Hoppa till innehåll

Etikett: dåtid

Valborg Ulrichs varma mjölk och mysko släkt

I dessa moderna tider med Teslauppfinningar, apphysteri, förenklingsiver och allmän totaldigitalisering, måste vi blicka faktiskt ibland tillbaka till forna tiders lika omvälvande nyheter.

I give you härmed 1902 års varmmjölksautomat!

Men vad är det för sopprot till fotograf? Man ser ju inget! (Ur ”Oscar II och hans tid” av Erik Lindorm.)

Här fastnade jag på ordet varmmjölksautomat. Hm, varm korvgubbe-syndromet liksom. Varm mjölk-automat kanske? Nä. Vi kör på varmmjölksautomat. Men hur såg den ut? Aha!

Man ser till och med hur det ångar! Bildkälla.

Mjölkautomaterna, som var en strålande succé till en början, uppfanns av Valborg Ulrich. Hon kallas i alla texter för en ”ung kvinna”, men den uppfinnande Varmmjölks-Valborg föddes faktiskt 1867, så purung var hon väl ändå inte. Hon beskrev hur idén uppkom på detta vis i SvD, där jag inte alls begriper vad det betyder att man är ”på automat”:

– Jag hörde talas om stackars uslingar, som söpo, därför att de fröso, och så var jag själv på den tiden på automat, och därvid fick jag idén. Märkvärdigare var det inte. Men det väckte ju väldig uppmärksamhet på den tiden – ingen hade någonsin hört talas om något dylikt. Jag fick brev från alla möjliga håll, från Holland och Schweiz och ända från Australien, där man ville höra närmare detaljer om saken. Det var förresten en ganska ansträngande tid medan det höll på; ofta väcktes jag mitt i natten av telefon, och då var det något mankemang med en apparat vid Slussen och jag fick lov att ta på mig för att gå ut och klara upp. Och när jag så hade kommit hem och i säng, så kunde det ringa igen och då var det en apparat vid Hötorget som krånglade – ja, då fick jag gå upp igen, förstås!

Uppdatering!

Ami i kommentatorsbåset vet besked!

”När man är på ’automat’ är man på en automatrestaurang. Självservering á la sekelskifte.”

Puh! Slut på uppdatering!

Automatäventyret med den varma mjölken och slitet på nätterna orkade hon hålla på med i tre år. Frälsningsarmén köpte konceptet 1905, och misskötte automaterna raskt såpass att alla skrotades inom ett år.

Men varför är hon så svår att hitta i de googliska rullorna? Vem var hon, denna Valborg Ulrich? Jag letar, och jag letar. Och finner ett virrvarr av Torsslowar, Ulrichar och Varlborgar.

Det var en gång en skådespelare som hette Ulrik Torsslow. Hans dotter (som kanske hette Valborg) gifte sig förmodligen med professor Axel Ulrich, som (förutom Ling dårå) var den svenska gymnastikens fader, och dessa två blev förmodligen föräldrar till vår Valborg. Det hela är ytterst förvirrande, för det verkar som om hon hade en kusin som också hette Valborg eller Valfrid, men Moberg i efternamn. Och i SvD:s hyllningsartikel till Mjölk-Valborg när hon fyller 50 år 1917, är det ännu konstigare.

”Sondotter till den store skådespelaren Torsslow – hennes far var den kände professor Axel Ulrich …”

Om Valborg är sondotter till skådespelaren Torsslow och dotter till Axel, är ju Axel antingen son till skådespelaren eller så har skådespelarens son fått barn med Axel.

Men när hon dör 1956, heter pappan plötsligt Sigfrid och mamman ”Valborg Torsslow”, som enligt vissa källor är en helt annan person (kusinen?) som är gift med den där Moberg.

Nej, jag får ingen rätsida på det här. Hade hon då några barn?

Inga krusiduller.

Nej, hon var visst fröken till sin död. Titta, hon verkar ha haft en Selma Lagerlöfliknande lösning på partnerlivet.

Ur en hyllningstext av Elin Wägner i DN på 1920-talet.

Men det var ju inte alls släktskapet jag var intresserad av inledningsvis, sicket virrvarr. Här är en tydlig bild på en av mjölkautomaterna för uslingarna! Men … vad är det för spöke till höger?

Darth Vader? (Källa: ”Stockholmsliv i Anton Blombergs bilder 1893–1914”.)
Share
25 kommentarer

Att sakta gå (hem) genom stan – då och nu

Jag hittade häromdagen en vacker text från sommaren 1940 – ”En dag i Stockholm” av Ven Nyberg (1898–1986), som i Publicistklubbens porträttmatrikel ser ut lite som en filmstjärna, lite som Astrid Lindgren.

Ven Nybergs text beskriver dels en svunnen tid, dels svunna tankesätt och dito yrken:

”Dagen börjar som vanligt, men vid vilken tid dagen börjar i en stor stad är svårt att säga. Klockan fem på morgonen, när spårvagnen fylls av fabrikernas och verkstädernas morgontidiga arbetare på väg till arbetsplatsen? Men det är många som redan börjat sin arbetsdag då. Dröjer man sig kvar vid en skrivmaskin i Klarakvarteret till fram på småtimmarna, så hinner tidningsbuden med tomma väskor marschera upp till sitt dagsverk för att hämta de trycksvärtsfuktiga blad, som pressarna med mullrande dån levererat. Och kontorsstäderskan har gläntat på dörren med en hemlig önskan att få sopa ut den senfärdiga skribenten. På gatan svänger renhållningsarbetaren sin kvast med en mer tydligt visad tendens att sopa bort vandraren, som skräpar på trottoaren så dags.”

Därför tänkte jag i morse kl 07:45 när jag gick 300 meter längs den mystiska Hagagatan att jag skulle uppleva stan genom en nyfiken besökares ögon … och min mobil.

Dagen började när jag i en hotellsäng blev väckt av att hantverkarna på en våning under började spika på sekunden klockan 07. Under hotellfrukostens spisande valde vi nyvakna i tystnad mellan mer kaffe eller te och kanske en varm croissant, strax efter den inte alldeles lyckade äggröran äggstanningen.

Pulverblärk.

Solen hade svårt att få strålarna att nå ända fram till barn- och föräldramyllret mellan husen, trots att just Hagagatan är en ovanligt bred gata i Vasastan.

Just här var det kanske inte på grund av husen som solen hade svårt att nå fram, nej. Men se så väldigt bred Hagagatan är. Vaar hittar jag mer inforrmation och gamla bilder?
Varför gör Hagagatan en knyck?
Knycken söderifrån. Mycket underligt.

Min promenad gock motströms mot skolan som ligger på Vanadisvägen. Alla barn gick ända upp i tonåren med varsin förälder och ingen cyklade. Intet skoklapper hördes – alla smög fram på gummisulor. Det fanns många parkerade cyklar i kvarteret – en ny bekant var för mig de gröna EU-cyklarna som till skillnad från de privata inte var fastlåsta i stationära stolpar och staket.

EU-cyklar, som kan liknas vid bortslängt glasspapper eller tappade vantar.
Älskade cyklar, nogsamt fastlåsta i första bästa någorlunda stationära pinne eller cementklump.

Hur kommer vi att minnas denna septembermorgon? Som en av alla andra, eller så märkt av den tid vi lever i att den framstår som en absurditet i framtiden? Vilka tidstecken kommer vi att häpnas över och förundrat kommentera?

Och vilka kommer vi att t.ex. år 2087 feltolka bortitok? Så här:

Tipp-tapp, tipp-tapp smyger parkeringsvakterna 2018 omkring i gäng om fyra för att garantera varandras säkerhet eftersom de ska bötfälla även cykelägare.
Citroëns 2CV-modell från mitten av 1960-talet är 2018 fortfarande en mycket vanlig bil i Stockholm.
År 2018 slåss två olika avfallsföretag om soporna eftersom det är brist på sådana. Rebeller täcker samtidigt över vägskyltar med svartasopsäckar för att inte locka till sophantering.
En inte helt ovanlig syn är 2018 dessa brutalt uppdragna stolpar – cykelägarna drar sig inte för något när de har tappat cykelnyckeln.

Nej, nu ska jag inte fara med osanning och hitta på – naturligtvis kommer alla att år 2087 vara allmänbildade och upplysta såpass att de vet att källkristiskt granska alla påståenden!


Här kommer nu en bonusbild på Ven Nyberg och hennes man Stig Blomberg vid Kungsholms strand 1936.

Stig Blomberg (1901–70) knep faktiskt en bronsmedalj i Berlin-OS i grenen ”konst”.

Fotnot:

En annan text från 1927: ”Det Stockholm som kommer”.
Jättemånga understreckare som är öppna för läsning, hur lite man än prenumererar: ”Under strecket 100 år”.

Share
35 kommentarer

”Resten av Sverige” på tv

SVT visar nu en dokumentär i tre avsnitt, och första avsnittet kan man se här. Jag är otroligt fascinerad av innehållet.

potidholmbild
Programledaren Po Tidholm i något som liknar Upplands busskurer.

Programmet handlar om hur nästan alla vill bo i storstäderna och att det till viss del beror status och coolness och att det de facto är där jobben finns, samtidigt som alla vill njuta av naturen och åka på semester till stugan i skogsbrynet eller till avfolkade bygder där det kanske finns spöken.

vargbrannan
Ett öde hus i Sollefteå kommun. (Bildlån härifrån.)

Samtidigt som det i Sverige även finns områden som Stöttingfjället – stort som Sörmland – där blott 400 människor bor och där det inte ens finns någon affär eller en enda liten skola …

stottingfj
Här ligger Stöttingfjället. (Bild ur programmet.)

Lagom till att man kan se ”Resten av Sverige” skriver SVT i en nyhet att man i Norge alls inte avfolkar landsbygden som i Sverige – och att det faktiskt inte alls har med den förnicklade oljan att göra. I Norge uppmuntras invånarna att bosätta sig i obygden (mitt ordval, och ett ord valt med kärlek och solsken i blick) och norska skattesubventioner underlättar för alla som vill driva företag utanför storstäderna.

Att jag blir så engagerad när det gäller detta beror nog på att jag

  • har bott i Luleå och åkt till massa avkrokar för att spela basket (nu pratar vi sent 1970-tal)
  • har föreläst i Sollefteå, där vi kom att prata om de döende byarna utanför stan
  • känner massa stockholmare som bara klagar och klagar på hur svårt och dyrt allt är
  • kan på tok för lite i ämnet.

När vi spelade matcher i Tärendö runt 1978, bodde ungefär 700 människor där. Alla Tärendö-spelare sköt avigt eftersom alla hade haft en och samma coach, som ju sköt avigt. Men vi förlorade oftast mot dem. I Överkalix bodde drygt 1 000 personer och där var det lika illa; de spelade inte som vi, och vi förlorade oftast. I Haparanda bodde hela 5 000, men dem vann vi mot.

hokenbjorks_1979
Höken Björks i Luleå 1979.

Ni hör – min upplevelse är starkt baserad på basketlagets vinster och förluster och jag funderade då inte nämnvärt på varför våra motståndare bodde där de bodde och inte med oss i Luleå, där vi och nästan 50 000 andra bodde.

Men visst, hörni, känner ni också storstadsbor som längtar bort från månadskortet, den timslånga pendlingen, bostadspriserna och ovanpågrannen?

sthlmcntral1928
Trevlig bild från Centralen 1928.

Fast om storstadsborna flyttar till Stöttingfjället ökar förstås skatten med 5 kr per intjänad hundralapp, och då får man ju inte ens njuta av affär, skola eller något annat som man skulle kunna tänka sig att skatten vanligtvis går till.

Uppdatering
En spaning bara – av de intervjuade personerna sitter några hemma i vardagsrumssoffan medan andra sitter vid furuköksbordet. Och några sitter nästan inne i sina bokhyllor.

bok3
Böcker och boktravar.
bok2
Många böcker blire.
bok1
Böcker och pärmar!
bok4
En helsickes massa böcker.
Share
57 kommentarer

Tolvskillingen i Oskarshamn

Skärmavbild 2015-10-15 kl. 17.13.39På samma sätt som jag som liten bara accepterade att ”en kvarting” var ett halvt helrör och därmed trots namnet ju var det inte alls kvartiga 37,5 cl, ryckte jag på axlarna när mina farföräldrar mumlade ”tolvskilling” om den inte alls tolviga 25-öringen som i rättvisans namn ju borde ha hetat ”kvarting”.

Nu vet jag bättre. En kvarting var från början en kvarts stop och alltså nästan 33 cl. Då är det värre med tolvskillingen, för den är krångligare att förklara …

Vips, befinner vi oss i Sverige i början av 1800-talet. En tolvskilling som då utges av Riksgäldskontoret (”12 skilling riksgälds”) motsvarar åtta skilling som utges av Riksens Ständers Bank (”8 skilling banko”). Verkligen jättepraktiskt.

Följaktligen kallades åttaskillingssedeln av folk och fä samt pöbeln naturligtvis för tolvskilling. Nu citerar jag NE:

Vid decimalsystemets införande 1855 blev 1 riksdaler riksmynt=100 öre. Eftersom det tidigare gått 48 skilling på 1 riksdaler riksgälds kom 12 skilling att motsvaras av 25 öre. Vid inväxlingen 1873 var 1 riksdaler riksmynt likvärdigt med 1 krona och därför användes benämningen tolvskilling på 25-öringen långt in på 1900-talet.

Solklart.

Och hur mycket kunde man då t.ex. 1810 köpa för 12 skilling banko eller 8 skilling riksgälds? Jättemycket – det motsvaras av 1 300 kr 2015!

Nu är jag ju på väg hem från en liten småländsk föreläsningsturné i Oskarshamn, så varför yrar jag om tolvskillingar istället för att berätta om Liljeholmens ljus eller …

doderhult
… nakna rekryter?

Lugn, det kommer. Oskarshamn ligger vid Döderhultsviken i norra Kalmarsund, och är alltså Axel Robert Peterssons – Döderhultarns – domäner. Precis som det där med kvarting och tolvskilling, har jag bara tänkt på Döderhultarn (1868—1925) med en liten obekymrad gäspning. Jodå, han karvade i trä som Emil i Lönneberga. Jodå, det är finfina träskulpturer. Jodå, han var begåvad. Men gäääsp, basket är roligare och förresten känner jag mig lite hungrig.

Liksom.

doderhult_2
Men se, där ligger ju Döderhultarn som en annan döing. (Med snusdosan på magen.)

Den unge Axels passion var alltså träsnideri. Inledningsvis karvade han och avslutade som alla andra snidare med ett himla sandpapprande, men han trivdes inte med finliret. Han lyckades med sin egen stil skapa sig ett namn i Oskarshamn och sålde smågubbarna för 25 öre styck:

– Fin gubbe. Vad ska han ha för den? sa kunderna.
– Tja, vi säger väl en tolvskilling? svarade Axel alltid.

Och vips, kallades han för ”Tolvskillingen”. Det där 25-öringarna blev man ju inte fet på (eftersom 25 öre motsvarar runt 20 kronor idag), men han var glad ändå. Och poppis bland brudarna – en riktig Don Juan, sägs det.

beundrarinna
Ett av alla brev som Döderhultarn lämnade efter sig. ”Möt mig i afton på översta terassen kl. 9.”
doderhult_rock
Ja, såhär slits överrocken när man sitter och arbetar i den för att hålla värmen i den kalla stugan.
brev_love
Kärleksbrev från 1912. ”I tack kysser jag Dina ögon, Din mun och Ditt goda hjärta – ja Du förstår att hjärtat kysser jag på den fläck där jag hör det klappa.”

Först runt 1909 blev Döderhultarn mer känd i vidare kretsar. Det var bl.a. Hasse Z (Kar de Mummas pappa) som blev förtjust i gubbarna och som beställde ett gäng.

hassezbrev
Här tackar Hasse Z för den utmärkta gåvan och talar om att han på onsdag ska göra nåt med de andra gubbarna. (Nej, inte alls. Annika i kommentatorbåset har klurat: ”Bäste Broder. Mitt hjärtliga tack för den utmärkta gåvan. Har gett Nord. Bokh. order att hämta de andra gubbarna. Hälsning! Din tillgivne Hasse Z”)
argtbrev
Oj, här är det någon som är ilsken. Om inte Axel hämtar sina saker före den 1 oktober (med versal!) så kommer sakerna att lyftas ut på gatan och förmodligen kommer även en poliskonstapel att tillkallas!
matilda
Så här såg det ut i Döderhultarns verkstad. Kvinnan kan vara en viss Mathilda, som födde två barn som hette stor-Axel och Lill-Axel, men det var visst inte riktigt klarlagt om Axel Pettersson var far till båda. Mathilda dog 1977, 103 år gammal.

Med detta sagt ber jag Döderhultarn om ursäkt för mitt tidigare ointresse och mina banala gäspningar. Döderhultarmuseet i Oskarshamn är jättefint och både de nakna och de påklädda gubbarna och gummorna är oerhört uttrycksfulla, så tillyxade de är.

Hej Oskarshamn … det var visst en sak till …

museum
Pssssst! Museum har ingen fnutt, museer ska heller inte ha det. Dsssssst!

Läs gärna Hasse Z:s egen redogörelse för hur han upptäckte Döderhultarn. Ett litet utdrag:

”Han åt middag hos mig. Ärter och fläsk. Mitt under middagen gick han ifrån bordet och satte sig i en soffa, fortsättande att tala om allt mellan himmel och jord.

Jag tänkte: det är hans sätt att äta middag. Jag gick efter honom med tallriken och satte den på ett litet bord framför honom. Om en stund återvände han till vårt bord och då fick jag upp och flytta tallriken igen. På det viset promenerade vi fyra fem gånger fram och tillbaka mellan middagsbordet och soffan. Det var en mycket livlig middag. Men glad och underhållande.”

Om man är på det humöret, kan man även läsa om hur Kar de Mumma lyckades göra en Döderhultarhäst låghalt.

Share
42 kommentarer

Normalt idag, galet imorrn …?

elbelysning
Skylt fotad på Pelles Lusthus i Nyköping.

Om man som jag är förtjust i dåtiden och suckar nostalgiskt av pur glädje när skyltar som den här ovan dyker upp från dåtiden, är man ofta även förtjust i framtiden.

– Men nuet då? säger alla som vet hur man ju lever i just detta.
– Pffffft, svarar jag eftersom jag inte har något vettigare att säga.

Quora har jag hittat intressanta tankar om vad vi idag finner normalt, men som man i framtiden kommer att skaka på huvudet åt och tänka: ”Hur dum kunde man egentligen få vara 2015 utan att spärras in?” Jag funderade lite som professor Balthazar och har nu kommit fram till vad jag själv tycker.

Men vi börjar med sådant som vi idag finner galet, men som var normalt för 50 eller kanske 100 år sedan. Hint:

puffande
Puff, puff, jättetuff.

Några exempel bara!

  1. Att mamma och pappa hade säkerhetsbälte när vi åkte på Autobahn, medan jag och mina syskon skramlade runt bäst vi ville i baksätet.
  2. Rökning. Gärna rökning i bil eller rökning under amning, förstås.
  3. Att kanariefåglar och barn fick jobba i de farligaste delarna av gruvorna.
  4. Den obefintliga sophanteringen och den så överraskande latrintömningen på offentliga platser.
  5. Det faktum att motorvägarna drogs rakt genom stadskärnor (hej Karlskoga!).
  6. Att kvinnor inte fick rösta.
  7. Demonstrationstågstvånget för barn i skolorna i Luleå på 1970-talet. (Nej, jag vet att jag inte är ensam om att ha upplevt detta.)

Och nu då? Vad gör vi nu som i framtiden kanske kommer att uppfattas som barockt, dumt, onödigt eller bara lite fånigt? Hint:

Old_car 1920
Redan här var bensinmotorn 40 år gammal …
  1. Ålderdomshem? Borde vi inte egentligen ta hand om våra gamlingar istället för att institutionalisera dem? (Skriver jag som verkligen inte har planerat att upplåta mitt gästrum till mina föräldrar.)
  2. Explosionsmotorn – eller heter det förbränningsmotorn? Det är ju rent ut sagt löjligt att vi sedan 1880-talet har kört omkring i fordon med denna omoderna grej, i fordon som dessutom väger ett ton och inte kan krympa fastän man rätt ofta kör bilen helt ensam. (Rätta mig gärna om jag har fel, för jag anser ju att Uppfinnar-Jocke redan på 1950-talet borde ha hittat på en ny motor gjorde att den gamla maskinen blev obsolet.)
  3. Silikontillägg i kroppsdelar som befinns vara för små.
  4. Vattentoaletter. Sicket slöseri på perfectly fine dricksvatten. (Åh! Minns ni Klosettpalatset?)
  5. The second amendment i USA:s konstitution.

Och därmed är vi framme vid ännu en ståuppare: den australiensiske Jim Jeffries, som här talar inför en amerikansk publik.

Nu har jag verkligen försökt tänka utanför min egen begreppsvärld för att komma på dagens absurditeter, men kan inte säga att jag är riktigt nöjd. Vad säger ni? Alkoholen? Facebook? Gympadojor? Cellgifter? Amerikansk fotboll?

Share
75 kommentarer

Och här begår jag helgerån

Jomensåatt. En annan åker ju till Lilla Hyttnäs i Sundborn och sover i Carl Larssons säng då och då.

Där! Precis där!
Där! Precis där!

Fast Karins är skönare.

Det är den gröna sängen till höger som är Karins. Svår att bädda, dock.
Det är den gröna sängen till höger som är Karins. Svår att bädda, dock.

Och nu när turisterna dräller in i ottan måste man ju gå upp för att bädda och städa undan efter sig, så då är det mycket bättre att ligga i Gökrummet. Nej, förlåt, Duvslaget heter det – ett av alla rum som turisterna inte får komma in i.

Just nuuuu ligger jag i den högra sängen.
Just nuuuu ligger jag i den högra sängen.

Det är en fantastiskt underbar känsla att gå omkring i de vackra rummen och klämma och känna på dåtiden. Jag följde idag med fingrarna i de inkarvade namnen i skåpsängen, där både Selma Lagerlöf och prins Eugen har sovit. (Om än inte samtidigt.) Jag åt mat vid samma bord som en gång Carl och Karin åt mat och klämde och kände på alla detaljer som även de klämde och kände på. Det är verkligen som att äntligen få resa i tiden och uppleva 1913 … på låtsas. Jag njuter som aldrig förr och tänker att jag ska åka hem och måla allt grönt och orange hemma.

Carl Larssons barnbarnsbarn Pontus, som är den som låter oss bo här ibland, berättade att hans mammas kusiner en gång stod och fäktade med några sablar inne i Carls ateljé – och då råkade skära en tavla rätt itu. Swooosch, bara – för även om det här är ett museum, får man gå omkring och pilla och greja och sitta och ligga och sova.

Och begå ett litet helgerån.
Och begå ett litet helgerån.
Share
84 kommentarer

Dåtid, historiegeneraliseringar och ägg i vattenglas

Den otroligt imponerande ägghyllan på Hallwylska palatset.
Den otroligt imponerande ägghyllan på Hallwylska palatset.

Det verkar som om jag har snöat in lite på dåtid, nostalgi, minnen och forna tiders ljuvligheter. Jag triggades nog av ett inlägg på en blogg, där jag inte kände igen mig. (Man kan visserligen hävda att jag inte var med på 1930- och 40-talen och att jag därför kanske skulle ta och knipa igen och prata om mitt 1970-tal istället.)

Det jag läste är skrivet av Carin, som föddes 1930. Eftersom min föräldrar är födda under väldigt skilda förhållanden 1936 (mamma i Stockholm) respektive 1937 (pappa i Luleå), kanske de skulle kunna bidra lite och lindra min förvirring, tänkte jag. Och så frågade jag dem – och andra i min närhet som kanske skulle kunna minnas hur det var. Ur Carins blogg:

”Alla visste under min uppväxttid att flickor var mindre begåvade än pojkar. Detta berodde på att de hade mindre huvud och borde därför avrådas från att studera matematik och fysik. Det vanliga var att skolpojkarna lärde sig de långa och svårstavade orden addition, subtraktion och multiplikation. I den skola jag gick var det förbjudet för en flicka att använda dessa ord. Vi måste säga lägga ihop, ta bort och gångra.”

Ingen av dem som jag har frågat har hört talas om sådana här dumheter. (Observera nu att det inte är Carins minne av det hela jag kallar dumheter.)

”Alla barn delades in i två grupper, äkta och oäkta.”

Min mamma kommenterar att någon sådan här indelning inte fanns där hon bodde: ”Alla barn som hade tillräckligt höga betyg kom in i läroverket efter 4:e klass i folkskolan, oberoende av om de var födda inom eller utanför äktenskapet.”

”C-barnen var mörka och hade svårt för att lära sig katekesen utantill. De var i riskzonen för att bli steriliserade.”

lillakatekesen

Min mamma säger: ”Katekes? Jag har inte varit i närheten av en sådan och gick i skolan under sju år på 40-talet.” (Tvångssteriliseringen existerade tyvärr, men hade inte med katekesen att göra.)

”Samhället och skolan har gradvist förändrats. I slutet av 1940-talet försvann katekesen från skolundervisningen och knappt 20 år senare berätta Lill-Babs i TV hur det var att leva som ogift mor och ha ett oäkta barn. Sedan konstaterade psykologer att huvudets storlek inte hade något med intelligens att göra. En flicka med ett litet huvud kunde mycket väl vara bäst i klassen i matematik.”

Frenologin var som populärast på 17- och 1800-talen och att psykologer skulle dröja till 1960- eller 70-talet med att förkasta denna idé, är helt enkelt ett missförstånd.

(Carin minns även veckotidningen Allers, när hon gipsades och ena benet blev kortare och förklarar sin kutrygg.)



vattenägg

Jag har länge försökt få mina föräldrar att blogga om ditt och datt, men framför allt om sin barndom – mycket för att vi vår en sannare bild av hur det var förr om fler skriver ner sina minnen. Min svärmor bloggar, men mina föräldrar är hopplösa.

Skärmavbild 2013-02-10 kl. 13.02.07

Dock har jag fått dem att mejla minnen till mig – och nu kommer vi till äggen. Pappa skrev om när han var i femårsåldern 1942: ”Elspis hade vi inte och inte heller kylskåp. Dessutom ser jag hallen på nedre våningen för mig. I golvet fanns en lucka och under den förvarade vi mat, t.ex. ägg i vattenglas (natriumsilikat).”

– Ägg i vattenglas? Ägg i ett glas med vatten? Va? mejlade jag – men fick inte svar eftersom pappa skulle iväg och träna inför oldboys-VM i pingis.

Men man kan alltid lita på kommentatorsbåset. Igår rasslade det till av äggminnen. Och nu är jag upplyst. Vattenglas är detsamma som natriumsilikat, vilket jag skam till sägandes och som dotter till och gift med samt mor till kemister borde ha känt till.

Agneta:  

”När jag växte upp hade vi äggskedar av horn – det smakade på ett särskilt sätt att äta med dem. På tal om barndom och ägg så hade vi i källaren, vintertid, ägg i vattenglas i en stor Höganäskruka. Det dallrade läskigt därom.

Äggen lades som de var okokta med skal och allt  i kärlet och så hälldes blandningen med vattenglas över, sedan stod de mörkt och svalt under vintern i källaren. Då och då blev man nedskickad att hämta upp några. Jag har inget minne av att vi använde sådana ägg till frukostägg, de användes nog i bakning eller olika maträtter. Tror jag. Kanske åt vi inte ägg den mörkaste årstiden då hönor inte värpte. Minns inte heller när det började finnas färska ägg året om. Någon gång på femtiotalet gissar jag.”

Hyttfogden: 

”Nä, konserverade ägg var inte bra att koka varken löst eller hårt utan de användes i matlagningen, i såser mm.   Försökte man koka dem sprack de. I några av mina lerkrukor finns fortfarande tunna vita avlagringar som är spår av att man använt dem för äggkonservering.”

Den blyga:

”Handelsblockaden innebar ju att inget kunde importeras – allt var ransonerat. Det drabbade även inhemska råvaror som t.ex ägg. Hönor värper ju normalt inte på vintern – de börjar ju i mars/april. De måste ju vad jag förstår också uppfödas rätt för att överhuvudtaget komma på idén. Vi bodde i en stadslägenhet men hade både ett källarutrymme och ett vindsförråd. Jag som var 4–10 år under perioden skickades som äldsta barn ner i denna mörka källare för att hämta behövliga ägg. Jag minns fortfarande hur iskallt och kletigt vattenglaset var. Det var ju som förmodat ovan bara I matlagningen dessa ägg kunde användas – därför var det färska påskägget gudomligt!”

Ur Svenskt lantbrukslexikon 1941:

Vad trevligt det är med nyvunnen, vetenskaplig och historiskt korrekt kunskap!

Share
44 kommentarer

Panelhönan Bergman gör en insats för Eskilstuna

Igår deltog jag i en paneldebatt som försiggick i fåtöljer som vore det “Här är ditt liv”. Jag hade tyvärr på mig en såpass kort kjol att en lätt bakåtlutad stil påtvangs mig för att insynen skulle bli så liten som möjligt.

Man har frågat mig om vi sitter vid en poolkant. Men tyvärr – det är innerplanen i friidrottsarenan.
Man har frågat mig om vi sitter vid en poolkant. Men tyvärr – det är innerplanen i friidrottsarenan. Paraplyerna var vår betalning.

Debatten handlade om att stadens sporthall (byggd 1956) och badhus (byggt 1933) äntligen ska ersättas med moderna alternativ. Sporthallen hålls ihop endast av mögelsporer och handbollsklister och badhuset är närapå byggnadsminnesmärkt och hade inte farit väl av vettiga moderniseringar. Det finns allehanda problem på vägen, alltså.

Jag deltog i egenskap av basketspelare. De andra i panelen var två politiker, en kommuntjänsteman, en simmare samt en handbollare.

Alla simmare på korsan och tvärsan, dykare, undervattensrugbyspelare, simhoppare och vattenpolospelare var hur nöjda som helst och pratade lyriskt om dykdjupet 4,5 meter och ett framtida hopptorn på 10 meter och läktare för 1 000 personer … medan vi bollidrottare var sura som gammal rabarber.

– Den nya arenan är för liten för oss! sa handbollaren.
– Den nya arenan är på tok för stor för oss! sa jag.

Jag retade upp tjänstemannen på kommunen såpass att han sa:

– Det spelar ingen roll vad du säger, jag struntar i det!

(Han bad om ursäkt sedan.)

Eskilstuna är en stad med tusen gamla fabrikslokaler som en efter en byggs om till bostäder, museer eller idrottsanläggningar på ett synnerligen effektivt och snyggt vis. Munktells Mekaniska Verkstad runt 1930:

Kolla taket och pelarna och jämför med bilden nedan.
Kolla taket och pelarna och jämför med bilden nedan.

Här byggdes “Förstlingen” – det första ånglok som byggdes och användes i Sverige och numera landets i särklass steampunkigaste objekt:

En kopia av Förstlingen, "Förstlingen II".
En kopia av Förstlingen, “Förstlingen II”.

Och så här ser det ut i fabriken idag:

Oj, vad många pelare de har tagit bort.
Oj, vad många pelare de har tagit bort.

Nu har jag lösningen på alla problem. Kära Eskilstunabor! Låtom oss inte göra staden till

  • Årets cykelstad (för oj vad det saknas cykelbanor)
  • Årets musikstad (Kentgrabbarna flyttade faktiskt härifrån för 20 år sedan)
  • Årets idrottsstad (Guif är ju det enda laget i högsta serien)
  • Årets kulturstad (vi har blott Yvonne Ryding … och eh … ?).

Meeeeen … Vi kan bli världens steampunk-centrum!

Wikipedia:

Retrofuturism! (Eftersom det av naturliga skäl är svårt att sia, och då särskilt om framtiden, tänker man ju bakåt i framtiden – fast nu.)

Det är alltså ånga, kugghjul, fabriksdunk, muttrar, sot och brutalcoolt!

Steampunkmobil.
Steampunkmobil.
Steampunkdator.
Steampunkdator.
Steampunkkläder. Liksom. (Foto: John Wilson)
Steampunkkläder. Liksom. (Foto: John Wilson) 

Nu blev ni väl avundsjuka, alla ni som inte bor i Eskilstuna? Tim Burton kommer säkert att hålla invigningstal när vi slår på stora trumman oljefat– och då tar han ju med sig de här två:

Johnny Depp och Helena Bonham-Carter.
Johnny Depp och Helena Bonham-Carter.

Japp, jag är ett geni.

 

Share
46 kommentarer

Jag missionerar om motion

Jag har precis kommit hem från basketträningen och är rödrosig om kinderna, trött i hälsporren och lite hungrig. Det nytvättade håret blev till istappar på den lilla stund det tog att gå mellan bilen och ytterdörren eftersom en ordningsam djefla man hade låst mig ute och jag råkade ha lagt nycklarna inne i en basketsko.

Medan håret tinade åt jag min efterträningenknäckemacka med ost (som har små starka jalapeñobitar i) och bläddrade lite på måfå i lokaltidningen.

– Jahaja björnen dog, jahaja politikerna käbblar, jahaja alla hockeytränare sparkas till höger och vänster medan handbollskillarna deppar för att Danmark är så mycket bättre. Tsssssst, Danmark vann fotbolls-EM 1992, sedan kom vi trea i VM 1994, det är luuuugnt, grabbar.

Sa jag i min inre monolog – och kastade mig över en artikel om nyblivna 70-åringen Evy Palm. Hon som är som en Astrid Lindgren fast inom långdistanslöpning: hon började springa jättesent i livet och blev snabbt bäst i Sverige, men trappar nu med ålderns rätt ner lite och springer bara ungefär fem mil i veckan.

Gulp.

Och så läste jag följande passus:

”Dessutom var hon redan som 12-åring en riktig talang inom friidrotten.

Evy Palm berättar att striden på 60 meter under skoltävlingarna alltid stod mellan henne själv och en jämnårig tjej från folkskolan. Och tiden var det inget fel på – 8,8 och 8,9 sekunder, dessutom på kolstybb.

– Jag hade inte funderat över det förrän jag läste resultaten från skoltävlingarna i våras och märkte att 12–13-åringarna sprang på över 11 sekunder. Först trodde jag att det var fel, att det måste handla om 80 meter. Men så träffade jag en idrottstränare som förklarade att barnen är så mycket långsammare i dag.

Vad tänker du om det?

– Det är sådan skillnad jämfört med förr. Vi levde ett helt annat liv än vad barnen gör nu. De barn som har ett idrottsintresse tränar nästan för mycket. Och de som inte har något intresse blir stillasittande.”

(Den enda lokaltidningen som har hela artikeln på nätet är HD.)

Hjälp. ”Barnen är så mycket långsammare idag.” Hjälp. Vaffa… Näe.

Mariaskolan i Alingsås på 1950-talet.
Mariaskolan i Alingsås på 1950-talet.

Och så tänkte jag på hur jag till 13–14-årsåldern hatade allt som hade med idrott att göra och att jag förstår hur man faktiskt kan hata allt som har med idrott att göra, men att man kan bli omvänd och frälst och faktiskt älska allt som har med idrott att göra. Och att barnen av idag med sina stötdämpade skor och lämpliga underlag faktiskt borde springa fortare än vad Evy Palm gjorde 1954.

Men hur gör vi? Hur får vi barnen att springa? Eller cykla? Eller i alla fall att klättra i träd? Trots att de hatar bollar, träningsvärk, tävlingar och svett?

Jag har fått mina barn att tycka om och träna basket. De står också ut med att motionscykla framför en film. På sommaren kan de tycka att det är ok att springa orientering. Men annars går det inte att få dem att röra på sig. Gympan (ergo ämnet “idrott”) i skolan är rörig, stökig och ointressant – att sitta stilla är så mycket skönare.

Hur ska nutidsbarnen kunna springa ifatt barnen på 1950-talet? Eller … är det bra som det är? Ska jag rycka på axlarna och fortsätta spela min basket och strunta i vad andra gör så länge de inte springer omkring och skadar andra människor?

Mjaeh, det är faktiskt inte bara motionen jag vill åt – det handlar också om lagarbetet, ombytena, träning på att passa tider, att ta eget ansvar och ha sådär löjligt roligt i omklädningsrummet. Eller ute i skogen. Eller var man nu vill göra det där som jag vill att man ska vilja göra: motionera.

Fast jag ska kanske bara strunta i det hela och inse att det är nya tider nu och att tolvåringar om 30 år visserligen springer 60 meter på 20 sekunder, men att det är helt ok? För då slipper de i alla fall pennalismen inom ungdomsidrotten …?

Kan vi inte – alla vi som är snälla och rara – invadera alla idrottsklubbarna och sprida glädje och gamman? Dessutom kan vi väl få ungdomarna att som förr duscha efter träningen för att avdramatisera det här med nakenheten?

Förutom att få svara på alla mina frågor ovan, har ni nu ett lysande tillfälle att få skryta om era idrottsliga framgångar i kommentatorsbåset. Jag går i täten och visar en bild från min karriär som medeldistanslöpare i Dallas 1982, där jag kom tvåa i stadens skolmästerskap. (Jähättelångt efter vinnaren, men tvåa icke desto mindre.)

Stinsin, Stensen och Stinson fick jag heta.
Stinsin, Stensen och Stinson fick jag heta. Ser ni att min kompis Leslie (tvåa från höger) såg ut som Goldie Hawn?

Fast nu kom jag på en nackdel med att motionera: jag får inte längre på mig vigselringarna på de ständigt stukade fingrarna.

Share
104 kommentarer

Borde jag kanske gå på attvaragäst-kurs?

Vi var bjudna hem till Lisa & Johan med allt vad därtill hör. (Väääääldigt jobbigt är det: man måste äta gott och dricka mycket i flera timmar.) Eftersom vi är gästerna som kallas ”Bara Bergmans”, vet alla värdar och värdinnor att de slipper göra sig till och städa och bära sig åt för där kommer vi och bara är. Efter intensivt umgänge kommer datorerna fram och så sitter vi där och umgås med varsin liten maskin i knät. Samtalet böljar från hylsnyckelsats till Oscar Wilde, från umami till konstiga släktingar och från längtan efter en Volvo 242 till aversion mot ”fika”. Och så trivs vi.
Så här kan det se ut när barskåpet står öppet bara för att det är så fint:
Ni ser min plats va? Och att det ligger en stor bok där? Det är den jag kommer att berätta om nu.
Ni ser min plats va? Och att det ligger en stor bok där? Det är den jag kommer att berätta om nu.

Men igår var jag inte webbig och googlande utan totalt fast i 1910-talet. Min tidsresa kom sig av att jag hittade två årgångar Idun: 1914 och 1919. I den första dyker artiklar om “världskriget” upp i början av augusti. I den andra andas man ut efter flera års ransonering och besvärligheter. Men det som årgångarna har gemensamt är en intensiv strävan mot hälsa och skönhet. Det påminner mig om… om … om … vahettere … aha – NUTIDEN!

När min djefla man, Lisa och Johan fortsatte att byta ämnen som vanligt, rabblade jag fantastiska annonser och fakta från 1910-talet. Jag tror att de tröttnade efter ett par, tre minuter men att jag bara gick på i ullstrumporna i ett par timmar.

Lägg märke till att inte bara ögonfransarna där uppe ska vara markerade utan att man också eftersträvade "tjocka ögonbryn".
Lägg märke till att inte bara ögonfransarna där uppe ska vara markerade utan att man också eftersträvade “tjocka ögonbryn”.

Champoing var en ny grej och lika åtråvärd som rynktinkturen där ovan – men afmagringstvålen var nog ingen större hit för den dök bara upp ett fåtal gånger i annonserna. (Hur tror ni att den funkade? Kanske tvättade man sig så frenetiskt att det räknades som motion?) Apropå champoing, förresten, så var champo senast i slutet av 1800-talet ett slags bakverk av socker, potatismjöl, mandel, nötter och äggulor. Funkade kanske som en hårinpackning också?

Men vad kan zicker vara, som sägs rädda oss kvinnor för att vi nu kan bli kvitt de versalförsedda “Blus- och Kjolfördärvande” nålarna?

Är det något man har har när man syr?
Är det något man har när man syr?

UPPDATERING: Översättarhelena tror att denna zicker har en kjol- och blushållande funktion när kläderna sitter på kroppen – så att de inte ska glida isär så att kvinnan råkar visa hud. Och att de funkar som strumpebandshållare – vilket jag tycker stämmer med utseendet. (Man pluppar i pluppen i det runda hålet och drar ner pluppen i skåran så att den sitter. Och tyget ligger emellan.) Agneta tror att det handlar om tryckknappar. Hur som helst är det först nu som jag ser att damen med den jättelika zickern ju står som Frihetsgudinnan.

Tydligen hade man 1914 vanvettiga problem med tryckknapparna som inte stod rycken. Den senaste nyheten var tryckknappen Prym’s Parforce som fjädrade i sidled och öppnade sig nedåt. Jag vill ha!

Och som "sluter mycket noggrannt (!) till".
Och som “sluter mycket noggrannt (!) till”.
Men som de bar sig åt, de väldigt storhänta männen för 97 år sedan!
Men som de bar sig åt, de väldigt storhänta männen för 97 år sedan!

Det vimlar av tandpulver, tryckkokare, styrkemedel och slemlösare samt tvålar som lovar underverk, ungdomlig skönhet, frihet från underlivslidande och mjällfritt hår i flätor. Än en gång: precis som idag.

Livmoderspegel, jahaja.
Livmoderspegel, jahaja.

UPPDATERING: Stor förvirring råder: vad är “Noliberpulver” som kostar 5 kr per ask och som man ska spruta in när man har problem i livmodern? Är det en felstavning? Eller vad?

Och så var det det här med magen. Ujuj, inte ens magarna mådde bättre dåförtiden.

Och si på tusan: Kronans droghandel som vi ju har fått tillbaka nu på senare tid!
Och si på tusan: Kronans droghandel som vi ju har fått tillbaka nu på senare tid!

Ett prisbelönt avföringsmedel! Som dessutom skyddar mot magsjukdomar! (Men det finns bot mot allt: koka dig bara en laxermarmelad på bl.a. plommon, fikon och sirap.)

Fast allra värst måste det ändå ha varit för alla tunnåriga män, som smetade in sig med hårvatten innehållande radium:

Till och med kungen använde’t!
Till och med kungen använde’t, tydligen. Funkade ju sådär.

Så är det alltså. Bjud hem mig utan att vara ett dugg nervös för det eftersom jag är både stökig och slarvig – men göm för tusan hakar alla hundra år gamla tidningar om ni vill att jag ska konversera för då … nämen kolla! Sicket lurendrejeri – man får inte alls gratis skor!

... ty ett par skor, behandlade med Nobless räcker lika länge som två par, till hvilka man användt dålig skocréme.
”… ty ett par skor, behandlade med Nobless räcker lika länge som två par, till hvilka man användt dålig skocréme.”

Felstavade ord, felvända fnuttar, månadernas namn med versaler och uppånervända citattecken; språkpolisen skrattar av pur korrglädje! (För även om hundra år kommer mina skrivregelskunskaper att behövas!)

Share
36 kommentarer