Nu är vi hemma i Sverige igen efter basketturneringen i Lloret de Mar i Spanien – med vår fina andrapris-buckla. Vi förlorade finalen med blott fem poäng mot ett amerikanskt collegelag och kan egentligen inte alls vara missnöjda.
Vi ställde bucklan vid poolen under sista dagen.
Vilket påminner mig om när pappa var på en pingisturnering och vinnaren på Björn Borgskt manér höjde bucklan i luften, men tappade greppet (pingisbucklor är SÅ tunga) så att den med ett tjong och skrammel trillade i golvet. En person i publiken sa i draefterandan-tystnaden högt och tydligt med perfekt timing:
– Blev det en buckla?
Knävlarna höll eftersom jag inte sprang utan trippade, och dessutom inte roterade (och därmed flera gånger släppte fram motståndarna och missade att rulla efter screen) och inte tog returer som krävde mer än att jag ställde mig på tå. Låter det bedrövligt?
Inte alls! Underbart var vad det var!Här är jag i blått, lite till vänster om mitten – och ser nästan ut som en basketspelare. (Mina skor är dock inte basketskor. Hälsenorna tål bara joggingskor numera.)Så här såg jag ut efter en av matcherna.
Under avslutningsceremonin kom amerikanskorna – de som kom etta i vår grupp – ner på planen lite för avklädda, tyckte vi. Alla andra stod i antingen matchdräkt eller turneringens t-shirt och var lite allmänt högtidliga, medan …
… det amerikanska collegelaget tog emot sin buckla i svettiga sport-behåar samtidigt som de skanderade USA – USA – USA!!!
Detta vrålande irriterade fem turkiska pojklag såpass att de började tjoa Türkiye! för allt vad deras målbrottsröster höll. Då sneglade jag på oss svenskar, som stod mitt i allt kaos och såg ut så här:
Vi checkade igår ut opraktiskt tidigt från hotellet – tio timmar innan planet skulle gå – och försökte suga det sista lilla ur de spanska solstrålarna utan tillgång till ombytesrum eller dusch. När bussen mot flygplatsen väl gick på seneftermiddagen, klev jag in med massa blöta saker huller om buller och installerade mig så här:
Myspys!
Och på flygplatsen var allt precis sådär dyrt som det brukar vara – men jag är ju numera så resvan att jag vet hur man kommer billigt undan:
Tjugoåringen til vänster mofsar i sig en hamburgare. Jag till höger äter ägg som jag har i äggbehållaren och dricker en avslagen öl till.
Men hur var det nu med rubriken till detta inlägg? Jo, jag fick ju pris! Giuseppe, som startade turneringen för 21 år sedan, höll ett tal och överräckte det finaste pris man kan tänka sig.
Jag är ”the most experienced player” i turneringen!
Och nu är ju frågan: hur gick det med knäna och hälsenorna? Jodå. Hälsenorna var faktiskt värre än knäna, för den smärtan är jag liksom inte van vid och den blir dessutom värre när jag rör på mig. Knäsmärtan sägs ju bara ”vara där”, och tydligen är det för dem bättre ju mer jag rör på mig. Så man kan egentligen säga att jag lydde läkares order: Rör på dig, Lotten!
Och här kommer en bonusbild för alla som tycker att det spelas för mycket basket i bloggen numera: spanska sladdar.
Jag har blivit av med min förtjusande fickkniv som jag har haft sedan tågluffarna på 1980-talet. Det var naturligtvis en flygplatskontrollant som avslöjade mitt slarv, när jag hade placerat kniven i handbagaget.
– Aha! sa kontrollanten och drog upp kniven som satt ihop med en domarvissla i ett snöre.
– Neeeeeej! sa jag med klump i halsen när jag såg mitt självförsvars-kit försvinna ner i en stor plexiglaslåda full med nagelsaxar och skalpeller.
Nu måste jag ju köpa en ny. Den ska vara smidig och ha penna, pincett och pyttliten skruvmejsel förutom flasköppnare, sax och kniv. Här i Spanien har jag hittat en perfekt affär, men som vanligt är det ett himla bängel när man ska få reda på vad saker kostar.
– Yes, 68 euro, men du får 20 % rabatt om du kommer in i affären.
– No, only 23 euro eftersom du har så blåa ögon.
– Please, 93 euro, kom och titta här har jag en handväska som passar till kniven!
Igår gick jag in i denna affär och hittade en bild på den jag ville ha. Den hette ”Någonting Någonting Lite”, vilket jag sa till personalen. De svarade:
– Nonono, no.
– No?
– No.
Då pekade jag på en annan som hette ”Någonting Någonting Traveller” och frågade hur mycket den kostade.
– How much?
– No. No lite.
– No, Traveller!
– No Lite!
Då provade jag att istället prata den engelska som man gör i engelskspråkiga länder.
– This is the thing; I’d like to buy i Swiss Army Knife – the one that’s got a tiny screwdriver in the corkscrew, a pen and tweezers.
– No. Only this. Lite. This is no Lite.
– But the name doesn’t matter, sa jag eftersom jag fortfarande inte hade fattat vad ”Lite” stod för.
– No, no Lite. This is Lite.
Sa personalen och skakade på huvudet samtidigt som de pekade på ett jättemonster till fickkniv som inte på några villkor hade gått ner i en normalstor ficka. Eftersom vi inte förstod varandra och de inte ville dela med sig av några som helst prisuppgifter, gick jag vidare, muttrandes något kränkande om flygplatskontrollanter och spanjorer.
Men nu förstår jag: de knivar som heter ”Lite” har lampa. Fickkniv med inbyggd ficklampa! Teknikutvecklingens under!
Nu är frågan om de tänker produktutveckla med en inbyggd domarvissla också.
– Och här i den här korsningen blev blablabludderiplutt den 7 juni 1926 påkörd av en spårvagn så illa att han tre dagar senare avled, sa den inspelade guiderösten i mina små hörlurar på turistbussen.
Tjugoåringen som satt bredvid mig, ville inte ha guiden i öronen utan uppleva allt med bara sina ögon. Jag förstod henne – mellan pratsnuttarna spelades muzak som inte ens en hiss hade uppskattat. Men jag fick gärna berätta för henne om det sades något intressant, och eftersom ond, bråd död som ligger lagom långt bak i tiden alltid är intressant, berättade jag för henne:
– Här dog nån. Påkörd av spårvagn.
– Som Pierre Curie?
– Ja, fast utan häst.
– Vem var det?
– Vet inte, nån blablabludderiplutt.
Då knackade coach Sara på min axel och sa:
– Det var ju Gaudí!
Guiden hade på katalanska smattrat fram ”Antoni Gaudí i Cornet”, vilket jag uppfattade som något helt obegripligt.
– GAUDI? Dog han här?
– Ja, nåja, tre kvarter bakom oss. Och inte just här, utan på sjukhuset.
Gaudí är ju den allra häftigaste av häftiga arkitekter och hans art nouveau-skapelser är så underbara att man tappar andan när man ser dem – och nyss var jag i korsningen där han blev påkörd! (Mer om detta strax.)
Som vanligt när jag kommer för att turista är det stängt, insvept i byggplast eller nedbrunnet. Så även i Barcelona.Men plötsligt – ett icke inpackat hus som heter Casa Batlló! ”De böljande formerna för tanken till en byggnad formad av havet eller till ett sedan länge övergivet stenbrott.” (Citat: ne.se)
De har gott om häftig arkitektur i Barcelona – inte bara Gaudí har satt prägel på staden.
Här är en gatlampa.
Den där gatlampan har inte bara snirklig frisyr – den tittar ner på vita bänkar som sitter fast vid fötterna.
Kom och sitt! Eller ta nästa bänk tio meter bort! Välkommen! Sitt på oss allihop vetja!
När man är i Barcelona är det meningen att man, har jag hört, ska fokusera på mode, trender och annat i ropet eftersom Barcelona (tydligen) är först med det senaste nya svarta. Sagt och gjort:
Se så fint en kostymkille bär gympapåsen på väg till jobbet.
Men hur var det nu med Gaudís död? Jo, två veckor innan han skulle fylla 74 år gick han på en promenad och blev påkörd av en spårvagn. Eftersom han var medvetslös, såg lite bohemisk ut och inte var propert klädd och dessutom inte hade något slags legitimation på sig, brydde sig ingen om honom. Efter en bra stund var det någon vänlig själ som tänkte att här kan ju karln inte ligga, jag ser till att han kommer till ett sjukhus. Där togs han inte emot med öppna armar utan någon baddade hans panna lite med vänsterhanden och lade honom i ett hörn där han inte var i vägen.
En dag senare kände en man igen den store Gaudí, och satte igång stora vårdapparaten och såg till att han fick vård … men då var det för sent. Tre dagar efter påkörningen dog Gaudí.
Så se nu till alla, att ni klär er propert – gärna med en gympapåse med identifikationshandlingar på ryggen.
Nu ska jag berätta om (räkna, räkna) elva ryssar som förgyller vår tillvaro här i Spanien. Det handlar inte om fördomar eller hets mot en förbaskat stor folkgrupp, utan är bara en beskrivning av faktiska händelser.
Man kan förvisso här i turistklustret klumpa ihop många andra människokategorier – plötsligt dök t.ex. ett gäng 70–80-åriga spanjorer upp.
Här går jag (173 cm) förbi några minipensionärer utan att ens sträcka på mig.
De var ungefär 30 till antalet och ingen av dem längre än 160 cm. Nu är vi ju här på en basketturnering, så vi är till nästan 100 % allihop längre än just 160 cm. Men jädrar vad de körde över oss i matsalen – som små bulldozrar puttade de oss åt sidan, klev före i köerna och tog serveringsbesticken ur händerna på oss.
Nu skulle man, om man är på det humöret, kunna dra slutsatsen att alla spanjorer födda under andra världskriget blev
korta
företagsamma
självcentrerade
jävligt fräcka.
Men det gör man inte. Nu tillbaka till ryssarna.
Igår vid frukosten kom en liten rysk familj – mamma, pappa, barn – intrampande i bredd. Hade de gått lite som vi andra i spridda flockar utan ordning, hade jag inte lagt märke till dem, men de gjorde verkligen storstilad entré. Pappan var som en Karelin, men bara på bredden. Mamman hade gulfärgat hår som inte hade uppdaterats på ett tag och ögonbryn som såg ut som brända McD-pommes. Sonen var en intressant blandning av de två, vilket man väldigt tydligt såg.
Karelin till höger. (Efter sitt tredje OS-guld.)
Pappan högg två stora glas cava och erbjöd det ena till sin hustru som skakade nekande på huvudet. Då svepte han dem på tre sekunder blankt. Sedan vidtog en högljudd diskussion om tomater. Jag har förstås ingen aning om vad som sades, men hustrun verkade föredra hela tomater och mannen de redan uppskurna och de accepterade inte varandras preferenser utan hötte mot varandra med tomatskivor och hela tomater tills mannen fick fradga i mungiporna. Under tiden åt sonen femton croissanter, fyllda med och doppade i chokladsås.
Igår väntade vi i 90 minuter på en buss som skulle ta oss till Barcelona. Det gjorde även en rysk familj med samma uppsättning som frukostryssarna och faktiskt med samma utseende som de – fast sju resor svettigare, mer stressade och ilsknare. Jag har förstås ingen aning om vad som sades, men vi tror att pappan hade ställt sig i ”fel” biljettkö och att han när han äntligen fick biljetterna, var så sen ut till bussen att den hann gå. Mamman fann då för gott att skälla ut honom, alla spanjorer och i synnerhet biljettförsäljerskan så att skallet hördes till Minsk. Pappan kunde naturligtvis inte ta detta stillatigande utan svarade med samma inte särskilt milda tonfall. I drygt 20 minuter! Under tiden spelade sonen lugnt spel på sin Iphone.
När vi idag var uppe på hotellets pooltak, satt vi (tio svenskar, fyra britter, tre spanjorer) tyst och läste eller sov. Ibland doppade sig någon i den relativt kalla poolen med ett litet ”ih!”, för att sedan återvända till fläskstekandet.
Då kom fem ryssar i 25-årsåldern. Jag har förstås ingen aning om vad som sades, men vi tror att de talade om för hela världen att de hade anlänt. De som sov, vaknade yrvaket och kisade mot skränet. De som läste, satte sig upp och sköt läsglasögonen i pannan för att kunna se om det var fara å färde. Så tog ryssarna sin medhavda och tydligen lite för ljumma läsk och lade i den lite för kalla poolen så att de som badade, fick göra det med pet-flaskor guppandes vid vattenytan.
Läskeblask i pool.
Nu skulle man, om man är på det humöret, kunna dra slutsatsen att alla ryssar som är i Spanien är
Det bästa med att resa till sydligare länder är enligt mig ögonblicket när man kastas in i den heta, fuktiga luften och den stekande solen. Efter mindre lyckade resor där just detta ögonblick har uteblivit (läs: Turkietresan), drabbades jag av ett akut lyckorus när just detta hände igår: unken, blöt, het vind som kletar sig in i armhålorna och hjärnvindlingarna och gör håret alldeles frizzigt (som det ju heter). Underbart.
Men med mig på resan har jag ju Tjugoåringen Den Förnuftiga. Hon dricker vatten som man bör, hon smetar på solkräm enligt anvisningar och när det blir lite för varmt sätter hon sig i skuggan medan jag tänker ”ååååh, bara en liiiiten stund till”.
Coolness med solfjädrar i stereo.
Men nu tar vi väl en liten frukostrapport?
Socker och fett! Mums!
I Spanien och flertalet andra länder, äter man som bekant socker till frukost. Det är så gott att man storknar. Och tröttnar. Det verkar som om vi i kalla Norden faktiskt inte klarar oss så bra på den här sockerchocken utan behöver vår havregrynsgröt för att orka huttra. Eller nåt. En fransk familj förklarade att det inte är så att våra frukostar är så himla normala – de kan inte begripa varför vi äter så mycket salt.
– Salt överallt! Salt kaviar, salt bacon, salt bröd!
– Salt bröd?
– Ja. Smakar det sött?
– Näää …
– Just det. Alltså salt.
Ännu mer socker och fett! Raaap!
Min croissantpassion lever livets glada dagar, men det gör även min äggpassion – för här får man koka sina egna ägg!
Råa ägg till höger, vahaaarmt vatten med ägghållare till vänster.
Men efter kokningen vidtar problem. För hotellet tillhandahåller inte kallt vatten till oss äggkokare. Men det finns ju kallt dricksvatten. Och champagneglas till alla som ska ha sånt till frukost (jorå). Efter flera minuters kamp mellan mig och äggskalet samt den sega hinnan, gjorde jag så här:
”Äggen bör sköljas i kallt vatten för att skalningen ska underlättas” står det i Husmorskalendern.
Sedan åt jag ena ägget och satte det andra i äggbehållaren som jag ju köpte i Berlin i höstas – och som nog efter barnen, min djefla man, basketbollarna och huset är det finaste jag har.
Där på tv:n, som funkar som torkställning, ska jag strax se Brasilien–Chile.
Och hur går det nu på tefronten? Finns det tehuvor, löste, stormuggar, tekannor, hett vatten och tekultur?
Som traditionen bjuder, får jag vara med på en eller två herrmiddagar per år. Som traditionen bjuder, är jag alltid den enda kvinnan. Som traditionen bjuder blir vi utslängda från det ena etablissemanget efter det andra eftersom vi (tydligen) är stökiga, medelålders män.
Igår samlades vi åtta personer på ett förträffligt ställe som jag verkligen kan rekommendera – men vi var de enda gästerna! Under de tre timmar som vi åt och skråla… ehhrrrm … lugnt talade med varandra, var vi de absolut enda som satt ner och åt.
Personalen var tillmötesgående och (enligt min ringa mening) skön att vila ögonen på och allt var så himla trevligt.
Personalen talade på ett ytterst servilt sätt redan klockan 20:40 om att köket funderade på att stänga. Vi satt kvar tills personalen försiktigt viskade att nu stänger vi nog baren också.
Besvikna på denna milda utslängning lommade vi ut och tog några gruppfoton.
Inte vet jag hur det gick till, men så här blev mina bilder.
Sakta vi gick genom stan. De sju männen i glasögon återupplivade gamla minnen där några ord var mer frekventa än andra – enligt mina noggranna anteckningar nämligen
utslängning
Sandhamn
båt
jolle
segla
ö
värk
beckmörker
ont
+55.
De sju herrarna.
Detta säger jag eder, ungdomar, att det där med att bli ”gammal”, det är fan inte så illa.
Jag sitter på ett tåg som är försenat för att klåpare och banditer har stulit kopparrör, vilket orsakade kabelbrand och blixtinkallade bussar till Tranåsområdet. Men vilket sammanträffande – just mitt tåg kommer att komma dit preciiis när man har fixat fram nya kopparrör och vi som sitter och har varit lite irriterade, kommer nu att som första tåg att få ”gå igenom det skadade området”.
– Vilket sammanträffande! sa herrn bakom mig.
Samtidigt läste jag i förra kommentatorsbåset om fantastiska sammanträffanden – men kom inte på ett enda fantastiskt sådant som har skett i mitt liv. Visserligen var jag ihop med en kille vars bästa kompis gjorde lumpen med min blifvande djefla man, men annars har jag inga sådana där upplevelser där man vill skratta ”what are the chances?” och slå sig för knäna.
Eftersom jag ändå inte har något annat för mig, bestämde jag mig för att inte fokusera på fantastiska sammanträffanden utan bara lite allmänt simpla och … och … kom inte på något sådant heller. Ett nollresultat är ändå ett nollresultat, så därför kan jag ju rapportera detta här. Men särskilt intressant är det icke.
Shakespeare och Cervantes dog otroligt nog på samma datum men inte samma dag! (Men … det har vi ju pratat om så många gånger nu att det inte ens känns som ett fantastiskt sammanträffande längre.)
Kommentatösen Pysseliten berättade igår att hon och hennes blivande make innan de kände varandr… äh, hon (och alla andra) får berätta själv(a) inne i kommentatorsbåset!
På grund av omständigheter och anledningar samt bafatt, kunde jag inte åka till Luleå igår och sova över, äta hotellfrukost och leka vid min barndoms stenar som jag brukar. Istället gick jag upp 04:30, tog ett tåg kl 05:16 och flög klockan halv nio. Massa väntetid hann jag med också. Men på resan hann jag ju reflektera över en hel del, hitta på en överraskning, föreläsa, dricka ett glas bubbel och sedan titta på världens dyraste sallad.
Men vi tar det från början.
Tåget var liiiite sent, vilket man kunde se på tåg-tv-apparaterna. Och på perrongen, som var full av folk, men tom på tåg.Man kunde däremot inte se det i appen, vilket gör att man inte kan lita på den. Petitess? Ja, jo, men just när det gäller tåg är jag lite känslig. Tåget har de fakto inte avgått kl 05:17, men det ser ut som om det har det.
Ombordaren (som det heter när man är i svängen) på tåget hade nylockat hår som var så imponerande välfriserat att jag tog en smygbild för att ni ska förstå vilken hår- och tågdedikation som ligger bakom detta; hon måste ju ha gått upp klockan 03.
Och rufset där i förgrunden är mitt, ja.
På tåget var det alldeles knäpptyst och lugnt. Alla sov, pratade tyst eller mediterade. Plötsligt hördes ett halvkvävt piptjut.
– Ihpfiuiiit!
Det var jag som såg att det senaste Wordfeudspelet mellan mig och hakke förvånande nog var färdigt trots att vi båda två med flit drog ut på avslutningen.
Oavgjort! (Då vill jag ju ha en förlängning , men Dr Feud godkänner inte sådant.)
Jag åt min hemmagjorda frukostmacka (trist bröd, trist ost, men basilikablad och små chiliflarn) och drack te ur min fina termos. (Nyköpt eftersom min förra numera bor hos en hotellstäderska i Turkiet.) På Arlanda fick jag som vanligt gå in på toa och hälla ut allt varmt, gott, mysigt te som jag inte hann dricka upp och som inte skulle kunna spränga något flygplan hur gärna det än vill.
Blubb, blubb, blubb. Oj, en bortglömd, rosa städtrasa – den såg jag inte i mitt teupprörda hälltillstånd.
När jag satt där på Arlanda (väntan, väntan), mejlade jag lite med en gammal klasskompis i Luleå. Vi gick i samma klass från trean till nian och ingen av oss håller kontakt med någon annan klasskompis som vi har känt så länge. Just idag fyller han 50 år och vi hör av varandra på våra födelsedagar en gång per år – men har inte setts på riktigt sedan 1990.
Mager Luleå-återträff 1990; blott 10 av 28 kom. Jag är etta från vänster i övre raden, han som fyller år idag är femma från vänster i samma rad.
När jag landade i Luleå var klockan ”föreläsning minus tre timmar”. Som ju borde räcka perfekt för att åka och överraska 50-åringen …?
Ska jag?
Kan jag?
Skulle det funka?
Yes!
Swisch, swosch, åkte jag ut på Björkskatan (samma område som vi växte upp i), plingeliplong på dörren … och … tystnad. Jaja, han fyller ju år. Han kan ju ha annat för sig. Men i mejlet skrev han ju att han var hemma med en ny liten valp som skulle pott-tränas … ah well.
Jag ryckte på axlarna och tänkte ”jaja, jag hade ju ändå ingen present att ge bort, så det kanske var lika bra, men det hade ju varit rätt kul …” och började gå mot bussen.
Då kom en bil. Men en liten valp. Och en nybliven 50-åring. Samt två tårtor.
– SURPRISE!
– Va?
– Hihi!
– Men … jag tänkte … vad är det för ett litet barn som kommer där … och så är det du … men du mejlade ju i morse … fr…
– Fnissfnissfniss!
Valpen som ska bli jakthund när han blir stor.
Vi pratade i snälltågsfart, avhandlade allt som avhandlas skall och så kördes jag till mitt föreläsarhotell i Luleås centrum. Där klättrade jag upp på översta våningen för att ta en vacker bild av stan.
SSAB lyser i eftermiddagssolens glans!
Föreläsningen inför 110 glada, kunniga medicinska sekreterare (det heter inte läkarsekreterare längre) gick bra, jag trillade inte av scenen, glömde inte bort vad jag skulle säga och drog inga olämpliga skämt. (Det har dock hänt, ja.)
Efter ett snabbt glas champagne (alltfler föreläsningar avslutas med alko-mingel), kördes jag av en taxitjej som såg ut att vara 12 år till Kallax, där jag drabbades av akut hunger och vånda under väntan. Gratis varmvatten fick jag (tack, Kallax, tack!) i termosen, men något måste man ju stoppa i sig. En trekantsmacka med bara ägg och majonnäs? Nja. En baguette med ost och skinka? Mäh. En kexchoklad? Näää.
Kan man med gott samvete köpa den här erbarmliga salladen för 125 kronor?
Till slut hittade jag en turkisk yoghurt med honung. Mums. (Förträngde snabbt vad den kostade.)
I flygplanet fick jag basketspelarplatsen vid nödutgången och kunde sträcka på mig; knävlarna hurrade av lycka. Rumpan knorrade eftersom den tycktes halka av sätet under hela resan.Sista väntan var 90 minuter lång på Centralen. Då köper man sig förstås en 31-kronorste för att få sitta på det allra bästa caféet med finfåtöljer.
Så här ska man förstås inte resa. Man ska ha minimal väntan mellan tåg, tåg, flyg, buss, tåg och flyg samt helikopter och luftballong om det ingår. Sedan ska man ha eoner av tid att vandra på stan och gratulera födelsedagsbarn.
I Utvandrarna av Moberg står det ungefär ”Han visste redan att hon med sin kropp lockat många oförvitliga män in i sitt syndanäste.” Och Mölle kallades minsann för ”syndens näste” eftersom folk sprang omkring såhär olämpligt halvnakna och badade tillsammans och hade sig:
Ransvik (Mölle) år 1910. Detta måste vara i en brytningsperiod där vissa modiga män skippade den stora randiga till förmån för kortkallingar.
Näste betyder inte bara ”ett djurbo” utan även ”en hemvist i största allmänhet”, så att kalla en så stor (bad)plats som Mölle för ett näste verkar lite överdrivet, eller hur? Men varför kom jag nu in på detta?
Jo, idag föreläste jag i en konferenslokal som rymmer 300 personer och som är nybyggd och nog Faluns allra bästa och modernaste scen – i Lugnetkyrkan.
På scenen fick jag samsas med en elflygel och ett trumset. (Om jag hade varit Fredrik Lindström hade jag bankat loss en trudelutt, men jag är ju bara Lotten Bergman.)Trappan till … himlen?
När jag föreläser på stora scener ser jag alltid till att förvirra mig i kulisserna. Detta för att stilla min scen- och teaterhunger och lägga plåster på den olyckliga kärleken jag hyser till tiljorna. (För nytillkomna tittare: jag skulle bli skådespelerska, men blev det inte eftersom varken Ingmar Bergman eller Bo Widerberg eller för den delen Woody Allen upptäckte mig och ödet istället lät mig springa på långa basketspelare dagarna i ända.)
Idag snubblade jag (efter målvedvetet letande) uppför denna trappa bakom scenen. Stenarna ligger nog där för att hålla trappan på plats eftersom den nog är rymningsbenägen, tänkte jag fnissande till mig själv. Och klev uppåt.
På övre avsatsen fann jag Trafikmagasinets tv-logga. Naturligtvis, var skulle den annars vara?
Och där! I det stora rummet en trappa upp från scenen fann jag det slutligen:
Jomenvisst, det fattar jag också att trafiksituationen i Stockholm är ohållbar.
Vi tar den här kära illustrationen till hjälp.
Jag skulle idag ta mig hemifrån till Norrtälje och hade faktiskt en hel del olika alternativ som jag själv kunde räkna ut. Då går man till diverse karttjänster och ber om vägförslag och mäter avstånd och bedömer huruvida innerstadskaos är bättre än slingervägskaos.
Om jag hade kunnat välja bort denna situation, hade jag förstås gjort det.
Ni som bor i Kiruna, Sollefteå, Eslöv och Åmål: var nu glada för det. Om ni ska åka till Haparanda, Oskarshamn eller Kristianstad, är det liksom bara att åka.
Så här funkar det i Mälardalen, där det mest praktiska är att alla forceras in till Stockholms centrum och där avtvingas trängselavgift eftersom det ju blir så trångt där, när alla ju ska dit.
Vägen Eskilstuna–Norrtälje här ovan sägs vara 18 mil och ska ta 1 timme och 45 minuter att köra. Då tänker man mjaaaaa och kollar en alternativ sträcka på småvägar och lite fler tajta möten med stora lastbilar bakom skymda kurvor:
Eskilstuna–Norrtälje via Enköping och Knivsta: 2 timmar och 38 minuter.
Och det är DÅ man gör ett felval och …
… hamnar i detta.
De första 11 milen gick på en timme. Sedan ”körde” jag 1 mil på en timme inne i Stockholmsgröten, varefter jag avslutade med en sexmilatur som också tog en timme.
Kära Eniro och Google Maps!
Ljug för mig! Säg att alla vägar runt Stockholm är bättre, kortare, rakare och snabbare! Jag vill inte in i centrum igen – om det inte handlar om konserter, föreläsningar och inköp av basketskor och jag kan ta tåget dit.
Hälsningar från en frustrerad klantskalle
Jag vet! Vi bygger en sexfilig jättebro på diagonalen över Mälaren! Ja!
Om jag nu ska avsluta med något mer positivt, så är det anledningen till att jag är i Syninge i Norrtälje: en bokresa som har arrangerats av Breakfast Book Club. Lästokar från hela Sverige samlas på en kursgård med blommiga lakan och kommunistiska manifest samt vilsna deckare.
Lakanen i mitt rum – i mina två sängar.
Nyss satt tolv personer och diskuterade erkänt duktiga kändisar som inte vet att föra sig bland vanligt folk (vi är förstås egentligen bara ogina), stora matupplevelser (första bearnasiesåsen) och knäoperationer (mitt fel). Imorrn ska vi diskutera matböcker och Den Där Boken som jag nämnde förut och som jag inte gillade alls. Tre exempelmeningar:
”Jag vet att de mediciner som dväljs bak diskarna som kräver nummerlapp är åtråvärda för människor som skulle fara illa av dem, men jag vet på riktigt inte varför.”
”Omedelbart kan jag spegla mig i mina vulgärt utsmyckade kamraters ansiktsuttryck. Deras ögon spärras upp. Andningen obstrueras. De rister.”
”I sängen dväljs hans ömmast omhuldade tillhörigheter: den lilla nagelsaxen i sterlingsilver […] samt eterneller (som förflackas när vi drömmer mardrömmar) […]. Själv sover jag med en tom dasspappersrulle som källa till ro och båtnad.”
Jag kommer under diskussionen att vara häxan surtant som fnyser och rynkar näsan och hötter med pekfingret. Den som först säger ”men skriv en bok själv då” kommer att få på truten och när jag sedan stäms och måste förklara mitt beteende framför en domare i en rättegångssal, kan jag skylla på Stockholms trafiksituation som fick mig ur balans.
