingenting såg jag! Jag spanade och spanade på min mellanlandning och hade verkligen förväntat mig allt från avspärrningar och bistra poliser till amerikanska flaggor och protestaktioner.

Så här såg det ut utanför Centralen. (Fast alla var inte sådär suddiga i ansiktet – jag har förstått att PUL kommer att attackera mig med ful kraft om jag inte anonymiserar oskydiga fotooffer.)

Så här såg det ut på insidan. Lite färre människor än vanligt, kanske.

norwegianmedd

Eftersom Norwegian ansåg att man skulle vara i extra god tid och jag inte litar på tågen, åkte jag i såpass extremt god tid att till och med tidsneurotiker hade skrattat åt mig. Dessutom tog jag Arlanda Express (de gula fin-dyr-tågen som är ytterst pålitliga) så att jag kunde kliva in på Arlanda och checka in fyra timmar innan planet skulle lyfta.

Men vet ni vaaa? De gula fin-dyr-epresstågen till Arlanda har eluttag som inte funkar med min sladd: sätets kant sitter så att kontakten inte går att trycka in. Funderar på att känna mig lite kränkt. — Men vet ni vaaa? De gula fin-dyr-epresstågen till Arlanda har eluttag som inte funkar med min sladd: sätets kant sitter så att klumpkontakten inte går att trycka in. Funderar på att känna mig lite kränkt.

Sverige inledde igår basket-EM med att spela mot de hopplösa, håriga grekerna som vi inte har en chans mot, hur duktiga Jerebko, Taylor eller unge Håkansson är. Men det är ändå en njutning att med de moderna tekniska uppfinningarna kunna klicka sig fram till en webbsändning – mitt på Arlanda.

Där satt jag och skrek så tyst jag kunde ”NEJ” och ”JA” och ”MEN HOPPA” samt ”VARNA SKRIN”. — Där satt jag och skrek så tyst jag kunde ”NEJ” och ”JA” och ”SKIT” och ”MEN HOPPA” samt ”VARNA SKRIN”.

På Arlanda kostar minsta lilla macka uppåt 80 kronor och teet 30. Tur då att jag hade med mig hårdkokta ägg och kunde dricka vatten från handfaten inne på toa. (Nej, jag är inte knäpp eller snål. Jag bara föredrar att lägga pengar på vettigare saker, sa jag till mig själv och … köpte en liten stund senare uppe i luften en muffins och en pappmugg te för 55 kr.)

Men den var en delikat muffin och tepåsen var jättefiffig för den hade inte ett snöre utan liksom ett handtag. Undrar om en sådan heter något som jag inte känner till. — Men den var en delikat muffins och tepåsen var jättefiffig för den hade inte ett snöre utan liksom ett handtag. Undrar om en sådan heter något som jag inte känner till.

Väl framme i Berlin gick allt så smort att det verkligen inte kunde ha gått smordare. Tydliga skyltar visade mig vägen till S-bahn (som pendeltåg) och biljettmaskinen var hur tydlig som helst fastän allt var på tyska. Man har inte spärrar som klämmer folk som de plägar göra i Stockholm, utan istället kontrollanter och skyhöga böter. Jag bytte lätt som en plätt till ett annat S-tåg och bytte sedan en gång till tull U-bahn (tunnelbana): det var bara att följa den übertydliga skyltningen.

Och man får ha cykel på tåget. Jag tror att jag ska flytta till Berlin bara för att kunna sätta in cykeln i tåget.

Hotellet är inte dyrt. (Jag börjar med att tala om det så att ni inte blir chockade.) Personalen hade gått hem när jag kom fram, så jag fick börja med att på bekant vis rycka i en låst dörr (allt är ju låst när jag kommer) och sedan spana in denna låda.

Lådan utanför hotellporten – en sådan som man har pappershanddukar i på toa.

Inne i lådan fanns en telefon, som man kunde väcka personalen med.

Så det gjorde jag. Ryskan som tog emot mig sa ”ställ inga frågor idag” och ”betala innan du åker hem” och gick sedan och lade sig igen eftersom (skulle det visa sig) hon ju även ansvarade för frukosten nästa morgon.

Hela rummet andas Östtyskland 1977, men ligger i västra delen. Hotellet heter Hotel-Pension Spree och ligger perfekt vad gäller tunnelbanenedgång.

Vis sängen finns ett enda eluttag (inringat) som datorn och telefonen måste dela med den där golvlampan som är så svår att datera. Pilen pekar på en inbyggd …

… radio! Men kan ni begripa, de pratar ju bara tyska i den.

”Det var alldeles för länge sedan jag fick skriva om hotellmögel” sa jag häromdagen, intet ont anande. Well, nu är den bristen avhjälpt.

Toaletten är en sådan där absurd som måste vara designad för faecesfanatiker med inspektörsögon. Varje spolning kommer med tsunamikraft som skulle kunna spola bort en yeti från skålen.

Frukosten intogs i ett mörkt rum med sju kvinnor som verkade lika ensamresande som jag. ”Gut’nmorgen” sa vi till varandra och åt våra ägg under tystnad.

Det där till höger är faktiskt inte kaffe utan världens äckligaste te.

Att rummet var så mörkt kan ha haft att göra med belysningsapparaturen som såg ut som … reservdelar från regalskeppet Vasa.

Nu ska jag hasta iväg till tunnelbanan och försöka köpa ett femdagarskort i en maskin som bara kan prata tyska. Fast vänta, jag är ju rätt bra på tyska … bara lite feg och otränad samt fullständigt jädra väck när det gäller vilka prepositioner som styr dativ.

Alla rapporter från Berlinresan 2013:

Idag vaknade jag i Berlin

Tejakt med champagnegalopp

Tips till alla som nu har drabbats av resesug

Tyskarna anlägger minnesmärken och funderar på Vergangenheitsbewaltigungen

Loppmarknaden på Bernauer Strasse

100 kommentarer

Matt-tips från Ellen Key

Publicerat av Lotten Bergman den 31 augusti 2013 16:31

Igår körde jag från Lund till Mälardalen, vilket tog en halv evighet trots att jag har lärt mig att utan att riskera andra trafikanters hälsa äta mat i farten. På allmän begäran kommer nu en illustration till hur man gör detta.

Att det tog en hel dag att köra kan ha att göra med att jag körde lite vilse, hamnade bakom traktorer, plöjde genom vägarbeten och stannade vid Ellen Keys strand och gick på en husvisning. Det är lite oklart vad som får mig att njuta så vansinnigt av dessa besök i författarhem – jag tror kanske att deras skrivande ska hoppa ner i mitt medvetande och få mig att skapa storverk. När det gäller just Ellen Key skrev hon sin synnerligen inkomstbringande bok så sent som i 50-årsåldern, vilket ju är en tröst i sammanhanget. Fast hon var ju kompis med Heidenstam och de som var kompisar med Heidenstam förr eller senare hamnade i Svenska Akademien och dylikt. Ellen Key reste utomlands i tio år, byggde sitt drömhem för 40 000 kr 1910 (motsvarande 1,2 miljoner idag) och tog emot alla gäster som kom och ville njuta av stillheten och den rena arkitekturen.

Mer om Ellen Key kan ni läsa på Minnesvärtsajten: här ska jag fokusera på en, nej två … nej tre fiffigheter i huset. Och en jättedum inredningsdetalj.

1.
Elementskåp för kalla tallrikar som behöver bli varma (så att gästerna kan hålla längre tal?).

Kolla, man öppnar luckorna bara! (Stropparna som hänger ner på bilden vet jag inget om: man får inte ta foton inne i huset så det här är inte mitt.)

2.
Tydliga, roliga och finurliga texter på köksdörrarna: stegeri (trappa), städeri, soveri (pigkammare) och skafferi.

Städskåp … när hade jag senaste ett städskåp? År 1983?

3.
En sällan skådad mattfixerare! (Och här ber jag om ursäkt: jag tjuvtog en bild. Bara en. På mattfästanordningen – utan blixt –eftersom just detta inte fanns avbildat i någon av böckerna som var till salu.)

Snodden från mattan är invävd och går till en diskret knopp som är skruvad i golvet.

Och så till ”men Ellen hur tänkte du nu-sängen”. Titta på bilden: sängen står i en smatt med snedtak och sänggavlarna är så långa att de stöter i taket och sängen därför inte kan stå kloss intill väggen utan med (i och för sig bäddningsförenklande) femcentimetersmellanrum. Omysigt!

Här satt hon nog inte och jobbade i sängen som jag och Kar de Mumma.

Näe. Nu ska jag sätta upp tavlor tvärs över hörn och hänga gardinstänger på hyllkonsoler samt skriva en bestseller om barnuppfostran. Eller kanske basket. Och så måste jag ju stoppa in lite mord, blod, likmaskar och obduktion förstås.

35 kommentarer

Att fara omkring med ett lik i bilen

Publicerat av Lotten Bergman den 25 augusti 2013 00:33

I Weekend at Bernie’s släpar två killar omkring på ett lik som av någon filmatisk anledning inte faller i bitar eller ens läcker. I Ett päron till farsa dör tant Edna så olämpligt att Chevy Chase måste ha med henne på semestern. Och nu är vi med i släpapådöing-klubben.

Igår morse inleddes vår spontanresa till Skåne med att Trettonåringen på vår busshållplats (som ligger 90 cm från huset) hittade en liten ärtsångare som hade siktat fel och flugit ihjäl sig med ett förmodat pfffff. (Not with a bang, but a whimper.)

Hon heter Jane Doe och ser lika vacker ut i döden som hon guldkvinnan (Jill Masterson) i James Bondrullen "Goldfinger". — Hon heter Jane Doe och ser lika vacker ut i döden som hon guldkvinnan (Jill Masterson) i James Bondrullen ”Goldfinger”.

Snabbt uppstod diskussionen med temat ”VAD GÖRA?” med förslagen

stoppa in i frysen
släng i soptunnan
gräv ner i komposten
ta med i bilen och begrava om ett par timmar.

Vi tog med den. Den var relativt nydöd (tror vi) och med en tilltagande rigor mortis (tror vi). Vi bestämde oss för att begrava Jane vid Vreta klosterruin, som ligger strax utanför Linköping.

I två timmar satt Trettonåringen på det här viset och memorerade alla drag eftersom hon tänker rita av den senare. — I två timmar satt Trettonåringen på det här viset och memorerade alla drag eftersom hon tänker rita av Jane Doe senare.

Strax före begravningen placerades Jane på lit de parade och vi defilerade sakta förbi Trettonåringen som fortfarande var trollbunden av skönheten i döden. — Strax före begravningen lades Jane på lit de parade och vi defilerade sakta förbi Trettonåringen som fortfarande var trollbunden av skönheten i döden.

Sedan sjöng vi en stump medan Trettonåringen och Tioåringen grävde en grop åt fågeln. I brist på psalmkunskaper sjöng vi en vaggvisa i moll:

Tula hem och tula vall,
tula långt åt måsen.
Kål fick jag när jag kom hem,
kål fick jag i påsen.
Mjölken var båd gul och blå,
osten såg jag lite å,
smöret smakte jag aldrig.

Shakespeare (mjukis-surikat som inköptes i Brighton) inspekterar och godkänner gravsmyckningen.

Vi är lite känsliga när det gäller fågeldöd, serni. Fågelinkompatibla. Husdjursinkompetenta. Min lillasyster Orangeluvan har under åren förärat oss inte mindre än två (2) undulater som vi lyckades ha ihjäl på bara några veckor. Det är en gåta, för vi gjorde precis som man skulle. Tror vi.

Däremot är vi ena hejare på fågelbegravningar!

30 kommentarer

Så himla spontant

Publicerat av Lotten Bergman den 23 augusti 2013 23:59

Ni vet hur de i filmer säger ”Let’s go to Vegas” eller bara hoppar på tåget som har börjat rulla (yeah, right, som om SJ skulle tillåta sådana illdåd) eller bara för att grannen säger något dumt bestämmer sig för att raka av allt hår och börja röka hasch?

Precis så är vi.

I morse klev Trettonåringen in i köket, där jag i godan ro satt och åt smärtstillande tabletter, antibiotika och en rostad macka med chiliost.

– Mamma. Ska vi inte ta och åka ner till Lund i helgen?
– Va? Va? Men va… Det skul…
– Det hade väl varit kul?
– Ja, men, men, mormor kommer ju och …
– Jaha … eh … okej …
– Nämen självklart! Självklart åker vi till Lund! Lördag morgon, swiiiiisch bara! Och så åker vi till farmor i Viken och äter kvällsmat hos henne!

Så så tokigt är det. I morgon lördag sätter vi oss i bilen, Tioåringen, Trettonåringen, jag och Nittonåringens durkslag och temuggar samt regnjackor (Skåneväder, ni vet). På söndag sätter jag de båda barnen på ett tåg hemåt, medan jag slår klackarna i taket och bara roar mig hela veckan lång i Lund.

Fotnot

(Tydligen är det livsfarligt att rafsa omkring bland gamla mossiga äppelträdspinnar. Tydligen ska man vid minsta lilla skrapsår springa in och skölja skråmorna och lägga på våtvarma omslag med alsolsprit och sedan hålla handen högt så mycket man kan. Annars får man strepto- och stafylokocker i såret och de galopperar omedelbart raka vägen till hjärtat och sätter sig där som en fis på tvären tills man döden dör.)

41 kommentarer

Saker att göra i Berlin – men var ska jag sova?

Publicerat av Lotten Bergman den 22 augusti 2013 11:28

Om blott tio dagar åker jag till Berlin – alldeles ensam ity ingen ville följa med. (”Ingen” är förstås en sanning med modifikation. Jag har ju inte frågat min sjukgymnast, Johnny Depp eller mina kusiner.) Jag är borta 3–9 september och det är ju alldeles underbart och fantastiskt på alla sätt och vis. Durch für gegen ohne um.

Förra (och första) gången jag alldeles ensam åkte utomlands utan att ha min kusin i Ditchling som mål, var 1983 – när jag spontanbokade en ospecificerad restresa så att jag efter fem veckors nattjobb på Skogaholms Bageri skulle göra av med varenda liten intjänad krona. Den blondaste och blåögdaste av alla nittonåringar var jag, och inte förrän under dag fem kom jag på att jag ju skulle kunna dricka vin. Hotellbryderier slapp jag eftersom allt var fixat av restresearrangören.

Men nu tillbaka till Berlin. Eftersom jag inte har varit där sedan anno dazumal (1979), måste jag förstås uppdatera mig och vänja mig vid att Checkpoint Charlie inte ser ut som förr. Fast å andra sidan är jag inte riktigt säker på hur den såg ut förr eftersom jag, Broder Jakob och Orangeluvan var så här intresserade under den väldigt bevakade bussturen in i Östberlin:

Jag ska (enligt order eller i tjänsten) besöka bland annat

DDR-museet
Checkpoint Charlie-museet
Paul’s Boutique
Gedächtniskirche
Holocaust Memorial (som ju måste heta något annat på tyska)
East Side Gallery
Café Einstein Stammhaus
White Trash Fast Food.

Aus außer bei (gegenüber) mit nach seit von zu. Men var ska jag sova? Jag har stirrat på anonyma hotelltips och försökt få ordning på min inre Berlinkarta, som jag känner lika väl som Tokyos. (Alltså inte.) Jag kommer att vilja bo nära en tunnelbana, annars måste jag och knäna nog börja bekanta oss med kryckor.

Före detta Östberlin är tydligen coolare att bo i, men annars vet jag ingenting förutom att jag vill ha

wi-fi på rummet – annars får ni ju inga rapporter
frukostbuffé
säng, gärna med lakan
tillgång till hotellgym (det duger finfint med en motionscykel och ett par hantlar bara).

Påminner om när jag 1978 stickade en tre meter lång halsduk i allsköns färger.

An auf hinter in neben über unter vor zwischen. Hjälp mig med hotelltips!

Eller titta på den här prisbelönta serien och bli lite sugna ni också. Eller … skriv såsom jag gjorde till min tysklärare 1982 en rimmad dikt på tyska med grammatikrabblet som bas. (Fick ändå bara en fyra i slutbetyg. Nä, ja är int’ bitter. Fjäsk? Nähedå. Möjligen kan man kalla poemet en misslyckad list.)

Fotnot
Gegenüber där uppe står inom parentes för att jag banne mig på mitt ord lovar cross my heart att den prepositionen inte ingick i mitt rabblande. Upprörande!

137 kommentarer

The Return of the Termosmugg

Publicerat av Lotten Bergman den 7 augusti 2013 00:28

Förra året gick termosmuggen som är bättre än alla andra termosmuggar vilse hemma hos Karin i Horndal, som inte är vad man skulle kunna kalla en obygd utan ett lagom stort samhälle i sina bästa år. Kanhända är det så att det har funnits andra år som har varit bättre på något vis, men då var ju inte jag här och rapporterade.

Termosmuggen har nu försmäktat utan min omsorg i ett helt år, även om den har fått följa med Karin på några utflykter och därmed kan sägas ha levt ett vidlyftigare liv än jag.

Karins hus är alldeles fantastiskt, för det är egentligen två timrade hus som flyttades hit på 1840-talet och som sedan hyste fem familjer i stöten. De födde barn och lagade mat, halvsulade skor, höll en tratt till örat och skrek VA? och bakade bröd i enorma, vedeldade (vad annars?) ugnar och sov i byrålådor hela bunten. Japp, för det har jag sett på tv.

Igår var vi förresten och kollade på Nya Lapphyttan, vilket kan rekommenderas. Där kan man drälla omkring i en halv evighet helt utan kostnad och klämma och känna på medeltiden. Allt är rustikt, rejält och robust och ingenstans har man dragit skyddskläder över alla möblerna (hej Gripsholm) eller stängt av ömtåliga trappor med röda rep. Barnen hittade ett schackliknande spel (hnefatafl) som trollband dem i 45 minuter och som gjorde att vi måste åka dit igen eftersom museet plötsligt stängde för dagen. Då ska jag ta med mig tändstickor och tända stearinljusen i den här stugan:

Inte öppen planlösning och inga panoramafönster.

Stugan på bilden ovan är alltså en rekonstruktion av hur man i Bergslagen bodde på 1100–1300-talet – liksom resten av området med smedja, stall, bostadshus och upplagsplatser. Hela platsen grävdes ut av arkeologer på 1980-talet och den används idag för att man ska kunna utforska medeltida arbetsprocesser. Ibland blir det fel – en blåsbälg funkar inte, ett vattenhjuls axel går tvärt av och masugnen spricker. Ja, då börjar de om, reparerar och bygger nytt. Precis som på medeltiden, som i detta område alls inte var en dyster, kall, hård och hemsk tid med råttor, paltbröd, konstiga frisyrer, halmsängar och dåliga tänder utan snarare en tid med framtidstro och massa, massa beställningar på än det ena, än det andra – bergmalmen och masugnen var den tidens lokalt belägna Spotify och Skype! (Och okej, med rätt dåliga tänder. För det har jag sett på tv.)

Fast tillbaka till termosen (som är så himla bra för att man kan dricka direkt ur den), för att nu ska den få åka på äventyr!

Vi inledde med en mjukstart: kvällsdopp. (Termosen var dock en badkruka.) — Vi inledde med en mjukstart: kvällsdopp. (Termosen visade sig dock vara en badkruka.)

107 kommentarer

Lite vilse i en engelsk skog

Publicerat av Lotten Bergman den 5 juli 2013 12:43

Man åker till England för att umgås med släktingar, känna sig som en kopp te, köra bil på fel sida, dricka en pint och äta gourmetmat. Eller hur?

Eller så åker man till England för att kolla på sevärdheter, attackera en främmande man på pub – en man som av oförklarlig anledning dricker tre pintar på en gång – och kolla på ännu en död författares arbetsrum.

Nej, vi fick ingen annan förklaring till trippeldrickningen än "Why not?". — Nej, vi fick ingen annan förklaring till trippeldrickningen än ”Why not?”.

Virgina Woolfs room of her own, som faktiskt var en friggebod.

Eller för att gå omkring i mataffärer och ta foton på sådant som man måste ta foto på.

Eller kanske för att åka dubbeldäckarbuss och fnittra hela vägen.

Eller för att leta upp underliga, elektriska upphängningar som man vill ha en förklaring till.

Eller så åker man till England för att på uppdrag ta ett foto på något på en plats som man inte riktigt hittar till. Min djefla man sa nämligen i förbifarten ”åk dit och dit och ta ett foto på det där cementröret där så kan jag skriva en artikel om det”.

Jag fick tre länkar som skulle klargöra allt och där det även skulle finnas en perfekt karta. Jag klickade och klickade på länkarna och hittade bara en väldig dålig karta. Men okej, det är ju han som är kartmannen; säger han att det är en bra karta så är det väl det. Tioåringen, Trettonåringen, kusin Ann och jag åkte därför iväg som på en huppegupptäcktsfärd.

Vi hittade en grop. En väldigt stor grop.

Vi letade och letade i två timmar, sprang ibland, klättrade ibland, backade, gick i cirklar och delade upp oss, ropade till varandra och … och … och gav sedan upp. Men innan vi slokörade begav oss till bilen igen, skickade jag ut Trettonåringen med kameran för att hon skulle springa på måfå i ett område som vi inte hade varit i. När hon hade varit borta i en kvart började jag bli orolig, och ropade på henne. Sedan satte jag på kameran och ropade en gång till. Och då!

I samma ögonblick som vi förstod att hon hade hittat det som vi hade letat efter, sa det pling-pling i mobilen, för den djefla mannen hade då kommit på att vi kanske behövde noggrannare instruktioner.

”Koordinaterna är 50.957440, -0.086323 och på den här kartan kan ni se vart ni ska.”

Skrev han. Men det var ju så dags.

Och vad var det som vi fann? Ja, det är en helt annan historia. — Och vad var det som vi fann? Ja, se det är en helt annan historia.

128 kommentarer

Med huvudet under armen i England

Publicerat av Lotten Bergman den 3 juli 2013 12:27

Ni vet hur man gör allt för att som gäst

hjälpa till
inte vara till besvär
på något sätt betala maten
vara välkommen tillbaka en annan gång.

Med andra ord: som gäst ska man vara väluppfostrad. Jag, Tioåringen och Trettonåringen är nu hemma hos min fantastiska kusin Ann i Ditchling, och hon är så gästfri att väluppfostrandet liksom kommer av sig självt.

Det första vi gjorde när vi kom hit var att handla i en mataffär – ungefär det bästa och roligaste jag vet. All mat här är så billig, ”2 for 1” är mer regel än undantag och avdelningen med prydligt upphängda, inplastade ko- och grisdelar är så stor och imponerande. Jag plockade på mig två stora burkar jordnötssmör som Nittonåringen har beställt och valde ut en stor chipspåse och tänkte att ”även om det här inte är en storhandling så ska jag betala den och hoppas att vi åker och handlar igen så att jag kan få betala mer”.

Under tyngden av bautacips knäade barnen. — Under tyngden av bautachips knäade barnen.

Väl framme i kassan visade det sig att jag – mitt nöt – inte hade plånboken med mig, för den låg kvar i bilen till alla eventuella bovar och banditers stora lycka. Ann fick alltså betala hela handlingen, inklusive mina jordnötsburkar och chips medan jag bannade mig själv och tänkte att seniliteten nog har slagit klorna i mig lite väl tidigt.

Dagen därpå skulle vi åka buss till Brighton.

– Trarajdiraaa, vad kul, packa handväska, ta bort onödiga, svenska kvitton och medlemskort ur plånboken SOM JAG NU STOPPAR NER I VÄSKAN, sa jag högt till mig själv för att inte göra om misstaget.

Men hur betalar man på bussen i England? Jo, med mynt. Har jag några mynt? Eh. Nej, hela påsen med brittiska pengar ligger ju kvar hemma.

– Harrrkl, hrrrrm, kära kusin, eh, får vi låna lite slantar till bussen? sa jag och höll ut handen som den tiggare jag är.

Naturligtvis fick vi det. Tio pund i slantar skramlade en stund senare i min ficka och på huvudet hade jag mina läsglasögon eftersom jag ju fortfarande måste läsa valören på pengarna. Vi var rustade för stadens äventyr, helt på egen hand! Allons-y!

Vi åkte in till Brighton och hittade två Tardis, om än i fel färg och av fel årgång.

Som de absolut enda i hela Brighton, badade sedan barnen.

Själv satt jag kvar på stranden och frös ihjäl.

Efter badet, var det dags för shopping. Eller vad man kan kalla det: vi går in i affärer och klämmer och känner och så får barnen önska sig något som jag köper och så fikar vi och så köper vi en glass och så andas vi brittisk luft och trrrrrrrivs. Men för att kunna trivas på just detta vis måste man ha pengar!

– Hej pankomaten, nu ska vi ta ut pengar, trallalaaa. Plånboken har jag här och nu ska jag stopp … stoppa … nu ska jag stoppa in mitt kort … eh … men … hallå?

Jahaja. Inga kort. När jag plockade ut onödiga saker ur plånboken, tog jag ju även ut betalkorten. De enda som låg kvar var tre lånekort. Andas. Andas. Le lite snett, för det gör människorna i sådana här lägen i romaner.

– Ojojojoj, barnen. Jag har klantat mig, så nu har vi inga pengar. Men vänta! Här i fickan har jag ju nästan fyra pund! Här får du ett, här får du ett, här får jag ett. Nu får ni handla för ett pund var!

Tioåringen spelade upp sin peng på ett arkadspel, Trettonåringen köpte en liten mjukis-surikat som nu heter Will Shakespeare och jag köpte ett anteckningsblock som ser ut att vara minst hundra år gammalt. Vi sammanstrålade efter ett par timmar med kusin Ann och jag förklarade läget.

– Nämen! Nämen! sa hon. Hur mycket vill du låna? Hundra pund? sa hon.
– Ja … tack … sa jag och höll ut handen som den tiggare jag var – ännu en gång.

Summa summarum: jag har hittills inte gjort av med en enda krona, men för kusin Anns 110 pund haft riktigt roligt!

Men här var det helt gratis att stå och oooooo:a och aaaaaaa:a.

95 kommentarer

Sveriges största beredskapsmuseum!

Publicerat av Lotten Bergman den 2 juli 2013 00:02

Jomen. Sveriges största beredskapsmuseum finns strax söder om Viken, som ligger mellan Helsingborg och Höganäs på västkusten i Skåne.

(Halva läsekretsen drar nu efter andan – den halvan som hänger i kommentatorsbåset och igår fick reda på att Tioåringen, Trettonåringen och jag har tagit flyget till England. Den halvan som ju nu förväntar sig fish’n chips-recensioner och dubbeldäckarbilder. Men som hamnar på militärmuseum. Så underligt.)

Jag har hängt i Höganäs-trakterna sedan 1985 i och med att min djefla man är uppvuxen i Viken och Nationalencyklopedins redaktion låg där 1986–99. Men inte en enda gång har jag kommit mig för att kolla in Beredskapsmuseet, som ju ligger blott ett stenkast från väg 111. Vilket, inser jag nu, inte är så himla konstigt; det invigdes nämligen så sent som 1997.

Man började med att gräva fram ett skyddsrum som hade murats igen och fylla på med gåvor och upphittade prylar som sådana som jag samlar på sig. Och det är verkligen intressant. Jag som verkligen struntar i all vapenhistoria, fann en vansinnig massa att titta på och läsa om. Att jag inte förstår mig på vapen beror förmodligen på ett renodlat ointresse och obildning. Om jag hade kunnat peka på en kanon och säga nåt om den, hade det säkerligen varit roligare.

– Jahaja, modell 187-B, den med alltför små hjul som tippade framåt när den inte fastnade i kaninhål. Det intressanta var att den häääär mittendelen visade sig med att ett enkelt handgrepp kunna förvandlas till en perfekt kastrull med inbyggt durkslag. Den yttersta delen av synnerligen hårt järn med små räfflor återanvändes som en del i Saabs förgasare under 1960-talet.

(Jag ska kanske för säkerhets skull tala om att allt i föregående replik är rappakalja.)

"Hallå, vad är det där?" sa ett barn nyfiket. "Jamen det är ju hylle", svarade jag. — ”Hallå, vad är det där?” sa ett barn nyfiket. ”Jamen det är ju hylle”, svarade jag.

– Det här, förstår ni barn, är madrass som är full av hästhår. Känn!

Den där tagelmadrassen ovan var storligen fascinerande för de små allergivana barnen i sällskapet. De var överens om att den trots allt var ganska bekväm även om hårda strån stack ut som överraskningar här och där. – Men hur klipper man av hästen allt hår? – Vad gjorde pälsdjursallergikerna? – Var hittade man så många hästar så att det räckte till alla Sveriges madrasser? – Vad trångt det är!

Det trånga utrymmet var Sveriges enda bevarade mobila logement. (Alla de andra brändes upp efter kriget.)

Den här tidningen låg på en pinnstol bakom glas. Jag försökte trycka mig genom avspärrningen för att klämma och känna på den, men misslyckades.

Kryddblandning och sill förstår jag, men vad är "val"? — Kryddblandning och sill förstår jag, men vad är ”val”?

Även känslan att gå ner i ett skyddsrum var fantastisk. Kallt, fuktigt, stort och trångt på en gång och väldigt … rustikt. En liten 40-talsbiograf fanns där nere, olika uniformer, skidor, pjäxor, fältpost, slantar och vapen. Och vapen. Pickadollor och gevär, kanoner och musketörer och kulor samt lite mer vapen.

Men det finns här som på alla museer med självaktning en genusgenomtänkt hörna – här med allt från bröllopskläning och klackskor till toalettpapper och virkade sanitetsprodukter.

– Men? Rapport från England? undrar ni nu.

Jodå, den kommer, den kommer! Imorrn ska vi göra Brighton osäkert, have a nice cup of tea 14 gånger och köra bil på vänster sida.

75 kommentarer