Hoppa till innehåll

Etikett: mode

En långpromenad upp på Ditchling Beacon

beaconutsikt
Utsikt. Precis som på Louvren.

Jag är alltså i södra England och hälsar på kusin Ann. Hon har bott här i 29 år och undervisat tusen och en britter i konsten att tala svenska; ni anar inte hur stor andel av världens ambassadpersonal går omkring och kan prata svenska bara för att hon har lärt dem allt hon kan. Dock behöver hon hjälp med att spela svensk musik för stackarna – hon harvar fortfarande med Sven-Bertil Taube och vet då rakt inte att det finns något som heter 999 med Kent (räkneord) eller Jag kommer med VeronIca Maggio (futurum). Så vi måste förstås hjälpa henne med modern musik på svenska, där texten uttalas tydligt och grammatiken är korrekt! Skriv och länka i kommentatorsbåset!

LITEN RESERAPPORT

Idag gjorde vi Brighton osäkert. Jag köpte brallor, hattar, glasögon och en designad klänning.

ny_dress
Nej, det är inte jag på bilden. Men min klänning.
automatspolning
Och så fotograferade jag en spolknapp som är så hygienisk sååå eftersom man inte ens behöver nudda den.

Vi åkte förbi hotellet som sprängdes när Margaret Thatcher bodde där för 30 år sedan (12 oktober 1984).

hiltonfelhotell
Nej, det är inte det hotellet på bilden. Jag fotograferade nämligen fel hotell.
ellensupstairs
Sedan hälsade vi på i ett Herrskap och tjänstefolk-hus, där mitt kusinbarn bor (Upstairs).

Det är alldeles, alldeles förtjusande och fantastiskt och faktiskt helt obegripligt att de boende i huset inte har den blekaste aning om hur stor lägenheten (en tvåa) är eller när huset byggdes.

– Är det 1800-tal?

– Vet inte …

– Är det 1900-tal kanske?
– Vet inte …
– Var det så här små tvårummare från början eller har tolvrummarna renoverats för att möta nutida efterfrågan?
– Vet inte …
– Hur många bor i Brighton?
– Vet inte …
– Hur långt är det mellan Brighton och Ditchling?
– Ingen aning …
– Oj, här ser du ju havet genom fönstret! Hur långt är det till piren härifrån?
– MEN NI SVENSKAR OCH ERA JÄDRA SIFFROR!

Hemma i Ditchling igen, gick jag en ensampromenad upp på The Beacon, vilket tog ungefär två timmar. Jag fotograferade får, hundar, katter, hästar, en koblaffa och en mystisk blomma som verkar vara rönnbär i mikroformat.

xxxblio_footpatch
Jag fotograferade även oläsliga skyltar. Vandringsled till biblo?

För att inte tala om grindar som stängdes för sista gången för bra länge sedan.

stangdgrind1
1953?
stangdgrind2
1998?
sheep_dog
Och information om oroliga får.
anyperson
Samt  skylt om grind som om den inte stängs kan orsaka tumult och böter.

Jag gick och gick och gick och spände mina svaga lårmuskler så mycket som möjligt för att det hela skulle fungera som sjukgymnastik. Ett tag fick jag klättra i vad som kändes som 90-gradig lutning så att jag haffade och puffade och fick torka svett ur pannan. Uppe på en liten platå fick jag krångla mig förbi något skyltliknande av människohand tillverkat och dessutom kravla över irriterande taggtråd som faktiskt inte gjorde saken lättare. Efter krånglet och kravlet vände jag mig om för att titta på branten som jag nyss hade tagit mig uppför, och se om det gick att läsa något på det skyltliknande.

access_brant
Hoppsan.
Share
51 kommentarer

Lite tidsfördriv, bara

Jag har ju gett mig den på att genomföra #blogg100-utmaningen som innebär ett inlägg per dag i 100 dagar, vilket är lätt som en plätt inkentinken. Men det är ju så förbaskat irriterande att bli tvungen att klippa av diskussionerna som pågår i kommentatorsbåsen och som liksom inte känns färdiga. Mitt i utländska frukostdetaljer, ordgåtor, sångtexter, fästinghistorier, orddefinitioner och väderrapporter (samt allmän galenskap), kommer jag som en Storpotät med ett nytt inlägg. BLAM – KATJOFF – CIRKULERA!

1993_imaginefashion

Därför ska jag inte skriva något intressant här idag. jag ska bara skicka iväg er till

  1. Fashions of the Future as Imagined in 1893 (framtidstankar, se ovan)
  2. Remembrance of Teams Past (nostalgi)
  3. vad 1930-talets designergäng trodde om kläder i framtiden (se filmen nedan).

Såja. Nu är kanske gårdagens bås med styckefällor levande en stund till?

Share
49 kommentarer

Skor! Skor! Skor!

När jag blir stor, ska jag bli det som Rebecca Shawcross är: the Shoe Heritage Officer vid Northamptons museer. Jag förstår inte ens vad titeln betyder, men att hon är betydelsefull är självklart. Jag vill alltså vara en synnerligen viktig skokännare som har tillåtelse att samla på skor.

Rebecca Shawcross letar efter skor och kuriosa om fynden, hon vet hur klackar hänger ihop med höger- och vänsterskor och hon får minsann klappa på basketskor i storlek 57, vars ägare ser ut så här:

Han heter Carl Griffiths och står stadigare än de flesta.
Han heter Carl Griffiths och står stadigare än många andra vingelpellar.

De äldsta skorna hon har hittat till museet är från 1620, och de mest absurda är Elton Johns från musikalen Tommy 1975.

The Shoe Collection, Northampton Museums & Art Gallery
The Shoe Collection, Northampton Museums & Art Gallery

Själv lider jag ju av en olycklig kärlek till skor. Först gick jag i foträta med hålfotsinlägg, sedan bodde jag i träskor i ett helt decennium – även när snön fastnade undertill. Därefter gällde basketskor och enbart basketskor tills jag 1985–92 gick på såpass många klänningsfester att jag kunde gå i vilka högklackade, tåtrånga saker som helst. Platåskor brydde jag mig aldrig om – varken på 1970-talet eller i början av 2000-talet.

Och nu är jag tillbaka på foträtsnivån igen.

Samtidigt som jag inget hellre vill än att gå omkring i dessa 1920-talsskor.
Samtidigt som jag inget hellre vill än att gå omkring i dessa 1920-talsskor.
De här från 1874 påminner lite om 1974 års normalmode.
De här från 1874 påminner lite om 1974 års normalmode.
De här (designade av Gianni Versace) har även de ägts och burits av Elton John, som har tagit för vana att med jämna mellanrum auktionera ut sina ägodelar.
De här (designade av Gianni Versace) har även de ägts och burits av Elton John, som sympatiskt nog har tagit för vana att med jämna mellanrum auktionera ut sina ägodelar.
De här små nätta sakerna stoppade den späda drottning Victoria ner sina fötter i när hon gifte sig 1840.
I de här små nätta sakerna stoppade den då späda drottning Victoria ner sina fötter när hon gifte sig 1840.

– Men hur hänger då klackar och höger- samt vänsterskor ihop? skriker ni (den allmänbildningstörstande allmänheten).

Jo, inte förrän efter 1850-talet började skor göras i vänster- och högervarianter. Innan dess var nästan alla skor identiska, oavsett vilken fot som skulle i. Om man ska vara lite petig och känner sina fötter, så tror jag förstås att man gick in skorna och faktiskt slet dem så att de blev höger- eller vänstervridna. Men nu till det underligaste: detta med att ha likadana skor oavsett fot, höll man bara på med i ungefär 100 år! Det berodde på klackarna – klackarna ställde till det för skomakarna, som inte kunde tillverka klackeskor som inte var raka.

Ludvig XIV (1638-1715) sägs vara en av de första som klädde sig i högklackat. Här en detaljstudie.
Ludvig XIV (1638-1715) sägs vara en av de första som klädde sig i högklackat. Här en detaljstudie.

Fast ännu konstigare är det kanske att man inte uppfann skosnören förrän runt 1790. (Innan dess hade man spännen.) Och nu håller alla skosnören på att ersättas av kardborrband.

Kom nu ihåg att spotta i er högra sko innan ni tar den på er, annars kommer hin håle och tar er.

Här finns fler skor.
Här kan man läsa mer om skohistoria.

Share
70 kommentarer

Det är dags att köpa ny vårhatt

Kylan biter sig fast som hade den käkar som har låst sig. Vi kan ignorera den, skälla på den eller utmana den på en fajt. Vi väljer det senare … och köper en vårhatt.

(Nogräknade läsare kan protestera mot att våren inte är här på riktigt enligt exakta och meteorologiska uträkningar samt att hattmodet inte har påverkat oss särskilt mycket sedan ungefär 1965, men det struntar vi i.)

Men hur ska ni välja vilken hatt som passar? Hur ska ni kunna lita på modisten som säger att era kinders lyster förstärks av just denna hatt och hur i hela friden går man med en jättehatt i motvind? Jo, ni litar på mitt omdöme.

Tio goda hatt-tips för våren 2013!

Med armbågslånga handskar kunde Jean Shrimpton värma sina kalla axlar när hon ville.
1. Med armbågslånga handskar kunde Jean Shrimpton värma sina kalla axlar när hon ville.
Audrey Hepburn klädde i precis vad som helst.
2. Audrey Hepburn klädde i precis vad som helst.
Katherine Hepburn kände sig fånig när de sa åt henne att …
3. Katherine KatharineHepburn kände sig fånig när de sa åt henne att …
… allt klär en skönhet eftersom hon visste att inte ens Greta Garbo trivdes i Three Mile Island-hatten.
4. … allt klär en skönhet eftersom hon visste att inte ens Greta Garbo trivdes i Three Mile Island-hatten.
Marilyn Monroe höll på att kantra i den här kreationen.
5, Marilyn Monroe höll på att kantra i den här kreationen.
Barbra Streisand försökte smälta in eftersom hon inte gillar uppmärksamhet.
6. Barbra Streisand försökte smälta in eftersom hon inte gillar uppmärksamhet.
Liza Minnelli föregår med gott exempel. Alla borde ha plommonstop, är ju min paroll.
7. Liza Minnelli föregick med gott exempel. Att alla borde ha plommonstop är ju min paroll.
Fast om man ska ha plommonstop är det bra om de är lagom stora och sitter på ordentligt utan hattnålar.
8. Fast om man ska ha plommonstop är det bra om de är lagom stora och sitter på ordentligt utan hattnålar.
Påskäggsinspirerad hatt.
9. Påskäggsinspirerad hatt med rymdstuk imponerade på 1910-talet.
Viktoria Luise och kronprinsessan Cecilie.
10. Viktoria Luise och kronprinsessan Cecilie poserade i pickelhuvor.
Vissa hattar kan man förvara rostat bröd i.
11. Vissa hattar kan man förvara rostat bröd i.
Cary Grant röker pipa i hatt.
12. Cary Grant röker pipa i hatt.

Tio? Skrev jag inte tio? Jomen alltså alla de här hattarna kanske inte är bra tips. Bara tio, liksom.  (Kvarnhjul och pottor samt pillerburkar och melittafilt lidingömelittor är inte ens med här, men ni anar väl att jag har kämpat med att få ner antalet till tio?)

Share
89 kommentarer

Modeord – men inte A-linje, jumper och getingmidja

Implementering. Implementering. Implementering.

Implementering. Implementering.

Implementering.

Imp…

Om man säger  implementering flera gånger i rad, tappar ordet faktiskt även den lilla skärva av betydelse som det hade nyss.

Implementering. Pleminterering. Mentipletering. Plutiomentering!

Det är ett ovanligt seglivat modeord, implementering. Jag har länge försökt ta död på det som en irriterande fluga, vilket i sammanhanget är synnerligen passande jämförelse eftersom klyschor ofta valsar runt i ett par år och sedan förtvinar som modeflugor plägar göra. För modeord förlorar sin betydelse; det är det som är problemet.

Skärmavbild 2013-02-27 kl. 16.32.44

I en gammal artikel i DN hittar jag flera fantastiska exempel på meningar som egentligen bara är fluff:

  • För att vara en verkligt smart bottomliner i vår bransch måste man vara en passionerad topliner.
  • Recessionen får kännbara effekter för företaget.
  • Som den bank med flest kunder i Sverige kom vi i centrum för en omfattande medial uppmärksamhet.
  • Precis som nedgången kom hastigt, kan uppgången komma mycket snabbare än vad många idag tror.

Det är visserligen en viss skillnad mellan urblekta modeuttryck som används för ofta (men som en gång i tiden var både fräscha och upplyftande) och klyschor som inte betyder något egentligen utan bara är trötta och banala stereotyper – men en sak har de gemensamt: de är intressanta tidsdokument.

I slutet av 1890-talet sa man ofta suggerera eftersom Baudelaire tydligen gillade ordet och folk ville vara lite som Baudelaire. Man slet också (enligt Svensk uppslagsbok, Svensk etymologisk ordbok samt Nordisk familjebok) ut ord som försumpa, spröda toner, uppmarsch, tidsenlig, varsel (som i varning), uppkomling, självhävdelse och plattform (!). I början av 1900-talet sa man tipptopp så ofta att språkkonnässörerna blev alldeles knollriga. Tänk er hur Greta Garbo i baddräkt, med beslöjad röst säger:

– … tipptopp …?
– … tipptopp …?

I Svensk Tidskrift var lektor Gustaf Jacobson år 1940 oerhört putt på modeorden:

”En annan orsak till språkets utarmning är modeordens och
slagordens överhandtagande, vilket är så mycket mer ödesdigert, som
dessa ofta äro av utländsk extraktion. Alla tiders (eller ännu bättre
alla tajders), jätte-, gå in för, forma sig till, gestalta sig som, 
sports-betonad, tjusig, flott, vårt avlånga land, skallbasen, övertänd, 
spolierad, demolerad, last but not least, anno dazumal, filmfront och alla
andra fronter — vem känner icke alla dessa modeord, som plötsligt
dyka upp, intill leda upprepas, undantränga andra ord och skapa en
språklig likriktning, som verkar förtorkande.”

Intresseklubben antecknar, hade jag nu kunnat säga som man gjorde för 25 år sedan. Och idag hade jag naturligtvis med bekymrad panna mumlat något om utmanande marknad … turbulent år … med kunden i fokus … tills alla hade förstått allvaret i frågan.

Eller så fokuserar jag helt enkelt på helt andra modeord.

Implementering av plattityd.
Implementering av plattityd.

 

Uppdatering med modeordsbidrag från kommentatorerna:

  • evidens
  • värdegrund
  • helikopterperspektiv
  • klockrent
  • perspektiv i
  • hur landar vi i det här?
  • ligga i framkant utanför boxen
  • ta höjd för
  • legendar
  • facilitera
  • verkshöjd (fast kanske ok som fackuttryck)
  • hygienfaktor
  • hälsosam
Share
76 kommentarer

Kalasbyxor!

På många bilder från min barndom har jag på mig en minikjol som knappt täcker rumpan. Förvånansvärt ofta har jag kringlor i håret trots att modet sade ”långt och utsläppt”. Ibland har jag träskor – och nästan alltid har jag kalasbyxor.

Kalasbyxor?

(Nu är ni många som skakar på huvudet. Men ni förstår att jag springer mellan whiskyboksöversättningen med peat in the nose och toffee on the palate samt föreläsningar om svenska skrivregler och radioprat att jag inte hinner uppleva annat än  just kalasbyxor här och nu.)

Så här såg jag ut i tvåårsåldern:

Kolla! Röda kalasbyxor!
Kolla! Röda kalasbyxor!

I förra veckan blev jag tvungen att läsa på om ordet kalasbyxor på grund av ett radioinslag. (En gång i veckan pratar jag i radio om ord, konstiga uttryck och dess ursprung.) Till en början var det en lika trist och tråkig läsning som de flesta etymologier plägar vara: damerna drog förr i tiden ett par tjocka, oömma, grovstickade strumpbyxor över sina sidenstrumpor med söm bakpå innan de skulle gå på kalas (emedan det alltid förr i tiden var sådant väder att både mamelucker och ribbade strumpbyxor samt pampuscher kräfvdes). När damerna sedan kom fram till festen, drog de av sig kalasbyxorna och gjorde stor entré med benen glänsande av siden.

Boring.

En annan teori är att någon läste fel på ett amerikanskt paket med panty hose.

Party hose? Aha, kalasbyxor!
Party hose? Aha, kalasbyxor!

Jag är sååå nöjd med party hose-förklaringen att jag har bestämt mig för att det är den som är rätt. Och nästan varje dag ikläder jag mig numera randiga kalasbyxor.

Ring arbetsmiljökontrollanten! (Bilden är inte arrangerad. Jag sitter precis så där exakt nu.)
Ring arbetsmiljökontrollanten! (Bilden är inte arrangerad. Jag sitter precis så där exakt nu. Röran beror inte på mig.)
Share
64 kommentarer

Att hålla sig till ämnet

Man sitter där på en trevlig middag och så tar någon upp ämnet nylonstrumpor – och vips handlar diskussionen om vilken hockeyspelare det var som i NHL gjorde succé med svart nagellack. På en tand. (Det är så här rykten sprids: vi har inte klargjort vem hockeyliraren var.)

Associationsbanorna må vara triviala, men ibland skapar de storverk. Jag bläddrar i en bok som heter Connections (James Burke, 1975) och som handlar om hur uppfinningar via associationer och slumptillfällen hänger ihop. Visste ni t.ex. att den de brittiska kossorna bodde med människorna inne i städerna tills järnvägen uppfanns? När man på 1800-talet kunde börja forsla mjölken via tåg, fick korna (äntligen) flytta ut på landet.

Typisk mjölktågskrock.
Typisk mjölktågskrock, tydligen.

Men från mjölk till något annat. Här ska göras tvära kast.

Automatisering was da shit på 1700-talet; t.ex. gjorde man ju vävmaskiner med hålkort. (”Ju” skriver jag för att när kommentatorsbåset häromdagen inte höll sig till ämnet, diskuterades hålkorten och vävarna.) Detta utvecklades till en storindustri när Napoleon kom hem från Egypten med mönstrade sjalar i bagaget. De blev så populära att väverierna gick för högtryck och simsalabim, vandrade hålkorten in i datorerna under 1900-talet.

Och nu ska jag inte hålla mig till ämnet (vilket det nu är). Jag har hittills bara gått som katten kring het gröt för att få orsak att publicera en bild från min klädbibel från 1973: Rowells postorderkatalog.

”Tuffa vårflickor i nya modekvaliteten chambray."
”Tuffa vårflickor i nya modekvaliteten chambray.”

Allt utom bildkvalitén är fantastiskt. (Klicka på bilden så blir den större.) Byxornas skärning i skrevet, illröda knappar för säkerhets skull om någon skulle sakna något att fästa blicken på, skorna, decimeterfållen … åh.

”Funktionell, lagom tuff DRESS I CHAMBRAY – sommarlätt tvåskaftsvävd 100 % bomull. JACKA i figurnära modell med effektstickningar. Snitsig svalvingekrage och blixtlås fram.”

Va? Lagom tuff, snitsig och svalvingekrage!

Längre ner kan man läsa om en ”störtskön, fräsig dress” och ”byxor i snitsig modell som sitter ’tajt’ över höfterna”. Men det är inte allt. För vad motsvarar 159 kronor i 2011 års penningvärde? Jo 990 kronor! (Fast då ingår nitmarkeringarna förstås.)

Men nu måste vi definiera det där tyget som heter chambray: ”Tyg med varpen enfärgat kulört och en väft som alltid är vit. Varpen består av två trådar parallellt och väften av enkeltråd. Bindningstekniken är tuskaft, och materialet oftast bomull.”

Men vem var den där hockeyspelaren egentligen?

Share
104 kommentarer

Modebloggare Bergman tittar in i framtiden

Om det är som det sägs, att vi (i hela världen även om det bara är i-länderna som räknas) är på väg ner i en monetär depression som kommer att vara i ett okänt antal år, måste jag genast se till att bli modebloggare. För när det krisar i finanserna, blir modeskaparna så himla kreativa och påhittiga.

Sägs det.

Om man nu kan säga att ett helt årtionde har ett mode, så är detta 1930-talets.
Om man nu kan säga att ett helt årtionde har ett mode, så är detta 1930-talets.

Men låt mig nu gå i förväg och tala om vad jag tycker att modeskaparna har glömt bort under de senaste decennierna.

Hattarna. Allvarligt talat: skärpning! Varför bär vi inte alla hatt? Fatta vilket uppsving i material, hantverkskunnande och köpsug som väntar runt hörnet. Hatthyllorna tyngs nu av återvinningslådor och skiftnycklar istället för små nätta pillerpurkar och strutsfjädrar samt plommonstop! Med en hattinvasion behöver ingen bry sig om bad hair day eller plattång längre! (Okejrå, plattångstillverkarna kommer att få det sämre.)

Audrey Hepburn.
Audrey Hepburn i blåfärgade cornflakes.

Kragarna. Fadermördarn (en jättehård krage med snibbar som står rakt upp), kravatten, prästkragen, medicikragen och schillerkragen kan ju piffa upp den allra tråkigaste tisha. Och löskragar som man kan ta loss och tvätta bara den och inte hela utstyrseln måste det förstås vara! (Och så förtränger vi polokragen och tvättmedelstillverkarnas vinstvarningar.)

Filip III av Spanien.
Filip III av Spanien kunde inte tappa hakan.

Knätofsarna. Håll med om att alltför lite fokus ligger på knäregionen inom modet. Precis som att man har en slipssamling eller rent av en halsbandskollektion, borde någon leda oss in i knätofseran.

Rachard Sackville med stöd för knäskålarna.
Rachard Sackville med stöd för knäskålarna.

Dekolletagen. Japp, jag tycker att urringningarna är trista nuförtiden. Precis som när det gäller löskragarnas återuppståndelse borde urringningarna få sitt. (Vi som inte är så välutrustade kan få dispens och ha kragkreationer som drar blickarna till sig istället.)

Sophia Loren spanar in Jayne Mansfields silverbricka.
Sophia Loren spanar in Jayne Mansfields silverbricka.

När jag tänker närmare på saken är dekolletagets länk till kragen fullt logisk: colet betyder krage. Ni ser – jag är inte bara modebloggare utan även etymolog.

Uppdatering: Ni som inte läser i kommentatorsbåset har missat blygdkapslar, damasker, näsvärmare, pärlkragar (blott 199 kr på H&M!), navelkapslar, bahytter och yllegubbkepsar. Just sayin’.

Share
40 kommentarer

En lustiger hatt

Jag struntar i om ni är rojalister eller republikaner och huruvida ni bryr er om eller hatar kungliga bröllop eller bröllop över huvud taget. Jag satte på tv:n med en lunchmacka i handen och höll på att trilla rakt in skärmen när jag såg ett par beigerosa Musse Pigg-öron i kyrkan:

Musses öron ser ni precis i mitten av bilden.
Musses öron ser ni precis i mitten av bilden.

Snabbt fick jag upp den allestädes närvarande stackars kameran som om den har en hjärna och ett medvetande nog inte mår så bra av alla konstiga syner. Jag satt precis som alla andra i London så här i en halvtimme:

Att min kamera är riktad mot en sketen tv-bild är en helt annan sak.
Att min kamera är riktad mot en sketen tv-bild är en helt annan sak.

Tjejen med konstverket på skallen är tydligen ett av de två svarta fåren i den kungliga familjen – Charles’ lillebror Andrews dotter Beatrice.

Alla hade hatt i kyrkan. Men få såg ut så här.
Alla hade hatt i kyrkan. Men få såg ut så här.

(Ni ser att hon petar sig lite i näsan där? Det där runs in the family för när Charles klev in i kyrkan torkade han med handen av snoret från nästippen och ställde sig sedan och skakade hand med en farlig massa folk.)

Säga vad man vill om mode – så jättemedveten är jag inte även om det är intressant med estetik. Visserligen kan jag fastna i modetidningar från 1940-talet och dregla över en Rowellskatalog från 1971 – men dagens mode hänger jag inte med i eftersom jag bara är fast i jeans- och hoodieträsket.

Men tänk om alla började ha hatt! Med hattnålar! Tänk om man modebloggarna listade snygga hattar och jag varje år fick gå ut och köpa den där vårhatten som jag suktar så efter (som passar med den röda favorithoodien). Se bara så chic jag skulle kunna vara och hur intensivt jag skulle kunna suga på skalmarna:

Audrey Hepburn har fingrar, cigaretter och glasögon i munnen på väldigt många bilder.
Audrey Hepburn har fingrar, cigaretter och glasögon i munnen på väldigt många bilder.

Nu ska jag och plommonstopet gå på promenad. Tiddeldoo!

Share
13 kommentarer

Kalsonger, kalsonger, överallt dessa kalsonger

Jag tyckte faktiskt om axelvaddarna på 1980-talet. Faktum är att jag inte slutade tycka om dem och sanningen är dessutom att jag har sparat dem i en låda i källaren. So shoot me.

Däremot tyckte jag aldrig om platåskor – varken på 1970- eller i början av 2000-talet. Och modet med de blottade magarna ansåg jag mig vara för gammal för. Nu ska man tydligen ha jeansleggings, vilka jag har lite svårt för. Tantturban hoppas jag att jag slipper ha på mig, särskilt i kombination med leggingsarna. Tubsockar i pumps gillade jag aldrig. Killar med bakåtslickat vaxhår tycker jag ser lite läskiga ut.

Jag är helt enkelt intresserad av mode, men vill sällan hänga med i det. So call me a mespropp.

Men nu måste vi tala om besvär – av modet orsakade syndrom och sjukdomar. Kalla kalsonger, blöta kalsonger, kalsonger av alla de slag och överallt fascinerar mig alldeles otroligt mycket. För de är banne mig lika svåra att hålla på plats som någonsin en för djup urringning och ett par flyende bröst. Det fixas och trixas och pillas och dras i dem hela tiden. (Smygfotar jag killrumpor? Javisst, och mina barn skäms inte ett dugg för mig. Harrrkl.)

Om jag har förstått saken rätt, är detta den ultimata placeringen: badbrallan strax ovanför bredaste punkten och de dyra kalsongernas märke väl synligt. Killen i bakgrunden måste snart dra upp och ordna till, för han visar för mycket kalsong.

 

De här fyra står snyggt och tryggt och med alla linningar på plats. De fixar till dem på millimetern när.

 

Se, här har vi två som ringde varandra på morgonen för att matcha så mycket som möjligt.

 

Japp, mycket lyckad posering, perfekt häng och stuk.

 

Ojojoj, ajajaj, hallåhallå, dra upp! (Intressant, den där kalsongen ser ju ut lite som en tapet.)

Vän av ordning har ju en och annan gång hjälpt pojkarna upp med brallorna när de har varit på väg söderut. Men modet och min fascination för detsamma tycks pågå utan avbrott i vad … tre år nu? Jag frågade en 22-åring i vänkretsen om det inte var obekvämt med kalla kalsonger som aldrig torkar.

– Obekvämt? Vaddå? Jag fattar inte vad du menar. Det som är obekvämt är ju de där innerbyxorna med små hål i som skaver och … skaver. Om man inte har kalsonger dårå.
– Och när grenen hänger ner i knähöjd, är det inte svårt att gå då?
– Ska ni säga, ni som har högklackade skor!

Har jag inte alls, så det så. Men nu till dagens avslöjande! Tutelitut!

Revelation och scoop i ett:
Detta mode har gett inte bara (enligt säker källa som lät som Deep Throat) urinvägsinfektioner utan även extrajobb för sjukgymnaster. Grabbarna som måste gå med speciell höftföring och krypa ihop lite som ishockeyspelare och samtidigt puta med rumpan för att inte brallorna ska halka ner från ekvatorn, drabbas av begränsad höftrörlighet. Höftböjaren måste alltså stretchas för att inte grabbarna ska drabbas av svankrygg och ankstjärt.

Sickna roliga syndrom förresten: svankrygg och ankstjärt. (Liktornar låter också roligt, men har ju ingenting med detta att göra.)

Apropå svårt mode: tänk att hantera sin tajta kjol lika smidigt som Elizabeth Taylor i inledningen här. (Cat on a Hot Tin Roof, 1958.) Snygglot Newman kommer in efter 45 sekunder – bra mycket mer bekvämt klädd.

Slutsats? Jag vet inte. Men jag föredrar nog en jeansrumpa utan kalsongvy. So call me a bakåtsträvare, jag vill ju till och med ha vårhatt.

Share
37 kommentarer