Jaha. Nu har jag blivit så gammal att jag anser att jag ska bli behandlad med mer respekt och vördnad än jag blir. Kalla mig gärna surkärringen Bergman i fortsättningen.
Sent i söndags kväll – efter tre dagars basketcup i Eskilstuna – anlände jag till Stockholm och skulle köpa mig något att äta. Även om det är dyrt, så brukar jag köpa alldeles fantastiska smørrebrød på Centralen.
– Hundratrettifem kronor.
Jag knappade in mina siffror och skulle precis dra ut kortet när jag såg att grabben i kassan hade tagit betalt för kaffe också – alltså 160 kr. Här hade jag kunnat klaga på att en slät kopp bryggkaffe kostade 25 kronor, men jag var mer fokuserad på att han hade gjort fel. (Jag dricker mycket sällan kaffe till kvällsmaten.)
– Men nu tog du betalt för en kaffe också.
– Oj.
– Mmm. (Jag var nästan helt tyst i mitt sammanbitna hummande.)
– Vill du ha en kaffe?
– Nej.
– Men nåt annat? Vatten?
– Nej.
– Läsk?
– Neeeej, jag vill verkligen bara ha maten. För 135 kr.
– Men … är du säker?
– Jaa.
– Men jag vet inte hur man … äh … jag måste fråga.
Han bad om hjälp av en tjej som inte ens slängde ett getöga på mig och så fick jag skriva på alla upptänkliga kvitton med personnummer fastän jag inte hade gjort nåt fel.
– Okej, pengarna kommer tillbaka till ditt konto om tre–fyra bankdagar.
– Så nu ligger jag ute med 160 kr extra i tre dagar?
– Ja!
– Men det är inte så bra, va?
– Jag kan inte göra nåt.
Jag gick sedan med mina tre smørrebrød till Stockholms hotellmecka strax norr om stationen. På Central Hotel var restaurangen stängd, så min danska kvällsmat fick inte intagas med en kall öl, utan med vatten. (Helt okej, surkärringen fick ju i alla fall mat i magen.)
I morse när jag checkade ut, passade jag på att tala om att det var vähäldigt kvavt i det annars utmärkta rummet som bara kostade 990 kr.
– Det var väldigt kvavt i rummet.
– Mhm.
– Finns det något ventilation som jag glömde att sätta på?
– Neeej. Den som finns är på.
– När jag kom tillbaka efter frukosten kändes det alldeles bedrövligt instängt, så då öppnade jag fönstret (sa jag nog mest för att jag ville prata lite mer).
– Jaha.
– Fast då stod ju folk och rökte nedanför …
– Oj.
– Ja … eh. Tack så mycket …
– Tack. Välkommen åter!
Hotellet var trevligt tapetserat med kända byggnader i Stockholm – alltså fototapeter med hus. Min säng stod därför precis nedanför det röda huset på Stortorget i Gamla stan.
När jag igår klev av pendeltåget i Rotebro, gick jag fram till mannen i spärrkuren för att fråga om bussen till min föreläsningslokal.
– Ursäkta, buss 360, var hittar jag den?
– Bakom mig.
– Förlåt?
– Bakom mig.
Bakom honom stod ingen buss, men däremot en hysteriskt fnittrande kvinna. Jag tittade väldigt förvirrat på henne. Och på mannen igen.
– Vad menar du? sa jag.
– Bakom mig! sa mannen.
– Du går ner för trappan där borta och till höger och sedan till höger igen, sa den fnittrande kvinnan äntligen.
– JA JUST DET, BAKOM MIG! sa mannen igen.
Men det var ju kul att de hade kul, där i kuren.
Jag skulle kunna fortsätta här med att berätta om att jag fick tillbaka för lite när jag betalade med pengar, att en stor instans tog sju timmar på sig att besvara ett bråttom-mejl och dessutom svarade med goddag yxskaft. Samt att en busschaufför medan han körde som en busstjuv talade med en kompis som hängde halvvägs över ratten – vart har alla fina skyltar som förbjuder samtal med föraren under färd tagit vägen, måntro? (Det kan säkert Ninja-Malin i kommentatorsbåset svara på.)
Men jag fortsätter inte att gnöla – jag ska sätta mig att sura med armarna i kors och underläppen plutande istället. (Det är säkert precis lika effektivt.)
Beordrad hit kommenterar jag förra båset med att ”girls and woman” fortfarande står kvar.
På A svarar jag att jag verkligen, verkligen förstår din irritation!
På B svarar jag den Habsburgska hakan. Eller kanske min systerdotter när hon var tre år och trotsig (you wouldn’t believe). Eller jag själv, när jag inte vet vad jag ska säga [plutar stort och imponerande med underläppen ty jag har ett kraftigt käkben och kan se ut som en sur groda när jag är på det humöret…]
Aha, SG, det ante mig.
Får vi gå och lägga oss nu?
Jag skulle egentligen ha skrivit en snutt i lokalbladet. Om elever som skyller dåliga skolresultat på att det luktar skit på toaletterna och att färgen på väggarna ibland inte stämmer med deras färgskala.
Där kan man snacka om surdummar och gnällgrabbar.
Jag lägger mig och hoppas vara mindre irriterad på orimliga krav på allt och alla. Jag började så här, för övrigt:
Jag sitter och grunnar på vår toalett
Nog måste det väl finnas ett bättre sätt
när naturen kallar och det pockar på
än att sitta här och känna sig kass.
För det är vad man gör här på vårat dass.
Papper på golvet och väggens kulör
det är sådant som irriterar och stör.
Och tänk så det luktar när man gjort något stort
visst finns det väl fläktar som kan vädra bort
odören som känns här på vårat dass?
Om Mamma kom hit och plockade opp
det skulle jag känna var dagens topp.
Hon får putsa spegeln som med sina fläcker
försvårar basapplikation – tror inte den täcker.
Ja hon skulle behövas på vårat dass!
aj … jag tilldiktade och blev elak …
Hen läser sin ajfån på lärarns lektion
och undrar sen varför betygsposition
har samband med ansträngning under lektion
och varför hens slutliga disputation
har doft av en rökare på ett grovt dass …
felåt.
Ah, i det där röda huset bodde en av professorerna som jag läste konsthistoria för, då för hundra år sen. En bedårande man; vi blev hembjudna till honom på te om vi skrev uppsatser om nåt i Gamla stan. Jag skrev om Stockholms medeltida stortorg.
Eftersom skoungdomen inte är andligen med på lektionerna lär de sig väldigt litet. Jag köpte härförleden nåt som kostade 188 kronor, lämnade fram två hundringar till den rara unga damen bakom disken. Hon tittade förtvivlad på mig och pep: ”Hur mycket ska du ha tillbaka?” När jag hämtat mig från överraskningen berättade jag att jag skulle ha 12 kronor. Elementärt, kan man tycka, om man tillhör min (gnällgubbe)generation.
Jag bestämde mig för att vara PK en gång. Och åkte tåg till Stockholm. Det var ganska bökigt. Direkttåg verkar bara gå mellan S och Malmö, Göteborg och kanske Sundsvall. Inte Karlskoga – Sth.
Men jag kom fram. Lite senare än det var tänkt. Men ändå rätt datum.
När jag skulle åka hem gick det inget tåg. Orsaken var att tåget, som utgick från Sth, hade lyckats köra på en älg (tydligen någonstans på spåret mellan depån i Hagalund och Sth C) och därför inte kunde avgå. Något besked om när kunde inte lämnas.
”Hur ska jag komma hem till Karlskoga nu då?” undrade jag.
”Ja, det är inte mitt problem. Det får du allt lösa själv” blev det något överraskande svaret. Men efter Lottens redogörelser är jag inte lika förvånad längre.
Servicen här på hotellet kickstartade med att de glömde att ta upp våra väskor till rummet. Efter en timme gick jag ner och där stod de alldeles ensamma i bagagerummet, prydligt märkta med rumsnumret. Jag rullade (fyrhjuliga resväskor är det bästa som hänt sen det skivade brödet) upp dem själv. Men detta var undantaget, visade det sig. Personalen är snabb och alert. I barerna har de till och med koll på vem som har väntat längst, något jag inte har sett på decennier.
Det slår mig ibland att lantligare omständigheter är bra för serviceandan. Butiker, hantverkare och allt vad det nu kan vara anstränger sig alltid för att göra sitt bästa häromkring. För om någon slarvar kommer alla prospektiva kunder att veta det och då går affärerna snart i putten!
”I putten”? Plötsligt börjar jag undra … aha, putten är en pöl!
Annika, ja precis. Golfbana har ju en massa hål i vilka man
puttar bollen. Antagligen finns det ett samband.
Om bollen inte går i kan man bli putt!
Tre händelser den senaste veckan:
Vår 78-åriga mor gick på bio härom dagen och bad ett par ungdomar att vara snälla och vara tysta under filmen. En blott tjugoårig dam svarade genom att snäsa av henne och trycka till henne över munnen. True story.
Min son råkade glömma sig och rullade på perrongen på sin sparkcykel. I sakta mak eftersom jag gick bredvid och en kort sträcka, eftersom jag just påmint honom. Tunnelbaneföraren på just inrullade tåget SKREK åt honom att hoppa av sparkcykeln, och tillade effektfullt ”SKA DET VARA SÅ SVÅRT ATT FÖRSTÅ!?”
På sushirestaurangen vi åkte till tog en klaräten kund sig tid att swosha förbi disken och vräka ur sig: ”Er sushi är god, men servicen SUGER.”. Innan personalen sagt flasklock stack hon. Förvånat tittade de på varandra – var det för att hon fått hämta sin misosoppa själv? (Inte ovanligt på sushiställen.)
Ja, jag vet inte.
Här får man gnälla. Fint! Det byggs cykelbanor lite varstans här i stan. Vad de ska användas till förstår vi inte. Cyklisterna åker överallt där det finns en tom bit mark. Särskilt favoriserar de strandvägstrottoaren. Där promenerar många utländska besökare som gått från kryssningsbåtarna i Värtan. Vi har mött mången livrädd ryss som blivit omkörd av en cyklist i högsta speed och på ett avstånd av så där 2 centimeter från de stackars turisterna. Huvudstad i världsklass och capitol of scandinavia, jo jag tackar. ”Kom hit alla levnadströtta så förpassar vi er till en annan värld.” Dödshjälp kan bli vårt nya bete för att locka besökare från andra länder?
OCH längs Strandvägen finns även en cykelbana i allén och en på kajen. Men ändå … Upp bland flanörerna ska dom med sina hojar!
Tro nu inte att vi inte gillar cyklar. Det gör vi. Och vi har inte ens en bil. Både Råttan och jag har cyklat till våra jobb i alla våra dar.
Teaser: Nu har vi sett en del gestalter mejsla ut sig. Jag tar dem i tidsordning:
Hjälplöse Hjalmar, Systrarna. Tyskarna, Den Fantastiska Barnfamiljen. Det Danska Paret.
Juvelen i kronan är dock Förmiddagspatrullen, som jag hoppas på att få på rörlig bild.
Rapport kommer.
Härligt, nu kommer det gnällrapporter!
(Har precis föreläst för ett gäng på 60 personer i Stockholm. Och fått mothugg av en dam som inte höll med mig om att det är bättre att skriva korrekt, vilket i min värld är tydligare än motsatsen. Tyvärr var det alldeles i slutet, så det fanns inte tid för en givande diskussion. Jag misstänker att hon tyvärr åkte hem med arga ögonbryn.)
Men jösses, först nu ser jag att Ökenråttan har varit inne i det röda huset med vita stenar! WOW!
(LarsW: Vi gillar dina rapporter även om vi inte kommenterar dem.)
Fan, jag kommer inte på något att gnälla om.
Jag instämmer med Lille Maken! Vid Telefonplan ner mot Västberga har man målat heldragna linjer för att separera cyklister och fotgängare – där är det livsfarligt att gå!
Annars är det faktiskt pendeltrafiken som stör mej mest. Tidtabellen för linje 35 kan man med fördel förskjuta 10 minuter framåt, så kommer alla tåg att gå i tid igen. Plättlättt! Resten av problemen får dom lösa själva.
PK, du kan få hoppa på min gnälla-på-tv4-bandwagon.
Jag tycker det är helt otroligt att Tv4 fortfarande existerar
med tanke på hur fanatiskt usla de är på att göra tv.
Katastrofalt dåliga program, sändningarna från Ishockey-VM
håller amatörnivå jämfört med SVT. Sedan är det all
j*a reklam på Tv4, det är ju mer reklam än riktiga program nästan.
Uselt, tröttsamt, girigt. Bojkotta!
Men här ska ni få höra om GOD service!
Det stora pappersbruket i Östergötland ringde ca 10.00 igår. En halvtimme senare satt jag i bilen. Det tog lite tid att lokalisera problemet och mellan 13.00 och 24.00 konsumerade jag en tekniker och två skiftelektriker.
När problemet var identifierat vidtog jakt på reservdelar. Fanns inga! Så nu är jag hemma i GBD och bygger ett reservkort. Ska sova en skvätt och drar ner igen nån gång i morgon.
Kom inte här och gnäll på service!
Men själv gnäller jag förstås så mycket jag kan.
Sa jag god natt?
ALLA förbudsskyltar har försvunnit på bussarna, vi ska tala dem till rätta numera, och får inte slåss med batongerna.
Förr var det strängeligen förbjudet att medföra glass eller korv, liksom andra kletiga födoämnen. Det är det inte längre. Man betror menigheten att hålla kletet under kontroll. Funkar för det mesta, men långt ifrån alltid. Särskilt när menigheten är full och ska äta fyllekäk redan i bussen på väg hem.
Ej heller tillhålls man längre att inte störa föraren med samtal under färd. Vi anses klara både ratt och snack, ehuru många kollegor gör sitt bästa för att motbevisa tesen. Det är sorgligt.
För övrigt vill jag påminna om kompisens utomordentliga insikt om gnällets förträfflighet:
-Gnälla är balsam för själen.
Jisses SG, den servicen finns nog bara hos någon som trivs med sitt jobb!
Ninja, i Älvsjö har alla trafikskyltar runt ”bussterminalen” tagits bort! Inga markerade övergångsställen utanför stationen – vill man gå tryggt ska man ta gångtunneln över vägen. Är det med samma resonemang tro? ”Vi litar på att menigheten kan gissa trafikreglerna.”
I dag blir det filminspelning på våran gata. Spännande. Vi tänker gå ner och ställa oss och glo och snava på sladdar och vara i vägen, så där som när vi var små och det kommit cirkus till stan. Det ska bli roligt.
Skyltar i trafiken: På Nybroplan är det ju rent omöjligt att urskilja övergångsställen, cykelbana och körbana; hela platsen är belagd med gulgrå (kinesisk) granit. Nu har nån frustrerad cyklist ilsknat till och skrivit med röda schablonbokstäver i kanten på den praktiskt taget osynliga cykelbanan: ”VA FAN! VEM I HELVETE HAR HITTAT PÅ DEN HÄR JÄVLA CYKELBANAN?” Så ska det låta. Inget mesigt stilla gnäll utan högt och tydligt klagande.
Det är synd att inte klaga.
Oj, här kommer vi tillbaka till ”pet peeves”: stadsplanerare som tycker att folk tar det försiktigare om man gör trafiksituationen otydlig. Jag skiter fullständigt i om de anser sig ha statistiska belägg för in ståndpunkt. Det är ju så jävla korkat att man tappar andan!
Var det tillräckligt högt och tydligt, LM? Majlis.
Dottern berättade igår att när bussen stannade för rött, plockades mobilen fram. Telefonen var så engagerande att omslaget till grönt missades och när bussen tillslut sattes i rörelse, körde den mot gult. Direkt efter detta stannade föraren vid fel hållplats.
OT:
Christer, my Long Distance PT! Jag fortsätter med styrketräning 3–4 ggr per vecka och har (tadaaa) fått mindre ont i det sämsta knät. Dock lyser träningsvärken med sin frånvaro fastän jag tar i så jag blir blå.
On topic:
Vad kul att läsa ert gnäll! Kanske har alla människor (alla andra människor alltså, inte vi som hänger i det här gnälliga kommentatorsbåset) blivit spritt språngande galna? Invasion of the Bodysnatchers!
Härligt att höra, Lotten, bra jobbat! Kolla om du kan komma på något sätt att göra träningen roligare, så att det blir lättare att hålla fast vid den när det börjar ta emot. Ett sätt kan vara att hitta en träningskompis, ett annat att varva tråkiga övningar med sådana du tycker är kul (balansplatta med basketboll, kanske?), ytterligare ett att sätta upp mål som känns skoj, t.ex. att kunna göra pistoler i höst (u-tuba pistols eller pistol sqats för tips om hur du ska nå dit, men försök inte göra hela rörelsen nu, då kan du göra illa dig).
Sen hoppas kag att DDM läser det här, för han ska också komma ihåg att peppa och berömma dig, och tala om vilka otroligt snygga och sexiga ben du får av träningen (som jag sagt tidigare, när det var han som låg för ankar, spelar det ingen roll om han redan tycker att de är perfekta, det som är viktigt är att han säger det).
Keep up the good work!
Har hon väl redan!
Jag vet, SG, men det är som sagt inte det som är grejen. Olle ska peppa.
– Olle DDM, kom hit!
(Tycker ni att jag ska hötta lite med näven också så att mina triceps fladdrar?)
Fladdrande triceps? Gäddhäng? Ally McBiel?
Nä, ta i så tricepsarna fladdrar under träning.
Jag gör alla styrkepass med en balanskomponent nu för tiden. (Fler muskler måste jobba.) Sittandes på boll med bara stöd av tårna, på ett ben i taget osv.
PK peppar med mutor, tyvärr funkar det bra på mej. Jag är nog en primitiv typ.
Hurså ”tyvärr”? Om mutor funkar bra och det märks så får du fler och bättre mutor. Många många fina mutor! What’s not to like?
Apropå rörigt folk har jag nyligen (i den dära kungliga begravningar-boken jag nämnt) blivit påmind om en rolig anekdot som möjligen är sann.
När Karl XIV Johan låg på lit de parade fick allmänheten komma in och titta på liket. Jag skriver av direkt ur boken:
Stora skaror människor strömmade till /…/. Stockholmare och folk från landsorten trängdes med varandra, kaos rådde, åtskilliga personer skadades eller blev av med klädespersedlar eller andra tillhörigheter. Vid ett tillfälle då trängseln var som störst, uppenbarade sig ståthållaren för att lugna massorna, dock utan märkbar framgång. Uppretad och ilsken lär han då ha utropat: ”Ni bär er så förbannat åt, att ni inte är värda, att man ställer till något roligt för er!”
Jag retat mig på att jag inte har något att gnälla om, precis som PK (5 maj, 22:13), men NU, nu har jag det! Åker tåg, en alldeles lagom sträcka för att jag ska hinna skriva ihop det jag ska skriva ihop till ett möte senare i eftermiddag. Då är det bra att åka tåg för man kan koncentrera sig. Jag har bokat fönsterplats för att få sitta i fred och skriva. Men på min plats sitter en ohängd ungdom (jag tycker inte alls att ungdomar är ohängda i princip, men just detta exemplar är det). Denna ungdom har ingen lust att flytta på sig, för han och hans kompis har just köpt fika och det skulle bli så krångligt… ”Men du kan få ta min plats i stället, nummer 60”, sa han som om det vore ett generöst förmånserbjudande. Jag gick med på bytet, under förutsättning att det var en fönsterplats. ”Visst är det fönsterplats”, försäkrade den ohängde. Jahaja. Så nu sitter jag här och kan gnälla, för det är klart att det inte var fönsterplats och grannen med fönsterplatsen har redan hunnit gå på toa och återvänt, sedan hämtat något i väskan och satt sig igen för att resa sig på nytt för att gå och köpa fika. Orolig typ.
Men nu måste jag ju jobba!
Tack för möjligheten att gnälla!
Annika, underbart arg ståthållare! Kanske skulle ta honom som föredöme när jag blir irriterad i stället för att sitta och vara sur.
Bra utbrott, Karin!
(Ni ser: man behöver pysa. Nu undrar jag hur Tjugotreåringen ställer sig till sånt här, han som inte tänker gräla.)
Jag tänker inte gnälla alls i dag. I morse blev jag farmor för fjärde gången. Ett gossebarn på dryga fyra kilo såg dagens ljus kl 04.54 – och han hade så bråttom ut att han kom till världen hemma i köket med sin pappa som barnmorska. Elva dagar före beräknad tid. Allt gick supersnabbt och bra och mor och barn är nu väl omhändertagna på det sjukhus dit de inte hann ta sig i gryningen.
Ståthållarens replik ärnar jag ta till, och jösses folks vad jag kan ryta högt och bra, nästa gång det är stopp i tunnelbanan och menigheten beter sig. Tack Annika. (Vid närmare eftertanke så kommer jag ihåg att min far berättade den anekdoten, så den är säkert sann, jag menar två källor?)
Bussterminalen i Älvsjö är tyvärr dessajnad av samma sadist som svarar för förarplatsen i Volvos bussar.
Det finns inga övergångsställen numera, endast gångstråk, målade i rött. Efter vad jag erfarit har inte menigheten informerats om detta. De tror fortfarande att det är fritt fram att bara gå runt och leta efter sin buss.
Övergångsställen försvann eftersom menigheten, även kallade fotknölar, behagade gå rakt ut framför bussarna. Så kan vi inte ha det!
Skyltarna är inte bortplockade, Pysse, utan de sitter dikt an mot väggen, samt är i samma färgskala som väggen. Skulle de sitta vinkelrätt, så skulle ju folk se dem, enkelt och behändigt och så kan vi ju för fan inte ha det. Dessutom är de i den absolut minimalaste storlek som kunde uppbringas, med text i den absolut minimalaste storlek som kunde uppbringas.
Va fan ska folk ha det lätt för?
Dessutom är färgfälten på skyltarna blå, för då syns de inte lika bra som om de var röda, den hävdvunna färgen för busstrafik i Stockholm. Men se nu är det ju inte en bussterminal, utan ett resecentrum, så då får formgivaren, eller desajnern då, fria händer.
Nästa gång ni passerar så titta på väggen när i hittat er busshållplats, se ser ni att det finns en stor, fin bokstav som talar om för er att ni kommit fram…..
Gratulerar Agneta uti Lund, till det kvadrupla farmorskapet!
Grattis Agneta! Oj vad dramatiskt och vad skönt att allt gick bra – gissar att anknytningen mellan pappan och gossen kommer att gå extra fint efter detta gemensamma äventyr!
Nu har vi alltså sett en del gestalter mejsla ut sig ur mängden. Jag tar dem i tidsordning:
Hjälplöse Hjalmar är en man som vi stiftade bekantskap redan klockan fyra på avresemorgonen. Han tyckte att Flygbussarnas kortbetalning var för komplicerad, så han bad föraren om växel på en femhundring. På dennes första tur. Det tog den mycket tålmodige föraren tio minuter att lotsa Hjalmar genom det här med kortbetalning. När vi kom fram till Rhodos, var Hjalmar den enda som inte begrep att man skulle sätta en lapp med rumsnumret på väskan för att få upp den till rummet (En lätt prövad hotelltjej fick till slut gå själv med lappen). Inte heller visste han hur kortet till mojen för el i rummet fungerade. Han verkar vara på sin första utlandsresa och håller sig mest för sig själv. Om det är frivilligt eller inte, har jag ingen uppfattning om. Men han borde skydda sitt kala huvud mot den starka solen.
Systrarna är ett tvillingpar i kanske 65-årsåldern som stilar med att alltid gå i likadana kläder. Lite larvigt och dessutom går de att skilja åt på att den ena har ätit mer i sina dar än den andra. Gimmicken verkar annars vara att skorna är det som inte ska matcha.
Tyskarna är förstås legio. De äter som om om en ransonering stod för dörren. Frukostbuffén, lunchbuffén och middagsbuffén avverkas alla i minst två givor. Sen en raid till efterrättsbordet. Vi tappar aptiten när vi ser hur de skyfflar i sig.
Den Fantastiska Barnfamiljen är ett svenskt par med en knodd och en småtting. De väljer alltid platser i skuggan och har till och med ett ”soltält” för den minsta. De alltid insmorda ungarna –och då även föräldrarna– kommer hem inte mycket blekare än de reste ut. Heders, från en som går med en hudcancerdiagnos.
Det Danska Paret var från Jylland och de första danskar någon av oss stött på som behövde prata engelska med svenskar. Jag kan inte låta bli att tänka tanken att det var någon slags demonstration.
Juvelen i kronan är Förmiddagspatrullen, som jag hoppas på att få på rörlig bild. Det är tre hundar som går en sväng utanför hotellet och sen en bit upp på strandpromenaden och tillbaka. Ledaren är en svart Labradorliknande gatukorsning, och de två andras härkomst kan jag inte ens spekulera i. Den minsta är antingen gammal och tjock, dräktig eller inte helt kurant. Den hänger inte med alla gånger, men de andra två väntar snällt ikapp den.
Sånt värmer en att se.
LarsW, ja mycket ansvarsfullt av Den Fantastiska Barnfamiljen.
Sådant gillas. Sedan det här med att prata engelska med danskar.
Jag tror inte alls att det är protestaktion från deras sida utan
jag tycker själv att den Jylländska danskan kan vara otroligt
svårt att förstå ibland. Jag har kollat en del på Dansk
speedway de senaste åren och det var ibland ofantligt
svårt att förstå vad de sa.
Hurra! för AuL:s lilla barnbarn.
Jag undrar om det inte var under en konferens någonstans på Jylland som min svåger fick rycka in som tolk mellan danskar från Jylland och danskar från Köpenhamn. Han kommer från Mora och behärskar ålderdomliga dialekter som jag inte begriper ett ord av. Och tydligen finns det liknande gammaldagsa vändningar i (syd)jyskan.
Tackar för farmorsgratulationerna!
Gossen är nummer två i familjen och hans snart fyraårige bror tycker att lillebror ska heta Bingo! Pappa barnmorskan har visat sig vara en synnerlig bra och rolig pappa till den förstfödde, vars ankomst också var lite dramatisk då han kom med rumpan först – två läkarlag skymde då sikten, den blivande pappan såg inte så mycket den gången. Personalen velade mellan om de skulle fortsätta att kämpa med sätesbjudningen eller ta till kejsarsnitt, därav trängseln. Men det gick vägen då utan kirurgiskt ingrepp.
Just det jag glömde ju gratulera dig AgnetaUL. 😀 🙂
Vad tror ni om detta?
Jag vet inte, jag tycker det är lite antiastridskt på något vis. Hon ville ju vara ganska privat, var trött på att alltid avkrävas en åsikt om allt möjligt.
För mig blir det lite galapetteri av detta, det var ju trevligt att människan hade ett hem men det är ju inte hennes kaffekoppar och linneskåp som utgör grunden till hennes storhet.
Och bokhyllan får man nog inte gå och rota i vilket som.
Nä precis Ninja. Jag har för mig att Astrid själv sagt att hon
inte vill att det skulle bli ett museum av lägenheten men jag
kan ha blandat ihop det med någon person.
Syskonförslag till namn på nya bebisen: Vår dotter tyckte att hennes lillebror skulle få heta ”Lilla Stjärna”. Han fick heta Ludvig, inte riktigt lika poetiskt …
Bingo är rätt ballt, men det får väl bli smeknamn, Lilla stjärna känns något mer udda, men det kanske är för att man är fast i det heteronormativa träsket?
Vad har föräldrarna för namnförslag?
Jag har inget minne av att någon av sönerna hade namnförslag – kanske för jag/vi på förhand hade namn klara. Men en av pojkarna föreslog att vi skulle ha en ny baby varje sommar. Alla fyra är sommarbarn.
Grattis, Agneta!
En nybliven storebror i bekantskapskretsen (fem år är han kanske?) tyckte att lillasyster skulle heta Mercedes. Vi sa till farmodern att Mercedes ju är ett fullt gångbart namn i Spanien. Men det är det kanske inte i Uppland. Det blev Charlotte.
Grattis Agneta! Och tack för informationen Ninja! Dom röda fälten har jag sett, men eftersom jag är van vid att övergångsställ markeras med vita streck, tycker jag att det mest är förvirrande. Det lutar åt glajjor och skyltjakt imorgon. Med tanke på att Älvsjö är Sverigen femte mest resenärstäta station är den fantastiskt ofunktionell för just resenärer. Men cykelställen är häftiga!
Förresten hörde jag på radion om en gosse som föddes på toan på en mack i Skärholmen, han fick heta Disel.
Cykelställen är häftiga, Pysse, men det är också det enda.
Just det. Det här var ju ett gnällbås, så då kommer jag med en teaser:
WiFi. Sez No More. Detaljer följer.
Fyra barnbarn-hurra för Agneta!
Och det var ju väl att inget barn döptes till Lilla Stjärna, ty den första Lilla Stjärna jag tänker på är titelfigur och huvudperson i en John Ajvide Lindqvist-roman och hennes framfart och öde var inte så trevligt, direkt. (Därnäst tror jag att jag tänker på nån fyrbening i nån ponnybok jag läst som barn, men jag är rätt så osäker. Kan ha varit en kanin också.)
Än en gång tack! Ser nu att Ninja frågade efter föräldrarnas namnförslag – de har kallat det blivande barnet för Bönan (Storebror gick under namnet Pyret) men är inte överens om vad gossen ska komma att heta, så jag och övrig släkt väntar med spänning.
Du får glädja dig åt att föreläsningen var uppskattad av publiken. Och vilken debatt du drog igång om hur man skriver klockslag! Het debatt i facebookgruppen under dagen.
Berätta mer Babs, vi är nyfikna.
Förresten, har ni hört talas om Deflategate?
LL99, den hade då jag inte hört talas om, vilket säkert beror på att mitt intresse för amerikansk fotboll (”fotboll” — yeah, right) är exakt noll. Men genuint tack ändå, för det var ett roligt namn på ett intressant fusk!
Babs kom fram och pratade med mig efter föreläsningen i måndags och seeeeedan drog det stora kolon–punktkriget igång i Svenska kyrkans FB-grupp (som jag inte kan se, men jag har fått veta att diskussionens vågor har gått höga).
(Det ska numera vara kolon [kl. 12:00] för att vi ska anpassa oss till internationella normer och för att det är lite tydligare. Jag gillar att det ser ut som en klockradios display.)
Det kan ju inte hänt inatt, men idag var överställen i Älvsjö nymålade (vita streck) och skyltarna åter på plats!
Vad kallar man sådant? Karma? Magic?
BÅSPOWER!
Precis så. Kolon vs punkt i klockslag. Och hur är det med att skriva ut ”kl”? Eller ”kl.”?
Några går på din linje, Lotten, men rätt många står fast vid punkten.
Din hyllning av semikolon gick också fram, kan jag berätta, och refererades till under hela återstoden av konferensen. Med glädje!
Det var i alla fall hemskt kul att se dig i verkligheten!
Babs & Lotten, jag föredrar nog punkt före kolon i klockslag men
anser dock att var och en för göra som den vill.
Kan inte alla enas om semikolon som en kompromiss?
Niklas maj 7, 2015 kl. 11;32.
Hur skriver ni datum förresten? Så ofta jag kan envisas jag med det gamla hederliga 7/5-15.
Niklas, gällande datum så skriver jag antingen dem
på det sätt som du gör ovan eller så här: 2015-05-07 .
Jag ogillar starkt de länder som byter plats på månad och dag så
att det istället står 05/07-15 eller nåt sådant. Oerhört förvirrande.
Fina förslag, Niklas!
I Word får man automagiskt 7 maj 2015 när man skriver ”den”. Det tycker jag är riktigt bra. Och otvetydigt.
Att skriva 7/5 -15 innebär ju den sjunde juli i år för många. Bäst att hålla sig till ett format som inte går att missförstå, anser jag.
-Sir, we do not have a booking for today, but you are welcome back in July, är en replik man vill slippa att höra.
Den svenska rekommendationen (inom Sverige alltså) lyder ”skriv [den] 7 maj 2015 när det är möjligt, och särskilt i löpande text”. (Citattecknen betyder inte här att jag ordagrant citerar någon annan [än mig själv].)
I de fall där man bara får plats med en massa nuffror, ska man om det går skriva 2015-05-07, vilket kanske förbryllar amerikaner som ju skriver 05/07/2015.
Om jag efterlyser ett enhetligt sätt att skriva? Jaaaa. Eller så kan alla ju få göra som de vill så att vi inte kränker dem genom att inskränka deras valfrihet. (⸮)
Amrikanarna är obildbara så deras sätt att skriva, mäta och räkna saker är ingenting man behöver ta hänsyn till tycker jag. Kunde engelsmännen lära sig skriva som alla andra européer så kan väl amrisarna göra det samma.
Basta!
Vad föreställer symbolen i Lottens sista parentes? Jag ser en liten fyrkant med antydningar till error-text inuti.
Jag ser ett bakvänt frågetecken.
Det är ett bakvänt frågetecken, men tyvärr är det ett typsnitt som inte alltid framgår (beroende på vad man har i sin lilla dator).
Och vad betyder det?
Ninja, hur skriver alla andra européer? Vi gör det ju inte iaf. Vi, som alltid ska vara bäst i klassen, skriver 2015-05-07. Det ser jag inte att européer i allmänhet gör. Inte många svenskar heller om man ser till den ”breda allmänheten”.
Alla andra européer och alla andra européer, det räcker väl om menigheten skriver som jag gör?
Jo, det förstås.
(Vågar inte säga emot en nattbusschaffis – då kan man bli avslängd mellan två hållplatser).