Vi prenumererar fortfarande – i perioder – på papperstidningar. Om kassan är skral, säger vi upp dem alla (utom Illustrerad vetenskap, för den köper Orangeluvan åt oss). Lokaltidningen måste vi ha för att läsa om barnens och spanjorens bedrifter på basketplanerna och de stockholmska ”rikstidningarna” har vi för att … [jag kommer inte riktigt på någon orsak, så ni får hitta på en själva].
En av tidningarna är ”Världens historia”, där det senaste numret har en fantastiskt intressant artikel som handlar om hur syfilis skapade ett mode. Jag är lite extra intresserad av syfilis eftersom jag har en förfader … nej, vi låter 12-åriga Lotten berätta denna pärla till släkthistoria. Så här står det i min dagbok från julafton 1976, när min farbror berättade om lifvet och nyttiga ting att veta:
”Sedan berättade han om en gammal släkting som var veterinär, men blev biten av en ko och fick stelkramp och dog. Flera år senare visade det sig att han hade dött av syfilis, som är en snoppsjukdom.”
Om man inte behandlas för syfilis, får man under de två första åren sår både här och där. Såren i ansiktet är förstås besvärande, men i slutet av 1400-talet sminkade man helt sonika över blemmorna och blåsorna och klistrade på falska födelsemärken på det som inte kunde döljas med vitt puder. Håravfallet dolde man med stora, lockiga mittbene-peruker som ingen någonsin fick lust att sätta upp i hästsvans eller fläta.

Men de allra besvärligaste utslagen satt ju i skrevet: rinnande var, stank, smärta och bedrövligheter. För att den sjuke skulle kunna röra sig bland folk fick hela klabbet packas in i stora bandage och plåster. Hur döljer man detta paket?

Jo, man framhäver det!
Blygdkapseln uppstod alltså för att det var svårt att dölja bänglet i brallan. Henrik VIII av England (1491–1547), han som gifte sig med sex släktingar, var den som gjorde kapseln till en innegrej bland adeln. Vad fruarna (eller andra kvinnor för den delen) ansåg om detta i våra ögon absurda mode, förtäljer inte historien.
Så … här står jag nu och säger att puder, peruker, smink och framhävande av de ädla delarna är absurt? Vad kommer man att säga om vårt moderna mode någon gång i framtiden (när ingen längre kan läsa bokstäver och man på runskriftsvis får chansa lite) när man gör utgrävningar och hittar Damernas Värld från 1957, Vecko-Revyn från 1986, Amelia från 1995 och en och annan blogg från 2015?
Kanske resonerar man i framtiden så här om bilderna nedan!





Först? Ok har ännu inte läst din text!
Jag har läst. Jag har tittat på bilderna. Särskilt ryggsäcken. Först tittade jag på den och fortsatte nedåt. Sedan hann mitt medvetande ikapp vad ögonen hade sett, och jag måste titta tillbaka. Jag blundade med ena ögat och det hjälpte inte. Jag vred på huvudet och liksom sneglade lite låtsat ointresserad. Det hjälpte inte heller. Jag knep ihop bägge ögonen och ruskade på huvudet, men när jag öppnade ögonen igen var den kvar.
Är den verkligen på allvar? Jösses amalia och sancta simplicitas.
Jag har ingen aning om hur verkligt fina damer gör. Men jag vet att motsvarande herrar aldrig nämner den där sjukdomen vid dess rätta namn utan hellre talar om Sophie-Louise.
Just sayin’
Fransösen för engelsmän och angläsen för fransmän.
Ifrågasätter din uppgift om att blygdkapselns historia med start Henrik VIII:
Men kanske den gjordes den modern och ”förädlades” under hans regeringsperiod
Referens : Wikiartikel -History
http://en.wikipedia.org/wiki/Codpiece
Etymologifrågor.
Blygdkapsel? Kan tänka mig viss könslös historisk förklaring.
men engelskans
Codpiece?
Va! Kommer man inte kunna läsa i framtiden? Jag hörde bara häromdagen (av en bås- och husbehovsnära vän) att när pöbeln började lära sig läsa förändrades uttalet av våra svenska ord (som det talades av överklassen), när lärare från nedre klasserna lärde ut hur svenskan skulle låta, genom att läsa alla bokstäver i ordets stavning. Bland finare folk uttalades orden lite som i Frankrike – bara med några bokstäver här och där. Finlandssvenskan klarade sig undan denna uttalsreform och hoppar därför fortfarande över vissa stavelser, som i tex. bordet (borde’) och pratar alltså som finare folk gjorde förr.
Det var den lilla utsvävningen – jag tyckte bara det var intressant också!
Nu ska jag tänka lite på söta Inga Tidblad. Hon beskrev Stockholm så trevligt i sina memoarer – jag skulle vilja åka dit!
Ja, Pysseliten – och vi anpassar oss fortfarande alltmer efter skriftspråket! Vi sluddrar nästan inte alls! Förutom kanske när vi säger skriffspråke.
(Pysseliten och jag kan rekommendera Inga Tidblads memoarer; den har vi pratat om förut. Hon gömde porslinshundar i en garderob och hennes dotter Meg gifte sig med Tore Wretman.)
Örjans misstanke är befogad – blygdkapseln användes i krigsuniformer innan syfilis dök upp – men den blev större och mer markerad … äh, vi tar det direkt från hästens mun:
In a pre-penicillin age, the treatment of the disease was to first pack the genitals in cotton bandages soaked in an mixture of animal fats to soak up the puss and blood that flowed from the penis. This was a very challenging condition for tailors to work with. But, as armor had already been made with a large codpiece, the tailors took to that design and began using the need for more room for bandages to make a statement of power.
The courts soon followed in this fashion statement even if they did not have the spreading disease.
I en intressant artikel i Internal Medicine Journal om huruvida blygdkapseln var mode eller en medicinsk nödvändighet, berättar man om en familj som förmodligen var syfilisdrabbad:
They had 11 children in all. Maria was seemingly intelligent but died aged 16 from unknown cause. Lucrezia died at 17 from unknown cause. Francis was unstable and unenergetic but lived to the age of 46. Giovanni was made a Cardinal at age 13 and died of ‘malignant fever’ aged 19. Garzia died at 16 but had caused his parents some concern by his slow speech development and was ‘slightly backwards’ which was used to explain a vicious table-knife attack on his brother Giovanni. Pieto murdered his wife under barbaric circumstances when she was 22, but Isobella lived to 39 and Ferdinand was said to be capable and full of energy.
Här finns etymologin till ”codpiece”!
(Nu måste jag krypa in i min redigeringsgrotta. Adjööööö!)
Effektivt och välformulerad språk redan som tolvåring, må jag säga. Dagboksstycket antyder en dramatik av Erik den fjortondska dimensioner. Inte ärtsoppan, utan det där med att man kollar då och då för att se vad som bragt honom om livet. ”Flera år senare visade det sig att han dött av syfilis…”
Hej då!
Jaha, a Cod Piece är alltså inte torskrygg? Då anar jag varför mina försök att beställa sådan på en restaurang i Westward Ho! var så resultatlösa.
Det ger en ny och intressant vinkel till de 1500-talsherrar som skröt vitt och brett om hur många alnar tyg det hade behövts till deras blygdkapslar.
”till” skall eventuellt bytas ut mot ”på”. Min språkkänsla har tagit lunchrast.
Och de kvinnliga syfilisdrabbade då? Hade de någon sorts bindor med snören – underbyxor fanns ju inte?
Blygdkapslar trodde jag kom till därför att hosorna var en sorts benfodral som hölls uppe av ett snöre runt magen, och det blev blåsigt i skrevet. Enter blygdkapsel. Och så en sorts tunika ovanpå. Ändan fick klara sig bäst den kunde.
Och mera, hm, framstående kapslar har jag alltid hört enbart var skryt. Men nu vet jag!
Tänk ändå vad mycket man slipper som lever nu, säger jag som sitter här i svarta jeans och röd hoodie.
Lite OT här, i slutet på förra båset så diskuterades det
humlor i Granbergsdal, bävrar i Eskilstuna och järv i
Södermanland. Nu kan vi lägga till delfin i Blekinge till
den listan.
Inga Tidblad mådde säkert bra i den där munderingen hon har på sig. Frågan är hur den person mådde som hon gestaltade. Väntade halshuggning eller blodstörtning eller död i barnsäng?
För övrigt tror jag inte på att de nätta små handskarna till klänningen skulle vara till för att dölja nariga händer. Handskarna var mera ett mode just då och hörde till klädseln till fint. Jag tror inte det skulle vara en katastrof om hon hade gått iväg till träffen med händer som visade att hon kunde ta ett rejält tag då och då. Kanhända att karln hon skulle träffa såg vilket redigt fruntimmer
han hade mitt emot sig vid bordet, någon som inte tövade att
skura och diska och städa och laga mat och han då tyckte att
det gällde att passa på nu att hugga direkt och fria.
Redigeringspaus! Nudgingen och algebran helt färdiga! (Har tydligen tappat bort alla verb!)
För undvikande av missförstånd! (Eftersom Hyttis skriver ”För övrigt tror jag inte på att de nätta små handskarna till klänningen skulle vara till för att dölja nariga händer. Handskarna var mera ett mode just då och hörde till klädseln till fint.”)
JAG vet att det var ett mode och inte hade något med nariga händer att göra – jag funderar på hur bilderna tolkas i framtiden. Precis som att vi idag sitter och tolkar tavlorna från dåtiden.
Ja, de kommer inte att ha det lätt, de där framtidingarna, särskilt som nästan allt som skrivs i vår samtid lagras elektroniskt (om alls) och våra lagringsformat med stor säkerhet kommer att vara helt omöjliga att öppna och tyda om inte alltför många år.
(”Många människor ägde flata rektangulära föremål tillverkade av metaller och plast som de bar med sig vart de än gick; vi tror att dessa var en form av portabla små altarskåp vid vilka människorna tillbad sina gudar …”)
Ja, det är ju det de är…
Frågan är om man i framtiden alls kommer att kunna tolka dagens bilder, som ju till övervägande del är digitala. Dessutom är de flesta tidningsbilder tryckta på ett papper som verkar självutplånande à la Mission Impossible.
Allt hänger på att man kontinuerligt konverterar gammalt material till samtida standarder. Vem tror att .JPEG eller .PNG, eller för den delen .PDF är lika vanliga om hundra år som i dag?
En tankeväckande passus –på bara några rader– jag såg i en SF-roman för några år sedan gick ut på att de som försöker kartlägga utdöda civilisationer helt enkelt inte kan kartlägga de (flesta) som hade ”digitaliserat” sig när undergången kom. Medierna var förstörda och kunde inte återskapas och hur lagring och kodning nu gick till så gick detta inte ens att gissa på.
Gissningsvis är vi på den resan.
Eftersom både kokböcker och självhjälpsböcker fortfarnade trycks på papper kommer framtidingarna få en något skev syn på nutidingarnas kompetens och intresseområden.
När jag ändå är på dystopiskt humör så här i vårsolens glans kan jag rekommendera en läsning på aeon: Kan mänskligheten komma tillbaka från en Apokalyps utan fossila bränslen att tillgå?
Det långa svaret rekommenderas. Det korta svaret är nej.
Komplett OT! En redaktörskollega undrar om någon av er här har Steinbecks ”Vredens druvor” i en nyare översättning än 1944. Och i så fall hur detta (i kapitel 13) översätts:
”Ain’t you thinkin’ what’s it gonna be like when we get there? Ain’t you scared it won’t be nice like we thought?”
”No,” she said quickly. ”No, I ain’t. You can’t do that. I can’t do that. It’s too much—livin’ too many lives. Up ahead they’s a thousan’ lives we might live, but when it comes, it’ll on’y be one.
(Den finns inte som e-bok.)
Hm, det finns bara en Vredens druvor i familjen och den är mammas och från 50-talet, så knappast en nyare översättning.
Det är ju, på tal om detta, Världsbokdagen. För somliga av oss är förstås varje dag en bokdag i åtminstone någon mening, men det hör bara hit i den meningen att två nya böcker har råkat inkomma i huset just i dag, en för recension och en för att vi har köpt den. Och sammanträffandet av dessa två är inte betydelsebärande, hoppas jag. Hoppas jag verkligen. Ty den första är en liten seriebok som heter Från barn till död och är full med skelett (den ser jättetrevlig ut men jag har inte läst den än, bara tittat lite på hur den ter sig), och den andra heter Dödens teater och är full med döingar av kunglig börd, och allt möjligt man har haft för sig i samband med kungliga döingar. (Massor, är vad man har haft för sig!)
Döden döden tycks vara dagens världsbokämne, i varje fall här hos mig.
Jag frågade vår tvåbenta sökrobot om vi kanske hade en annan översättning än den från 1944. Det hade vi. Den vi har är från 1940 och är översatt av Thorsten Jonsson och utgiven av Bonniers 1940.
Där står:
— Funderar mamma inte på hur det ska bli när vi kommer fram? Är mamma inte rädd att det inte ska bli lika bra som vi har trott?
— Nej, svarade hon bestämt. Nej, det är jag inte. Det kan man inte vara. Det kan jag inte vara.Det skulle liksom bli för mycket – som att leva två liv. Där ovan finns det tusen liv som vi skulle kunna leva, men när det kommer blir det bara ett liv.
Jag undrar om detta inte är samma text som kollegan funderar över. Det finns ju tveksamheter även i denna text. ’Up ahead’ vill jag inte tolka som ’Där ovan’ utan mera som ’längre fram’ för att, som HM Konungen säger, bara ta ett exempel.
Om det är ytterligare någon svårfunnen bok som du önskar citat ur så är Hyttis på hugget och står gärna till förfogande.
Jag håller verkligen med SG om ”up ahead”, det måste ju vara längre fram på vägen, i både rumslig och tidsmässig bemärkelse, från samtalarnas utgångspunkt. Så att det borde översättas just ”längre fram” eller kanske ”där borta” eller så.
(Eller ”dit vi ska”, då …)
Det handlar inte om väg i fysisk mening utan om levnadslopp, om man ser till sammanhanget i stort.
Tyvärr insisterar min bråkiga hjärna på att erinra sig hur mycket man kan ordleks med Vredens druvor.
Vredens duvor — fågelfamiljen Comubidae råkar i inbördeskrig.
Vredens struvor — slagsmål, gråt och tandagnisslan över julbaket.
Vredens snuvor — faaaaan, jag har inte tid att vara förkyld!
Vredens snuvor II — skogsrån protesterar mot trädskövling.
Vredens luvor — tomtenissarna är sååå trötta på tomtefars diktatoriska fasoner.
Vredens gruvor — vem minns inte Northland-fiaskot?
… förlåt så himla mycket, jag slutar exakt precis nu!
Jo, SG, det var väl det jag menade också. Eftersom det handlar om ”when we get there”, där ”där” i viss (förhoppningsfull) mening är en plats — någon plats, vartsomhelst dit de tror och hoppas att de är på väg — och den framtid alltihop handlar om. Up ahead, längre fram.
Japp, det är exakt samma text som kollegan funderar över. (Och som jag ju om jag hade haft den hade kunnat klistra in här.)
Den är ju … mysko.
Och ja, jag skrattar fortfarande lite då och då åt ”Sophie-Louise”.
Annika: Nej. Du ska inte sluta.
Jo, så är det nog. Jag undrar om vår 1940 ändå inte är samma som 1944? Verkar inte smart att översätta två gånger med bara några års mellanrum. Eller var ’vår’ så dålig att det behövdes ännu en översättning? Och, i så fall, blev den ännu mera tveksam?
Eftersom alla vill veta så är det med viss saknad och lite sorg som jag tyvärr måste meddela att Hubert har blåst bort. Han störtade sig ut i solen strax före lunch och fångades omedelbart av en stormvind. Det sista Hyttis såg av honom var en förtvivlans blick tillbaka när han blåste igenom norra granhäcken och försvann längs Lokadalen upp mot Kolfalla.
Alltså, helt allvarligt: Hur överlever man utan minst två morgontidningar bredvid tekoppen? Sedan må diverse nötter stavas hur dom vill.
Alltså, är Hubert humlan?
I så fall var det allt en Huberta, alla humlor är honor utom några stycken vid parningsdags.
Humlehonor kläcks ur befruktade ägg, och drottningen behöver bara befruktas en gång, det räcker.
Men så, nån gång på sommaren så lägger hon ett gäng obefruktade ägg, och si, si, då blir det hannar.
Som ingen annan uppgift haver än att svärma med de nya drottningarna.
Sen dör de.
Oj! Så Huberta greps av vårkänslor, då? Och löpte som en honhund (jag undviker det starkare ordet). Då förstår jag att hon ville ut i naturen.
Allt gick så hastigt och vi tänkte aldrig på att undersöka könet. Vi döpte hen nu på morgonen. Vi tog vattnet ur hens lilla matskål och satte några droppar på hens lurviga huvud. De gnistrade som små diamanter och något lite vatten rann nog ner i hens ögon också. Så där stod vi – en liten grupp – alla med fukt i ögonen.
Åh, Huberta har lämnat hotellet! Hon kommer säkerligen att hitta ett bra ställe att bygga bo i och lägga små ägg i det. Sedan uppfostrar hon ungarna till kännedom om Det sista hemlika huset* i Granbergsdal, varvid en hel svärm småhumlor kommer att dunsa mot fönsterrutorna framemot sensommaren, och kräva kost och logi!
* Det sista hemlika huset är en Tolkien-referens, tillfogas för den del av publiken som inte känner till stället ifråga …
Nej, nej, SG, inte hen, hon. Humlor tillhör de sociala steklarna, i likhet med bin, getingar, myror m fl.
Där är det så vist ordnat att alla individer är honor, utom drönarna då.
Huberta hade för övrigt inte alls uppskattat att ni undersökte hennes könstillhörighet, eftersom hon har sina genitalier inuti kroppen och en undersökning innebär utslitnde av desamma, och därmed hennes snara död. Snart kommer ni se första generationen av hennes döttrar, små, små humlor som surrar runt i blomstren. De är så där små för stackars Huberta har fått föda upp dem alldeles på egen hand, bygga bo, samla mat. Men de hjälper henne så fort de blivit kläckta och sen blir döttrarna allt större vartefter fler systrar kläcks.
Naturen är fiffig.
Uj, man ska inte titta bakåt — för att se om det var något mer man nödvändigtvis ville kommentera — och råka skumma vad man själv skribblat tidigare. Ty då ser man kombinationen av allmänt slarv och automaträttningar och blir alldeles bekymrad. Den som verkligen stör just mig just nu är tidsstämplad 19:55, och gäller fåglar.
Hur i h*lv*t* har jag lyckats producera ”fågelfamiljen Comubidae”? Columbidae heter den. Columba är duva på latin, och såvitt jag vet italienska också. Columbidae. Jag kan stava till ordet utan att ens kolla upp det och ändå …
**lägger sig under bordet och kuttrar nervöst**
Ganska likt oss människor då: ”hon har sina genitalier inuti kroppen”
Men det har aldrig fallit mig in att slita ut dem på någon person (och vi har dem ju dessutom utanpå – i en blygdkapsel, kanske) för att säkerställa könet. Visst förekommer det tveksamma fall, men då kan man ju köra Crocodile-Dundeetesten.
Annika: Det hemlika sekrutthuset ska det vara.
Medan ni diskuterar hum(l)or och Annika har rättstavningsångest och BoAnders till min stora glädje berättar att han är tedrickare, har jag gjort en ny översättning av Steinbeck. Eh, de där få raderna dårå.
– Tänker du på hur det är där, när vi kommer fram? Tänk om det inte är så trevligt som vi trodde att det skulle bli!
– Nä, svarade hon snabbt, det tänker jag inte på. Man kan inte gå omkring och tänka på det, det kan man inte. Det blir för jobbigt, man blir så splittrad. Framför oss har vi tusen roller att leva upp till, men när det väl kommer till kritan är det bara en.
Såja, nu kan jag släppa det. (Ibland vill man liksom lösa en knut så himla gärna att man slår knut på sig själv. Det finns inte nån nyöversättning av Vredens druvor.)
Och annars? Bilen går bra?
Bilen går bra, fast besiktningen har lite synpunkter på att en kontrollampa vägrar slockna.
PK vet hur man gör då! Man håller in räkneverksknappen jättelänge, tror jag!
(Och vågar alltså ignorera orsaken till att lampan lyser.)
Heh, vi har haft en kontrollampa som har lyst hela vintern, ty i vår bil finns en däcktryckskontrollfunktion. Mycket bra i teorin. Det är bara det att vinterdäcken inte har därför ägnade givare (och då talar vi de bästa och dyraste Nokia-dubbdäcken …), så kontrollsystemet ansåg att vi inte ens hade några däck, än mindre att det var luft i dem. Men nu när vi har sommardäck igen har lampan slocknat. Det känns nästan lite blekt och trist, som om en liten glittrig dekor har försvunnit från instrumentpanelen!
Jo tack, den går jähättebra.
På avdelningen ”oj vad det finns saker jag inte vet”, i kombination med ”tur att det finns tidningar, och att de jag inte själv prenumererar på finns onlajn”, har jag påträffat dagens (nattens?) mest bisarra nyhet. Strippor på begravningar för att det ska bli många begravningsgäster.
Jo, jag komprimerade grundinnehållet i min länktext, men jag rekommenderar ändå läsning. Själv hade jag munnen på anmärkningsvärt vid gavel när jag läste.
Kontrollampan för däcktrycket på vår Honda måste resetas när vi skiftar mellan sommar- och vinterhjul, Annika. Det handlar om kanske tre tryckningar i färddatorn. Ungefär som att ställa om dinkan mellan normal- och sommartid.
LarsW, det roliga (nåja ”roliga” är kanske inte rätt ord, snarare ”knäppa”) är att inte blott hade däckverkstaden ingen riktig aning om hur vi skulle släcka lampan, utan Toyotaspecialisterna hade vid direkt förfrågan ingen riktig aning om exakt vilka knappar det rörde sig om! (De trodde — trodde, alltså — att det inte räckte med normala kommandon som föraren kan utföra, utan att någon mekaniker måste in i sladdar & elektronik för att stänga av skiten. Det var därför vi inte brydde oss vidare om saken utan lät lampan lysa.)
RTFM. Det gjorde jag.
Ja, det är ett bra tips.
Problemet är att de svenska översättningarna inte tar med allt som står i originalet. En så enkel sak som att byta batteri i nycklarna hade man hoppat över i den svenska texten. Men det fanns med i originaltexten. Gäller Ford. Men kan nog hända hos fler fabrikat.
Vi har en fånig lampa som påstår att vi måste byta bromsbelag. Det påstod verkstaden att vi inte behövde. Då föreslog vi att de kunde göra åtgärder för att släcka lampan, ety de påstod att det var nåt med ewpjkrtd eller nåt. Men när de pillrat på den och det ändå påstods vara fel på bromsbelagen så sa de att det var nåt med elsladden mellan ewpjkrtd och ucvklwd och den kommer de inte åt.
Sen blev det sommar och torrt och då slocknade den ibland så vi istället fick veta utomhustemperaturen, om vi då inte tog i och vred mycket på ratten för då fick vi dåliga bromsbelag.
Jag tycker det är fånigt att en sån lampa kan tillåtas att ta så stort utrymme på instrumentbrädan att temperaturangivelse helt upphör samt att påminnelse om påfyllning av bensin och olja bara kommer fram då och då när de behoven finns.
Dessutom kan man inte justera förarstolen utan att airbagens sladd blir sur och vägrar distribuera luftkudde om sådana behov uppstår. Och för att få det att fungera måste man in på verkstad.
(Audi)
Lotten! Ut och prova!
Det roligaste bildatorfelet jag har haft var när servicelampan lyste och jag lydigt tog in Hondan på service. Jag hann inte mer än starta bilen efter verkstadsbesöket förrän den lyste igen. En mek släckte den med några enkla tryck och visade sen hur man ser hur långt man har till nästa ordinarie besök.
LarsW, det enda som står om den lampan i hela instruktionsboken är vad den betyder (att lufttrycket är för lågt i däcken, då). Tro mig, vi höll på att leta oss fördärvade efter något mer. Som tur är lär man sig att ignorera den. Och så länge däcken är fräscha och kontrollerade är det väl ingen fara …
(Problemet är helt enkelt att biltillverkaren utgår ifrån att bilen har däck med givare i. Det där varningssystemet är det lag på att det ska finnas i bilar nyare än … vad, 2012 eller -13, tror jag. Men bara för sommardäck! Vinterhjulen behöver inte ha det [än], men ingen tycks ha tänkt på hur man ska göra med dem när de inte är inkopplade. Måla mig förvirrad — som sagt, inte ens de som verkligen borde veta, på verkstäderna, begriper sig helt på det här.)
Heh, lampan om lufttryck, var det jag talade om, ja.
Lampa om service? Oj, en sån tror jag inte vi har. Tänk vad de hittar på!
Det överraskade mig också. Min förra Honda var en -06 och hade det inte. Killarna på verkstan berättade att det kom 2007 och fungerar alldeles utomförträffligt. I mätunderlaget ingår körsträcka, tid och distans sedan förra servicen, körstil baserat på hastighet med mera.
Vad gäller däcktrycket så har jag inte tillgång till manualen just nu eftersom bilen är bortlämnad på invändig vårstädning.
Dokumentärtips.
UPPROP!
Vi hårdingar i Granbergsdal har fått påstötningar från diverse håll att vi ska bli lite mjukisaktigare. Så nu har gamle sheriffen, Sven, tagit sitt ansvar och börjat organisera en syförening där vi ska samlas för att sy, dricka kaffe och skvallra.
Vi tror att det kommer att bli en stor succé och vill gärna se flera lokala syföreningar runt om i landet så att vi kan ordna distriktsträffar och riksmöten.
Jag har redan vidtalat ett företag som heter Hushållskolan Margareta (kan Ninja förklara detta med kolan?) och de tyckte att idén var bra. De kommer att ta fram ett startkit så att vi kommer igång.
En prälle har vi också fått tag på. Det är en gammal bekant till mina föräldrar som av en ren slump hamnat i vår församling.
Det officiella namnet på föreningen kommer att vara Granbergsdals Manliga och Gudaktiga Syförening. Vi har medvetet valt attributet ”gudaktiga” eftersom ”kyrkliga” låter alldeles för kyrkligt och vi är på goda grunder oroliga att det kommer att verka avskräckande på dem som bäst behöver vår varma och mjuka gemenskap.
Alla som vill vara med i vår landsomfattande rörelse och starta lokala manliga och gudaktiga syföreningar är välkomna att ta kontakt med mig eller Sven.
Jag och Kolan kommer gärna till Granbergsdals Manliga och Gudaktiga Syförening och berättar om Hushållskolan. För övrgt ska jag göra mitt bästa för att sprida informationen om denna eminenta förening och dess bildande till andra Manliga och Gudaktiga Syföreningsledamöter.
Oj då … jag som är Kvinnlig (sist jag tittade efter) och Ogudaktig, var ska jag sy då? Eller kan jag månne vara med som Ständiga Varnande Exemplet? Kaffeflicka? (”-flicka” utbrast alla och fick skrattkramp …) Skelett i garderoben? Korp (nevermoooooooore)?
Nå, jag kan tipsa den andra hälften som även i detta sammanhang kan vara hälft: manlig, dock ogudaktig.
Gudaktig — lite ejderfluffig.
Är det noga vilken gud man är gulaktig med? Vi som håller på den Danielsonska tesen att ”Människan skapade Gud till sin avbild, längre räckte inte hennes fantasi.” känner oss ju som gudar allihopa.
Dessutom har jag både fått premium i syslöjd och stickat ett Eiffeltorn (eller så var det en halsduk det skulle ha blivit) så jag känner mig redan som hemma i syföreningen.
SG:. Annorlunda utmanning. Själv klarar jag nog bara korsstygn.
Fick mig att googla.
Margaretaskolan. Sista skolan stängdes tydligen 1977 pga förskingrade pengar. Men kolla del av Wiki-texten.
”Koncept[redigera | redigera wikitext]
Det fanns behov av städade serveringar (dit även kvinnor och barn kunde gå) och det fanns behov för unga kvinnor att lära sig matlagning. Hanna Lindmark kombinerade dessa i Margaretaskolorna där unga kvinnor fick betala för att gå i hushållsskola och fick öva genom att bedriva verksamheten: servering, butik med färdiglagad mat och festvåning. Margaretaskolorna vilade på kristen grund. Etablissemangen var alkoholfria och var mycket ansedda. [5]
Observera ”städade”
http://sv.wikipedia.org/wiki/Margaretaskolorna
Annika, du kan gå med i den förening som jag och Studiekamraten bildade en kväll på Solbacka när våra kurskamrater för nittitrittonde gången söp skallen i bitar: FMOAFF.
Uttytt Frikyrkliga Moralistiska Antifest Föreningen.
Vi läste dikter i månskenet och kände oss mycket uppbyggeliga. Nån gång per decennium påminner vi varandra om dessa ungdomsminnen, så det är en livaktig förening. Ungefär som SMOGS.
Ursäkta mig GMOGS ska det förstås vara.
Konkurrent till Åkerman vad avser hushållsskola bör något yngre Jenny Åkerström ha varit (med sina prinsesselever). Och sin kokbok.
”Vanliga ” hushållsskolor inte att förglömma. Mor min gick sådan (slutet 30-talet) på Benninge , Strängnäs samtidigt som far var rekryt på P10. Påstås de tagit många promenader på Djäkneberget.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Hush%C3%A5llsskola
Missade länken till Jenny Å.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Jenny_%C3%85kerstr%C3%B6m
Ursäkta – det var något gammalt minne från skoltiden i Stockholm som dök upp. Det var ingen skola (eller kola) det var Ateljé Margaretha i Borås som jag pratade med.
http://www.margaretha.se/butik/default.asp?
De hade ingenting för manliga syföreningar. De hade inte ens hört talas om några! Det gör mig lite fundersam – är vi pionjärer? Igen?
De insåg potentialen och marknadschefen kommer att höra av sig på måndag så att vi kan få fram ett Starter Kit för Manliga och Gudaktiga Syföreningar. Spännande (det ska man säga i såna lägen). Om vi får som vi vill så ska kittet innehålla en lärobok där man kan lära sig skillnaden mellan virknålar, knyppeldynor, frivoliteter, rundstickor, stoppnålar och annan sådan baskunskap. Ett särskilt viktigt problemområde tror jag att skillnaden mellan Petits Pois och Petit Point är.
Det ska också innehålla övningsmaterial med tygtrasor av olika slag och material för att sätta ihop dem till användbara saker (badbrallor, shorts, kanske en frackskjorta) och instruktioner hur man gör allt detta.
69-39!!!
Jag kommer plötsligt att tänka på när min andra hälft jobbade på … tja, låt oss kalla det Ett Tryckeri (en massa krånglig kringhistoria kan vi därmed glömma) … och hade en arbetskamrat som vid något tillfälle ansåg sig ha anledning att tala om kvinnor och handarbete. Personen sa att fruntimmer hölls med att ”virka makramme”. Alltså, dels just ”virka” och dels ett oerhört felbetonat makramé. Detta uttalande har blivit ett stående uttryck för oss när det är tal om alltför pyssliga typer, som i teveprogrammet Äntligen hemma (som vi brukar undvika men ibland dyker det upp när man inte är beredd) och Ernsts senaste inkarnation.
Här har ni i GMOGS några fina saker att börja med SG:
http://fashionablygeek.com/mens-apparel/crocheted-man-shorts-are-sure-to-be-all-the-rage-this-summer/#h6XkG6Q7CGEAKOEr.01
… dikter i månsken. Sånt kan jag! Jag vet en som jag har kunnat utantill fast tyvärr tappat delar av (det var så länge sedan jag tänkte på den), men sådant går ju att öva upp igen, for sure. The conqueror worm är min sorts melodi!
Åh Ninja, tack för magträning i form av djupt gapskratt!
Jag ber att få hålla med: frustskratt genom näsan!
(Ja och hurraaaa, Christer! Jag såg hela matchen på SVTplay och skämdes å SBBK:s vägnar. Det värsta är väl att de nu är fyllda av revanschlusta och kommer tillbaka till Uppsala med full kraft på söndag? Finns det någon biljett kvar, tror du?)
Makramme och näverstygn ska vara välldit svårt. Så det får vi vänta med tills vi blivit varma i kläderna.
På tal om varm i kläderna så tycker jag att de där shortsen ser väldigt fina ut. Glada färger och allt. Men vi som inte har apparaten inbyggd måste nog vara försiktiga så det inte blir för varmt där inne bakom allt yllet.
Själv är jag inte längre i farozonen (tänk far och sonen) så jag kan väl tåla lite övertemperatur. Men vi måste tänka på att vi också vill ha medlemmar i fertil ålder. Och då känns Ninjas rekommendation nästan lite mansfientlig.
Gapskratt?
Förstår inte alls vad ni finner så roligt?
Lotten, det lär vara rätt fullt på sittplatserna, men det ska finnas platser kvar på sidoläktarna och ståplatser. Kolla här.
För egen del får jag se om det går att entusiasmera familjen att följa med. Den mest basketintresserade familjemedlemmen är i USA, och det är inte aktuellt att gå på egen hand. Dessutom behöver jag skriva på min slutuppgift till utbildningen jag går. Men hör av dig om du kommer till stan, det kanske blir av att gå.
Christer (vi är jätte-OT nu): biljett på sidlinjen inköpt till morgondagens match! Oh yeah.
Ja, verkligen OT. Vi andra försöker ju faktiskt hålla oss till ämnet, dvs mode, couture och benkläder för män.
SGs far(!)hågor för förhöjd temperatur i de vackert virkade byxorna kanske kan åtgärdas med någon vacker blygdkapsel i hålsömsteknik eller av stramalj, vederbörligen stärkt till lämplig form.
HK, är du proffssömmare? Med så obesvärad hantering av sytermer kan jag inte tro att du är fullständig oskuld på området.
Det lite synd. Vi vill inte ha några proffs i vår Manliga och Gudaktiga syförening. Det vore lite som att ha Zlatan i Bråtens IK. Glädjen och spontaniteten bleknar, medlemmarna söker sig till andra klubbar och en del lägger bara ner eftersom de inser att vägen till fulländning är längre än deras förväntade livslängd.
Men om du kan ”svera å fusekra”att du är en skruttsömmare så är du förstås jättevälkommen i GMOGSF.
SG, jag har fått beröm för en vackert isydd knapp en gång och det blev jag glad för. Och så kan jag en del fina ord …
Men, jag har tyvärr inte en susning om vad ”svera och fusekra” är. (För svär och fuskar gör ni väl inte i denna *Gudliga* förening?)
Vägen till fulländning är avsevärt längre än min förväntade livslängd.
Ah! Svära och Försäkra! – Förstås!
Jo det kan jag!
Då äru välkommen! Observera att det är Gudaktiga vi är. Inte gudliga.
Det där med ”kyrklig” imponerar inte på oss och eftersom det är så enkelt att alternera mellan gudaktig och ogudaktig, vilket vi tror kan bli aktuellt någon gång, så valde vi just ordet gudaktig.