Jag gillar som bekant att skratta, fnissa, fnittra och gapflabba. Därför har jag (när schemat så tillåter) besökt Humorfestivalen i Lund så ofta som möjligt de senaste tio åren. I år har jag dessutom lyckats plutta in alla föreställningar med plingeliplongpåminnelser så att det till exempel ser ut så här i mobilen idag, lördag:

Så vad gör jag när jag inte flänger omkring och skrattar på dessa lattjolajbantillställningar? Jo, jag
- stämmer möten med kompisar och äter upp till tre frukostar per dag
- ser på trista pod-inspelningar (försöker lära mig hantverket) där det visar sig att en professor är bra mycket roligare än en ståuppare
- cyklar på en lite för liten cykel
- sover i David Sims vackra lakan.

Med kommentatösen Agneta uti Lund gick jag på en inte särskilt spirituell diskussion om det digitaliserade samhället, framtiden och ålderdomen. Bara titeln, asså: ”Hjälp, min hemhjälp är en robot” … gah. Men Susanne Iwarsson (professor i gerontologi) var rolig!

Ett spirituellt samtal mellan tre vita män i 44–45-årsåldern, lett av Johan Wester – kan det vara nåt? Jaaa. För om Johan Glans är på scenen, då blir det roligt. Det hela var till synes knappt repeterat, men naturligtvis hade de, proffs som de är, tänkt ut några poänger i förväg. I skrift blir sådana här samtal inte roliga, men när de pratade lite om ”dagens i-landsproblem” sa Johan Glans:
– För mycket mjöl i kroppkakorna är i alla fall ett Ölandsproblem.
När Johan Wester förolämpade Johan Glans och istället för Kvarteret Skatan sa något i stil med ”Området Skatan, felåt, vahettere …”, kontrade Glans med:
– KVARTERET SKATAN! Å du då, men din lilla hip-hop-show.
Hipp-hipp, alltså. Men som sagt: pratskämt gör sig sällan bra i skrift. När de diskuterade huruvida de kissar i poolen sa Johan Glans:
– Javisst, det ska jag inte sticka under stol med. Men jag bryr mig inte om att gå ner i vattnet, nej jag ställer mig bara på poolkanten och kissar ner i vattnet.

Stan är proppfull av studenter i färgglada LTH-overaller. Det är musik i varenda hörn och ölen flödar. Jag träffar gamla kompisar och kolleger och känner mig som en cooling till celebritet när artisterna hälsar på mig. Allt är ljuvligt. Och så älskar jag Lund pga. en massa andra detaljer.
Till exempel den här till synes permanenta steninskriptionen som (väl) strax ska tas bort när konstverket kommer på plats igen.

Hur i hela friden ska jag orka vara lärarvikarie igen på måndag? Bäst jag börjar ladda redan nu genom att bära på massa papper och pärmar och ha en stor nyckelknippa runt halsen samt tuschpennor i bakfickan och hyssja på folk som jag möter.
Jag bäddar till gäster men där går gränsen.
Tio år! Ytterligare ett tecken på att jag har hängt här länge. Det första är att Sigge var tre när jag kom hit första gången.
”Cyklar på en lite för liten cykel” passar bra på en humorfestival. Det ser roligt ut.
Åh, så roligt det verkar! Jag hade också velat gå dit, men även om det geografiska avståndet är litet så är bollandet med småskruttar ett mer befintligt hinder.
Just vid den Chillida-skulpturen hade jag och min make stämt träff för att mötas på en första dejt för snart 15 år sedan. Efter att bara träffats på nation och hörts en gång per telefon var det en spänd väntan vid skulpturen; skulle jag känna igen honom? Undra var de har gjort av skulpturen? Hade ju varit mycket pampigt att ha i trädgården.
Hallon E: Nybörjare i kommentatorsbåset?
Välkommen!
Hoppas du återkommer med fler kommentarer
Näe, gamle Hallon är en gammal bekant som tittar in alldeles för sällan.
Humorfestivalen måste så klart kompletteras med en skrattande språkpolis. Pronto! Eller i alla fall nästa gång, för nu är det snart dags för den skrattande lärarvikarien i stället, om jag förstått rätt.
Heeelloooo, nu är jag hemma igen och förbereder lektioner samtidigt som jag med vänsterhanden redigerar en bok om hållbarhet. Humorfestivalen är ett minne blott till om ett år, när jag förhoppningsvis kan fokusera mer på själva skrattet och mindre på min vikariekarriär. Vad tror ni om dessa uppgifter till högstadieeleverna imorrn?
• Eleverna kommer, jag får dem lugna.
• De får berätta nåt – sant eller inte – som om det hade hänt nåt kul i helgen och de inte alls bara har spelat datorspel. Jag ger sedan order:
– Tänk på sånt som man måste göra för att man måste och det faktiskt har nån orsak och får nån effekt. Skriv tre meningar om detta.
– Tänk nu på nåt som man måste göra för att man måste göra det trots att det inte har nån positiv effekt och egentligen ingen bryr sig. Men man måste göra det ändå. Skriv MINST tre meningar.
Okej?
Måste du inte ha positiv effekt i den ena uppgiften och ingen positiv effekt eller negativ effekt i den andra?
Själv tänker jag tandborstning, äta, klä på sig på fråga A, och på fråga B svarar jag, ta av sig mössan inomhus, stå till höger i rulltrappor, ha likadana strumpor.
Kanske … Fan, jag trodde att jag hade tänkt färdigt.
Nu har jag tänkt färdigt: nej, inte negativ. Man måste göra det och det är helt poänglöst för dig själv. I en annan ände kanske det är bra för någon annan (man måste lämna in bokföringen för det måste man, men jag finner ingen mening i det). Man ska alltså formulera komplett egoistiska meningar! Ha!
Jag måste lämna in bokföringen. För mig är det helt poänglöst. (Även om det i en annan ände är bra. För revisorn. Och staten. Och inkomsternas förvärvande.)
Fråga B låter mer som tvångstankar. Inte gå på A-brunn, snurra två varv innan man går in genom en dörr etc.
Jag funderade i samma banor som Niklas. Samt kamma håret. Mitt ser likadant ut antingen det är kammat eller ej. Fast ibland känns skillnaden några minuter.
Skulle visst tvätta håret idag också. Man har det man gör.
Oh! Where are my manners? Brid, tack för korkleveransen! Fia knaprar förnöjt.
Glad att höra detta. Gick korkarna att packa upp utan problem? Det kändes ett tag som om försändelsen bestod mest av frystejp.
TUUUT!
TUUUUUT från orten. Lite osynkat och småfalskt, men det tutar i alla fall!
TUUUUUUUT!
Just när jag skulle skriva Tuuuuut! kom chefen och babblade en massa ovidkommande. Därav förseningen.
Tuuuuut!
JAG HÖRDE INTE TUTAN FASTÄN JAG INTE ENS VAR HEMMA!!!
VMA – vikariens meddelande till allmänheten. På en lokalradio nära dig.
Jag hörde inte ett tut enär jag befann mig mitt i västra mälardalens urskogar. Där har aldrig hörts ett pip.
Ninja: Såg du några trumpet(svampar) där?
Nä, men jag tror att vi åkte förbi en kantarell. Men jag fick inte backa och kolla.
Vad skönt att ni inte ger upp när jag skriver rapporter så sällan! Nästa vecka stundar nya tider!
Ge upp?
Vi?
Tack för välkomnandet, Örjan! Även om jag nitiskt följt denna underbara blogg (och kommentatorsbåset) i över ett decennium, hamnar jag oftast i mitt eget spamfilter och kommer inte längre än till tanken på en kommentar. Så tack också Ninja för din kommentar!