Hoppa till innehåll

Månad: oktober 2009

Mötesteknik, liksom

Jag vaknar, klämmer lite på träningsvärken och sträcker mig efter datorn. Så känner jag efter – vad är det för dag? Är det en dag när jag har en ocean av tid på förmiddagen och eoner av tid på eftermiddagen? Eller (jävlar) har jag

  • telefonmöte kl. 10:15
  • lunchmöte kl. 12:00
  • fika med chefen på Storföretaget kl. 14:40
  • föräldramöte kl. 19:30?

Ni som jobbar som jag – filosoferande vid datorn – ser meddetsamma att en sådan dag som ovan är en bortkastad jobbdag. Det kommer inte att skapas något. Dessutom måste jag ju komma ihåg att faktiskt ta mig till alla dessa möten. Och klä på mig! Fika mig hit, fika mig dit! Jag vill ju jobba! Räck upp handen alla som inte vill sitta på möte!

Måndagsmöte, tisdagslunch, onsdagsplanering, inlämning av bilen för besiktning på torsdag och jag kommer inte att komma igång förrän halv elva, fredagstårta.

Lisa tipsade mig om Paul Grahams ”Maker’s Schedule, Manager’s Schedule”. Det handlar om kreatören/tänkaren/skaparens schema kontra det ”normala” schemat med timsindelade dagar som t.ex. chefen på Storföretaget lever efter. Och tjong i kastrullen, vad jag kände igen mig.

Mina dagar är indelade i två stora sjok – två enorma, oskrivna ark som heter förmiddag och eftermiddag. Ett möte mellan 10:05 och 11:03 gör att jag knappt hinner tänka före tio, än mindre skapa något vettigt. Inplanerade möten gör mig helt enkelt mindre ambitiös.

– Men Lotten, jag trodde att du var ett under av effektivitet!
– Men Lotten, kan du bara skapa under perfekta förhållanden?
– Men Lotten, vem tror du egentligen att du är – ska hela världen anpassa sig efter dig?

Nej, men vi kan kanske kompromissa lite?

Med möten tidigt på morgonen och sent på eftermiddagen, hinner jag ta på mig tänkarmössan, veva igång den och till och med köra den varm. Men vad ska vi kalla de två olika schematyperna på svenska?

The maker: tankejobbaren, teoretikern, the almighty skapare?

 

The manager: kalenderbossen, chefen, den korrekta ledaren?

Nähäpp, inte så fyndigt. Har ni några andra förslag?

Sammanfattning: The manager är effektiv med många möten inplanerade i almanackan. The maker är effektiv med många timmars arbete på raken. Låtom oss alltså kompromissa med möten tidigt eller sent på dagen.

Länk till inlägget, om ni vill sprida detta evangelium:
https://www.lotten.se/2009/10/motesteknik-liksom.html

Share
22 kommentarer

Svininfluensavaccinet är inskjutet!

Jag har gått i demonstrationståg (är gubevars uppvuxen på 1970-talet i Luleå) och stått bland gulblåa supportrar för att komma in på Råsunda samt klämt mig ut ur Stadion efter en Coldplay-konsert. Men det är numera riktigt sällan som jag med likasinnade ute i verkligheten strävar mot ett gemensamt mål.

Matkö i Canada på 1930-talet.

 

Vaccinkö i Sverige 2009.

Att jag får den stora äran att vaccineras före nästan alla andra, beror på att jag pga. en liten diskret astma befinns vara i en riskgrupp. Det känns lite fånigt eftersom jag måste äta en kattpäls eller springa uppför Mount Everest i minusgrader för att få ett anfall. Men vad gör man inte för att få ett tillfälle att få blogga om sina upplevelser?

I kön var jag banne mig 30–40 år yngre än alla andra. Det var rollatorer, det var permobiler och det var foträta skor samt gigantiska handväskor. Strax framför mig stod en urtjusig 80-årig dam med röd basket basker. Bredvid och bakom mig stod grånade män med plirande ögon och moderna, jättestora glasögon samt tageltofsar ur näsa och öron. Alla ville de förstås konversera den unga flicka som jag ju i sammanhanget hade förvandlats till.

– Det här är förfärligt. Skandal. Jag har då aldrig varit med om maken! knarrade den tjusiga på lunda-skånska.
– Määäääään inte äääääär det så faaaarligt inteeeee, gnällde de tre männen nästan i korus.
– Titta på träden – så vackra, försökte jag, som ju inte bryr mig särskilt mycket om vackra träd.
– Men det var bättre förr, sa tjusiga damen.
– I alla fall bilarna, sa en man.
– Men inte datorerna, sa en annan man.
– Eller medicinen, sa en tredje man.
– Ja, fast precis så här stod vi och köade när vi skulle få poliosprutan 1957!

Och så stod vi där och fullkomligen öste minnen ur oss. Mina barndomsminnen krockade med deras medelåldersminnen och under hela diskussionen bidrog den tjusiga med ”usch” och ”näe” samt ”det tycker jag då rakt inte”.

 Inne i lokalen fanns 20 sprutstationer och sköterskor med operationsgröna kläder.
När vi hade stått i kö i 15 minuter, insåg den tjusiga damen att det ju skulle komma att gå kvickt, det här – och blev på ett sprudlande humör.
– Men klä på den stackars nakna statyn där borta något. Här går det undan. Titta på löven! Jaja, det regnar i alla fall inte på oss. Jag har varit så nervös för det här, men nu ser jag att …
(Min vetenskapliga undersökning säger än en gång att 91 % av alla surpuppor bara är rädda.)
Här får jag sprutan samtidigt som jag skrattande försöker ta en bild och konversera den skrattande sjuksköterskan, som även hon var i 80-årsåldern. (Min underliga frisyr begriper jag inte. Hade jag en tofs rakt upp? Hade jag nyss tagit av mig mössan? Är det ens jag på bilden?)

 

Det dukade bordet. Sticket gjorde inte ont, insprutningen gjorde inte ont och inte har jag ont i armen idag.

Avslutningsvis, är det så att jag har fattat ett beslut om att jag ska ta vaccinet. Efter att ha läst på och frågat alla som ”är i branschen”, fann jag att för mig var det ett riktigt beslut att jag skulle tacka ja till sprutan. Basta.

Men ni får ändå fylla kommentatorsbåset med avskräckande historier om kusiner som har tappat tänderna, mostrar som måste gå baklänges, kompisar som har varit förkylda sedan de fick sprutan och gärna dra paralleller till … poliovaccineringen i mitten av 1950-talet? Eller så låter vi diskussionens vågor gå höga och räknar ut hur många som kommer att ta sprutan. Och inte.

Share
24 kommentarer

Det är i Skåne det händer

1)
Den 19 november håller jag och min djefla man två seminarier på en dag. I Lund. Det är bara att läsa här och boka plats här. (Eller mejla mig.) Vi har formulerat kursinnehållet så att era arbetsgivare kommer att tycka att det låter helfräsigt och superseriöst fastän vi förstås bara kommer att prata strunt och fnittra samt dricka öl i kvällningen.

2) 
Läs bara! En man med ett skägg blödde nästan ihjäl. I Malmö.

Vilket påminner mig om detta:

Under orienterings-VM i somras, fick den då ledande Martin Johansson plötsligt en inte alls imponerande pinne i låret. Inom orientering måste man hjälpa skadade medtävlare, annars kan de ligga och dö i skogen medan de andra går i mål och får lagerkrans.

Alltså bromsade tvåan, trean och fyran medan den svenske ettan med blodet sprutande bedyrade att han nog skulle klara sig ändå. [Jfr Mannen med skäggets upplevelse.] Fransmannen slet av sig tröjan, snörpte till det pulserande såret, norrmannen gav sig iväg som Tsarens kurir mot tävlingscentrum medan den halvnakne fransmannen tillsammans med tjecken bar ut den bleke Bellman Martin till en stig.

När ambulansen hade hämtat den blödande, sprang de tre hjältarna färdigt loppet och kom sist på en tid som jag nästan hade kunnat slå. Martins mamma kom i målområdet fram och grät och kastade sig om halsen på fransmannen. Slutsats: när man blöder ur ett lår blir man inte riktigt klok i huvudet.

Share
16 kommentarer

UVI

Jag kan numera inte bara skryta med blåmärken och plötsliga fall i tunnelbanan. I lördags trillade jag ihop i en liten frossig hög och somnade med femton täcken bara för att vakna två timmar senare med 100 graders feber. Ingen hosta, men huvud- och träningsvärk lade sig på alla andra symptom som nålar på en spikmatta.

Igår satt vi vid middagsbordet och pratade – blott tolv spaghettiätande föräldrar, tonåringar och småbarn. Plötsligt säger den djefla mannen lika högt som oväntat:

– Javisstja, Lotten, hur känns det när du kissar, svider det fortfarande?

(Glömde jag att tala om att jag även har urinvägsinfektion?)

Eftersom vi alldeles innan hade jämfört erfarenheter av tyfonkräk och andra ur kroppens öppningar kommande plötsliga överraskningar, hade ju denna fråga kunnat passera obemärkt. But noooooo, alla lade ner sina bestick och tystnade så att jag i lugn och ro kunde avlägga rapport om rakbladskänslorna.

Men annars är allt bra! Och hur har ni det?
________________

Rubrikförklaring: UVI är vad man inom sjukvården kallar urinvägsinfektion. Själv kallar jag den ideligen för urinvägsinflammation.

Share
15 kommentarer

Med 30 års intervall händer det

År 1979 stod jag en dag och tittade storögt på två basketspelare som talade med mig. Att jag tittade storögt beror på att jag

  1. beundrade dem gränslöst
  2. har stora ögon.

Charles Barton och Ray Tarnowski var de två amerikanska spelarna i Plannja. Jag och Bästisgrannen dyrkade Ray & Charles såpass att vi sydde porträttlika dockor till dem i slöjden. Nu skulle man ju kunna tro att vi som normalt folk lade dessa dockor att sova i våra egna tonårssängar. Men så var det inte.

Vi gav en Ray-docka till Ray och en Charles-docka till Charles.

– Spitting image! sa den 213 cm långe Ray och pillade i Ray-dockans lilla garnmustasch.

Såpass förvirrade var vi alltså att vi trodde att de absolut ville ha wodoodockor. Charles ”Kalle” Barton gick trots detta vidare i livet och spelade både här och där och coachade lag i Grekland, Danmark, Israel och Tyskland och har fått basketbarn. Ray blev visst pappa när han återvände till USA. (Någon som vet mer?)

I alla fall så stod jag där och gapade med både mun och ögon den här dagen 1979. Av pur nervositet knäppte jag av mig halsbandet och började svinga det framför mitt eget ansikte. Svingelisving, for den lilla berlocken – en blå glaselefant – som en katapult mot mina utstående tänder och slog av en bit av höger framtand.

Utan denna lilla framtandsbit gick jag sedan i gymnasiet, försökte komma in på Scenskolan, blev trots allt kysst och med pojkvän. Jag läste även ett år på high school i landet där tandställning och porslinsfasader är ett halvt måste. Och jag flyttade till Lund och träffade stans snyggaste tandläkare – som morrande klistrade på ett litet plasthörn samtidigt som han svor över alla tandläkare som mött mig utan att knysta ett ord om små plasthörn.

Det lilla plasthörnet har under åren trillat av – särskilt inför bröllop, klassåterträffar och fotograferingar. Men just nu sitter det där.

Idag höll jag (som sagt) en skrivkurs som förgylldes av era fantastiska replikskiften från igår. Efter avslutat värv, hjälpte en av kursdeltagarna mig med att kolla tågtiderna i dessa rälsombyggnadstider när man måste åka halva Sörmland runt i buss för att komma hem.

– Direkttåg! Klockan 17:26!
– Men hinner jag det?
– Om du älgar NU!

Och som jag älgade. Rullväskan for som en bowlingkägla på drift i alla Sveagatans trottoargropar och regnrännor. En liten uteliggardam (som dock stod upp) försökte hugga tag i mig när jag sprang förbi.

– Stressa inte! ropade hon.

I gången på väg mot tunnelbanespärrarna sprang jag som Bruce Willis i kulvertar – alla andra resenärer vek undan som Röda havet för Moses. Men rullväskan fick plötsligt snetändning och lade

  • sig på tvärsan
  • fälleben för mig.

Precis som när jag nattorienterade, föll jag som en fura och han inte ens tänka ”hoppsan, nu trillar jag”. Med den lilla detaljskillnaden att 100 personer såg mig och att jag i fallet formade kroppen som gungstolsmedar eller undersidan på en eka. Först landade smalbenen på väskan, sedan rullade jag med magen mot golvet för att slutligen hugga tänderna i klinkergolvet.

– Ojojoj, gick det bra? hörde jag en röst säga.
– Huff skruff hump, svarade jag och bet mig i läppen med den numera vassa tand som redan har varit med om så mycket.

Jag reste mig upp, sprang vidare och hann med tåget eftersom det (surprise, surprise) var försenat. Tungan dras nu som en magnet mot tanden – tanden som för 30 år sedan tappade ena hörnet. Och idag det andra.

Share
20 kommentarer

En plötslig tidsresa

Datorstapel i källaren.

Ok, vi har många datorer i huset. Framför allt har vi farligt många ickefungerande datorer. Vi har såpass många döda datorer att de små barnen ibland tar ner sina kompisar i källaren för att visa upp datortjyrkogården.

De gråa som vi har lekt med under sommarspelens gren ”kast med liten dator”.

 

Stora skattkistan med sladdar som ingen behöver.

Men på fyra ynka dagar har tre av de fem laptopparna klappat ihop, lagt sig att vila och valt att glömma allt som inte har backuppats. Plötsligt måste vi köa, kvotera in oss, ansöka om datortid och samsas som i vanliga familjer. Den enda stationära som går att sparka igång har fått dammas av och uppdateras.

Och allt är jättekrångligt. När jag hör uppmaningar om att ”kolla på www…” så börjar jag gnissla tänder och morra att det minsann inte är så himla lätt som de tror. När jag ska läsa bloggar får jag göra det i expressfart för att en tonåring ju måste få skriva en recension av Doktor Glas. När jag skulle kolla tågtider, valde jag att ringa till SJ istället för att avbryta de tillfälliga datoranvändarna – och det är fan ingen dans på rosor att prata med SJ!

(Ni ser. Jag tar till och med till svordomar. Jag är inte mig själv.)

– Men Lotten. Det här är bra för er, säger någon som påstår sig vara en vän.
– BRA? Lika bra som att leva på bröd och vatten!
– Meen. Ni är nätberoende hela bunten.
– Ja, och vi är stolta över det!
– Ta nu ett djupt andetag och titta på den vackra hösten.
– Snicksnack. Jag går ner i källaren och hyperventilerar.

Källaren är som alla förstår av bilderna ovan en källa till glädje, tankar, meditation och nostalgiska trippar. I morse hittade jag t.ex.vår allra första bärbara dator.

Detta är väskan. Observera gärna det äkta spindelnätet nertill och dammet som yr som en höstdimma.

 

Blixtlåset som inte har öppnats på minst ett decennium lät som en moppe. Krrpppbrrrrum!

Jag lyfte på väsklocket, flyttade försiktigt på musen (som var av en senare generation), greppade datorn i det ack så bekanta handtaget och drog sakta upp datorn med ett swooosch-ljud. Så vackert!

Kom alla barn och titta! Ser ni vad söt den är? Stopp, stanna, kolla!

Succén uteblev. De datorberövade barnen rusade förbi, prioriterade busstider och frukost framför att gulligulla med vår vän holken. Ljuva 1980-tal. Och när jag lyfte min simmiga blick, såg jag plötsligt mig själv i dåtiden.

Femtonåringen springer omkring i min letter jacket från Dallas 1982, klänningen från 1989 och strumpbyxorna från 1986.

Men tillbaka till nutiden. Ämrans hårddisksförbannelse som har drabbat de jämnåriga datorerna. Kan vi månne prioritera datorinköp framför bilens pajade koppling, badkarets avskavda emalj, kökets sopiga fläkt och barnens filmjölk?
_________
Uppdatering
Ny MacBook Pro med lysande tangentbord är härmed beställd. Nämnde jag att tangentbordet lyser?

Share
34 kommentarer

LÄGG UT! LÄGG UT! LÄGG UT!

Skriv ut dokumentet som kommer fram när du klickar på ordet här ovan, dela ut det, drössla med det, blogga om det, länka till det, råka tappa det framför fötterna på dem som behöver den mest och diskutera ämnet där ni kommer åt. (Ni som har ont om tid kan läsa gårdagens blogginlägg, för det är i stort sett samma information om den kollektiva bestraffningen som jag vill eliminera, bara lite mer fokuserat.)

Ni som undrar hur man lägger ut pdf:er på sin blogg kanske kan få svar i kommentatorsbåset? (Själv humpar jag ut den på servern med hjälp av Transmit, men det finns många andra, enkla sätt.)

Och när vi väl har utrotat den kollektiva bestraffningen, vad ska vi ägna oss åt då?

Share
6 kommentarer

Protest mot kollektiv bestraffning

Jag kanske hellre skulle ta och engagera mig i kollektiv som hemlösa barn i Calcutta eller avlyssnade svenskar mot FRA eller varför inte hungriga pensionärer i vårdsvängen?

Men jag väljer idag att slåss mot kollektiv bestraffning inom ungdomsidrotten. (Ok, inom all idrott och överallt i hela samhället förstås, men vi tar en bit i taget.) Så här kan det gå till … förlåt, så här går det till – och det är mycket, mycket vanligt.

– Alla springer fem ruscher med böjda ben!

(En och annan karateinstruktör tänker nu ”aaah, vad skönt, det handlar inte om karate” medan halva läsekretsen tänker ”vad ända in i glödheta är det för idrott när man springer ruscher med böjda ben?”. Inte vet jag. Jag hittar bara på eftersom jag vill att ni ska förstå att det kan handla om vilken idrott som helst. Alltså: se nu framför er hur 15 tolvåringar ruschar allt vad de kan med böjda ben.) Tränaren rynkar pannan och för visselpipan mot munnen.

– Viiiisselpiiiiiiiiiip! Nä, hörni! Ni två – ja just det, ni två – böjde inte på benen tillräckligt! Därför måste ni alla göra 20 armhävningar! Och djupa ska de vara, annars får ni springa igen! Kör!

De tretton som böjde sig tillräckligt bestraffas för att deras två kompisar enligt tränarens omdöme inte ansträngde sig tillräckligt. Tränaren är nämligen av åsikten att

  1. de två slökorvarna blir mindre slöa om de bestraffas
  2. de tretton som inte slöade sig kan sätta press på slökorvarna
  3. alla kan böja lika mycket på sina ben.

Så himla dumt. Och förbjudet enligt fjärde Genèvekonventionen.

Fokusera på det positiva!

Fel:
– Varför är ni så få här idag? Kalle, Lisa, Nisse och Bettan har inte sagt att de inte skulle komma! Morr! Jag blir så förbannad!
Rätt:
– Idag ska vi ha kul! Eftersom ni är så få kommer ni att hinna öva lite extra på detaljerna.

Motivera istället för att bestraffa!

Fel:
– Bedrövligt. Det här var det värsta jag har sett. Alla springer tio gånger uppför trapporna där! NU!
Rätt:
– Jag ser att ni är trötta och okoncentrerade. Men tänk att för varje gång som ni tar i lite extra när ni är som tröttast, förbättras konditionen lite grann! Ser ni trapporna där borta? Försök att springa uppför dem tio gånger – men planera så att ni inte kollapsar efter två gånger! Några frågor?

Var tydlig!

Fel:
– Jag struntar i om ni förlorar matchen på lördag. Det är ju er förlust. Ni får förlora den bäst ni vill. Ni bryr er ju inte. Så då bryr inte jag mig heller.
Rätt:
– Ironi är när man säger tvärtom vad man menar. Det försöker jag verkligen att undvika. Och om ni någon gång tycker att jag säger konstiga saker som ni inte förstår, ska ni fråga vad jag menar.

Hade det där sista verkligen med kollektiv bestraffning att göra? Jahadå.

Berätta för mig om era erfarenheter och åsikter i kommentatorsbåset eller via mejl. Annars får ni göra 15 armhävningar på fingertopparna allihop! NU!

________
Här finns en pdf som ni kan skriva ut och sätta upp i klubblokalen eller på skolorna eller lägga i fikarum: lotten_kollektiv_bestraffning

Share
35 kommentarer

Stationsvakt och skelettet i Klara

I somras tog Stationsvakt på måfå en bild genom en glugg i Klara Kyrka i Stockholm. På bilden såg man helt klart och tydligt ett kranium.

Stationsvakts foto från i juli. Visst har han försökt klämma sig ut, adelsmannen i kistan där?

Idag skriver SvD om det. (Kan inte hitta på nätet.) Jag är nyfiken på om dan.nilsson@svd.se har besökt Stationsvakt eller ej. (Pfah! Nämna en simpel bloggare! Fnys! Eller har Stationsvakt tackat nej till erkännande så att jag trampar i klaveret här och nu?)

Men hallåååååå, journalisten: varför ser det så stökigt ut? Enligt artikeln är det ett gravkor vi ser, och tydligen brukar det se ut så här i dem. ”Det här har säkert inte varit öppet på 100 år” säger en byggnadsantikvarie. Nämen då är det väl på tiden att vi öppnar?

Nu blir det inflation i utropstecken:
Ok, kistorna är gamla – men inte kan de av ålder bändas upp så där så att den döde ser ut att vara på väg upp! Även om det är länge sedan de placerades där, kan man ju inte ställa dem på sniskan! Det här är så intressant att det knollrar sig i hjärnvindlingarna – man kan inte bara rycka på axlarna och säga att det är helt normalt! Man måste genast släppa in mig i koret för en brottsplatsundersökning! Jag lovar att ha tossor på fötterna, plasthandskar och ficklampa samt djup urringning som på tv!

Share
11 kommentarer

Nobelpriset i litteratur går till …

… Amos Oz.

Äh, ja skoja ba. (Kl. 11 på förmiddagen.)

Men alla andra gissar ju och lillasyster Orangeluvan känner nästan Peter Englund och av vibbarna oss syskon emellan känner jag att Oz är ett bra namn inte bara på fantasiländer i närheten av Judy Garland.

(Uppdaterar förstås med facit kl 13:01. Men så länge kan ju ni gissa i kommentatorsbåset. Alla som gissar rätt får något av mig.)
______________________

Herta Müller blev det, som har varit på många människors läppar men inte framför mina ögon.

Men så ovanligt rörigt det var vid presentationen. Fylking skrek ”äntligen” redan när Peter Englund kom ut genom dörren och en Expressenmedarbetare (jodå) höll upp en förtryckt löpsedel med Herta Müllers namn på och tjoade ”först med nyheten!”, vilket ju är en sanning med modifikation eftersom Peter Englund faktiskt var först. Inte får det mig att tänka ”åh, Expressen är verkligen en klippa” i alla fall.

– Hon pratar på, röker hela tiden men har hjärnan med sig hela tiden! hör jag nu på tv:n.

Vilken simultanförmåga.

_______________________

Om ni vill se Expressens fjöntreporter: klicka häääär. _______________________

Den engelska motiveringen var snygg, tycker jag:

… with the concentration of poetry and the frankness of prose, she depicts the landscape of the dispossessed …

_______________________

HURRA! Jag har fem blivande nobelpristagare i hushållet! (Herta Müller har tydligen beskrivit hur det känns när ens mamma råkar klippa naglarna för korta på sitt barn.)

_______________________
– Det är viktigare vad hon skriver, inte vad hon säger!
– Hon borrar i det allmängiltiga!
– Inte i den självklara ångesten!

Vad bra, alla är helt klart överlyckliga över valet. Och här står jag med dumstruten och längtar efter Fo och Pinter.

Share
33 kommentarer