Etikett: källaren

Källaren är ju himmelskt bra!

Publicerat av Lotten Bergman den 21 april 2020 22:49

Kolla! En basketbalett i solnedgången!!

Jag har fullt med plastblommor i håret för att pigga upp omgivningen.

I morse vaknade jag i svinottan mitt i en verklighetstrogen dröm. Västtyska ambassaden brann för fullt och ambassadören hängde ut genom ett fönster och ropade på hjälp:

– Hilfe-hilfe! Hilfe-hilfe! Hilfe-hilfe!

Orsaken var naturligtvis att jag nämnde ambassaden häromdagen och hade sovit med öppet fönster och att en duva satt och hohoade rakt in i sovrummet.

Ni som inte minns för att ni har blivit glömska – eller ni som inte vet för att ni inte vet: här kommer en förklaring.

Våren 1975 ockuperade plötsligt ett gäng ur Röda armé-fraktionen (RAF) Västtysklands ambassad i Stockholm. Väl där krävde de att vissa medlemmar ur Baader-Meinhof-ligan skulle släppas ut ur ett västtyskt fängelse, men det hela gick åt pepparn. Nära midnatt exploderade (av misstag, trodde man senare) en bomb inne i ambassaden, som började brinna. På tv-bilderna fick vi se eldhav, poliser, panik, brandkår – och genom allt hördes ett tyskt rop på hjälp. Väldigt olikt en duva.

– Hiiiiilfeeee! Hiiiilfe! Hiiiiiilfe! Hiiiiiilfe!

Jag somnade om, och vaknade igen när min djefla man trampade omkring och var otålig för att han skulle hålla en Zoom-föreläsning med massa polacker – och allt var fel.

– Bilden laggar, ljudet knastrar, jag måste byta rum för att få bättre mottagning och där är det jättestökigt och ljuset är helt fel.

Jag har ju numera inte ett enda jobbuppdrag, så jag hade all tid i världen att sprinta ner i källaren och

leta fram ett snyggt tyg fullt med bokstäver
snabbt sy ihop två längder och till och med sicksacka kanterna
skruva upp en gardinstång i bokhyllan
hänga upp alltihop
ta ett steg tillbaka och säga: Faaan va bra det blev!

Tyget, som har samlat damm i kanske 15 år.

Polackerna blev också nöjda. Och jag insåg då att vår källare – den ökända – ju har förberett sig på en coronakris i 20 år! Jag har idag (när jag letade efter material till en pergola) hittat njurformade rondskålar i papp (efter en fest med sjukhustema), 15 tegelstenar, massvis med ouppackade vinglas och en kaffeperkolator. Men om vi insjuknar kan vi inte bara kräkas, kasta tegelstenar på monster samt dricka vin och kaffe, utan roa oss med massa annat! Se bara!

Jag kan distribuera medicin i därför avsedda små plastbägare. (Eller dricka nubbe ur dem.)

Jag trodde handskarna var kastade! Jag kan nu dela ut plasthandskar till 200 enarmade personer!

Med dessa gångjärn kan jag sätta upp nästan hur många dörrar som helst i huset.

Jag kan framför allt bjuda alla sjuklingar på åtta skivor rostat bröd!

Men var är alla sakerna som man bygger en pergola av?

34 kommentarer

– Lotten, har du möjligtvis, kanske en …?

Publicerat av Lotten Bergman den 6 november 2018 22:59

När jag häromdagen berättade om mögelkatastrofen i källaren fick jag så himla trevliga råd om hur jag borde kämpa för frackarna och inte slänga farmors klänning. Samtidigt fick jag stränga order från min kusin i England att slänga skiten.

För vad ska jag med gamla kläder till? Vem ska ärva mina prylar när jag dör? Det är tur att vi har fem barn med tanke på att den fulla källaren ju är på 120 m². Barnen kommer att slita sitt hår och vråla på detta sätt till varandra i flera månader efter vårt frånfälle:

– Mammas bröllopsklänning som hon sydde själv 1991! Midjan är fantamej bara 60 cm runt om!
– Kolla på pappas gamla lappade jeans från 1985 när han träffade mamma!
– Oj, 23 stycken barbieskor!
– Jag vill ha barbieskorna! Mamma stal dom av sina kompisar när hon var liten!
– Bokföring från 1999 … så knäppt.
– HELVETE! Tjugo gamla analoga telefoner!

Men nu ska ni få höra vad som hände under blott 23 minuter denna underbara kväll, den 6 november 2018.

Det ringde, och en kompis i basketlaget sa:

– Du sa en gång att du har allt …
– ”Kan” eller ”har”? svarade jag eftersom jag tuggade på knäckebröd och följaktligen hade knäck i lurarna.
– Har.
– Mhm, pratar vi om min källare nu?
– Ja …?
– Okej, ja, jag har allt. Vill du ha en slalomkänga från 1974? skojade jag.
– Nej, men nästan – ett glittrigt pannband från 1980-talet …?
– Javisst Jag har två!

Sa jag och gick ner i källaren till utklädningslådan, som på ett magiskt sätt har utökats till utklädningsgarderober.

Svartglittrigt pannband som jag en gång i tiden hade kunnat ha som skärp.

Silverglittrigt pannband som jag en gång hade när jag skulle vara Susanne Lanefeldt.

Det ringde igen, och nu var det en tant som jag lärde känna för 20 år sedan när hon var i min nuvarande ålder (och alltså inte var en tant; det är tydligen oklart hur jag definierar tanter).

– Lotten! Jag står här med en underbar gammal rullgardin!
– En sådan som smäller upp sig?
– Ja, jag har hittat den på loppis och den har fjädringen kvar!
– Heureka!
– Men jag har inga rullgardinsupphängningsbleck kvar! Har du några?
– Javisst! Köpta på rea för tusen år sedan!

Sa jag och gick ner i källaren till gardinpryttellådan.

Har vi någon Kirsch-fantast här som kan säga något om detta underverk?

Det ringde igen, och nu var det en karl som jag känner flyktigt. Eller inte alls egentligen. Men har träffat.

– Ja hejsan Lotten, det är Tosse. *harkl* Minns d…
– Aha! Hej! Du sa ”Tosse, men inte Magnusson” när vi sågs på releasepartyt för … nåt.
– Jaha, hehe, ja.*harkl* Jag har en fråga.
– Jaaaa, jag vill gärna gå på releaseparty.
– Nej, det här gäller … jag undrar om du möjligtvis har tillgång till en gammal*harkl* registreringsskylt som jag skulle kunna få låna i ett par veckor?
– Bien sûr!

Sa jag och gick ner i källaren till lådan med högklackade silverskor, där registreringsskylten har hamnat.

Mycket underligt – jag kan inte minnas att vi har haft en bil med detta registreringsnummer.

Nu hoppas vi att denna trend håller i sig och att vi under de närmaste 30 åren gör oss av med tre saker per kväll. Jag skådar in i min kristallkula:

– Vaffan, har mamma tömt källaren?
– Japp, inte ens stormhatten eller dagböckerna är kvar.
– Vad sorgligt.

22 kommentarer

Flydda tider i en hängmapp

Publicerat av Lotten Bergman den 25 maj 2016 14:52

Hängmappars varande eller inte är en pågående diskussion här i huset.

hangmappar — Fyra av våra hängmappslådor. (Ja, det finns fler …)

Jag anser att hängmapparna – på precis samma sätt som en proppfull garderob – bara är ett ställe att gömma sånt som känns jobbigt att ta tag i.

– Jag lägger den här i hängmappen med ”diverse”! säger min djefla man.
– Men varför? Där kommer du ju inte att hitta den! svarar jag – som ju är bäst i världen på att inte hitta saker som ligger på ett bra ställe.
– Johodå. Kolla nu. Schwopp, borta men ändå inte!
– Vad var det för nåt? frågar jag nyfiket.
– Eh. Har jag glömt. Vill du ha en glass?

Vårt dammsugarmunstycke har gått sönder – materialet är lika hållbart som plastgafflar eller rispapperslampor. Därför gack jag mig ner i källaren för att leta upp ett årtal. (Att leta upp en garanti är det inte fråga om, för dammsugaren är säkert fyra år gammal.) För huuuu vilken dålig kvalitet det är i våra Electroluxprylar; ska man kontakta kundtjänst och klaga på en produkt, bör man i veta i alla fall vilket decennium som inköpet gjordes.

PANG! sa det, så hade jag glömt bort dammsugarmunstycket och satt istället och rensade ur en hängmapp som hette ”bruksanvisningar, övrigt”. Lätt som en plätt var det att rensa bort förr-förr-förra vattenkokaren, femton olika bruksanvisningar för cykelhjälmar, alla anvisningar till brandvarnare (vi köpte på oss ett gäng efter branden 2009) och de fem förbrukade tvätt- och diskmaskinerna som vi har haft sedan 1999.

bruksanv_garant_ — Dessa bruksanvisningar och garantikvitton ska slängas pronto.

Men … jag blev ju tvungen att njuta lite av dåtiden en stund. Fem olika bilbarnstolar. Tre olika barncykelsadlar. Tre trappgrindar. En elektronisk febertermometer med en felmarginal på ± 4 °C. Det var tider, det.

mobiler — En miljard olika Ericsson-telefoner.

laspenna — En läspenna som aldrig funkade trots att jag (tydligen) läste sönder manualen.

mus_gammal — En utombordsmotor! Nej, en hårtork? Vaaaaa … en trådlös dubbelmus?

Men den allra finaste bruksanvisningen är ändå den till …

Nu skulle man ju kunna förledas att tro att vi föddes på 1940-talet, så det är bäst att jag meddetsamma deklarerar: nej. Det här är inte vår. Vi måste ha fått den av någon, för rullbandspelare hade våra föräldrar (allihop födda på 1930-talet).

tekniska data — Där till höger (utanför bild), där står det att svajningen är± 0,09 % vid 19m/sek och att den harmoniska distorsionen är mindre än 1,2 %. Minsann.

Nu måste jag ner i källaren igen för att hitta

bandspelardäcket
ett rullband att spela
det där årtalet för dammsugaren, ja.

47 kommentarer

Vädret, alltså!

Publicerat av Lotten Bergman den 9 juli 2014 18:58

Sällan har vi här i huset tyckt så olika om något. Jag går ner i den svala källaren och drar upp saker som ska sorteras eller slängas eller lagas eller bara omplaceras och så går jag omkring på gräsmattan och hummar och mumlar i bikini och trivs som smör i solsken.

skotrappan — Inga skor här – bara 120 tomma krokar!

skoooooooor — Men här! Alla utom fyra av paren i raden närmast kameran är kvar, resten har vi gett bort eller hängt i äppelträdet.

Under tiden:

Sjuttonåringen ligger i en säng i källaren med isklampar i fickorna eftersom han är ett vinterdjur.
Min djefla man sitter i sitt varma arbetsrum och svär så det osar eftersom han inte vill klistra kvitton utan hellre ligga i en säng i källaren med isklampar i fickorna.
Spanjoren har trillat omkull på cykeln och ligger inomhus och baddar sina sår fastän han egentligen är en spanjor som vill glassa i solen och surfa på vattenvågor.
Tjugoåringen sitter utomhus under eller på studsmattan (beroende på var det är mest skugga) och läser linjär algebra tills …
… Fjortonåringen i så få och små plagg som möjligt kommer och stör, för då pratar de istället om ASCII eller skriver runor såsom systrar ju gör.
Tjugotvååringen lider i sin studentlägenhet i Lund eftersom han hellre skulle ligga i en säng i en källare med isklampar i fickorna, men har kommit på att man ju lika gärna kan gå och styrketräna när man ändå vansinnessvettas utan att styrketräna.
Elvaåringen far som en tätting mellan husen och badar än här, än där.

Vad härligt det är med värme!

53 kommentarer

Någon har stökat till …

Publicerat av Lotten Bergman den 23 september 2012 20:40

… och det värsta är att jag misstänker att det är jag.

Så här var det (uppdatering)

Jag lånade för flera år sedan en viss årsredovning och glömde omedelbart att ett lån är ett lån. För en tid sedan skulle den lämnas tillbaka, varför jag tog fram den och lade den i ett kuvert och … tappade bort den. Så hittade jag kuvertet, skrev på en adress (rätt, kanske ska tilläggas), och … förlade det igen. Jag letade lite slött, men bara lite grann.

Under tiden gick lifvet vidare. Läxor gjordes, barnen blev större, skor slängdes, tänder tappades och … Ja. Nej. Det finns inget att skylla på: jag slarvade helt enkelt. I fredags satte jag en deadline åt mig själv; nu ska den förnicklade årsredovisningen postas. Den hittades (på hatthyllan mellan två par galonbyxor, kan ni begripa?), kuvertet fick ett frimärke och … sedan tappades kuvertet bort igen.

Tyvärr skedde detta när jag slängde sju kilo heminredningstidningar och möblerade om i källaren. Samtidigt som Artonåringen begick A-lagspremiär i basketettan, jag höll tre föreläsningar i tre olika ämnen och en konsert i Stockholm besöktes.

A-lagsdebuten för unga fröken Bergman:

Foto: Sebastianskog.se. — Artonåringen kan dribbla utan att ha blicken på bollen! Foto: Sebastianskog.se

Men ack. Artonåringen fastnade i en ormgropsliknande röra där kroppar lades på fötter och fötter vreds till oigenkännlighet och speakern som råkade vara jag blev tvungen att agera mamma och allt blev extremt rörigt.

Artonåringen säger med sitt kroppsspråk "Nämen mamma du är ju speaker, gå härifrån!). — Artonåringen säger med sitt kroppsspråk ”Nämen mamma du är ju speaker, gå härifrån!”

Bara ett par timmar senare befann jag mig på konsert, där förbandet Walk the Moon hade stökat till det på scenen.

Kaffefilter, snorpapper, notblad och handdukar samt ett par trosor.

För att inte tala om huvudbandet Fun (som egentligen ska skrivas ”fun.” men det bryter mot mina redaktionella principer och det går ju alls inte för sig), vars gitarrist plötsligt begav sig upp till trumsetet och allt blev hur stökigt som helst med plötsligt uppdykande konfetti som mest av allt överraskade bandet, som inte alls hade haft med sig konfetti från Amerikat.

Fortsättning följer. Jag måste leta vidare Klockan är 21:40 och någonstans ligger kuvertet nog …

Uppdatering

Nu är klockan 23:03 och den där bilden på stöket här ovan var ju bara en västanfläkt. Nu har jag öst ut ytterligare 23 kilo inredningstidningar (ungefärlig uppskattning), ett resestrykjärn, en locktång och en ask med mina egna visitkort. Att allt har stoppats undan i väntan på bättre tider är alls inte konstigt eftersom

jag inte inreder ett dugg numera – jag stökar bara till med jämna mellanrum
jag inte har strukit ett klädesplagg sedan senaste dopklänningen 2002
locktång ju är helt ute (vilket vi har avhandlat tidigare)
jag så sällan går på visit per se.

Men nu kan jag gå till sängs och vila efter en relativt ansträngande helg. Årsredovisningen är nämligen funnen.

Den låg i källaren i en av vällingkartong tillverkad tidskriftssamlare (1992) och gömde sig mellan två mappar med räkningar (1994), NE-redaktionsbrev, klasslistor och sju nummer av Pålsjö Ängsblad. Imorrn ska jag sortera det övriga stöket i fem högar:

fjärrkontroller och annan teknisk apparatur
trasiga örhängen
för små jeans
A4 skrivna på skrivmaskin
gamla tidningar.

Sedan ska jag slänga allt utom jeansen.

(Ni som är lika listiga som jag, inser förstås att det finns en hög som heter ”övrigt” också.)

49 kommentarer

Nu går jag ner i min källare

Publicerat av Lotten Bergman den 4 augusti 2012 17:27

Visserligen lyckades Lisa Nordén idag knipa ett silver i triathlon fastän jag tittade – men hade min sporttittarförbannelse inte vilat över hela OS, hade hon garanterat rusat hem ett guld.

Triathlon i OS 2012. (Ser ni nummer 20? Näe, inte jag heller.) — Triathlon i OS 2012. Ser ni nummer 20? (Näe, inte jag heller.)

När hon

simmade, kikade jag mellan fingrarna
cyklade, stod jag i rummet intill och bara lyssnade
sprang, sympatisprang jag upp och ner för källartrapporna för att inte störa.

Men precis i målgången stod jag (tyvärr) 20 cm från tv:n och skrek.

Men vad äääär det där för målsnöre och förvirrande linje på marken? Kan ju ingen människa fälla sig i rätt ögonblick om det ska se ut så här!

Men vad gör jag då i källaren?

Målet är först och främst att röja så att jag kan få plats för lite träningsprylar eftersom jag just nu tränar i snickarboden.

På bilden ses motionscykeln som vi fick för 1 000 kr och den minst 30 år gamla roddmaskinen som köpte för 300 kr, och som inte går att använda om man inte har skor på sig eftersom allt är obekvämt, kantigt och skavsårsskapande. På hyllan med lim och dylikt ställer jag datorn och elsladd och hörlurar hänger alltid på plats.

(Jag tränar förstås för att delta i triathlon i OS 2016.)

En liten bildsafari från källaren idag:

Gustaf Krantz – där exklusivt HERRMODE kostar mindre. (Välkommen in utan köptvång!)

Disketter med konstigt innehåll, bl.a. "Uppslagsord NE a-z" -- varför inte till ö? — Disketter med konstigt innehåll, bl.a. ”Uppslagsord NE a-z” — varför inte till ö?

Ja, väldigt viktiga grejer får man ju säga att tomma anteckningsböcker från 1977 är.

Massa, massa vackra skor från 1940–60-talen.

Orsaken till att jag 1993 utfärdade tyginköpsförbud för mig själv.

En hög hatt som jag skulle kunna få på mig även med cykelhjälm på huvudet.

Så … ska jag slänga rubbet?

87 kommentarer

Gårdagen i bilder, bara

Publicerat av Lotten Bergman den 18 maj 2010 10:32

Det var meningen att jag igår skulle stå på huvudet i flyttlådor som fortfarande är fulla av saker sedan huset brann. Och att jag skulle fylla bilen med saker som skulle till tippen. Samt att jag skulle kunna gå i alla fall två meter i källaren utan att behöva klättra över något.

Men ack. Jag stötte på så många hinder på vägen att källaren idag är identisk med gårdagens källare.

Först hittade jag en hängmatta bakom en brädhög och blev tvungen att rigga upp den utomhus. Sedan hittade jag en vattenspridare och satte igång den – utomhus. Då kom sju barn i badkläder rusande och distraherade mig så vansinnigt att jag blev tvungen att leta fram kameran. Vilket ju tog jättelång tid!

hopp_o_stok — Läskburken som Sjuåringen har i handen får sin förklaring nedan.

Plötsligt stod gräsklipparen framför mig. Uppfordrande. Det är en handjagare eftersom jag anser att motorgräsklippare är så himla tramsiga. Folk åker till gymmet och tränar sina muskler för att sedan pruttklippa gräsmattan utan att behöva anstränga sig! (Gräsklippning innebär dock för just mig lite planerande och medicinerande eftersom jag är gräsallergiker.) Vår tomt är på 900 kvadratmeter och huset upptar 120 av dem, så det är inte så farligt alls – det går på en timme högst. Eller kanske inte:

När jag hade kapat maskrosdjungeln med handkraft och svordomar, hittade jag en maskrosuppdragare och satte igång med den tills jag tröttnade och bestämde att barnen kunde tjäna 1 kr per maskrosrot. Sjuåringen drog upp sju och tog sina pengar och köpte en läskburk av sin storebror (se studsmattebilden), medan Tolvåringen drog upp tolv och lade pengarna i sin sparbössa.

När jag sedan försökte påtala för min djefla man att det var hans plikt att omedelbart gå ut i trädgården och i konsekvensens namn dra upp 46 rötter, gick det sämre. Han somnade på stört. (Betingad reflex.)

Sedan kom Artonåringen med en död humla som såg levande ut, varför han placerade den i diverse intressanta positioner. De spelade tv-spel tillsammans, de läste läxor tillsammans, de spelade lite basket och sedan åt de.

humlans_mat — ”Smaskens”, sa Humlan och högg in.

Ni förstår att man inte kan rota i källaren när det är så intressant ovan mark? När jag i källaren stötte på mina gamla håltänger från en pysselperiod runt 1988, kunde jag dessutom laga studsmattans kantskydd och en älskad presenning. Efter en halvtimmes intensivt hålande, föll tången i småbitar. Pah, åttiotalsskräp.

Under kvällsmaten insåg jag att jag tydligen har snöat in på en krydda.

Koriander som smakade tvål för bara ett par år sedan, har sedan pinjemunsattacken – som gör att rödvin fortfarande smakar plåttermos – smakat bättre och bättre. Underliga äro smaklökarnas vägar. (Även celebriteter drabbas, klicka här.)

Resultatet av gårdagens pyssel är alltså inte en framkomlig källare utan maskrossvullna fingrar, träningsvärk i rumpan och ett axelparti som signalerar att jag är fullkomligt och komplett pantad och en helt oerfaren soldyrkare.

solbrand — Axeln såg på bilden liksom inte ut som en axel, så jag stoppade in några förklarande ord.

Uppdatering: Suvi bidrar med en rolig fluglänk!

50 kommentarer

Hångelrummet

Publicerat av Lotten Bergman den 5 maj 2010 09:29

Här händer det inte mycket. Eller så är det det det gör. I alla fall vet jag nu varför det är så få snickare och taxichaufförer som bloggar; tangentbordet är liksom inte arbetskompatibelt.

Jag håller på att inreda ett hångelrum i källaren. Egentligen är det inte alls ett hångelrum utan bara en väldigt källarkall plats att övernatta på, men jag tänkte att om jag döper rummet till något mysigt, trevligt, nästan lite förbjudet … så blir det kanske attraktivt? Som när kalhygge kallas föryngringsyta och RUT-avdraget kan göras för parkettkosmetologer.

Därför kör jag kors och tvärs genom staden och köper billiga hyllplan, bits, finurliga, självborrande skruvar och plåster. Och så bär, kånkar, sågar, skruvar och svär jag tills händerna blir så svullna att jag inte på några som helst villkor ens kan sms:a längre.

lotten_grisen — Jag skruvade ihop en våningssäng på egen hand när en papier-maché-gris föll från taket. Då ropade jag på hjälp. En hjälp som genast drog fram kameran.

(Ni som inte har papier-machégrisar som jag, kanske undrar över denna grisdetalj. Den tillverkades för den årliga basketfesten för tre år sedan, och har sedan dess målats om och pysslats med och ska i år förvandlas till sjuksköterska.)

Själv är jag i dagarna bedrövligt dålig på att hångla eftersom hela familjen är snor-, host- och halsontsförkyld och jag inte har tid med sådant trams eftersom jag ska åka till London i morgon. (Säger jag sådär nonchalant i förbigående bara.) Aha! Nu kom jag på en bra produktidé. Jag ska skriva kioskvältaren och generationsromanen ”Hångel jag minns”! Hurra!

Hjälp, har jag ett giltigt pass förresten?

(Splittrad? Vem? Jag?)

57 kommentarer

Skrivmaskin och karbonpapper!

Publicerat av Lotten Bergman den 3 april 2010 17:39

Jag vaknade i morse som en fullständigt normal människa och hann öppna datorn innan jag ens hade öppnat ögonen.

Sa jag att jag är en fullständigt normal människa?

Nu är alla i familjen likadana, men som en fullständig galning som biter sig själv i svansen, gjorde jag även denna morgon en tabbe som jag satte upp i köket:

datorpask_forbidden — ”Ja. Familjeterror. Förbudssamhälle. Sovjetregim. Kinesiska regler som gäller för alla. Millimeterrättvisa. Mellan 10 och 16 stänger vi av nätverket. Varje dag under hela lovet.”

Vänligen lägg märke till att man kan ansöka om dispens på de små lapparna som går att riva loss. Nu gjorde jag inte det utan bestämde mig för att lösa Det Stora Problemet, som hette:

MEN HUR GÖR MAN LAPPAR TILL ÄGGJAKTEN OM MAN INTE HAR EN DATOR?

(Jag gömmer alltså påskägg. Barnen får lappar med ledtrådar och följer ett spår, som leder dem till stora godisskatten. Pjåsklösningar som att ”skriva för hand” kommer inte på fråga.)

Jag får stå mitt kast, vilket filmas av Tioåringen. Ni som inte orkar titta fattar inte hur stort det är – detta med karbonpapper och skrivmaskiner.

Och nu vill ni se hur några av ledtrådarna såg ut innan jag klippte ut dem och placerade överallt? Ok:

nagraledtr — Favoriterna blev ”mellan pannkakorna” och ”i en randig stövel”, för just den hade ett av barnen på sig.

Glad påsk på er alla!

26 kommentarer