Hoppa till innehåll

Lunds Humorfestival: Invigning & Helt apropå

Jag, Stadshallen och hatten.
Jag, Stadshallen och hatten.

Invigningen är precis slut och vi är alla lite skakis och skrattet har fastnat i halsen. Helt utanför manus drabbades nämligen en i Stadshallens publikhav av ett förmodat epileptiskt anfall.

Och får man skoja om sådant? Får jag dra till med ”en skakande upplevelse”? Jag har gubevars en son med diagnosticerad barnepilepsi, men ändå … får man?

För det är ju den frågan som alla komiker någon gång möts av:

– Får man skoja om allt?

Även jag var sådan när jag intervjuade lustigkurrar i långa banor på radion. Så här lät det alltid:

– Så … (här lade jag in en konstpaus för att den inövade frågan skulle låta spontan och kommen out of the blue) … jag har funderat på det här med, med, med … tabun. Får man skoja om allt?
– Ptjaaaaa … (konstpaus även från den roliga personen, som verkligen gjorde sitt yttersta för att det bekanta svaret skulle låta spontant och kommet out of the blue). Men. Ja … Ja, det kan man.

Det gick nog bra med den insjuknade i Stadshallen – ambulansen tillkallades och vi kunde börja skratta igen. För invigningen var riktigt, riktigt rolig. Johan Glans kallades ”lokal förmåga” och det vi såg var misstänkt likt ett studentspex – men de är ju också roliga. Anders Jansson intervjuade Dom Joly på engelska så att jag rös av välbehag: Anders skulle lätt kunna vara Morgan Pålsson, fast duktig och på riktigt. Smarta frågor, kloka följdfrågor och till synes improviserade skämt. Johan Wester klädde samtidigt om till Kung Arthur, vars följeslagare såg ut som Kim Sulocki – med världens finaste ryggsäck. Jag tittade faktiskt bra mycket mer på ryggsäcken än på Kim, som inte bara såg ut som Kim utan verkligen var det.

Medeltida ryggsäck.
Medeltida ryggsäck.

De sjöng ”Always look on the bright side of life” och när Johan Wester visslade, lade jag märke till att Johan Glans visslade med i bakgrunden.

– Aha! tänkte jag. Jag ser ett scoop! Jag ser liksom bakom kulisserna, jag lägger märke till sådant som andra inte ser! Jag är en scoopspanare!

När jag sedan fick chansen att fråga Johan Glans om visslingarna, ryckte han bara på axlarna och sa att han bara tänkte att han skulle hjälpa till lite. Så var det inte mer med det. Gah.

Jag har faktiskt också visslat på scen, men då var det mina berömda busvisslingar som ju slår lock för alla öron och inte kan misslyckas.

In på scenen klev även en skönsjungande Lady in the Lake. Än en gång försökte jag spana efter scoop eftersom hon hade få fasligt långa ben.

Lady in the Lake, Anders Jansson, Kim Sulocki, Johan Wester, Adde Malmberg, kille i snygg hatt och Johan Glans.
Lady in the Lake, Anders Jansson, Kim Sulocki, Johan Wester, Adde Malmberg, kille i snygg hatt och Johan Glans.

– Aha! tänkte jag. Jag ser ett scoop! Jag ser liksom bakom klänningen, jag lägger märke till sådant som andra inte ser! Jag är en scoopspanare! Jag tror att hon kommer att slita av sig klänningen och i sången rimma på ”styltor” eftersom hon nog står på styltor. Aha …

Normalhög klack.
Normalhög klack.

Icke då. Hon hade nog bara ovanligt långa ben och ett par normalhöga klackar. Tji fick jag.

————–

Lite senare:

Nästa punkt på programmet var en dinosaurie som heter ”Helt apropå”. Och det, barn, är Hipp Hipp fast för länge sedan. Löständer och återkommande karaktärer, många peruker och karikatyrkaraktärer. Många tv-priser och till och med en Emmy-nominering krafsade de ihop – och nu stod de på scen igen. Vad många inte vet är att det är jag som är orsaken till att de faktiskt kunde stå på scenen, alla de tre överlevande. (Stellan Sundahl dog 1999.) Så här var det:

Fem minuter före entrén på scenen, skulle Kryddan bara gå från ett omklädningsrum till en scendörr. Det var en sträcka på sju meter – men med ett stort hinder på vägen: en fladdrande människa i mystisk hatt. Kryddan satte iväg mot dörren samtidigt som jag böjde mig ner för att fånga min ur handen flygande mobiltelefon. I denna rörelse lyckades jag sprätta loss en femkrona ur min egen väska. Ser ni nu fladdret, mössan, mobiltelefonen, femkronan och Kryddan på kollisionskurs? (Tänk också på att Kryddan ser ut som Tommy Lee Jones.)

Och det var då det fantastiska skedde: jag parerade.

Tack vare min parering kunde allt fortsätta som planerat. Kryddan föll inte och bröt nacken utan kunde gå vidare mot scenen med bara ett litet ”hoppsan” i min riktning. Han, Lotta Thorell och Fritte Friberg spelade upp gamla dialoger och sjöng sånger med nya texter och hann till och med bli intervjuade av gamla Blom-Bertil Svensson, som ställde en mycket intressant fråga. (Återkommer till den strax.)

Bertil Svensson, Lotta Thorell, Fritte Friberg och Kryddan Peterson, som undrar vem den där med hatten är och nog tänker att det är en stalker.
Bertil Svensson, Lotta Thorell, Fritte Friberg och Kryddan Peterson (som undrar vem den där bruden med hatten är och nog tänker att det är en stalker).

Det allra mest absurda var att vi även fick se de gamla Helt apropå-tv-programmen på den stora filmduken på scenen. Tänk er den absolut sämsta Youtube-pixeleringen och det burkigaste ljudet sedan 1963 års walkie talkie. Orsaken är att Helt Apropå-gänget inte har fått loss originalfilmerna från SVT utan blivit tvungna att använda sina egna gamla VHS-kopior. Denna föreställnings scoop är förresten enligt dem själva att de ska ha ett 25-årsjubileum på julafton och faktiskt ersätta Kalle Anka kl 15.

Och nu till Bertil Svenssons intressanta fråga:

– Får man skämta om allt?

(De svarade ja. Alla i salongen nästan dog av chocken.)

Share
Publicerat iBloggen

13 kommentarer

  1. Jag orsakade också att de kunde gå upp på scenen. Jag satt så still och snällt här hemma vid datorn och såg verkligen till att inte stå ivägen.

    Jag hängde inte riktigt med i vad som hände om man inte kan tolka det så här.

  2. Helt korrekt tolkning, Cecilia N!

    Nu har jag sett första avsnittet av ”Starke man” — humorserie som kommer på tv i höst. http://sv.wikipedia.org/wiki/Starke_man

    (Anders Jansson och Claudia Galli är med och det verkar mycket, mycket lovande. Hur nu i hela friden kommunalpolitiksatir kan bli så kul vet jag inte, men jag njöööööt.)

  3. Ökenråttan

    Naturligtvis kan man inte få skoja om allting. Man KAN skoja om allting, men man bör inte göra det. Det är inte alltid som det blir roligt, nämligen. Och det vet vi väl alla – egenklien.

    Men om man inte vill vara snäll mot andra utan full och galen och helt kriminell, då kan man gå på och göra sig lustig över vad 17 man vill. Så klart. Tycker jag. Men så är jag ju inte heller särskilt rolig.

  4. Pah. Ökenråttan är den i särklass roligaste ökenråtta jag någonsin har läst.

  5. Luna

    Oh, jag längtar efter Starke Man och blev helt avis över att det där kommunalrådet dök upp på Kommek och var liksom inbokad som vilken talare som helst. (på en rikskonferens för kommunekonomer, alltså, och de har nog inte så roligt på jobbet alla dagar).

  6. Ofta behöver ju kommunalpolitiker bara öppna munnen för att det ska bli komiskt.

  7. Just det, Anta Snaque. Så fort han sa “sitter i möte” vred vi oss av skratt.

    Nu sitter jag inne på Stadsteatern och väntar på ett samtal mellan Kristian Luuk och Dom Joly. Oj, nu släcks det i salongen!

  8. Vårt eget Huskors är med i Starke Man! Jag har för mig att hon spelar kommunalrådets fru (iklädd ful blus.

  9. Aha, och kommunalrådet behagade tala om att hon väger 88 kilo, frugan.

  10. Nu känner jag mig som kaninen i Alice i Underlandet …

  11. […] jag (när schemat så tillåter) besökt Humorfestivalen i Lund så ofta som möjligt de senaste tio åren. I år har jag dessutom lyckats plutta in alla föreställningar med plingeliplongpåminnelser så […]

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.