Hoppa till innehåll

Etikett: mode

Utklädningslådan

När jag gick på lekis, fick jag ha på mig mammas bröllopsklänning när det vankades maskerad. Eftersom hon gifte sig i en kortkort sak (1963), var den fotsid på mig i sexårsåldern. Klatjofs, landade hela portionen köttfärssås vid lunchtid på de inbroderade liljekonvaljerna och så var bröllopsklänningen för all framtid mer orange än vit.

När jag numera fixar utklädningskläder till barnen, är det bara att forcera bråten i källaren och sedan spinna loss i utklädningslådan.

Fyraåringen, Tolvåringen och Sjuåringen.

Tyvärr börjar de färdigköpta kostymerna som Spiderman och King Kong ta över, men även hemmagjorda katter, jutevävstroll och sammetsprinsessor går att hitta. När jag själv går på maskerad har jag aldrig den bästa, den mest uttänkta, den finurligaste eller den mest välgjorda utklädningen utan den kostym som får folk att säga:

– Men hur tänkte du nu?
– Varför har du den på huvudet?
– Gör inte det där ont?
– Jag har några säkerhetsnålar du kan få låna.

Häromdagen åkte jag tåg med tre killar som skulle på maskerad. Kanske. Tror jag. Fast kanske inte ändå.

Klirr, klirr.

Killen i mitten hade jobbat sanslöst hårt för sitt utseende. Jag ville diskutera strumpebandshållarnas position med honom (kalsongerna ska ju sitta utanpå) och inledde därför en konversation genom att berömma honom för arbetet med rouge, kajal, mascara och läppstift. Jag skulle precis fråga vad han skulle föreställa och även påpeka att hans ben var lika snygga som Tina Turners, när jag insåg att hans kompisar ju inte alls var utklädda. Jag drog mig stillsamt tillbaka och tjuvlyssnade på:

– Och då sparkade jag honom i skrevet så han grina som en liten tjej.
(Intressant, det här att säga grina i betydelsen ”gråta” i den här landsdelen, tänkte jag.)

– Min mamma är fan 40 bast, fatta 40, jäla panscho.
(Ack, kära barn, den gyllene 40-årsåldern är ju underbar, tänkte jag.)

– Nämen pluskvamperfekt och dativobjekt heter det ju inte längre, dom har bytt ut orden.
(Skkrrrrrnffff, tyst min mun, jag biter mig i knogarna så kan jag nog hålla mig, tänkte jag.)

Biggis skrev häromdagen om en plötslig insikt om att man plötsligt ju är vuxen. Där är jag ju också! Jag klär i min jeans- och hooduniform ut mig till mig själv som 19-åring varje dag. Livets maskerad?

Share
32 kommentarer

Synder och laster

Om vi nu ska tro på att summan av lasterna är konstant, har Hemingway förmodligen rätt när han säger:

”Jag har alltid hyst djupt misstroende mot folk som varken röker eller dricker. De har förmodligen ett par fruktansvärda, dolda laster.”

Därför är det synd att jag inte röker, eftersom det ju är en sådan enorm synd. Som rökare har man inte plats över till särskilt många andra synder. Nu kan jag ljuga, äta chips, skälla på elaka busschaufförer, strunta i cykelhjälm, roffa åt mig den skönaste kudden och ändå ha plats över till att skamlöst och bittert gå med håven samt vältra mig i tv-soffan trots att jag borde … knyppla?

När det gäller rökningen, har jag i Rowells-katalogen från 1968/69 hittat ”mode för män”. (Se även förklädesmodet.)

Det här motsvarar enligt bildtexten alla modekrav. ”Se bara på kragen! Mjuk, välskuren och snitsig. Och vilka färger! Toppen alltså!” Men jag undrar vad fotografen sa till dem.

– Håll upp ciggen, Allan! Koncentrera dig! Akta askan, du får inte tappa askan! Du Nisse, kan du titta snett diiitåt, tänk att du är rädd för ciggen eller nåt.

Här har vi en ”underbart mjuk och behaglig herrskjorta i bomullsflanell och manchetter med mellanlägg samt bröstficka med asymmetrisk knäppning”. (Ja, texten påminner om salig Ingrid Schrewelius. Hon bodde i Lund. Dit är jag på väg i detta nu.)

Uppdatering: Översättarhelena berättar i kommentarerna: ”Boussac var tydligen en fransk textilmagnat som bland annat finansierade starten av huset Dior.” Wow.

Men vad sade fotografen till pipmannen då?

– Pipan, Allan! Pipan! The selling point! Titta åt vänster båda två, nej höger, nej vänster, nej, jag menar hög… vänst…

Själv har jag bara tjuvrökt ett fåtal gånger. Sista gången som 12-åring i en snögrotta med Bästisgrannen och tre klasskompisar. (Man ska inte tjuvröka i snögrottor. Eller så ska man det för att bli avskräckt för all framtid.) Nästan allt kan avslutas och knytas ihop med ett citat. Så får det bli. Hjalmar Bergman:

”Man må säga vad man vill om ett syndigt leverne – men det är allmänbildande.”

Share
32 kommentarer

Nu har jag vänt kappan

Att inte följa med strömmen är jag bra på. Det låter ju fint. Men det handlar bara om att jag är seeeeeg. Och feeeeeeeg. Inte oberoende och cool.

Jag var sist med snickarbrallor och hann inte ens att dra på mig ett par v-jeans innan det modet var helt ute. Stuprörsjeans var jag sist med, ballongjeans hade jag när alla andra hade stentvättade byxor. Frisyr har jag inte bytt sedan jag klippte lugg i sjuan. Jag bor i olika former av 501:or och kommer förmodligen att kallas patetisk när jag är 83 år och begravs i ett par sådana. Nej, 93 år menar jag, vi har ju gammal-gener i släkten.

Nu orkar jag inte stå emot Bloggerbluddertrycket längre – nu har jag alltså gått över till det nya, the new and die neue et noveau. Kommentarerna har försvunnit, men lär visst återvända. (Man undrar var de är när de är borta. Kanske har de tagits som gisslan i ett förvaringsskåp på Centralen?) Alla å, ä och ö i länkarna till höger är förvandlade till hokuspokustecken, och dem måste jag visst laga själv.

Nu ska vi se. Om jag har vågat göra detta, kommer jag då att följa fler strömningar?

  • Bleka tänderna?
  • Köpa gåstavar?
  • Blogga outfits?
  • Anmäla mig till Bloggtoppen och kolla statistik?
  • Stoppa ner byxorna i de knähöga stövlarna?
  • Oj – köpa stövlar först kanske?

Min djefla man har slagit vad med en helt, komplett och totalt bloggovetande tjej (i vår ålder, egen företagare, tusenkonstnär, tonårsförälder och specialist på Pasta Putanesca) om att hon kommer att vara bloggknarkare inom en vecka bara genom att följa vad som händer på www.lotten.se. Jag kommer alltså att under den kommande veckan länka lite mer än vanligt. Kanske. (Jag tar självklart emot mutor, övertalningar och smöranden i kommentarerna. Smörj också, kanske.)

Nu kommer det att stå ”Labels” här nere, och sådant vet jag inte om jag behöver. Ah, well. Roa er med detta istället för att fundera över labels. Tänk om man skulle sätta labels på människor … En stämpel i pannan med ”på dåligt humör” eller en lapp på ryggen med ”ont i magen idag” kanske? Fast å andra sidan är jeansen instoppade i stövlarna väl en label så god som en ann?

Share
31 kommentarer

Idag: rutigt och randigt

Jag måste skärpa mig, platsar ju inte som modebloggare om jag bara skriver om bröst, välling och Flaubert.

Vi tar det i kronologisk ordning. Redan förr i tiden fanns det nyskapande mode. Jag drar fram Vi och vår tid från 1935 och ser att i denna kreation syddes upp i tyger med ”nya, trevliga mönster”. Två elever från salig Märthaskolan slog ett slag för ”detta ursvenska tyg, vars franka rutighet smittat av sig även på parisiska sommarkläder”. Jag tycker kreationen ser ut som den galonkostym jag hade på mig när det regnade på 1960-talet.


Ja, apropå detta årtionde –Rowellskatalogen från 1967 var också lite lagom nyskapande. Plaggkombinationen här kallas för ”damkostym med prydliga knappar tätt placerade” och är gjord i ull-polyester. (Jag är en alien: när jag läser ordet ull-polyester isar det i mina visdomständer. ) Här sitter jag på mina höga hästar och tycker att det ser förfärligt ut trots att det i texten står att det är en ”ung, fräsig ensemble i festlig färgkombination”. Men de har i alla fall inte blandat rutor och ränder huller om buller. Tack.

I Damernas värld var Anna Holtblad 1991 på språng med kläder ”för kvinnor som vill visa att former är fint, kvinnligt och sensuellt”. Nåväl, inte ser jag särskilt många kvinnliga former här, inte. Det ser visserligen bekvämt ut när man nu måste springa runt på stan och leverera tavlor ideligen, men orange gör sällan min hy riktigt rättvisa. Vad kul med sådana där örhängen, förresten – de påminner ju om Ralf Edströms polisonger från 1973.

Men vad skaaaaa vi säga om dagens annons från JC? Jag jobbade på Junior Center när jag var 16 år, och vi hade alltid på oss JC-kläder på arbetstid. Vilken tur att nu inte är då, för även om det ser nyskapande och roligt ut, tror jag att man ska fortsätta hålla rutor och ränder en liten bit ifrån varandra. Fast denna kombination stjäl ju naturligtvis uppmärksamheten från hyn.

Share
30 kommentarer

Dryck- och modebloggen

Min syster, Orangeluvan, är till döden trött på mina uppräkningar av ställen som det är coolt att vara uppkopplad på. Sssscchhh:

Jag sitter på X2000 på väg från Sundsvall i detta bloggnu.

Mitt emot mig sitter en man som fem minuter före tågets avgång öppnade en helpava whisky och hällde i en pappmugg, som nästan fylldes till brädden. Nu, en timme senare, är han inne på tredje muggen och tredje jättelasset snus. Ibland ringer hans mobil.

– Ja? (Tystnad.) Mhm, ok.

Klick. Klunk, svälj. Det ringer igen:

– Ja? (Tystnad.) Mhm. (Tystnad.) Ok.

Klick. Han ser komplett och totalt spiknykter ut. I min förvirrade, fördomsfulla värld, borde han ha blå näsa, rödsprängda kinder och förschöwka dischkuteeera med *hick* osch andrrra häwr. Mobilen ringer igen:

– Ja? (Tystnad.) Mhm. (Tystnad.) Halv sex. (Klick.) Skiiiiit. (Klunk.)

Han stänger alltså av telefonen, säger sedan ”skit” och tar lite mer whisky. Nu kommer konduktörskan. (Jag skriver alltså i realtid, det är hur coolt som helst, detta.)

– Såja, här har du ditt te, tjejen!

Men! Igen! Jag har blivit kallad ”tjejen” två dagar i rad! Jag som inte ens har tjejiga kläder som kavaj och cityshorts med nylonstrumpor under! Är ”tjejen” månne ett typiskt tåg-uttryck?

Oj, nu frågar whiskymannen om jag vill ha lite smofs i mitt te. Fast han frågar inte, han håller upp flaskan och nickar med frågande ögonbryn mot min pappmugg. Såja, nu skakade jag på huvudet mot honom. Ska hem och dricka Brown Brothers, jue.

Nu till den viktigaste frågan i dagens samhälle: kommer vi att plötsligt stå där framför en spegel och kolla om den ser ok ut, glipan mellan shortsen och stövlarna och alls inte fundera över hur vi kunde gå på något så erbarmligt fult mode?

Share
13 kommentarer