Hoppa till innehåll

Etikett: humor

En promenad i jävla januari

Jag tittade i lördags morse på mig själv i spegeln och konstaterade att jag nu, i slutet av januari, har förvandlats till en skrynklig hund med trötta ögon.

Ja, här är jag.

– Inte är det bra. Och inte blir det bättre.
– Nämen Lotten, sa min polare.
– Februari väntar runt hörnet. Och kolla, mina händer ser 100 år gamla ut.
– Nu måste du tänka positivt.
– Det måste jag inte alls. AI kommer att ta över allt skrivande och små mini-drönare kommer att hoppa ut ur breven med räkningar och döda mig med gift för att …
– Nämen sscchh! Nu går vi på en långpromenad!
– Okej. Blir allt bra då?

Planen var att vi skulle gå 1,2 mil i –2 °C och strålande solsken på drygt tre timmar. Att det blev lite kallare och fuktigare samt ett tjockt molntäcke som gjorde allt gråare än grått, passade mitt humör perfekt. Naturligtvis gick vi vilse några gånger också (och fick vända om), så den sista timmen gick vi i nattmörker.

Här kommer nu några bilder från den inledningsvis dystra promenaden.

Titta vilka konstiga grejer! Vad är det?

Vi inledde med en omväg till ett grustag:

– Den här stigen har inte orange markeringar. Går vi verkligen på Sörmlandsleden?
– Men kolla, där finns vita markeringar.
– Mmmm. Skulle de inte vara orange?
– Jo, men kanske inte just här …?

Efter den dialogen vände vi på klacken och gick tillbaka – och hittade förstås rätt stig.

”Min ångest är en risig skog” sa Pär Lagerkvist redan 1916.
På orienteringskartan var detta en härligt lummig, flera hundra år gammal skog.

– Spretiga björkpinnar och kalhyggen. Perfekt. Jättemysigt.
– Men Lotten, upp med hakan, tänk på markägarna som behöver sälja för att kuna försörja sina familjer.
– Skitstövlar hela bunten.
– Nej, nu tyck… Oj! Kolla, ett ödehus!

Nuuuuu skulle ni ha sett mig.

Jag förvandlades från I-or till julaftonens arapapa på en sekund. (Edit: Heter den kanske apaparapp?)

– Hurra! tjoade jag. Kolla! Plåttak! Ingen trappa! Vi går in!
– Nej, vi kan inte …
– Vi tassar in jätteförsiktigt! Jag knackar först! Kolla, det är öppet!
– Men det finns ju ingen trappa!
– Äsch, vi häver oss upp med armkraft!

Jag chansade initierat på 1880-tal, men övergivet sedan 15 år. Tänk att trappan var helt borta, puts väck! Stulen?

Inne i ödetorpet fanns det vackra fönster- och dörrfoder, snirklig hålkäl, perfekta spegeldörrar, vedspis,spår av jägare, gamla tidningar, viltkartor och nån ölburk samt en ren diskbänk. Inget var förstört, men allt var helt orört sedan många, många år.

Tidningen på bordet handlade om när Christer Fuglesang 2006 landade på jorden igen.
– Kolla! Tepåsar! Hurra!
– Tänk att få renovera och fixa och dona här! Kolla, en såg!

Vi klättrade ner från förstubron igen efter att ha stängt ytterdörren riktigt noggrant. Resten av den molniga promenaden var en barnlek med fikapaus, fina spänger, pölar med lagom tjock is på samt en drickapaus med vatten och kexchoklad. Att gå lite vilse i pannkakan piggade bara upp – och plötsligt var vi hemma utan blessyrer trots att jag föll raklång hela två gånger.

Bildbevis 1: Jag snubblade på en stubbe långt bort i bakgrunden, släppte bollen och kastade mig så långt fram jag kunde för att undvika att landa på stubben som min högra fot just nu vilar på.
Bildbevis 2: På trottoaren endast 60 meter hemifrån trasslade jag in fötterna (som jag hade slutat att lyfta på) i nåt grentrassel – tjong, så hade jag utan att kunna påverka fallet landat exakt så här.

Men helgens underligaste upplevelse var ändå när vi plötsligt – i mörka skogen – stod öga mot öga med ett spöke.

Spöket var en plastpåse med ögon och tryne. Fylld med torra löv.

Jag vidhåller att det är kallt, mörkt, förfärligt januari-igt och att hela jävla februari med räntehöjningar och elräkningar ligger som en möglig filt över framtiden. Men promenaden var jättetrevlig!

Share
9 kommentarer

Lund Comedy Festival för tionde året i rad

Jag gillar som bekant att skratta, fnissa, fnittra och gapflabba. Därför har jag (när schemat så tillåter) besökt Humorfestivalen i Lund så ofta som möjligt de senaste tio åren. I år har jag dessutom lyckats plutta in alla föreställningar med plingeliplongpåminnelser så att det till exempel ser ut så här i mobilen idag, lördag:

Är ni inte intill döden imponerade?

Så vad gör jag när jag inte flänger omkring och skrattar på dessa lattjolajbantillställningar? Jo, jag

  • stämmer möten med kompisar och äter upp till tre frukostar per dag
  • ser på trista pod-inspelningar (försöker lära mig hantverket) där det visar sig att en professor är bra mycket roligare än en ståuppare
  • cyklar på en lite för liten cykel
  • sover i David Sims vackra lakan.
Av nyss nämnde David har jag lärt mig att man inte bara ska lägga fram lakan till gästerna. Han bäddar alltid åt mig så att jag känner mig som en prinsessa med fnuttron handdukar, den nyutgivna boken och en necessär full med nödvändigheter samt en ”sovagottsprej”.

Med kommentatösen Agneta uti Lund gick jag på en inte särskilt spirituell diskussion om det digitaliserade samhället, framtiden och ålderdomen. Bara titeln, asså: ”Hjälp, min hemhjälp är en robot” … gah. Men Susanne Iwarsson (professor i gerontologi) var rolig!

Kolla vilka coola fåtöljstolar man sitter i på Grand (Piratensalen); det nedfällbara lilla bordet har en lampa!

Ett spirituellt samtal mellan tre vita män i 44–45-årsåldern, lett av Johan Wester – kan det vara nåt? Jaaa. För om Johan Glans är på scenen, då blir det roligt. Det hela var till synes knappt repeterat, men naturligtvis hade de, proffs som de är, tänkt ut några poänger i förväg. I skrift blir sådana här samtal inte roliga, men när de pratade lite om ”dagens i-landsproblem” sa Johan Glans:

– För mycket mjöl i kroppkakorna är i alla fall ett Ölandsproblem.

När Johan Wester förolämpade Johan Glans och istället för Kvarteret Skatan sa något i stil med ”Området Skatan, felåt, vahettere …”, kontrade Glans med:

– KVARTERET SKATAN! Å du då, men din lilla hip-hop-show.

Hipp-hipp, alltså. Men som sagt: pratskämt gör sig sällan bra i skrift. När de diskuterade huruvida de kissar i poolen sa Johan Glans:

– Javisst, det ska jag inte sticka under stol med. Men jag bryr mig inte om att gå ner i vattnet, nej jag ställer mig bara på poolkanten och kissar ner i vattnet.

Här vinkar Johan Wester adjö till publiken efter en pratstund med tre komiker (bl.a. den hysteriskt rolige Johan Glans) som diskuterade störande moment i livet.

Stan är proppfull av studenter i färgglada LTH-overaller. Det är musik i varenda hörn och ölen flödar. Jag träffar gamla kompisar och kolleger och känner mig som en cooling till celebritet när artisterna hälsar på mig. Allt är ljuvligt. Och så älskar jag Lund pga. en massa andra detaljer.

Till exempel den här till synes permanenta steninskriptionen som (väl) strax ska tas bort när konstverket kommer på plats igen.

Så himla trevligt.

Hur i hela friden ska jag orka vara lärarvikarie igen på måndag? Bäst jag börjar ladda redan nu genom att bära på massa papper och pärmar och ha en stor nyckelknippa runt halsen samt tuschpennor i bakfickan och hyssja på folk som jag möter.

Share
26 kommentarer

”Är vi så tråkiga?” sa Dick Cavett till den döde gästen

Dick Cavett (f. 1936) var en av världens alla intervjuare som hamnade i tv, men som gjorde succé genom att vara lite roligare och lite mindre respektfull än andra – och som lyckades få även motsträviga superstjärnor att öppna sig. (Brasklapp: jag har inte koll på alla andra tv-nissar från denna tid, så egentligen baserar jag denna min positiva uppfattning om honom blott och enbart på hans sätt att uttrycka sig i skrift nuförtiden.)

Nuförtiden.

Dick Cavett hade under en farlig massa år kvällsprat på amerikansk tv, där han i 90 minuter (att jämföra med dagens kanske 7–10 minuter per kändis) försökte få tröga musiker, sura politiker och motvilliga författare att säga nåt kul. Han åkte till Sverige och intervjuade hela ABBA i en sjusärdeles trög tillställning, där det i alla fall blev lite uppsluppet när Björn lät påtala att Dick hade på sig lånade boots som inte passade, varpå de visades upp samtidigt som han – Dick – låtsades vara indignerad.

– …boots stuffed with toilet paper, sa Dick.

(Klicka här och titta när alla fyra abborna en stund senare sitter med stenciler framför ansiktet och försöker sjunga på kommando.)

Cavett sa alltid att det bästa är att som intervjuare faktiskt lyssna på vad intervjuoffret säger. Vilket vi ska försöka göra extra mycket nu när tiderna går mot riksdagsval i Sverige. (Återkommer till detta senare i vår.)

Dåförtiden.

Men tillbaka till Dick Cavett och hans absolut värsta intervju. Nu är han ju en gammal man, men fortfarande träffar han okända människor som utbrister:

– I’ll never forget the look on your face when that guy died on your show!

Det var 1971 och som gäster i shåvven denna kväll var först en hälso- och fitnessexpert i 70-årsåldern som berättade att han skulle bli minst 100 år. Han hette Jerome I. Rodale och var fantastiskt rolig och helt perfekt som gäst och fick Dick Cavett att smaka på sparris som var kokt i urin. (För den kombinationen ju måste vara det nyttigaste som finns?)

– Jag är vid så god vigör att när jag igår föll nerför en trappa, skrattade jag hela vägen ner! sa Rodale och alla i publiken skrattade med honom.

Nästa gäst som kom in i studion var en tidningskrönikör vid namn Pete Hamill. Han hälsade artigt på Rodale och satte sig bredvid honom. Och började berätta en rolig berättelse om när han sk…

– XXZZZKKKRRSSCHHHH! hördes Rodale snarka i stolen bredvid honom.
– Oooh dear, skrattade Cavett, eftersom man ju som lite dryg men kanske rolig person snarkar till när någon berättar något som är på gränsen till tråkigt, och så fortsatte Cavett med att säga: Are we boring you, Mr Rodale?
– This is bad! utbrast Pete Hamill och försökte ruska av sig Rodale som underligt nog hade lagt sitt huvud på Hamills ena axel.

För hälsoförespråkaren och mannen som skulle bli 100 år, Jerome I. Rodale, hade tvärdött.

Programmet spelades in två timmar före sändning, men sändes förstås aldrig; istället visades utan förklaring en repris av ett tidigare program. Men fortfarande kommer folk fram till Dick Cavett och säger:

– I’ll never forget the look on your face when that guy died on your show!

Därför säger Dick Cavett med en dåres envishet att

  1. man inte ska tro på sanningvittnen
  2. man ska lyssna på vad folk säger, och säger de inget, är de förmodligen döda.

Om ni vill titta på ett annat, inte heller sänt program med Cavett, så titta på det här från 1969 med Groucho Marx.

Om ni är otåliga, kan ni klicka på den här länken som börjar när Groucho har sjungit färdigt efter drygt fyra minuter.


Tillägg till alla mina nya alldeles jätteunga läsare: den gamle gubben i det sista klippet var en av Marx-bröderna och hans mustasch var i filmerna faktiskt bara påmålad! Och här finns en filmscen med honom (och bröderna) som svarar på frågan ”hur många människor får plats i en båthytt?”

Share
32 kommentarer

Att skiljas är adjö en smula

Å Youtubes vägnar ber jag om ursäkt för felstavningen här i filmsnutten. (Han stavade ju Alfredson med ett s.)

– Vilka tror du att dagens ungdomar kommer att sakna när de dör om 30 år?
– De kan väl inte sakna nån om de är döda?
– Pffft, du fattar vad jag menar.

Om 30 år dör 80-åringarna. Finns det några ungdomar som idag beundrar 50-åringar? Nä, väl … va? Jag ställer om frågan till mig själv och för en inre dialog:

– Finns det någon som vi – eller någon – kommer att sakna lika mycket som Povel Ramel, Gösta Ekman, Hasse & Tage samt Magnus & Brasse?
– Ptja, alla kvinnor som också gick och dog kanske? Monica Zetterlund och Margaretha Krook?
– Okej.
– Nej, förlåt, jag saknar också Povel Ramel, Gösta Ekman, Hasse & Tage samt Magnus & Brasse.
– Men Birgitta Andersson lever!
– PUKOR OCH TRUMPETER!

För en vecka sedan var jag i Lund och hörde när Hasse Alfredsons dotter på en scen fick frågan om hur Hasse mådde. Hon svarade:

– Asså … han mår ju som en 86-åring mår.

Suck.

– Hejsan Sankte Per Lindeman, jag har hört att du har släppt in Hasse Alfredson nu. Hur var det?
– Helt okej. Han nynnade ”Alla massa tjing fillibom, Finspång! Nalla kassa jing villeving, Long John! Muli-suli-duli-buli! Biff! Boff! Boll! Ugglan, Ugglan, åtta-noll!”
– Åh. Men vad sa han?
– Inget annat än ”var är Tage?” och så rusade han in – med en springstil som påminde lite om Groucho Marx.
– Nämen, hur kom nu det sig?
– Han hade visst knäppt ihop västen med gylfen.

Nu blir det lattjo i himlen.
Share
25 kommentarer

Lund Comedy Festival 2017

Resan till Lund var inte en lek. Den skulle ta lite drygt fyra timmar, men tog sju för att

  • ett djur gick på spåret
  • fler djur skulle kunna komma, varför vi fick åka i 20 km/h i två mil
  • ett tåg nära Osby hade pajat och stod i vägen för alla
  • vi blev tvungna invänta fem norrgående tåg som prioriterades högre
  • vi fick plocka upp alla resenärerna på Osbytåget och lägga dem på bagagehyllan i vårt redan fulla tåg.

Sedan följde fyra Lundakomedidagar helt utan tågtrassel trots att jag for som en guttaperka mellan olika skånska platser och dessutom åkte till Köpenhamn.

De fula betongklumparna som väl pryder alla Europas stora gågator numera, användes av många på Strøget som vilomöbler.

För nytillkomna tittare: Humorfestivalen i Lund är faktiskt en av årets höjdpunkter. Nu har jag insett att jag på något sätt måste se till att åka till den månadslånga festivalen i Edinburgh också.

”We just bought some shoes from a drug dealer. We don’t know what he laced them with, but we’ve been tripping all day.”

Förutom alla helt normala standup-föreställningar (jag satt alltid längst fram och antecknade), lyssnade jag även på tre lite annorlunda föreläsningar i humorteori med fokus på

  1. språkhistoria
  2. musik
  3. Hasse & Tage.

Det var stort och smått blandat med roligt och tråkigt, men mycket intressant.

– Grunden för all humor är ju ändå kroppsvätskorna.
– Ja. Som när man lägger in testiklar i vassle över vintern.

Bland annat deltog Hasse Alfredsons dotter Sofie, som berättade hur hon under hela uppväxten satt i kulisserna på olika revyer.

– Hur var det?
– Det var helt normalt. Jag kände ju inte till något annat.

Här ses Hasse & Tage i bakgrunden, massa 60-talsutstyrda artister samt i förgrunden Hasses dotter Sofie.

Kulturen och Universitetsbiblioteket i Lund har fått 200 lådor med Hasse & Tage-material av H&T-släktingar som inte visste vad de annars skulle göra med materialet. Det är originalmanus, artefakter, hattar, en pipa, dagböcker, LP-plattor och kläder.

Hasse Alfredsons dagbok under repetitionerna av ”Spader, Madame”.
Sannolikhetslära.
Kontorsprylar från Svenska Ord.
I den lilla (den var alldeles för liten faktiskt) utställningen fanns skrivmaskiner som personalen hade fått kämpa som attan för att hitta färgband till.

När jag är i Lund, bor jag sanslöst lyxigt hos polarn, arkitekten, skotten och globetrottern David Sim. Han ryter ”sätt dig ner och vänta” och tillverkar frukostar som världen inte tidigare skådat. Hur gott det än är med havregrynsgröt, måste jag säga att jag tyvärr har vant mig vid det här nu:

Skotsk-svensk-grekisk frukost på hotell Sim Inn by David.

Det stora dragplåstret under Lund Comedy Festival var en föreställning där några av Hasse & Tages bästa nummer framfördes i ett rasande tempo. Vissa nummer fick helt rättvist på sin höjd ett leende, andra var så sanslöst roliga att det gjorde ont i visdomständerna.

Anders Jansson och Adde Malmberg i ”På jobbet”.

– Jag fick en spik i foten på bygget i går …
– Spik i foten! På franska revolutionen, du, då gjorde dom processen kort med adelsmännen, du. Dom högg huvena av dom som limpskivor bara så här: Tjopp, tjopp, tjopp. Dom skulle ha varit jävligt glada om de haft en spik i foten!

Vissa musikstycken var så proffsigt framförda att jag häpnade. Till exempel Hipp-Hipp-Johan Wester, aka ”Kajan”, sjunger alldeles förträffligt:

”Ett glas öl” från 88-öresrevyn 1970. (Hasses orginal här.)

När jag dagen efter denna fantastiska föreställning vaknade och skulle ta en klunk vatten från glaset bredvid sängen, skapades konstverket ”Ett glas vatten”.

 

Share
24 kommentarer

Sann, men osannolik historia

På riktigt, riktigt, RIKTIGT hände detta en dag för kanske tio år sedan. För att ni ska komma i rätt stämning, börjar vi med att titta på en bild.

ljung
Hasse Alfredson och Martin Ljung.

Jag var på konferens på Rival på Mariatorget och vi hade precis lyssnat på en uppskattad talare som jag fann oerhört kass och irriterande. Pris hade han fått och dumma åsikter hade han och alla i publiken bara hurrade, applåderade och skrattade. (Förmodligen var jag avundsjuk.)

Under pausen stod jag i foajén och surade, vilket en gammal NE-kollega såg, så hon kom fram till mig för att prata lite och pigga upp mig. Vi fnittrade efter en liten stund och jag blev på väldigt mycket bättre humör. Plötsligt såg jag en f.d. NE-skribent inom ämnet kemi! Där! På Rival! Jag pekade på honom och sa högt:

– MEN! Är det inte Ragnar Ohlson som står där borta?
– Nämen han är ju död, sa min kollega.
– Men han rör ju på s…

Och där bröt vi ihop. Och har vi inte slutat skratta, så gör vi det fortfarande.


(Fingal Olsson kommer efter 2 min.)

Share
91 kommentarer

Lund Comedy Festival: det ljusnar!

Nu skulle jag kunna stånka och stöna över folk som är trista, men som tror att de är roliga och därför kliver upp på världens alla scener för att roa. Men, serni, det gör jag inte emedan jag har varit på en humoranalyserande tillställning som

  1. var teoretisk
  2. gav pedagogiska exempel
  3. fick mig att skratta.

Föreläsaren hette Anders Lenhoff och tack vare honom förstår jag att de som tror att de är roliga de facto är det. Fast inte i just mina öron. (Ger jag honom härmed cred för något som jag naturligtvis har förstått själv för länge sedan? Javisst! Jag har spenderbyxorna på!)

hahahaha
Att de här människorna skrattar hysteriskt just nu, fastän den där uppe på scenen är jättetråkig med sina banaliteter och plattityder, beror på att de saknar mitt humorfilter som är kopplat till stigbygeln och hammaren.

Igår var jag på en (i mina öron) ganska trist tillställning i en för stor lokal med för många ensamma ståuppare. Inte nog med att jag var sur och kritisk – jag fick höra samma skämt som drogs under ”Comedy in the Dark” i torsdags. En av dem på scenen drog alltså exakt samma repliker med exakt samma ord och pauser ett dygn senare. Det blev inte roligare när ljuset var på.

Men sedan dök det upp fribiljetter (tack, oh du okände Jacob) till ”Det är väl bara att skärpa sig lite”, och då blev det stenkul.

lundia
Skärp er, va?

När jag skulle krångla mig fram till skärp-estradörerna för att ge beröm, tacklades jag omkull av i runda slängar 37 mammor, pappor, släktingar och vänner som slog mig med rosor och tulpaner. (Jag lyckades faktiskt inte ta mig fram i gratulationskön utan vände mig om, välte fyra vinglas med ryggsäcken och tog mig ut i den ljumma natten istället.)

Jag har även sett bla bla bla med klagomål på publiken och annorlunda humdidum samt jättebra tiddelipom och tagit noggranna anteckningar och fotograferat massa underliga poser men … det tror jag att ni struntar blankt i.

Felicity_Johan
Fast kom ihåg namnet Felicity Ward, för hon var fantastisk. (Här försöker hon sparka Johan Wester av scenen.)

Däremot är det väl ohyggligt intressant att jag hipp som happ satte mig på tåget till Köpenhamn för att …

italienarna
… ta en öl med tre skrattande italienare?
cykeltrill
För att sedan sparka omkull 27 danska cyklar.*
bortforsling_noooot
Liten jämförelse: så här funkar det med cyklarna i Lund. (Granska bilden.)

När det började ösregna på Strøget, tog jag skydd inne i Guinness World Records Museum och fick stå bredvid världens längsta man, lyssna på tjejen med störst afrohår och lära mig namnet på den man som kan knäppa upp flest bh:ar under en minut.

amenassavafan
Hej på dej Dennis Storm, värst vad du var fingerfärdig.

Men framför allt fick jag se Mike Powell som 1991 hoppade 8,95 i längd och därmed slog Bob Beamons omöjliga rekord på 8,90.

mysko896
Eller? Kan man avrunda uppåt lite om den gamla skylten på 8,90 är enklare att göra om till 8,96 istället för 8,95?

Ser ni de bleka benen i bildens överkant? De symboliserar Mike Powells ben. Som ju, som ni alla vet såg ut så här när han tog i rejält eftersom Carl Lewis flåsade honom i nacken:mikepowell Fast på Guinness-museet i Köpenhamn ser han förstås ut så här:

mikepowell
Kanske är det en framtidsvision? Kommer den som någon gång hoppar 8,96 att se ut så här och landa precis så här rätvinkligt?

Och nu till dagens avslutande bildgåta.

avrinning
Vad i hela friden har de placerat för metallpryl i trottoarerna i Lund?

*) Neeej. Jag sparkade inte omkull cyklarna i Köpenhamn. De hade lagt sig ner att vila helt frivilligt.

Share
43 kommentarer

Selfäjarna

Jag har ett litet hål i min allmänbildning. I detta hål saknas all information om Povel Ramels ”Selfäjarna”. Det handlar om 6 minuter och 20 sekunder som (sägs det) är hur roliga som helst. Redan för snart ett år sedan blev jag varse detta hål, men inte förrän nu tar jag tag i saken.

povelframsida

Den här LP:n kunde ju ha varit snyggare.
povelbaksida
Aha, den designades 1979.

Och här står jag moloken och utan tillgång till Povel Ramels samlade verk! Fast … jag har ju själva ljudet – tack Magnus A.!

I tur och ordning nu. ”Selfäjarna” är ett spår på LP-skivan Ragabangzingbom, där Povel Ramel, Nisse Blücker och Casper Hjukström har skapat språkliga mästerverk genom att bara blanda bokstävlarna lite rörligare än vanligt. (Men från början var det bara ett radioprogram som sändes den 24 januari 1951 kl. 21:25–22:00 och som sparades ”på lackskiva och överfördes till magnetband”.)

Här är vad jag har lyckats skrapa fram, och det måste jag nog säga: det är ännu roligare i skrift eftersom det mesta är svårt att tyda på ljudspåret.

  • sårklappa med framlikadeller (klarsoppa med lammfrikadeller)
  • pattsoppa med könkakor (köttsoppa med pannkakor)
  • patronklimmon
  • nykräkta koftor med dicke myll
  • tokladskjorta med gräspad vidde
  • fansaksgröt
  • barberad flamcembert
  • När man sitter med avecen lägger man på Månsongsschaneten av Hedwig van Båtluven.
  • Gillar man inte klassiskt kan man ta Bruvestaforsens as med Kallarbo Julle.

Så här presenterades programmet i Röster i Radio 1951:

Föreningen För Flugighetens Främjande presenterar Ragabangzingbom.
En kusimalisk stödiorarning kroven och skimponerad av Remel Pavol.
Vedmerkande: Brotta Birg, Sasanna Rumel, Birbro Rallhemsdotter-Vrak, Ravel Pomel, Ljurtin Mang, Fellar Gunnenius, Wid Bengtner fledmera samt Killan ”Jong” Ahansson och hans ratmiska ryvarbönd.
För rigén svarar Reland Oiworth.

Och tjolahopp, vad man omedelbart måste associera till Robban Broberg:

Såja. Hålet är halvfullt och fnissen käckt på svaj.

Share
61 kommentarer

Galapremiär!

Om man ska på galapremiär i Hollywood gäller det att klä sig ordentligt. Därför gjorde jag just detta när  jag gick på invigningen av Internationella komedifilmfestivalen som äger rum i Stockholm nuuuu och till på söndag.

redcarpet
För om man har klätt sig rätt, kan man mötas av detta – vilket jag tror att jag skulle finna alldeles förtjusande trevligt.

Nu ikväll klädde jag mig ungefär och lite som Julia Roberts. Tyvärr blev jag inte som alla andra fotograferad på röda mattan trots att jag gick fram och bad fotografen att i alla fall ta en bild.

skrattande fotograf
– Du tar på mig och så tar jag på dig! sa jag jättetydligt och fotograferade henne med min finkamera.

Men fotografen bara skrattade och tyckte att det hela var mycket roande. Och detta skulle visa sig bli temat för kvällen: jag gjorde mig icke förstådd. Trots att jag artikulerade och varken lade på en dialekt eller pratade med mat i munnen, gick mina ord omgivningen förbi.

Först gick jag till garderoben där det stod OBEVAKAD GARDEROB i tydliga bokstäver trots att det helt klart stod två män där och hängde in kläder. Jag hade finkappan på mig som inga villkor får lämnas obevakad eftersom den då definitivt kommer att rymma, så jag ansåg mig tvungen att fråga:

– Är garderoben obevakad?
– Va?
– Det står att den är obevakad? Men ni står här?
– Ja.
– Så ni bevakar inte kläderna?
– Va?
– Okej, jag bara undrade om ni bevakar kläderna trots att det ju p… äh, det var inget, jag klarar mig! Hejhej!

Förbaskat. Jag, kappan och min fina klänning drog oss undan till ett hörn där jag tog ett foto på mig själv.

finklanning
Lika tydligt som orden som kom ur min mun blev det.
najsdressen
Tur att jag har en ordentlig bild på klänningen också.

Plötsligt såg jag Gösta Ekman. Jag gick fram till honom och tog honom nästan i hand (missade lite) och sa något om tack för alla skratt och blev sedan undanknuffad av en karl som ville säga exakt samma sak. (Till nästa gång ska jag träna på att säga något mer originellt, tror jag.) Knuffmannen kunde inte sluta prata och hade dessutom problem med revirtänkandet och fick Gösta Ekman att backa och backa och backa tills han stod upptryckt mot en vägg.

Och då kom Birgitta Andersson in i Filmhuset – väldigt diskret med dotter och barnbarn. Jag kunde inte låta bli att attackera henne, fast med mer finess.

– Hej, får jag bara tacka dig för din tajming, din sång, dina ögonkast och för allt roligt … alla skratt …
– Va? sa Birgitta Andersson till mig med uppriktig förvåning.

Så jag sa tack igen och dröp av. Förbaskat! Sedan såg jag på håll hur Birgitta och Gösta gick omkring och missade varandra i vimlet. Gång på gång! Han gick förbi henne och hon gick förbi honom och aldrig möttes de två.

birgitta_gosta
Ni ser? Gösta rusar ut i foajén medan Birgitta står och pratar med två barnbarn.

Efter ett bra tags förbi-irrande höll jag nästan på ta tag i situationen och presentera dem för varandra. Men! Så hördes ett glatt heeeeeej och kram och fnitter.

birgitta_gosta_2014
Birgitta Andersson och Gösta Ekman!

Pling plong sa det sedan i små bjällror, vilket var en signal till oss i vimlet – det var dags att gå in i den stora filmvisningslokalen. Jag var så ivrig att jag kom först till dörren, där två festivalassistenter stod och tog emot.

– Oooooh, är jag först? sa jag förtjust.
– Va? sa en assistent.

Förbaskat.

Själva invigningen gick till så att initiativtagarna och alla sponsorer tackades, vi fick se en film där människor skrattade och lyssna på finfin musik och min ”kusin” Charlotta Huldt-Ramberg imponerade med ljuvlig opera med rolig text och vi fick höra sonen och hustrun till en filmskapare berätta att de tyckte om Stockholm, men det var liksom inte alls fokus på film. Eller humor. Jag började fantisera om kvällsmat, morgondagens jobb, skoinköp och helgens bestyr och om jag kanske skulle gå ut och ta mig lite mer att äta. Det fanns ju väldigt mycket morötter, till exempel.

galamat
Väldigt mycket plast fanns det också. Alla de tre rörorna (som var mycket goda) hade varsin liten plastbytta.

Men så äntligen var det dags för Birgitta Andersson och Gösta Ekman att kliva upp på scenen. De var precis hur söta och fnittriga som helst och jag njöt i stora drag av allt de gjorde.

andersson_ekman
Ett tag stod de och höll varandra i handen, t.ex.

Gösta ombads berätta om minnen från inspelningen av Att angöra en brygga och han mindes ett regnskjul som de fick krypa in i när det regnade, för det skulle ju inte regna i filmen. Birgitta sa långsamt att det är viktigt att tänka på allvaret … i film … och att inte glömma … (här började Gösta se lite orolig ut) att … det inte är … bra … om man inte får nubbe till kräftorna!!! 

Alla skrattade och sax och sidenband trollades fram.

klipp
Birgitta Andersson och Gösta Ekman i invigningsklippsögonblicket.

Sedan vidtog den underbara, fantastiska, ljuvliga, roliga och bästa filmvisningen: Att angöra en brygga. Efter tio minuter hade jag skrattat mig till mascaraklet nedåt hakan och sparkat stolsgrannen på smalbenen. Jag säger då det: att höra Monica Zetterlunds röst fylla lokalen och se den filmen på riktigt – på bio i storformat – var alldeles makalöst.

affisch

Share
57 kommentarer

Vad är roligt och vem är roligast?

mae_west_carrots

En populär fråga till eller mellan alla som jobbar med humor är ”får man skoja om allt?”

Alla som tillfrågas svarar alltid prompt ”javisst”, men glider förr eller senare över till ämnet tryckfrihet och the First Amendment eftersom det inte alls är självklart. Att skämta om Olof Palmes näsa den 1 mars 1986 lät sig näppeligen göras, och skämt om koncentrationsläger är fortfarande av naturliga skäl mycket svåra att få till. Vissa skrattar åt allt som alla andra skrattar åt och andra skrattar inte åt något – men de flesta skrattar lagom mycket och åt det mesta, hur trist det egentligen än är.

Men vad är roligast? (Jag ställer lite listigt frågan som vore den retorisk fastän den inte är det eftersom jag ju vill höra vad ni andra tycker. Och nu svarar jag på den retoriska frågan som därför inte var det minsta retorisk.)

Enligt mig roliga personer i kanske inte någon ordning, fast kanske i lite ordning:

1. Eddie Izzard

2. Torsten Ehrenmark (huuuu, det här är inte alls särskilt kul)

3. Birgitta Andersson (oj, vad denna inte hade kunnat skrivas idag)

4. Goldie Hawn (försök att bortse från att de båda två läser sina repliker)

5. Hasse & Tage (tyvärr inte rörliga bilder)

6. Dave Allen (titta på hela eller inte alls, poängen kommer allra sist)

7. Monty Pythons OS

8. Galenskaparna & After Shaves gymnastikuppvisning

Men allra roligast är det kanske att läsa lustifikationer? Eller? Jo. Ruby Wax, Stephen Fry, Jo Brand, David Sedaris … Och Fakiren förstås.

En gång beskrev jag vådan av att komma hem till oss och samtidigt vara lite kaffesugen så här:

”Kaffekokning kräver att kaffekokarapparaten vrids loss från sitt skruvstäd längst ner i (s)kafferiet. Sedan ska kannornas lock hittas och filterhållaren hittas och filtrena hittas (inköpta 1986, klorblekta och fina) och sedan måste man ner till källarfrysen för att hacka loss kaffet från köttfärsen.”

Detta var tydligen det minst roliga och mest traumatiska jag någonsin har skrivit, för det har satt sig fast i alla stackars kaffedrickares minne som en racerbil sitter fast i en treårings hår. (Själv tycker jag såhär ett par år senare förstås att det är lika roligt som jag tyckte då.)

Min djefla man är också rolig. En gång glömde han bort (han glömmer allt utom sådant som hände för mer än 100 år sedan) att vid tresnåret på eftermiddagen hämta barnen på dagis. Han slet sitt hår en stund och ringde sedan med klappande hjärta till dagiset och bad om ursäkt för alla sina tillkortakommanden i telefonsvararen … samtidigt som han insåg varför han hade glömt bort barnen:

– Hej, Olle Bergman här, jag är på väg, är bara lite sen, satt och jobbade och glömde att hämta barnen men nu ko… komm… nämen, oj. Jag ber om ursäkt igen, det här kommer ni att tycka är jätteroligt när ni avlyssnar telefonsvararen på måndag. Det är ju lördag idag. Hej då!

Men egentligen blir det faktiskt inte roligare än så här:

fullfajt

Share
77 kommentarer