Jag har ju gett mig den på att genomföra #blogg100-utmaningen som innebär ett inlägg per dag i 100 dagar, vilket är lätt som en plätt inkentinken. Men det är ju så förbaskat irriterande att bli tvungen att klippa av diskussionerna som pågår i kommentatorsbåsen och som liksom inte känns färdiga. Mitt i utländska frukostdetaljer, ordgåtor, sångtexter, fästinghistorier, orddefinitioner och väderrapporter (samt allmän galenskap), kommer jag som en Storpotät med ett nytt inlägg. BLAM – KATJOFF – CIRKULERA!
Därför ska jag inte skriva något intressant här idag. jag ska bara skicka iväg er till
- Fashions of the Future as Imagined in 1893 (framtidstankar, se ovan)
- Remembrance of Teams Past (nostalgi)
- vad 1930-talets designergäng trodde om kläder i framtiden (se filmen nedan).
Såja. Nu är kanske gårdagens bås med styckefällor levande en stund till?
Flygvärdinnornas basketlag. Oj så chict.
I den där trettiotalsfilmen la jag särskilt märke till klänningen av tunn tyll (”net”, som di kallar’t) med spiraler över brösten — har inte Madonna burit ungefär den vid tillfälle?
Mobil telefon, antar jag att det var.
Egentligen finns det ju ingenting som hindrar oss från att fortsätta ta upp sådant som finns i tidigare trådar. Bokmärken, styckefällor och fästingar är ju minst lika intressant som 1893 års framtidsvyer angående kläder.
Njae AuL, jag tycker allt att det räcker med bokmärken nu. 😉
Ett stycke med 26 betydelser
Nu bär det av till Lykien: Två hav med samma gäng till samma land som Lotten så förtjänstfullt bloggade om tidigare.
Hell, Ave och hart när knäfall från oss till tack för kunskaperiet. (Vi skippar lunchpaketet och bränner därmed en utflykt eller två och Sollan tar med sig en Moskesjal).
(Fast priset i länken var inte det vi betalade när vi bokade i vintras).
LarsW: Jag hoppas att du får tid att rapportera under resans gång!
Annika, what, where, what? Flygvärdinnornas basketlag? Var såg du det? Vill se!
Nu inleds en sån där dag igen: föreläsning för chefer, lunch, föreläsning för pensionärer, tåg till Sthlm, mingelparty med Språktidningen och sedan ska jag kanske dinera med en matskribent. Ni förstår att jag lider här nere i saltgruvan?
Du råkar inte ha en jacka eller så med dig?
Gillade också flygvärdinnornas basketlag, små, små kjolar, men å andra sidan de redigaste bysthållare som skådats haver på ett ordinärt basketlag….
Inlägg från alla håll så att säga.
Vårjackan torde räcka. Det är runt 20° där nu.
Vilken kul idé att försöka förutsäga framtidens mode! 1979’s utställda brallor tycker jag ändå att W. Cade Gall fick till ungefär rätt i tiden, i övrigt var ju allt fel och inre ens i närheten av hur kläderna sett ut.
På tal om 30-talsfilm. Ja, vi röjer ju i hemmet för att här ska bli ljus och luft och röjandet verkar komma att pågå i evighet. Bland annat för att vi hittar så mycket intressant att läsa under röjningsarbetet. – Så skulle en skribent av i dag formulera sig, lite hipp som happ. En ordentlig person skulle skriva så här: … för att vi under röjningsarbetet hittar så mycket intressant att läsa. Vi läser ju inte under röjningsarbetet, för det avstannar när vi fördjupar oss i diverse skrivet. Och nu kommer jag fram till 30-talsfilmen. – I en artikel, förmodligen från nån flygtidning, stod det om en film från just den epoken och filmen kretsade på ett ensidigt sätt runt tidens cocktailkultur. Man får till exempel vet hur man ska skaka drinkar. ”You see, Binkley, the important thing is the rhytm. Now, a Manhattan you shake to fox-trot time. A Bronx, to two-step time. The dry martini, you always shake to waltz time.” Filmen var från 1934 och heter The Thin Man, med Myrna Loy och William Powell. Om hans rollfigur står det att han ”is almost never seen on-screen without a refreshing adult beverage of some sort”.
Framtidskläderna var ju delvis riktigt tjusfulla. Jag gillar särskilt 1952 och 1970 års.
Jag skulle gärna ha min vinterjacka i dag…
Min fader brukade säga att en läskunnig inte kan städa en vind. Han hade samma erfarenheter som ÖR, alltså.
The Thin Man har jag sett några filmer med. Alltid en stor glimt i ögat och alltid den lilla jycken. Samt vuxendricka. Jag tycker att de filmerna fortfarande är underhållande.
Din lilla pappa hade verkligen insikt …
Om The Thin Man stod det vidare i artikeln att man skulle strunta i att försöka fatta intrigen. Lite som på Operan, alltså. Även om man såg filmen 20 gånger skulle det fortfarande vara ett mysterium varför han mördade kompisens färstmö eller hur det var. Vad är din erfarenhet, SG?
Jag ser dem av samma skäl som jag ser Poirot. Miljön, dialogen, personerna. Handlingen – njae. Då löser jag hellre logikgåtor på papper. Eller praktiska mysterier i automationssystem. Det senare får jag dessutom betalt för.
Inte 2Cello. Bara en + 2 violin och flygel. Och 4 skickliga musiker.
https://www.youtube.com/watch?v=BKezUd_xw20
https://www.youtube.com/watch?v=zz2ljLqQ4cE
Lotten — inte för att det låter som om du har tid just i dag, men flygvärdinnornas basketlag, eller ”Pacific Southwest Airlines Flight Attendant Basketball Team, The Jets (date unknown)” finns under din andralänk, Remembrance of teams past, lååångt ner* på sidan.
*sex eller sju åttondelar ner, om du förstår hur jag menar — titta på nerrullningsplutten i kanten. Eller vad det heter.
Agneta uL, tack för styckestycket!
Styckjunkare har jag alltid tyckt är ett härligt ord, det låter så förfärligt brutalt! Och jag kan inte låta bli att se pickelhuva och kaiser Wilhelm-mustasch framför mig.
Fantastiska lagbilder!
Där är de ju! Pacific Southwest Airlines Flight Attendant Basketball Team, The Jets! HUUUR kunde jag inte se dem när jag hittade sidan? De är ju bäst!
(Lunch nu: strömming på Bolinder Munktell. Jättestökigt med lång kö, försvunna bestick, slut på brickor, inga servetter, personal som tappar saker. Men fisken var god. Strax mot föreläsning nr 2.)
Turatt det inte var omvänt! Perfekt ordning och illasmakande mat.
Och tack Örjan för länken till det längre Salut Salon-klippet! Jag var en gång med i en liknande uppsättning på Byteatern (Ho-ho! instrumental teater). Blir extremt sugen på att göra något sånt igen när jag ser och hör tjejerna. Häftiga versioner av Piazzolla och Musorgs… Mussors… Tavlor på en utställning!
Nämen den där filmen om framtidens kläder är ju lika kul som när jag körde den i min blogg! Allt vi behöver nu är att fantisera om 2100-talets outfit.
Där jag befinner mig nu finns ett helt hus för bara chefer. LEDARE står det på huset. Och ”Bara för chefer”. Det ni! Undras om alla cheferna kan hålla sams? Och om de måste tala i korus för att ingen ska kunna bestämma över de andra?
Jag hade en vaaaaaag känsla av att jag hade sett filmen förut — och nu förstår jag alltså var det var någonstans, och!
Chefsföreläsningen var utmärkt — det var ett gäng otroligt frågvisa och fnittriga chefer.
Pensionärsföreläsningen var enormt rolig! Det kändes som om det var 500 åhörare med en genomsnittsålder på 23. (Tror att 100 personer med en genomsnittlig ålder på 72 år var närmare sanningen.)
Nu tågresa. SJ-appen är trasig och mina kontokort tomma på pengar. (Huga, det var stressigt.)
Christer: Finns fler inslag på tuben.
Framme, ett par mil norr om Antalaya. Varmt och bra, men reseledaren blev rent otrevlig när vi inte tog lunchpaketet.
Hoppas att han lugnar ner sig framöver.
AuL 13:21
Totalt kaos och oätlig mat är annars en rätt vanlig kombination på en del institutioner.
Imorse kunde jag inte sluta tänka på var ordet kalabalik har sitt ursprung. Kanske för att glömma bort själva kalabaliken som uppstod när jag blev lite för sen för att hinna gå, upptäckte att det var frost ute och då funkar såklart inte min mosshög till cykel, jagade ut PK i en iskall bil för att i bilen komma ihåg att pendlarkortet hade sista giltighetsdag igår och inse att ICA som säljer dom inte öppnar förrän om en halvtimme.
Filbunke-PK tyckte att jag kunde ta nästa tåg. Ja, den enklaste lösningen är alltid långt borta för mej, men jag knatade ner till perrongen för att ta SJ-tåget (som jag ju har kort laddat med resor för) för att köpa nytt pendlarkort i på centralen i Stockholm.
Men så när tåget kom hade jag såsat bort mej i mina tankar och GLÖMT att registrera resan i automaten! (Som SL-pendlare kliver jag normalt bara på tåget med månadskortet i fickan) Jag sprang runt som en stolle och letade efter den blåa TIM-automaten för att registera kortet mot. Icke, bara gula UL-automater överallt. När alla resenärer stigit på tåget slet jag desperat tag i konduktören, som tyckte att jag kunde få åka med ändå.
Så, när jag kom hem i eftermiddag upptäckte jag till min fasa att ALLA automater är utbytta till samma gula jävla färg! (Nu är jag nära kokpunkten!) Hur tänkte dom egentligen?
Gult är fult!
Politikerna vill att vi åker kollektivt, ekonomerna tycker att det blir för dyrt. ”Gör det krångligt med billigaste, förlåt jag menar kostnadseffektivaste, lösningen för stunden så minska antalet resenärer av sig självt och vi kan dra in avgångar och spara massor med pengar på sikt.”
Pyss, de blåa automaterna har ersatts av andra gråa automater.
Lotten har t.o.m. skrivit ett blogginlägg om det.
Ja, men på min hemperrong har dom matchat alla automater i gult. Alla automater är gråa på framsidan. Jag önskar mej på riktigt, nästan hellre än fred på jorden (för det kommer vi ändå inte få) ett riktigt enkelt system för kollektivresande!
Lottens grå köpabiljettautomat är inte samma som Pysses gul/grå kortviftarframförautomat.
PK, hur krångliga skulle Lottenplottens resor bli om hennes automater fanns i Knivsta? Och vilka blogginlägg det skulle bli om krånglet!
Idag har inget krå… joho. Det har det ju visst. Hmmm. Kanske ska jag berätta om det?
kråseri?
Berätta!
Under väntetiden sitter jag och muttrar över anglicismer. Jag har råkat se en trejler på teve för en serie om djurlivet i Indiens vildare trakter. Och den varma kvinnorösten säger någonting om att det på en karta visade området är ett ”hem till tusentals arter”. Till? På engelska heter det ”home to” men på svenska heter det väl hem för eller åt — fast egentligen är det inte en riktigt svensk formulering alls, man säger liksom inte så. De kunde gott ha skrivit om speakertexten. *Mutter mutter*
Krås:
bildgoogling http://tinyurl.com/omchdt7
Min assosciaton var av annat slag såsom gammal kock, men det var dåligt med bilder på kyckling-krås. http://tinyurl.com/oxb22ky
Kanske fler vad avser gåskrås. Måste kolla. Besviken. En bild på råvaran. Resten avser färdigttillagat krås.
För förtydligande: Hals och inälvor brukar kallas ”krås”.
Som ordjämförelse. ”Ränta” på en gris.(?)
Alla inälvor som man har möjlighet att ta tillvara vid slakten. Inkluderande tömmande av tarmar. Verkligen skitjobb. Tror att ytters få gör det i Sverige idag. Utländska producenter som gör jobbet åt oss?.
Jag har stått bredvid nyss döda älgar och sett räntan tas ut och hört den benämnas just så. Den ångar, kan tilläggas … Tarmarna gifver man fanden i att göra hål i! Dem har man icke heller till någonting.
(Utur älgar tar man inte vara på tarmarna, menar jag. Gristarmar är en annan sak. Och … hm. Nu gick jag och läste om tripe på wikipedia och kom alldeles av mig. Huuu!)
Så, Pysseliten, vad det en bra morgon ;)? Fick härliga Falling Down-känslor av beskrivningen av automaterna där.
Lite glädje för alla språknördar så här på kvällskvisten.
Annika 22.54: Förstår.
Aldrig deltagit i jakt , ens som drevkarl, men styckat flertalet sorts vilt baserat på ”helfall”
Annika 22.57: Provlagat det mesta från nötkreatur inkl kinder, svans, njurtapp och inävlor men komage/vom aka ”tripe” har jag ännu inte provat på. Inte ens vid mina sporadiska Frankrikebesök.
Mest berömd av väl ”Tripes a la Cain” nu presenterad som bilkavalleri
http://tinyurl.com/ouxkrvo
Förlåt. Inser – ännu ej provad rätt vad avser del av några nötkreatur. http://tinyurl.com/fo6rj
Någon i båset som ätit
http://tinyurl.com/fo6rj
Tripes à la Caen är klistrigt och svårtuggat. Med mycket cognac eller calvados i koket anser en del att den blir ätbar. Men det är att förstöra dryckerna.
Annars är vidrigheternas vidrighet Andouilette. Googla så inser ni att den inte är så värst njutbar. Lyckades faktiskt äta den i höstas. Men då var den bra grillad och inte serverad med gråvit buk och kremerad rygg, som man vanligen får den.
SG: Erkänner. Andouilette har jag ännu inte kommit i närheten av.
Varken lukt eller smak.