Hoppa till innehåll

Etikett: dåtid

På stol med vit pistol

– Knihiirrrrk, sa det i ryggen.
– Pah! fnös jag eftersom jag per definition inte har ont i ryggen utan i knäna.
– Sviiiiiiiiid ropade ett skärsår i vänster pekfinger.
– Sssschhhh, du är för liten för att få uppmärksamhet, tänkte jag – men sa inget eftersom skärsår tenderar få blodad tand om man börjar sköta om dem.
– BULT-BULT-BULT sa högerlångfinger utan förvarning.
– Vem tror du att du är? sa jag och tog fram förstoringsglas eftersom just detta långfinger endast användes mot en förnicklad risbuske nu i helgen och alls inte borde klaga.

Enda beviset på att detta är jag, är den lilla rosetten på skulten.

För att skapa distraktion från dessa värkande ämligheter besökte jag en öronhålsgörare. Sedan 1974 har jag haft ett väl använt hål i respektive örsnibb, men nu jädrar ska jag inleda vandringen mot total coolness och ha en herrans massa glitter här och där.

Förra gången skedde proceduren på Fritz Olsson på Storgatan i Luleå, och då tror jag banne mig att hålgörerskan höll en isbit mot snibbens baksida. Sedan högg hon mig med en stor nål.

Förtjusande bild på håltagningsstället i Luleå. (Huset revs för bara några år sedan och ersattes – kaaaan ni tänka er – av en plåtlåda.)

Numera har hålgörarna en vit pistol som PFIOOOOING! trycks av i båda snibbarna samtidigt. Det var hur smidigt som helst, även om stolen som jag satt i var av barstolstyp – men utan fotsteg nertill. Med andra ord satt jag och försökte sitta still och balansera på en liten, skålad sits medan jag dinglade med benen som en treåring på en vuxenstol.

Håltagningspistol med Star Wars-vibbar.
Star trooper med örsnibbar i sikte.

Men har jag då guld, platina och diamanter att hänga i mina nya hål? Nope! Men en jädra massa annat som jag bär med glädje … och utan någon som helst tanke på eventuellt nickel.

Den där lilla kartongbiten skapade jag i tolvårsåldern, när jag fick de gröna fyrklöverna. Strasset är nog från 90-talet och julgranskulan bara från häromåret.
Mina finörhängen ser ut så här! Skönheten som Snobben petar på med klubban är äkta Niklas Ejve, alla markasiter är från England och tekoppen bärs företrädesvis tillsammans med tekannan.

Längst ner ser ni två pinglande silverklockor som verkligen borde putsas. Jag fick ett sådant par på julafton 1975, och tappade bort dem under high school-året i Dallas 1982. Men för tio år sedan hittade jag dessa i en secondhandbutik på Östermalm i Stockholm! Jag älskar dem djupt och innerligt.

– Plingeling, säger örhängena.
– Finemang, svarar jag, och skakar lite extra på huvudet.


Nu måste här uppdateras! Kommentatrösen Ökenråttan har gjort en installation!

– Vad i hela friden …? Berätta, Ökenråttan!
– Nederst några gammaldags som kläms fast. Kraschanen (kläms fast) som sitter längre upp till vänster hade en make som jag tappade under en flygresa … Shit.
– På en racket?
– Japp, och på vit bakgrund är det örhängen för hål. Blandade pärlor (de vänstra har tillhört min mormor) och små, små diamanter.
– Förtjusande på min ära. Är det små giraffer av trä där?
– Nejnej. De är små prickiga hundar som jag brukade använda tillsammans med en beige kavaj med svarta prickar.
– Låter lite 80-tal? Som fjädr…
–  Hm. Papegojfjädrarna har jag aldrig använt … Kristallstavarna är från Brasilien!
– Jag hade massa fjäderörhängen som trasslade in sig i nudelsoppefrippan.
– Sen är det tråkiga silverringar uppe till vänster och en fräckisknapp – ser ni detaljerna? Det är en så kallad brudgumsknapp som skulle fästas längst ned i brudgummens skjorta … Tips till Niklas månne? (Royalty till  mej i så fall, hehe.)

Tack Ökenråttan!!!

Share
49 kommentarer

Vad 2026 bär i sitt sköte: klokskap sprungen ur trötthet!

Nä, det är som bekant svårt att sia. Särskilt om framtiden.

Men om jag fokuserar på min kristallkula som heter ”i fantasin”, kan jag önska mig några saker som inte har med Trumpens envälde, Pjuttins jävla krig, alla andra krig – och förresten allt annat politiskt tjafs. (Okej, att kalla tjafset för ”tjafs” är förstås att förminska allt som är ohyggligt. Men nu tänkte jag försöka vara apolitisk i mina tankar om 2026.)

Min spaning är i korthet: visdomarna kommer 2026 ur utmattningen. För vi är så infernaliskt trötta! Det handlar idag inte om den fysiska tröttheten som präglade människorna 1926 med trångboddhet, tbc-hosta, kanariefåglar i kolgruvor och den oroliga beredskapen för nya krig och återkommande epidemier. (Okej. Vi är kanske lite oroliga för krig och epidemier även idag.)

Nödbostad i Stockholm 1926. (Stadsmuseet F83205)

Den moderna människan 2026 är så innerligt trött mentalt. Information om precis allt öser över oss från alla håll på en gång, och det är så svårt att sålla bort det som är oviktigt. Redan för tio år sedan siade jag att alla de olika sociala medierna skulle komma att samlas i ett enda verktyg (oklart hur eftersom jag inte alls tog hänsyn till megalomanikerna som vill tjäna pengar), men ack så fel jag hade.

Svenska myndigheter är ”närvarande” på sociala medier för att ”nå ut till allmänheten”, vilket väl alla tycker är okej. Men jag vill att informationen ska ligga still istället för att jag ska behöva jaga ifatt den efter att först ha loggat in på t.ex. FB. Här kommer konkretism från mitt håll!

Mina fyra (bara fyra!) önskemål om 2026

1. Fokus flyttas från vad som är fel till vad som faktiskt går att laga

Tänk er vilken trevlig tillvaro vi hade haft om alla kom med konstruktiva lösningar istället för att bara bröla med pekfingret. Problemen finns kanske kvar, men retoriken går 2026 inte längre ut på att anklaga ”nån annan”. Att lyckas fundera fram lösningar kräver förstås en fokusork (eng. attention span) som vi inte längre har – men tänk om vi kan träna upp den!

2. AI [a-i] normaliseras, blir tristare och på kuppen mer användbart. 

– Vad säger männschan? Hänger inte halva Lottens försörjning på just att hålla AI-föreläsningar? Upprörande!

Jomen, jamen … hajpen normaliseras 2026 på en vettig nivå där AI är ett verktyg som funkar som en motorsåg medan jag är lövsågen. (Märk väl att jag är oerhört flummig och ickespecifik så att jag vad som än händer på nyårsafton kan hävda att jag hade rätt.)

3. Antalet beslut som måste fattas, minimeras

Jag längtar efter att slippa fatta beslut. Om man kunde regrediera till nioårsåldern och hyra vettiga föräldratyper som bara fixar allt som måste fixas, skulle jag ha gjort det för länge sedan. Eftersom jag har massa olika domäner måste jag varje dag bedöma om mejlen från webbhotellen är på riktigt eller bara phishing, om ”PHP” måste fixas via html-kod eller ej samt om alla erbjudande om elavtal och amorteringar och räntor är något som jag ska förhandla om eller bara stillatigande acceptera.

Men år 2026 revolterar vi mot storbankerna, influencer-yrket (vet inte riktigt hur de kom in i resonemanget, men jag vill inte att de har så stor påverkan som de har) kallas rätt och slätt ”reklampelare”. Dessutom ska jag sluta köpa keso, för den står bara där i kylen och står och står tills burken börjar bukta eftersom innehållet jäser och jag måste fatta beslut om jag ska våga öppna den.

4. Rätten att inte delta – som självförsvar?

Say after me please, sa Dennis Gotobed. Och nu ska vi öva här:

”Jag har ingen åsikt just nu. Kanske imorron.”

”Nej. Jag tänker inte optimera nåt sökmotorrelaterat.”

”Detta angår faktiskt inte mig.”

”Ja, jag vill just nu betala alla mina försäkringar utan att fundera det minsta över om jag kan komma billigare undan.”

Och så vill jag under 2026 för sista gången stirra på min sämsta stekpanna och våga slänga den så långt pepparn växer.

Share
43 kommentarer

Framtidstankar (nästan utan AI) i nådens år 2025

Jag måste inleda med en chockerande insikt:

– Hur fasen blev det 2025 så snabbt? Årtalet ser ju inte klokt ut. Det måste vara en illusion, ett skämt, ett skutt via kvantumfysikaliska trollformler och parallella universum.

Fast jag har ju bloggen, så jag kan ju resa lite i min egen tid. Vad gjorde jag i mitten av februari 2006? Aha, vi åt semlor:

– Men var är marmeladen?

Tiden stannar. Klockorna likaså. Vi sex andra runt bordet stirrar på varandra med gräddmustascher. Marmelad? Att köpa sju semlor kostar på, och att klämma en semla alldeles efter två portioner kvällsmat kan få nästan vem som helst lite trögtänkt.

Joodå. Den besvikna sexåringen hade förväxlat ordet marmelad med ordet mandelmassa.

År 2007 skrev jag att jag hatar tre saker, nämligen

  1. att gå skottkärra
  2. att leka stolleken
  3. februari.
Och 2008 var det ännu en semmelrapport.

Men hur hänger detta ihop med AI i rubriken? Jo, under mina två föreläsningsdagar denna vecka fick jag svara på undringar om framtiden. Några ställde frågor under själva föreläsningarna, andra tassade fram till mig i pauserna och frågade mig som vore jag Arthur C. Clarke, Jules Verne, Ursula K. Le Guin eller H.G. Wells.

Jag tackade för förtroendet och babblade på som funnes det ingen morgondag. (Hehe.)

– Kommer våra jobb att finnas kvar om tio år?

(Jag tog på mig en bekymmersrynka, tittade snett uppåt vänster, gnuggade tumme mot pekfinger.)

– Javisst! [Fast jag har ju ingen aning.] Men vi kanske jobbar mer med att uppfinna saker och mindre med att mata in siffror och nästan aldrig med att analysera data.

Med uppfinningar menar jag egentligen blott sånt som jag kan tänka ut, men de häftigaste uppfinningarna är förstås sådana som vi inte kan tänka ut. Än.

Men hörni. Det är jättetråkigt att borsta tänderna, planera all möjlig batteriladdning, hänga tvätt och måla husets träpanel. Och det är ju ren idioti att stå och spola vatten ur kranen i väntan på att varmvattnet ska dyka upp samt att samla på sig 200 tomma kartonger som är jättebra att ha. (Jag ber om ursäkt i förväg eftersom mina uppfinningar här ovan ju drabbar hela yrkesgrupper.) Så mina ouppfunna uppfinningar är:

  • munskölj som funkar bättre än tandborstning
  • en evighetsmaskin som eliminerar behovet av batterier
  • tyg som stöter bort smuts, svett och all annan skit – som gore-tex fast inte bara mot väta
  • målarmanick som klättrar på husfasaden och bara sköter sig själv som en vertikal robotdammsugare
  • mojäng i vattenrören som leder tillbaka kallvattnet om det är varmvatten man vill ha
  • krympmaskinen som förminskar allt som bara ska läggas undan på en bra plats i väntan på ”en vacker dag”.
Robert Boyles evighetsmaskin.

Alldeles strax har halva februari försvunnit in i dåtiden. Förvisso kommer februari tillbaka redan 2026, men vi har ju i alla fall semlorna att trösta oss med.


Pssst.
Som bloggare måste jag erkänna att jag har alldeles för många dagar mellan inläggen. Men det ska jag ändra på; drömmen är att alla människor läser och skriver mer samt oftare.

Share
30 kommentarer

Patentmakarens framtidstankar

För 17 år sedan – 2006 – bloggade jag om framtiden. (Okej, jag tror att jag har bloggat om framtidstankar varje år sedan tidernas begynnelse.) Just 2006 skådade jag in i framtiden för att se vad som skulle kunna finnas på inne- respektive utelistan år 2008. Jag skrev:

Töntigt 2008
motorgräsklippare
kläder som med flit är för små och trasiga
silikoninplantat, var de än må sitta
mosaik
luftkuddar i gympaskor
hårborttagning

Coolt 2008
bönder
muskler som faktiskt används
hatt
mjölkleverans per pipeline
gula ögonfransar
Beppe Wolgers

Man anar att mina egna preferenser (utom ögonfransarna) lyser igenom. Att mosaik inte skulle vara coolt var förmodligen blott ett utslag av avundsjuka, eftersom jag i brist på mosaik har skrivit ut vackra mosaikbilder, laminerat dem och satt upp ovanför handfatet.

Vad jag inte anade 2006 var att världen skulle vändas uppåner i januari 2007, när Steve Jobs berättade om den nya mobiltelefonen Iphone. För man kan faktiskt inte veta vad man inte vet och inte veta att man saknar uppfinningen som inte är uppfunnen. Jag har en polare som innehar rekordet i antal patent i Sverige – men inte ens han kan ju skåda in i framtiden. Eller kan han det?

Så … vad vet vi om dagens nuläge 2023? Förutom att det är krig, vet vi att politiker i största allmänhet inte är som Tage Erlander eller Thorbjörn Fälldin och att influencersarna har ett obegripligt starkt grepp om allt som har med skönhet och status att göra. Tänk om jag skulle be AI göra en bild på Tage Erlander eller Thorbjörn Fälldin som influencers!

Mäh. Båda ser ju ut som Ulf Brunnberg. (Bild: AI.)

Nu ska jag göra en deppig lista om samtidens trubbel för att se om jag sekunden senare kan göra en uppiggande lista om framtidstro.

Bedrägerier:
Jag blev ju av med 1 000 kr när en bedragare bedrog mig. Men en av våra bloggkommentatöser blev av med alla sina smycken och 51 000 när en ”polis” utgav sig för att rädda henne häromdagen. Och igår drogs 500 kr från mitt konto av ett företag som hävdade att jag hade anmält mig som VIP-medlem hos dem. Enda sättet att förhindra framtida dragningar var att spärra kortet, så nu går jag omkring med prasslande sedlar i fickorna som 1982 eller nåt.

Reklam, reklam, reklam:
Vart jag mig i världen vänder, vill någon sälja nåt till mig.

Stölder:
Allt stjäls. Just nu hörde jag att tre kompisar har fått sina prylar stulna på gym. Bovarna bara går rakt in, bryter upp hänglåsen och tar allt de hittar. Precis som 2008!

Nääääää, den där negativa listan blir alldeles för eländig för att vi ska orka grotta oss ner i den mer. Jag frågar min uppfinnarpolare och se om han kan skåda framtiden! (Jag är i fetstil nedan.)

– Hallå Bengt Lindoff! Vad tror du händer i den närmaste framtiden för oss normala människor som inte utmärker oss på nåt sätt egentligen? Slänger vi mobilerna och installerar analoga telefoner (det går väl inte) och slutar vi handla på nätet för att vi alla blir lurade hela tiden? 
– Vi går mot mer polarisering … Vi kommer att leva i våra egna filterbubblor där vi tillsammans med AI och de smarta algoritmerna ser till att vi får vår egen världsbild bekräftad – även när det gäller kunskap. Det är enklare än någonsin få allt serverat; man behöver inte anstränga sig för att lära sig något. Konkret kunskap & bildning kommer enbart att vara aktuellt för en ”liten grupp som orkar”. Resten frågar Youtube när de behöver svar. (Om de inte är uppkopplade eller är strandsatta på en öde ö kan de alltså inte lösa några problem, för de har inte kunskap.)

– Men Bengt, detta med att vi hela tiden är uppkopplade – kommer vi att fortsätta att tala om för alla vad vi gör hela dagarna via sociala medier?
– Ja, fast ännu mer … I ett samhälle där allt man gör loggas via appar, fingeravtryck, dna-spår, övervakningskameror och AI, kommer det att vara ”osynlig en stund” att vara en exklusivitet som man betalar dyrt för. Kanske handlar det om zoner där man är avskärmad från all radiokontakt på nåt sätt, kanske med störutrustning eller en lokal 100 meter under jord?

– Och min favoritgrej då: teleportering?
– Nja. Men om man tar på sig ”dark side-glasögon”, kommer man att kunna göra en ”Ninni i Mumindalen” och alltså bli osynlig med fejkad identitet, fejkat dna och nån annans fingeravtryck. Tänk dig variabla dna-spår som ändras slumpmässigt på dagsbasis!

– Suck. 
– Och människor kommer snart att tycka att det är helt naturligt, precis som vi efter ett år tyckte att det var normalt att isoleras under pandemin. Människan är fantastiskt anpassningsbar! 🙂

Ack. Det var bättre förr, runt 1978. För då var jag basketcoach för lille tioårige Bengt Lindoff som inte alls var uppfinnare eller två meter lång utan bara ett barn som ville lära sig dribbla.

Men vänta nu, jag skulle ju vara positiv! Hjälp mig, AI, gör en bild på sånt som jag gillar!

AI:n försökte verkligen pigga upp mig. Oh, till och med en liten vinflaska – som jag inte alls bad om!

Positivism-Lotten levererar:

Barn
Barnen är bra. Barnbarnen också.
Bollar
Bollar är bra. Särskilt basketbollar.
Böcker
Böcker är bra. Fast ofta är de skitdåliga, förstås.
Blommor
Blommor piggar ju upp, sägs det!
Telefonen

Mobiltelefonen funkar fortfarande rätt bra sedan 2007.
Musik
Ja! Kolla på det här! Det är en låt som Paul McCartney började spela in i december 1980, men så blev John mördad och då kom han av sig lite. Videon är nog inspelad 1982, och den inleds så förtjusande med ”Here, There and Everywhere” innan den övergår i ”Wanderlust”.

Njut av allt, men särskilt Ringo!

Man kan som sagt inte veta vad man inte vet. Så nu får vi fokusera på det vi faktiskt vet istället. Den 1 dec kl 06.00 börjar min Lilla Julkalender och tröjtryckeriet kommer att leverera konstverken om tio dagar!

Share
17 kommentarer

Längtan efter analogt?

Igår träffade jag en kompis i baskethallen, och ifrågasatte klocklaget klockslaget för hans närvaro:

– Men, sa jag, vad gör du här så sent på kvällen?
– Gah. Letar efter hörlurarna.

Han höll upp ett tomt plastfodral, och förklarade att antingen är fodralet borta, eller så är hörlurarna det. Han hade efter kvällsmaten kört till baskethallen för att leta, och kände att det var ett himla slöseri med kraft och tid. Jag föreslog en återgång till forna tiders öronmuffar med spiralsladd à la dialogtelefon, vilket ju var drygt och onödigt av mig – för vem vill väl vara bakåtsträvare (bakåtströvare kan vi väl kalla detta?) vad gäller teknisk utveckling?

Såna här gamla, klumpiga som man inte kan tappa bort borde man ju ha. Eller inte.
unsplash Nidheesh Kavalan
Pyttesmå är de numera. Men om man tejpar fast ett snöre och knyter fast dem i örhänget kanske? (Foto: Nidheesh Kavalan, Unsplash.)

Tidigare under dagen var det en kollega på SFI som svor över ännu en parkeringsapp, någon som fick ringa på IT-avdelningen eftersom datorn dog, och jag själv som fick stryka kopieringsmaskinen medhårs och gulla med den eftersom touch-skärmen flimrade som en gammal tv-apparat.

– Vad gör jag nu? sa jag till vaktmästaren.
– Norsk omstart, sa han och slet brutalt ur nätkontakten och räknade till 25 innan han satte in den igen.

Det funkade förstås.

Många av SFI-lärarna har utomsvenskt ursprung, och de berättar hur digitaliseringen inte alls har kommit lika långt hos deras föräldrar i hemlandet. Så här låter det i fikarummet när de talar om kontanter som gamla släktingar utomlands hanterar på ett annat sätt än här i Sverige.

– Pengar i madrassen!
– Nej, huvudkudden!
– Alla stora sedlar i instoppade i bokhyllan!
– Småsedlarna i skorna på dagen!
– Kolla, jag hitta en 200-lapp i fickan!
– Va, får jag se hur den ser ut?!

Strunta i Riksbankens små sifferbubblor och kolla hur baksidan ser ut! Har jag inget minne av! När höll jag senast i en peng?

Så … vad tror ni om den digitala frammarschen, som jag har hyllat sedan min första Mac-upplevelse 1986? AI och appar, digitalt duttelidutt, sociala medier och stegräknare och inloggningarnas inloggningar …

Själv har jag börjat (är det åldern?) att fantisera om att köpa hönor, designa en bil med fönsteröppningsvev och att uppfinna en tv som har stora, klumpiga knappar som säger KADONK när man med sina muskler trycker på dem.Eller så går jag åt andra hållet och önskar mig de digitala uppfinningarna som saknas?

  1. Är maten dålig-appen som fungerar på bakterienivå.
  2. En till 100 % pålitlig mojäng som enbart presenterar hantverkare som kommer när de ska med alla verktyg i bilen.
  3. Hem-röntgen för dagliga statusuppdateringar i knäregionen.
  4. Betala-räkningarna-Siri som är röststyrd: ”Hej Siri, betala den där vägtullsavgiften som jag har förträngt sedan i höstas och vars avi jag inte kan hitta.”

På samma sätt skulle en söka-jobb-Siri lyda om jag sa: ”Hej Siri, sök jobbet på Volvo Construction Equipment Customer Center, men ge mig bara feedback om jag blir kallad till intervju.” Det skulle säkert funka eftersom alla företag med självaktning idag låter en dator läsa av alla ansökningar i jakt på i förväg listade nyckelord. De ansökningar som direkt åker ner i dokumentförstöraren pga. brist på dessa ord, får ett automatgenererat mejl om att tjänsten har tillsatts, medan resten sållas genom ännu en datorgenomläsning. Nu kom jag på en till!

5. Pojken med guldbyxorna-appen som är en digital ficka som man stoppar in i sin egen.

Fotnot:
Jag vill inte jobba på Volvo Construction Equipment Customer Center, men har förstås sökt sådana jobb ändå. Puh! Sicken tur att jag inte visste att jag skulle proppa in nyckelorden i mitt cv!

Share
33 kommentarer

Valborg Ulrichs varma mjölk och mysko släkt

I dessa moderna tider med Teslauppfinningar, apphysteri, förenklingsiver och allmän totaldigitalisering, måste vi blicka faktiskt ibland tillbaka till forna tiders lika omvälvande nyheter.

I give you härmed 1902 års varmmjölksautomat!

Men vad är det för sopprot till fotograf? Man ser ju inget! (Ur ”Oscar II och hans tid” av Erik Lindorm.)

Här fastnade jag på ordet varmmjölksautomat. Hm, varm korvgubbe-syndromet liksom. Varm mjölk-automat kanske? Nä. Vi kör på varmmjölksautomat. Men hur såg den ut? Aha!

Man ser till och med hur det ångar! Bildkälla.

Mjölkautomaterna, som var en strålande succé till en början, uppfanns av Valborg Ulrich. Hon kallas i alla texter för en ”ung kvinna”, men den uppfinnande Varmmjölks-Valborg föddes faktiskt 1867, så purung var hon väl ändå inte. Hon beskrev hur idén uppkom på detta vis i SvD, där jag inte alls begriper vad det betyder att man är ”på automat”:

– Jag hörde talas om stackars uslingar, som söpo, därför att de fröso, och så var jag själv på den tiden på automat, och därvid fick jag idén. Märkvärdigare var det inte. Men det väckte ju väldig uppmärksamhet på den tiden – ingen hade någonsin hört talas om något dylikt. Jag fick brev från alla möjliga håll, från Holland och Schweiz och ända från Australien, där man ville höra närmare detaljer om saken. Det var förresten en ganska ansträngande tid medan det höll på; ofta väcktes jag mitt i natten av telefon, och då var det något mankemang med en apparat vid Slussen och jag fick lov att ta på mig för att gå ut och klara upp. Och när jag så hade kommit hem och i säng, så kunde det ringa igen och då var det en apparat vid Hötorget som krånglade – ja, då fick jag gå upp igen, förstås!

Uppdatering!

Ami i kommentatorsbåset vet besked!

”När man är på ’automat’ är man på en automatrestaurang. Självservering á la sekelskifte.”

Puh! Slut på uppdatering!

Automatäventyret med den varma mjölken och slitet på nätterna orkade hon hålla på med i tre år. Frälsningsarmén köpte konceptet 1905, och misskötte automaterna raskt såpass att alla skrotades inom ett år.

Men varför är hon så svår att hitta i de googliska rullorna? Vem var hon, denna Valborg Ulrich? Jag letar, och jag letar. Och finner ett virrvarr av Torsslowar, Ulrichar och Varlborgar.

Det var en gång en skådespelare som hette Ulrik Torsslow. Hans dotter (som kanske hette Valborg) gifte sig förmodligen med professor Axel Ulrich, som (förutom Ling dårå) var den svenska gymnastikens fader, och dessa två blev förmodligen föräldrar till vår Valborg. Det hela är ytterst förvirrande, för det verkar som om hon hade en kusin som också hette Valborg eller Valfrid, men Moberg i efternamn. Och i SvD:s hyllningsartikel till Mjölk-Valborg när hon fyller 50 år 1917, är det ännu konstigare.

”Sondotter till den store skådespelaren Torsslow – hennes far var den kände professor Axel Ulrich …”

Om Valborg är sondotter till skådespelaren Torsslow och dotter till Axel, är ju Axel antingen son till skådespelaren eller så har skådespelarens son fått barn med Axel.

Men när hon dör 1956, heter pappan plötsligt Sigfrid och mamman ”Valborg Torsslow”, som enligt vissa källor är en helt annan person (kusinen?) som är gift med den där Moberg.

Nej, jag får ingen rätsida på det här. Hade hon då några barn?

Inga krusiduller.

Nej, hon var visst fröken till sin död. Titta, hon verkar ha haft en Selma Lagerlöfliknande lösning på partnerlivet.

Ur en hyllningstext av Elin Wägner i DN på 1920-talet.

Men det var ju inte alls släktskapet jag var intresserad av inledningsvis, sicket virrvarr. Här är en tydlig bild på en av mjölkautomaterna för uslingarna! Men … vad är det för spöke till höger?

Darth Vader? (Källa: ”Stockholmsliv i Anton Blombergs bilder 1893–1914”.)
Share
27 kommentarer

Att sakta gå (hem) genom stan – då och nu

Jag hittade häromdagen en vacker text från sommaren 1940 – ”En dag i Stockholm” av Ven Nyberg (1898–1986), som i Publicistklubbens porträttmatrikel ser ut lite som en filmstjärna, lite som Astrid Lindgren.

Ven Nybergs text beskriver dels en svunnen tid, dels svunna tankesätt och dito yrken:

”Dagen börjar som vanligt, men vid vilken tid dagen börjar i en stor stad är svårt att säga. Klockan fem på morgonen, när spårvagnen fylls av fabrikernas och verkstädernas morgontidiga arbetare på väg till arbetsplatsen? Men det är många som redan börjat sin arbetsdag då. Dröjer man sig kvar vid en skrivmaskin i Klarakvarteret till fram på småtimmarna, så hinner tidningsbuden med tomma väskor marschera upp till sitt dagsverk för att hämta de trycksvärtsfuktiga blad, som pressarna med mullrande dån levererat. Och kontorsstäderskan har gläntat på dörren med en hemlig önskan att få sopa ut den senfärdiga skribenten. På gatan svänger renhållningsarbetaren sin kvast med en mer tydligt visad tendens att sopa bort vandraren, som skräpar på trottoaren så dags.”

Därför tänkte jag i morse kl 07:45 när jag gick 300 meter längs den mystiska Hagagatan att jag skulle uppleva stan genom en nyfiken besökares ögon … och min mobil.

Dagen började när jag i en hotellsäng blev väckt av att hantverkarna på en våning under började spika på sekunden klockan 07. Under hotellfrukostens spisande valde vi nyvakna i tystnad mellan mer kaffe eller te och kanske en varm croissant, strax efter den inte alldeles lyckade äggröran äggstanningen.

Pulverblärk.

Solen hade svårt att få strålarna att nå ända fram till barn- och föräldramyllret mellan husen, trots att just Hagagatan är en ovanligt bred gata i Vasastan.

Just här var det kanske inte på grund av husen som solen hade svårt att nå fram, nej. Men se så väldigt bred Hagagatan är. Vaar hittar jag mer inforrmation och gamla bilder?
Varför gör Hagagatan en knyck?
Knycken söderifrån. Mycket underligt.

Min promenad gock motströms mot skolan som ligger på Vanadisvägen. Alla barn gick ända upp i tonåren med varsin förälder och ingen cyklade. Intet skoklapper hördes – alla smög fram på gummisulor. Det fanns många parkerade cyklar i kvarteret – en ny bekant var för mig de gröna EU-cyklarna som till skillnad från de privata inte var fastlåsta i stationära stolpar och staket.

EU-cyklar, som kan liknas vid bortslängt glasspapper eller tappade vantar.
Älskade cyklar, nogsamt fastlåsta i första bästa någorlunda stationära pinne eller cementklump.

Hur kommer vi att minnas denna septembermorgon? Som en av alla andra, eller så märkt av den tid vi lever i att den framstår som en absurditet i framtiden? Vilka tidstecken kommer vi att häpnas över och förundrat kommentera?

Och vilka kommer vi att t.ex. år 2087 feltolka bortitok? Så här:

Tipp-tapp, tipp-tapp smyger parkeringsvakterna 2018 omkring i gäng om fyra för att garantera varandras säkerhet eftersom de ska bötfälla även cykelägare.
Citroëns 2CV-modell från mitten av 1960-talet är 2018 fortfarande en mycket vanlig bil i Stockholm.
År 2018 slåss två olika avfallsföretag om soporna eftersom det är brist på sådana. Rebeller täcker samtidigt över vägskyltar med svartasopsäckar för att inte locka till sophantering.
En inte helt ovanlig syn är 2018 dessa brutalt uppdragna stolpar – cykelägarna drar sig inte för något när de har tappat cykelnyckeln.

Nej, nu ska jag inte fara med osanning och hitta på – naturligtvis kommer alla att år 2087 vara allmänbildade och upplysta såpass att de vet att källkristiskt granska alla påståenden!


Här kommer nu en bonusbild på Ven Nyberg och hennes man Stig Blomberg vid Kungsholms strand 1936.

Stig Blomberg (1901–70) knep faktiskt en bronsmedalj i Berlin-OS i grenen ”konst”.

Fotnot:

En annan text från 1927: ”Det Stockholm som kommer”.
Jättemånga understreckare som är öppna för läsning, hur lite man än prenumererar: ”Under strecket 100 år”.

Share
35 kommentarer

”Resten av Sverige” på tv

SVT visar nu en dokumentär i tre avsnitt, och första avsnittet kan man se här. Jag är otroligt fascinerad av innehållet.

potidholmbild
Programledaren Po Tidholm i något som liknar Upplands busskurer.

Programmet handlar om hur nästan alla vill bo i storstäderna och att det till viss del beror status och coolness och att det de facto är där jobben finns, samtidigt som alla vill njuta av naturen och åka på semester till stugan i skogsbrynet eller till avfolkade bygder där det kanske finns spöken.

vargbrannan
Ett öde hus i Sollefteå kommun. (Bildlån härifrån.)

Samtidigt som det i Sverige även finns områden som Stöttingfjället – stort som Sörmland – där blott 400 människor bor och där det inte ens finns någon affär eller en enda liten skola …

stottingfj
Här ligger Stöttingfjället. (Bild ur programmet.)

Lagom till att man kan se ”Resten av Sverige” skriver SVT i en nyhet att man i Norge alls inte avfolkar landsbygden som i Sverige – och att det faktiskt inte alls har med den förnicklade oljan att göra. I Norge uppmuntras invånarna att bosätta sig i obygden (mitt ordval, och ett ord valt med kärlek och solsken i blick) och norska skattesubventioner underlättar för alla som vill driva företag utanför storstäderna.

Att jag blir så engagerad när det gäller detta beror nog på att jag

  • har bott i Luleå och åkt till massa avkrokar för att spela basket (nu pratar vi sent 1970-tal)
  • har föreläst i Sollefteå, där vi kom att prata om de döende byarna utanför stan
  • känner massa stockholmare som bara klagar och klagar på hur svårt och dyrt allt är
  • kan på tok för lite i ämnet.

När vi spelade matcher i Tärendö runt 1978, bodde ungefär 700 människor där. Alla Tärendö-spelare sköt avigt eftersom alla hade haft en och samma coach, som ju sköt avigt. Men vi förlorade oftast mot dem. I Överkalix bodde drygt 1 000 personer och där var det lika illa; de spelade inte som vi, och vi förlorade oftast. I Haparanda bodde hela 5 000, men dem vann vi mot.

hokenbjorks_1979
Höken Björks i Luleå 1979.

Ni hör – min upplevelse är starkt baserad på basketlagets vinster och förluster och jag funderade då inte nämnvärt på varför våra motståndare bodde där de bodde och inte med oss i Luleå, där vi och nästan 50 000 andra bodde.

Men visst, hörni, känner ni också storstadsbor som längtar bort från månadskortet, den timslånga pendlingen, bostadspriserna och ovanpågrannen?

sthlmcntral1928
Trevlig bild från Centralen 1928.

Fast om storstadsborna flyttar till Stöttingfjället ökar förstås skatten med 5 kr per intjänad hundralapp, och då får man ju inte ens njuta av affär, skola eller något annat som man skulle kunna tänka sig att skatten vanligtvis går till.

Uppdatering
En spaning bara – av de intervjuade personerna sitter några hemma i vardagsrumssoffan medan andra sitter vid furuköksbordet. Och några sitter nästan inne i sina bokhyllor.

bok3
Böcker och boktravar.
bok2
Många böcker blire.
bok1
Böcker och pärmar!
bok4
En helsickes massa böcker.
Share
57 kommentarer

När jag reste till nutiden

timetravelFilmer om tidsresenärer som hamnar i framtiden eller livstidsfångar som släpps ut efter 4o år har väldigt intressanta scener där den ovetande stöter på moderna uppfinningar eller livsstilsförändringar.

– Hjälp! Tåget i filmen kör ju rakt emot mig!
– Din dator får plats på skrivbordet?
– Hela datorn i en liten väska?
– HELA DATORN I FICKAN?
– Så om jag vrider på den här ratten kommer vatten ut ur hålet?
Varför får jag inte röka i flygplanet?

Och nu ska ni få höra när jag inte reste till framtiden utan hamnade i nutiden. Jag har nämligen kört en modern bil!

Jaja, det är bara en hyrd minibuss som vi fyllde. Men det var alldeles fantastiskt. Bredvid mig satt en modern människa, 30 år yngre än jag, och förklarade hur bilar fungerar 2016. Jag, jag bara tjoade banaliteter som vore jag en femåring.

– Det står ECO här med gröna bokstäver! Vad betyder det?
– Ja, tryck på den knappen så kör bilen mer bränslesnålt.
– Vaff… hur vet bilden hur man sparar bensin?
– Long story. Kolla nu här på gps:en – man får köra i 100 km/h och …
– Men gps är väl vägbeskrivningar och kartor, hur kan den se hastighetsbegränsningen?
– Nu kör du ju i 100, så tryck ner den där knappen och släpp pedalen, så kör bilen i 100 av sig själv.
– NEJ! Va? Men då förlorar jag ju kontrollen!
– Neeeej.
– Och så kommer jag att somna för att jag inte behöver koncentrera mig på högerfoten!
– Neeej.

pekka3Och så fortsatte det. Om vi närmade oss en fartkamera började det tuta inne i bilen. Om jag körde väldigt mycket för fort (sorry, men det hände bara en gång), började det pipa jättemycket i mina öron (och i bilen) och med en enkel tryckknappning kunde jag få bilen att skjuta fart av sig själv!

– Kolla nu, ser du den där symbolen? Nej där, på instrumentpanelen.
– Det ser ut som en pistill i en mortel.
– Jahaaa, men det betyder att du har fel växel.
– Fast motorn låter ju helt okej?
– Hm. Jag tror inte att du hör motorn så bra med musiken och allt babbel i bilen.
– Åh. Okej.

pekk2Jag fnissade, ooooade och ahaaaaade och visste inte till mig av körabilförtjusning.

– MEN NU ÄR BILEN DUM!
– Vad menar du?
– Den där pistillmorteln säger att jag ska växla upp, men jag ligger redan i femman.
– Du ska växla till sexan.
– Hfffhhhhfffn … jag ska vaaaaad sa du …? Sex?

Ja, skratta ni. Jag har aldrig ägt eller kört en bil som har varit yngre än 15 år, och om inte någon okänd rik faster testamenterar sitt slott i Versailles till mig, kommer jag heller aldrig att göra det.

pekka4

Så … nästa gång jag under ordnade förhållanden får köra en bil från 2016 (alltså runt år 2031), kan ni räkna med att jag vet precis hur man växlar till sexan!

pekka1

Fotnot:
De fina trafiksymboltolkningarna skapade Pekka Langer i ”Endast för tjänstebruk” 1955.

Share
85 kommentarer

Tolvskillingen i Oskarshamn

Skärmavbild 2015-10-15 kl. 17.13.39På samma sätt som jag som liten bara accepterade att ”en kvarting” var ett halvt helrör och därmed trots namnet ju var det inte alls kvartiga 37,5 cl, ryckte jag på axlarna när mina farföräldrar mumlade ”tolvskilling” om den inte alls tolviga 25-öringen som i rättvisans namn ju borde ha hetat ”kvarting”.

Nu vet jag bättre. En kvarting var från början en kvarts stop och alltså nästan 33 cl. Då är det värre med tolvskillingen, för den är krångligare att förklara …

Vips, befinner vi oss i Sverige i början av 1800-talet. En tolvskilling som då utges av Riksgäldskontoret (”12 skilling riksgälds”) motsvarar åtta skilling som utges av Riksens Ständers Bank (”8 skilling banko”). Verkligen jättepraktiskt.

Följaktligen kallades åttaskillingssedeln av folk och fä samt pöbeln naturligtvis för tolvskilling. Nu citerar jag NE:

Vid decimalsystemets införande 1855 blev 1 riksdaler riksmynt=100 öre. Eftersom det tidigare gått 48 skilling på 1 riksdaler riksgälds kom 12 skilling att motsvaras av 25 öre. Vid inväxlingen 1873 var 1 riksdaler riksmynt likvärdigt med 1 krona och därför användes benämningen tolvskilling på 25-öringen långt in på 1900-talet.

Solklart.

Och hur mycket kunde man då t.ex. 1810 köpa för 12 skilling banko eller 8 skilling riksgälds? Jättemycket – det motsvaras av 1 300 kr 2015!

Nu är jag ju på väg hem från en liten småländsk föreläsningsturné i Oskarshamn, så varför yrar jag om tolvskillingar istället för att berätta om Liljeholmens ljus eller …

doderhult
… nakna rekryter?

Lugn, det kommer. Oskarshamn ligger vid Döderhultsviken i norra Kalmarsund, och är alltså Axel Robert Peterssons – Döderhultarns – domäner. Precis som det där med kvarting och tolvskilling, har jag bara tänkt på Döderhultarn (1868—1925) med en liten obekymrad gäspning. Jodå, han karvade i trä som Emil i Lönneberga. Jodå, det är finfina träskulpturer. Jodå, han var begåvad. Men gäääsp, basket är roligare och förresten känner jag mig lite hungrig.

Liksom.

doderhult_2
Men se, där ligger ju Döderhultarn som en annan döing. (Med snusdosan på magen.)

Den unge Axels passion var alltså träsnideri. Inledningsvis karvade han och avslutade som alla andra snidare med ett himla sandpapprande, men han trivdes inte med finliret. Han lyckades med sin egen stil skapa sig ett namn i Oskarshamn och sålde smågubbarna för 25 öre styck:

– Fin gubbe. Vad ska han ha för den? sa kunderna.
– Tja, vi säger väl en tolvskilling? svarade Axel alltid.

Och vips, kallades han för ”Tolvskillingen”. Det där 25-öringarna blev man ju inte fet på (eftersom 25 öre motsvarar runt 20 kronor idag), men han var glad ändå. Och poppis bland brudarna – en riktig Don Juan, sägs det.

beundrarinna
Ett av alla brev som Döderhultarn lämnade efter sig. ”Möt mig i afton på översta terassen kl. 9.”
doderhult_rock
Ja, såhär slits överrocken när man sitter och arbetar i den för att hålla värmen i den kalla stugan.
brev_love
Kärleksbrev från 1912. ”I tack kysser jag Dina ögon, Din mun och Ditt goda hjärta – ja Du förstår att hjärtat kysser jag på den fläck där jag hör det klappa.”

Först runt 1909 blev Döderhultarn mer känd i vidare kretsar. Det var bl.a. Hasse Z (Kar de Mummas pappa) som blev förtjust i gubbarna och som beställde ett gäng.

hassezbrev
Här tackar Hasse Z för den utmärkta gåvan och talar om att han på onsdag ska göra nåt med de andra gubbarna. (Nej, inte alls. Annika i kommentatorbåset har klurat: ”Bäste Broder. Mitt hjärtliga tack för den utmärkta gåvan. Har gett Nord. Bokh. order att hämta de andra gubbarna. Hälsning! Din tillgivne Hasse Z”)
argtbrev
Oj, här är det någon som är ilsken. Om inte Axel hämtar sina saker före den 1 oktober (med versal!) så kommer sakerna att lyftas ut på gatan och förmodligen kommer även en poliskonstapel att tillkallas!
matilda
Så här såg det ut i Döderhultarns verkstad. Kvinnan kan vara en viss Mathilda, som födde två barn som hette stor-Axel och Lill-Axel, men det var visst inte riktigt klarlagt om Axel Pettersson var far till båda. Mathilda dog 1977, 103 år gammal.

Med detta sagt ber jag Döderhultarn om ursäkt för mitt tidigare ointresse och mina banala gäspningar. Döderhultarmuseet i Oskarshamn är jättefint och både de nakna och de påklädda gubbarna och gummorna är oerhört uttrycksfulla, så tillyxade de är.

Hej Oskarshamn … det var visst en sak till …

museum
Pssssst! Museum har ingen fnutt, museer ska heller inte ha det. Dsssssst!

Läs gärna Hasse Z:s egen redogörelse för hur han upptäckte Döderhultarn. Ett litet utdrag:

”Han åt middag hos mig. Ärter och fläsk. Mitt under middagen gick han ifrån bordet och satte sig i en soffa, fortsättande att tala om allt mellan himmel och jord.

Jag tänkte: det är hans sätt att äta middag. Jag gick efter honom med tallriken och satte den på ett litet bord framför honom. Om en stund återvände han till vårt bord och då fick jag upp och flytta tallriken igen. På det viset promenerade vi fyra fem gånger fram och tillbaka mellan middagsbordet och soffan. Det var en mycket livlig middag. Men glad och underhållande.”

Om man är på det humöret, kan man även läsa om hur Kar de Mumma lyckades göra en Döderhultarhäst låghalt.

Share
42 kommentarer