Hoppa till innehåll

Etikett: dåtid

Patentmakarens framtidstankar

För 17 år sedan – 2006 – bloggade jag om framtiden. (Okej, jag tror att jag har bloggat om framtidstankar varje år sedan tidernas begynnelse.) Just 2006 skådade jag in i framtiden för att se vad som skulle kunna finnas på inne- respektive utelistan år 2008. Jag skrev:

Töntigt 2008
motorgräsklippare
kläder som med flit är för små och trasiga
silikoninplantat, var de än må sitta
mosaik
luftkuddar i gympaskor
hårborttagning

Coolt 2008
bönder
muskler som faktiskt används
hatt
mjölkleverans per pipeline
gula ögonfransar
Beppe Wolgers

Man anar att mina egna preferenser (utom ögonfransarna) lyser igenom. Att mosaik inte skulle vara coolt var förmodligen blott ett utslag av avundsjuka, eftersom jag i brist på mosaik har skrivit ut vackra mosaikbilder, laminerat dem och satt upp ovanför handfatet.

Vad jag inte anade 2006 var att världen skulle vändas uppåner i januari 2007, när Steve Jobs berättade om den nya mobiltelefonen Iphone. För man kan faktiskt inte veta vad man inte vet och inte veta att man saknar uppfinningen som inte är uppfunnen. Jag har en polare som innehar rekordet i antal patent i Sverige – men inte ens han kan ju skåda in i framtiden. Eller kan han det?

Så … vad vet vi om dagens nuläge 2023? Förutom att det är krig, vet vi att politiker i största allmänhet inte är som Tage Erlander eller Thorbjörn Fälldin och att influencersarna har ett obegripligt starkt grepp om allt som har med skönhet och status att göra. Tänk om jag skulle be AI göra en bild på Tage Erlander eller Thorbjörn Fälldin som influencers!

Mäh. Båda ser ju ut som Ulf Brunnberg. (Bild: AI.)

Nu ska jag göra en deppig lista om samtidens trubbel för att se om jag sekunden senare kan göra en uppiggande lista om framtidstro.

Bedrägerier:
Jag blev ju av med 1 000 kr när en bedragare bedrog mig. Men en av våra bloggkommentatöser blev av med alla sina smycken och 51 000 när en ”polis” utgav sig för att rädda henne häromdagen. Och igår drogs 500 kr från mitt konto av ett företag som hävdade att jag hade anmält mig som VIP-medlem hos dem. Enda sättet att förhindra framtida dragningar var att spärra kortet, så nu går jag omkring med prasslande sedlar i fickorna som 1982 eller nåt.

Reklam, reklam, reklam:
Vart jag mig i världen vänder, vill någon sälja nåt till mig.

Stölder:
Allt stjäls. Just nu hörde jag att tre kompisar har fått sina prylar stulna på gym. Bovarna bara går rakt in, bryter upp hänglåsen och tar allt de hittar. Precis som 2008!

Nääääää, den där negativa listan blir alldeles för eländig för att vi ska orka grotta oss ner i den mer. Jag frågar min uppfinnarpolare och se om han kan skåda framtiden! (Jag är i fetstil nedan.)

– Hallå Bengt Lindoff! Vad tror du händer i den närmaste framtiden för oss normala människor som inte utmärker oss på nåt sätt egentligen? Slänger vi mobilerna och installerar analoga telefoner (det går väl inte) och slutar vi handla på nätet för att vi alla blir lurade hela tiden? 
– Vi går mot mer polarisering … Vi kommer att leva i våra egna filterbubblor där vi tillsammans med AI och de smarta algoritmerna ser till att vi får vår egen världsbild bekräftad – även när det gäller kunskap. Det är enklare än någonsin få allt serverat; man behöver inte anstränga sig för att lära sig något. Konkret kunskap & bildning kommer enbart att vara aktuellt för en ”liten grupp som orkar”. Resten frågar Youtube när de behöver svar. (Om de inte är uppkopplade eller är strandsatta på en öde ö kan de alltså inte lösa några problem, för de har inte kunskap.)

– Men Bengt, detta med att vi hela tiden är uppkopplade – kommer vi att fortsätta att tala om för alla vad vi gör hela dagarna via sociala medier?
– Ja, fast ännu mer … I ett samhälle där allt man gör loggas via appar, fingeravtryck, dna-spår, övervakningskameror och AI, kommer det att vara ”osynlig en stund” att vara en exklusivitet som man betalar dyrt för. Kanske handlar det om zoner där man är avskärmad från all radiokontakt på nåt sätt, kanske med störutrustning eller en lokal 100 meter under jord?

– Och min favoritgrej då: teleportering?
– Nja. Men om man tar på sig ”dark side-glasögon”, kommer man att kunna göra en ”Ninni i Mumindalen” och alltså bli osynlig med fejkad identitet, fejkat dna och nån annans fingeravtryck. Tänk dig variabla dna-spår som ändras slumpmässigt på dagsbasis!

– Suck. 
– Och människor kommer snart att tycka att det är helt naturligt, precis som vi efter ett år tyckte att det var normalt att isoleras under pandemin. Människan är fantastiskt anpassningsbar! 🙂

Ack. Det var bättre förr, runt 1978. För då var jag basketcoach för lille tioårige Bengt Lindoff som inte alls var uppfinnare eller två meter lång utan bara ett barn som ville lära sig dribbla.

Men vänta nu, jag skulle ju vara positiv! Hjälp mig, AI, gör en bild på sånt som jag gillar!

AI:n försökte verkligen pigga upp mig. Oh, till och med en liten vinflaska – som jag inte alls bad om!

Positivism-Lotten levererar:

Barn
Barnen är bra. Barnbarnen också.
Bollar
Bollar är bra. Särskilt basketbollar.
Böcker
Böcker är bra. Fast ofta är de skitdåliga, förstås.
Blommor
Blommor piggar ju upp, sägs det!
Telefonen

Mobiltelefonen funkar fortfarande rätt bra sedan 2007.
Musik
Ja! Kolla på det här! Det är en låt som Paul McCartney började spela in i december 1980, men så blev John mördad och då kom han av sig lite. Videon är nog inspelad 1982, och den inleds så förtjusande med ”Here, There and Everywhere” innan den övergår i ”Wanderlust”.

Njut av allt, men särskilt Ringo!

Man kan som sagt inte veta vad man inte vet. Så nu får vi fokusera på det vi faktiskt vet istället. Den 1 dec kl 06.00 börjar min Lilla Julkalender och tröjtryckeriet kommer att leverera konstverken om tio dagar!

Share
17 kommentarer

Längtan efter analogt?

Igår träffade jag en kompis i baskethallen, och ifrågasatte klocklaget klockslaget för hans närvaro:

– Men, sa jag, vad gör du här så sent på kvällen?
– Gah. Letar efter hörlurarna.

Han höll upp ett tomt plastfodral, och förklarade att antingen är fodralet borta, eller så är hörlurarna det. Han hade efter kvällsmaten kört till baskethallen för att leta, och kände att det var ett himla slöseri med kraft och tid. Jag föreslog en återgång till forna tiders öronmuffar med spiralsladd à la dialogtelefon, vilket ju var drygt och onödigt av mig – för vem vill väl vara bakåtsträvare (bakåtströvare kan vi väl kalla detta?) vad gäller teknisk utveckling?

Såna här gamla, klumpiga som man inte kan tappa bort borde man ju ha. Eller inte.
unsplash Nidheesh Kavalan
Pyttesmå är de numera. Men om man tejpar fast ett snöre och knyter fast dem i örhänget kanske? (Foto: Nidheesh Kavalan, Unsplash.)

Tidigare under dagen var det en kollega på SFI som svor över ännu en parkeringsapp, någon som fick ringa på IT-avdelningen eftersom datorn dog, och jag själv som fick stryka kopieringsmaskinen medhårs och gulla med den eftersom touch-skärmen flimrade som en gammal tv-apparat.

– Vad gör jag nu? sa jag till vaktmästaren.
– Norsk omstart, sa han och slet brutalt ur nätkontakten och räknade till 25 innan han satte in den igen.

Det funkade förstås.

Många av SFI-lärarna har utomsvenskt ursprung, och de berättar hur digitaliseringen inte alls har kommit lika långt hos deras föräldrar i hemlandet. Så här låter det i fikarummet när de talar om kontanter som gamla släktingar utomlands hanterar på ett annat sätt än här i Sverige.

– Pengar i madrassen!
– Nej, huvudkudden!
– Alla stora sedlar i instoppade i bokhyllan!
– Småsedlarna i skorna på dagen!
– Kolla, jag hitta en 200-lapp i fickan!
– Va, får jag se hur den ser ut?!

Strunta i Riksbankens små sifferbubblor och kolla hur baksidan ser ut! Har jag inget minne av! När höll jag senast i en peng?

Så … vad tror ni om den digitala frammarschen, som jag har hyllat sedan min första Mac-upplevelse 1986? AI och appar, digitalt duttelidutt, sociala medier och stegräknare och inloggningarnas inloggningar …

Själv har jag börjat (är det åldern?) att fantisera om att köpa hönor, designa en bil med fönsteröppningsvev och att uppfinna en tv som har stora, klumpiga knappar som säger KADONK när man med sina muskler trycker på dem.Eller så går jag åt andra hållet och önskar mig de digitala uppfinningarna som saknas?

  1. Är maten dålig-appen som fungerar på bakterienivå.
  2. En till 100 % pålitlig mojäng som enbart presenterar hantverkare som kommer när de ska med alla verktyg i bilen.
  3. Hem-röntgen för dagliga statusuppdateringar i knäregionen.
  4. Betala-räkningarna-Siri som är röststyrd: ”Hej Siri, betala den där vägtullsavgiften som jag har förträngt sedan i höstas och vars avi jag inte kan hitta.”

På samma sätt skulle en söka-jobb-Siri lyda om jag sa: ”Hej Siri, sök jobbet på Volvo Construction Equipment Customer Center, men ge mig bara feedback om jag blir kallad till intervju.” Det skulle säkert funka eftersom alla företag med självaktning idag låter en dator läsa av alla ansökningar i jakt på i förväg listade nyckelord. De ansökningar som direkt åker ner i dokumentförstöraren pga. brist på dessa ord, får ett automatgenererat mejl om att tjänsten har tillsatts, medan resten sållas genom ännu en datorgenomläsning. Nu kom jag på en till!

5. Pojken med guldbyxorna-appen som är en digital ficka som man stoppar in i sin egen.

Fotnot:
Jag vill inte jobba på Volvo Construction Equipment Customer Center, men har förstås sökt sådana jobb ändå. Puh! Sicken tur att jag inte visste att jag skulle proppa in nyckelorden i mitt cv!

Share
33 kommentarer

Valborg Ulrichs varma mjölk och mysko släkt

I dessa moderna tider med Teslauppfinningar, apphysteri, förenklingsiver och allmän totaldigitalisering, måste vi blicka faktiskt ibland tillbaka till forna tiders lika omvälvande nyheter.

I give you härmed 1902 års varmmjölksautomat!

Men vad är det för sopprot till fotograf? Man ser ju inget! (Ur ”Oscar II och hans tid” av Erik Lindorm.)

Här fastnade jag på ordet varmmjölksautomat. Hm, varm korvgubbe-syndromet liksom. Varm mjölk-automat kanske? Nä. Vi kör på varmmjölksautomat. Men hur såg den ut? Aha!

Man ser till och med hur det ångar! Bildkälla.

Mjölkautomaterna, som var en strålande succé till en början, uppfanns av Valborg Ulrich. Hon kallas i alla texter för en ”ung kvinna”, men den uppfinnande Varmmjölks-Valborg föddes faktiskt 1867, så purung var hon väl ändå inte. Hon beskrev hur idén uppkom på detta vis i SvD, där jag inte alls begriper vad det betyder att man är ”på automat”:

– Jag hörde talas om stackars uslingar, som söpo, därför att de fröso, och så var jag själv på den tiden på automat, och därvid fick jag idén. Märkvärdigare var det inte. Men det väckte ju väldig uppmärksamhet på den tiden – ingen hade någonsin hört talas om något dylikt. Jag fick brev från alla möjliga håll, från Holland och Schweiz och ända från Australien, där man ville höra närmare detaljer om saken. Det var förresten en ganska ansträngande tid medan det höll på; ofta väcktes jag mitt i natten av telefon, och då var det något mankemang med en apparat vid Slussen och jag fick lov att ta på mig för att gå ut och klara upp. Och när jag så hade kommit hem och i säng, så kunde det ringa igen och då var det en apparat vid Hötorget som krånglade – ja, då fick jag gå upp igen, förstås!

Uppdatering!

Ami i kommentatorsbåset vet besked!

”När man är på ’automat’ är man på en automatrestaurang. Självservering á la sekelskifte.”

Puh! Slut på uppdatering!

Automatäventyret med den varma mjölken och slitet på nätterna orkade hon hålla på med i tre år. Frälsningsarmén köpte konceptet 1905, och misskötte automaterna raskt såpass att alla skrotades inom ett år.

Men varför är hon så svår att hitta i de googliska rullorna? Vem var hon, denna Valborg Ulrich? Jag letar, och jag letar. Och finner ett virrvarr av Torsslowar, Ulrichar och Varlborgar.

Det var en gång en skådespelare som hette Ulrik Torsslow. Hans dotter (som kanske hette Valborg) gifte sig förmodligen med professor Axel Ulrich, som (förutom Ling dårå) var den svenska gymnastikens fader, och dessa två blev förmodligen föräldrar till vår Valborg. Det hela är ytterst förvirrande, för det verkar som om hon hade en kusin som också hette Valborg eller Valfrid, men Moberg i efternamn. Och i SvD:s hyllningsartikel till Mjölk-Valborg när hon fyller 50 år 1917, är det ännu konstigare.

”Sondotter till den store skådespelaren Torsslow – hennes far var den kände professor Axel Ulrich …”

Om Valborg är sondotter till skådespelaren Torsslow och dotter till Axel, är ju Axel antingen son till skådespelaren eller så har skådespelarens son fått barn med Axel.

Men när hon dör 1956, heter pappan plötsligt Sigfrid och mamman ”Valborg Torsslow”, som enligt vissa källor är en helt annan person (kusinen?) som är gift med den där Moberg.

Nej, jag får ingen rätsida på det här. Hade hon då några barn?

Inga krusiduller.

Nej, hon var visst fröken till sin död. Titta, hon verkar ha haft en Selma Lagerlöfliknande lösning på partnerlivet.

Ur en hyllningstext av Elin Wägner i DN på 1920-talet.

Men det var ju inte alls släktskapet jag var intresserad av inledningsvis, sicket virrvarr. Här är en tydlig bild på en av mjölkautomaterna för uslingarna! Men … vad är det för spöke till höger?

Darth Vader? (Källa: ”Stockholmsliv i Anton Blombergs bilder 1893–1914”.)
Share
27 kommentarer

Att sakta gå (hem) genom stan – då och nu

Jag hittade häromdagen en vacker text från sommaren 1940 – ”En dag i Stockholm” av Ven Nyberg (1898–1986), som i Publicistklubbens porträttmatrikel ser ut lite som en filmstjärna, lite som Astrid Lindgren.

Ven Nybergs text beskriver dels en svunnen tid, dels svunna tankesätt och dito yrken:

”Dagen börjar som vanligt, men vid vilken tid dagen börjar i en stor stad är svårt att säga. Klockan fem på morgonen, när spårvagnen fylls av fabrikernas och verkstädernas morgontidiga arbetare på väg till arbetsplatsen? Men det är många som redan börjat sin arbetsdag då. Dröjer man sig kvar vid en skrivmaskin i Klarakvarteret till fram på småtimmarna, så hinner tidningsbuden med tomma väskor marschera upp till sitt dagsverk för att hämta de trycksvärtsfuktiga blad, som pressarna med mullrande dån levererat. Och kontorsstäderskan har gläntat på dörren med en hemlig önskan att få sopa ut den senfärdiga skribenten. På gatan svänger renhållningsarbetaren sin kvast med en mer tydligt visad tendens att sopa bort vandraren, som skräpar på trottoaren så dags.”

Därför tänkte jag i morse kl 07:45 när jag gick 300 meter längs den mystiska Hagagatan att jag skulle uppleva stan genom en nyfiken besökares ögon … och min mobil.

Dagen började när jag i en hotellsäng blev väckt av att hantverkarna på en våning under började spika på sekunden klockan 07. Under hotellfrukostens spisande valde vi nyvakna i tystnad mellan mer kaffe eller te och kanske en varm croissant, strax efter den inte alldeles lyckade äggröran äggstanningen.

Pulverblärk.

Solen hade svårt att få strålarna att nå ända fram till barn- och föräldramyllret mellan husen, trots att just Hagagatan är en ovanligt bred gata i Vasastan.

Just här var det kanske inte på grund av husen som solen hade svårt att nå fram, nej. Men se så väldigt bred Hagagatan är. Vaar hittar jag mer inforrmation och gamla bilder?
Varför gör Hagagatan en knyck?
Knycken söderifrån. Mycket underligt.

Min promenad gock motströms mot skolan som ligger på Vanadisvägen. Alla barn gick ända upp i tonåren med varsin förälder och ingen cyklade. Intet skoklapper hördes – alla smög fram på gummisulor. Det fanns många parkerade cyklar i kvarteret – en ny bekant var för mig de gröna EU-cyklarna som till skillnad från de privata inte var fastlåsta i stationära stolpar och staket.

EU-cyklar, som kan liknas vid bortslängt glasspapper eller tappade vantar.
Älskade cyklar, nogsamt fastlåsta i första bästa någorlunda stationära pinne eller cementklump.

Hur kommer vi att minnas denna septembermorgon? Som en av alla andra, eller så märkt av den tid vi lever i att den framstår som en absurditet i framtiden? Vilka tidstecken kommer vi att häpnas över och förundrat kommentera?

Och vilka kommer vi att t.ex. år 2087 feltolka bortitok? Så här:

Tipp-tapp, tipp-tapp smyger parkeringsvakterna 2018 omkring i gäng om fyra för att garantera varandras säkerhet eftersom de ska bötfälla även cykelägare.
Citroëns 2CV-modell från mitten av 1960-talet är 2018 fortfarande en mycket vanlig bil i Stockholm.
År 2018 slåss två olika avfallsföretag om soporna eftersom det är brist på sådana. Rebeller täcker samtidigt över vägskyltar med svartasopsäckar för att inte locka till sophantering.
En inte helt ovanlig syn är 2018 dessa brutalt uppdragna stolpar – cykelägarna drar sig inte för något när de har tappat cykelnyckeln.

Nej, nu ska jag inte fara med osanning och hitta på – naturligtvis kommer alla att år 2087 vara allmänbildade och upplysta såpass att de vet att källkristiskt granska alla påståenden!


Här kommer nu en bonusbild på Ven Nyberg och hennes man Stig Blomberg vid Kungsholms strand 1936.

Stig Blomberg (1901–70) knep faktiskt en bronsmedalj i Berlin-OS i grenen ”konst”.

Fotnot:

En annan text från 1927: ”Det Stockholm som kommer”.
Jättemånga understreckare som är öppna för läsning, hur lite man än prenumererar: ”Under strecket 100 år”.

Share
35 kommentarer

”Resten av Sverige” på tv

SVT visar nu en dokumentär i tre avsnitt, och första avsnittet kan man se här. Jag är otroligt fascinerad av innehållet.

potidholmbild
Programledaren Po Tidholm i något som liknar Upplands busskurer.

Programmet handlar om hur nästan alla vill bo i storstäderna och att det till viss del beror status och coolness och att det de facto är där jobben finns, samtidigt som alla vill njuta av naturen och åka på semester till stugan i skogsbrynet eller till avfolkade bygder där det kanske finns spöken.

vargbrannan
Ett öde hus i Sollefteå kommun. (Bildlån härifrån.)

Samtidigt som det i Sverige även finns områden som Stöttingfjället – stort som Sörmland – där blott 400 människor bor och där det inte ens finns någon affär eller en enda liten skola …

stottingfj
Här ligger Stöttingfjället. (Bild ur programmet.)

Lagom till att man kan se ”Resten av Sverige” skriver SVT i en nyhet att man i Norge alls inte avfolkar landsbygden som i Sverige – och att det faktiskt inte alls har med den förnicklade oljan att göra. I Norge uppmuntras invånarna att bosätta sig i obygden (mitt ordval, och ett ord valt med kärlek och solsken i blick) och norska skattesubventioner underlättar för alla som vill driva företag utanför storstäderna.

Att jag blir så engagerad när det gäller detta beror nog på att jag

  • har bott i Luleå och åkt till massa avkrokar för att spela basket (nu pratar vi sent 1970-tal)
  • har föreläst i Sollefteå, där vi kom att prata om de döende byarna utanför stan
  • känner massa stockholmare som bara klagar och klagar på hur svårt och dyrt allt är
  • kan på tok för lite i ämnet.

När vi spelade matcher i Tärendö runt 1978, bodde ungefär 700 människor där. Alla Tärendö-spelare sköt avigt eftersom alla hade haft en och samma coach, som ju sköt avigt. Men vi förlorade oftast mot dem. I Överkalix bodde drygt 1 000 personer och där var det lika illa; de spelade inte som vi, och vi förlorade oftast. I Haparanda bodde hela 5 000, men dem vann vi mot.

hokenbjorks_1979
Höken Björks i Luleå 1979.

Ni hör – min upplevelse är starkt baserad på basketlagets vinster och förluster och jag funderade då inte nämnvärt på varför våra motståndare bodde där de bodde och inte med oss i Luleå, där vi och nästan 50 000 andra bodde.

Men visst, hörni, känner ni också storstadsbor som längtar bort från månadskortet, den timslånga pendlingen, bostadspriserna och ovanpågrannen?

sthlmcntral1928
Trevlig bild från Centralen 1928.

Fast om storstadsborna flyttar till Stöttingfjället ökar förstås skatten med 5 kr per intjänad hundralapp, och då får man ju inte ens njuta av affär, skola eller något annat som man skulle kunna tänka sig att skatten vanligtvis går till.

Uppdatering
En spaning bara – av de intervjuade personerna sitter några hemma i vardagsrumssoffan medan andra sitter vid furuköksbordet. Och några sitter nästan inne i sina bokhyllor.

bok3
Böcker och boktravar.
bok2
Många böcker blire.
bok1
Böcker och pärmar!
bok4
En helsickes massa böcker.
Share
57 kommentarer

När jag reste till nutiden

timetravelFilmer om tidsresenärer som hamnar i framtiden eller livstidsfångar som släpps ut efter 4o år har väldigt intressanta scener där den ovetande stöter på moderna uppfinningar eller livsstilsförändringar.

– Hjälp! Tåget i filmen kör ju rakt emot mig!
– Din dator får plats på skrivbordet?
– Hela datorn i en liten väska?
– HELA DATORN I FICKAN?
– Så om jag vrider på den här ratten kommer vatten ut ur hålet?
Varför får jag inte röka i flygplanet?

Och nu ska ni få höra när jag inte reste till framtiden utan hamnade i nutiden. Jag har nämligen kört en modern bil!

Jaja, det är bara en hyrd minibuss som vi fyllde. Men det var alldeles fantastiskt. Bredvid mig satt en modern människa, 30 år yngre än jag, och förklarade hur bilar fungerar 2016. Jag, jag bara tjoade banaliteter som vore jag en femåring.

– Det står ECO här med gröna bokstäver! Vad betyder det?
– Ja, tryck på den knappen så kör bilen mer bränslesnålt.
– Vaff… hur vet bilden hur man sparar bensin?
– Long story. Kolla nu här på gps:en – man får köra i 100 km/h och …
– Men gps är väl vägbeskrivningar och kartor, hur kan den se hastighetsbegränsningen?
– Nu kör du ju i 100, så tryck ner den där knappen och släpp pedalen, så kör bilen i 100 av sig själv.
– NEJ! Va? Men då förlorar jag ju kontrollen!
– Neeeej.
– Och så kommer jag att somna för att jag inte behöver koncentrera mig på högerfoten!
– Neeej.

pekka3Och så fortsatte det. Om vi närmade oss en fartkamera började det tuta inne i bilen. Om jag körde väldigt mycket för fort (sorry, men det hände bara en gång), började det pipa jättemycket i mina öron (och i bilen) och med en enkel tryckknappning kunde jag få bilen att skjuta fart av sig själv!

– Kolla nu, ser du den där symbolen? Nej där, på instrumentpanelen.
– Det ser ut som en pistill i en mortel.
– Jahaaa, men det betyder att du har fel växel.
– Fast motorn låter ju helt okej?
– Hm. Jag tror inte att du hör motorn så bra med musiken och allt babbel i bilen.
– Åh. Okej.

pekk2Jag fnissade, ooooade och ahaaaaade och visste inte till mig av körabilförtjusning.

– MEN NU ÄR BILEN DUM!
– Vad menar du?
– Den där pistillmorteln säger att jag ska växla upp, men jag ligger redan i femman.
– Du ska växla till sexan.
– Hfffhhhhfffn … jag ska vaaaaad sa du …? Sex?

Ja, skratta ni. Jag har aldrig ägt eller kört en bil som har varit yngre än 15 år, och om inte någon okänd rik faster testamenterar sitt slott i Versailles till mig, kommer jag heller aldrig att göra det.

pekka4

Så … nästa gång jag under ordnade förhållanden får köra en bil från 2016 (alltså runt år 2031), kan ni räkna med att jag vet precis hur man växlar till sexan!

pekka1

Fotnot:
De fina trafiksymboltolkningarna skapade Pekka Langer i ”Endast för tjänstebruk” 1955.

Share
85 kommentarer

Tolvskillingen i Oskarshamn

Skärmavbild 2015-10-15 kl. 17.13.39På samma sätt som jag som liten bara accepterade att ”en kvarting” var ett halvt helrör och därmed trots namnet ju var det inte alls kvartiga 37,5 cl, ryckte jag på axlarna när mina farföräldrar mumlade ”tolvskilling” om den inte alls tolviga 25-öringen som i rättvisans namn ju borde ha hetat ”kvarting”.

Nu vet jag bättre. En kvarting var från början en kvarts stop och alltså nästan 33 cl. Då är det värre med tolvskillingen, för den är krångligare att förklara …

Vips, befinner vi oss i Sverige i början av 1800-talet. En tolvskilling som då utges av Riksgäldskontoret (”12 skilling riksgälds”) motsvarar åtta skilling som utges av Riksens Ständers Bank (”8 skilling banko”). Verkligen jättepraktiskt.

Följaktligen kallades åttaskillingssedeln av folk och fä samt pöbeln naturligtvis för tolvskilling. Nu citerar jag NE:

Vid decimalsystemets införande 1855 blev 1 riksdaler riksmynt=100 öre. Eftersom det tidigare gått 48 skilling på 1 riksdaler riksgälds kom 12 skilling att motsvaras av 25 öre. Vid inväxlingen 1873 var 1 riksdaler riksmynt likvärdigt med 1 krona och därför användes benämningen tolvskilling på 25-öringen långt in på 1900-talet.

Solklart.

Och hur mycket kunde man då t.ex. 1810 köpa för 12 skilling banko eller 8 skilling riksgälds? Jättemycket – det motsvaras av 1 300 kr 2015!

Nu är jag ju på väg hem från en liten småländsk föreläsningsturné i Oskarshamn, så varför yrar jag om tolvskillingar istället för att berätta om Liljeholmens ljus eller …

doderhult
… nakna rekryter?

Lugn, det kommer. Oskarshamn ligger vid Döderhultsviken i norra Kalmarsund, och är alltså Axel Robert Peterssons – Döderhultarns – domäner. Precis som det där med kvarting och tolvskilling, har jag bara tänkt på Döderhultarn (1868—1925) med en liten obekymrad gäspning. Jodå, han karvade i trä som Emil i Lönneberga. Jodå, det är finfina träskulpturer. Jodå, han var begåvad. Men gäääsp, basket är roligare och förresten känner jag mig lite hungrig.

Liksom.

doderhult_2
Men se, där ligger ju Döderhultarn som en annan döing. (Med snusdosan på magen.)

Den unge Axels passion var alltså träsnideri. Inledningsvis karvade han och avslutade som alla andra snidare med ett himla sandpapprande, men han trivdes inte med finliret. Han lyckades med sin egen stil skapa sig ett namn i Oskarshamn och sålde smågubbarna för 25 öre styck:

– Fin gubbe. Vad ska han ha för den? sa kunderna.
– Tja, vi säger väl en tolvskilling? svarade Axel alltid.

Och vips, kallades han för ”Tolvskillingen”. Det där 25-öringarna blev man ju inte fet på (eftersom 25 öre motsvarar runt 20 kronor idag), men han var glad ändå. Och poppis bland brudarna – en riktig Don Juan, sägs det.

beundrarinna
Ett av alla brev som Döderhultarn lämnade efter sig. ”Möt mig i afton på översta terassen kl. 9.”
doderhult_rock
Ja, såhär slits överrocken när man sitter och arbetar i den för att hålla värmen i den kalla stugan.
brev_love
Kärleksbrev från 1912. ”I tack kysser jag Dina ögon, Din mun och Ditt goda hjärta – ja Du förstår att hjärtat kysser jag på den fläck där jag hör det klappa.”

Först runt 1909 blev Döderhultarn mer känd i vidare kretsar. Det var bl.a. Hasse Z (Kar de Mummas pappa) som blev förtjust i gubbarna och som beställde ett gäng.

hassezbrev
Här tackar Hasse Z för den utmärkta gåvan och talar om att han på onsdag ska göra nåt med de andra gubbarna. (Nej, inte alls. Annika i kommentatorbåset har klurat: ”Bäste Broder. Mitt hjärtliga tack för den utmärkta gåvan. Har gett Nord. Bokh. order att hämta de andra gubbarna. Hälsning! Din tillgivne Hasse Z”)
argtbrev
Oj, här är det någon som är ilsken. Om inte Axel hämtar sina saker före den 1 oktober (med versal!) så kommer sakerna att lyftas ut på gatan och förmodligen kommer även en poliskonstapel att tillkallas!
matilda
Så här såg det ut i Döderhultarns verkstad. Kvinnan kan vara en viss Mathilda, som födde två barn som hette stor-Axel och Lill-Axel, men det var visst inte riktigt klarlagt om Axel Pettersson var far till båda. Mathilda dog 1977, 103 år gammal.

Med detta sagt ber jag Döderhultarn om ursäkt för mitt tidigare ointresse och mina banala gäspningar. Döderhultarmuseet i Oskarshamn är jättefint och både de nakna och de påklädda gubbarna och gummorna är oerhört uttrycksfulla, så tillyxade de är.

Hej Oskarshamn … det var visst en sak till …

museum
Pssssst! Museum har ingen fnutt, museer ska heller inte ha det. Dsssssst!

Läs gärna Hasse Z:s egen redogörelse för hur han upptäckte Döderhultarn. Ett litet utdrag:

”Han åt middag hos mig. Ärter och fläsk. Mitt under middagen gick han ifrån bordet och satte sig i en soffa, fortsättande att tala om allt mellan himmel och jord.

Jag tänkte: det är hans sätt att äta middag. Jag gick efter honom med tallriken och satte den på ett litet bord framför honom. Om en stund återvände han till vårt bord och då fick jag upp och flytta tallriken igen. På det viset promenerade vi fyra fem gånger fram och tillbaka mellan middagsbordet och soffan. Det var en mycket livlig middag. Men glad och underhållande.”

Om man är på det humöret, kan man även läsa om hur Kar de Mumma lyckades göra en Döderhultarhäst låghalt.

Share
42 kommentarer

Och här begår jag helgerån

Jomensåatt. En annan åker ju till Lilla Hyttnäs i Sundborn och sover i Carl Larssons säng då och då.

Där! Precis där!
Där! Precis där!

Fast Karins är skönare.

Det är den gröna sängen till höger som är Karins. Svår att bädda, dock.
Det är den gröna sängen till höger som är Karins. Svår att bädda, dock.

Och nu när turisterna dräller in i ottan måste man ju gå upp för att bädda och städa undan efter sig, så då är det mycket bättre att ligga i Gökrummet. Nej, förlåt, Duvslaget heter det – ett av alla rum som turisterna inte får komma in i.

Just nuuuu ligger jag i den högra sängen.
Just nuuuu ligger jag i den högra sängen.

Det är en fantastiskt underbar känsla att gå omkring i de vackra rummen och klämma och känna på dåtiden. Jag följde idag med fingrarna i de inkarvade namnen i skåpsängen, där både Selma Lagerlöf och prins Eugen har sovit. (Om än inte samtidigt.) Jag åt mat vid samma bord som en gång Carl och Karin åt mat och klämde och kände på alla detaljer som även de klämde och kände på. Det är verkligen som att äntligen få resa i tiden och uppleva 1913 … på låtsas. Jag njuter som aldrig förr och tänker att jag ska åka hem och måla allt grönt och orange hemma.

Carl Larssons barnbarnsbarn Pontus, som är den som låter oss bo här ibland, berättade att hans mammas kusiner en gång stod och fäktade med några sablar inne i Carls ateljé – och då råkade skära en tavla rätt itu. Swooosch, bara – för även om det här är ett museum, får man gå omkring och pilla och greja och sitta och ligga och sova.

Och begå ett litet helgerån.
Och begå ett litet helgerån.
Share
84 kommentarer

Dåtid, historiegeneraliseringar och ägg i vattenglas

Den otroligt imponerande ägghyllan på Hallwylska palatset.
Den otroligt imponerande ägghyllan på Hallwylska palatset.

Det verkar som om jag har snöat in lite på dåtid, nostalgi, minnen och forna tiders ljuvligheter. Jag triggades nog av ett inlägg på en blogg, där jag inte kände igen mig. (Man kan visserligen hävda att jag inte var med på 1930- och 40-talen och att jag därför kanske skulle ta och knipa igen och prata om mitt 1970-tal istället.)

Det jag läste är skrivet av Carin, som föddes 1930. Eftersom min föräldrar är födda under väldigt skilda förhållanden 1936 (mamma i Stockholm) respektive 1937 (pappa i Luleå), kanske de skulle kunna bidra lite och lindra min förvirring, tänkte jag. Och så frågade jag dem – och andra i min närhet som kanske skulle kunna minnas hur det var. Ur Carins blogg:

”Alla visste under min uppväxttid att flickor var mindre begåvade än pojkar. Detta berodde på att de hade mindre huvud och borde därför avrådas från att studera matematik och fysik. Det vanliga var att skolpojkarna lärde sig de långa och svårstavade orden addition, subtraktion och multiplikation. I den skola jag gick var det förbjudet för en flicka att använda dessa ord. Vi måste säga lägga ihop, ta bort och gångra.”

Ingen av dem som jag har frågat har hört talas om sådana här dumheter. (Observera nu att det inte är Carins minne av det hela jag kallar dumheter.)

”Alla barn delades in i två grupper, äkta och oäkta.”

Min mamma kommenterar att någon sådan här indelning inte fanns där hon bodde: ”Alla barn som hade tillräckligt höga betyg kom in i läroverket efter 4:e klass i folkskolan, oberoende av om de var födda inom eller utanför äktenskapet.”

”C-barnen var mörka och hade svårt för att lära sig katekesen utantill. De var i riskzonen för att bli steriliserade.”

lillakatekesen

Min mamma säger: ”Katekes? Jag har inte varit i närheten av en sådan och gick i skolan under sju år på 40-talet.” (Tvångssteriliseringen existerade tyvärr, men hade inte med katekesen att göra.)

”Samhället och skolan har gradvist förändrats. I slutet av 1940-talet försvann katekesen från skolundervisningen och knappt 20 år senare berätta Lill-Babs i TV hur det var att leva som ogift mor och ha ett oäkta barn. Sedan konstaterade psykologer att huvudets storlek inte hade något med intelligens att göra. En flicka med ett litet huvud kunde mycket väl vara bäst i klassen i matematik.”

Frenologin var som populärast på 17- och 1800-talen och att psykologer skulle dröja till 1960- eller 70-talet med att förkasta denna idé, är helt enkelt ett missförstånd.

(Carin minns även veckotidningen Allers, när hon gipsades och ena benet blev kortare och förklarar sin kutrygg.)



vattenägg

Jag har länge försökt få mina föräldrar att blogga om ditt och datt, men framför allt om sin barndom – mycket för att vi vår en sannare bild av hur det var förr om fler skriver ner sina minnen. Min svärmor bloggar, men mina föräldrar är hopplösa.

Skärmavbild 2013-02-10 kl. 13.02.07

Dock har jag fått dem att mejla minnen till mig – och nu kommer vi till äggen. Pappa skrev om när han var i femårsåldern 1942: ”Elspis hade vi inte och inte heller kylskåp. Dessutom ser jag hallen på nedre våningen för mig. I golvet fanns en lucka och under den förvarade vi mat, t.ex. ägg i vattenglas (natriumsilikat).”

– Ägg i vattenglas? Ägg i ett glas med vatten? Va? mejlade jag – men fick inte svar eftersom pappa skulle iväg och träna inför oldboys-VM i pingis.

Men man kan alltid lita på kommentatorsbåset. Igår rasslade det till av äggminnen. Och nu är jag upplyst. Vattenglas är detsamma som natriumsilikat, vilket jag skam till sägandes och som dotter till och gift med samt mor till kemister borde ha känt till.

Agneta:  

”När jag växte upp hade vi äggskedar av horn – det smakade på ett särskilt sätt att äta med dem. På tal om barndom och ägg så hade vi i källaren, vintertid, ägg i vattenglas i en stor Höganäskruka. Det dallrade läskigt därom.

Äggen lades som de var okokta med skal och allt  i kärlet och så hälldes blandningen med vattenglas över, sedan stod de mörkt och svalt under vintern i källaren. Då och då blev man nedskickad att hämta upp några. Jag har inget minne av att vi använde sådana ägg till frukostägg, de användes nog i bakning eller olika maträtter. Tror jag. Kanske åt vi inte ägg den mörkaste årstiden då hönor inte värpte. Minns inte heller när det började finnas färska ägg året om. Någon gång på femtiotalet gissar jag.”

Hyttfogden: 

”Nä, konserverade ägg var inte bra att koka varken löst eller hårt utan de användes i matlagningen, i såser mm.   Försökte man koka dem sprack de. I några av mina lerkrukor finns fortfarande tunna vita avlagringar som är spår av att man använt dem för äggkonservering.”

Den blyga:

”Handelsblockaden innebar ju att inget kunde importeras – allt var ransonerat. Det drabbade även inhemska råvaror som t.ex ägg. Hönor värper ju normalt inte på vintern – de börjar ju i mars/april. De måste ju vad jag förstår också uppfödas rätt för att överhuvudtaget komma på idén. Vi bodde i en stadslägenhet men hade både ett källarutrymme och ett vindsförråd. Jag som var 4–10 år under perioden skickades som äldsta barn ner i denna mörka källare för att hämta behövliga ägg. Jag minns fortfarande hur iskallt och kletigt vattenglaset var. Det var ju som förmodat ovan bara I matlagningen dessa ägg kunde användas – därför var det färska påskägget gudomligt!”

Ur Svenskt lantbrukslexikon 1941:

Vad trevligt det är med nyvunnen, vetenskaplig och historiskt korrekt kunskap!

Share
44 kommentarer

Panelhönan Bergman gör en insats för Eskilstuna

Igår deltog jag i en paneldebatt som försiggick i fåtöljer som vore det ”Här är ditt liv”. Jag hade tyvärr på mig en såpass kort kjol att en lätt bakåtlutad stil påtvangs mig för att insynen skulle bli så liten som möjligt.

Man har frågat mig om vi sitter vid en poolkant. Men tyvärr – det är innerplanen i friidrottsarenan.
Man har frågat mig om vi sitter vid en poolkant. Men tyvärr – det är innerplanen i friidrottsarenan. Paraplyerna var vår betalning.

Debatten handlade om att stadens sporthall (byggd 1956) och badhus (byggt 1933) äntligen ska ersättas med moderna alternativ. Sporthallen hålls ihop endast av mögelsporer och handbollsklister och badhuset är närapå byggnadsminnesmärkt och hade inte farit väl av vettiga moderniseringar. Det finns allehanda problem på vägen, alltså.

Jag deltog i egenskap av basketspelare. De andra i panelen var två politiker, en kommuntjänsteman, en simmare samt en handbollare.

Alla simmare på korsan och tvärsan, dykare, undervattensrugbyspelare, simhoppare och vattenpolospelare var hur nöjda som helst och pratade lyriskt om dykdjupet 4,5 meter och ett framtida hopptorn på 10 meter och läktare för 1 000 personer … medan vi bollidrottare var sura som gammal rabarber.

– Den nya arenan är för liten för oss! sa handbollaren.
– Den nya arenan är på tok för stor för oss! sa jag.

Jag retade upp tjänstemannen på kommunen såpass att han sa:

– Det spelar ingen roll vad du säger, jag struntar i det!

(Han bad om ursäkt sedan.)

Eskilstuna är en stad med tusen gamla fabrikslokaler som en efter en byggs om till bostäder, museer eller idrottsanläggningar på ett synnerligen effektivt och snyggt vis. Munktells Mekaniska Verkstad runt 1930:

Kolla taket och pelarna och jämför med bilden nedan.
Kolla taket och pelarna och jämför med bilden nedan.

Här byggdes ”Förstlingen” – det första ånglok som byggdes och användes i Sverige och numera landets i särklass steampunkigaste objekt:

En kopia av Förstlingen, "Förstlingen II".
En kopia av Förstlingen, ”Förstlingen II”.

Och så här ser det ut i fabriken idag:

Oj, vad många pelare de har tagit bort.
Oj, vad många pelare de har tagit bort.

Nu har jag lösningen på alla problem. Kära Eskilstunabor! Låtom oss inte göra staden till

  • Årets cykelstad (för oj vad det saknas cykelbanor)
  • Årets musikstad (Kentgrabbarna flyttade faktiskt härifrån för 20 år sedan)
  • Årets idrottsstad (Guif är ju det enda laget i högsta serien)
  • Årets kulturstad (vi har blott Yvonne Ryding … och eh … ?).

Meeeeen … Vi kan bli världens steampunk-centrum!

Wikipedia:

Retrofuturism! (Eftersom det av naturliga skäl är svårt att sia, och då särskilt om framtiden, tänker man ju bakåt i framtiden – fast nu.)

Det är alltså ånga, kugghjul, fabriksdunk, muttrar, sot och brutalcoolt!

Steampunkmobil.
Steampunkmobil.
Steampunkdator.
Steampunkdator.
Steampunkkläder. Liksom. (Foto: John Wilson)
Steampunkkläder. Liksom. (Foto: John Wilson) 

Nu blev ni väl avundsjuka, alla ni som inte bor i Eskilstuna? Tim Burton kommer säkert att hålla invigningstal när vi slår på stora trumman oljefat– och då tar han ju med sig de här två:

Johnny Depp och Helena Bonham-Carter.
Johnny Depp och Helena Bonham-Carter.

Japp, jag är ett geni.

 

Share
46 kommentarer