Månad: april 2020

Vi är i sjätte corona-veckan

Publicerat av Lotten Bergman den 27 april 2020 09:50

Plupp, flopp, sa det nånstans i en avgrävd kabel – och så stod vi utan internet i långa två dagar. Jovisst, mobilen funkade som modem – men det går lite halvknackigt när man är van vid wifi [wajfaj, wajfi] i klass med en nybyggd Autobahn.

Men den här sortens wifi är faktiskt inte helt fel.

Jag har tydligen hittat en ny sysselsättning – att reklamera både det ena och det andra, som t.ex.

den vingliga stekpannan som många avrådde mig från att köpa (”du måste ha hettat upp den för snabbt” säger Kitch’n, där jag köpte den)
en blombukett till mamma, där hälften av blommorna skötte sig, medan den andra halvan fick läggas på isoleringsavdelning och i kuvös samt förses med kryckor (Euroflorist är medgörliga)
bildningsresan till Cypern som naturligtvis ställdes in, men researrangören TSS går inte att få ett vettigt ord ur.

Om jag har räknat rätt, inleder vi nu den sjätte veckan med fysisk distansering och inställda föreläsningar. Och nu ska vi börja slåss.

Här kan man se att jag har satt öljetter i ett gammalt noppigt täcke, hängt upp det på en stor ek, samt hur spanjoren klipper ner en repstege som har hängt där sedan 2003.

Varför ska eken ha täcke? Jo, för vi ska hänga en boxningssäck på repstegens plats. Avreagerande träning!

Vad mer? Jag har lånat Decamerone på biblo, jag har tentat och blivit godkänd på konsthistoriekursen (7,5 poäng för en distanskurs vid Uppsala universitet), jag har anmält mig till en sommarkurs (svenska dialekter) och en höstkurs (filmvetenskap), lagat verandan, byggt en liten pergola, styrketränat, druckit massa gott vin, sytt ännu ett jättestort schabrak till fond som vi har bakom oss på Zoom-möten – och pratat i radio om hur vi inte ska distansera oss socialt, utan fysiskt.

Det händer så lite spännande att jag även filmade den jättelånga ~~planka~~ bräda som jag köpte igår.

Till och med en skruv som har böjts och massakrerats och som fick vridas ur med tång (enligt kommentatorsbåset en ”böjd låsringstång”), fick förevigas i brist på releasepartyn och basketmatcher.

Under dessa sex veckor har jag varit helt bedrövligt kass på att skriva dagbok och dokumentera hur vi har det – inte ens det faktum att Trumpen har föreslagit att vi ska injicera rengöringsmedel har jag antecknat. Men jag ska bli bättre; igår fotograferade jag allt corona-relaterat som syns om man tar en snabb göra-små-ärenden-promenad på stan.

Informationstätheten är kompakt på just denna kvadratmeter.

Formuleringen ”i denna oroliga tid” kommer vi att tröttna rejält på.

Lekytan (underligt ord, förresten) är nog avstängd för att barnens föräldrar inte ska bli oroliga. (Barnen leker ju med varandra relativt normalt hela dagarna.)

Slutsatsen jag nu drar är: när ska jag hinna läsa Decamerone och kolla på alla suveräna filmer som kan ses gratis hemma via stadsbiblioteken?

Med andra ord: vi har det bra. Och hur har ni det?

Livsnödvändig uppdatering. En kvinna i en mataffär i Cincinnatti har kommit på det ultimata sättet att shoppa – utan stingpinne och munskydd.

43 kommentarer

Källaren är ju himmelskt bra!

Publicerat av Lotten Bergman den 21 april 2020 22:49

Kolla! En basketbalett i solnedgången!!

Jag har fullt med plastblommor i håret för att pigga upp omgivningen.

I morse vaknade jag i svinottan mitt i en verklighetstrogen dröm. Västtyska ambassaden brann för fullt och ambassadören hängde ut genom ett fönster och ropade på hjälp:

– Hilfe-hilfe! Hilfe-hilfe! Hilfe-hilfe!

Orsaken var naturligtvis att jag nämnde ambassaden häromdagen och hade sovit med öppet fönster och att en duva satt och hohoade rakt in i sovrummet.

Ni som inte minns för att ni har blivit glömska – eller ni som inte vet för att ni inte vet: här kommer en förklaring.

Våren 1975 ockuperade plötsligt ett gäng ur Röda armé-fraktionen (RAF) Västtysklands ambassad i Stockholm. Väl där krävde de att vissa medlemmar ur Baader-Meinhof-ligan skulle släppas ut ur ett västtyskt fängelse, men det hela gick åt pepparn. Nära midnatt exploderade (av misstag, trodde man senare) en bomb inne i ambassaden, som började brinna. På tv-bilderna fick vi se eldhav, poliser, panik, brandkår – och genom allt hördes ett tyskt rop på hjälp. Väldigt olikt en duva.

– Hiiiiilfeeee! Hiiiilfe! Hiiiiiilfe! Hiiiiiilfe!

Jag somnade om, och vaknade igen när min djefla man trampade omkring och var otålig för att han skulle hålla en Zoom-föreläsning med massa polacker – och allt var fel.

– Bilden laggar, ljudet knastrar, jag måste byta rum för att få bättre mottagning och där är det jättestökigt och ljuset är helt fel.

Jag har ju numera inte ett enda jobbuppdrag, så jag hade all tid i världen att sprinta ner i källaren och

leta fram ett snyggt tyg fullt med bokstäver
snabbt sy ihop två längder och till och med sicksacka kanterna
skruva upp en gardinstång i bokhyllan
hänga upp alltihop
ta ett steg tillbaka och säga: Faaan va bra det blev!

Tyget, som har samlat damm i kanske 15 år.

Polackerna blev också nöjda. Och jag insåg då att vår källare – den ökända – ju har förberett sig på en coronakris i 20 år! Jag har idag (när jag letade efter material till en pergola) hittat njurformade rondskålar i papp (efter en fest med sjukhustema), 15 tegelstenar, massvis med ouppackade vinglas och en kaffeperkolator. Men om vi insjuknar kan vi inte bara kräkas, kasta tegelstenar på monster samt dricka vin och kaffe, utan roa oss med massa annat! Se bara!

Jag kan distribuera medicin i därför avsedda små plastbägare. (Eller dricka nubbe ur dem.)

Jag trodde handskarna var kastade! Jag kan nu dela ut plasthandskar till 200 enarmade personer!

Med dessa gångjärn kan jag sätta upp nästan hur många dörrar som helst i huset.

Jag kan framför allt bjuda alla sjuklingar på åtta skivor rostat bröd!

Men var är alla sakerna som man bygger en pergola av?

34 kommentarer

Respiratorn, ventilatorn och ”coronavirussjukdom 2019”

Publicerat av Lotten Bergman den 18 april 2020 13:33

Fakta som är bra att känna till

En av Trumpens stollar till medarbetare over there, tyckte att vaccinet hade tagit alldeles för lång tid att framställa eftersom det ju var den 19:e varianten – ”it’s not like it’s the new Covid number one”. Sa Trumptokan och fnös.

Eftersom denna missuppfattning inte får spridas, kommer härmed NE:s definition:

covid-19 (av engelska coronavirus disease och 2019), luftvägssjukdom orsakad av ett virus i gruppen coronavirus; viruset identifierades första gången hos människa i Kina 2019.

Och som ni ser: det ska vara gement c på både corona och covid-19. Såja! Nu går vi vidare till den i dessa dagar så uppskattade respiratorn, som lika gärna kan kallas ventilator. Men respirator är lite bättre eftersom även ett stort ventilationssystem kan kallas ventilator. NE:s definition:

respirator (en bildning till respirera, ytterst av latin respiʹro ’andas’), ventilator, apparat för konstgjord andning vid nedsatt eller upphävd andningsförmåga.

Kuriosa som är kul att känna till

Respirator var för 130 år sedan inte alls en apparat för konstgjord andning, utan ett simpelt munskydd. Eller ett mer komplicerat munskydd.

Reklam för respiratorn ”Lungenheil” ur SvD 1920. ”Mot damm, giftiga gaser och syreavdunstning. Överträffar alla andra i industriellt bruk. Patenterad i alla kulturstater. I bruk över hela världen.”

Respiratorn kunde skydda hårt arbetande stenbrottsmän från damm i lungorna och skydda unga målbrottspojkar från kyssarnas farliga baciller.

[Ni lyfter blicken och undrar om jag skrev ovanstående bara för att få klämma in orden stenbrottsmän och målbrottspojkar i samma mening. Ni suckar. Och läser vidare.]

Se här vad man vet att berätta i en artikel i SvD 1891!

”En vetenskapsman i Berlin har sysselsatt sig med att analysera de faror som lurar i en kyss. Han har bl.a. räknat och klassificerat de bakterier som håller till i människans mun – över 20 olika arter. Han tycks ha kommit till den slutsatsen att de, som inte kan helt avstå från ett så livsfarligt bruk som kyssandet, åtminstone bör använda en respirator.”

Jag såg omedelbart framför mig hur folk kysstes med munskydd.

Betty Furness och Dennis Morgan repeterar en kärleksscen i ”Mama Steps Out” från 1937. Väldigt många källor säger att Dennis Morgan heter Stanley Morner, men det hette faktiskt hans rollkaraktär. (Foto: Keystone-France/Gamma-Keystone.)

Men förstod snabbt att det han – den icke namngivne vetenskapsmannen – menade, var att alla som envisas med att kyssas, till dagligdags bör använda munskydd. Vilken statussymbol (eller varningssignal?) munskyddet då skulle kunna bli. ”Jag har munskydd. Alltså är jag en människa som ofta blir kysst.”

Artikeln i gamla SvD fortsätter att berätta hur olämpliga kyssar faktiskt är, och att vi bör vänja oss av med dem. Men att det ju blir svårt.

”Om några tusen människoåldrar kan man möjligen ha utfunnit ett passande surrogat för kyssen. Men då är kanske bacillteorin föråldrad och doktorerna tillåter oss att gå tillbaka till en njutning, som vi då inte längre bryr oss om.”

Uppfinnare som kanske borde få mer cred

Man är i världen inte riktigt överens om vem som uppfann den moderna respiratorn, men vi i Sverige är av den bestämda uppfattningen att det var svenskar som gjorde’t.

En av dem är Bo Sahlin (SvD 1932). Föregångaren tillverkades av Torsten Thunberg 1924.

Och apropå att sluta kyssas: Anthony Fauci i USA (deras Anders Tegnell, liksom) tycker att det är dags att helt sluta ta i hand.

”I don’t think we should ever shake hands ever again, to be honest with you. Not only would it be good to prevent coronavirus disease; it probably would decrease instances of influenza dramatically.”

Stackars sydeuropéerna som kanske bör tvärsluta med puss på kind. Och åååååååååh så skönt för mig – jag som inte gillar att krama okända människor!

”Vi rör oss lite grann … på två meters håll …”

40 kommentarer

Zoom – en nybörjarguide!

Publicerat av Lotten Bergman den 10 april 2020 20:14

Zoom, Teams, Skype, Jitsi och Face Time samt andra möten (i det som Hedvig och ugglan Helge kallar bild-telefoner) är sannerligen i ropet i dessa isolerings-påsktider där vi rekommenderas att hålla oss hemma och inte äta ägg med släktingar.

Inga Gill och Birgitta Andersson i ”Från A till Ö” från 1975.

Här kommer en lektion så att ni som undrar hur det går till – och era gamla polare – vågar testa.

”Join a Zoom-meeting” – träffa polare digitalt!

Jag börjar faktiskt i fel ände med ”den som blir uppringd” – alltså den som blir inbjuden till mötet. Och det är så här det går till i en dator. (Om man vill zooooma via mobilen, måste man ladda ner Zoom-appen. Plättlätt det också. Var inte rädda.)

1.
Det kommer ett mejl från den som liksom är chef över mötet: den som bjuder upp till dans.

2.
Öppna mejlet.

3.
Klicka på den blåa länken som börjar med ”https”. Då öppnas ett webbläsarfönster.
4.
Om du är sprillans ny på Zoom-banan, får du nu en uppmaning att antingen ladda ner eller öppna zoom.us. Tacka ja, annars blir det inget prata av!

5.
I det här läget kan det plötsligt komma en mening om att du är placerad i väntrummet eller liknande. Eller så släpps du in direkt. Vänta bara. PANG! DU ÄR INNE! YAY!

Då kanske det ser ut så här. Den som ”låter mest” syns i det stora fönstret. Min kompis Carro har precis sagt ”jag ska hämta lite vin” och gått från sin fåtölj.

Om datorskärmen ser ut som på bilden ovan, kommer den stora bilden att bytas ut hela tiden beroende på vem som pratar. Detta tycker jag hämmar mig, för då vet jag att om jag bara ger talarstöd som ”JA!” eller ”NÄMEN”, så hamnar jag i jättefönstret.

Därför byter jag till den här vyn, när alla är lika stora och den som pratar bara får en gul ram runt sig. (Bilden är från ett annat tillfälle med andra personer. Ber om ursäkt för hur vi ser ut. Alla var lika tjolahopp som jag mest hela tiden.)

Men det är alltså i min dator det ser ut så här då. Hur de andra väljer att ha, vet jag inte.

Om alla som jag pratar med har den första vyn (alltså när bara den som pratar hamnar i storbild) för att de vill se mig i jätteformat när jag säger ”JA!” eller ”NÄMEN”, ja då får de det. Man ändrar denna inställning i det övre högra hörnet. (”Speaker view”. Som jag har ringat in på bilden ovan. Men som bara syns om man sätter muspekaren på hörnet.)

Såja! Det här är allt man behöver veta om man är den som blir inbjuden. Om bilden inte syns, är kameran inte på. Om ljudet inte hörs, är micken inte på. Och det ändrar man det i nedre vänstra hörnet.

”Create a Zoom-meeting” – bjud in polare digitalt!

Den här beskrivningen är för de lite mer datorvana. Men kanske kan vem som helst hänga med i svängarna? Krångla genom att titta på den här videon … eller lyssna på mig.

Gå till https://zoom.us
”Sign up – it’s free”. Strunta (just nu) i all reklam om att det är bättre att betala.
Strunta även i att det står ”max 40 minuter långa möten”, för det stämmer inte. (Edit: Om detta tvista de lärde!)
Klicka på ”Host a meeting” i övre högra hörnet.
Fyll i mejladresserna till dem du vill bjuda in. Nästan hur många som helst!
Släpp in dina inbjudna deltagare via menyn i nederkanten av skärmen.

Så här långt kommen kan man stänga av micken till kusinen som håller litanior om forna pandemiers succéhantering eller stänga av bilden för fastern som sitter och röker cigarr i bar överkropp. Den som har bjudit in till mötet har massa makt – men kan även dela med sig av den.

Jag svarar gärna på frågor om ni har några! (Och rättar eller ändrar förstås om ni har andra erfarenheter än jag.)

37 kommentarer

Pinsamma jobbhistorier

Publicerat av Lotten Bergman den 3 april 2020 20:12

Nu behöver vi samlas kring pumpen för att minnas hur det var att gå till jobbet.

(Ni som fortfarande går till jobbet för att ni inte är satta i husarrest: heja er! Och förlåt oss för att vi … eh. Har ett knasigt sittapårumpanyrke. Se detta som prepping inför framtiden och pepping i nutiden! Yes!)

Pinsamt på jobbet?

Jag föreläste en gång för ett gäng på Grand i Lund när det visade sig att en tjej som satt längst fram var var synskadad, så hon bad mig att läsa lite extra tydligt på bilderna som jag visade. Helt okej utmaning. Den här bilden till exempel – en tvättlapp i ett par dyra kalsonger, där mellanslaget måste höras:

Varpå jag HÖJDE MIN PRATVOLYM som vore tjejen hörselskadad. Ja. JAG TALADE HÖGRE ÄN NORMALT ETT TAG. Men så kom jag på mig själv, och kommenterade det med ett skratt och skulle precis säga ordet ”blind”, när jag kom på att det nog inte var lämpligt. Ungefär så här lät det:

– Huh … bli… eh … jag, förlåt … jag menar ögo… nej, förlåt synskada…

Tjejen skrattade medan hon slog sig på knäna – medan jag var fullt beredd att sjunka genom parkettgolvet som jag stod på. Alla de andra hundra personerna i lokalen flackade med blicken och mumlade tyst eller fnittrade nervöst. Tjejen slutade skratta och skrek:

– JAG ÄR INTE SYNSKADAD! JAG ÄR SÅ JÄVLA BLIND MAN KAN VARA! JAG ÄR FÖDD BLIND OCH JAG KOMMER ATT DÖ BLIND!

Puh. Det blev till slut en utmärkt föreläsning.

Vad man bör och inte bör säga i sammanhanget.

Min översättarkollega Gunnar Redmalm berättade idag om sitt pinsammaste ögonblick på jobbet.

”Det var på 1970-talet och jag var ung och grön redaktör på B. Wahlströms bokförlag. Jag höll på att granska en roman där det förekom en massa SS-soldater och hade problem med officerstitlarna. Min dåvarande chef, Karl-Rune Östlund, sa lättvindigt:

– Ring militärattachén på Västtyska ambassaden och fråga!

Jag kanske var mesig men det kändes lite genant att ringa den tyska militärattachén och fråga om SS-soldater. Men order är order, inte bara i SS. Så jag ringde ambassaden, där en dam med vänlig och kultiverad röst svarade på klingande högtyska.

Min skoltyska var väl sådär, så jag började stamma fram min förfrågan på Goethes tungomål medan kallsvetten letade sig nedför ryggraden. Hon avbröt mig nästan genast, i samma vänliga ton:

– Tack, jag talar svenska.

Aningen lättad drog jag nu min förfrågan. Varefter damen svarade, oföränderligt vänligt, lugnt och servicemässigt:

– Tyvärr så har vår militärattaché just blivit skjuten och vårt bibliotek har brunnit upp. Men om jag får be er återkomma om ett par veckor så har vi säkert fått en ny attaché.

Men jag som pendlade i svinottan från Uppsala hade varken hört på radio eller läst någon tidning, inte ens hunnit se en löpsedel på morgonen.”

Västtyska ambassadens bibliotek brann alltså upp den 24 april 1975. (Västtyska terrorister sprängde av misstag en bomb i huset när de ockuperade ambassaden för att kräva frigivning av 26 terrorister i västtyska fängelser.)

Så … mejla sådana här minnen till lotten@bergman.com eller skriv i kommentarerna! Jag lyfter gärna upp era historier till själva inlägget – och anonymiserar om ämnet så kräfver!

37 kommentarer