Etikett: resa

Tankar på ett tåg mot Lund

Publicerat av Lotten Bergman den 26 augusti 2014 16:44

Det är så lätt att klaga – särskilt eftersom det finns så rasande mycket att klaga på. Därför ska jag inte klaga nu, utan bara fundera lite. (Skillnaden är hårfin.)

regnregnregn — Det regnade jättemycket vid mitt byte i Linköping. Så är det. Ja.

I Linköping satt en tiggare på perrongen, och säga vad man vill om oss svenskar – att vi ”är snåla och inte ger pengar till tiggare” är komplett, alldeles, totalt och helt tokigt enligt min kanske inte riktigt empiriska undersökning med blott en deltagare. (Läs nu inte in något i denna min korta historia annat än just det jag beskriver.)

Under de 12 minuter som jag väntade på perrongen, gick 17 personer (18 med mig) fram och lade ner en tia eller två i mannens pappersmugg. (Jag kan inte vara helt säker på om det var tior, men de ”lät” som tior. Och om man ger pengar så ger man väl inte en eller två kronor?) Mannen sade glatt och förvånat tack till alla givare och tog meddetsamma upp slantarna ur muggen och lade dem i en redan välfylld ficka på jackärmen så att det bara var 3–4 slantar (halvtomma tunnor skramlar bättre, gammalt djungelordspråk) kvar i muggen. Efter ett tag blev ärmfickan full, så då började han fylla andra ärmen. Som Karl Alfred-muskler, liksom. Slutledning: ”vi” är faktiskt inte så snåla som det sägs.

Apropå Linköping så är det numera där vi lantisar byter tåg, vilket är jättekonstigt.

Kolla här. Eskilstuna–Norrköping åker man sekrutt-tåg utan bestämda platser och med många stopp. Men när man kommer till Norrköping (se karta) ska jag inte gå av utan fortsätta att åka sekruttåg i en halvtimme trots att mitt fintåg (nåja) inkommer till Norrköping ungefär 20 minuter senare.

Istället ska jag tuffa vidare till Linköping (se karta nu då!) där jag har mindre marginal (åtta minuter) till det tåg som jag ju kunde ha klivit på i Norrköping. Förklara det, den som kan! (Och nej, det går inte att vara rebell och byta i Norrköping ändå, för det får man inte. Och inte i Katrineholm eller Flen [sedär, en karta här ovan!], för fintåget stannar inte där.)

Lösningen är förstås att beställa två biljetter:

Eskilstuna–Norrköping
Norrköping– Lund

På tåget klev jag i helt fel ände eftersom jag inte hade ögonen med mig (eller förståndet så att jag tolkade anvisningarna fel) så att jag inne i tåget fick gå från näst sista vagnen till den näst första. Under denna promenad tappade jag räkningen (nej, jag borde verkligen inte få resa utan förkläde), och kunde inte hitta rätt eftersom det ingenstans står i vilken vagn man befinner sig.

hemligt vagnsnummer — Vagn 4? Eller 5? Kanske 6?

När jag gick genom tåget tänkte jag stilla att det här nog blir en tuff resa. Det var proppfullt med barn, väskor, vagnar, golfbagar och äggmackor. Ljudnivån var sådär att jag började fundera på stavningen av decibel.

bagsbagsbags — ”Placera inte väskorna i gången” funkar här lika bra som andra uppmaningar, t.ex. ”beträd ej gräsmattan” eller ”ät inte socker”.

Men skåda! När jag väl kom fram till det som jag tror är min vagn såg det ut så här:

Mycket lyckat. Hittills har ingen kollat min biljett, så jag vet ännu inte om jag sitter på rätt plats. (Ssssschhhhh, jag låtsas sova!) Men varför sprider SJ:s datoriserade platsgenerator inte ut alla andraklasspassagerare så att det blir bättre resmiljö för alla?

klotter — Inne på tågtoan har en graffittiartist fått utlopp för sin kreativitet.

Det mest lyckade idag är ändå att jag äntligen har förstått vad detta betyder:

”Även när du har använt din surfpott surfar du gratis!”

På fintågen finns det ju numera gratis internet som faktiskt oftast funkar som det ska. När man sätter igång datorn, dyker detta mystiska meddelande upp, och först nu förstår jag hur det hänger ihop. Man har en pott med snabbsurf. När den är slut, surfar man långsammare, men det är fortfarande gratis.

Snart är jag framme i Lund! (Dock har mitt middagssällskap glömt bort mig, så jag måste hitta nån annan att leka med. Eller kanske äta ensam? Hur ska det gå, hur ska det gå?)

Uppdatering
Kom på att jag ju måste tala om hur det gick med mig och min kvällsmat. Först gick jag ett varv runt Lund (Klostergatan, Lilla FIskaregatan, Stortorget, Botulfsplatsen, Mårtenstorget, Akademiska Föreningen och biblo och förbi stationen igen). Hela tiden spanade jag efter gamla farbröder och tanter som jag kände i Lund för 30 år sedan, och som säkerligen skulle vilja äta med mig. Sedan valde jag mellan ensam-sushi med öl i ombyggda saluhallen och en ensam-fisksoppa med vin på Klostergatan. Och därefter åkte jag upp till Delphi och Tjugotvååringens och Tjugoåringens gemensamma studentlägenhet, där jag helt ensam tryckte i mig detta:

kaviar_egg — Ljummet te i termos, två hårdkokta ägg, kaviar.

Men hu så trist det var. Gäsp. Läsa lite bok. Rapa ägg. Klia sig på stortån. Men plötsligt sa det plingplong i mobilen – Tjugotvååringen bjöd in mig till nollningen.

erikordf — För när man är kemisektionens ordförande får man faktiskt ta med sig mamma till skolan.

Och där fick jag äta korv! Tillsammans med 150 andra personer! Inte ett dugg ensam!

49 kommentarer

Mitt första engelska bröllop

Publicerat av Lotten Bergman den 4 augusti 2014 00:16

Drygt 60 britter och tiotalet svenskar är komplett omöjliga att få ordning på när det gäller gruppfoto. Alla vill stå längst bak och inte synas! Jag ryade, domderade, pekade, gestikulerade och hade mig – men alla bara gömde sig. Nåväl, sa jag och tryckte på självutlösarknappen och sprang.

Visste ni att ett väldigt viktigt moment under själva ceremonin här är att brudparet och två vittnen skriver på vigselattesten? (Hm. Det kanske inte är det det heter? Nåväl.) Vi sjöng först ”I’m a Believer” och lyssnade sedan på de unga tus löften till varandra, såg ringpåtagning och lyssnade noggrant på allt som sades. Under hela akten satt en allvarlig man i ena hörnet av lokalen och bläddrade bland sina papper medan vigselförrättaren förättade det som förrättas skulle.

mannenikyrkan — Som en dag på kontoret, liksom.

Plötsligt var det dags att samlas runt skrivbordet. De fyra som skrev under, gjorde det långsamt med darrig hand på två olika ställen, så under tiden tappade vi åskådare fokus och började mumla och fnittra så att stämningen blev fantastiskt uppsluppen och trevlig. Nu planerar jag visserligen inte att gifta mig igen, men om jag gör det, så ska vi göra precis så här.

malinsign — Bruden och allvarlige mannen.

Och hur det nu gick till, så blev det sedan med de på bilden ovan ytterst städade gästerna ett jädra röjarparty med sönderslagna glas, vrickade fötter, en blodig tå, en skotte i kilt, vegetarisk barbecue och den svettigaste cateringpersonal jag någonsin har sett. (Deras två jättegrillar klappade ihop så att de fick värma nötbiffarna [inte som i ko-nöt] i en pytteliten, vanlig köksugn.) Jag pratade mig hes, dansade, puttade ner en man i en frysbox, skrämde en svensk och kom via en becksvart kyrkogård hem vid halvtretiden på natten.

morgonen_efter — Och idag har vi städat!

Om en vecka ska jag på nästa bröllop, men det är i Sverige och då är jag bara ingift faster och kommer säkerligen inte att snubbla över gravstenar, svära på engelska, pussa okända män på kinden, få en frisbee i pannan eller klättra omkring bland bjälkar för att riva ner ljusslingor.

37 kommentarer

En långpromenad upp på Ditchling Beacon

Publicerat av Lotten Bergman den 1 augusti 2014 01:19

beaconutsikt — Utsikt. Precis som på Louvren.

Jag är alltså i södra England och hälsar på kusin Ann. Hon har bott här i 29 år och undervisat tusen och en britter i konsten att tala svenska; ni anar inte hur stor andel av världens ambassadpersonal går omkring och kan prata svenska bara för att hon har lärt dem allt hon kan. Dock behöver hon hjälp med att spela svensk musik för stackarna – hon harvar fortfarande med Sven-Bertil Taube och vet då rakt inte att det finns något som heter 999 med Kent (räkneord) eller Jag kommer med VeronIca Maggio (futurum). Så vi måste förstås hjälpa henne med modern musik på svenska, där texten uttalas tydligt och grammatiken är korrekt! Skriv och länka i kommentatorsbåset!

LITEN RESERAPPORT

Idag gjorde vi Brighton osäkert. Jag köpte brallor, hattar, glasögon och en designad klänning.

ny_dress — Nej, det är inte jag på bilden. Men min klänning.

automatspolning — Och så fotograferade jag en spolknapp som är så hygienisk sååå eftersom man inte ens behöver nudda den.

Vi åkte förbi hotellet som sprängdes när Margaret Thatcher bodde där för 30 år sedan (12 oktober 1984).

hiltonfelhotell — Nej, det är inte det hotellet på bilden. Jag fotograferade nämligen fel hotell.

ellensupstairs — Sedan hälsade vi på i ett Herrskap och tjänstefolk-hus, där mitt kusinbarn bor (Upstairs).

Det är alldeles, alldeles förtjusande och fantastiskt och faktiskt helt obegripligt att de boende i huset inte har den blekaste aning om hur stor lägenheten (en tvåa) är eller när huset byggdes.

– Är det 1800-tal?

– Vet inte …

– Är det 1900-tal kanske?
– Vet inte …
– Var det så här små tvårummare från början eller har tolvrummarna renoverats för att möta nutida efterfrågan?
– Vet inte …
– Hur många bor i Brighton?
– Vet inte …
– Hur långt är det mellan Brighton och Ditchling?
– Ingen aning …
– Oj, här ser du ju havet genom fönstret! Hur långt är det till piren härifrån?
– MEN NI SVENSKAR OCH ERA JÄDRA SIFFROR!

Hemma i Ditchling igen, gick jag en ensampromenad upp på The Beacon, vilket tog ungefär två timmar. Jag fotograferade får, hundar, katter, hästar, en koblaffa och en mystisk blomma som verkar vara rönnbär i mikroformat.

xxxblio_footpatch — Jag fotograferade även oläsliga skyltar. Vandringsled till biblo?

För att inte tala om grindar som stängdes för sista gången för bra länge sedan.

sheep_dog — Och information om oroliga får.

anyperson — Samt skylt om grind som om den inte stängs kan orsaka tumult och böter.

Jag gick och gick och gick och spände mina svaga lårmuskler så mycket som möjligt för att det hela skulle fungera som sjukgymnastik. Ett tag fick jag klättra i vad som kändes som 90-gradig lutning så att jag haffade och puffade och fick torka svett ur pannan. Uppe på en liten platå fick jag krångla mig förbi något skyltliknande av människohand tillverkat och dessutom kravla över irriterande taggtråd som faktiskt inte gjorde saken lättare. Efter krånglet och kravlet vände jag mig om för att titta på branten som jag nyss hade tagit mig uppför, och se om det gick att läsa något på det skyltliknande.

51 kommentarer

”Most experienced” … eller bara gammal …

Publicerat av Lotten Bergman den 7 juli 2014 15:25

Nu är vi hemma i Sverige igen efter basketturneringen i Lloret de Mar i Spanien – med vår fina andrapris-buckla. Vi förlorade finalen med blott fem poäng mot ett amerikanskt collegelag och kan egentligen inte alls vara missnöjda.

buckan_2014 — Vi ställde bucklan vid poolen under sista dagen.

Vilket påminner mig om när pappa var på en pingisturnering och vinnaren på Björn Borgskt manér höjde bucklan i luften, men tappade greppet (pingisbucklor är SÅ tunga) så att den med ett tjong och skrammel trillade i golvet. En person i publiken sa i draefterandan-tystnaden högt och tydligt med perfekt timing:

– Blev det en buckla?

Knävlarna höll eftersom jag inte sprang utan trippade, och dessutom inte roterade (och därmed flera gånger släppte fram motståndarna och missade att rulla efter screen) och inte tog returer som krävde mer än att jag ställde mig på tå. Låter det bedrövligt?

lotten_bench — Inte alls! Underbart var vad det var!

onthecourt — Här är jag i blått, lite till vänster om mitten – och ser nästan ut som en basketspelare. (Mina skor är dock inte basketskor. Hälsenorna tål bara joggingskor numera.)

lotten_serious — Så här såg jag ut efter en av matcherna.

Under avslutningsceremonin kom amerikanskorna – de som kom etta i vår grupp – ner på planen lite för avklädda, tyckte vi. Alla andra stod i antingen matchdräkt eller turneringens t-shirt och var lite allmänt högtidliga, medan …

amerikanskor utan troja — … det amerikanska collegelaget tog emot sin buckla i svettiga sport-behåar samtidigt som de skanderade USA – USA – USA!!!

Detta vrålande irriterade fem turkiska pojklag såpass att de började tjoa Türkiye! för allt vad deras målbrottsröster höll. Då sneglade jag på oss svenskar, som stod mitt i allt kaos och såg ut så här:

Vi checkade igår ut opraktiskt tidigt från hotellet – tio timmar innan planet skulle gå – och försökte suga det sista lilla ur de spanska solstrålarna utan tillgång till ombytesrum eller dusch. När bussen mot flygplatsen väl gick på seneftermiddagen, klev jag in med massa blöta saker huller om buller och installerade mig så här:

Och på flygplatsen var allt precis sådär dyrt som det brukar vara – men jag är ju numera så resvan att jag vet hur man kommer billigt undan:

flygplatsmat — Tjugoåringen til vänster mofsar i sig en hamburgare. Jag till höger äter ägg som jag har i äggbehållaren och dricker en avslagen öl till.

Men hur var det nu med rubriken till detta inlägg? Jo, jag fick ju pris! Giuseppe, som startade turneringen för 21 år sedan, höll ett tal och överräckte det finaste pris man kan tänka sig.

prisboll — Jag är ”the most experienced player” i turneringen!

Och nu är ju frågan: hur gick det med knäna och hälsenorna? Jodå. Hälsenorna var faktiskt värre än knäna, för den smärtan är jag liksom inte van vid och den blir dessutom värre när jag rör på mig. Knäsmärtan sägs ju bara ”vara där”, och tydligen är det för dem bättre ju mer jag rör på mig. Så man kan egentligen säga att jag lydde läkares order: Rör på dig, Lotten!

Och här kommer en bonusbild för alla som tycker att det spelas för mycket basket i bloggen numera: spanska sladdar.

54 kommentarer

När jag skulle köpa en fickkniv i Spanien

Publicerat av Lotten Bergman den 4 juli 2014 11:06

Jag har blivit av med min förtjusande fickkniv som jag har haft sedan tågluffarna på 1980-talet. Det var naturligtvis en flygplatskontrollant som avslöjade mitt slarv, när jag hade placerat kniven i handbagaget.

– Aha! sa kontrollanten och drog upp kniven som satt ihop med en domarvissla i ett snöre.
– Neeeeeej! sa jag med klump i halsen när jag såg mitt självförsvars-kit försvinna ner i en stor plexiglaslåda full med nagelsaxar och skalpeller.

Nu måste jag ju köpa en ny. Den ska vara smidig och ha penna, pincett och pyttliten skruvmejsel förutom flasköppnare, sax och kniv. Här i Spanien har jag hittat en perfekt affär, men som vanligt är det ett himla bängel när man ska få reda på vad saker kostar.

– Yes, 68 euro, men du får 20 % rabatt om du kommer in i affären.
– No, only 23 euro eftersom du har så blåa ögon.
– Please, 93 euro, kom och titta här har jag en handväska som passar till kniven!

Igår gick jag in i denna affär och hittade en bild på den jag ville ha. Den hette ”Någonting Någonting Lite”, vilket jag sa till personalen. De svarade:

– Nonono, no.
– No?
– No.

Då pekade jag på en annan som hette ”Någonting Någonting Traveller” och frågade hur mycket den kostade.

– How much?
– No. No lite.
– No, Traveller!
– No Lite!

Då provade jag att istället prata den engelska som man gör i engelskspråkiga länder.

– This is the thing; I’d like to buy i Swiss Army Knife – the one that’s got a tiny screwdriver in the corkscrew, a pen and tweezers.
– No. Only this. Lite. This is no Lite.
– But the name doesn’t matter, sa jag eftersom jag fortfarande inte hade fattat vad ”Lite” stod för.
– No, no Lite. This is Lite.

Sa personalen och skakade på huvudet samtidigt som de pekade på ett jättemonster till fickkniv som inte på några villkor hade gått ner i en normalstor ficka. Eftersom vi inte förstod varandra och de inte ville dela med sig av några som helst prisuppgifter, gick jag vidare, muttrandes något kränkande om flygplatskontrollanter och spanjorer.

Men nu förstår jag: de knivar som heter ”Lite” har lampa. Fickkniv med inbyggd ficklampa! Teknikutvecklingens under!

Nu är frågan om de tänker produktutveckla med en inbyggd domarvissla också.

41 kommentarer

På besök i Barcelona

Publicerat av Lotten Bergman den 2 juli 2014 18:04

– Och här i den här korsningen blev blablabludderiplutt den 7 juni 1926 påkörd av en spårvagn så illa att han tre dagar senare avled, sa den inspelade guiderösten i mina små hörlurar på turistbussen.

Tjugoåringen som satt bredvid mig, ville inte ha guiden i öronen utan uppleva allt med bara sina ögon. Jag förstod henne – mellan pratsnuttarna spelades muzak som inte ens en hiss hade uppskattat. Men jag fick gärna berätta för henne om det sades något intressant, och eftersom ond, bråd död som ligger lagom långt bak i tiden alltid är intressant, berättade jag för henne:

– Här dog nån. Påkörd av spårvagn.
– Som Pierre Curie?
– Ja, fast utan häst.
– Vem var det?
– Vet inte, nån blablabludderiplutt.

Då knackade coach Sara på min axel och sa:

– Det var ju Gaudí!

Guiden hade på katalanska smattrat fram ”Antoni Gaudí i Cornet”, vilket jag uppfattade som något helt obegripligt.

– GAUDI? Dog han här?
– Ja, nåja, tre kvarter bakom oss. Och inte just här, utan på sjukhuset.

Gaudí är ju den allra häftigaste av häftiga arkitekter och hans art nouveau-skapelser är så underbara att man tappar andan när man ser dem – och nyss var jag i korsningen där han blev påkörd! (Mer om detta strax.)

barcelona_gaudihus — Som vanligt när jag kommer för att turista är det stängt, insvept i byggplast eller nedbrunnet. Så även i Barcelona.

barcelona_gaudikanske — Men plötsligt – ett icke inpackat hus som heter Casa Batlló! ”De böljande formerna för tanken till en byggnad formad av havet eller till ett sedan länge övergivet stenbrott.” (Citat: ne.se)

De har gott om häftig arkitektur i Barcelona – inte bara Gaudí har satt prägel på staden.

Den där gatlampan har inte bara snirklig frisyr – den tittar ner på vita bänkar som sitter fast vid fötterna.

barcelona_lampbench — Kom och sitt! Eller ta nästa bänk tio meter bort! Välkommen! Sitt på oss allihop vetja!

När man är i Barcelona är det meningen att man, har jag hört, ska fokusera på mode, trender och annat i ropet eftersom Barcelona (tydligen) är först med det senaste nya svarta. Sagt och gjort:

barcelona_ryggsackskostym — Se så fint en kostymkille bär gympapåsen på väg till jobbet.

Men hur var det nu med Gaudís död? Jo, två veckor innan han skulle fylla 74 år gick han på en promenad och blev påkörd av en spårvagn. Eftersom han var medvetslös, såg lite bohemisk ut och inte var propert klädd och dessutom inte hade något slags legitimation på sig, brydde sig ingen om honom. Efter en bra stund var det någon vänlig själ som tänkte att här kan ju karln inte ligga, jag ser till att han kommer till ett sjukhus. Där togs han inte emot med öppna armar utan någon baddade hans panna lite med vänsterhanden och lade honom i ett hörn där han inte var i vägen.

En dag senare kände en man igen den store Gaudí, och satte igång stora vårdapparaten och såg till att han fick vård … men då var det för sent. Tre dagar efter påkörningen dog Gaudí.

Så se nu till alla, att ni klär er propert – gärna med en gympapåse med identifikationshandlingar på ryggen.

30 kommentarer

Ryssarna på besök i Spanien

Publicerat av Lotten Bergman den 1 juli 2014 14:42

Nu ska jag berätta om (räkna, räkna) elva ryssar som förgyller vår tillvaro här i Spanien. Det handlar inte om fördomar eller hets mot en förbaskat stor folkgrupp, utan är bara en beskrivning av faktiska händelser.

Man kan förvisso här i turistklustret klumpa ihop många andra människokategorier – plötsligt dök t.ex. ett gäng 70–80-åriga spanjorer upp.

giant_lotten — Här går jag (173 cm) förbi några minipensionärer utan att ens sträcka på mig.

De var ungefär 30 till antalet och ingen av dem längre än 160 cm. Nu är vi ju här på en basketturnering, så vi är till nästan 100 % allihop längre än just 160 cm. Men jädrar vad de körde över oss i matsalen – som små bulldozrar puttade de oss åt sidan, klev före i köerna och tog serveringsbesticken ur händerna på oss.

Nu skulle man, om man är på det humöret, kunna dra slutsatsen att alla spanjorer födda under andra världskriget blev

korta
företagsamma
självcentrerade
jävligt fräcka.

Men det gör man inte. Nu tillbaka till ryssarna.

Igår vid frukosten kom en liten rysk familj – mamma, pappa, barn – intrampande i bredd. Hade de gått lite som vi andra i spridda flockar utan ordning, hade jag inte lagt märke till dem, men de gjorde verkligen storstilad entré. Pappan var som en Karelin, men bara på bredden. Mamman hade gulfärgat hår som inte hade uppdaterats på ett tag och ögonbryn som såg ut som brända McD-pommes. Sonen var en intressant blandning av de två, vilket man väldigt tydligt såg.

KARELIN och GHAFFARI, OS 1996 — Karelin till höger. (Efter sitt tredje OS-guld.)

Pappan högg två stora glas cava och erbjöd det ena till sin hustru som skakade nekande på huvudet. Då svepte han dem på tre sekunder blankt. Sedan vidtog en högljudd diskussion om tomater. Jag har förstås ingen aning om vad som sades, men hustrun verkade föredra hela tomater och mannen de redan uppskurna och de accepterade inte varandras preferenser utan hötte mot varandra med tomatskivor och hela tomater tills mannen fick fradga i mungiporna. Under tiden åt sonen femton croissanter, fyllda med och doppade i chokladsås.

Igår väntade vi i 90 minuter på en buss som skulle ta oss till Barcelona. Det gjorde även en rysk familj med samma uppsättning som frukostryssarna och faktiskt med samma utseende som de – fast sju resor svettigare, mer stressade och ilsknare. Jag har förstås ingen aning om vad som sades, men vi tror att pappan hade ställt sig i ”fel” biljettkö och att han när han äntligen fick biljetterna, var så sen ut till bussen att den hann gå. Mamman fann då för gott att skälla ut honom, alla spanjorer och i synnerhet biljettförsäljerskan så att skallet hördes till Minsk. Pappan kunde naturligtvis inte ta detta stillatigande utan svarade med samma inte särskilt milda tonfall. I drygt 20 minuter! Under tiden spelade sonen lugnt spel på sin Iphone.

När vi idag var uppe på hotellets pooltak, satt vi (tio svenskar, fyra britter, tre spanjorer) tyst och läste eller sov. Ibland doppade sig någon i den relativt kalla poolen med ett litet ”ih!”, för att sedan återvända till fläskstekandet.

Då kom fem ryssar i 25-årsåldern. Jag har förstås ingen aning om vad som sades, men vi tror att de talade om för hela världen att de hade anlänt. De som sov, vaknade yrvaket och kisade mot skränet. De som läste, satte sig upp och sköt läsglasögonen i pannan för att kunna se om det var fara å färde. Så tog ryssarna sin medhavda och tydligen lite för ljumma läsk och lade i den lite för kalla poolen så att de som badade, fick göra det med pet-flaskor guppandes vid vattenytan.

Nu skulle man, om man är på det humöret, kunna dra slutsatsen att alla ryssar som är i Spanien är

högljudda
skräniga
otrevliga
ouppfostrade.

Men det gör man inte. Nu tillbaka till pooltaket!

32 kommentarer

Svettigt och sött i Spanien

Publicerat av Lotten Bergman den 28 juni 2014 17:39

Det bästa med att resa till sydligare länder är enligt mig ögonblicket när man kastas in i den heta, fuktiga luften och den stekande solen. Efter mindre lyckade resor där just detta ögonblick har uteblivit (läs: Turkietresan), drabbades jag av ett akut lyckorus när just detta hände igår: unken, blöt, het vind som kletar sig in i armhålorna och hjärnvindlingarna och gör håret alldeles frizzigt (som det ju heter). Underbart.

Men med mig på resan har jag ju Tjugoåringen Den Förnuftiga. Hon dricker vatten som man bör, hon smetar på solkräm enligt anvisningar och när det blir lite för varmt sätter hon sig i skuggan medan jag tänker ”ååååh, bara en liiiiten stund till”.

idasolfeather — Coolness med solfjädrar i stereo.

Men nu tar vi väl en liten frukostrapport?

I Spanien och flertalet andra länder, äter man som bekant socker till frukost. Det är så gott att man storknar. Och tröttnar. Det verkar som om vi i kalla Norden faktiskt inte klarar oss så bra på den här sockerchocken utan behöver vår havregrynsgröt för att orka huttra. Eller nåt. En fransk familj förklarade att det inte är så att våra frukostar är så himla normala – de kan inte begripa varför vi äter så mycket salt.

– Salt överallt! Salt kaviar, salt bacon, salt bröd!
– Salt bröd?
– Ja. Smakar det sött?
– Näää …
– Just det. Alltså salt.

spanskfrukostmer — Ännu mer socker och fett! Raaap!

Min croissantpassion lever livets glada dagar, men det gör även min äggpassion – för här får man koka sina egna ägg!

kokatespanskfrukost — Råa ägg till höger, vahaaarmt vatten med ägghållare till vänster.

Men efter kokningen vidtar problem. För hotellet tillhandahåller inte kallt vatten till oss äggkokare. Men det finns ju kallt dricksvatten. Och champagneglas till alla som ska ha sånt till frukost (jorå). Efter flera minuters kamp mellan mig och äggskalet samt den sega hinnan, gjorde jag så här:

äggspanskfrukost — ”Äggen bör sköljas i kallt vatten för att skalningen ska underlättas” står det i Husmorskalendern.

Sedan åt jag ena ägget och satte det andra i äggbehållaren som jag ju köpte i Berlin i höstas – och som nog efter barnen, min djefla man, basketbollarna och huset är det finaste jag har.

egg_lotten_spanien — Där på tv:n, som funkar som torkställning, ska jag strax se Brasilien–Chile.

Och hur går det nu på tefronten? Finns det tehuvor, löste, stormuggar, tekannor, hett vatten och tekultur?

Nope.

44 kommentarer

När vi inte blev utslängda: en kväll i Stockholm

Publicerat av Lotten Bergman den 18 juni 2014 10:56

Som traditionen bjuder, får jag vara med på en eller två herrmiddagar per år. Som traditionen bjuder, är jag alltid den enda kvinnan. Som traditionen bjuder blir vi utslängda från det ena etablissemanget efter det andra eftersom vi (tydligen) är stökiga, medelålders män.

Igår samlades vi åtta personer på ett förträffligt ställe som jag verkligen kan rekommendera – men vi var de enda gästerna! Under de tre timmar som vi åt och skråla… ehhrrrm … lugnt talade med varandra, var vi de absolut enda som satt ner och åt.

finhamburgare — Personalen var tillmötesgående och (enligt min ringa mening) skön att vila ögonen på och allt var så himla trevligt.

Personalen talade på ett ytterst servilt sätt redan klockan 20:40 om att köket funderade på att stänga. Vi satt kvar tills personalen försiktigt viskade att nu stänger vi nog baren också.

Besvikna på denna milda utslängning lommade vi ut och tog några gruppfoton.

femfnissigagubbar — Inte vet jag hur det gick till, men så här blev mina bilder.

Sakta vi gick genom stan. De sju männen i glasögon återupplivade gamla minnen där några ord var mer frekventa än andra – enligt mina noggranna anteckningar nämligen

utslängning
Sandhamn
båt
jolle
segla
ö
värk
beckmörker
ont
+55.

Detta säger jag eder, ungdomar, att det där med att bli ”gammal”, det är fan inte så illa.

82 kommentarer

Sammanträffanden

Publicerat av Lotten Bergman den 27 maj 2014 14:03

Jag sitter på ett tåg som är försenat för att klåpare och banditer har stulit kopparrör, vilket orsakade kabelbrand och blixtinkallade bussar till Tranåsområdet. Men vilket sammanträffande – just mitt tåg kommer att komma dit preciiis när man har fixat fram nya kopparrör och vi som sitter och har varit lite irriterade, kommer nu att som första tåg att få ”gå igenom det skadade området”.

– Vilket sammanträffande! sa herrn bakom mig.

Samtidigt läste jag i förra kommentatorsbåset om fantastiska sammanträffanden – men kom inte på ett enda fantastiskt sådant som har skett i mitt liv. Visserligen var jag ihop med en kille vars bästa kompis gjorde lumpen med min blifvande djefla man, men annars har jag inga sådana där upplevelser där man vill skratta ”what are the chances?” och slå sig för knäna.

Eftersom jag ändå inte har något annat för mig, bestämde jag mig för att inte fokusera på fantastiska sammanträffanden utan bara lite allmänt simpla och … och … kom inte på något sådant heller. Ett nollresultat är ändå ett nollresultat, så därför kan jag ju rapportera detta här. Men särskilt intressant är det icke.

23_aprilgubbar — Shakespeare och Cervantes dog otroligt nog på samma datum men inte samma dag! (Men … det har vi ju pratat om så många gånger nu att det inte ens känns som ett fantastiskt sammanträffande längre.)

Kommentatösen Pysseliten berättade igår att hon och hennes blivande make innan de kände varandr… äh, hon (och alla andra) får berätta själv(a) inne i kommentatorsbåset!

/den lite trötta bloggerskan

45 kommentarer