Hoppa till innehåll

Etikett: författare

Harper Lee and Umberto Eco just met for the first time

harperochumberto

– Hello … I’m Harper.
– How are you? I’m Umberto. I can’t believe we’ve never met!
– Well, I never meet anybody but my sister and some close friends.
– Let’s see … We should talk about something interesting. Many people would expect us to be exhilarated and …
– Do I look exhilarated?
– No.
– Okay then.

The authors, whom both died February 19, 2016, stand in silence for a while. Harper bites her nails – not because she is nervous but because they’re nice to chew. Umberto tries to talk about something else but the weather.

– Hey, Harper. Have you read Dan Brown’s books?
 Of course. I read everything. In an abundant society where people have laptops, cellphones, iPods, and minds like empty rooms, I still plod along with books. Instant information is not for me. I prefer to search library stacks because when I work at learning something, I remember it. Can you imagine curling up in bed to read a computer? Weeping for Anna Karenina and being terrified by Hannibal Lecter, entering the heart of darkness with Mistah Kurtz, having Holden Caulfield ring you up — some things should happen on soft pages, not cold metal.
– Wow. I agree. My generation knew pretty well what happened 50 years before our birth. Now I follow all the quiz programs because they are a paramount example of the span of the memory of the young generation – they can remember everything that happened in their life, but not before.
– However, Umberto … You never really understand a person until you consider things from their point of view.
– Listen, Harper. I’ve got it all figured out. All the blogs, Facebook, Twitter … They’re are made by people who want to show their private affairs at the price of making fakes, to try to appear such as they are not, to construct another personality, which is a veritable loss of identity.
– That’s the general idea, yes. People generally see what they look for, and hear what they listen for. But what about Dan Brown, what’s he got to do with this?
– The silliest thing … I made him up! Dan Brown is mine; and he’s a character from ‘Foucault’s Pendulum!’ I invented him. He shares my characters’ fascinations – the world conspiracy of Rosicrucians, Masons, and Jesuits. The role of the Knights Templar. The hermetic secret. The principle that everything is connected. I suspect the writer Dan Brown might not even exist!
– Umberto! Are you proud of yourself now that you’ve insulted a total stranger whose circumstances you know nothing about? People in their right minds never take pride in their talents. I think there’s just one kind of folks. Folks.
– I’m sorry, Harper. But. Since I became a novelist, I have discovered that I am biased. Either I think a new novel is worse than mine and I don’t like it, or I suspect it is better than my novels and I really don’t like it.
– Er … When you’re at the top, there’s only one way to go. Feel like a drink?
– Yes, please. I thought you’d never ask.

Harper Lee pours herself a glass of whiskey, and Umberto Eco opens a bottle of red wine. Harper holds her glass as if she’s going to make a toast, but instead she says:

– Sometimes the Bible in the hands of one man is worse than a whiskey bottle in the hands of another.
– Aaah. Religion. I believe that when men stop believing in God, it isn’t that they then believe in nothing: they believe in everything.
– Yup. It’s better to be silent than to be a fool.
– But books in general – I’m not speaking about the Bible … Books are like the spoon, scissors, the hammer, the wheel. Once invented, it cannot be improved. You cannot make a spoon that is better than a spoon… The book has been thoroughly tested, and it’s very hard to see how it could be improved on for its current purposes.
– Now hush, Umberto. It’s not necessary to tell all you know. You know we’re dead, don’t you?
– We have a limit, a very discouraging, humiliating limit: death. That’s why we like all the things that we assume have no limits and, therefore, no end. It’s a way of escaping thoughts about death. We like lists because we don’t want to die. When did you last make a list of something, Harper?
– Right now! Here’s my list: Natalie Cole, Alan Rickman, David Bowie, Lemmy Kilmister … Let’s introduce ourselves; they’re sitting at the table over there!
– Okay, Harper! Lead the way!

Harper Lee in 19
Harper Lee in 1961.
eco
Umberto Eco some years ago.

Disclaimer
I made all of this up, using Lee’s and Eco’s quotes. They really never met until now, when they’re dead. Ah well.
©Lotten Bergman

Share
49 kommentarer

”Det som inte dödar oss” av David Lagercrantz

Vanligtvis när jag läser en bok, sitter jag med notisar och penna och antecknar allt som jag tycker är irriterande. Sedan gör jag inget med anteckningarna. Jag bara drar loss notisarna och slänger dem och lämnar tillbaka boken på biblo.

(Läsekretsen skakar på huvudet och muttrar att jag är sjuk och måste kliva ner från mina höga hästar och istället bara låta mig sugas in i historierna. Men si, det går faktiskt inte. Och nu ska jag försöka förklara varför. Utan spoilers eller extralysen.)

lagercrantz

Stieg Larssons Millennium-trilogi har som bekant fått en fjärde del (liksom), skriven av kameleonten David Lagercrantz som (verkar det) kan anamma vilken stil som helst. I hans Zlatan-bok hörde man verkligen Zlatans röst bland bokstäverna. På ungefär samma sätt har han lyckats skriva en hel bok på ett Stieg Larssonskt sätt med allt vad det innebär, t.ex.

  1. sömnlöshet
  2. litanior om rollkaraktärers liv och leverne
  3. smärta
  4. eviga diskussioner och teorier samt idéer om oförklarliga skeenden som läsaren redan har fått förklarade för sig till, men som rollkaraktärerna inte förstår (var inte oroliga: jag förklarar nedan)
  5. obesvarade frågor
  6. en verklig person mitt i allt det fiktiva
  7. telefoner, telefoner och telefoner
  8. lättläst stil, om än inte särskilt välformulerad.

1. Sömn.
Varken Lisbeth Salander eller Mikael Blomkvist (de två huvudpersonerna) får sova. De är hela tiden intill döden trötta och när de väl får sova en stund, vaknar de av konstiga ljud, onda aningar eller smärta. De andra rollfigurerna är också trötta och har svårt att tänka klart eftersom de inte heller får sova. Kanske är detta ett berättartekniskt trick: ingen är särskilt snabbtänkt, rolig eller välformulerad eftersom de alla är så ini bänken trötta?

2. Litanior.
En gammal advokat (som inte är trött eller skjuten, men som ändå lider eftersom han har drabbats av stroke) får äran att för oss läsare berätta om Lisbeth Salanders onda tvilling, som heter Camilla. Och soooom han pratar. Sida upp och sida ner sitter han och berättar för Mikael som funnes det ingen morgondag; Mikael som ju hade behövt sova istället för att sitta där och lyssna. Se här hur advokaten mal på:

lagercr

En taxichaufför som swischar förbi i handlingen och som inte berättar något om sig själv, får av berättarrösten lite blod och själ i en inskjuten bisats  … men jag förstår inte riktigt varför:

lagercrantz

3. Smärta.
Ajajajaj. AJAJAJ! Lisbeth blir skjuten och kan varken gå eller tänka klart, men häller bara lite whisky i såret och lägger sig att sova. (Men vaknar förstås av smärtan eller mystiska ljud.) Även sömnlösheten gör ont, för den ”bultar i pannan”. Andra blir torterade av bovarna eller nerslagna av Lisbeth. Det gör helt enkelt väldigt ont på alla hela tiden.

lagercrantz
Släng dig i väggen. Bruce Willis.

4. Läsaren vet redan
Det coolaste avsnittet i boken är när ett barn som heter August räddas av Lisbeth, som har hackat sig in i en dator där bovarnas planer avslöjas. Detta får vi läsare ta del av. Men sedan måste vi genomlida polisernas funderingar om vem det är som har gjort vad och hur denna kunde göra det och kanske var det si, kanske var det sååå? Men vi vet ju allt redan – hade det inte varit mer spännande för oss om vi var lika ovetande som poliserna? Aha, det är ett berättartekniskt knep som ska få oss att … eh. Hm. Öh.

5. Obesvarade frågor
Folk svarar inte när de pratar med varandra. ”Hon svarade inte” och ”Han svarade inte” är så vanligt att man börjar misstänka att de är döva och helt enkelt inte hör varandra. Dessutom svarar de inte i telefonerna – ganska ofta för att de inte orkar. Ibland mot sitt bättre förstånd och de har inte ens vett att kolla vem det är som ringer … Grrrrr.

lagercrantz
6. Verklig person
Paolo Roberto dök plötsligt upp och var stor hjälte i ”Flickan som lekte med elden”, vilket då var både jättehäftigt och obegripligt. David Lagercrantz instoppande av en verklig person i ”Det som inte dödar oss” är fullständigt barockt eftersom Johan Norberg inte fyller någon som helst funktion för handlingen och bara nämns en gång.

lagercrantz

Uppdatering!
I det allvetande båset vet man besked: Lagercrantz och Norberg har lämnat sina respektive (olika) barn på ett och samma dagis i under 20 år … Slut på uppdatering.

 7. Telefoner.
Det är ett evigt ringande. Alla ringer till alla. Ideligen. Hela tiden. Mikael och Lisbeth träffas fysiskt inte förrän på bokens sista sida …

8. Lättläst.
Språkligt är det alltså enkelt på gränsen till simpelt och ganska ofta lite svengelskt, ibland till och med slarvigt. Vi får av okänd anledning två gånger höra om en viss man som har varit gift två gånger och vars båda fruar har dött. För det är för själva historien inte alls viktigt.

lagercr
Kapitel 20. Okej, han är mysko.
lagercr
Kapitel 28. Okej, vi har förstått att han är mysko.
lagercr
En man som heter Ed nämns vid namn så många gånger att man blir snurrig.

Men svårläst är det icke.

Såja. Det var det. Nu kan jag riva bort alla notisar och slänga dem för nu har jag fått ur mig några av åsikterna som brände hål i min själ.

Jag läste förresten boken på padda, vilket är både praktiskt och smidigt samtidigt som det är opraktiskt (urladdning) och … fult. Den kostade närmare 200 kr och nu kan jag inte ens ge bort den till en loppis.

mellanrum
Att läsa digitala böcker är en mardröm när det är rak högermarginal. (Kan man kanske ändra på det i inställningarna?)

Och är det då en bok som jag kan rekommendera? Nej. David Lagercrantz är som skribent alldeles förträfflig och som imitatör fantastiskt duktig. Däremot är han inte någon deckarförfattare, vilket jag nog får säga att Stieg Larsson var eftersom de böckerna funkade som knark på mig: ”Bara en sida till, bara ett kapitel till, bara en liten stund till …”

Är jag då upprörd över att Stieg Larssons minne vanhedras och att man trampar på hans grav genom att man inte frågade honom om lov innan han dog?

Neeeeej.

Det här är precis som i alla andra branscher där det ena följer på det andra och sequels skrivs av nån annan än prequelen och melodislingor av ABBA hamnar i Madonnas låt och Stella McCartneys klädkollektion ser ut nästan som alla andra klädkollektioner och Ikeas möbler liknar möbler från finbutikerna. Jag tycker nog att det hade varit värre om Lagercrantz’ bok faktiskt hade haft ”Stieg Larsson” på omslaget eftersom Stieg Larsson verkligen inte har ett endaste dugg med boken att göra.

Nu ska jag läsa Jo Nesbø.

Share
86 kommentarer

Hur skrev giganterna, hur skriver jag, hur skriver du?

När jag väl får Nobelpriset år 2027 – för min i basketmiljö placerade generationsroman där mördaren avslöjas på sidan ett men det felstavande mordoffret som ligger i bollskåpet inte upptäcks förrän i sista kapitlet – kommer man att utreda mig och skriva om den osannolika historien.

”Sedan sjuårsåldern skrev hon enbart i sängen. Hennes föräldrar köpte förtvivlat det ena skrivbordet efter det andra, men inget hjälpte. Under de tio åren som redaktör på Nationalencyklopedin satt hon oftast under sitt skrivbord och redigerade för hand på papper, som man ju plägade göra på den tiden. Under åren med vad som då kallades ”lap top” låg hon många dagar kvar i sängen från morgon till kväll och skrev så att hon fick värmeutslag på sina vackra lår.”

(Allt som inte kan faktakontrolleras om 14 år, kan förstås överdrivas då.)

odd typeDå kommer man att skriva om mig i den nya upplagan av ”Odd Type Writers: From Joyce and Dickens to Wharton and Welty, the Obsessive Habits and Quirky Techniques of Great Authors”.

Visste ni att Virginia Woolf under några år så himla modernt stod upp och skrev med sina mångfärgade pennor (lila var favoriten) vid en hög pulpet? Men inte för att hon tänkte på ergonomin som man ju gör nuförtiden, utan för att hon tyckte att hennes syster Vanessa Bell såg så intressant och seriös ut när hon stod och målade.

perforeratpapperMan skulle kunna, om man fick tag på gamla datorpapper (de långa med perforeringar här och där) kunna skriva som Jack Kerouac och Edgar Allan Poe in a stream of consciousness på metavis. Metervis.

Fast jag tror att jag hellre hade skrivit på gamla hålkort; man kanske håller sig alert och pigg i sitt skrivande om man hela tiden måste hålla koll på och undvika hålen?

John Steinbeck skrev så intensivt att han inför varje session laddade upp med tolv nyvässade blyertspennor, som var av den runda sorten och inte den sexkantiga eftersom han fick ont i sina skrivvalkar av dem. (Titta nu på ert långfinger, där ni liksom jag en gång i tiden hade en liten valk av allt handskrivande. Den syns nästan inte!)

Väldigt många författare har bestämt sig för ett visst antal ord som de måste skriva varje dag för att få något gjort. Nu handlar ju boken om engelskspråkiga författare och eftersom man på engelska dräller med massa mellanslag där vi svenskar skapar sammansatta ord, måste man nog multiplicera siffrorna med 0,79 för att få en korrekt och jämförbar siffra.

©Lotten Bergmans vetenskapliga undersökningsinstitut i Schweiz.
©Lotten Bergmans vetenskapliga undersökningsinstitut i Schweiz.

*) Eftersom vi på svenska istället för adverb för sätt och grad ofta använder adjektiv i neutrum och de adverben då inräknas som just bland adjektiven, bör denna siffra justeras uppåt till 1 585.

James Joyce, å andra sidan, var nöjd om han fick ihop två perfekta meningar per dag. Fast då kunde ju en sådan perfekt mening förstås vara av Ulysses-slaget: 4 391 ord.

Andra skrivvanor: Gertrude Stein skrev i bilen (som Alice B. Toklas körde) och Agatha Christie åt äpplen, medan Friedrich Schiller aldrig skrev så effektivt som i närheten av ruttnande äpplen. (Som han förvarade i en låda i skrivbordet.)

Sådärja. Det här är 722 ord, vilket gör att jag från och med nu kan jämföra mig med  Jack London. Som skrev:

”I write for no other purpose than to add to the beauty that now belongs to me. I write a book for no other reason than to add three or four hundred acres to my magnificent estate.”

Och här sitter Jack London på sina ägor och blänger på fotografen.
Och här sitter Jack London på sina ägor och blänger på fotografen.
Share
45 kommentarer

Lite vilse i en engelsk skog

Man åker till England för att umgås med släktingar, känna sig som en kopp te, köra bil på fel sida, dricka en pint och äta gourmetmat. Eller hur?

Fish'n chips!
Fish’n chips!

Eller så åker man till England för att kolla på sevärdheter, attackera en främmande man på pub – en man som av oförklarlig anledning dricker tre pintar på en gång – och kolla på ännu en död författares arbetsrum.

Long Man of Wilmington.
Long Man of Wilmington.
Nej, vi fick ingen annan förklaring till trippeldrickningen än "Why not?".
Nej, vi fick ingen annan förklaring till trippeldrickningen än “Why not?”.
Virgina Woolfs room of her own, som faktiskt var en friggebod.
Virgina Woolfs room of her own, som faktiskt var en friggebod.

Eller för att gå omkring i mataffärer och ta foton på sådant som man måste ta foto på.

Färgsorterad, rökt fisk.
Färgsorterad, rökt fisk.

Eller kanske för att åka dubbeldäckarbuss och fnittra hela vägen.

– Iiiiiiih! Vi kör buss!
– Iiiiiiih! Vi kör buss!

Eller för att leta upp underliga, elektriska upphängningar som man vill ha en förklaring till.

Elapparatur i rött och grönt.
Elapparatur i rött och grönt.

Eller så åker man till England för att på uppdrag ta ett foto på något på en plats som man inte riktigt hittar till. Min djefla man sa nämligen i förbifarten ”åk dit och dit och ta ett foto på det där cementröret där så kan jag skriva en artikel om det”.

Jag fick tre länkar som skulle klargöra allt och där det även skulle finnas en perfekt karta. Jag klickade och klickade på länkarna och hittade bara en väldig dålig karta. Men okej, det är ju han som är kartmannen; säger han att det är en bra karta så är det väl det. Tioåringen, Trettonåringen, kusin Ann och jag åkte därför iväg som på en huppegupptäcktsfärd.

Det där kartan.
Den där kartan.
Vi hittade en grop. En väldigt stor grop.
Vi hittade en grop. En väldigt stor grop.
Vi hittade en plasttunna i ett träd.
Vi hittade en plasttunna i ett träd.
Vi hittade ett staket.
Vi hittade ett staket.
Vi hittade träd, träd och träd!
Vi hittade träd, träd och träd!
Vi hittade förgiftat vatten.
Vi hittade förgiftat vatten.

Vi letade och letade i två timmar, sprang ibland, klättrade ibland, backade, gick i cirklar och delade upp oss, ropade till varandra och … och … och gav sedan upp. Men innan vi slokörade begav oss till bilen igen, skickade jag ut Trettonåringen med kameran för att hon skulle springa på måfå i ett område som vi inte hade varit i. När hon hade varit borta i en kvart började jag bli orolig, och ropade på henne. Sedan satte jag på kameran och ropade en gång till. Och då!

I samma ögonblick som vi förstod att hon hade hittat det som vi hade letat efter, sa det pling-pling i mobilen, för den djefla mannen hade då kommit på att vi kanske behövde noggrannare instruktioner.

Koordinaterna är 50.957440, -0.086323 och på den här kartan kan ni se vart ni ska.
“Koordinaterna är 50.957440, -0.086323 och på den här kartan kan ni se vart ni ska.”

Skrev han. Men det var ju så dags.

Och vad var det som vi fann? Ja, det är en helt annan historia.
Och vad var det som vi fann? Ja, se det är en helt annan historia.
Share
128 kommentarer

Att läsa med lupp

torka aldrig

Jonas Gardells bok “Torka aldrig tårar utan handskar” har jag nyss läst och verkligen tyckt om. Den är välskriven och rörande, konkret och faktaspäckad på ett ytterst sympatiskt sätt. Tydligen är den ännu bättre som ljudbok eftersom han själv har läst in den och till och med avbryter läsningen och tilltalar lyssnaren på ett vansinnigt häftigt sätt. Boken är förvånansvärt snabbläst trots nästan 300 sidor och jag rekommenderar den verkligen.

Bild från tv-serien med samma namn.
Bild från tv-serien med samma namn.

Och nu kan ni sluta läsa, alla som tycker att mitt petiga sätt att läsa texter är ett djävulens påfund och att jag ska knipa igen och inte påtala sådant här trams och att analyser och ifrågasättande ska man bara pyssla med i skolan. Hejhej!

Ni andra: är det här ett stilistiskt grepp, tror ni? (Att detta beskrivs som det “mest spännande” på ett nästan likadant sätt på två olika ställen i boken.)

1.

spännande1

2.

spännande2

En helt annan sak nu. Ser ni ordet skall i båda styckena?

Hmmm, mumlar jag och tar mig lite intellektuellt på hakan – det är inte så vanligt att man idag skriver skall eftersom ska liksom är modernare. (De som känner att ska och skall har olika betydelse kan få göra det, men inte räkna med att läsaren känner samma betydelseskillnad. Numera.) Jonas Gardell varierar även mellan ledsen och lessen och lite och litet, vilket alltså inte är fel – men väldigt intressant ur språkutvecklingsanalytisk synvinkel.

Här är två ska/skall-exempel.

1.

ska_i_brödtext2.

skall_i_replik

Ska i den övre brödtexten och skall i den nedre repliken. Hmmm, mumlar jag igen (denna gång med pekfingret på min egen näsa och blicken i fjärran). Inte ens Regeringskansliet använder skall längre – och nya lagtexter skrivs med ska. Vid varje skall i hela boken hoppar jag till, tar mig åt hjärtat och famlar efter fotfäste. (Vilket med tanke på att man sällan famlar med fötterna måste se annorlunda ut.)

Men … nu var jag faktiskt elak. Just de här exemplen ovan är faktiskt korrfel – Jonas Gardell har ju medvetet valt skall i brödtext och ska i repliker för att få fram en arkaiserande effekt. Och hur vet jag det?

För han sa det till mig i morse.
För han sa det till mig i morse.

Just den här boken läste jag som e-lånebok, vilket verkligen är praktiskt när man inte kan låta bli att analysera. Personerna flämtar tolv gånger och suckar nio gånger, vilket nog är normalt. Ibland flämtar de lite oftare, ibland ropar de andlöst – vilket säkert kan förklaras med att det är så sällan man behåller fattningen när man ser en vit älg.

flämtar

Däremot blir typografin ibland extremt svårläst i e-boken – så här ser det säkert inte ut i den tryckta versionen:

svårläst

På ett ytterst sympatiskt sätt svarade Jonas Gardell på våra (alltså Breakfast Book Clubs) frågor och förklarade att den här trilogin kommer ut som tre separata delar inte för att det är ekonomiskt försvarbart (ergo fördelaktigt), utan för att han

  • helt enkelt inte hade tid att skriva allt på en gång
  • är en kass planerare som gör saker som det faller sig
  • älskar tanken på att läsekretsen ska längta efter nästa del – längta efter rollfigurerna som ingen har längtat efter dem förr
  • hoppas att böckerna ska läsas inte bara en gång utan kanske till och med två eller tre.

Måtte jag nu aldrig få en bok utgiven och råka ut för nån jädra språkpetimäter som kommer och har synpunkter eftersom jag säkerligen kommer att skriva cement istället för betong, sockar istället för sockor och Katherine Hepburn istället för Katharine Hepburn samt basket istället för basker.

Share
58 kommentarer

Jag har ju glömt bort Lisa Tetzner!

Om ni igår tyckte synd om gässen som rengjorde skorstenarna i Storbritannien under 1800-talet, får ni ta spjärn nu. Gräv in naglarna i handflatorna som de gör i romaner. Dra häftigt efter andan och himla lite med ögonen när ni ändå håller på. För nu ska vi alla tänka ”puh, det är då för väl att vi lever i dagens civiliserade samhälle” … där alla egentligen är mest intresserade av hur de ska gå ner i vikt utan att få rynkor eller öka bicepsens omkrets utan att använda musklerna.

(Förlåt, jag brukar inte raljera. Men jag har tröttnat på rubrikerna den moderna människans ”problem”.)

LisaLiza Tetzner dök upp i kommentatorsbåset igår, vilket måste sägas var på tiden. Hon var en tysk författarinna som, efter att i ungdomen ha rest runt och samlat in gamla folksagor på landsbygden, jobbade lite som Astrid Lindgren – på förlag och med radio. Hon slog igenom jämförelsevis sent och var en envis en som inte drog sig varken för att kritisera den förbaskade nazismen eller skriva elaka artiklar om SS. (På bilden här intill ser det dock ut som om hon skrockar ett ihåligt moahahahaaa.)

Lisa föddes 1894, i en tid när

  • telefonerna ökade snabbt i antal
  • man började fundera på hur det här med film skulle kunna funka
  • Coca-Cola började dyka upp här och där
  • industriarbetare strejkade för bättre villkor
  • man planerade för hur OS skulle kunna funka i modern tid
  • terrorister smällde av bomber
  • Alfred Dreyfus arresterades för spioneri
  • Tower Bridge öppnades.

Eftersom Lisa Tetzner tyckte innerligt illa om det som Hitler igångsatte i början av 1930-talet, skrev hon en serie med nio barnböcker i just denna miljö – med början 1932 (Barnen i 67:an). Hon var naturligtvis negativ till politikerna och lyckades skriva in lite kritik mellan raderna. Eller mellan och mellan – det var nog ganska tydligt.

Runt 1938 och åren efter kom Sotarpojken i fyra delar – som utspelade sig i Schweiz år 1838. Dessa böcker handlar om förfärligheters förfärligheter och eländes elände och är på det hela taget en enda lång pina.

Hur hade sotarpojkarna det med musarm och tennisarmbåge, tror ni?
Hur hade sotarpojkarna det med musarm och tennisarmbåge, tror ni?

Jisses, som jag läste Lisa Tetzners böcker i 12–13-årsåldern! Jag grät och skrattade och snörvlade och satt redan då uppe på nätterna istället för att sova som normalt folk. Omodernt språk och gulnade bokblad samt skör bindning var inget hinder – jag måste ha läst dem alla tre eller fyra gånger.

Vilket är helt obegripligt idag. Vissa böcker läser jag ju numera inte ens en gång.

Lisa Tetzners man Kurt Held (som var jude och kommunist och kunde irritera Hitler alldeles på egen hand) arresterades i Tyskland, varför de båda (efter att Lisa hade utnyttjat sina kontakter) redan 1933 flyttade till Schweiz.

Maken var tydligen medförfattare till de flesta böckerna, men stackarn har nästan inte fått någon cred för det.
Maken var tydligen medförfattare till de flesta böckerna, men stackarn har nästan inte fått nästan någon cred för det.

De båda skrev  i sitt nya hemland böcker, som dock skrevs om och censurerades eftersom man i Schweiz var rädd för repressalier från Tyskland. Så in på scenen kliver nu … Sverige! Många av Lisa Tetzners böcker utkom i det neutrala Sverige innan de ens fanns på tyska! Och vem var det som såg till att Pippi Långstrump blev så populär i trakterna runt Schweiz, om inte Lisa Tetzner.

Nu när jag har fått er att förstå att det är värt besväret att leta upp nyutgåvorna av både 67:an- och Sotarpojkenböckerna (under klassificeringen ”barn som far illa” på stadsbiblioteken), kommer här lite fakta om barnen som for illa i skorstenarna.

  • Pojkarna (och ibland flickorna) skulle förstås vara så små som möjligt, ibland i fyraårsåldern – om de var starka.
  • Ju billigare och mer föräldralösa de var, desto mindre komplicerat var det.
  • Barnen ägde egentligen bara en sak: det grova tygskynke som man hängde över eldstaden så att inte sotet skulle fara omkring i rummet.
  • Detta tygskynke var samtidigt barnens täcke, som värmde gott när de sov på golvet hemma hos sotarmästaren.
  • Kläderna fick de ofta ta av sig innan de klättrade in i skorstenarna – både för att barnen då tog ännu mindre plats och för att kläderna inte skulle bli smutsigare än de var.
  • En gång i veckan, var det bestämt, skulle barnen rengöras.
  • Tack och lov var det enligt lag förbjudet att skicka upp barn i skorstenar som brann.

Någon har varit kreativ och tillverkat en bild som visar hur det går till när en sotarpojke fastnar och kvävs med knäna uppdragna i en skorsten.

När detta hände, var man ju på något sätt tvungen att få ut liket. I värsta fall fick skorstenen monteras ner, kan ni tänka er.
När detta hände, var man ju på något sätt tvungen att få ut liket. I värsta fall fick skorstenen monteras ner, kan ni tänka er.
Men marknaden var god.
Men marknaden var i alla fall god.

Javisstja:

INGA SOTARPOJKAR KOM TILL SKADA UNDER SKRIVANDET AV DENNA BLOGGPOST

Share
85 kommentarer

Maskiner, manicker, mojänger och mackapärer

Inom mig bor en olycklig mekaniker och uppfinnare samt snickare. Jag kan inget om dessa professioner, men älskar nästan alla apparater som jag önskar att jag hade uppfunnit och snickrar dessutom hej vilt samt snett och vint. Låtom oss ta en svängom bland mina semesterbilder.

När vi var på Runmarö häromveckan, kramade jag nästan ihjäl denna bandsåg när jag inte drack absint:

Den är från 1930-talet! Och har med ohygglig möda flyttats per sekruttbåt till ön.
Den är från 1930-talet! Och har med ohygglig möda flyttats per sekruttbåt till ön.
Se på på- och avknapparna!
Se på på- och avknapparna!

– Klicktjonk. Pppppbrrrrruuum! Klicktjong. Väääääs … sssccchhhh. Tystnad.

En gång till!

– Klicktjonk. Pppppbrrrrruuum! Klicktjong. Väääääs … sssccchhhh. Tystnad.

Ingen ser mig. Bara en gång till!

– Klicktjonk. Pppppbrrrrruuum! Klicktjong. Väääääs … sssccchhhh. Tystnad.

Aaaaah. Ljuvligt. Jag vill ha en nästan hundra år gammal bandsåg jag också.

När vi i förrgår var på Brandbilsmuseet i Gysinge (som för övrigt har en hedersmedlen som heter Brandsjö i efternamn), fick vi klättra in och ur samt ovanpå alla möjliga olika apparater och bilar, klinga i klockor och prova gasmasker samt kränga på oss pyttesmå hjälmar från början av förra seklet. (De är av läder och har krympt.)

Jag i en Plymoth Savoy, som utrustades med allehanda brandattiraljer (rökdykaraggregat, pulversläckare, bår och sjukvårdsutrustning) – men var ju högerstyrd och pensionerades efter bara några år.
Jag i en Plymoth Savoy, som utrustades med allehanda brandattiraljer (rökdykaraggregat, pulversläckare, bår och sjukvårdsutrustning) – men den var ju högerstyrd och pensionerades efter bara några år.

Fast det som fick mig att flämta av upphetsning (jorå) var instrumentpanelerna.

Knappar! Vred! Spakar!
Knappar! Vred! Spakar!
Nu sitter vi i en Dodge Truck WC 52 från 1945 – som var de allierades favoritfordon vid landstigningen i Normandie – och som såldes till Sverige efter andra världskrigets slut.
Här sitter vi i en Dodge Truck WC 52 från 1945 – som var de allierades favoritfordon vid landstigningen i Normandie – och som såldes till Sverige efter andra världskrigets slut.
– Men va? sa jag här till den gigantiska bilen eftersom den var så … gigantisk. (Från en amerikansk marinbas i Portsmouth, spinner som en katt och funkar perfekt trots sitt slitna yttre.)
– Men va? sa jag här till den gigantiska bilen eftersom den var så vansinnigt … gigantisk. (Den är från en amerikansk marinbas i Portsmouth, spinner som en katt och funkar perfekt trots sitt slitna yttre.)

Detta brandbilsmuseum är alldeles fantastiskt. Den initierade guiden (som var revisor och det svarta fåret i en släkt fylld av brandmän) berättade allt om bland annat REO-Speedwagonen från 1928, ångsprutan från 1882 och de öppna brandbilarna från 1930-talet. Det finns en Chevrolet 1934, brandslangar och till och med en fungerande frivilligbrandkår som ideligen måste rycka ut eftersom Gysingetrakten är full av eldande människor. (Och mygg.) Brandvagnen från 1870-talet drogs av hästar, som när de hörde brandlarmet lämnade sina spiltor och beteshagar och galopperade till vagnarna för att spännas för.

Pumpen var ångmaskinsdriven, så eldaren hoppades alltid att branden skulle vara minst tio minuter bort – annars kom inget vatten ur slangarna.
Pumpen var ångmaskinsdriven, så eldaren hoppades alltid att branden skulle vara minst tio minuter bort – annars kom inget vatten ur slangarna.

När vi invaderade Karins hus och klämde och kände på allt från gjutjärnsspisar till elcyklar, fastnade jag för en apparat som hängde på väggen och så hade gjort i minst 35 år:

Ni ser vilken hand jag har med assistenter?

Pysseliten och PK tipsade oss om underverket på Ica i Alvesta Avesta. Vi höll oss så länge vi kunde och åkte sedan dit och köpte ämnesrelaterade varor (melon, bubbelvatten och gurka) innan vi äntrade toalettstolen som kunde ha varit kusin till en cockpit.

Man gör sina behov, beställer vattensprut till bakre eller främre regionerna, med extrakraft eller parfymering med efterföljande torkblås.
Man gör sina behov, beställer vattensprut till bakre eller främre regionerna, med extrakraft eller parfymering och med avslutande torkblås. Sedan skrattar man ihjäl sig.

Efter dessa äventyr med tekniska fram- och baksteg, återvände jag till min fascination för det gamla och  went back to nature eller om det var back to the past. Karlfeldtsgården i Avesta är inte ett museum, men man kan i alla fall fika och titta in i detta hans arbetsrum:

Jag tror att ergonomiska arbetsplatser är överskattade. Erik Axel Karlfeldt satt här helt utan tennisarmbåge och skaldade.
Japp. Jag tror att ergonomiska arbetsplatser är överskattade. Erik Axel Karlfeldt satt ju här helt utan tennisarmbåge och skaldade.

[—]
Gå, sök mig upp en flicka som sitter helt allen

i huset där på kullen under hundstjärnans sken.

Om hon lyfter sina ögon och det blänker till med fart,
så att kammaren den mörka
blir lik en pingstdagskörka,
så bländas ej, o käring, utan gör ditt är’nde klart,
och hälsa kärt från hennes vän och säg, att han mår rart.
[—]

Erik Axel Karlfeldt (1864–1931), ”Budskapet” i
diktsamlingen Vildmarks- och kärleksvisor (1895).

Share
37 kommentarer

Jag och andra konstnärer

Le? Kommer då rakt inte på fråga.
Le? Kommer då rakt inte på fråga.

Ni ser hur Selma står där och blänger mot fotografen? Eller vänta, hon kanske bara står där och ser ut som hon borde gjorde. Klänningen ser förstås lite för tajt ut vid axlarna. Hon kanske har obekväma skor? Och ont i den onda höften? Eller vänta, det är förstås alldeles för varmt ute och hon vill ju bara in i huset igen för att fortsätta att skriva.

För hand.

Vid ett skrivbord.

På icke alls ergonomiska stolar.

Detta gnager i mig som en bäver i byggartagen. Förr i tiden skrevs storverk och odödliga alster av människor som satt fast i korsetter och kravatter och som dessutom var tvungna att använda krånglande pennor och som inte kunde slå upp ett endaste dugg på internet. Hade de halsfluss, mjältsjuka eller kallbrand var det bara att stå ut och hoppas på det bästa. Och om de ville ha lindrande te, fick de vänta i många fler minuter än vi gör idag på att vattnet skulle koka.

I väntan på min lidnerska knäpp och därpå följande Nobelpris, far jag omkring och besöker allehanda konstnärer och författare för att klappa lite på dem.

Fröding hade det inte heller så roligt.
Fröding hade det inte heller så roligt.

När vi kom till Frödings födelseplats började det spöregna samtidigt som vi var hungriga, och eftersom Fröding ju inte alls värkte fram något strax efter födseln, sprang vi bara fram till honom och sedan tillbaka till bilen. Detta kallade vi Frödingeloppet.

När vi närmade oss Kristinehamn, tog vi en omväg för att skåda Picassos jättestaty som föreställer hans fru och alls inte en envingad skata.

Picassos fru hade det kanske jätteroligt?
Picassos fru hade det kanske roligare än vi?

När vi i hällande spöregn och 97 sekundmeters motvind hade kämpat oss fram till Picassoskulpturen, stannade vi i 5,2 sekunder för att hinna föreviga upplevelsen – sedan rusade vi i samma jädra motvind tillbaka till bilen. (Obegripligt meteorologiskt fenomen.) Detta kallade vi Picassoloppet.

Men det besvärligaste var egentligen det som upptäcktes på Mårbacka: bildarrangemanget.

De måste ha flyttat på soluret!
De måste ha flyttat på soluret! Klåpare!

Nu ska jag sätta mig i en miljölampas dassiga sken och på kollegieblockspapper med en kass reklampenna från Q8 skriva storverk och odödligheter. Jag ska ta på mig ett par för små jeans och äta sill också. Sedan ska jag definitivt utnämna barnen till mina ödmjuka tjänare och skicka bud via sms närhelst jag behöver assistans.

– G’morrn, Elvaåringen. Jag tar frukost på sängen idag, tack.
– Men mamm…
– Scccchhhhhh. Mamma skaaaaapar.

Krafs krafs. … hon kom som en virvelvind med en mobiltelefon i ett nyckelband om halsen … Just så.

Share
75 kommentarer

Gissa vem som skrev!

Jag är förvirrad och kan inte planera min dag. Väderprognoserna är nämligen oense. SMHI säger att vi ska ha 30 °C och sol hela dagen och regn och rusk imorrn, medan yr.no säger att vi i eftermiddag kommer att ha regn och rusk, som följs av ett fantastiskt sommarväder imorrn.

Men det hör inte alls hit. Jag har nämligen som tradition att gnälla på sommarföljetongen som alla tidningar med självklarhet presenterar oss läsare. (Förmodligen är jag som vanligt bara avundsjuk.) Så här lät det i SvD sommaren 2005, t.ex.:

”Hon drog ihop munnen till ett skevt och hånfullt grin.”
”Det kom något frostigt i blicken på henne.”
”Hon blev klistrig och tjock i munnen, tungan som ett svullet djur.”
”Han kände antydan till dimmighet i hjärnan.”

Vem som författade? Inger Frimansson. Nu ska ni få gissa vem som skriver så här i dagens tidning:

”Hans käkar malde runt en stund, men det kom ingen kommentar.”
”Ser man på, tänkte han. Tyckte jag inte att det bodde en skitstövel längst inne i den där Armanin.”
”Han drack en klunk vin och snurrade rolexen ett varv igen.”

Var det Inger igen? Håkan Nesser? Liza, Camilla eller Henning? Guillou? Någon annan? Hur som helst, är jag trött på malande käkar, tårar som bränner bakom ögonlock, händer som vrids och grinande munnar. Likmaskar och fluglarver – dem kan jag däremot läsa om hur många gånger som helst. I give you: Lotten Bergman som följetongssuccé!

Likmaskarna brände bakom ögonlocken. Hon vred fluglarverna till småbitar i händerna. Käkarna malde brosket med ett illavarslande, knakande ljud.

– Grnfff, gah, bah, tänkte hon eftersom tankar sällan är mer välformulerade än så.

Sedan svepte hon det billiga vinet i en klunk och grinade illa med munnen så att det uppstod en läcka i mungipan. Som blod rann den av gräs, lakrits och ektunna smakande drycken ner mot hakan. Hon sa skrattande:

– Döööden, dööööden.

Nobelprisklass!

Och så jämför vi väl med lite Harry Martinson?

”Men nere vid strandställena susade den höga bladvassen ännu sommar och rasslade med tusen vimplar i vinden som luktade sjö.”
(Vägen till Klockrike)

Share
55 kommentarer