Breaking news! Den röda tråden bor på Skebokvarnsvägen, strax ovanför Magganini konsttransport AB – alltså Herr Distanstränares favoritställe!
(Nej, det där är faktiskt obegripligt. Men om man kryper in i värmen eller upp på läktarn i decembertider här i Julkalendern, löser sig allt. Utom kanske dagens lucka dårå.)
Lucka 15
Sinkadus …
Han satt med boken i handen
och öppnade den,
vände blad för att läsa.
Men tänk
om inte alla kunde läsa bokstäver
just du, just nu
och just här
Kanske är det bara en ren sinkadus
– men vad tror du?
Av J.A. Selander 1978, på väg mot Småland med ett försenat tåg
Pirimittarium, pirium. En helt onödig bild!
(Den här tabellen fylls hela tiden på med länkar under 24 roliga dagar.)
Jag har då aldrig varit med om så mycket ansjovis i ett enda bås!
Ökenråttan
Dagens shopping var koncentrerad på ingredienser till årets julkaka som ska påbörjas på Luciadagen. Passade på att riva åt mej tre burkar ansjovis för jag har hört att det inte finns så gott om’et; folk hamstrar …. Måste ha till julens Jansson, hur skulle det annars gå?
Pysseliten
Helt rätt ÖR. Jag bad PK att köpa hem ansjovis till Janssonen, som nästan är viktigare än julskinkan, men då undrade han om inte de fyra burkar han redan köpt skulle räcka.
Betong-Bess
Det såg ut att bli en riktig sorgesam jul när ansjovisen var slut. Men häromdan fanns det igen.
Örjan
Kan nu göra provsmakning på två olika ansjovisinläggningar.
Smultronblomman
Ansjovisen bärgades häromdan. Att bo på hotell kan medföra vissa överraskningar.
Aku
Och nu fattade jag plötsligt varför båset fylls av ansjovis och avsaknad av ansjovis. Och inte är det bara för att Janssons är så gott som jag trott hela dan.
Och så har vi hakke, som faktiskt lyckades nämna HB hela elva gånger i en enda kommentar:
Idag är det dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dopparedan – och jag har bara köpt en enda julklapp. Hej och hå.
Dagens hemlisbloggare – som i Julkalendern plötsligt började tala nån stockholmsk rotvälska – var den för evigt relativt unge Dan (egentligen Daniel) Andersson (1888–1920). Det finns i basketlandslaget en Denzel Andersson, som får mig att associationsnynna på Jungman Jansson så ofta att allmänheten börjar tröttna.
– Jajajajaaa, Dan Andersson, Dan Andersson, men låt oss nu se när han lirar! får jag höra av min otacksamma publik.
Dan Andersson som 21-åring.
Som alla andra växte den unge Dan upp i ett fattigt hem där fadern för jämnan blev ilsken eftersom de inte delade gudstro. När han var blott 14 år – men redan fast besluten för att skriva – åkte han helt solo till USA för att kolla om det var ett ställe för familjen att bo på. Han tog tåg till Göteborg, båt till Grimsby, tåg till Liverpool, båt till New York och så tåg till en faster i Minnesota.
Så vansinnigt. Nä nu. Asså va.
Den 14-årige USA-resenären Dan Andersson var inte en biffig sak.
Han hade ju två äldre bröder som kunde ha åkt istället? Här har vi en liten mager 14-åring som lärde sig läsa när han var fem, spela fiol och prata engelska när han var åtta och sed… ahaaaa. Det kanske var därför: han kunde ju engelska!
Okej.
När Dan Andersson hade undersökt Minnesota noggrant, åkte han hem igen eftersom fattidomen var lika bedrövlig där som i Sverige. Och banne mig bodde han inte sedan hemma tills han var mer än 27 år och faktiskt fick massa texter publicerade och utgivna. Trivdes han då, eller var han tvungen pga. ekonomiska skäl?
Dan Andersson, ungefär 25 år.
Men han gick även på folkhögskola och började han översätta, samtidigt som han kroppsarbetade (kolare, flottare, skogsarbetare, snickare) och satt och skrev på nätterna. Här kommer de två första stroferna ur en som jag gillar – ”Tiggaren Simons sång” (1917):
NE, mitt kära NE, uttrycker sig – på ett krångelvis som jag inte ens under pistolhot hade kunnat klämma fram – så här vad gäller Dan Anderssons diktning och de religiösa grubblerierna:
”Den religiösa problematiken blev från Brunnsvikstiden alltmer central i Anderssons diktning. I opposition mot vad han uppfattade som samfundens antropomorfa gudsbild, ”den personlige guden”, sökte han sig mer och mer till den mystiska traditionen i kristen form. Medeltidsmystikern Mäster Eckehart och indisk litteratur som Bhagavadgita blev av genomgripande betydelse för hans diktning, liksom Dostojevskij och med honom även den ryska ortodoxa mystiken.”
Dan Andersson gifte sig 1918 med Olga Turesson, som var gravid när maken 1920 dog på det rysligaste av sätt: cyanväteförgiftning.
Olga bytte efternamn till Dan-Andersson, vilket ju var fiffigt! (Fast dottern Monica gifte sig sedan Sedell, och idag finns inga med efternamnet Dan-Andersson, men 96 Sedellare.)Man kan klicka på bilden om man vill läsa hur SvD uttryckte sig 1920-09-17.
Hotellet hade alltså problem med ”väggohyra”, som röktes ut. Vädringen i rummet där de båda männen sov, sades ha vädrats enligt alla konstens regler – men ändå gick något fel. Dan och en Elliot Eriksson dog, medan andra gäster i lika utrökta rum överlevde utan men.
Men vänta, varför bodde de i samma rum? Jag lusläser tidningarna och finner i DN den 17 sep:
”Sällskap hade de emellertid icke.” Nähe.
I nutida källor om Dan Andersson står det ofta att han i livet var okänd och oläst, men att han efter sin död kom i ropet och tonsattes av många, bland annat sin svärfar. (Som för övrigt 1976 mindes Dan som lång och mager med blåa, djupa allvarliga ögon och vacker profil samt viss benägenhet att kasta huvudet något bakåt.) Men för tusan hakar – tidningarna skrev ju spaltmeter om honom och hans död hamnade till och med på förstasidan i DN. (Med samma rubrikstorlek som att Zorn testamenterade bort hela sin förmögenhet till staten.)
Jag tror att han var rätt känd, jag.
Jag gillar Dan Andersson, så honom läser jag gärna. I Julkalenderluckan var det alltså Jungman Jansson som parafraserades, och här har vi en tolkning av (tadaa) Hootenanny Singers! (Som Danne [nu la jag bort titlarna och till ett smeknamn] själv satte musik till.)
Lappdragning! Jag har fått erbjudanden om mutor för att embryo ska föräras en tischa, men sörni att sånt går inte notarius publicus med på! (Däremot citerar jag honom förtjusande gärna – eller klistrar in en länk till det senaste båsalstret som innehåller orden ”kravlar papparkaksdeg”. Och kanske kommer en bonuströja upp ur plommonstopet vad det lider …)
Men nu ska plommonstopet få tala! Jag drar en liten – nej en stor! – lapp med Christer, the Long Distance Personal Trainer på!
Ansjovis på er alla! Lucka 15 kommer på onsdag morgon!
Dan Andersson, lite sliten och trött som 29-åring.
Annars? Jodå, efter två svåra luckor kommer förstås en enkel. Eller inte. Och en röd tråd. Jomen.
Lucka 13
Tjolahopp seglar-Anders, tira vare blåser hela dan. Grina’ru me fjällan din och pussaru morsan på kinn innan du svepte flarran, tjosan ba?
Eru rädd att lillfjåset ska venstra, så skaru se stormen i vitögena och gasta ba om tjosan å sånt?
Du, vante redd för å dö.
Om du blir en gammal gråhårig gök som sitter å super i Amerikat, kanske du glömmer oss och allt annat. Eller så fastnaru nånstans i Japan, men vafan. Man är välan mänscha. Tjosan.
En helt onödig, återanvänd bild ska vi väl ha idag?
(Den här tabellen fylls hela tiden på med länkar under 24 roliga dagar.)
Jösses! Sicken röra jag skapade i kommentatorsbåset! Jösses, jösses!
I ena sekunden var ERB och Hyttis helt överens om ett obegripligt svar. I nästa var även Magganini och Ninja till synes eniga. Och mitt i alltihop tronade Béatrice Karjalainen med lösningen (min fetstil):
– Jag har bara traumatiska luggminnen pga att jag tillhör det välsignade folket med lockigt hår och frisörer som inte fattar att man inte kan klippa av blött hår i en längd och tro att samma sen ska gälla när håret torkar.
Maplestream hade helt andra – kanske oviktiga – saker för ögonen:
– Igår kväll roade jag mig med kortspel tillsammans med några kollegor, varav inte mindre än två av dem hade bott på Skebokvarnsvägen. Det kan inte vara en slump. Dagens HB är Dan Brown.
But no. Så fel.
Men Ökenråttan då? Som ju i slika sammahang vet besked och dessutom kan dra böckerna ur hyllan och citera ur minnet på nolltid? Hallå?
– Aber selbstverständlich! Jag läste om, ett två, själva texten, tre fyr.
Precis: danssteg (men jag återkommer till det senare). För nu handlar det om ett kåseri av en kåsör. Ni vet, den där utdöda konstarten?
Foto: Ulla Montan.
Runa Brar (f. 1942) föddes i ett kyrkligt hem, kom in på Socialhögskolan 1964, for till Indien och gifte sig och fick tre (?) barn, blev arbetslös, fick jobb, blev arbetslös, fick en novell publicerad och blev sedan kåsör i DN 1980–96.
Kanske.
Sällan har jag hemlisbloggat någon i kalendern, som jag sedan inte har kunnat beskriva mer än just sådär. Mycket, mycket frustrerande. Runa Brar bor i Äppelviken i Bromma – dit jag tyvärr inte hann åka – och har ett Facebookkonto som jag har försökt kontakta henne på.
But no.
Några utvalda kåserier finns i Kloka tokar och Tankar från hönsboden … som jag inte äger. Är det så konstigt? Ja, för jag har faktiskt en diger kåserisamlingssamling.
Några av kåserierna, fast lite uppblandade. ”Ordning” is not my middle name.
Runa Brar vann som helt okänd en novelltävling 1980 och fick strax därefter fast gig på DN. Kan ni tänka er detta jätteuppslag i en dagstidning anno 2021?
Jag tror att jag måste skriva av presentationen uppe i högra hörnet:
Runa Brar som skrivit söndagens novell ”Efter skilsmässan” är ingen alls. Hon är inte känd, inte författare, inte skribent. Men hon skriver. Hennes liv är i korthet detta: född 1942, tre barn, frånskild, socionomutbildning, vikarierande socialassistent, vikarierande journalist – numer arbetslös. Runa Brar skriver om nätterna.
Det hon skrev om mest var tiden i Indien, när hon var gift och stod vid spisen och födde barn. Så här kunde Indien beskrivas:
Den tjocka prästen kommer cyklande därnere i allén. Med båda händerna på styrstången balanserar han en säng på huvudet. Han ser ut som om ingenting hänt i hela ansiktet.
Hon romandebuterade 1982 med ”Ett litet välsignat folk” om uppväxten i det frireligösa hemmet med morföräldrarna, men all energi verkar annars ha gått till de veckoliga kåserierna. (Även jag har jobbat som kåsör och vet att skaparångesten för ett enda kåseri upptar en hel vecka på dubbel heltid.) Romanen ”Jössesdotter” kom 1993, och sedan verkar nåt ha hänt.
Sedan julafton 1996 går kåsösen Runa Brar inte att hitta i DN.
Runa Brars logga. (Den dåliga bildkvaliteten beror tyvärr på att DN:s arkiv – som bara går till 1992 – inte är helt 100-procentigt.)
Jag har dammsugit både SvD och DN samt Libris och verkligen försökt hitta spår efter Runa Brar efter det glada 80-talet, när hon dök upp hela tiden.
DN 1982.
Jodå, hon dyker upp i kåserisamlingar och fick runt 2000 sitta på bibliotek och läsa upp sina kåserier då och då … men mer än så finner jag inte.
Varför slutade hon kåsera?
– Det rann sakta ut. Jag kände att jag fastnade i en form. Nu tycker jag det är underbart att skriva och inte ha någon som väntar på det jag skriver. Men att skriva längre än kåserier klarade jag inte av att kombinera med barnen.
Sa hon när hon i slutet av 90-talet bodde i Arvidsjaur. Och fortsatte:
– Jag har egentligen ingen ambition och har aldrig tagit skrivandet på riktigt allvar. Att leva och hitta rätt i livet är viktigare.
Morr. Om man faktiskt vill försörja sig på sin passion och författa eller skådespela mot ersättning, känns det sådär att få höra hur de som lyckas faktiskt bara råkade ha tur och att de egentligen inte bryr sig. De rycker på axlarna och fnyser när de faktiskt borde kontakta mig och delegera alla uppdrag till mig. Eller som Runa Brar själv skrev i ett kåseri runt 1980:
Svenne skulle kanske vilja att jag först och främst hade en passion som man tjänar pengar på, men sådan är ju inte passionens natur.
År 2003 skrev hon om nästäppa i Läkartidningen, och presenterades nästan som i DN drygt 20 år tidigare:
Runa Brar kåserade på Namn och Nytt-sidan i Dagens Nyheter under flera år. Försvann sedan i Lappland, där hon blev lingonplockare, stensamlare, hästskötare, hönsägare, strandvandrare. Hon har varit gift, skild, gift, skild, osv, liksom hembiträde, vårdare, tröstare. Hon är numera bosatt i Stockholm.
And the rest is silence. Men hur stod det nu till i lucka 11? Jo, det var ursprungligen ett kåseri om hur Runa och Svenne dyrkade en viss dansform – buggen. Som i min stilhärmade version blev luggen.
”Buggen och jag” av Runa Brar, DN 2 mars 1982.
När jag avslutade lucktexten med ”bra” + R visste jag inte att Runa själv hade haft samma idé. I ett kåseri skrev hon:
– Smakar det bra? Frågar jag Svenne till middagen.
– Det smakar Brar, säger han. Brar på burk.
Det var det!
Om du nu råkar läsa detta, Runa Brar: Hej och välkommen hit! I slutet av alla facit genomförs en traditionell lottdragning ur min morfars plommonstop, där en av dagens gissare föräras en t-shirt med ett spännande tryck. Ingen vet än hur tischan ser ut eftersom den sitter fast i en tryckpress, men namnlapparna drar jag ändå! Här har vi … trotjänaren Håkan-hakke!
Sedär, då har vi överlevt Nobeldagen utan en Nobelpristagare i båset. Charlott – the Goblin girl, aka Haj-Charlott, fick en osynlig tischa och i facitbåset gödslades det med allehanda tolkningar och kluringar samt felgissningar fast de var rätt. (Schubertar.)
Ni som nu tror att även denna lucka är sådär infernaliskt svår, har tack och lov fel. Den är dock av den gamla sorten där Hemlisbloggarns stil lyste klart i kalenderdiset. Den här tar ni!
Lucka 11
[…] Man famlar och far omkring som en drucken noshörning, tung i gumpen och trött, luggsliten och förvirrad. Lite förtjust över insikten att luggen är grejen, att modet styr, hårstråna är i vägen och saxen närmar sig, satte jag mig ändå tillrätta och inväntade det som komma skulle. Igen.
För luggen och jag är numera ett.
Annat var det häromdan, när jag satt där i frisörstolen, plötsligt vädjande om nåd. Ångern satt som ett skruvstäd i luggtrakten när saxen närmade sig. Min gode vän Sven hade bestört kommenterat luggbeslutet så:
– Nu får du väl besinna dig. – Aldrig i livet! sa jag bestämt.
Och besinnade mig.
Frisörer i hela världen har förmodligen upplevt slika kunders vittflygande luggplaner förr; just denna frisör reagerade inte nämnvärt när luggen inte fick skapas. Förlåt, kapas.
Men nu, ska ni veta, är luggen och jag överens, vilket är bra. Mycket bra. /R.
Oj, nej, ack. En bild.
(Den här tabellen fylls hela tiden på med länkar under 24 roliga dagar.)
Ujuj, nu blev facitet sådär långt igen. Vojne vojne. Men vi tar väl några citat från nians kommentatorsbås – i en enda röra utan urskillning där tokiga gissningar blandas med korrekta ledtrådar!
Hemul:
Potatissäcken fraktades framgångsrikt över ett hav, men damp sen troligen ner i ett annat.
Nina:
Mildred och prinsessan delade öde med HB. Pionjärer inom sin grej.
Ninja-Malin:
Biskopar, norrmän, överdimensionerade typer och en och annan stenfrukt passerar revy i hjärnvindlingarna.
Leda: Först: Läktarhäng och tröstglögg med fattanollklubben är ju inte det sämsta en svinkall afton. Lite senare: Nä nu. Herr Nilsson är i själva verket en kanariefågel. Det har jag från säker källa.
Per L:
Jösses Amalia vad svårt det här verkar vara.
Cecilia N:
Nån som muttrar i kavajen?
Hihi.
Det började som vanligt med att en helt vanlig tjej utan ambitioner blev tjuginånting år och vips drabbades av en passion. Amelia Earhart (1897–1937) – öronhjärta om man anstänger sig lite – blev skrämd halvt från vettet på en flyguppvisning när nån ung flygarspoling bestämde sig för att störtdyka mot publikhavet. (På den tiden, förstår ni, gick man man ur huse för att kolla på flygplan. Idag springer man på samma sätt efter influencers. Well, jag är välan född i fel tid, jag som i min ungdom suktade efter kåsörer på Strandvägen.)
Och det var då det sa klick i flygarhjärtat. Först skulle Amelia bli läkare. Men så utvecklades hennes liv i raketfart när hon stötte på en flyglärare vid namn Anita Snook. Sedan hände en himla massa saker och så dog hon med sin navigatör Fred Noonan.
”Från Snook till Noonan” heter tyvärr ingen bok om Amelia. Än.
Hur som helst – när passionen slog till gick hon inte att stoppa. Hon hoppade av läkarstudierna och tog 28 olika jobb för att få ihop pengar till ett flygplan med tillhörande certifikat. Man kan ju lite von oben tycka att det var lite att ta i att äga ett helt plan som nybörjare, men så var Amelias plan. När en annan flygtokig tjej – Amy Guest – var tvungen att hoppa av ett flygprojekt för att hennes familj förbjöd henne att vara tokig, hoppade Amelia Earhart in.
Nu föll det sig så lyckligt att the one and only Charles ”Lindy” Lindbergh såg ut nästan som Amelia. Eller om det var tvärt om. Charles fick i Amelia snabbt en kvinnlig arvtagare, som i tidningarna under flera år fick heta ”Lady Lindy”.
”… trettio år, spenslig med burrigt ljust hår …”
Och över Atlanten kom hon med två män på blott 20 timmar, till allas stora glädje. Tidningarna tog i brist på krig fram krigsstilsrubrikerna.
Strikt talat ”flög” hon dock inte.
Piloten och suputen Bill Stultz fick för besväret 20 000 dollar, mekanikern Slim Gordon fick 5 000 medan Amelia Earhart fick den stora äran. Amelia var förstås sur, putt, arg och besviken för att hon bara fick åka med som en säck potatis på just denna färd – men begrep ju att reklamvärdet var högt.
”… kvinnorna kanske kan uträtta en hel del i den moderna världen, bara vi får en chans!”
Under dessa år på 1920- och 30-talen for äventyrliga män och kvinnor omkring i luften över hela världen som små skottspolar. Men så blev det dåligt väder. Eller för varmt. Och för kallt. Och för fuktigt eller torrt. Eller så gick planen sönder. Och så försvann de. Varje vecka stod det i tidningarna om uppskjutna starter och försvunna småplan och upphittade lik samt för evigt saknade flygplan. Mildred Doran var en av de bortflugna …
En annan av de försvunna flygtokarna var prinsessan Anne av Löwenstein-Wertheim-Freudenberg, som får vara med på bild här bara för att hennes huvudbonad är så fantastisk.
Precis som i lucka 9 skrev Amelia Earhart ett brev som skulle öppnas om hon dog, och precis som i luckan hade hon verkligen med sig egendesignade mutterknappar och skärp av gamla kullager (heja Sverige!). Hon designade naturligtvis även klänningar och hade ett eget klädmärke. Som vilken influencer som helst, ja.
Men det var förstås flygare hon var egentligen – inte designer. Hon flög och flög och skapade braskande rubriker och var plötsligt berömd under sitt eget namn istället för Lindberghs.
Hon ser så nöjd ut!
Men så kom dagen när hon blott hade en enda utmaning kvar: att själv styra ett flygplan runt hela jorden längsmed ekvatorn (ungefär). Sagt och gjort, upp for hon. Det gick bra. Mellanlandningarna gick enligt plan. Bensin fylldes på. Matsäckar packades. Allt funkade perfekt. Förutom alldeles i slutet, när något hände.
Ett morsemeddelande från Earhart & Noonan uppsnappades av en båt:
We cannot see you. Fuel is running low.
Been unable to reach you by radio.
We are flying at 1,000 feet.
Och det var det sista livstecknet från världens mest kända tjej-pilot. (Lindbergh, bröderna Wright och grabbarna är nog per definition mer kända fortfarande.)
Jädrar vicken cooling.
Men den hemliga lilla burken i lucka 9 då, vad var det?
Jo, sedan Amelia Earhart försvann 1937 har allsköns konspirationsteorier presenterats. Hon sägs ha blivit tillfångatagen och kidnappad, jobbat som spion åt Japan, dött i ett fångläger, fått ihop det med sin flygpolare Fredrick Noonan, gått under jorden eftersom hon var trött på uppmärksamheten och därför blivit nunna i New Jersey. Men framför allt har man letat efter planet och eventuella skelett, matlådor och kartor samt kullagerskärp.
Denna fantastiska bild sägs vara tagen under en Leta-Amelia-utgrävning på 1940-talet.
Så sent som bara häromåret hittades en plats som visade alla möjliga olika tecken på att ha hyst skeppsbrutna flygpiloter. Ett skelett med osedvanligt långa armar antogs vara just Amelia Earhart och en hög med mystiska glasbitar limmades ihop till en liten burk som var på pricken lik den burk som alla visste innehöll anti-fräkenkräm.
Den till vänster är den hoplimmade. Den till höger är en riktig burk från 1930-talet. Läs mer här.
För tydligen var den så frejdiga Amelia bekymrad över sina fräknar att hon försökte gnugga bort den med en sån här kräm, som hon ska ha packat ner på sin jordenruntflygning. Fan tro’t, men idag vet man inte mer än så. Dock är de mest intresserade Earhartnördarna så envisa att lösningen kanske någon gång kommer.
”Please know I am quite aware of the hazards … I want to do it because I want to do it. Women must try to do things as men have tried. When they fail their failure must be but a challenge to others.”
Såja! Nu rafsar vi fram lite lappar och fyller på med några nypåstigna i plommonstopet! Krafs, krafs! Tischorna kommer på onsdag nästa vecka förresten! Tjosan, här kom en liten skrynklig en – den ser ut att ha varit med förr. Aha! Charlott – the Goblin girl!
Det var det! Ni som satsade på att det skulle bli en Nobelpristagare i lucka 9 – med facit den heliga Nobeldagen den 10 december – hade nästan rätt, för jag försökte verkligen att julkalendra Abdulrazak Gurnah. Men det var svååårt.
Lucka 11 kommer på lördag morgon – inte lika tidigt som vanligt eftersom jag är ute och rullar hatt (och följer alla eventuella restriktioner) på fredagskvällen.
En ur båset uppfiskad hakke-limerick!
Sisåhär säger Anna från Stånga
när hon fisk (Karpe Diem) vill fånga:
”Om en lutfisk så söt
lägger näsan i blöt
finns det nyfikna fiskar, och långa.”
Ojojoj vad många roliga historier jag har hört (eh, läst) de två senaste dagarna! Tack! I facit fick vi se Niklas i Gbg vinna en tyvärr fortfarande frånvarande tischa, men snart …
De som inte gillade att lucka 5 var svår, blir nog nöjda idag – för lucka 9 är förstås ännu svårare. Och så blir det bra mycket knepigare att hitta på roliga historier på detta tema.
Lucka 9
Checklista!
Kullagerskärpet ✔Extramuttrar till kavajen ✔Lilla hemliga burken ✔Kartorna ✔
Att läsas vid mitt (eventuellt) alltför tidiga frånfälle
Kära ni!
Hurra för mitt sista äventyr; jag har verkligen varit mycket lycklig. Tyvärr möts vi inte igen, men det var det värt. Hursomhelst önskar jag er alla lycka till!
Hälsningar från er lilla prickiga säck med potatis!
PS. Bara så ni vet: Bill har länge tittat alltför djupt i flaskan. Just sayin’.
PPS Prinsessan Anne LWF & Mildred D. hälsar!
PPPS Jag har ordnat med autogirot.
Nämen. Hur hamnade denna donna här?
(Den här tabellen här nedan kommer att fyllas på med länkar under de kommande 24 dagarna.)
Det vacklade betänkligt vad gäller självförtroendet i båset under dagen … Och så undrar jag hur många som pga. Christina (nytt nick, men gammal i båset) förgäves googlade fram Universitair Veterinair Diagnostisch Laboratorium (UVDL). Men så har vi stackars Agneta uti Lund som trodde att HB var en bro! (Vi hoppas på förklaring i facit-kommentatorsbåset.)
Men Zkop visste besked!
Det kunde varit komiskt om det varit en göteborgshistoria som börjat med Kal eller Ada.
I dagens lucka super man.
Efter ett tag trillade polletten ner här och där:
Maplestream
– Är luckan kryptisk eller inte?
Hannoia:
– Superkryptiskt! Jorå!
PK
– Visst har Jocke Bergs band lagt av?
Pysseliten:
– Jag landar i en gissning på Doktor Mugg, eller möjligen Kapten Filling.
Och så en trevlig kommentar från Lottenpotten, som var så sann – men inte innehöll nån ledtråd:
– Ohh, vilken kväll! Jag har skrattat åt båskommentarerna så jag kan inte längre kan tänka klart.
Dina skrattade så hon satte kaffet i halsen åt en av alla de roliga historierna som kryddade båset, nämligen Pigga Kristinas:
– The past, present and future walk into a bar. It was tense.
Så … vem är då HB idag när man ska välja mellan själva rollfiguren (Stålmannen) och upphovsmännen Jerome Siegel (1914–96) & Joseph Shuster (1914–92)? Ptja, Siegel och Shuster är det tyvärr inte så mycket att säga om … HB får nog trots allt vara den superstarka och supersnälla Stålmannen.
Men vilka var då barndomskompisarna Siegel & Shuster?
Joe Shuster 1939.
Shuster var tecknaren, som växte upp i en rysligt fattig familj. Han hade inte ens möjlighet att köpa papper att rita på – men en dag fann han några bortslängda tapetrullar som han klottrade på under flera år. Ungefär så här:
Den första versionen – som inte alls slog. (Pseudonymen Herbert S. Fine användes alltså av Siegel.)
Själva Stålmannen baserade han på Douglas Fairbanks, medan Harold Lloyd fick vara modell för Clark Kent med brillorna.
Chaplin hade inget med Stålmannen att göra, men 1932 poserade han så här fint med Harold Lloyd (vänster) och Douglas Fairbanks (höger).
Siegels liv var inte lätt det heller – han hade fem syskon och allt var förfärligt fattigt och bedrövligt även för honom förstås. Hans båda föräldrar dog av en hjärtattack (1932 och 1941) och i nästan hela livet kämpade Siegel (liksom Shuster) för att hitta jobb och tjäna pengar. Förutom under den korta tiden när de gjorde succé med sin Superman.
Jerry Siegel 1943.
Siegel och Shusters första idé tillsammans var en serie om ”Doctor Occult”, som var ritad på dessa nyss nämnda tapetrullar och några bitar brunt omslagspapper. Förlaget som betalade dem för serien bad Shuster att vara så vänlig och fortsättningvis lämna in originalen på vitt papper. Familjen fick låna ihop lite pengar till Shuster, som då för första gången i sitt liv fick rita på riktigt tecknarpapper.
Men nu ska ni få höra på nåt alldeles galet: i den första versionen från våren 1933 (se bilden ovan) var Stålmannen ond. Storyn sålde bedrövligt, så de båda kreatörerna gjorde 1938 om Stålmannen till den söting vi känner igen från idag. Den blev en superdundemegasuccé som gjorde att Shuster och Siegel äntligen kom på grön kvist.
Shuster sitter och ritar när Siegel kommer och granskar resultatet. Eller så poserar de bara för en fotograf. Kanske Jimmy Olsen?
Men sedan gick inget deras väg. Igen. De sålde rättigheterna till Stålmannen för en tusenlapp, blev berövade på all cred (deras namn ströks i alla alster av förlaget!), stämde allt och alla i flera omgångar och blev till slut någorlunda kompenserade genom en årlig ersättning på 20 000 dollar. Det hjälpte föga; pengarna rann ur händerna på dem trots att de ritade och skrev för allt vad tygen höll. Shuster blev blind och dog urfattig, Siegel dog traditionsenligt urfattig i en hjärtatttack.
Siegels meritlista är förresten kul att granska – här är några av de rollfigurer som han hittade på: Superboy, The Spectre, Star-Spangled Kid and Stripesy, Bouncing Boy, Brainiac 5, Cosmic King, Triplicate Girl, Invisible Kid, Matter-Eater Lad, Lightning Lord, Phantom Girl, Chameleon Boy och Saturn Queen. Men rik på dem blev han som sagt icke.
Stålmannen då, Supermannen som vi alla känner så väl? Jodå, hemma på Krypton var han som vem som helst, men när han hamnade här nere på jorden blev han superstark av vår gula sol. Av D-vitamin kanske? I en knasig film från 1978 lyckades Stålmannen vrida tillbaka tiden genom att snurra jorden åt fel håll, vilket fick en 14-årig Lotten att sucka av tidsreselycka.
Superskurken heter som bekant Lex Luthor – på min tid spelad av en rar Gene Hackman med lockigt hår, men numera ser han förfärligt elak ut.
Men mest påminner han nog om Jeff Besos.
Kryptoniten får vi inte glömma – den som är grön som t.ex. absint. En forskare fann för snart 15 år sedan att det faktiskt i en serbisk gruva finns en kemisk förening (jadarit), som innehåller exakt det som kryptonit sägs innehålla: natrium, litium, bor, silikat och hydroxid.
Artikeln om kryptonit i NE. Den rosa kryptoniten (som tyvärr inte nämns här) gör tydligen Stålmannen gay. Tänk ändå.
Ooooooh, förresten, vi måste nog titta lite på när Lois Lane inte dör.
Hopp i hatten, alla små lappar! Jag har stökat till någe alldeles förfärligt i sovrummet med alla böcker, anteckningar, notisar och namnlappar samt datorer – men plommonstopet har jag stenkoll på. Jag draaaaar … Niklas i Göteborg! Som liksom Ninja och några till är glad att Stalin är tyst!
Lucka 9 kommer på torsdag morgon!
Lite embryobonus mår man ju inte dåligt av!
embryo kommrer in på en brar
hallon hallon vad kostrar en sån där det undrar jag nu
åh en grin okcså tronic: fyrahundra kronor på öret
då blir man på örat det undrar jag nu yo
åjovars efter ett par stykcna blir man sjön
då tar jag ett glas kranbärsjos eftrersom jag vill inte bli sjön det säjer jag nu
det gnäller att ha sitt på det torra efter en blöt kväll det säjer jag nu
I facit till lucka fem visade det sig att Hyttfogden fick en ännu osynlig t-shirt och att embryo var i storform medan andra snöade in på glögg. Som ska med in i nästa till synes inte särskilt litterära lucka, kanske?
Lucka 7
Jeppe på Berget och Josef Stalin går in på en pub och beställer varsitt glas absint. Bredvid dem sitter Andrzej Wajda och halsar vodka. Det är Sankt Patriks dag.
– Berätta en rolig historia, Jeppe! säger Andrzej Wajda. – Okej. En romare går in på en pub och håller upp två fingrar samtidigt som han säger ”fem öl”, svarar Jeppe.
Josef Stalin säger som vanligt ingenting som är värt att nämna.
Ack. En sån därn bild igen. Asså va.
(Den här tabellen här nedan kommer att fyllas på med länkar under de kommande 24 dagarna.)
Gonatt på er alla! SOM jag skrattade åt Ledas ledtråd!
Leda: – Ska det här vara litteratur? Ett romanexperiment? En experimentroman? Eller tjugo? Manifest och doktriner och uppviglingsidéer med megalomant vetenskapliga anspråk, och sånt ska man behöva ägna adventsfriden åt. Dra åt ståplatsläktaren! Pah!
De andra ledtrådisarna i båset var lite mer dämpade:
Christer, the Long Distance Personal Trainer: – Anklaga mig hit och anklaga mig dit! Jag har en kusin som bor i den lägenhet där den bordell där Geijeraffären utspelade sig en gång låg.
zkop: – Solklart. Tralala.
Maplestream: – Denna gråtyngda förmiddag finns inget att sola sig i. Jag ska läsa tidningen för att ta reda på vem som är att skylla.
flygbengan: – Handlar det om en ostaffär är det i så fall en fransk sådan.
Leda återkom med ännu en höjdare: – Typisk serieförfattare. Inget nobelpris här inte.
hakke: – För övrigt hade ju Nixon mer gemensamt med den här affären än Geijer, medan Peter Brott låg närmare till att få sitta i snickerboa efter sina hyss.
Vi tackar dagens hemlisbloggare för att det fanns så himla mycket ledtrådar att ösa ur: ostar, sex, saluhallar, intima detaljer, kända polare och mystisk död.
Det handlar alltså om Émile Zola (1840–1902), som 1898 publicerade ett offentligt brev, långt som ett ösregn, om sitt ursinne angående Dreyfusaffären: J’accuse. Han anklagade där officerare och myndigheter för att ha brutit mot lagen och på det hela taget betett sig som skurkar. Allt detta är återgett helknasigt i Lucka 5, för där handlar det om Geijeraffären och Geijers oskuld. (Diverse boktitlar är inbakade: ”Brottslig kärlek” 1884, ”Arbete” 1901, ”Rättvisan” (ofullständig eftersom Zola plötsligt dog), ”Fällan” 1879 – och avslutningsvis namnet på själva tidningen som publicerade brevet: Gryningen [L’Aurore].)
Zola ser på bilderna väldigt snäll ut – eller så tycker jag bara det eftersom han är lik en av mina kusiner.
När Zolas pappa dog 1847, kom den lille pojken och hans mamma på obestånd. Och detta obestånd kryddades med skoltrubbel, halm i skorna och allmän leda. Inte lyckades han heller ta sin grundskoleexamen, varför Émile Zola fick börja jobba på många olika ställen. Ibland gick det bra, ibland slutade han efter blott någon månad. Men så började han utföra skrivuppdrag på jobbet, och hemma plitade han på genombrottsromanen som blev en superdundermegasuccé: Thérèse Raquin. (En titel som jag på grund av accentångest ofta undviker att skriva.)
Kommen så långt i detta facit kom Tjugosjuåringen och läste över axeln på mig.
– Är det Zola? Va? Jag kan citera Thérèse Raquin! ”Akten blev tyst och brutal.”
– Va?
– Ja, vi läste den i ettan på gymnasiet. Vänta ska jag hämta den.
Max femton sekunder senare låg boken uppslagen framför mig. (Det röda är min markering. Blyertsmarkeringarna känns vi inte vid.)
Säga vad man vill om gamla dammiga böcker med sedan länge döda författare, men ibland gör de bevisligen ett outplånligt intryck. Eller som NE skriver:
”Zola har ofta förkastats av idealister och avantgardister men var redan från början, och är fortfarande, en ”läst” författare.”
Att hitta information om Zolas verk är inte svårt. De beskrivs outhärdligt noggrant med en ur Nordisk familjebok kopierad uppräkning som till sin stil påminner om just Zolas sätt att noggrant räkna upp saker och ting som ostar, grönsaker, klädesplagg, köttbitar och knivar.
Att finna kuriositeter om honom är svårare. Men jag gör ett försök i tre kapitel:
Kompisen
Zola var sedan barnsben kompis med Cezanne. De umgicks i konstnärskretsar och delade med sig av tavlor, böcker och råd.
Cezannes målning – Paul Alexis läser för Zola.
I alla år har alla konst- och litteraturforskare hävdat att Cezanne sade upp kontakten med Zola, eftersom denne hade skrivit ett nidporträtt av en konstnär i ”Konstnärslif” (1886). Nu har familjen Zola delat med sig av ett brev som bevisar att så inte alls är fallet. Alla forskare sliter sitt hår i förtvivlan och alla filmmakare gråter blod.
(Läs mer i SvD om ni vill.)
Hustrun, älskarinnan och barnen
Äktenskapet med Alexandrine Zola blev barnlöst, så Émile Zola fick med hustruns goda minne (sägs det, men här finns det än så länge inte nya brev att upptäcka) två barn med en anställd hushållerska.
Herr och fru Zola.Älskarinnan Jeanne Rozerot och de två barnen Jaques och Denise.
Den mystiska döden
En tidig höstmorgon bröt sig tjänstefolket in i paret Zolas sovrum eftersom det var så mystiskt tyst och mörkt i rummet. Fru Zola låg livlös på golvet medan maken låg ytterst obekvämt med benen uppe på sängen och överkroppen på golvet.
De var kolmonoxidförgiftade eftersom eldstaden på något sätt var igensatt. Mirakulöst nog fick läkare liv i Alexandrine, som omedelbart kontaktade Jeanne Rozerot och de två barnen.
Zolas liv gick däremot inte att rädda. På grund av att han sedan Dreyfusaffären hade utsatts för otaliga dödshot, misstänkte man mord – men inga bevis hittades någonsin. Polisen lät till och med marsvin övernatta i rummet med eldstaden igång, men alla överlevde.
Zola samma år som han dog. Ja, som en väldigt snäll och inte alls arg kusin. Å andra sidan ser han ut som en Tjeckov med basket basker också.
Nu hittade jag en text som Birgitta Stenberg skrev om Zola 1980 (i ”Författarnas litteraturhistoria”). Den inleds så här: ”På försommaren 1950 lyckades Émile Zola tråka ut mig så jag aldrig har kunnat glömma det.” (Hon kommer senare på andra tankar.)
Men det var det! Nu ska vi dra en vinnare som får längta och trängta efter tischan jag vet inte huuur länge! Rassel, rassel! Jag drar … Hyttfogden! Tjo!