Månad: mars 2010

En befogad fråga måste ju vara: hur tänker de som ställer frågor som dessa? Är de bara disträa och ickekommunikativa eller är de rentav lömska och luriga?

Nu tar vi ett raskt steg åt ett annat håll i bloggvärlden. (Att läsa det här inlägget är som att ta ur diskmaskinen samtidigt som man knyter skorna och äter en äggmacka.) Julia Skott skrev om att hon är tjock och att det bara är så, men att folk säger emot henne ”för att de tror att jag säger alla de där andra sakerna om mig själv, eller för att de tror att man måste säga emot, eller för att de helt enkelt inte håller med”.

Vi närmar oss pudelns kärna när Julia skriver ”för att de tror att man måste säga emot”. Men vi tar först en vända bort till Mymlan, som resonerade vidare om Julias inlägg och folks reaktioner när Mymlan själv pratar om hur svårt det är att hitta Den Stora Kärleken:

”När de säger emot Julias påstående om att hon är tjock avslöjas att de utgår ifrån att Julia inte vill vara tjock. Det utgår ifrån att tjock är fult. Eller att Julia tigger om komplimanger.

När de säger emot mig och mitt resonemang om svårigheterna att hitta en partner avslöjas att de verkar tro att en partner är allt, eller att de tror att jag tycker synd om mig själv, och att de verkar tycka att det är verkligt sorgligt att vara singel.”

Och nu kommer jag som en elefant i ett för litet kylskåp och ska försöka vända på pannkakan utan att den går sönder:

Kan det handla om att vi inte riktigt vet hur vi ska bete oss? Att vi saknar verktygen att säga rätt sak vid rätt tillfälle och bara famlar efter det rättesnöre som heter uppfostran? Att vi inte är tillräckligt väluppfostrade? Och att det alls inte handlar om värderingar om huruvida någon är tjock men borde vara smal eller singel när man borde vara dubbel?

Jag är inte vidare väluppfostrad och blir på cocktailpartyn gärna en av dem som bara pratar med två gamla kompisar och inte ens tittar på de nya, spännande ansiktena – än mindre hälsar på dem. Mina föräldrar lärde mig inte att skicka tackkort, men lade ner krut på att jag skulle uttrycka mig väl i telefon. Jag lärde mig inte att niga eller ta i hand när det kom främmande på besök, men ”har klarat mig bra ändå”. Ja, där kom det citattecken, jahadå. För det är ju det jag borde ha lärt mig, det hade jag haft nytta av idag på de där förkättrade cocktailpartyna.

(Liten brasklappsparentes: ta nu mina meningar om cocktailpartyn och nigningar med en nypa sallad – det behöver inte var cocktailpartyn utan t.ex. kundmöte, företagsmingel eller en helt vanlig fyllefest där man behöver ta folk i hand, titta dem i ögonen och säga något vänligt.)

Jag tror alltså att man behöver artighetsredskap – och det särskilt när man är blyg. Vi behöver lära oss att om en person (som vi kanske aldrig någonsin har träffat förut) börjar prata om sin egen jättefula näsa, kan vi inte veta vad som är den ”korrekta” reaktionen. På samma sätt har vi ett ansvar för det vi säger när vi inleder ett samtal och kan inte utgå från att den som lyssnar omedelbart förstår.

Här får ni ett antal repliker som ni kan sortera in i vilka kategorier ni vill:

1.
– Vad gör du nästa helg?
– Jag vet in… skulle kanske åka ti.. måste kolla almana…

– Vad gör du nästa helg?
– Jag funderar på att ha party, du är välkommen i festkommittén!

– Vad gör du nästa helg?
– Hurså, vill du att jag ska flyttstäda din lägenhet medan du åker till Maldiverna?

2.
– Mina tänder är så himla utstående att folk inte lyssnar på vad jag säger.
– Jaså, jahaja. Och hur kom du att tänka på det nu?

– Mina tänder är så himla utstående att folk inte lyssnar på vad jag säger.
– Det är de inte alls. Och förresten har du en fantastisk personlighet så det gör inget.

– Mina tänder är så himla utstående att folk inte lyssnar på vad jag säger.
– Va?