Om ni igår tyckte synd om gässen som rengjorde skorstenarna i Storbritannien under 1800-talet, får ni ta spjärn nu. Gräv in naglarna i handflatorna som de gör i romaner. Dra häftigt efter andan och himla lite med ögonen när ni ändå håller på. För nu ska vi alla tänka ”puh, det är då för väl att vi lever i dagens civiliserade samhälle” … där alla egentligen är mest intresserade av hur de ska gå ner i vikt utan att få rynkor eller öka bicepsens omkrets utan att använda musklerna.
(Förlåt, jag brukar inte raljera. Men jag har tröttnat på rubrikerna den moderna människans ”problem”.)
Liza Tetzner dök upp i kommentatorsbåset igår, vilket måste sägas var på tiden. Hon var en tysk författarinna som, efter att i ungdomen ha rest runt och samlat in gamla folksagor på landsbygden, jobbade lite som Astrid Lindgren – på förlag och med radio. Hon slog igenom jämförelsevis sent och var en envis en som inte drog sig varken för att kritisera den förbaskade nazismen eller skriva elaka artiklar om SS. (På bilden här intill ser det dock ut som om hon skrockar ett ihåligt moahahahaaa.)
Lisa föddes 1894, i en tid när
- telefonerna ökade snabbt i antal
- man började fundera på hur det här med film skulle kunna funka
- Coca-Cola började dyka upp här och där
- industriarbetare strejkade för bättre villkor
- man planerade för hur OS skulle kunna funka i modern tid
- terrorister smällde av bomber
- Alfred Dreyfus arresterades för spioneri
- Tower Bridge öppnades.
Eftersom Lisa Tetzner tyckte innerligt illa om det som Hitler igångsatte i början av 1930-talet, skrev hon en serie med nio barnböcker i just denna miljö – med början 1932 (Barnen i 67:an). Hon var naturligtvis negativ till politikerna och lyckades skriva in lite kritik mellan raderna. Eller mellan och mellan – det var nog ganska tydligt.
Runt 1938 och åren efter kom Sotarpojken i fyra delar – som utspelade sig i Schweiz år 1838. Dessa böcker handlar om förfärligheters förfärligheter och eländes elände och är på det hela taget en enda lång pina.
Jisses, som jag läste Lisa Tetzners böcker i 12–13-årsåldern! Jag grät och skrattade och snörvlade och satt redan då uppe på nätterna istället för att sova som normalt folk. Omodernt språk och gulnade bokblad samt skör bindning var inget hinder – jag måste ha läst dem alla tre eller fyra gånger.
Vilket är helt obegripligt idag. Vissa böcker läser jag ju numera inte ens en gång.
Lisa Tetzners man Kurt Held (som var jude och kommunist och kunde irritera Hitler alldeles på egen hand) arresterades i Tyskland, varför de båda (efter att Lisa hade utnyttjat sina kontakter) redan 1933 flyttade till Schweiz.
De båda skrev i sitt nya hemland böcker, som dock skrevs om och censurerades eftersom man i Schweiz var rädd för repressalier från Tyskland. Så in på scenen kliver nu … Sverige! Många av Lisa Tetzners böcker utkom i det neutrala Sverige innan de ens fanns på tyska! Och vem var det som såg till att Pippi Långstrump blev så populär i trakterna runt Schweiz, om inte Lisa Tetzner.
Nu när jag har fått er att förstå att det är värt besväret att leta upp nyutgåvorna av både 67:an- och Sotarpojkenböckerna (under klassificeringen ”barn som far illa” på stadsbiblioteken), kommer här lite fakta om barnen som for illa i skorstenarna.
- Pojkarna (och ibland flickorna) skulle förstås vara så små som möjligt, ibland i fyraårsåldern – om de var starka.
- Ju billigare och mer föräldralösa de var, desto mindre komplicerat var det.
- Barnen ägde egentligen bara en sak: det grova tygskynke som man hängde över eldstaden så att inte sotet skulle fara omkring i rummet.
- Detta tygskynke var samtidigt barnens täcke, som värmde gott när de sov på golvet hemma hos sotarmästaren.
- Kläderna fick de ofta ta av sig innan de klättrade in i skorstenarna – både för att barnen då tog ännu mindre plats och för att kläderna inte skulle bli smutsigare än de var.
- En gång i veckan, var det bestämt, skulle barnen rengöras.
- Tack och lov var det enligt lag förbjudet att skicka upp barn i skorstenar som brann.
Någon har varit kreativ och tillverkat en bild som visar hur det går till när en sotarpojke fastnar och kvävs med knäna uppdragna i en skorsten.
Javisstja:
INGA SOTARPOJKAR KOM TILL SKADA UNDER SKRIVANDET AV DENNA BLOGGPOST
Tack! Du kan verkligen förvandla kombination av fakta till läsbar artikel!
Och boken tydligen efterhandsskriven dokumentär, baserad på efterlämnade dokument.
Skrämmande
Intressant att läsa Wiki-artiklarna. Sv/eng/tyska. Skillnad i faktabeskrivning avseende detaljer.
Håller med Örjan. Det där skrev du från hjärtat!
Usch! Inget för klaustrofobier förstår jag. Inte för att jag har ett uttalat besvär av klaustrofobi men det där kan ju nästan utlösa problemet.
På väggen hemma hos en kompis till oss hänger ett stort, sepiatonat gammalt foto på en liten sotarpojke, med sotarmössa och viskor och allt. Den lille sotargossen är kompisens farfarsfar, ungefär, och för honom gick det bra. Han blev sotarmästare och ägde stenhus och fick det kalas på alla vis. Då var det andra som fick klänga i skorstenarna.
Jag ville jag vore stenhusägare jag också; det är dags att måla huset i sommar igen.
Fin bild på författarparet! Måste testa Barnen i 67:an på något närbeläget barn i lämplig ålder. Jo Sotarpojken också, men den ska jag läsa om själv först.
Och OT: nu är kameran igång igen i Kalakotkas. http://pontu.eenet.ee/player/kalakotkas.html
Lotten, nu blir jag lite tekniknyfiken då det är dags även för oss. Kanske får jag lite vatten på min kvarn. Får jag fråga vad ni målade med sist och hur länge sedan det var?
Å fy vad sorgligt.
När vi talar om sorgliga barnböcker kan man inte komma förbi ”Kinesflickan Sa Tu Sai” av Maria Gleit. Stackars fattiga barn i Kina som fick jobba och slita i ett garveri; man glömmer aldrig skildringen av hur de fick trampa djurhudar i garvsyra så att hudarna skulle bli mjuk. Hur skinnet på barnens ben och fötter såg ut efter detta kan ni ju se för er.
Men fan, här har man just klivit upp ur sängen och sitter redan och gråter. Det läbbiga är inte bara att det var så (arma ungar!) utan att det fortfarande är så på andra håll i världen.
Bra bloggpost. Och bra gjort, Lisa. Med make.
z
Som alltså inte betyder att jag somnade om; det är Lizas z.
Eller inte.
Tror jag behöver lite frisk luft.
Fint, Lotten! Och så altruistiskt att de inte behövde sota medan det brann (eller var det månna bara för att det då skulle ha rykt in?).
(Men jag har fortfarande inte läst någonting av Lisa Tetzner, hur i all världen ska jag få tid med det?)
MånnE, heter det.
Men tänk på barnen, kan ingen tänka på barnen!
Vågar jag trots tragiken i detta ämne, återkomma till din bil? Har funderat på den ett par dar. Hur går det på Bilprovningen när man kommer in med en sil-bil? Och varför säger folk besiktiga bilen när man besiktar bilen? Besikta?
På tal om besikta: Varför kan alla sportkommentatorer (även basketdylika) uttala det ungerska namnet Nagy (”Nordsch” ungefär) men ingen det turkiska laget Besiktas? (har en liten svans på S-en och uttalas ”Beschiktasch”)
Kul att fiskgjusarna är tillbaka.
Skorstenar jag krypins.
Soteldar jag brinns.
@BoAnders – varför säger folk ”besikta” när det heter ”besiktiga”?
2:or jag ombesiktins.
Under molnig himmel jag förefinns.
Men varifrån kommer berättelsen om den lille sotarpojken som ”och” nämnde i går – i London var väl det, inte i Milano som Tetzners & Kläbers – som falskeligen blev lovad en smörgås på taket om han med blödande alnbågar och knän klättrade upp inne i den smala skorstenspipan? Och vem skrev den? Den var nog med i första omgången av Min skattkammare, ja, men inte i band 1–7, för dem har jag kollat. Band 9 ”Genom tiderna”, kanske?
PK, precis ”sombody please. think of the children!”
Bilprovning heter ju besiktning – alltså borde väl verbet vara besikta. Jfr besiktiga – besiktigning?
Å andra sidan trodde jag att det hette adrenadelin tills någon vänlig själ talade om att ordet stavades adrenalin. Men visst är det mer schvung i adrenadelin?
Nu har jag forskat! (Dvs gått tillbokhyllan och ansträngt mig genom att dra fram böcker.)
Berättelsen heter ”Små arbetsträlar” och finns i del 9, sid 137. Författarna heter E. och R. Powell, och den utspelas mycket riktigt i England.
Och det var inte en smörgås pojken blev lovad, det var plumpudding. Men efter väl förrättat värv, under vilket sotklumpar regnade ner över de två små pojkarna i skorstenen och den gråtande nybörjaren höll på att kvävas i en krök igenproppad av sot, fick pojkarna smörgåsar och fårstek i köket av tjänstefolket.
Min skattkammare är otroligt bra och skulle förmodligen inte godkännas idag. Nian inleds med en dikt av Byron och innehåller ett brev från en pojke i antikens Egypten, en berättelse om en prinsessa i samma land, en skämtdikt om filosofer från 100-talet e. Kr, en skildring stormningen av Bastiljen och mycket mer. Man litade på och respekterade barn. Från femtiotalet, gack och skaffa!
Nu börjar det bli dax att åka hem Pysse. Blir det bra med gratinerad broccoli ikväll?
Sitter nu på ett jädra skittåg som kallas ”snabbtåg” på väg upp till Sundsvall. Det är verkligen ett nedköp!
Jag har en farlig massa saker att svara på, ser jag – jättetrevligt! (När jag blir rik och berömd och folk vill ha mig att intervjua kommer jag att skutta fram i livet på lätta fjät eftersom jag gillar intervjusituationen – oavsett vilken sida jag sitter på.)
När ordet ”besikta” dök upp för ungefär tio år sedan, satte jag en kopp te i halsen och sa VAAA? eftersom jag tyckte att det var en helt onödig simplifiering. Nu har jag vant mig.
Hur det går på besiktningen när man kommer med en kass bil? Huuuuuu, det går dåligt. Volvon har under flera år haft vatten i blinkrarna, som dock har blinkar som de ska ändå. Jag har skyllt på fuktiga somrar, men besiktningspersonalen gillar’t inte. Häromåret knackade de på dragkroken så det sa THUD i hela balken. Vilket tydligen inte var bra, för den höll minsann på att rosta sönder, sa de.
Men hittills har den ju klarat sig utan ombesiktning …
Apropå adrenadelin – jag hörde en gång en kvinna från Eslöv (viktig detalj eftersom den dialekten är speciell) berätta om sin senaste förlossning. Hon hade enligt utsago fått sju doser ”lavanemang”.
Själv sa jag dekoll-etage tills för kanske tio år sedan. Etage som etage, tänkte jag.
Och neeeej, PK. (Bortglömd fråga sedan tidigare.) Jag har fortfarande ingen finkamera. Den trasiga kostar 2 000 kr att laga.
Svar på oställd fråga: NEJ! (Frågan som ingen har ställt mig är ”Är de nya snabbtågen norrut bekväma?”
Träsmak som i tredje klass år 1879, säger jag bara.
I en annan del av världen (än Eslöv) klev en odalman in till distriktsläkaren. Han hade diagnostiserat sig själv. Så här:
”Och vad fattas er, min gode man?” (Man sa så på den tiden)
”Ja skulle ha häve mäj ett laggermang”
Hörni, eftersom ni alla är så himla ofokuserade idag, får jag bidra med att jag får knottror över hela kroppen av alla ”finaste kompisen X” samt ”styrkekramar” som möter mig på fejan?
Du hänger i fel kretsar, Orangeluvan. Det är här man ska vara!
Och apropå laggermang har jag ju fört en helt obegriplig konversation med en läkare angående min foglossning, som jag ju inte led av. Läkaren hade svårt med bokstavskombinationen ”rl” och menade helt enkelt ”förlossning”.
– Jag tänkte att vi skulle prata lite om din foglossning.
– Jaha, näe, jag har inte foglossning.
– Nej, din foglossning. FOGLOSSNING.
– Nej, som sagt, jag mår prima.
– FOOGGGGLOSSNING! *Dåre.*
– ??? *Dåre.*
Tack, snälla Lotten för ovärderlig information om Sotarpojken! Och tack snälla Skogsgurra för dagens gapskratt! Laggermang, minsann!
Jag sitter här och skrattar åt Orangeluvans FOOGGGGLOSSNING!
Allvarligt nu: åk inte med de nya snabbtågen. Fy för den lede.
Har Barnen i 67:an någonstans i mina gömmor. Förmodligen inköpt av min mor på bokrean i mitten av 60-talet eller så. Enda tillfället på året som man fick en bok eller två. Ja kanske då en av farmor till jul.
Tur att folkbiblioteket fanns. Det låg på övervåningen av ett rätt gammalt rött trähus som kallades ”Partiella” eftersom det fanns en arbetsplats för partiellt arbetsföra som det hette då i nedervåningen. Där sydde man läderhandskar och klädde om nån möbel också, tror jag. Det doftade alltså läder där precis som i morfars skomakeriverkstad minus limmet. I själva biblioteket luktade det damm och böcker och på toan ute på den kalla vinden (med cistern vid taket och kedja med draghandtag) luktade det kiss.
Ni ser, man kan nästan tro att jag var med på sotarpojkens tid.
Men stopp och belägg, är din fina Canon trasig? Har du bloggat om det? Jag trodde att det var batteriladdaren som var kvarglömd. Eller har jag missat nått?
Foglosslingspepp, finaste Orangeluvan!!!
Att ha sönder en så gedigen kamera är inget annat än en …brugd!
Annat vanligt felaktigt uttal ”gelantin” isf ”gelatin”. Tom hos kock-tina smög sig ett ”N” in, i senaste programmet jag såg.
Äre ingen som läst ”Kinesflickan Sa Tu Sai”? Den dök upp i mitt minne för några år sen, 15 kanske, och jag traskade till stadsbibliotekets barnavdelning och beställde fram den (ur magasin; nu finns den i nyutgåva från 2005). Bibliotekarien föll nästan i gråt när hon hörde vad jag ville ha: ”Åh, det arma barnet … ”, och bibliotekarier är ju annars ena hårdingar, så då förstår ni hur sorgelig DEN boken är.
Nu ska jag återupprepa mig lite men här kommer ett tips
till alla språknördar. 😉
I en norsk missionsbokhandel köpte mina goda föräldrar en bok som de troligen ansåg skulle ha lyftande och förädlande verkan på den tioårige potentielle drogaddikt de närde vid sina respektive barmar. Den hette ”Opiumsklavens sönn”.
Jag förmodar att den var väldigt hemsk. Som sotarpojken, kanske värre. Jag uppfattade den som exotisk och spännande och sånt där opium verkade väldigt lockande. Det är inte boken som avskräckt mig från att bli opiumsklav. Det är nog snarare brist på opium i vår byhåla.
SG, jag hoppas den var utgiven på Det Norske Samlaget.
Det som man senare döpte om till Samvirkelaget. Orsaken sades vara att turistande svenskar stal alldeles för många skyltar.
För ett antal år sedan hörde jag en intervju med en känd svensk brottsling som skulle få permis för att hans fru var sjuk i cancer. När reportern frågade hur det var med henne svarade han: ”Jag befruktar det värsta.”
Kände mig väldigt kluven. Skratta åt honom eller gråta med henne?
Men detta nynorska förlag är väl inte omdöpt?
http://www.samlaget.no/
”Ledige stillingar i Samlaget”?
Är det jobberbjudande? Eller tips på nya varianter?
Jag är inte alls säker på vilket som gäller.
Framme i Sollefteå kan jag nu meddela att hotellets rum fungerar som resonanslådor. Jag hör mina rumsgrannar andas.
Då får vi hoppas att dom andas lugnt och stillsamt. Hela natten.
”Jag ville jag vore stenhusägare jag också; det är dags att måla huset i sommar igen.”
Jag med. Vi har nu i flera år sagt att det är dags att måla om huset. Det var sisådär -94 som det gjordes senast, dock ej av oss, om vi bortser från taket som målades förra sommaren av sonen, med viss hjälp av maken. (Min make och sonens pappa alltså.)
Jag är inte alls till hjälp vid sådana aktiviteter, mer än som potentiell larmringare. Som tur är har vi sluppit ta reda på hur funktionell jag vore.
Det är i alla fall bättre att bo i eget hus än i studentlägenhet i Uppsala. Hemma kan man själv bestämma om man vill frysa inne eller inte. I Uppsala får man helt enkelt stå ut med att frysa. Sitter nu med sjal över huvudet och raggsockor på fötterna förutom yllekofta (och andra vanliga kläder som int behöver räknas upp) och längtar efter långkalsonger och torgvantar.
Sen vill jag däremot inte hålla med Lotten om Sundsvallståget. Imorgon kommer jag åka y-bussen och den är mer obekväm. Men den är hundra kronor billigare och sånt kan nästan få mig till vad som helst.
I Härnösand finns det också resonanslåda: läsesalen på plan fyra i biblioteket. Jag är övertygad om att den förskoleklass som stövlade förbi utanför lokalen hördes sämre ute i själva biblioteket.
Lite sent på kvällskvisten och efter broccolin och Chablin därtill har vi hamnat i en oändlighetslooop (vad nu det är) om huruvida pidestalplacering är positivt eller negativt. Kan man sätta sig själv på pidestal och vad är skillnaden mot dom höga hästarna? Frågor, frågor och vi är inte överens om svaren!
Hum … på de höga hästarna tycker man att man kan bättre, vet bättre och bör få bestämma. På piedestal att man bör bli beundrad, rentav avgudad. Snarlikt men inte riktigt samma, tycker jag.
Självklart är det positivt att upphöjas av någon annan!
Och nu vill jag klaga, helt OT. Hur kan de lyckas göra en hel halvtimme Kobra om troll — som nu sägs bli populära i kulturen inte bara i Skandinavien utan i stora världen utanför där vi bor — utan att så mycket som nämna den här romanen (som till och med har fått sin egen wikip.-sida, är sådant vanligt numera)? Den som är så bra.
de tycker ja e jättedumt (gnäll gnäll)
Jag har jobbat i Sollefteå slår det mig. Sommaren 1980, ett par veckor som vikarierande trafikledare för Postens Diligenstrafik! Bodde i en stugby och där var det lugnt och tyst.
Jag besökte en verkstad där ABB tillverkade detaljer till diverse brytare och annat.
Utgångsmateriel: Plåt.
Produkt: Plåtbitar.
Där var det inte tyst. Definitivt inte.
I Sollefteå, förstås.
Risk att rumsgrannarnas luftrör inte håller sig tysta. Brukar vara dålig luftkvalitet i Sollefteå den kalla årstiden. För många som eldar med ved. Men det upprätthåller marknaden för ortens sotare.
Ledige stillingar: Sedan de två regementena i stan och därmed exercerandet lades ned, har nog kunskaperna om både enskilda (givakt) och lediga ställningar mindre manöverutrymme i Sollefteå än på 100 år.
Gamla plåtbullriga ASEA/ABB ligger lustigt nog blott 400 m från den förr så tysta, nu p.g.a. stängning och flytt än tystare campingplatsen; tydligen ljöd inte plåten så långt.
ASEA/ABB på platsen tycks numera heta Gerdins, vilket vackert illustrerar det faktum att nästan alla som slutar på -in kommer från Ångermanland på ett eller annat sätt. (-én går också rätt bra.) Men motsatsen gäller däremot inte riktigt.
Och alla som bor i Skellefteå heter Lundmark.
Ja, jag känner faktiskt minst en i Skellet som heter Lundmark …
Redan genom att snabbt rada upp några av den dimunitiva Nipstadens (Sollefteås, alltså) mer bekanta döttrar och söner kan man styrka -in/-én-tesen (och tänk då om man toge med folk från resten av Ångermanland, som Thorbjörn Fälldin o.s.v.):
Ingrid Thulin, skådespelare m.m.
Pelle Molin, författare
Lars Molin, regissör m.m.
Marie-Helene Westin, skidlöpare
Håkan Westin, likaså skidlöpare
(Syskonen Westin ska vara avkomlingar till Gustav Vasa, rakt nedstigande i 15:e led. Men kunde gamle kung Götstaff verkligen åka skidor? Möjligen gå på snöskor, väl?)
Mona Sahlin
Stefan Löfven
Nicke Sjödin, dialektförfattare, lärare och underhållare, säkert rikskänd genom dikten ”Lagledarn” (och kanske genom Café Sundsvall på sin tid)
Jacke Sjödin, underhållare m.m. baserad i Uppsala
Stickan Bodin, nyskapande och stilbildande sportjournalist på Expressen
Svante Lidén, K-märktföreslagen yvighetsreporter på Aftonbladet
Om man godtar långt i i slutstavelsen -īns, kunde ångermanländska efternamn bilda närmast outsinligt båsmetervirke.
Lotten, är det det här gänget som din dotter spelar med?
Tack Annika och Lotten, jag tror det blev 2-0 till mej den här gången. (Å andra sidan tror jag alltid att allt är tävling och att jag vinner, även om jag kommer sist.)
Japp, LL99, det är Artonåringens lag (men hon satt bara på bänken; de har köpt in förstärkningar för kvalet).
Nu ska jag gå på en fotopromenad (med mobilkameran that is) innan jag ställer mig att föreläsa!
Men vad har hänt med finkameran?
Undrar om den fördjupade (men föga fördjupande) kommentaren jag skrev om lokala -in- och -én-namn blev uppäten av WordPress’ spamfilter på grund av länkrikedom.
Det regnar idag.
Här med.
Dammen är isfri!
”Inga sotarpojkar kom till skada under skrivandet av denna bloggpost.” Nu minns jag en reklamkampanj som vi såg i Paris. Det var en skofirma som ville försäkra oss om att inga kvinnor hade förnedrats, eller hur det var, vid framställandet av den där reklamkampanjen. Så rolig. Nu får Lille Maken leta fram bilderna; vi fotograferade förstås.
Vet vi verkligen att inga sotarpojkar kom till skada just då?
Här är det vindstilla. Badmintonväder.
Och regnet öser ner.
Då får det bli rester ikväll. Vi ses där hemma Pysse.
PK&Pysseliten: Är ni aldrig hemma samtidigt? 🙂
Måhända är Lottén och Pysselitén också från Skellefteå?
och: sällan på dagtid.
1. ”Sotarpojken” hade kunnat bli en fin spökroman – mysrys, mysterium och samhällsskildring på samma gång. Som ett Kinderei.
2. Kika närmare på gossen som håller armen om gossen med hatt – tror ni inte de är syskon? Vackra är de, hursomhelst.
Ytterligare en sollefteåförfattare på -in- som kunde ha platsat är Thorvall, Kerstin.
Men det vore väl fusk.
Däremot är hon båsmetrisk:
Bekännelselitteraturen jag Kerstins
Mitt första båsmeterförsök:
Dry jag Martins?
Googla ”your drink order is certainly” för bättre förståelse.
Gratängen jag broccolins
Hej, vad spännande att läsa om Lisa T. på svenska! Har en fråga till dig (skriver just en uppsats om ”Barnen i 67:an” och har inte så riklig tillgång till sekundärlitteratur – du vet inte i vilket förlag hon publicerades på 30-talet och framåt? Jag antar att de svenska översättningarna kom före tyska originalutgåvan, eftersom hon var förbjuden i tyska riket och Schweiz inte ville stöta sig med tyskarna.
/ Mvh B.B.
Googlade på Liza Tetzner och hittade denna blogg. Så fint, och inkännande skrivet! (Att kommentarerna ofta inte håller sig till ämnet är en annan sak.)
Jag ska lägga in en länk till bloggen, utgår från att du vill ha den läst, annars hade du ju inte lagt ut den.
Tack för berömmet! Länka hur mycket du vill!
Här håller sig kommentatorerna ALDRIG till ämnet. Och alla är med på noterna – ibland blir det galet intressant trots att ämnena spretar som plockepinn i en myrstack!
[…] hade nämligen som många andra båsister hittat till ett gammalt blogginlägg om dagens […]
Och 11 år efter första kommentaren hittar jag denna blogg efter att ha googlat ”Kinesflickan Sa Tu Sai”. Väldigt sorglig bok. Lisa Tetzners böcker har jag läst allihop, men Sotarpojken flest gånger, senast för kanske 10 år sen. De fanns i Eslövs (!) stadsbiblioteks arkiv.
Kul att hitta denna blogg. Tråkigt med konkurs 😕. Ha en fin kväll!
Välkommen hit!