När jag hittar gamla saker från förr, känns det nästan som att dricka det första glaset vin till matlagningen på fredagskvällen. Pirrande lycka, svindel och underliga associationer samt längtan efter mer.
Igår ställde Stationsvakt en fråga. Han hade hittat något som han inte riktigt kunde placera och vi var många som rusade till hans hjälp och rabblade Le Manège enchanté och The Magic Roundabout. Jag borde ha skottat snö från taket, dammsugit hela huset, packat upp 23 lådor som fortfarande står staplade sedan branden i november istället för att leta efter boken som var lösningen på allt. Men då hade jag ju inte kunnat presentera detta, och så kan man ju inte ha det.
Men precis som nästan allt annat som var färgglatt och fantastiskt på 1960-talet, är det något som är lite förvirrande här. Kolla förstoringen:
Pollux heter den lurviga hunden, vilket jag kommer ihåg mycket tydligt. Att barnen runt honom heter Mimmi, Rosa, Viktor och Paul har jag däremot inte något som helst minne av. Vad de gör vet jag inte heller, tydligen ska de bygga ett hus för att kunna hålla kalas. Som jag minns det, balanserade Pollux sockerbitar på nosen – men det måste vara i en annan bok.
”Hjälp, jag sitter fast i skorstenen! Hjälp! Viktor, kan du hjälpa mig?””Snälla Mimmi, linda om mitt finger. Jag har gjort mig illa” säger Viktor.”Vänta så ska jag hälla på lite desivon först …””Ajjj, ajjj, ajjj! O, vad det svider!””Usch, vad du är pjoskig.””Viff! Viff! Är ert hus snart färdigt? Det är i alla fall inte min lilla koja.”
När jag nu har skannat in och bloggat om Karusellböckerna, känns det som closure – alltså avslutning. Så är det med all nostalgi som bloggmanglas; plötsligt måste jag inte längre spara på’t. På detta vis har jag – visserligen motvilligt men ändå – kunnat slänga gamla jeans, sparkbyxor, dockor, pärlplattor och teckningar.
Men hu. Vad händer nu? Kommer alla att göra som jag och slänga ovärderlig nostalgi så att vi om 20 år bara har kvar dem i digital form? Usch. Bäst att jag slutar slänga och nogsamt sparar allt nere i min fina källare. Imorrn ska jag kanske sniffa lite på en lukt-T-shirt som jag köpte i London 1979 och sortera chintz-tyger från 1988.
Ah! Exakt den boken var det. Det var den jag hade. Jag minns att den var glansigt blank och att sidorna hade lossnat från häftningen.
Precis, exakt den boken var det (som min lillebror hade)! Men barnprogramserien gick väl också på svensk tv? Det var väl därför det gick att sälja dessa kanske inte så litterärt högstående alster? (Som om försäljningsssiffror hade något med litterär kvalitet att göra …)
Vi litar på dig och ditt arkiv, Lotten. Så spara allt i din källare.
Det måsta ha varit på tv jag sett det. Min ansvarstagande mamma skulle aldrig ha köpt den boken. Jag är omsorgsfullt marinerad i Elsa och Astrid. Däremot rasar jag ner till barndomen av bilden på Pollux och tanken på en sockerbit på hans nos. Det måste ha varit på tv.
Den boken och en till hade jag med.
Dags för Suvis språkfråga igen! 😉
Den här gången undrar jag om ordet vårkänslor ändrat betydelse. När jag var ung… så betydde det att man var förälskad. Idag har alla "vårkänslor" så fort solen tittar fram och känslan verkar vara "gud så skönt att vintern kanske snart är över och man får skala av sig dunjackan" och verkar inte särskilt förälskade i något annat än just solen.
Är det jag som blandat ihop koncepten eller har det blivit en förskjutning i betydelsen?
Ordverifieringen tycker inte jag ska skriva i ditt kommentarsfält utan använda "prappet".
Jag känner inte igen någonting förutom Desivon och att man fick ansiktet insmörjt i Nivea på kvällen om det skulle bli en kall dag dagen därpå.
Kan man ha ett nostalgiskt förhållande till en barn/ungdomsbok som man aldrig läste som ung? Jag läste härom sistens Skuggornas Hus av den Åke Holmberg som sedemera kom att bli känd som Ture Sventons skapare. Boken var tämligen usel och dessutom fylld av stereotypa könsroller. Den skrevs 1946 och är Holmbergs första ungdomsbok. Jag kände en stark nostalgi när jag läste den, men jag har ju aldrig läst den tidigare. Det här var första gången. Hur går det ihop?
(jag tror att wv stöter på mej med sitt "bravi")
Svar till Suvi: du har rätt och de har fel. En onödig betydelseförskjutning, enligt min mening.
Alltså strunt i nostalgin. Den är ju bara din. När du är borta är det ingen som förstår eller ens bryr sig om vad det där gamla skräpet som du släpat med dej är för nåt eller vad det ska vara till.
Om man älskar sina närmaste ska man se till att själv (=egenhändigt, inte nödvändigvis ensam) placera sina samlingar innan det är för sent. Man kan ha jättekul när man funderar ut vem som skulle ha glädje eller nytta av just den här prylen. Min kära väninna Elisabet, som dog för 3 år sen, visste ett år innan att hon skulle dö. Det var en glädje för henne att placera sina ägodelar hos nya ägare: Vem passar i det här plagget? Vem gillar dom här böckerna? Vem blir glad över den här grejen?
Låter det makabert? Nej, det var positivt. Elisabet var 14 cm längre än jag så jag fick fina sidenscarves och en vacker brevpress som hon köpt i Venedig. För mej som minns hur glad hon var över den resan är det naturligtvis ett dubbelt fint minne av min kompis.
Ibland är jag arg på henne. Hur kunde hon gå och dö? Hon och jag skulle ju ha gått långa promenader tillsammans på ålderns höst medan våra musicerande män spelade med varann.
Och barnböcker. Mina har alltid stått i min bokhylla. Dom har aldrig sorterats ut och hamnat i lådor i nåt förråd.
Du Pysselitens karlslok: Åke Holmberg var en etablerad ungdomsboksförfattaren redan innan Ture Sventon. Skicka mej den där boken som du inte gillade. Jag har bara läst några få av hans tidiga böcker och dom gillade jag.
Ture S. fick andra pris i en tävling om ungdomsböcker som Rabén& Sjögren ordnade. (Man undrar vem som fick andra?) Manuset gick direkt till tryckning; inte ett komma behövde dom ändra. Inte så vanligt. Jag fick den första T.S:-boken i present när jag bodde en sommar med min gudmor och en kusin i ett gammalt hus vid Bråviken. (Blåviken trodde jag att den hette; den var blå.) Vad det var länge sen.
Vem som fick FÖRSTA, förstås.
Min gamla lukt-T-shirt luktar fortfarande citron!
Meddelas endast på detta sätt.
Vad är en lukt-T-shirt? Du är nog ingen nostalgiker, Lotten, du är snarare prylfixerad, hihi.
Sen en annan sak: desivon sved inte.
Vatten, med eller utan tvål sved, men inte desivon.
Eller har jag fel? Det låter ju otroligt.
Åke Holmberg hade fått pris redan för sina flick/undomsböcker, alltså före Ture S. "Fröken Tulpan" till exempel fick pris. Den har jag inte läst. Vist är det lustigt att tänka sej att Tures upphovsman skrev utmärkta flickböcker?
Jag har kvar en läppglans som jag köpte 1976 i London och den luktar också citron.
Klorhexidin svider väl inte heller? (Men om det inte svider funkar det väl inte på riktigt?)
Wv säjer troxonan och det svider bergis inte heller. Men hjälper det?
Stefan Andhés mamma baddade med Vademecum när folk gjort sej illa har S.A. skrivit. Var inte Vademecum en tandkräm och ett gurgelvatten?
Men ÅÅÅÅÅÅH. Ett SUG i magen blir det av detta. Pollux! Det var mitt favoritnamn, länge. Efter den boken!
Pappa Positiv och jag. Ja! Tack!
Menar du att du kastar saker trots allt, alltså?! Aha.
Lukt-T-shirt har jag aldrig hört talas om … Men det låter ju som en bättre idé än de ändrar-färg-när-du-blir-varm-T-shirtar som vi köpte i London 1993 i julklapp till våra bröder. Snacka om avslöjande!
Kära nån, Crrly. Om jag inte hade slängt en pinal då och då hade vi varit tvungna att köpa ett slott.
Kanske ska jag blogga om en hur jag företar en källarvandring?
Kommer ni ihåg teveserien som gav visselmojen-vad-den-nu-heter ett ansikte?
http://www.youtube.com/watch?v=HArUmqqiL0s
SpråkfrågeSuvi här igen. Jag har just fått lära mej att det heter fingerblomma, den del av fingret där man tar fingeravtryck eller trycker på sin iPhone med – om man har nån.
Nu undrar jag förstås varifrån det kommer, för det ser ju knappast ut som en blomma.
Språkfrågesuvi behöver en prenumeration av SAOB. När det gäller "vårkänslor" står svaret förmodligen att finna i en etymologisk ordbok som ligger i en av mig glömd väska på ett tåg eftersom SAOB inte har kommit till V än.
(GAAAAAH.)
Men hur är det med fingerblomma? Spänningen är olidlig.
Ah, sedan 1836 är det känt och särskilt i södra Sverige är ordet "fingerblomma" använt för den inre, mjuka delen av fingerspetsen.
Lider jag alla helvetes kval av alla de där böckerna som fortfarande ligger gömda i den glömda väskan?
Ja.
Jag har kvar en stor del av mina barndomsböcker, som t ex minst ett dussin Kitty-böcker och Fem-böcker i fransk översättning, och "bioaktuella" Alice i Underlandet, också på franska, för att inte tala om en del svenska böcker som den med svartvita foton av en kattunge som springer bort men återfinns till slut och ett gäng böcker med Ilon Wikland-illustrationer (det bästa med Astrid Lindgren if you ask me…).
Just det känns det faktiskt bra att inte ha feng shuiat bort.
Ojojoj, nu minns jag en helt annan bok. En svensk, liten tjej som åker till ett asiatiskt land och hälsar på en jämnårig flicka. Svart-vita foton. Kimono. Madrasser på golv. Anyone?
Tack snälla Lotten för all din hjälp! Och jag ber om ursäkt för att jag påminner om din smärtsamma förlust! Utan mina dumma frågor skulle du kanske inte sakna dina böcker så. Hoppas kosmos låter din packning hitta hem igen!
Och förlåt att jag inte tillför något i nostalgisvängen men jag minns fanimej knappt min barndom. Allt förträngt.
WV låter hälsa att jag fått en "foryp" på hjärnan.
Min Skattkammare, anyone? Jag verkar äldst här.
Hemma hos mina kompisar stod det Min Skattkammare, men inte hemma hos mig.
Clangerfilmen tror jag inte att jag sett tidigare, även om grytlocken känns lite bekanta.
Kimonoflickan har jag nog lånat på bibblan nån gång.
Ungefär samtidigt som jag lånade boken om barnen som fick jobba på den lokala macken. Hette den "Full tank!"?
Finns det någon mer än jag som har boken om Tussetrollen?
Min skattekammare har jag också några av.
Boken med de svartvita fotona heter nog Har du sett min lilla katt?
Tösen i boken har rumpkort klänning och pottklippt lintottshår.
Nu lär jag väl drabbas av ett skov akut googlitis…
Nej, jag hittar den inte.
Och Den stora gröna boken, den är väl underbar. Eller, den var det då iaf. Maurice Sendak rular. Stavar han så, nu blev jag fundersam.
Pärlbesatt: jag minns också kattboken! Återkommer om jag hittar något.
Jag kan ju iaf lämna en intressant länk här då. Här har jag suttit en hel del, när jag skrev uppsats om översättningen av Stackars Pettson. Mycket trevligt ställe.
http://www.sbi.kb.se/sv/
Fotografen Riwkin gjorde väl Japan-boken.
Kära plastfarfar: Här kommer en som är ännu äldre(?=75)
På min tid fanns det ju ingen barn-och föga ungdomslitteratur. Det mesta som lästes, typ Skattkammarön, Djungelboken, Karl Mays indianböcker Bombi Bitt! Tre musketörerna,Walter Scott var ju sådant som ursprungligen skrivits för vuxna – innan filmen(!?)
Läs dock
MEN
Nu ska jag titta på Vasaloppet…
Nu ska jag titta på Vasaloppet…
Man blir ju veckovill – det är inte förrän i morgon
MEN
Idag åker riksdagsmän i Norge, Finland och Sverige ett mästerskap och Juha Mieto är med!
Jag häller fortfarande desivon både på mig och på mina barn då och då.