Etikett: mode

Modebloggen: syfilis

Publicerat av Lotten Bergman den 23 april 2015 00:20

Vi prenumererar fortfarande – i perioder – på papperstidningar. Om kassan är skral, säger vi upp dem alla (utom Illustrerad vetenskap, för den köper Orangeluvan åt oss). Lokaltidningen måste vi ha för att läsa om barnens och spanjorens bedrifter på basketplanerna och de stockholmska ”rikstidningarna” har vi för att … [jag kommer inte riktigt på någon orsak, så ni får hitta på en själva].

En av tidningarna är ”Världens historia”, där det senaste numret har en fantastiskt intressant artikel som handlar om hur syfilis skapade ett mode. Jag är lite extra intresserad av syfilis eftersom jag har en förfader … nej, vi låter 12-åriga Lotten berätta denna pärla till släkthistoria. Så här står det i min dagbok från julafton 1976, när min farbror berättade om lifvet och nyttiga ting att veta:

”Sedan berättade han om en gammal släkting som var veterinär, men blev biten av en ko och fick stelkramp och dog. Flera år senare visade det sig att han hade dött av syfilis, som är en snoppsjukdom.”

Om man inte behandlas för syfilis, får man under de två första åren sår både här och där. Såren i ansiktet är förstås besvärande, men i slutet av 1400-talet sminkade man helt sonika över blemmorna och blåsorna och klistrade på falska födelsemärken på det som inte kunde döljas med vitt puder. Håravfallet dolde man med stora, lockiga mittbene-peruker som ingen någonsin fick lust att sätta upp i hästsvans eller fläta.

peruk_syfilis — Peruker, bleka ansikten och moucher.

Men de allra besvärligaste utslagen satt ju i skrevet: rinnande var, stank, smärta och bedrövligheter. För att den sjuke skulle kunna röra sig bland folk fick hela klabbet packas in i stora bandage och plåster. Hur döljer man detta paket?

Jo, man framhäver det!

Blygdkapseln uppstod alltså för att det var svårt att dölja bänglet i brallan. Henrik VIII av England (1491–1547), han som gifte sig med sex släktingar, var den som gjorde kapseln till en innegrej bland adeln. Vad fruarna (eller andra kvinnor för den delen) ansåg om detta i våra ögon absurda mode, förtäljer inte historien.

Så … här står jag nu och säger att puder, peruker, smink och framhävande av de ädla delarna är absurt? Vad kommer man att säga om vårt moderna mode någon gång i framtiden (när ingen längre kan läsa bokstäver och man på runskriftsvis får chansa lite) när man gör utgrävningar och hittar Damernas Värld från 1957, Vecko-Revyn från 1986, Amelia från 1995 och en och annan blogg från 2015?

Kanske resonerar man i framtiden så här om bilderna nedan!

damernasvarld_1957 — 1. Damernas Värld 1957: ”Nariga och fläckiga händer gömdes i handskar medan tyget i klänningen med hjälp av flytande kristaller faktiskt anpassade sig som en kameleont efter just utslagen. Den blev helt enkelt prickig.”

innvrevynnr29_1986_lenaph — 2. Vecko-Revyn 1986: ”Kvinnor blottade gärna naveln eftersom den var en klassmarkör ungefär som kastmärket i Indien.”

amelia_1998 — 3. Amelia 1995: ”Män bar kjol under denna tid och kvinnor nästan inga kläder alls eftersom deras ben var för alltid fastlåsta av armarna och benkläder därför inte gick på dem.”

Louis-Vuittondyrbag — 4. Modeblogg 2015: ”Louis-Vuittons telefonsladdsryggsäck skapades till de korkskruvslockiga 1500-talsperukernas ära när människor med kontorsjobbsrelaterad muskelbrist inte längre orkade hålla i sina mobiltelefoner.”

Inga_Tidblad_1944 — Vecko-Revyn 1944: ”Men ojojoj. Ack. Inga Tidblad i vitt puder, stor peruk och mouche mådde kanske inte så bra?”

86 kommentarer

Tillbaka till framtiden: 2015

Publicerat av Lotten Bergman den 1 januari 2015 01:57

I oktober händer det saker i filmbranschen eftersom Tillbaka till framtiden II utspelar sig just i oktober 2015.

Alla Tillbaka till framtiden-fans är ganska stillsamt fascinerade över det som stämmer i filmen jämfört med dagens verklighet: att vi tittar på 3D-filmer, har jättebreda tv-apparater med videokonferenser (Skype) på väggarna, att vi har små handdatorer samt att vi är väldigt fokuserade på att ha koll på telefonen hela tiden.

Men vet ni vad som sägs i filmen som är helt bortitok? Jo, att faxen är det bästa sättet om man vill kommunicera snabbt. Tihi och fniss samt fnitter. Oj, vad jag har faxat i mina dar (på Nationalencyklopedin till ungefär 1998), men ojojoj, vad jag inte faxar längre. Faktum är att jag trodde att faxvärlden var utdöd och att faxmaskinernas kyrkogård var full, tills jag förstod att det fortfarande finns branscher där faxen styr allt.

Å andra sidan brukar jag ha fel inom fackområden där jag helt enkelt inte vet vad jag talar om. Igår försökte jag delta i en diskussion om vilket bryne som är bäst.

– Jag brukar skära tomater med gaffel – för de är vassare än våra knivar.

De tre som lyssnade på mig skakade på huvudet eller lade det medlidsamt på sniskan. Och fortsatte prata om diamantbryne, striglar och kalcedon.

Eller när jag i lördags försökte förstå hur ett löpband egentligen funkar och till sist förstod att en skruv har fyra olika mått och att jag faktiskt inte alls behöver förstå hur ett löpband funkar utan bara ställa mig på det, trycka på en knapp och springa. [tråkkollaps]

Men det var inte det jag skulle berätta. Jag tänkte bara visa upp dubbelslipsen som Marty har på sig 2015 eftersom det faktiskt är dags att skapa nya modetrender.

När såg vi något nytt senast? Dog modeinnovationerna ut med platåträskorna? I brist på fantasi skulle jag (som bekant) gärna köra en repris med axelvaddar och vårhattar på alla och envar. Och polisonger! (Men bara för att både ordet och håret är roligt. Inte för att det är snyggt.)

Peter Gilmore as James Onedin — Polisong-Peter.

Nu har jag googlat lite och förstått att det varken blir polisonger eller platåträskor 2015. Det blir … genomskinliga kläder. Åh, så förtjusande.

Nej, då ikläder jag mig hellre en soffbokhylla. Den här har söstra mi Orangeluvan hittat på auktion (men inte köpt):

Tillbaka till dåtiden!

45 kommentarer

En långpromenad upp på Ditchling Beacon

Publicerat av Lotten Bergman den 1 augusti 2014 01:19

beaconutsikt — Utsikt. Precis som på Louvren.

Jag är alltså i södra England och hälsar på kusin Ann. Hon har bott här i 29 år och undervisat tusen och en britter i konsten att tala svenska; ni anar inte hur stor andel av världens ambassadpersonal går omkring och kan prata svenska bara för att hon har lärt dem allt hon kan. Dock behöver hon hjälp med att spela svensk musik för stackarna – hon harvar fortfarande med Sven-Bertil Taube och vet då rakt inte att det finns något som heter 999 med Kent (räkneord) eller Jag kommer med VeronIca Maggio (futurum). Så vi måste förstås hjälpa henne med modern musik på svenska, där texten uttalas tydligt och grammatiken är korrekt! Skriv och länka i kommentatorsbåset!

LITEN RESERAPPORT

Idag gjorde vi Brighton osäkert. Jag köpte brallor, hattar, glasögon och en designad klänning.

ny_dress — Nej, det är inte jag på bilden. Men min klänning.

automatspolning — Och så fotograferade jag en spolknapp som är så hygienisk sååå eftersom man inte ens behöver nudda den.

Vi åkte förbi hotellet som sprängdes när Margaret Thatcher bodde där för 30 år sedan (12 oktober 1984).

hiltonfelhotell — Nej, det är inte det hotellet på bilden. Jag fotograferade nämligen fel hotell.

ellensupstairs — Sedan hälsade vi på i ett Herrskap och tjänstefolk-hus, där mitt kusinbarn bor (Upstairs).

Det är alldeles, alldeles förtjusande och fantastiskt och faktiskt helt obegripligt att de boende i huset inte har den blekaste aning om hur stor lägenheten (en tvåa) är eller när huset byggdes.

– Är det 1800-tal?

– Vet inte …

– Är det 1900-tal kanske?
– Vet inte …
– Var det så här små tvårummare från början eller har tolvrummarna renoverats för att möta nutida efterfrågan?
– Vet inte …
– Hur många bor i Brighton?
– Vet inte …
– Hur långt är det mellan Brighton och Ditchling?
– Ingen aning …
– Oj, här ser du ju havet genom fönstret! Hur långt är det till piren härifrån?
– MEN NI SVENSKAR OCH ERA JÄDRA SIFFROR!

Hemma i Ditchling igen, gick jag en ensampromenad upp på The Beacon, vilket tog ungefär två timmar. Jag fotograferade får, hundar, katter, hästar, en koblaffa och en mystisk blomma som verkar vara rönnbär i mikroformat.

xxxblio_footpatch — Jag fotograferade även oläsliga skyltar. Vandringsled till biblo?

För att inte tala om grindar som stängdes för sista gången för bra länge sedan.

sheep_dog — Och information om oroliga får.

anyperson — Samt skylt om grind som om den inte stängs kan orsaka tumult och böter.

Jag gick och gick och gick och spände mina svaga lårmuskler så mycket som möjligt för att det hela skulle fungera som sjukgymnastik. Ett tag fick jag klättra i vad som kändes som 90-gradig lutning så att jag haffade och puffade och fick torka svett ur pannan. Uppe på en liten platå fick jag krångla mig förbi något skyltliknande av människohand tillverkat och dessutom kravla över irriterande taggtråd som faktiskt inte gjorde saken lättare. Efter krånglet och kravlet vände jag mig om för att titta på branten som jag nyss hade tagit mig uppför, och se om det gick att läsa något på det skyltliknande.

51 kommentarer

Lite tidsfördriv, bara

Publicerat av Lotten Bergman den 9 april 2014 23:15

Jag har ju gett mig den på att genomföra #blogg100-utmaningen som innebär ett inlägg per dag i 100 dagar, vilket är lätt som en plätt inkentinken. Men det är ju så förbaskat irriterande att bli tvungen att klippa av diskussionerna som pågår i kommentatorsbåsen och som liksom inte känns färdiga. Mitt i utländska frukostdetaljer, ordgåtor, sångtexter, fästinghistorier, orddefinitioner och väderrapporter (samt allmän galenskap), kommer jag som en Storpotät med ett nytt inlägg. BLAM – KATJOFF – CIRKULERA!

Därför ska jag inte skriva något intressant här idag. jag ska bara skicka iväg er till

Fashions of the Future as Imagined in 1893 (framtidstankar, se ovan)
Remembrance of Teams Past (nostalgi)
vad 1930-talets designergäng trodde om kläder i framtiden (se filmen nedan).

Såja. Nu är kanske gårdagens bås med styckefällor levande en stund till?

49 kommentarer

Skor! Skor! Skor!

Publicerat av Lotten Bergman den 4 april 2013 00:40

När jag blir stor, ska jag bli det som Rebecca Shawcross är: the Shoe Heritage Officer vid Northamptons museer. Jag förstår inte ens vad titeln betyder, men att hon är betydelsefull är självklart. Jag vill alltså vara en synnerligen viktig skokännare som har tillåtelse att samla på skor.

Rebecca Shawcross letar efter skor och kuriosa om fynden, hon vet hur klackar hänger ihop med höger- och vänsterskor och hon får minsann klappa på basketskor i storlek 57, vars ägare ser ut så här:

Han heter Carl Griffiths och står stadigare än de flesta. — Han heter Carl Griffiths och står stadigare än många andra vingelpellar.

De äldsta skorna hon har hittat till museet är från 1620, och de mest absurda är Elton Johns från musikalen Tommy 1975.

The Shoe Collection, Northampton Museums & Art Gallery

Själv lider jag ju av en olycklig kärlek till skor. Först gick jag i foträta med hålfotsinlägg, sedan bodde jag i träskor i ett helt decennium – även när snön fastnade undertill. Därefter gällde basketskor och enbart basketskor tills jag 1985–92 gick på såpass många klänningsfester att jag kunde gå i vilka högklackade, tåtrånga saker som helst. Platåskor brydde jag mig aldrig om – varken på 1970-talet eller i början av 2000-talet.

Och nu är jag tillbaka på foträtsnivån igen.

Samtidigt som jag inget hellre vill än att gå omkring i dessa 1920-talsskor.

De här från 1874 påminner lite om 1974 års normalmode.

De här (designade av Gianni Versace) har även de ägts och burits av Elton John, som har tagit för vana att med jämna mellanrum auktionera ut sina ägodelar. — De här (designade av Gianni Versace) har även de ägts och burits av Elton John, som sympatiskt nog har tagit för vana att med jämna mellanrum auktionera ut sina ägodelar.

De här små nätta sakerna stoppade den späda drottning Victoria ner sina fötter i när hon gifte sig 1840. — I de här små nätta sakerna stoppade den då späda drottning Victoria ner sina fötter när hon gifte sig 1840.

– Men hur hänger då klackar och höger- samt vänsterskor ihop? skriker ni (den allmänbildningstörstande allmänheten).

Jo, inte förrän efter 1850-talet började skor göras i vänster- och högervarianter. Innan dess var nästan alla skor identiska, oavsett vilken fot som skulle i. Om man ska vara lite petig och känner sina fötter, så tror jag förstås att man gick in skorna och faktiskt slet dem så att de blev höger- eller vänstervridna. Men nu till det underligaste: detta med att ha likadana skor oavsett fot, höll man bara på med i ungefär 100 år! Det berodde på klackarna – klackarna ställde till det för skomakarna, som inte kunde tillverka klackeskor som inte var raka.

Ludvig XIV (1638-1715) sägs vara en av de första som klädde sig i högklackat. Här en detaljstudie.

Fast ännu konstigare är det kanske att man inte uppfann skosnören förrän runt 1790. (Innan dess hade man spännen.) Och nu håller alla skosnören på att ersättas av kardborrband.

Kom nu ihåg att spotta i er högra sko innan ni tar den på er, annars kommer hin håle och tar er.

Här finns fler skor.
Här kan man läsa mer om skohistoria.

70 kommentarer

Modeord – men inte A-linje, jumper och getingmidja

Publicerat av Lotten Bergman den 27 februari 2013 16:57

Implementering. Implementering. Implementering.

Implementering. Implementering.

Implementering.

Imp…

Om man säger implementering flera gånger i rad, tappar ordet faktiskt även den lilla skärva av betydelse som det hade nyss.

Implementering. Pleminterering. Mentipletering. Plutiomentering!

Det är ett ovanligt seglivat modeord, implementering. Jag har länge försökt ta död på det som en irriterande fluga, vilket i sammanhanget är synnerligen passande jämförelse eftersom klyschor ofta valsar runt i ett par år och sedan förtvinar som modeflugor plägar göra. För modeord förlorar sin betydelse; det är det som är problemet.

Skärmavbild 2013-02-27 kl. 16.32.44

I en gammal artikel i DN hittar jag flera fantastiska exempel på meningar som egentligen bara är fluff:

För att vara en verkligt smart bottomliner i vår bransch måste man vara en passionerad topliner.
Recessionen får kännbara effekter för företaget.
Som den bank med flest kunder i Sverige kom vi i centrum för en omfattande medial uppmärksamhet.
Precis som nedgången kom hastigt, kan uppgången komma mycket snabbare än vad många idag tror.

Det är visserligen en viss skillnad mellan urblekta modeuttryck som används för ofta (men som en gång i tiden var både fräscha och upplyftande) och klyschor som inte betyder något egentligen utan bara är trötta och banala stereotyper – men en sak har de gemensamt: de är intressanta tidsdokument.

I slutet av 1890-talet sa man ofta suggerera eftersom Baudelaire tydligen gillade ordet och folk ville vara lite som Baudelaire. Man slet också (enligt Svensk uppslagsbok, Svensk etymologisk ordbok samt Nordisk familjebok) ut ord som försumpa, spröda toner, uppmarsch, tidsenlig, varsel (som i varning), uppkomling, självhävdelse och plattform (!). I början av 1900-talet sa man tipptopp så ofta att språkkonnässörerna blev alldeles knollriga. Tänk er hur Greta Garbo i baddräkt, med beslöjad röst säger:

I Svensk Tidskrift var lektor Gustaf Jacobson år 1940 oerhört putt på modeorden:

”En annan orsak till språkets utarmning är modeordens och
slagordens överhandtagande, vilket är så mycket mer ödesdigert, som
dessa ofta äro av utländsk extraktion. Alla tiders (eller ännu bättre
alla tajders), jätte-, gå in för, forma sig till, gestalta sig som,
sports-betonad, tjusig, flott, vårt avlånga land, skallbasen, övertänd,
spolierad, demolerad, last but not least, anno dazumal, filmfront och alla
andra fronter — vem känner icke alla dessa modeord, som plötsligt
dyka upp, intill leda upprepas, undantränga andra ord och skapa en
språklig likriktning, som verkar förtorkande.”

Intresseklubben antecknar, hade jag nu kunnat säga som man gjorde för 25 år sedan. Och idag hade jag naturligtvis med bekymrad panna mumlat något om utmanande marknad … turbulent år … med kunden i fokus … tills alla hade förstått allvaret i frågan.

Eller så fokuserar jag helt enkelt på helt andra modeord.

Uppdatering med modeordsbidrag från kommentatorerna:

evidens
värdegrund
helikopterperspektiv
klockrent
perspektiv i
hur landar vi i det här?
ligga i framkant utanför boxen
ta höjd för
legendar
facilitera
verkshöjd (fast kanske ok som fackuttryck)
hygienfaktor
hälsosam

76 kommentarer

Kalasbyxor!

Publicerat av Lotten Bergman den 27 mars 2012 20:31

På många bilder från min barndom har jag på mig en minikjol som knappt täcker rumpan. Förvånansvärt ofta har jag kringlor i håret trots att modet sade ”långt och utsläppt”. Ibland har jag träskor – och nästan alltid har jag kalasbyxor.

Kalasbyxor?

(Nu är ni många som skakar på huvudet. Men ni förstår att jag springer mellan whiskyboksöversättningen med peat in the nose och toffee on the palate samt föreläsningar om svenska skrivregler och radioprat att jag inte hinner uppleva annat än just kalasbyxor här och nu.)

Så här såg jag ut i tvåårsåldern:

I förra veckan blev jag tvungen att läsa på om ordet kalasbyxor på grund av ett radioinslag. (En gång i veckan pratar jag i radio om ord, konstiga uttryck och dess ursprung.) Till en början var det en lika trist och tråkig läsning som de flesta etymologier plägar vara: damerna drog förr i tiden ett par tjocka, oömma, grovstickade strumpbyxor över sina sidenstrumpor med söm bakpå innan de skulle gå på kalas (emedan det alltid förr i tiden var sådant väder att både mamelucker och ribbade strumpbyxor samt pampuscher kräfvdes). När damerna sedan kom fram till festen, drog de av sig kalasbyxorna och gjorde stor entré med benen glänsande av siden.

Boring.

En annan teori är att någon läste fel på ett amerikanskt paket med panty hose.

Jag är sååå nöjd med party hose-förklaringen att jag har bestämt mig för att det är den som är rätt. Och nästan varje dag ikläder jag mig numera randiga kalasbyxor.

Ring arbetsmiljökontrollanten! (Bilden är inte arrangerad. Jag sitter precis så där exakt nu.) — Ring arbetsmiljökontrollanten! (Bilden är inte arrangerad. Jag sitter precis så där exakt nu. Röran beror inte på mig.)

64 kommentarer

Att hålla sig till ämnet

Publicerat av Lotten Bergman den 28 november 2011 00:03

Man sitter där på en trevlig middag och så tar någon upp ämnet nylonstrumpor – och vips handlar diskussionen om vilken hockeyspelare det var som i NHL gjorde succé med svart nagellack. På en tand. (Det är så här rykten sprids: vi har inte klargjort vem hockeyliraren var.)

Associationsbanorna må vara triviala, men ibland skapar de storverk. Jag bläddrar i en bok som heter Connections (James Burke, 1975) och som handlar om hur uppfinningar via associationer och slumptillfällen hänger ihop. Visste ni t.ex. att ~~den~~ de brittiska kossorna bodde med människorna inne i städerna tills järnvägen uppfanns? När man på 1800-talet kunde börja forsla mjölken via tåg, fick korna (äntligen) flytta ut på landet.

Typisk mjölktågskrock. — Typisk mjölktågskrock, tydligen.

Men från mjölk till något annat. Här ska göras tvära kast.

Automatisering was da shit på 1700-talet; t.ex. gjorde man ju vävmaskiner med hålkort. (”Ju” skriver jag för att när kommentatorsbåset häromdagen inte höll sig till ämnet, diskuterades hålkorten och vävarna.) Detta utvecklades till en storindustri när Napoleon kom hem från Egypten med mönstrade sjalar i bagaget. De blev så populära att väverierna gick för högtryck och simsalabim, vandrade hålkorten in i datorerna under 1900-talet.

Och nu ska jag inte hålla mig till ämnet (vilket det nu är). Jag har hittills bara gått som katten kring het gröt för att få orsak att publicera en bild från min klädbibel från 1973: Rowells postorderkatalog.

”Tuffa vårflickor i nya modekvaliteten chambray." — ”Tuffa vårflickor i nya modekvaliteten chambray.”

Allt utom bildkvalitén är fantastiskt. (Klicka på bilden så blir den större.) Byxornas skärning i skrevet, illröda knappar för säkerhets skull om någon skulle sakna något att fästa blicken på, skorna, decimeterfållen … åh.

”Funktionell, lagom tuff DRESS I CHAMBRAY – sommarlätt tvåskaftsvävd 100 % bomull. JACKA i figurnära modell med effektstickningar. Snitsig svalvingekrage och blixtlås fram.”

Va? Lagom tuff, snitsig och svalvingekrage!

Längre ner kan man läsa om en ”störtskön, fräsig dress” och ”byxor i snitsig modell som sitter ’tajt’ över höfterna”. Men det är inte allt. För vad motsvarar 159 kronor i 2011 års penningvärde? Jo 990 kronor! (Fast då ingår nitmarkeringarna förstås.)

Men nu måste vi definiera det där tyget som heter chambray: ”Tyg med varpen enfärgat kulört och en väft som alltid är vit. Varpen består av två trådar parallellt och väften av enkeltråd. Bindningstekniken är tuskaft, och materialet oftast bomull.”

Men vem var den där hockeyspelaren egentligen?

104 kommentarer

Modebloggare Bergman tittar in i framtiden

Publicerat av Lotten Bergman den 3 oktober 2011 14:33

Om det är som det sägs, att vi (i hela världen även om det bara är i-länderna som räknas) är på väg ner i en monetär depression som kommer att vara i ett okänt antal år, måste jag genast se till att bli modebloggare. För när det krisar i finanserna, blir modeskaparna så himla kreativa och påhittiga.

Sägs det.

Om man nu kan säga att ett helt årtionde har ett mode, så är detta 1930-talets.

Men låt mig nu gå i förväg och tala om vad jag tycker att modeskaparna har glömt bort under de senaste decennierna.

Hattarna. Allvarligt talat: skärpning! Varför bär vi inte alla hatt? Fatta vilket uppsving i material, hantverkskunnande och köpsug som väntar runt hörnet. Hatthyllorna tyngs nu av återvinningslådor och skiftnycklar istället för små nätta pillerpurkar och strutsfjädrar samt plommonstop! Med en hattinvasion behöver ingen bry sig om bad hair day eller plattång längre! (Okejrå, plattångstillverkarna kommer att få det sämre.)

Audrey Hepburn. — Audrey Hepburn i blåfärgade cornflakes.

Kragarna. Fadermördarn (en jättehård krage med snibbar som står rakt upp), kravatten, prästkragen, medicikragen och schillerkragen kan ju piffa upp den allra tråkigaste tisha. Och löskragar som man kan ta loss och tvätta bara den och inte hela utstyrseln måste det förstås vara! (Och så förtränger vi polokragen och tvättmedelstillverkarnas vinstvarningar.)

Filip III av Spanien. — Filip III av Spanien kunde inte tappa hakan.

Knätofsarna. Håll med om att alltför lite fokus ligger på knäregionen inom modet. Precis som att man har en slipssamling eller rent av en halsbandskollektion, borde någon leda oss in i knätofseran.

Rachard Sackville med stöd för knäskålarna.

Dekolletagen. Japp, jag tycker att urringningarna är trista nuförtiden. Precis som när det gäller löskragarnas återuppståndelse borde urringningarna få sitt. (Vi som inte är så välutrustade kan få dispens och ha kragkreationer som drar blickarna till sig istället.)

Sophia Loren spanar in Jayne Mansfields silverbricka.

När jag tänker närmare på saken är dekolletagets länk till kragen fullt logisk: colet betyder krage. Ni ser – jag är inte bara modebloggare utan även etymolog.

Uppdatering: Ni som inte läser i kommentatorsbåset har missat blygdkapslar, damasker, näsvärmare, pärlkragar (blott 199 kr på H&M!), navelkapslar, bahytter och yllegubbkepsar. Just sayin’.

40 kommentarer

En lustiger hatt

Publicerat av Lotten Bergman den 29 april 2011 15:20

Jag struntar i om ni är rojalister eller republikaner och huruvida ni bryr er om eller hatar kungliga bröllop eller bröllop över huvud taget. Jag satte på tv:n med en lunchmacka i handen och höll på att trilla rakt in skärmen när jag såg ett par beigerosa Musse Pigg-öron i kyrkan:

Musses öron ser ni precis i mitten av bilden.

Snabbt fick jag upp den allestädes närvarande stackars kameran som om den har en hjärna och ett medvetande nog inte mår så bra av alla konstiga syner. Jag satt precis som alla andra i London så här i en halvtimme:

Att min kamera är riktad mot en sketen tv-bild är en helt annan sak.

Tjejen med konstverket på skallen är tydligen ett av de två svarta fåren i den kungliga familjen – Charles’ lillebror Andrews dotter Beatrice.

Alla hade hatt i kyrkan. Men få såg ut så här.

(Ni ser att hon petar sig lite i näsan där? Det där runs in the family för när Charles klev in i kyrkan torkade han med handen av snoret från nästippen och ställde sig sedan och skakade hand med en farlig massa folk.)

Säga vad man vill om mode – så jättemedveten är jag inte även om det är intressant med estetik. Visserligen kan jag fastna i modetidningar från 1940-talet och dregla över en Rowellskatalog från 1971 – men dagens mode hänger jag inte med i eftersom jag bara är fast i jeans- och hoodieträsket.

Men tänk om alla började ha hatt! Med hattnålar! Tänk om man modebloggarna listade snygga hattar och jag varje år fick gå ut och köpa den där vårhatten som jag suktar så efter (som passar med den röda favorithoodien). Se bara så chic jag skulle kunna vara och hur intensivt jag skulle kunna suga på skalmarna:

Audrey Hepburn har fingrar, cigaretter och glasögon i munnen på väldigt många bilder.

Nu ska jag och plommonstopet gå på promenad. Tiddeldoo!

13 kommentarer