– Knihiirrrrk, sa det i ryggen.
– Pah! fnös jag eftersom jag per definition inte har ont i ryggen utan i knäna.
– Sviiiiiiiiid ropade ett skärsår i vänster pekfinger.
– Sssschhhh, du är för liten för att få uppmärksamhet, tänkte jag – men sa inget eftersom skärsår tenderar få blodad tand om man börjar sköta om dem.
– BULT-BULT-BULT sa högerlångfinger utan förvarning.
– Vem tror du att du är? sa jag och tog fram förstoringsglas eftersom just detta långfinger endast användes mot en förnicklad risbuske nu i helgen och alls inte borde klaga.
För att skapa distraktion från dessa värkande ämligheter besökte jag en öronhålsgörare. Sedan 1974 har jag haft ett väl använt hål i respektive örsnibb, men nu jädrar ska jag inleda vandringen mot total coolness och ha en herrans massa glitter här och där.
Förra gången skedde proceduren på Fritz Olsson på Storgatan i Luleå, och då tror jag banne mig att hålgörerskan höll en isbit mot snibbens baksida. Sedan högg hon mig med en stor nål.
Numera har hålgörarna en vit pistol som PFIOOOOING! trycks av i båda snibbarna samtidigt. Det var hur smidigt som helst, även om stolen som jag satt i var av barstolstyp – men utan fotsteg nertill. Med andra ord satt jag och försökte sitta still och balansera på en liten, skålad sits medan jag dinglade med benen som en treåring på en vuxenstol.
Men har jag då guld, platina och diamanter att hänga i mina nya hål? Nope! Men en jädra massa annat som jag bär med glädje … och utan någon som helst tanke på eventuellt nickel.
Längst ner ser ni två pinglande silverklockor som verkligen borde putsas. Jag fick ett sådant par på julafton 1975, och tappade bort dem under high school-året i Dallas 1982. Men för tio år sedan hittade jag dessa i en secondhandbutik på Östermalm i Stockholm! Jag älskar dem djupt och innerligt.
– Plingeling, säger örhängena.
– Finemang, svarar jag, och skakar lite extra på huvudet.
Nu måste här uppdateras! Kommentatrösen Ökenråttan har gjort en installation!
– Vad i hela friden …? Berätta, Ökenråttan!
– Nederst några gammaldags som kläms fast. Kraschanen (kläms fast) som sitter längre upp till vänster hade en make som jag tappade under en flygresa … Shit.
– På en racket?
– Japp, och på vit bakgrund är det örhängen för hål. Blandade pärlor (de vänstra har tillhört min mormor) och små, små diamanter.
– Förtjusande på min ära. Är det små giraffer av trä där?
– Nejnej. De är små prickiga hundar som jag brukade använda tillsammans med en beige kavaj med svarta prickar.
– Låter lite 80-tal? Som fjädr…
– Hm. Papegojfjädrarna har jag aldrig använt … Kristallstavarna är från Brasilien!
– Jag hade massa fjäderörhängen som trasslade in sig i nudelsoppefrippan.
– Sen är det tråkiga silverringar uppe till vänster och en fräckisknapp – ser ni detaljerna? Det är en så kallad brudgumsknapp som skulle fästas längst ned i brudgummens skjorta … Tips till Niklas månne? (Royalty till mej i så fall, hehe.)
Tack Ökenråttan!!!
Asså ba, så det kan bli, med knävlar och jävlar som far runt, och ställer till det i ens kropp.
Glitter och glamour är utmärkta att trösta sig med. Hur många nya hål blev det nu i yrona?
Jag har två extra hål i hyger yra sen tidigt åttiotal, men använder så sällan örhängen att de växer igen mellan varven. Ibland tvingar jag in några yrhängen i de två första hålen, men de svarar genom att bli ömma, kladda lite och sen prompt växa igenom i en helvetes fart. De gjordes på luleåvis, isbit och grov stoppnål hemma hos Eva-Lena när vi båda gick i åttan.
Det är vähäldigt roligt att göra sina egna yrhängen, även om de förstås inte når upp till NE-standard.
1966 här. Ville vara lika snygg som min tjusiga faster som hade långa naglar och hål i öronen. Jag insåg att långa naglar inte skulle funka i mitt liv, lika lite då som nu, och fokuserade föräldratjatet på hålen. Metoden var isbit och papiljottnål och utförare var den lokala hårfrisörskan. Har också en hel hop med roliga örhängen och de är i stort sett de enda smycken jag har burit förutom något hals- eller armband i ädel metall vid väldigt högtidliga tillfällen. Men när hörapparater blev nödvändiga blev det slut med örhängena. Endast de allra mest ljudlösa går att använda och de är i regel inte de roligaste.
Bilden snodd från Skellefteå museum. Inköpta på Konsum i Laisvall, Arjeplog.
VABAHA … papiljottnålar???
Jag är helt chockad över denna för mig nya bekantskap: papiljottnålar som är av metall och livsfarligt sylvassa! Jösses!
(Jag borde ha blivit lika förvånad över ditt hemmafix med grov stoppnål, Ninja. Men di däringa papiljottnålarna på Ingelas bild … ojojojoj.)
Jag har fått många frågor i olika kanaler: hur många hål blev det?
Äsch, jag har bara två nya, så sammanlagt är de blott fyra. Men jag ska göra fler! (Bara i öronen. Hål i näsvingar och insatta nosringar eller tungkulor är inget för mig.)
Mina hål i öronen gjordes av doktor Kvarnström. Han använde en sprutspets minns jag.Han var inte så kinkig med precisionen och hålen är inte placerade exakt lika på vardera örat. Men vem ska se det?
Jag har en enorm kollektion örhängen, särskilt från vår tid i tropikerna. Nu ska jag rota fram dom tror jag.
Men Lotten, vad skulle man använda för nålar innan plasten kom?
Det fanns förstås papiljotter av sämskskinn som liksom snurrades till en cirkel med håret om, och som stoppades in i sig själv. Sådana hade min faster Majken. Mormor hade tunna i metall med borst inuti som låstes med metallnålar. Den där borsten gjorde att jag tyckte de var absolut vidriga att ta i, fast jag kunde inte själv förstå varför.
Tekoppen och tekannan! Basketkorgen (basketbasket, ju)! Och Niklases finhänge! Nästan så att jag blir frestad att för första gången i mitt liv testa hål i öronen.
I övrigt har jag ett gott råd till alla som är ungefär 160 cm. OM ni skulle bli sugna på t.ex. fryst broccoli och förpackningen ligger i en sån där stor frysdisk längst bak, längst ner, då ska ni INTE kasta er mot den hårda frysdisk-kanten i ett klumpigt halvhopp för att nå den. Be i stället någon längre person fixa det åt er. Annars kan ett revben går av och det gör ONT. Inte bara när man skrattar. Nu har det gått nästan tre veckor och jag kan knyta skorna. Men ännu inte sova på rätt sida, för där sitter det onda revbenet.
När vi sågs senast och du inte kunde skratta, Karin, skulle jag ju berätta om när jag bröt ett revben hösten 2023 – men si då hade jag ju bombis fått dig att skratta. Så jag fokuserade håååårt på att inte säga ett knyst.
Ninja! Jag har aldrig funderat på papiljotter som inte var de där av sämskskinn (som min farmor, f. 1895) snurrade fast alla dagar som hon inte hade varit hos frissan, eller min mammas av plast med plastpinnar som verkligen inte var vassa eftersom den spetsiga delen nästan alltid var böjd eller tillplattad (tuggad på?).
Men var då alltså även själva papiljotten av metall? Vad det måste ha skramlat i resenecessären!
Jahaja! Jag tänkte väl att jag hade bloggat om dem! Hääääär finns bild på ”Eleganta metallpapiljotter”.
JA, just det, där är de äcklig papiljotterna. Borsten stack ut och kändes obehagliga mot mina stackars händer. Långt, långt innan nån hade hört talas om ’sensory overload’ hos personer med npf. De där ser ju plastöverdragna ut, men från början måste det ha varit ett rent metallnät. Finns det något frisyrmuseum?
Skönt att höra att revbenen går framåt, Karin (fniss).
Alla flickorna i klassen hade hål i öronen utom jag, för jag var rädd att det skulle göra ont (och inte tillräckligt fåfäng för att våga ändå). Då gjorde det mig ingenting, men på senare år har jag konstaterat att det finns bra många trevliga örhängen – men det får vara. Särskilt efter Ingelas upplysning om kompabilitet med höronapparat.
Niklasboken verkar inte finnas på Uppsala stadsbibliotek. Men man kan lämna inköpsförslag.
Tack Lotten för bloggnostalgi! Har läst trill- och pappiljottinläggen. (Jag knäppte upp bh:n, för då kan jag skratta litegrann, trots det onda revbenet.)
Snacka om att vila på gamla lagrar, Karin: jag bara länkar till gamla inlägg, och häpp, får kommentatorsbåset fler bokstäver att läsa! Heureka!
Kuriosa: jag har närmare 5 000 blogginlägg, men 2 000 ligger i karantän för att jag måste radera bilder som annars kostar skjortan. I dessa AI-tider funderar jag på om
• en AI kan fixa detta åt mig
• jag kan hävda att jag har flyttat en liten pixel i en bild och gjort den till min egen
• hur i helskotta alla andra bloggare som drällde med bilder runt 2005–2015 klarar sig.
Apropå inledningen av detta blogginlägg: på två minuter har jag idag
• stukat höger långfinger brutalt på en kofot
• skurit mig i vänster pekfinger med en nyslipad kniv.
Jag skulle liksom bara ”fixa lite”.
Låtom oss alla önska oss Niklasboken till våra lokala bibliotek!
Viktig info att bifoga:
Niklas Ejve : Silver Smycken Saker av Mats Segnestam.
ISBN 9789198826951
Just de där papiljottnålarna jag hittade på muséet har jag inte sett i verkligheten. De kom i en senare modell med en glas-/plastplupp i ena änden av metallnålen. En sån använde hon till mina öronhål. De fanns också i min farmors papiljottpåse tillsammans med de där plastiga med platt grej i ena änden. Fasligt obekvämt hur som men man använde en teknik som gjorde att nålen inte stack rakt in i huvudsvålen.
Måste fråga om boken: Är den om Niklas Ejve? Den enda Mats Segnestam jag känner till är den väldigt drivne miljökämpen som var kanslichef för Naturskyddsföreningen under min mest aktiva tid i miljörörelsen, miljörådgivare för SIDA m.m. Inte jättevanligt namn, tänker jag.
Enligt Niklas, när jag vrålade nåt om memoarer: ”Nästan. En liten skrift, men mest bilder.”
Av miljöMats?
Jag har skickat inköpsförslag till biblioteket, men de svarar att det inte går att hitta något på ISBN-numret.
Då, Brid, kan du svara biblo med denna länk:
https://libris.kb.se/bib/m8kf8cz2kw512c2b
Vi får se om jag endera dan kommer mig för att tillverka en sån där kartongbit att organisera öronhängorna på. Det är en mångårig plan jag har. Eller ett gäng får det bli, annars måste den vara jobbigt stor. Kartong kan jag nog skramla fram, men min lilla Ejvesamling måste väl få nåt sammetsbeklätt, dom kan väl inte sitta på nån pappbit? Liksom alla fina grejer jag har fått av Annika. Hon hade med sig örhängen till mej varje gång hon hade varit i London. Inga dyrbarheter men fina, oftast i nån keltisk stil. Hm, sammet får jag nog gräva väldigt djupt om jag ska hitta.
Mycket kul med gamla blogginlägg och deras bås.
Nån i min barndom hade såna där papiljotter med diskborstar i. Mamma? Farmor? Vet inte, men kul var de fast de stacks lite i huvet säger minnet.
Det blåa tyget på bilden ovan är en gammal, glittrig syntetkjol – så leta efter gamla kläder i sammet, Magganini! (Och jag håller med – det är kul att läsa alla Annikas finurligheter i gamla båsinlägg.)
Magganini: Ett litet tips från mej, skapat nån gång på 70-talet. Inköptes en ram avsedd för ett broderi, numera är de lätta att hitta på secondhand. En bit trikå av lite gles kvalitet spändes fast i ramen. Klart! Velourtrikå funkar säkert om det ska vara fint.
Oj! Jag har inte hängt med i svängarna.
Ingela: Ja, det är den Mats Segnestam som tog initiativet till boken eller skriften som ah kallar den. Han har gjort flera skrifter både med sina egna verk och med konstnärer han uppskattar. I de flesta fall har han också tagit bilderna i skrifterna men den här gången är det med något enstaka undantag mina bilder.
Brid: Uppsala bibliotek har beställt boken och jag skickar den idag.
Heja Brid! Heja Niklas! Så jädra coolt att kunna styra biblioteksinköpen!
Jodå, hål i öronen medelst nål hos damfrisörskan i Högdalen (bakom centrum, vid parkeringslplatsen) blev det i tioårsåldern. Tror hon sprutade med något isigt, nålen stacks in, veks och ändarna fästes ihop. Så skulle det sitta i en vecka och sen fick man små vita pärlörhängen. Senare har det lagts till ytterligare ett hål i vardera örat samt ett litet näshål som jag inte har bestämt om jag ska ha kvar eller inte.
Flygtornet på Ben Gurion flygplatsen ser ut som en permanentrulle. (Vet inte om man får lägga ut en bild.)
Kul med bok Niklas!
Ni som eventuellt blott kollar efter nya kommentarer: inlägget är uppdaterat längst ner!
Ökenråttan: Är det inte en väldigt stor brudgum och en väldigt liten brud?
Ökenråttan och Niklas: Jag ser en fågelfot.
Tack för lösningsförslag, Ingela och Ökenråttan. Snygga installationer. Jag har väl nåt gammalt mackrack avsett för gräsmattebadminton nånstans, det kunde kanske va’ nåt?
Oj ingen fopoll!
Jag är på resa med bobilen Bodil och hade hoppats på en direktrapport i efterhand . Men fick nöja mej med tre mål i sportradion. Vackert så men lite själlöst.
Tack, Kråkan! Jag vill SÅ gärna rapportera fopoll, men Viasat är ett jävla prutthinder.
Jag ska försöka trolla med knäna till på tisdag när vi ska slå Polen!
Du får gå på krogen, Lotten, sportkrogen. Fast det kanske är svårare att plåta bildskärmen där.
Nu har jag löst problemet på tisdag: jag går över till grannen och ser matchen där! KRÅKAN! På tisdag blire simultanrapportering!
Lysande, fast jag får se lite i efterhand eftersom en bokcirkel är samlade hos mej just vid avspark. Jag kommer in så fort jag kan!!
Oooh, stressa inte, Kråkan!
(Jag säger så till säkert tio personer om dagen. Alla stressar som faaan. Naturligtvis även jag, men jag kan ge goda råd ändå.)
Nu har jag en språkfråga om en formulering som inte ger mig någon ro. Varför känns den här meningen fel. Jag menar inte mångordigheten, eller den nedlåtande tonen, utan rent grammatiskt: ”Ni måste dock orka äga detta faktum med mindre än att ni vill undvika uppfattas bedriva er valrörelse i en värld som bara existerar i era egna huvuden.” Om jag hade skrivit den meningen (vilket gud förbjude) skulle jag åtminstone ha bytt ut ”med mindre än att” mot ett ”om”.
Inte nog med att meningen känns avig, dess författare (Carl-Oskar Bohlin) får dessutom beröm för sin eleganta formuleringsförmåga.
Milde tid! För det första. Och för det andra: Vem berömmer C-O B:s formuleringsförmåga?
Problemen i meningen är
• orka äga
• med mindre än att
• undvika uppfattas bedriva
• era egna huvuden.
Jag tror att meningen ska betyda ungefär:
”Acceptera detta – annars ser det ut som att ni kampanjar i en påhittad verklighet.”
Ökenråttan, det var på FB som jag hittade både den famösa C-O B-meningen och berömmet i kommentarerna. Jag kollade kommentarerna för att se om det var någon som rättat hans krångelsvenska, men det var det inte, tvärtom.
Lotten, det blir någon slags dubbel negativ, eller hur? ”med mindre än att” betyder närmast ”om inte”. Om man sedan har ett ”undvika” på det, går det runt i skallen.
Det är verkligen en helt förfärligt komponerad text! (Och hur många människor det än handlar om, har vi alla i slutänden blott ett huvud.))
Niklas: Tack för upplysningen. Kan inte påstå att jag alls känner MS men visste inget om det stora konstintresset. Fint att använda det till att sprida kunskap till andra.
Förfärdeligt många texter idag är förfärdeligt illa komponerade. Det verkar som att folk inte läser sina texter för sig själva, högt eller i huvudet, och HÖR hur förfärdeligt illa de låter.
Det senaste exemplet jag stötte på är från en historisk faktabok. Det ringer på ett kontor 1945, och därav förstår läsaren att endast fasta telefoner finns. Den uppringda personen lyfter telefonen i sin högra hand. Trots att det står så, svart på vitt, så är det ju inte vad författaren avser. Hen trodde att hen skrev att den uppringda personen lyfte TELEFONLUREN med sin högra hand.
Istället får man bilden för sin inre syn att den uppringda personen redan sitter med en gammal bakelitapparat i höger hand. Vid ringsignalen lyfts antingen apparaten eller hela handen inklusive telefon.
Att man av sammanhanget förstår vad författaren avser med telefonsvararproceduren går till är ICKE en förmildrande ursäkt. Börjar vi acceptera såna här förfärderliga grammatikaliska avvikelser kommer vi ofelbart hamna i C-O B-gräsligheter, ja än värre. C-O B:s text är att betrakta som ren grallimatias.
Man kan för övrigt på sociala medier se kommentarer som inte är läsbara, det är fullständigt omöjligt att förstå vad kommentatorn vill ha sagt.
Ninja, det kanske är dags att ta fram den klassiska stämpeln: ”Läst men ej förstått”?
(Om den till äventyrs kan finnas i digitalt format.)
Inte utan att den skulle behövas, Niklas.