Etikett: nostalgi

Öl och macka på 70-talet

Publicerat av Lotten Bergman den 2 oktober 2008 13:22

I dessa GI-tider är det här med mackor och bröd mer syndigt gott än någonsin.

(Det konstiga är att jag nyss trodde att GI var ett självklart begrepp. Men icke. Väldigt förkortat handlar GI-tanken om att vi människor mår bra av en någorlunda jämn blodsockernivå. Själv mår jag ypperligt även under blodsockertopparna. Dalarna? Äh, det är smällar man – och kanske omgivningen – får ta. Den dagen jag efter en macka säger ”aaaldriiig meeer” ska jag kanske ta mackförbud under övervägande.)

Jag har förut berättat om vår ytterst brokiga boksamling, where old books go to die när alla släktingar har källarrensningar och förbereder sig inför döden.

Idag hittade jag Kom in på en öl och en smörgås (1967), red. Per-Henry Richter (copywriter f. 1928).

Själva mackan dominerar verkligen på framsidan. För att inte tala om citattecknens viktiga funktion i sammanhanget.

Men kolla, sicken trevlig text – ”ymnig ölkonsumtion”! Fast att äta pyttipanna på macka måste funka lika bra som att balansera bestick på huvudet eller förvara konfetti på ugnsgaller.

Hm. Ölvisan som sjunger av sig själv.

Är texten på baksidan en experimentell dikt som deklarerar att boken innehåller ängsliga och trötta värdinnor eller bara i all hast nedtecknade stödord? Nä, nu är jag mer än lovligt sugen på öl i ymnighetshorn. (Öl som jag ska dricka på ett hotell i Katrineholm, tror jag.)

Några andra böcker:
Blindtarmen.
Böcker 1973.
Drutten & Jena.
En konstig bok.
Att sätta bo.
Småtips.
Huvudbonadsdagen.
Kroppskultur.

24 kommentarer

Kroppskultur?

Publicerat av Lotten Bergman den 12 maj 2008 00:02

Kroppskultur associerar man väl mest till en handbollsklubb i Uddevalla? (Jag associerade bara till handboll – var tvungen att kolla upp om det verkligen var Uddevalla, Åmål eller kanske Karlskoga. Lägg på minnet: min okunskap skryter jag endast om i samband med handboll.)

Enligt min livsledsagare (Husmorslexikon från 1957) finns det två aspekter på kroppskultur:

den hygieniska och medicinska
den estetiska.

Nu kan ju aspekterna slå sina kloka huvuden ihop och totalkrocka som t.ex. när människor väljer att deformera sin kropp för att den ska bli ”estetiskt tilltalande”.

Det som ligger närmast tillhands att fundera på idag är förstås befängda bröstexplosioner och läckande läppar samt slutligen den horribla hårborttagningen – ett sisyfosarbete som jag med ålderns rätt har börjat dra ner på. Nu ska jag istället börja snöra mina fötter emedan de äro stora som kartböcker.

(Om ni inte orkar läsa hela fotartikeln som jag länkar till, får ni ett litet smakprov här:

”Fotsnörningen gick till så att tårna tvingades växa in mot fotsulan så att hela foten blev ”som ett lotusblad”. Detta gjordes med remsor av mjukt tyg, ibland av siden, ibland till och broderade, som drogs åt mer och mer. Men eftersom fötterna delvis ruttnade av behandlingen luktade bindorna illa.”

Mumsfilibabba.)

Kroppskultur? (Borde jag ha lagt till en bild på Fredrik Ljungbergs magmuskler?)

Men nu tillbaka till Husmorslexikonet. För det är ju så vackert! (Ok, det är roligt och allmänbildande och fascinerande och fantasieggande och allt annat också.)

”Pubertetsflickans kutiga hållning kan bero på trötthet eller blyghet men kan också vara en medveten efterapning av en ful, affekterad mannekänghållning.”
(Hjälp, vad jag här i soffhörnet sitter olämpligt med datorn på sniskan och tekoppen mellan knäna.)

”En harmoniskt utvecklad kropp i smidig rörelsefunktion.”
(Hm. Jag tänker plötsligt på volleybolltjejers tajta matchdräkt. Hm.)

Kroppskultur i all ära, men jag är lite trött. Har lite träningsvärk. Ska koncentrera mig på Husmoderns lexikala bokkultur istället. Trarajdida. Titta, blöjeksem. Oj, akromegali. Aaaaah, en hel artikel om kylskåp! Humdidum …

25 kommentarer

En gammal underlig bok med foton (receptuppdat.)

Publicerat av Lotten Bergman den 24 april 2008 06:21

Vabaha? (Svaret kommer längre ner.)

Jag har hittat en femton är gammal kokbok med recept som (till synes) har slängts ihop av diverse kändisar. Det var på den tiden Lill-Babs åt vitt bröd, Lili och Susie stavade sina namn på engelska och Christer Sjögren sjöng i skogen. Författarna till ”Förgyll din dag” ser ut så här:

– Vi har jättemånga vänner, det är därför vi är så glada.

De heter Kicke och Uffe och de gick hem till alla de kände som var med i svängen och lagade mat med dem. Amelia Adamo hjälpte dem att få rubbet publicerat i Aftonbladet och hennes make Thorbjörn Larsson har skrivit förordet till den storslagna boken som alltså består av dessa tidningsartiklar. Maten som man kan laga kanske är vansinnigt god … men huuuu – hela boken är full av stela bilder. Kändisarna poserar med sked halvvägs in i munnen, glas höjt till en skål mot kameran och ben i konstigt obekväma vinklar.

Pernilla och Emilio visar upp sitt nya hus, Ma Oftedal är kompis med alla som var med i ”Varuhuset”, Peter Dalle och Tommy Körberg är bästisar med familjen Dominique och alla känner Birgit Nilsson. Utom Elisabet Söderström, som å andra sidan får posera i en rosa sidenpyjamas.

Kepsen bakåfram! Ja, jättecoolt! Och en sådan där picknickväska som är så praktisk att balansera med när man halkar omkring på skärgårdsklippor!

– Aj laaaav joooo … joooo … joru! Nä, det saknas något, vakandeva, vakandeva …

Lill-Babs och grabbarna samt den mystiska … armen. Men … jag känner ingen som skär ost på det där hållet. Gör man det?

Uppdatering
Frågor om själva recepten uppstod i kommentatorsbåset. Inte så konstigt, så har jag nu läst dem också. (Snöade totalt in på enbart bilderna igår.)

Jag tycker att det ser ut som helt vanliga recept på de vanligaste rätterna som kanelbullar, helstekt fläskfilé, parfaiter och småkakor. Men de heter liksom:

Birgit Nilssons legendariska bullar
Hovsångerskans bärtarte
Sagotantens goda kuvertbröd
Midsommarlax på Wibbles vis
Gäddfärstimbal Staël von Holsten
Crêpes von Segebaden
Solveig Fälldins gudomliga tunnbröd
Lilla Emelies läckra petis-chouxer
Anitha Bondestams goda maränger
Höstdessert à la Anna-Greta Leijon
Laberos magiska entrecôte

Och så förstås ”Gunilla Åkessons förförare”:

Tag ut rundlar av vitt formbröd med ett glas.
Bred på jordnötssmör och strö på knaperstekt bacon i småbitar.
Servera dem varma eller kalla till drinken.

Iiooouh.

26 kommentarer

Lever jag blott i det förgångna?

Publicerat av Lotten Bergman den 9 november 2007 09:53

Häromdagen anlitades jag till att tala inför ett gäng pensionärer.

– Kåsera om vad som helst! sa de.
– Om semikolon kanske? sa jag.
– Ja!
– Eller basket?
– Ja!
– Kanske lite om mina knastriga hälsenor?
– Ja!
– Eller hur man lagar mat till tolv personer utan att knorra?
– Ja!
– Hm.

Nu var detta inte ett partygäng med golfspelande, spanienresande samt facebookande pensionärer. Nej, det var 85-åringa kvinnor som hade en idrottsklubb som gemensam nämnare. De var (jag citerar) ”halvblinda, halvdöva men inte halvdöda”. Än.

Efter mitt prat, där jag för de halvdöva fick upprepa vissa ord extra tydligt (”iiinterneeeet”) och för de halvblinda beskriva bilderna (”däääär ser ni en bajskorv och dääär har vi en blodpudding”), kom några fram och pratade. När jag föddes var de i min nuvarande ålder, och på ingen tid alls hann vi dryfta

stärkta underkjolar
Hylands hörna
Sven Jerring
kaffesurrogat
ribbstickade barnkläder
Ingemar Stenmark
dubbelve, dubbelve, dubbelve
”Smultronstället”
hattmode
stavgång
Olle Hedbergs användning av dej, mej och sej
skrivmaskiner genom tiderna
nattorientering
Dick Cavett
Dave Allen.

Särskilt Dick Cavett är jag intresserad av just nu. Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin såg hans intervjuprogram när jag var liten, men jag vet i alla fall vem han är och (tadaaa) dessutom bloggar ju karln! Läs om när en av hans gäster under en intervju plötsligt dog. Eller kolla här, när Dick Cavett lyckas få den kedjerökande Yoko Ono purken.

Lyssna, han säger:
– I guess that’s better than if they’d played ”Wedding Bells (Are Breaking Up That Old Gang Of Mine)”. (Min kursivering.)

Min farbror dog nu i höst, och igår fyllde min pappa 70 år. Det är väldigt konstigt. Jag talar med människor som inte lever om bara ett par år. Det är inte alls konstigt. Jag läser Robert Frost-dikten som Cavett länkar till, och stannar till vid

”And they, since they were not the one dead, turned to their affairs.”

(Nu är det rätt naturligt att stanna till just där eftersom det ju är slutraderna, men ssscchhh nu, jag försöker vara djup och reflekterande.)

Jag lever här och nu, men fascineras storligen av dåtiden. Alla måste ju inte sitta och läsa gamla hushållsalmanackor och bläddra i snart hundraåriga veckotidningar eller ens titta på en Chaplinfilm då och då. Men tusan hakar om vi inte allihop till mans lite oftare borde samtala med en och annan 85-åring … som än så länge lever.

—
Dave Allen ville förresten att det på hans gravsten skulle stå:

Don’t mourn for me now
Don’t mourn for me never
I’m going to do nothing
For ever and ever.

Häpp!
————–
Jag lovar på heder och samvete att aldrig mera någonsin skriva det där kvasitummarnaupp-käcka ordet igen. För allvarligt talat är det ju ett enkelt sätt att komma ifrån en förklaring eller en på slutet sedelärande historia, att bara skvimpa över The End till läsarens hjärna. Näpp-häpp-klubben har talat!

Ehum.

(Haha.)

20 kommentarer

Förr i tiden, ni vet

Publicerat av Lotten Bergman den 8 november 2007 08:52

– Hallååå? Kan fröken koppla mig till Anderssons på hörnet?
– Tretton, ett ögonblick. *klick*

(Min mormor jobbade som växeltelefonist och jag tror att det var så här jag fick telefonerandet beskrivet för mig. Dessutom var det väl så här de gjorde när de ringde till varandra i Åsa-Nisse-filmerna? Å, nu måste jag ju citera mig själv när jag berättar om regissören till just dessa kvalitetsfilmer!

När det gäller Åsa-Nisse-filmerna, som man numera ibland kan se på tv på eftermiddagarna, var de flesta regisserade av Ragnar Frisk. År 1983 träffade jag honom, och eftersom jag då hade kunnat ge min högra hand för att få vara med i en Åsa-Nisse-film [eller vilken film som helst, faktiskt], pratade jag i flera timmar med honom om hans regissörsgärning.

– Vem är Sveriges skickligaste skådespelare? sa jag.
– Utan tvekan John Elfström, sa Ragnar Frisk och förklarade sedan [tills jag höll med honom] varför Åsa-Nisses uttolkare med sitt register var bäst .

Det sägs att Åsa-Nisse flyger i luften (1956) har fått Sveriges kortaste filmrecension, av Alf Montán i Expressen den 2 oktober 1956. Den löd helt enkelt ”Far i frid”.

Slut parentes.)

Sveriges genom tiderna bäste skådespelare. Hrm.

Mina associationsbanor går idag bakåt i tiden för att

min mobil har blivit galen och jag idag måste slå upp och knappa in alla telefonnummer för hand
vi har bytt internetleverantör som inte vill leverera internet just idag varför jag sitter och bloggar på en pinnstol ute på busshållplatsen
mjölken tog slut och jag nyss hällde grädde i kaffet.

Fattas bara att jag klär mig i snörliv och steker strömming ikväll.

21 kommentarer

Kycklingföräldrar

Publicerat av Lotten Bergman den 1 juni 2007 10:06

Ja, vi är kacklande hönor och galna tuppar hela bunten!

Jag minns – efter att ha läst om IT-mammans känslor idag – när vår äldste son var fyra år och skulle gå hem till en kompis.

Ensam.

Tre hus bort.

Med andra ord till en helt annan del av världen.

Jag stod på ovanvåningen och spionerade med den ena handen på det klappande hjärtat och den andra över min egen mun för att stoppa skriket som ville ut: ”KOM TILLBAKAAAAAA”. När han hade svängt runt hörnet ringde jag till grannen för att höra att han hade kommit in i huset. Det hade han. Pfuuuh.

När samme grabb (idag 15 år) åker iväg på ett läger i tre dagar, är jag kall och luttrad. ”Redan hemma?” säger jag slappt när han dundrar in och slänger sig på köksgolvet och med målbrottsröst exploderar ”Jag har inte sovit sedan i torsdags!”.

Jag vet att vi idag kanske måste vara mer beskyddande än vad våra föräldrar var när vi var små. Vi måste skydda barnen mot bilar som kör i 90 på 30-vägar, EU-moppar i 70 på gångvägar, mördare och banditer i buskar samt knivbärande mobbare i skolan. Att jag överlevde till vuxen ålder är ett mysterium, trots att jag ju var en mespropp som varken knarkade eller rymde hemifrån.

Jag cyklade utan hjälm tills jag var 33.
Jag hade inte säkerhetsbälte i baksätet förrän jag var 20.
Jag hade jeans som var så snäva att hovtång behövdes till gylfen.
Jag sattes på tåget i Luleå kl 17 för att i liggvagn med fem andra helt främmande karlar och kvinnor sova mig till moster Kickan i Stockholm och vara framme 15 timmar senare när jag var 11 år.
Jag sov sittande i torkskåpet de nätter som jag hade astma eftersom jag inte hade någon bra medicin.
Jag jobbade varje måndag i gymnasiet kvällsskift på ett bageri som låg så långt borta att jag inte var hemma med buss och tåg förrän efter midnatt (och därför var väldigt trött i skolan på tisdagar, men det dör man ju inte av).
Jag åt bröd utan fibrer.

Om utvecklingen fortsätter, hur kommer då våra barn att minnas sin oskyddade, livsfarliga barndom? Kommer de att blogga om att de

inte hade hjälm och knäskydd i bilen
var tvungna att dricka läsk med konstgjort socker utan reningsfiltrering
helt ohämmat serverades mat som hade grillats på öppen eld
tilläts se på bio utan öronproppar
fick ha datorn i knät utan plastgiftsisoleringsskydd för låren
tvingades till genustänkande i alla situationer
fick ta körkort redan i 18-årsåldern
bara behövde borsta tänderna två gånger om dagen
faktiskt fick äta mat med bestick av livsfarlig metall som skapade slaggprodukter i kroppen som sedan blev magnetisk och därför började stråla i kombination med s.k. mobiltelefoner som man bar med sig överallt?

Tänk om anledningen till att jag idag har så ont i knäna är att jag som liten hade så väldigt korta, inte alls värmande klänningar. Att de inte tänkte på det, mamma och pappa.

En 18 månader gammal Lotten.

31 kommentarer

Den stora bilbloggardagen

Publicerat av Lotten Bergman den 24 maj 2007 00:16

I förrgår blev det bildiskussion i kommentatorsbåset. Minnen från förr skvalpade till ingen nytta alls omkring i allas hjärnor.

Därav detta inlägg. Stjälp av er bilminnen! Berätta som Stellan och IT-mamman om bilen som tutade i takt med blinkrarna och dessutom rykte som Cecilia N:s bil! Häv ur er ilskan på bilarna som liksom Helénes tvärdör i uppförsbackar och bilar som … är alldeles underbara.

Under de dryga 20 år som jag bodde hemma med mina föräldrar, hade de bara två bilar.

Stenåldern? Nej, bara 1966. Pappa fixar, jag tittar, mamma fotograferar, Broder Jakob bor i hennes mage och Bubblan går på tomgång.

Mammas och pappas första bil var en blå WV. Jag minns inget annat än att det på bakrutan satt en fastklistrad, röd fjäder, vilket var en del av kampanjen för bättre cancervård. Hylands hörna hade tydligen den första Röda-fjädern-kampanjen 1969, så här på bilden hade vi inte kunnat se någon om vi hade försökt. Däremot tittar jag med lupp på alla andra detaljer i bilden. Är vi ute i skogen med packning och en … salladsskål?

Nästa bil blev en gul Volkswagen Variant 411. Den kördes Lund–Luleå, Luleå–Frankrike, runt hela Europa och ett par extravarv runt Sverige tills jag övningsbackade den in i en stängd garagedörr 1984. Eter det körde den ett par år till, fast den fick motorstopp om man inte gasade hela tiden – även när kopplingen var nertryckt.

I några år hade vi en stuga i Hylta (dit Gulan, sedermera av naturliga skäl kallad ”Kexet” naturligtvis kördes oräkneliga gånger). En sommarmorgon 1977, var bakrutan borta. Bara så där.

– Kom allihop! Fotografering! Klättra in och på bilen! Ställ en Ica-kasse framför, det ser naturtroget ut!

Bästisgrannen i nypermanentad lugg sitter på bilden i det tomma ruthålet och lillasyster Orangeluvan i plyschoverall är på väg upp på taket. De andra är kusiner och ingifta släktingar. (Huset i Hylta måste ha varit smockfullt just denna natt.)

Själv då? Joorå, vi ärver bilar. En bil (Volvo Kombi) har vi köpt – av en gammal bankdirektör som bara körde den på söndagar. En Toyota sålde vi för en krona. En annan Toyota körde jag in i en stolpe. De stackars bilarna som hamnar hos oss får ingen vidare omvårdnad – förlåt. Båda våra nuvarande bilar är myndiga, men vi hoppas att de inte tänker flytta hemifrån än på ett tag.

——-
Andra som hoppade på bilbloggartrenden:
Översättarhelena
Ozzy
Stellan 1 och 2
IT-mamman med bil till salu
Ingela
hakke och hakke igen
Heléne
Gravallvar
Ica
Solusfemina (fast det kan vara ett eget påhitt och alls inte bilbloggardagsrelaterat)
Den blyga
Den gamle vid havet
Sandra och Sandra igen (men hon har med all säkerhet ingen aning om att hon bilbloggardagsdebuterar)

Fler? Säg till!

49 kommentarer

Synder och laster

Publicerat av Lotten Bergman den 13 mars 2007 08:32

Om vi nu ska tro på att summan av lasterna är konstant, har Hemingway förmodligen rätt när han säger:

”Jag har alltid hyst djupt misstroende mot folk som varken röker eller dricker. De har förmodligen ett par fruktansvärda, dolda laster.”

Därför är det synd att jag inte röker, eftersom det ju är en sådan enorm synd. Som rökare har man inte plats över till särskilt många andra synder. Nu kan jag ljuga, äta chips, skälla på elaka busschaufförer, strunta i cykelhjälm, roffa åt mig den skönaste kudden och ändå ha plats över till att skamlöst och bittert gå med håven samt vältra mig i tv-soffan trots att jag borde … knyppla?

När det gäller rökningen, har jag i Rowells-katalogen från 1968/69 hittat ”mode för män”. (Se även förklädesmodet.)

Det här motsvarar enligt bildtexten alla modekrav. ”Se bara på kragen! Mjuk, välskuren och snitsig. Och vilka färger! Toppen alltså!” Men jag undrar vad fotografen sa till dem.

– Håll upp ciggen, Allan! Koncentrera dig! Akta askan, du får inte tappa askan! Du Nisse, kan du titta snett diiitåt, tänk att du är rädd för ciggen eller nåt.

Här har vi en ”underbart mjuk och behaglig herrskjorta i bomullsflanell och manchetter med mellanlägg samt bröstficka med asymmetrisk knäppning”. (Ja, texten påminner om salig Ingrid Schrewelius. Hon bodde i Lund. Dit är jag på väg i detta nu.)

Uppdatering: Översättarhelena berättar i kommentarerna: ”Boussac var tydligen en fransk textilmagnat som bland annat finansierade starten av huset Dior.” Wow.

Men vad sade fotografen till pipmannen då?

– Pipan, Allan! Pipan! The selling point! Titta åt vänster båda två, nej höger, nej vänster, nej, jag menar hög… vänst…

Själv har jag bara tjuvrökt ett fåtal gånger. Sista gången som 12-åring i en snögrotta med Bästisgrannen och tre klasskompisar. (Man ska inte tjuvröka i snögrottor. Eller så ska man det för att bli avskräckt för all framtid.) Nästan allt kan avslutas och knytas ihop med ett citat. Så får det bli. Hjalmar Bergman:

”Man må säga vad man vill om ett syndigt leverne – men det är allmänbildande.”

32 kommentarer

Idag: rutigt och randigt

Publicerat av Lotten Bergman den 31 augusti 2006 08:42

Jag måste skärpa mig, platsar ju inte som modebloggare om jag bara skriver om bröst, välling och Flaubert.

Vi tar det i kronologisk ordning. Redan förr i tiden fanns det nyskapande mode. Jag drar fram Vi och vår tid från 1935 och ser att i denna kreation syddes upp i tyger med ”nya, trevliga mönster”. Två elever från salig Märthaskolan slog ett slag för ”detta ursvenska tyg, vars franka rutighet smittat av sig även på parisiska sommarkläder”. Jag tycker kreationen ser ut som den galonkostym jag hade på mig när det regnade på 1960-talet.

Ja, apropå detta årtionde –Rowellskatalogen från 1967 var också lite lagom nyskapande. Plaggkombinationen här kallas för ”damkostym med prydliga knappar tätt placerade” och är gjord i ull-polyester. (Jag är en alien: när jag läser ordet ull-polyester isar det i mina visdomständer. ) Här sitter jag på mina höga hästar och tycker att det ser förfärligt ut trots att det i texten står att det är en ”ung, fräsig ensemble i festlig färgkombination”. Men de har i alla fall inte blandat rutor och ränder huller om buller. Tack.

I Damernas värld var Anna Holtblad 1991 på språng med kläder ”för kvinnor som vill visa att former är fint, kvinnligt och sensuellt”. Nåväl, inte ser jag särskilt många kvinnliga former här, inte. Det ser visserligen bekvämt ut när man nu måste springa runt på stan och leverera tavlor ideligen, men orange gör sällan min hy riktigt rättvisa. Vad kul med sådana där örhängen, förresten – de påminner ju om Ralf Edströms polisonger från 1973.

Men vad skaaaaa vi säga om dagens annons från JC? Jag jobbade på Junior Center när jag var 16 år, och vi hade alltid på oss JC-kläder på arbetstid. Vilken tur att nu inte är då, för även om det ser nyskapande och roligt ut, tror jag att man ska fortsätta hålla rutor och ränder en liten bit ifrån varandra. Fast denna kombination stjäl ju naturligtvis uppmärksamheten från hyn.

30 kommentarer

Handstil, skrivstil … och kråkfötter

Publicerat av Lotten Bergman den 24 augusti 2006 00:44

Spring genast till Annika Bryn och kolla vad hon skrev igår: hur ser en sjuårings handstil ut idag? Inte som hennes; ett av mina barns skolböcker från ettan ser ut så här:
Men jag då? Jag rotade kvickt fram bevis och exempel och fick källaren på köpet lite mer städad. Jag hittade saknade dagböcker, barbieskor, alla breven jag skrev när jag gick på high school, ännu en låda med axelvaddar och tre par basketskor också. Förstås.

Men det här med handstilen. När jag gick i ettan skrev jag så här:
Det är g:n som ser ut som kringlor och det är a:n som ser ut som ett kroknat d. Alls inte skrivstilsvänligt. Men vad tusan, ungen ska ju inte börja lära sig skriva skrivstil förrän i fyran, tänkte … någon.

I fyran var det så dags att göra om bokstäverna och binda ihop dem. (Det där med 2b var inte klassen jag gick i, utan skrivstilsboken 2b, som kom efter 2a.)

Det var ett farligt trixande, för ibland skulle pennan lyftas från papperet, ibland skulle den det inte alls. Bokstäverna y, g, q och j skulle inte sättas ihop med efterföljande bokstäver, medan andra skulle det. Bokstaven f skulle tillverkas genom att man först åkte uppåt och gjorde en krok, och sedan åkte neråt i samma streck för att på mitten göra en pinne som ledde till nästa bokstav. Stora E skulle bindas ihop med efterföljande bokstav via mittenstrecket. Och jag försökte verkligen. Ett tag. Men det är som med perfekt fingersättning på tangentbordet eller vacker avvinkning till basketbollen när den lämnar handen på väg mot korgen eller (hu och ve och fasa och katastrof) kombinerade steg under ett aerobicspass. Jag ger upp och gör på mitt eget sätt. Idag är min handstil förfärlig, men jag brukar skylla på dåliga gener.

Här nere kan ni läsa en av exempeltexterna – en text som den tioåriga eleven 1974 skulle skriva av för att öva på snabb och lämplig handstil.
Men nu tar det ju inte slut här. Det finns en ”Nordisk Idégrupp för Handskrivning” som sannerligen inte kan ha det lätt. Jag skriver inte ens handlingslistorna för hand längre. Jag driver med gammaldags handstil i kåserier. Jag kan inte läsa mina egna anteckningar i min fiffiga anteckningsbok som jag har hängande runt halsen. Men jag citerar ur ”Handskrift omkring år 2000”:

Det kan inte förväntas, att unga i dag skall skriva som unga på 40-talet, även om de har liknande skrivbakgrund. Det finns nämligen ett naturligt samband mellan en bestämd tids uttryck på områden som t.ex. arkitektur, dagligt beteende och det grafiska uttrycket i skriften. Grafologen Annelise Garde har jämfört de ungas skrift på 70-talet och 40- talet. Skriften i vår tid är inte så regelbunden som då, utan präglas av större självständighet. Friare oformella beteenden påverkar även handskriften. Här måste vi bortse från okoncentration som kan hänvisas till slarvighet.

Okoncentration. Slarv. Oformellt beteende. Här sitter jag i ett nötskal. (Det är trångt.)

Uppdatering:
Nu har jag intervjuat en man som föddes 1913. Och antecknat för hand.
Här står det, tro’t eller ej:
Nej, när jag spelade i det estniska basketlandslaget i OS i Berlin 1936, märkte vi inget speciellt. Det var bara ordning på allt. Räta rader. Du vet, man var ju ung och brydde sig bara om bollar. Jag tror att vi kom åtta eller nia. En i laget var förresten stavhoppare, han hade det estniska rekordet jättelänge. Vet du att vi spelade på tennisbanor? När vi sedan startade KFUM i Eskilstuna 1956, visste de inte i stan vad basket var. Flickspelare kallade de oss!

48 kommentarer