Hoppa till innehåll

Månad: januari 2026

Kulturtantskollo på Fogelstad

  • Jag identifierar mig som ni vet som
  • fembarnsmor
  • basketspelare
  • språkpolis.

Att jag helt frivilligt nu har klistrat etiketten ”kulturtant” på mig själv, förvånar mig högeligen. Men i december dök den här fantastiska bilden upp tillsammans med ordet ”Kulturtantskollo”:

Jag kastade mig på anmälningsknappen och skickade gladeligen iväg massa tusenlappar; om jag någonsin i mitt liv har köpt grisen i säcken, var det då. Fast eftersom Lisa Förare Winbladh skulle stå i köket och röra i grytorna hela helgen visste jag i alla fall att den grisen skulle smaka mumma.

En ost och en Lisa.

Men vilka är de fem kvinnorna på den gamla bilden här ovan? När togs fotot? Är det spritreklam? Låt se nu … Med tanke på puffärmar och frisyrer är bilden nog från 1910-talet. Fotografen Dahllöf hade tydligen studio 1909–22, och bilden finns med titeln ”Skålande kvinnor” i ett digitalt fotoarkiv som hör till Göteborgs universitetsbibliotek. Men där nämns bara en av dem bombsäkert vid namn: Ada Nilsson. Men varför kan jag inte hitta mer fakta om tjejerna? (Uppdatering! Japp! Det är Ada Nilsson som stint tittar in i kameran näst längst till höger, och de andra fyra är kompisar. Men varför togs bilden?)

Jag tog med mig söstra mi – Orangeluvan – hit, och det visade sig vara ett vanligt drag eftersom det finns både systrar, bästisar, kompisar, kolleger och en mor–dotter-konstellation på plats. (Modern visade sig vara den person som 1999 producerade ett litet russin till informationssnutt som ligger på SVT: ”Kvinnorna på Fogelstad”.)

Så vad gör man här? Hittills har vi babblat och ätit och absurt nog utan protester ställt oss upp och sjungit t.ex. Wiehe, Afzelius och vaggvisan Tula hem till pianoklink! Imorrn ska vi bl.a. babbla, äta, se på teater, stretcha och kolla på film, sy paljetter på jeans, lära oss skrivövningar, promenera, se på en utställning om de fantastiska kvinnorna på Fogelstad samt äta och babbla lite mer.

Uppdatering: Christina Jutterström (85) kom och höll ett föredrag om idolen Bang! (Jag satt och stilla och uppförde mig men ville egentligen ställa mig upp och applådera efter varje mening.)

Christina Jutterström sitter till höger om den trearmade lampan.

Det vackra skolhuset som vi håller till i (som syns allra längst upp i inlägget) kallas ibland Lilla Ulfåsa. Det var 1925–54 samlingsplatsen för kvinnor som utbildades i demokrati, samhällsfrågor och medborgarskap. Numera är Fogelstad det vanligaste namnet, men även Fogelsta, Fågelstad och Fågelsta har synts på vägskyltar i trakten.

Jag kan verkligen rekommendera ett besök, en kurshelg, ett kolloäventyr till detta underbara hus som drivs ideellt av en stiftelse med hårt arbetande volontärer. Man kan hyra huset helt på egen hand, men man kan också söka ett boendestipendium.

I utställningslokalen finns allt från stora planscher om kvinnorna på Fogelstad till forna tiders obegripliga toapapper.

Bakplåtspapper i småbitar, liksom.

Jag, som ju har skrivit otalet mötesprotokoll och dessutom (hej AI) håller föreläsningar om protokollskrivandets ädla konst, blev mycket, mycket imponerad av Fogelstads till synes stora kärlek till protokoll.

Se bara på den klädda och broderade pärmen!
Språket! Stilistiken! Namnen! Om jag någonsin får händerna på den där tidsmaskinen jag har önskat mig sedan åttaårsåldern, är det hit jag åker.

Jag skulle tippa att min kommande bok om [insert ämne för jag har inte kommit på något] blir en kioskvältare om jag skriver den just i dessa kulturhistoriskt fantastiska miljöer.

Eller så åker jag kanske bara dit på sommarkollo för att få äta Lisa Förare Winbladhs mat.

Det här är delar ur ett smaktest som Lisa genomförde med oss.

Avslutningsvis en liten rundtur!

Kulturtanternas fotbeklädnader – med mina gortexdojjor längst bort. (Och ett imponerande långt element!)
I biblioteket hänger en lampa som påminner om en Selma Lagerlöf-hatt!
Kommer jag att kunna hålla mig från att flytta på det lilla bordet och kolla vad som finns i golvluckan? (Svar: nej. Men det var faktiskt bara en trappa ner i i källaren, mer såg jag inte.)
Share
15 kommentarer

Januari närmar sig slutet

Jag har bestämt mig för lyxen att när jag föreläser i Stockholm passa på att gå på teater på kvällen. Jag tycker nämligen väldigt mycket om teater.

Eller … eh … bra teater. Jag tycker om bra teater. Så ni får vänta på på mitt lyckliga kvillrande när jag recenserar en fantastisk pjäs och ett fantastiskt framträdande, för än så länge har scenbilden och sufflörens jobb varit intressantare än föreställningarna.

Jag lyxade inför föreställningen till det med en 42-kronorstepåse från Espresso House, och höll på att få allt i knät när lilla wellpappringen som skyddar från brända fingrar plötsligt gick sönder. Mina basketreflexer och kemistgener (kemister varken spiller eller bränner sig) gjorde att jag klarade mig oskadd. Men huj, vad kissnödig jag blev under första akten.
Sufflösen som glatt godkände att jag tog en bild på henne. (Och som sa att man får kalla henne vad man vill, men hellre sufflös & sufflör än lastbilschaufför.)
Jag säger alltid goddag till Ferlin när jag är i Stockholm – och ser nu att ciggen som han hade i munnen inte längre är avsågad. Den är helt bortretuscherad!

Januari bjöd till och med igår på ett strålande vackert vinterväder i Mälardalen. Jag skottade snö såpass ofta att jag nu har någon sorts skottskada i båda axlarna, men det är väl smällar man får ta. [Dubbelpun jätteintended.]

När jag inte skottade, tog jag bilder på galna plogningar där snöberg spärrar gångvägar och tvingar småbarn att med halm i skorna gå flera mil till skolan på bilvägar.

Skoja ba. Alla barn körs ju till skolan och släpps av på krypavstånd till entrédörren. Här måste dock alla med barnvagn eller rollatorer vända.
Den här bänken plogades in så effektivt att endast en trött boll kunde kastas på plats.

När det var som kallast visade det sig att jag har ett dumt värmeläckage från vinden. Enorma istappar gjorde det livsfarligt att närma sig ytterdörren, så jag engagerade halva släkten och så hejade vi på när spanjoren med en ”flaggfotboll-boll” försökte kasta ner schabraket. Dokumentation!

Avslutningsvis var jag på Ica och köpte bananer, men när jag skulle checka ut var vägningslappen med pris och streckkod helt borta. Jag letade och letade, och höll på så länge att personalen bakom självutcheckningsapparaterna nog tryckte på avstämningsknappen nånstans – för när jag väl hade insett att det var ny invägning som krävdes, började den röda lampan blinka ilsket.

När jag kom hem hittade jag lappen.
Share
16 kommentarer

Vad 2026 bär i sitt sköte: klokskap sprungen ur trötthet!

Nä, det är som bekant svårt att sia. Särskilt om framtiden.

Men om jag fokuserar på min kristallkula som heter ”i fantasin”, kan jag önska mig några saker som inte har med Trumpens envälde, Pjuttins jävla krig, alla andra krig – och förresten allt annat politiskt tjafs. (Okej, att kalla tjafset för ”tjafs” är förstås att förminska allt som är ohyggligt. Men nu tänkte jag försöka vara apolitisk i mina tankar om 2026.)

Min spaning är i korthet: visdomarna kommer 2026 ur utmattningen. För vi är så infernaliskt trötta! Det handlar idag inte om den fysiska tröttheten som präglade människorna 1926 med trångboddhet, tbc-hosta, kanariefåglar i kolgruvor och den oroliga beredskapen för nya krig och återkommande epidemier. (Okej. Vi är kanske lite oroliga för krig och epidemier även idag.)

Nödbostad i Stockholm 1926. (Stadsmuseet F83205)

Den moderna människan 2026 är så innerligt trött mentalt. Information om precis allt öser över oss från alla håll på en gång, och det är så svårt att sålla bort det som är oviktigt. Redan för tio år sedan siade jag att alla de olika sociala medierna skulle komma att samlas i ett enda verktyg (oklart hur eftersom jag inte alls tog hänsyn till megalomanikerna som vill tjäna pengar), men ack så fel jag hade.

Svenska myndigheter är ”närvarande” på sociala medier för att ”nå ut till allmänheten”, vilket väl alla tycker är okej. Men jag vill att informationen ska ligga still istället för att jag ska behöva jaga ifatt den efter att först ha loggat in på t.ex. FB. Här kommer konkretism från mitt håll!

Mina fyra (bara fyra!) önskemål om 2026

1. Fokus flyttas från vad som är fel till vad som faktiskt går att laga

Tänk er vilken trevlig tillvaro vi hade haft om alla kom med konstruktiva lösningar istället för att bara bröla med pekfingret. Problemen finns kanske kvar, men retoriken går 2026 inte längre ut på att anklaga ”nån annan”. Att lyckas fundera fram lösningar kräver förstås en fokusork (eng. attention span) som vi inte längre har – men tänk om vi kan träna upp den!

2. AI [a-i] normaliseras, blir tristare och på kuppen mer användbart. 

– Vad säger männschan? Hänger inte halva Lottens försörjning på just att hålla AI-föreläsningar? Upprörande!

Jomen, jamen … hajpen normaliseras 2026 på en vettig nivå där AI är ett verktyg som funkar som en motorsåg medan jag är lövsågen. (Märk väl att jag är oerhört flummig och ickespecifik så att jag vad som än händer på nyårsafton kan hävda att jag hade rätt.)

3. Antalet beslut som måste fattas, minimeras

Jag längtar efter att slippa fatta beslut. Om man kunde regrediera till nioårsåldern och hyra vettiga föräldratyper som bara fixar allt som måste fixas, skulle jag ha gjort det för länge sedan. Eftersom jag har massa olika domäner måste jag varje dag bedöma om mejlen från webbhotellen är på riktigt eller bara phishing, om ”PHP” måste fixas via html-kod eller ej samt om alla erbjudande om elavtal och amorteringar och räntor är något som jag ska förhandla om eller bara stillatigande acceptera.

Men år 2026 revolterar vi mot storbankerna, influencer-yrket (vet inte riktigt hur de kom in i resonemanget, men jag vill inte att de har så stor påverkan som de har) kallas rätt och slätt ”reklampelare”. Dessutom ska jag sluta köpa keso, för den står bara där i kylen och står och står tills burken börjar bukta eftersom innehållet jäser och jag måste fatta beslut om jag ska våga öppna den.

4. Rätten att inte delta – som självförsvar?

Say after me please, sa Dennis Gotobed. Och nu ska vi öva här:

”Jag har ingen åsikt just nu. Kanske imorron.”

”Nej. Jag tänker inte optimera nåt sökmotorrelaterat.”

”Detta angår faktiskt inte mig.”

”Ja, jag vill just nu betala alla mina försäkringar utan att fundera det minsta över om jag kan komma billigare undan.”

Och så vill jag under 2026 för sista gången stirra på min sämsta stekpanna och våga slänga den så långt pepparn växer.

Share
43 kommentarer