”Hur en felbyggd handbollsarena blev ett tempel för glitter, boaormar och rock ’n’ roll” står det på framsidan av boken som flera av personerna i kommentatorsbåset har bidragit till genom crowdfunding. Och historien om Olympen i Lund är verkligen alldeles, alldeles fantastisk. Läs vidare, för nu ska ni få kuriosa om Bryan Ferry, en missad storartist, ABBA, en absurd bildtext och drygt tusen försvunna designstolar.
I våras skrev jag om två intressanta, konsertrelaterade händelser och berättade om projektet:
Sedan rasslade det in pengar och så gick sommaren och så blev det november och boken trycktes och DHL körde den snabbt till Lund. Eller vänta, nej, bara till Värnamo. Projektledaren Pip-Petter höll på att trilla av pinn av pur frustration, men en i ilfart beställd budbil såg till slut till att böckerna kom till Lund och till min hand.
På releasepartyt idag – på Akademiska Föreningen i Lund – var medelåldern av naturliga skäl ”hög”. De flesta på plats var nog med under tidigt 70-tal och såg … ptja, till exempel den här konserten:
De där stolarna kallades idag på releasefesten för ”Myranstolar”, men det är ju för oss designnördar (harrrkl) som att påstå att betong är samma sak som cement.
Men titta på konsertbilden där uppe igen. Alla sitter! Det är ju så underligt! Och till historien hör att efter ett par konserter hade mer än tusen stolar försvunnit ut med publiken, så Julius bestämde att nä nu fick rock- och poppubliken faktiskt stå upp och digga musiken.
Men vi backar lite: titta på konsertbilden igen. Vilka är det som uppträder där borta i fjärran på den lilla scenen? Vi zoomar in som de gör i de amerikanska deckarna på tv. Bzzzzz …
Artisterna som kom till Olympen sa att de gillade stället lite extra trots att det egentligen var en enda stor betongklump med handbollsstuk. Det kan ha berott på att Julius vände ut och in på sig för att alla artister skulle få exakt det som de önskade sig – ovanlig sprit i logen eller orm på scenen: allt gick att ordna.
År 1985 fick Julius ett erbjudande om en up and coming artist som bara hade framträtt på småklubbar, så Olympen skulle få artisten nästan alldeles gratis. Julius funderade ett tag, läste på, lyssnade på låtarna och tackade efter moget övervägande nej.
Till Madonna.
En annan historia i boken berättar hur det kom sig att Bryan Ferry mitt i natten stod genomsvettig på Clemenstorget i Lund och sköljde ner en varmkorv med champagne. Man kan också läsa hur Lou Reed hamnade i en kundvagn från Ica. Och om pizzadiscot som inte funkade så bra. Och om Tina Charles figur.
Men för mig – som aldrig var på konsert på Olympen eftersom jag bodde i Luleå – var det en helt annan sorts bild som fick mig att rycka till och säga NÄE! när den dök upp. Det var nämligen så att den stora konsertlokalen även användes som tentalokal av Lunds universitet.
Åh, så roligt det här var!
Inte efter de orange (eller gyllene) prickarna, väl? Där ska det ju inte vara några. Annars går jag bet. Får jag gå och lägga mig nu?
Själv avstod jag en gång vid unga år från att se en obskyr grupp som hette något om ”skalbaggar”.
1) Jag önskar att jag hade gått på en konsert där
2) då hade jag inte tvekat att köpa (hela) boken en sekund
3) nu önskar jag att jag hade köpt boken i alla fall!
4) Jag har också läst litteraturhistoria. Det kanske var då jag kom på att jag ville bli ingenjör …
Jag såg Gyllene Tider på Olympen, så jag har i alla fall varit där.
Detvar helt okej att kommentera kvinnors rondör även på sjuttiotalet. När böt vi ut stjärten mot baken?
Man kaaaaan ju köpa den, Pysseliten: http://www.premiumpublishing.com/en/art/olympen.php
Nu ska jag se om Ninja syns på sidorna om Gyllene Tider.
Hm. Underligt detta med stolarna – första konserten var Jethro Tull i januari 1972. Men så sent som i januari 1975, när ABBA kom, fanns stolar fortfarande kvar. Hm.
Ninja: Det var den 18 mars 1981 som du var på Olympen. Recensenterna:
”De två inledande låtarna var tama och man undrade om Per Gessles röst skulle orka kvällen igenom.”
”Ingen annan svensk idag skriver lika efterhängsna poptrudelutter som Per Gessle.”
”För mig var Per Gessle bara en blonderad och lite halvrund [!] Halmstadkille utan något speciellt. Men så fort konserten drog igång bröt rena Beatleshysterin [hej LarsW] ut.”
OM jag skulle synas på de där bilderna, och OM du skulle känna igen mig, Lotten, så ska du tamejmårran få ett piano till köket!!
Apropå felbyggda sporthallar så läste för ett antal månader sedan
om en ny nybyggd sporthall. Kommunen som hade byggt den nya
hallen hade tänkt sig att den skulle kunna användas till landskamper
förutom till vanligt serieverksamhet.
Problemet bara vara att när hallen var färdig så visade det sig
att planen var typ 5-6-7cm för smal vilket innebar att det inte
kunde godkännas för internationellt spel.
Kgl tennishallen i Stockholm har extraknäckt som konsertlokal många gånger. Tommy Steele (om ni minns honom) var där 1958. The Beatles 1963. Och ytterligare ett antal artister.
Ja, det där med stolarna blev kanske inte riktigt utrett under de halvförvirrade utsagorna från scenen igår. Jo, man hade som regel att möblera hela sporthallen med 1500 sjuan-stolar. Från 1971 fram till 1979 ungefär. Det skulle vara så, hade man köpt biljett skulle man få sitta resonerade arrangören. Numrerade platser. Folk struntade naturligtvis i det, men stolarna kunde ju vara bra att stå på för kortväxta. En 5-6 stolar gick sönder vare konsert. Rekordet togs av Black Sabbath (med AC/DC som förband!) 1977 – då mosades 150 stolar av trycket från extatiska hårdrockare. Efter det slutade man sätta ut stolar på hårdrockskonserterna i alla fall.
Härligt, då är alltså boken på väg även hem till mig, ska bli kul att läsa. Kul att crowdfunding funkar så bra, snart kommer Johan Norbergs bok om crowdfunding, finansierad på samma sätt, https://sv-se.facebook.com/events/743751149037291/?ref=22
Kgl Tennishallen var en utmärkt konsertlokal, jag såg Bowie där, både -76 och -78, stort :).
Jag var på Olympen och lyssnade på Tant Strul efter någon av barsebäcksmarscherna. Skulle gärna ha gått på konserten med Thin Lizzy som kanske ägde rum, eller inte.
Jag, för min del, visste knappt att Olympen har funnits förrän jag läste om stället här. Men det där med trasiga stolar, samtidigt som Status Quo nämns någonstans, får mig att tänka på mitt femtonåriga jag. Ty jag var på den hääär konserten och var därmed en av dem som dansade sönder bänkraderna i Eskilstuna Folkets park.
Helt OT, men jag tyckte det var roligt (särskilt som jag själv nyss har varit ut och rest, och det har en del andra här också, vet jag) — Venedig haaatar högljudda resväskor! (Vi som just har talat med varandra om att skaffa modernare och friskare resväskor än de vi har.)
Ja men så bra då! Jag har mina senaste resor ratat min lilla (mjuka) resväska på hjul och packat i min (hårda) gammelväska utan hjul!
Och nu, ännu mer OT, något jag lägger in helt utan kommentar bara för att jag vill veta hur många av er som kan läsa den lilla sidan utan att det kommer ut … vahettere … oväntade vätskor ur oväntade öppningar.
”The original series by A.J. Lieberman and Riley Rossmo centers on a counter-intelligence unit composed of agents with multiple personality disorder known as triplets who have been converted into assassins, leaving just one Triplet to stop them, the Cowboy Ninja Viking!”
Inte direkt Citizen Kane, eller ens elegansen hos, eh, Jönssonligan, eller nåt.
Hu och brrr, får den filmen finansiering bevisar det att filmbranschen fortfarande, trots pirater, har alldeles för mycket pengar.
Fyrhjuliga resväskor är det bästa som hänt sen det skivade brödet.
Jag har varit på några konserter där. Men minns knappt vilka. Def Leppard är jag säker på, Indochine (varför?) och kanske även Kiss. Fast Kiss såg jag kanske i Malmö. Jag tror att jag börjar bli gammal.
Hemskivat är bäst! Jag har inte provat fyrhjuling, tycker dom ser besvärliga ut med draghandtaget rakt upp.
Det studentikosa livet i Lund har jag egentligen ingen relation till (men har ätit finmiddag med manskör på Ackis i vuxnare ålder). Men tentasalen ser ut som den jag själv försökte klara kemin i.
Jag håller mig ju inte generellt, direkt, med idoler, sådär jättemycket … men det finns ändå en och annan person jag beundrar i synnerligen stor utsträckning.
Skriver jag bara för att ha nån sorts intro till Ursula le Guin, vis kvinna. Lyssna noga, noga! (Det är hennes tal vid mottagandet av National Book Awards särskilda utmärkelse för framstående bidrag till amerikansk litteratur — och det var f*nimig på tiden!)
Statusrapport: Ligger i en säng med stulna SJ-lakan. Har fått vin och mat och diskuterat politik. Ska imorrn åka tåg med fyra fulla, svarta sopsäckar.
Hur vet man att en säck är full? Sluddrar den (sladdrar, kanske)? Trillar den omkull (ja, om den är full men inte om den är proppat fullpackad — nämen, ja, om den är packad men inte fullpackad … oj vad orden far iväg och kan betyda både det ena och det andra …)? Är den osammanhängande (trasig, men då kan den ju inte vara full för då är den överfull och ting trillar ur och …)?
Jag hoppas att de stulna lakanenenenana täcker kroppen i alla fall.
Förr, innan SJ (och då var det verkligen SJ) hade otur med sina tidtabeller, kunde det också hända att det kunde uppstå någon försening. Det hände mig en gång och då fick jag inte ett par lakan (fast det är klart, ett par lakan kunde jag också ha uppskattat – pengarna var ju mera värda på den tiden) utan ett svart förkläde. Det kändes konstigt. Jag förstod inte riktigt sambandet mellan försening och förkläde. Senare, samma år, fick jag ytterligare ett förkläde. Denna gång av vår dåvarande landshövding och även denna gång svart.
Verkar som om årets present har muterat från förkläde till lakan. Det är ju ett lyft. Svarta?
Jag är forfarande kanske inte på resa, men väl utomlands en vecka till, och hörsammar Lottens önskemål härom båset om lite betraktelser över sådant:
Sen jag slutade jobba förra året har vi gjort en del resor, både rund-dito och statiska som nu –tre veckor i Almunñécar– och uppplev styvt tjugofem olika hotell i Sverige och utomlands. Två av rundturerna var inspirerade av Lottens resa förra året, och mycket prisvärda. En tredje fann vi oss nödsakade att anmäla till ARN (Nej, inte han!) och vi fick rättelse, åtföljnad och schaber tillbaka. Dagens ämne är dock WiFi-n:
Alla hotell vi varit på har haft det, men i inte så lite varierande kvalitet. Det vanligaste är att man kommer åt den i repan, men ingen annanstans. Många nät var vid öppna och krävde ingen som helst inloggning. Det bästa var hotelltet i Cadiz där jag hade 15 Meg ända upp på rummet. Skräckexemplet det i Edinburgh som skulle ha betalt: 3 GBP för två timmars nätåtkomst! (Det var billigare att kolla upp saker på Tele2:s löpande räkning). Ett annat var Norwegians haussade WiFi: 0,0035 BPS enlig Bredbandskollen i min telefon.
En snygg lösning var på det hotell där man loggade in med sitt passnummer. Det medförde dock att en stackare fick sitta och mata in numren timmar i sträck när nya gruppresor checkade in, och att folk blev irriterade för att det inte funkade medesamma. När man checkat ut, blev WiFin oåtkomlig. Där vi bor nu, ber man om en kod i repan och de frågar hur länge man stannar. Så får man en som förhoppningsvis räcker hela vistelsen.
På vårt rum funkar det bra, men inte på många andras i gruppen. Mycket riktigt anger hotellet bara repan som WiFi-punkt, men vårt rum är rakt över den, så vi har lte tur. En sak jag jar noterat är att varje förbindelse verkar strypt till 512K. Där stannar varje mätning. Klokt av dem men störande för för oss. Man kan glömma ens de enklaste Kattvideosar.
Man skulle komponera en resa som bara utgick från hurpass bra nätåtkomst man har …
– Var är Lotten? Vi ska se på en musikal på Broadway nu!
– På rummet. Hon kan ju inte låta all wi-fi strömma omkring outnyttjad.
Var lagom spydig nu. Vi tar våra resor utifrån geografi, kultur och upplevelse. Inget annat. Det här med WiFi var enbart en betraktelse.
Jag spydig? Näe … Inte ens ironisk.
Har tyvärr massor med bilder som inte kom med i boken. Inte skickat nåt. Glömde bort det emellan att jag fick reda på att boken skulle skrivas och nu. Kan säga att alla konserter var inte för sittande. Ibland plockades alla stolar bort. Var bl.a. på Black Sabbath-AC/DC konserten. Märkte inte ens att stolar gick sönder stod själv på en som inte gick sönder.
Mvh Kenneth Skoog
Olympen har gett mej minnesvärda upplevelser i form av bla. Queen Ida, Robert Broberg, Kraftwerk