Jajaja, jag har sagt det förut, men igår var det så tydligt igen när Stefan Sundström gästade ”Pluras kök”. När jag jobbade på Morgonskiftet (P4 Sörmland) intervjuade vi honom, och jag har hittat klippet – men lyssna bara om ni har gott om tid, inget annat att göra, tycker att en kvart kan slösas bort på ingenting och inte förväntar er annan action än att jag pratarväldigtfortsåattordensnubbarövervarann.
[Edit: klippet verkar inte funka längre. Ah well.]
Det första jag sa till Stefan Sundström (fast inte i sändning) var förstås:
– Men oj vad du är lik Catweazle!
Det hade han inte alls något emot – han poserade snällt som på bilden ovan. Sedan berättade han om någon i bandet som som spelar på sitt ”organ” och att han själv egentligen är från Dalarna, varefter han sjöng en stump på dalmål. (Just det kommer efter nio minuter i klippet ovan.)
Catweazle var alltså en brittisk tv-serie som jag såg i kanske sex–sjuårsåldern. Men vi som såg den, kan inte på några villkor glömma eftersom det var fantastiskt, underbart, sagolikt och ljuvligt. Det handlade ju om tidsresor!
Serien gick ut på att den komplett misslyckade trollkarlen Catweazle från 1000-talet för en gångs skull lyckas med en trollformel, men han råkar istället för att fly från några soldater geografiskt, fly i tiden – till 1969. Och väl där tror han att allt som är modernt är resultat av trollerier. Telefonen kallar han ”telling bone” och glödlampor ”electrickery”.
Vi som gillade (gillar) Catweazle var (är) inte ensamma: Beatlesgrabbarna gjorde det också, så det så. (Lång intervju med skådespelaren Geoffrey Bayldon finns här, där Geoffrey berättar att Paul McCartney till och med skrev till honom.)
Och så tar vi för allmänbildningens eller nostalgins skull en liten filmsnutt där flygplan av Catweazle beskrivs som ”… in the sky, great fishes with wings … roaring …”.
Jag hade till för tre sekunder sedan ingen aning om att vi ”firar” internationella mansdagen den 19 november! (Alla läsare greppar simultant sina almanackor.)
Idag – på internationella kvinnodagen – får alla kinesiska kvinnor ledigt från arbetet. (I Kina dårå. Kinesiska kvinnor i Åmål eller London får jobba på som vanligt.) I Sverige diskuteras dagishämtningstider och varaduktig-stress. Själv är jag mest intresserad av hur det var förr – även om jag inte för den skull strävar bakåt. Alla verkar vara överförtjusta i att Daniel Craig suckar lite och ser extremt obekväm ut i högklackat när han (och Judi Dench som ”M”) stödjer jämställdheten:
Jag är inte lika förtjust. Han ser ju urfånig ut. (Judi Dench låter däremot klok och förnuftig.) Analysera gärna: vad betyder det att Daniel tar av sig peruken – att även korthåriga kvinnor är kvinnor? Eller vill han säga ”tittut, det var bara jag”? I så fall vill jag se honom ilsket sparka av sig pumpsen också. Och torka bort sminket. Nej, jag går inte med i hyllningskören när det gäller just den här kampanjfilmen. Eller så är jag bara lite lagom trögtänkt och pantad. (Ah! Skulle det vara roligt kanske? Ok, då har jag väl ingen humor.)
Ni vet hur man präglas av sin uppväxt – och hur en person i ett religiöst hem plötsligt kan sparka bakut och förkunna sig som varande ateist? Japp, så är det med mig och politik samt ”så här ska man faktiskt tycka”-rörelser. (Somliga kallar det PK som i politiskt korrekt.) Jag blir en treåring med armarna i kors som säger ”VILL INTE!” när jag ombeds deklarera vilket fack jag passar in i. Helt klart skadad av min skolgång är jag. Om jag inte visste bättre skulle jag tillverka små knappar med ”Politik – nej tack!” på.
Jag tror att det var 8 mars 1978 som vi i skolan beordrades ut att demonstrera för kvinnorna första gången. Det var inte ett dugg konstigt – att gå i skolan i Luleå under detta årtionde innebar en farlig massa obligatoriska demonstrationer, grupparbeten med tema Vi flytt’ int’ och skolpjäser om ”Arbetslöshet” eller ”Störta kapitalismen”. Lite mycket blev det ju eftersom vi beordrades ut och demonstrera även för ”7 aprilrörelsen” som arbetade för fler ungdomsjobb till länet.
Någonstans där nere står jag säkert – utkommenderad. (Den 7 april 1979.)
Under skolstrejksdagen den 14 maj 1979 skrev jag och Kicki en förfärlig text till melodin ”I sommarens soliga dagar”:
Vi bo i det nordliga Sweden
och hänger ju med uti tiden
med AMS-jobb och bidrag och skatter
precis som överallt – fy fan va kallt!
Om du är ung och utan jobb
vad gör du då – hallå, hallå?
Du flyttar ner och tar ett jobb
men utsätts ganska snart för mobb
Det är klart att du flyttar tillbaka
och står där utan jobb, för du fick nobb!
(Jag sitter här och nynnar med synnerligen röda kinder. Men läser på Wikipedia att just denna sång ingick bland de sånger som var obligatoriska i skolundervisningen 1943–49. Där ser man.)
Skolstrejksdag? undrar ni nu. Vad kan det vara? Jo, alla skolelever beordrades att strejka.
Den 25 oktober 1979 var det ”skolstrejk” igen. Det hela gick alltså ut på att alla lektioner ställdes in och vi istället fick ha temadag för att väcka vederbörlig uppmärksamhet och med vårt (ofrivilliga) tilltag protestera mot arbetslösheten i Norrbotten. Kicki, Maggan och jag skrev då ännu en sång. Den sjöngs aldrig av någon eller för någon och väckte alltså ingen som helst uppmärksamhet. Och utgjorde förstås ingen som helst protest och skapade näppeligen fler jobb i Norrbotten.
Melodi: ”Var nöjd med allt som livet ger” (ur Djungelboken).
Vi bor i
Norrbotten, min vän
de arbetslösas bästa hem
glöm bort bekymmer, sorger och besvär.
För vi ska
skolstrejka ida
för jobben vill vi också ha
– varför får man aldrig vara riktigt glad?
Trots det att
Sverige är så bra
så har vi inga jobb ida
glöm bort bekymmer, sorger och besvär.
Den bittra
sanningen är den
att vi på bara knäna ber
– är det meningen att vi ska flytta ner?
Usch, vad det haltar. Men vi slapp ju ha lektioner i alla fall.
Uppdatering
Sanna i kommentatorsbåset har skickat sin mamma till Kina för att kontrollera ledigheten den 8 mars. Och det stämde inte alls — däremot fick kinesiskorna en pengacheck som om man snålar lite kan räcka till mat i en vecka för en normalstor familj.
Ni ser hur återhållsam jag är i rubriken? Well, det är bara en luring. Det är en chimär och ett understatement för egentligen vill jag skrika:
HERREGUD-DU-MIN-SKAPARE VILKEN JÄVLA GREJ!
Men det är helt självklart egentligen. Där sitter de på Svenska Filminstitutet och Kungliga biblioteket och har hand om filmer, filmer och åter en och annan film. (Den första filmen som de har, gjordes 1897 och var 20 sekunder lång och den ska vi verkligen inte titta på idag för den heter Konungens av Siam landstigning vid Logårdstrappan och är förmodligen bara intressant på samma sätt som Konungens av Danmark bröstkarameller.) Naturligtvis måste de förr eller senare lägga ut rubbet till oss nostalgiker!
(Uppdateringsparentes: Jodå, kommentatorsbåset bryr sig visst om konugen av Siam. Här finns filmen.)
Och det är nu det blir besvärligt. För jag vill ju bädda in filmerna här i bloggen. Jag vill stryka dem och lakanen medhårs och rätta till kudden och se till att överlakanet med monogram och allt annat ligger rätt så att filmen ligger bekvämt inbäddad och sebar.
But nooooo. (Det är sånt man säger med lätt amerikansk brytning när man anser att något är fel.) Man kan bara länka till den. Man kan göra en helsickes massa andra saker än att bädda in den, förstås:
Men det är ju inte det jag vill! Jag vill lägga upp filmen här!
Anywhooo. (Det är sånt man säger med lätt amerikansk brytning när man inser sina begränsningar.)
Den filmsnutt som jag såg idag var inte precis en snutt. För det är en halvtimme av ert liv som ni aldrig får tillbaka. Men om ni låter bli att knyta skosnörena, duscha två gånger, bre smör på mackan och läsa onödiga Facebookstatusar som inte handlar om hotellmögel och basket, så har ni tid.
För det här handlar om Expressen och Dagens Nyheter och hur de jobbade 1975 för att få fram tidningar till hela landet varje dag. Dåförtiden räknade man upplagan – alltså antalet papperstidningar – och kunde stoltsera med 800 000 per dag. Jag måste nästan upprepa eftersom det är så mycket … men bara nästan. Eller jo: 800 000 ex. Upprepar mig gör jag ju ofta ändå. (Hotellmögel och basket! Hotellmögel och basket!) Dagens upplaga vad gäller Expressens papperstidning är av förståeliga skäl mindre. En väldigt bra dag når den 300 000 – men nu räknar man istället antalet läsare och kan vråla ”enkommaåtta miljoner!”. Well. (Det är sånt man säger med lätt amerikansk brytning när man tycker att alla ska förstå vad man menar.)
Här kommer nu länken till filmen som jag tycker att ni ska se. Men nåde er om ni inte kommer tillbaka hit och berättar hur intressant det var!
Filmen innehåller dels interiörer från redaktionerna på Dagens Nyheter och Expressen, dels exteriörer från Borg-Båstad och bedrövade bönder samt prat om borgar-Bohman.
Redaktionsmöte. Alla antecknar och männen har blommiga blusar i indisk bomull. ”Det kommer att handla om att det var en mycket fin demonstration i stort sett.”
De pratar om ”Rörelsen” och könsroller och den annars underbare Ehrenmark får på ett ovanligt tråkigt sätt rapportera från tidningskvarteren i London.
En av alla elskrivmaskiner.
Efter 2,25 minuter in i filmen slår jag mig för pannan och vrålar lite, för då får jag se hur korrekturläsarna på DN jobbade. De sitter i små bås och läser högt för att kontrollera att ”stavning, kommatering och förkortningar blir korrekta”. Så underbart! En korrläsare läser upp en bostadsannons för att säkerställa att just stavningen, kommateringen och förkortningarna blir korrekta! Åh! Stavningen, kommateringen och förkortningarna!
Lägenheten i annonsen har kyl och sval i avokadogrönt, är på 87 kvadratmeter och kostar 15 000 kronor, vilket är bra mycket mindre än Volvon från 1973, som någon vill sälja för 21 000 kronor. Och i dagens penningvärde är 21 000 ungefär 110 000 medan 15 000 motsvarar 75 000. Say no more. (Det är sånt man säger med lätt amerikansk brytning när man tycker att folk ska tänka ett steg längre.)
”Aaaaa, vi ska framkalla en tjufem rullar va.”
Jag kan ju inte berätta allt, inser jag. Och alla bilder här har en play-knapp i centrum – den kunde jag inte trolla bort. Ni som inte anser er ha tid med filmen får här och nu en snabbgenomgång:
”Massi” läser in artikel från biltelefonen i Båstad.”Båda telefotoapparaterna är trasiga, vi får inte fram några bilder, nåt meddelande måste gå ner till husvagnen.””Vi tar bilder vid visiteringen när nån jävel blir avslöjad, va.” (Poliserna måste dock lida och titta på när Björn Borg spelar tennis.)Läktartelefonerna i Båstad. ”Björn Borg förlorar bollar som han vanligtvis vinner. Punkt.””Nääää, allt det här åker till andraupplagan. Båstad ska in.” (Det som åker är den nyinfångade Patty Hearst!)Precis i slutet (efter 27 minuter) ska ni skåda hur ombrytningen sker, hur DN:s förstasida skapas, hur texterna är gjutna i bly och bilderna etsade i plåt. Det är otroligt.
Någonstans mellan 20 och 25 minuter kör Expressens N.Y.-korre omkring i en bil och ser ut som Per Bjurman. Det är bara det att just han var åtta år 1975. Journalisten säger att ”stan håller på att gå i konkurs”. Och då talar vi om New York. Uppdatering: utrikeskorren hette Ernst Klein.
Nej, nu får ni se och höra själva hur Kjell-Olof Feldt går på restaurang för över tusen spänn, hur Lantbruksnämnden tar bönderna i Njurunda från sina gårdar och hur en demonstrationsinvasion sveper över Sverige. Det är 1975, mina vänner.
Och ni som vill se mera kul kan njuta av ”Andra takter” från 1985, som handlar om Sixten – en punkare i bandet Anti-Cimex. ”Han vill inte leva det vanliga Svensson-livet, utan bara festa och protestera mot svensk vapenexport.” Så himla originellt. (Det är sånt man säger när man vill vara lite drygironisk och få till ett slut.)
Uppdatering ett par dagar senare:
Tänk, nu skriver Expressen också om filmen. Och de har trollat fram bilder utan pilen i mitten! (Hur?) Men det underliga är att vi verkar ha samma smak: de väljer ut nästan samma motiv som jag. Och minsann skriver inte en av dem som syns på filmen om hur det var att 1975 vara nyanställd. Intressant!
Nämen har ni sett! Lena Olin i schamporeklam! Hon vet hur man får håret mer lättkammat och hur man ”tämjer flygigt hår” som vore det vilda vargar.
Andra tvättahåretmärken tar hjälp av det förnämliga vitamininstitutet i Schweiz eller bara av gröna sommarängar och långt hår som faktiskt ser precis sådär flygigt ut som man ju (tydligen) inte vill ha det. Branschen och produkten har inte förändrats så mycket sedan Lenas reklamsnutt:
Lättare att kamma (check) och mindre flygigt (check). OBS: Det är även milt och skonsamt! Det är inte brutalt, slitsamt eller våldsamt! Hurra!
När jag nu läser på visar det sig att det inte var förrän på 1960-talet som fler började använda specialprodukter och inte tvål till håret. På 1970-talet köpte vi Timotejschampo och äppelschampo och idag räknar jag förvånat till fem olika schamposorter i vårt badrum. (Och varje gång jag ska skriva ordet schampo måste jag gå omvägen om den engelska stavningen ”shampoo” och radera och lägga till och ha mig. Jag är en gammal långhårig hund som har svårt att lära mig sitta och stava.)
Naturligtvis är jag inspirerad av ”champot” som jag hittade i gamla Idun häromdagen, men också för att jag så gärna vill hitta det perfekta schampot för min nudelfrisyr. Detta för att dra blickarna till håret istället för den rinnande näsan och de svullna ögonen eftersom jag sedan en vecka är lika allergisk som en pollenallergiker i maj. (Korrigering: allergisk är jag ju alltid, men ibland är symptomen och attackerna fler och tydligare – och aldrig någonsin smickrande för utseendet. Hade jag varit en tecknad figur så hade jag ritats med ögongloberna halvvägs ute ur sina hålor och näsan blålila av klignugg och snörvel.)
En sliten fundering är det här med för eller mot diverse hårtyper. Lyssna t.ex. på en busringning med Kristian Luuk: för eller mot fett hår. (Han avslutar förresten med ordet adjö! Va? Adjö? När sa ni senast ADJÖ? Förlåt, jag kom ifrån ämnet.)
Men jag tror att schampotillverkarna och deras reklambyråer är något på spåret. Antingen är man otroligt sparsam med målgruppsdefiniering:
X-tra (dumt namn)! tycker tydligen att det viktigaste är att det är 500 ml och satsar på tre stavningar för att vara internationellast. Men viktigast är ändå att håret inte är onormalt.
Eller så prioriterar man på samma sätt som med vitamininstitutet i Schweiz att det här kommer från det coola utlandet: New York! Dr Francesca Fusco! Som är skalpvårdsexpert! Och det är faktiskt inte ett vanligt schampo som vem som helst kan tillverka utan faktiskt det bästa schampot någonsin! Best ever! Som man blir ren av! Clean! Och fräsch! För att inte tala om hur ”livfullt” håret kommer att bli! Fastän du är helt normal! Normaaleille hiuksille! ”Expert touched hair!” På baksidan kan man dessutom – om man tar fram ett förstoringsglas – läsa att om produkten kommer i kontakt med ögonen, bör man skölja dem omedelbart.
Francesca ler i mjugg när hon kokar sin lömska brygd vid sin kittel som vore hon en av häxorna i Macbeth.
Men det bästa är kanske att på flaskan skriva allt som tänkas kan så får kunden känna sig tillfreds oavsett preferenser.
Matt, glanslöst, naturligt, vackert och friskt!
Hej alla reklam- eller schampomakare: jag önskar mig en schampoflaska som inte trillar omkull, som har bra lock och rolig reklam samt intressanta saker att läsa på baksidan (gärna i 14 punkters storlek) under den minuten som balsamet verkar. Och så vill jag veta mer om det där pärlextraktet.
Uppdatering
I kommentatorsbåset är vi rörande eniga om att man visst då hade schampo tidigare än vad som sägs i diverse faktaartiklar. Trots att jag hittade reklam för ”champo” från 1910-talet står det i NE:
”Schampo baserat på förtvålad kokosolja började utvecklas på 1930-talet. Tidigare hade nästan enbart tvål använts vid hårtvätt.”
Ok, ”nästan enbart” är kanske en godtagbar helgardering. Men det här minns bl.a. Agneta:
Lustre-Creme på tub!
Men det tar inte slut där. Gissa vem som har skrivit en dikt om tuben …
Jag gillar inte brevlådan, förlåt, det heter postlådan. Den är bara full av räkningar; jag vill att alla skriver pappersbrev till mig! (Naturligtvis kan jag blogga om resultatet – man är väl inte dum.)
Fast förresten. Vem är väl jag att komma här och komma och propsa på kuvert med frimärke och svårläst handstil. Vad vinner man på att få bokstäver i ett papperskuvert jämfört med i ett mejl? Hur jag än tänker, kan jag inte komma på en enda fördel med pappersbrev – frånsett den nostalgiska faktorn.
Kan ni?
När vi nu är inne på det nostalgiska, så faxade vi häromdagen.(När jag senast skrattade överlägset åt en fax, protesterade bl.a. kommentatorerna hakke och Ullah vilt och berättade att faxen var deras livlina till verkligheten. Men faxas det verkligen fortfarande? För oss var det hur som helst såpass annorlunda att jag fotograferade händelsen.
”Ringer upp …”
Personen (i Stockholm) som vi skulle faxa till hade ingen skrivare, men behövde ha en konsertbiljett utskriven på studs. Man skulle naturligtvis kunna göra på andra sätt – kanske knacka på och be grannen om hjälp eller mejla till … hm. Finns det utskrivningsinstanser på stan? Kan man komma med ett pinneminne (minnespinne, usb, kärt barn och så vidare) och be om hjälp med utskrift? Jag undrar jag … Har jag snubblat över en ännu inte uppfunnen, lukrativ bransch? Que? Vabaha? Say what? (Jag hör hur alla vrålar framför sina skärmar eftersom jag skriver i realtid och allt läggs ut bokstav för bokstav.) Jaså, internetcafé, säger ni. Jahaja. Äsch. Men orka.
Nu ska vi faxa!
”Sända från glas? Ja eller nej?” Skål!
– Min djefla man! Kooooom! Vilket glas ska vi sända från? Och varför? Vilka glas menar den?
”Lagrar fax. Sida 1.”
– Min djefla man! Koooooom! Visste du att vi har ett faxlager?
Jag funderar på om faxlagret är beläget strax bredvid vinkällaren. Det ser väl ut som papyrusrullslager i så fall?
Japp. Precis så här ser ett faxlager ut!
(Ungdomar: faxpapper är, förstår ni, en speciell sorts papper som kommer på rullar och som inte funkar så bra eftersom texten bleks med tiden. Under min tid på Nationalencyklopedin faxade vi hej vilt kors och tvärs över världen och varenda mottaget fax fick plattas till och kopieras till vanligt papper innan det arkiverades. Regnskogen grät.)
”Skriver ut rapp: Faxsamtalsrapp,” (NEJ! Nu får vi aldrig veta vad som kommer efter det där kommatecknet! Eller är det en punkt? Säg att det är en punkt!)
Ah. Jag och faxen är nu kompisar. För att jag tror att den som jag tycker att musikstilen rap ska stavas rapp. NE:
”Rappens rytmiskt talade, rimmade text är en sorts improviserad gettopoesi, kodad på ett eget språk och framförd till ett repetitivt ackompanjemang dominerat av trummor, bas och scratcheffekter.”
Nu är bara frågan hur man faxsamtalsrappar. Vem kan rimma på Dual Tone Multiple-Frequency?
Fotnot:
Vi misslyckades. Det tutelituuutpep som det skulle, men i andra änden kom ingenting ut. En besviken faxägare som hade kopplat alla sladdar rätt och tryckt på alla knappar som skulle tryckas på, hade inget faxpapper kvar.
Jag vaknade i morse som en fullständigt normal människa och hann öppna datorn innan jag ens hade öppnat ögonen.
Sa jag att jag är en fullständigt normal människa?
Nu är alla i familjen likadana, men som en fullständig galning som biter sig själv i svansen, gjorde jag även denna morgon en tabbe som jag satte upp i köket:
”Ja. Familjeterror. Förbudssamhälle. Sovjetregim. Kinesiska regler som gäller för alla. Millimeterrättvisa. Mellan 10 och 16 stänger vi av nätverket. Varje dag under hela lovet.”
Vänligen lägg märke till att man kan ansöka om dispens på de små lapparna som går att riva loss. Nu gjorde jag inte det utan bestämde mig för att lösa Det Stora Problemet, som hette:
MEN HUR GÖR MAN LAPPAR TILL ÄGGJAKTEN OM MAN INTE HAR EN DATOR?
(Jag gömmer alltså påskägg. Barnen får lappar med ledtrådar och följer ett spår, som leder dem till stora godisskatten. Pjåsklösningar som att ”skriva för hand” kommer inte på fråga.)
Jag får stå mitt kast, vilket filmas av Tioåringen. Ni som inte orkar titta fattar inte hur stort det är – detta med karbonpapper och skrivmaskiner.
Och nu vill ni se hur några av ledtrådarna såg ut innan jag klippte ut dem och placerade överallt? Ok:
Favoriterna blev ”mellan pannkakorna” och ”i en randig stövel”, för just den hade ett av barnen på sig.
Vissa saker kan jag inte sluta skriva om. Det här är förmodligen inte sista gången jag yrar om Richard Scarry (1919–94). (Ex. nr 1. Ex. nr 2. Ex. nr 3.)
”ViLäser” skrev i förra veckan om mesredigerade barnböcker där ingen får röka, svära och dricka starköl. För då kan barnen tro att … att … att … det finns folk som röker, svär och dricker starköl! Usch!
Vi tar det lugnt och metodiskt nu. År 1966 kom Scarrys Allting runt omkring ut i Sverige (”Best Word Book Ever”, 1963). Den var översatt av Astrid Lindgrens dotter Karin och utkom i reviderad upplaga 1993 – och den har jag satt mig att granska lite grann. Den stora gåtan är:
Vem gjorde revideringen?
Gamla upplagan från 1977 (tyvärr inte 1966) till vänster, den nya från 1993 till höger. (Klicka på bilderna så blir de lite större.)
Jag har försökt utreda vem som har gjort vad och varför, men kommit till förvånansvärt få svar.
Är brandposten borttagen för att vi inte har sådana i Sverige? Nej, den är borta i den nya, brittiska versionen också.
Är pappan instoppad i köket för att barn inte ska få för sig att pappor inte hör hemma i köket? Ja.
Är den nya polisen en transvestit? Nej, alla poliskvinnor har ju kjol.
Är gamla fågelskrämmor skrämmande eller använder man blott kemisk bekämpning numera? Nej, men bondflickan är också ute på fälten och då fick fågelskrämman inte plats.
Är gamla tak rangliga och sneda och vinda, medan nya tak tillverkas med linjal? Ja, tydligen.
Men nu ska ni få höra. Det som är mest förvånande är att Richard Scarry himself tydligen var med och gjorde revideringarna. Med så himla taffliga teckningar, trubbig penna och pruttiga färger! Och tydligen skedde det redan 1980:
”In 1980, 17 years after he first published his Best Word Book Ever, Richard Scarry re-drew the cover to respond to claims of sexism. ’He became a target for social critics who were aware that children are influenced by the images they see,’ said children’s book historian and critic Leonard S. Marcus.”
I den reviderade, svenska upplagan är texten skriven av Stella Bonow-Hathorn. Hur ska man analysera dessa ändringar egentligen?
Pojkbjörn i gamla. En slarver.Pojkbjörn i nya. Ofta en slarver, men inte idag.Flickbjörn i gamla. Inte slarvig.Flickbjörn i nya – med säng. Ordentlig för det mesta.
Ser ni att de nya teckningarna är plattare, sämre och tristare? Kanske beror det på att Scarry drabbades av en ögonsjukdom i slutet av 1970-talet. (Japp, oooh the irony, precis som att Goya blev blind, Dalí fick Parkinson, Tranströmer har afasi och Beethoven blev döv.) Kanske beror det också på Scarrys motvilja till projektet – han ville inte alls sätta rosett i håret på vältförarnallar.
”He maintained that because his characters were animals, and because most wore trousers, it was difficult to discern whether or not a worker was a man or a woman. Besides, most of the women characters dressed just like men anyway.”
Gammal upplaga utan rosett och ny upplaga med rosett.På uppslaget med olika yrken har en underbar cowboyelefant ersatts av en synnerligen blek forskare.Men hur tänkte de nu? ”Bettan” måste väl vara en svensk revidering? När Scarry på andra ställen har pyntat med kjolar och knypplade spetskanter, görs den befintliga flickbjörnen här om till … en björn som klär sig som Lotten Bergman!
Jag hade gärna lagt ut varenda uppslag här för att vi skulle kunna diskutera vad som är vettigt och kanske till och med viktigt och det som verkar vara något helt annat. Som att en skolelev i gamla boken klipper pappersgubbar, men i nya upplagan istället klipper stjärnor och trianglar (helt utan Y-kromosomer). Men då tar blogginlägget som vanligt aldrig slut.
Därför avslutar jag nu med en konstig bild – fast tvärtom på alla sätt …
I den gamla upplagan är brevlådan puts väck! Och i den nya har förutom brevlådan även den raderade brandposten från framsidan stoppats in.
Ja, jag kollade flera gånger så att jag inte hade förväxlat bilderna – det måste ju ha funnits en brevlåda från början. Vad som krävs här och nu är att någon hittar en originalupplaga från 1966. (Enligt Libris finns det biblioteksexemplar i Lund, Karlskrona och Stockholm.)
Men. Min lycka är gjord. Jag ska bara rita och skriva en barnbok som handlar om lagom farliga flickdjur och lite gulliga pojkdjur samt krydda med lättöl och svordomar som ”sjuttsiken” och ”attans”. Alla ska prata om rökavvänjning och heta Bettan. Eller så tar jag istället Scarry på orden och gör något roligt till barnen:
”Be funny without being stupid. Don’t do it in a way they’ve seen a million times before. And whatever the cost, don’t be boring.”
Tur att jag är så himla bra på att rita streckgubbarfigurer med kjol och spetskrage samt rosett.
Förresten. Om man pga. datumet letar efter aprilskämt här idag, får man gå bakåt i tiden och lära sig allt om ”Det allra, allra bästa aprilskämtet”. (Däremot kan jag så här i en väldigt intressant parentes berätta att jag nyss gick upp ottan och bytte ut tidningarna i brevlådan mot gamla tidningar.)
_____________________ Uppdatering ZKOP delade med sig av en förtjusande länk till en jämförelse av den brittiska originalutgåvan med den reviderade. Ni måste kolla!
När jag hittar gamla saker från förr, känns det nästan som att dricka det första glaset vin till matlagningen på fredagskvällen. Pirrande lycka, svindel och underliga associationer samt längtan efter mer.
Igår ställde Stationsvakt en fråga. Han hade hittat något som han inte riktigt kunde placera och vi var många som rusade till hans hjälp och rabblade Le Manège enchanté och The Magic Roundabout. Jag borde ha skottat snö från taket, dammsugit hela huset, packat upp 23 lådor som fortfarande står staplade sedan branden i november istället för att leta efter boken som var lösningen på allt. Men då hade jag ju inte kunnat presentera detta, och så kan man ju inte ha det.
Framsidan och baksidan. Karusellböckerna hette de och ”Mimmi och Pollux” är nummer 3, som utkom 1965.
Men precis som nästan allt annat som var färgglatt och fantastiskt på 1960-talet, är det något som är lite förvirrande här. Kolla förstoringen:
Just denna, som utkom på franska 1965 och trycktes på svenska 1967, ska komma ut i framtiden: 1968. Groovy.
Pollux heter den lurviga hunden, vilket jag kommer ihåg mycket tydligt. Att barnen runt honom heter Mimmi, Rosa, Viktor och Paul har jag däremot inte något som helst minne av. Vad de gör vet jag inte heller, tydligen ska de bygga ett hus för att kunna hålla kalas. Som jag minns det, balanserade Pollux sockerbitar på nosen – men det måste vara i en annan bok.
Men tydligen ville mina syskon vara med och rita i boken.
Jag minns de färgglada tegelstenarna där barn jag lekt, men tänker inte på några villkor gå med på att det är jag som har ritat det där gröna på texten. Redan som tre–fyraåring var jag en synnerligen sansad människa som talade franska, broderade tavlor och drack kaffe med spretande lillfinger.
Jag läser andäktigt boken … som är riktigt tråkig. Så här går dialogen:
”Hjälp, jag sitter fast i skorstenen! Hjälp! Viktor, kan du hjälpa mig?”
”Snälla Mimmi, linda om mitt finger. Jag har gjort mig illa” säger Viktor.
”Vänta så ska jag hälla på lite desivon först …”
”Ajjj, ajjj, ajjj! O, vad det svider!”
”Usch, vad du är pjoskig.”
”Viff! Viff! Är ert hus snart färdigt? Det är i alla fall inte min lilla koja.”
Men! Desivon! Desivon! Jag var där! Mamma och pappa skvätte med desivon på allt som gjorde ont (och naturligtvis fick jag hela ansiktet insmörjt i Nivea när det var kallt ute). Tänk att jag har närt fem barn vid min barm utan att en enda gång hälla desivon på ett enda.
På sista sidan dyker några bekantingar upp.
Pappa Positiv och Simsalabim! Dem minns jag!
När jag nu har skannat in och bloggat om Karusellböckerna, känns det som closure – alltså avslutning. Så är det med all nostalgi som bloggmanglas; plötsligt måste jag inte längre spara på’t. På detta vis har jag – visserligen motvilligt men ändå – kunnat slänga gamla jeans, sparkbyxor, dockor, pärlplattor och teckningar.
Men hu. Vad händer nu? Kommer alla att göra som jag och slänga ovärderlig nostalgi så att vi om 20 år bara har kvar dem i digital form? Usch. Bäst att jag slutar slänga och nogsamt sparar allt nere i min fina källare. Imorrn ska jag kanske sniffa lite på en lukt-T-shirt som jag köpte i London 1979 och sortera chintz-tyger från 1988.
Ibland måste man helt enkelt upprepa sig. Jag har nämligen i ett annat sammanhang berättat om detta, som ju inte får försvinna i glömskans mörker.
Vilket jobb – att jeansklä en jordglob före de datorgenererade bildernas tid.
Liksom Kalle Lind (En man med ett skägg) är jag (en kvinna med skägg på benen) hemfallen åt nostalgi. Det är som knark, men man kan få tag på grejerna på laglig väg.
I boken Ungdomsåret ’74 finns en text av Expressenmedarbetaren Stig Nahlbom. (Jag letade reda på honom för att höra om det var hans mustasch, vilket det inte var.)
Stig Nahlbom hade 1974 fräscha idéer om den då nya flugan portionssnus. I texten ordvitsar han först om ”påssnuset Lipton”, sedan skriver han:
”Jag kan förresten inte fatta varför man inte har snören även på snuspåsar. Det skulle ju vara oerhört praktiskt och hygieniskt både när det gäller enkla justeringar av snusets läge och vid snabbutryckningar.”
Artikeln är illustrerad med en snusskola som idag hade varit ett fall för Jämo eller Konstitutionsutskottet eller Barnombudsmannen eller de lede F! eller Hälsovårdsnämnden eller Pressombudsmannen eller kanske bara Agenda.
Min alldeles egen jag gick fem mil till skolan med halm i skorna-historia är denna:
När jag, Broder Jakob och Orangeluvan växte upp i skuggan av det aldrig uppbyggda Stålverk 80, fick vi på nyårsafton sitta med de vuxna och skåla. Vi tre fick dela på en 33-cl-flaska med Grappo. (Grappo må låta som ett namn på en hund, men är alltså besk grapefruktläsk som ser ut som spökvatten.) Pommac? Men neeeeej, då hade det ju varit gott.
Min alldeles egen nämen hej vilken rolig och vild ungdomstid du hade-historia är denna:
Nyårsaftonen när vi gick i nian, var jag och Bästisgrannen i Stockholm. Som de lantlollor från Luleå vi ju var, hamnde vi helt fel i en lägenhet i Alby, där Lidingökillarna – som vi kände sedan språkresan till Eastbourne – halade fram hasch. Knark! Vi, som inte ens hade luktat på glöggen än, kastade oss ut och ner till tunnelbanan igen. Nu är det ju hela 18 stopp från Alby till T-centralen, så det tog sin tid – inte förrän kl. 23:54 var vi framme.
– Vart ska vi?
– Till fyrverkerierna!
– Vilket håll?
– Mot vattnet!
– Vattnet? Det här är ju Nordens Venedig!
– Spring!
Vi hann ner till en korvkiosk med utsikt mot Djurgården och stod när klockan slog strax bakom en vinglig man som åt på en rå, fryst hamburgare utan bröd. Då och där bestämde vi att det här minsann var en komplett misslyckad nyårsafton. Vilket ju inte är sant idag, när det är en av nyårsaftnarna som jag faktiskt minns.
Jag ska vara rädd om de datorer som inte blir stulna.
Jag ska sträva efter att läsa Tintin högt med olika röster minst en gång i veckan.
Gott slut på er alla och tack för alla kommentarer!
___
Oj. Jag sitter vid en för mig okänd dator av annat märke än jag är van vid. Allt är jättekonstigt och annorlunda och när jag nyss skulle formulera den synnerligen komplicerade avslutningsmeningen ovan, funderade jag tydligen så länge att någon i burkens inre ville hjälpa mig med en stor skylt. ”Om du trycker fem gånger på shifttangenten sätts funktionen ’Tröga Tangenter’ igång.”
