Jag tittade i lördags morse på mig själv i spegeln och konstaterade att jag nu, i slutet av januari, har förvandlats till en skrynklig hund med trötta ögon.
– Inte är det bra. Och inte blir det bättre.
– Nämen Lotten, sa min polare.
– Februari väntar runt hörnet. Och kolla, mina händer ser 100 år gamla ut.
– Nu måste du tänka positivt.
– Det måste jag inte alls. AI kommer att ta över allt skrivande och små mini-drönare kommer att hoppa ut ur breven med räkningar och döda mig med gift för att …
– Nämen sscchh! Nu går vi på en långpromenad!
– Okej. Blir allt bra då?
Planen var att vi skulle gå 1,2 mil i –2 °C och strålande solsken på drygt tre timmar. Att det blev lite kallare och fuktigare samt ett tjockt molntäcke som gjorde allt gråare än grått, passade mitt humör perfekt. Naturligtvis gick vi vilse några gånger också (och fick vända om), så den sista timmen gick vi i nattmörker.
Här kommer nu några bilder från den inledningsvis dystra promenaden.
Vi inledde med en omväg till ett grustag:
– Den här stigen har inte orange markeringar. Går vi verkligen på Sörmlandsleden?
– Men kolla, där finns vita markeringar.
– Mmmm. Skulle de inte vara orange?
– Jo, men kanske inte just här …?
Efter den dialogen vände vi på klacken och gick tillbaka – och hittade förstås rätt stig.
– Spretiga björkpinnar och kalhyggen. Perfekt. Jättemysigt.
– Men Lotten, upp med hakan, tänk på markägarna som behöver sälja för att kuna försörja sina familjer.
– Skitstövlar hela bunten.
– Nej, nu tyck… Oj! Kolla, ett ödehus!
Nuuuuu skulle ni ha sett mig.
– Hurra! tjoade jag. Kolla! Plåttak! Ingen trappa! Vi går in!
– Nej, vi kan inte …
– Vi tassar in jätteförsiktigt! Jag knackar först! Kolla, det är öppet!
– Men det finns ju ingen trappa!
– Äsch, vi häver oss upp med armkraft!
Inne i ödetorpet fanns det vackra fönster- och dörrfoder, snirklig hålkäl, perfekta spegeldörrar, vedspis,spår av jägare, gamla tidningar, viltkartor och nån ölburk samt en ren diskbänk. Inget var förstört, men allt var helt orört sedan många, många år.
Vi klättrade ner från förstubron igen efter att ha stängt ytterdörren riktigt noggrant. Resten av den molniga promenaden var en barnlek med fikapaus, fina spänger, pölar med lagom tjock is på samt en drickapaus med vatten och kexchoklad. Att gå lite vilse i pannkakan piggade bara upp – och plötsligt var vi hemma utan blessyrer trots att jag föll raklång hela två gånger.
Men helgens underligaste upplevelse var ändå när vi plötsligt – i mörka skogen – stod öga mot öga med ett spöke.
Jag vidhåller att det är kallt, mörkt, förfärligt januari-igt och att hela jävla februari med räntehöjningar och elräkningar ligger som en möglig filt över framtiden. Men promenaden var jättetrevlig!
Arapapa? Det är ju en apaparapp! Någon ordning får det väl ändå vara på fågelarterna.
Men ödehus är alltid spännande. Funderade du på att flytta in?
Nä, inte flytta in – men tänk om nån kunde be mig renovera huset!
Jaha en apaparapp, säger du. Hmmm.
Årets fattigaste dag tyckte Telge att det var smart att skicka elräkningen. Verkligen mulet och grått. Men jag tror vi ska få snö till helgen, då blir det ljusare och skidorna kanske får komma ut. Det gillar jag!
Här har vi haft snö ett par dagar men nu blir det regn och milt igen. Och lite förkylningsaktigt känns det också, men man kanske ska försöka gå ut ändå. Några 1,2 mil blir det dock inte.
Just nu går jag och funderar på den här meningen:
”Ja, driv oss samman med gisselslag, / och blåaste vår skall knoppas!”
(Grå vinter = gissel – motsvarar det Hamlet sa om ”whips and scorns of time”.)
Går du och bär på en boll? Vill du leka, ungefär som den stora vackra golden retriever på Place Monceau i Paris. På torget finns en stor springbrunn och ( det var en hon Dolly) hon bar en gulgrön ganska slibbig tennisboll i munnen som hon lade ner framför någon som hon ansåg vore en fin lekkamrat. Sedan väntade hon sig att man skulle kasta bollen i vattnet varpå hon förtjust kastade sig i och räddade den.
Ingen av människorna bosatta runt torget var helt säkra på vem hon tillhörde men alla var mycket vänliga och hon fick mat och kärlek och nattkvarter i någon av husen. Själv fick jag nåden att ta bollen och kasta i den flera gånger. Kände mig riktigt stolt.
Men det var väl ändå en arapappa-pappapappapappa-pappaparea?
Jag tror att du nog har mest rätt när det gäller arapappa-pappapappapappa-pappapareans namn, Mamsen.
Men ett smeknamn behöver vi ju i så fall! Jag vet! En arapapa! 🦉
[plats för lämplig smiley eftersom jag bara hittade en uggla nu]
Just en sån, en arapappa-pappapappapappa-pappaparea, trodde jag också att det var.
Tänk, det ser ut som ni stötte på en mymla i skogen! Men det är väl snarast ett troll och inte ett spöke?