Etikett: dåtid

Normalt idag, galet imorrn …?

Publicerat av Lotten Bergman den 15 september 2015 00:07

elbelysning — Skylt fotad på Pelles Lusthus i Nyköping.

Om man som jag är förtjust i dåtiden och suckar nostalgiskt av pur glädje när skyltar som den här ovan dyker upp från dåtiden, är man ofta även förtjust i framtiden.

– Men nuet då? säger alla som vet hur man ju lever i just detta.
– Pffffft, svarar jag eftersom jag inte har något vettigare att säga.

På Quora har jag hittat intressanta tankar om vad vi idag finner normalt, men som man i framtiden kommer att skaka på huvudet åt och tänka: ”Hur dum kunde man egentligen få vara 2015 utan att spärras in?” Jag funderade lite som professor Balthazar och har nu kommit fram till vad jag själv tycker.

Men vi börjar med sådant som vi idag finner galet, men som var normalt för 50 eller kanske 100 år sedan. Hint:

Några exempel bara!

Att mamma och pappa hade säkerhetsbälte när vi åkte på Autobahn, medan jag och mina syskon skramlade runt bäst vi ville i baksätet.
Rökning. Gärna rökning i bil eller rökning under amning, förstås.
Att kanariefåglar och barn fick jobba i de farligaste delarna av gruvorna.
Den obefintliga sophanteringen och den så överraskande latrintömningen på offentliga platser.
Det faktum att motorvägarna drogs rakt genom stadskärnor (hej Karlskoga!).
Att kvinnor inte fick rösta.
Demonstrationstågstvånget för barn i skolorna i Luleå på 1970-talet. (Nej, jag vet att jag inte är ensam om att ha upplevt detta.)

Och nu då? Vad gör vi nu som i framtiden kanske kommer att uppfattas som barockt, dumt, onödigt eller bara lite fånigt? Hint:

Old_car 1920 — Redan här var bensinmotorn 40 år gammal …

Ålderdomshem? Borde vi inte egentligen ta hand om våra gamlingar istället för att institutionalisera dem? (Skriver jag som verkligen inte har planerat att upplåta mitt gästrum till mina föräldrar.)
Explosionsmotorn – eller heter det förbränningsmotorn? Det är ju rent ut sagt löjligt att vi sedan 1880-talet har kört omkring i fordon med denna omoderna grej, i fordon som dessutom väger ett ton och inte kan krympa fastän man rätt ofta kör bilen helt ensam. (Rätta mig gärna om jag har fel, för jag anser ju att Uppfinnar-Jocke redan på 1950-talet borde ha hittat på en ny motor gjorde att den gamla maskinen blev obsolet.)
Silikontillägg i kroppsdelar som befinns vara för små.
Vattentoaletter. Sicket slöseri på perfectly fine dricksvatten. (Åh! Minns ni Klosettpalatset?)
The second amendment i USA:s konstitution.

Och därmed är vi framme vid ännu en ståuppare: den australiensiske Jim Jeffries, som här talar inför en amerikansk publik.

Nu har jag verkligen försökt tänka utanför min egen begreppsvärld för att komma på dagens absurditeter, men kan inte säga att jag är riktigt nöjd. Vad säger ni? Alkoholen? Facebook? Gympadojor? Cellgifter? Amerikansk fotboll?

75 kommentarer

Och här begår jag helgerån

Publicerat av Lotten Bergman den 3 maj 2013 23:53

Jomensåatt. En annan åker ju till Lilla Hyttnäs i Sundborn och sover i Carl Larssons säng då och då.

Fast Karins är skönare.

Det är den gröna sängen till höger som är Karins. Svår att bädda, dock.

Och nu när turisterna dräller in i ottan måste man ju gå upp för att bädda och städa undan efter sig, så då är det mycket bättre att ligga i Gökrummet. Nej, förlåt, Duvslaget heter det – ett av alla rum som turisterna inte får komma in i.

Just nuuuu ligger jag i den högra sängen.

Det är en fantastiskt underbar känsla att gå omkring i de vackra rummen och klämma och känna på dåtiden. Jag följde idag med fingrarna i de inkarvade namnen i skåpsängen, där både Selma Lagerlöf och prins Eugen har sovit. (Om än inte samtidigt.) Jag åt mat vid samma bord som en gång Carl och Karin åt mat och klämde och kände på alla detaljer som även de klämde och kände på. Det är verkligen som att äntligen få resa i tiden och uppleva 1913 … på låtsas. Jag njuter som aldrig förr och tänker att jag ska åka hem och måla allt grönt och orange hemma.

Carl Larssons barnbarnsbarn Pontus, som är den som låter oss bo här ibland, berättade att hans mammas kusiner en gång stod och fäktade med några sablar inne i Carls ateljé – och då råkade skära en tavla rätt itu. Swooosch, bara – för även om det här är ett museum, får man gå omkring och pilla och greja och sitta och ligga och sova.

84 kommentarer

Dåtid, historiegeneraliseringar och ägg i vattenglas

Publicerat av Lotten Bergman den 10 februari 2013 13:07

Den otroligt imponerande ägghyllan på Hallwylska palatset.

Det verkar som om jag har snöat in lite på dåtid, nostalgi, minnen och forna tiders ljuvligheter. Jag triggades nog av ett inlägg på en blogg, där jag inte kände igen mig. (Man kan visserligen hävda att jag inte var med på 1930- och 40-talen och att jag därför kanske skulle ta och knipa igen och prata om mitt 1970-tal istället.)

Det jag läste är skrivet av Carin, som föddes 1930. Eftersom min föräldrar är födda under väldigt skilda förhållanden 1936 (mamma i Stockholm) respektive 1937 (pappa i Luleå), kanske de skulle kunna bidra lite och lindra min förvirring, tänkte jag. Och så frågade jag dem – och andra i min närhet som kanske skulle kunna minnas hur det var. Ur Carins blogg:

”Alla visste under min uppväxttid att flickor var mindre begåvade än pojkar. Detta berodde på att de hade mindre huvud och borde därför avrådas från att studera matematik och fysik. Det vanliga var att skolpojkarna lärde sig de långa och svårstavade orden addition, subtraktion och multiplikation. I den skola jag gick var det förbjudet för en flicka att använda dessa ord. Vi måste säga lägga ihop, ta bort och gångra.”

Ingen av dem som jag har frågat har hört talas om sådana här dumheter. (Observera nu att det inte är Carins minne av det hela jag kallar dumheter.)

”Alla barn delades in i två grupper, äkta och oäkta.”

Min mamma kommenterar att någon sådan här indelning inte fanns där hon bodde: ”Alla barn som hade tillräckligt höga betyg kom in i läroverket efter 4:e klass i folkskolan, oberoende av om de var födda inom eller utanför äktenskapet.”

”C-barnen var mörka och hade svårt för att lära sig katekesen utantill. De var i riskzonen för att bli steriliserade.”

Min mamma säger: ”Katekes? Jag har inte varit i närheten av en sådan och gick i skolan under sju år på 40-talet.” (Tvångssteriliseringen existerade tyvärr, men hade inte med katekesen att göra.)

”Samhället och skolan har gradvist förändrats. I slutet av 1940-talet försvann katekesen från skolundervisningen och knappt 20 år senare berätta Lill-Babs i TV hur det var att leva som ogift mor och ha ett oäkta barn. Sedan konstaterade psykologer att huvudets storlek inte hade något med intelligens att göra. En flicka med ett litet huvud kunde mycket väl vara bäst i klassen i matematik.”

Frenologin var som populärast på 17- och 1800-talen och att psykologer skulle dröja till 1960- eller 70-talet med att förkasta denna idé, är helt enkelt ett missförstånd.

(Carin minns även veckotidningen Allers, när hon gipsades och ena benet blev kortare och förklarar sin kutrygg.)

vattenägg

Jag har länge försökt få mina föräldrar att blogga om ditt och datt, men framför allt om sin barndom – mycket för att vi vår en sannare bild av hur det var förr om fler skriver ner sina minnen. Min svärmor bloggar, men mina föräldrar är hopplösa.

Skärmavbild 2013-02-10 kl. 13.02.07

Dock har jag fått dem att mejla minnen till mig – och nu kommer vi till äggen. Pappa skrev om när han var i femårsåldern 1942: ”Elspis hade vi inte och inte heller kylskåp. Dessutom ser jag hallen på nedre våningen för mig. I golvet fanns en lucka och under den förvarade vi mat, t.ex. ägg i vattenglas (natriumsilikat).”

– Ägg i vattenglas? Ägg i ett glas med vatten? Va? mejlade jag – men fick inte svar eftersom pappa skulle iväg och träna inför oldboys-VM i pingis.

Men man kan alltid lita på kommentatorsbåset. Igår rasslade det till av äggminnen. Och nu är jag upplyst. Vattenglas är detsamma som natriumsilikat, vilket jag skam till sägandes och som dotter till och gift med samt mor till kemister borde ha känt till.

Agneta:

”När jag växte upp hade vi äggskedar av horn – det smakade på ett särskilt sätt att äta med dem. På tal om barndom och ägg så hade vi i källaren, vintertid, ägg i vattenglas i en stor Höganäskruka. Det dallrade läskigt därom.

Äggen lades som de var okokta med skal och allt i kärlet och så hälldes blandningen med vattenglas över, sedan stod de mörkt och svalt under vintern i källaren. Då och då blev man nedskickad att hämta upp några. Jag har inget minne av att vi använde sådana ägg till frukostägg, de användes nog i bakning eller olika maträtter. Tror jag. Kanske åt vi inte ägg den mörkaste årstiden då hönor inte värpte. Minns inte heller när det började finnas färska ägg året om. Någon gång på femtiotalet gissar jag.”

Hyttfogden:

”Nä, konserverade ägg var inte bra att koka varken löst eller hårt utan de användes i matlagningen, i såser mm. Försökte man koka dem sprack de. I några av mina lerkrukor finns fortfarande tunna vita avlagringar som är spår av att man använt dem för äggkonservering.”

Den blyga:

”Handelsblockaden innebar ju att inget kunde importeras – allt var ransonerat. Det drabbade även inhemska råvaror som t.ex ägg. Hönor värper ju normalt inte på vintern – de börjar ju i mars/april. De måste ju vad jag förstår också uppfödas rätt för att överhuvudtaget komma på idén. Vi bodde i en stadslägenhet men hade både ett källarutrymme och ett vindsförråd. Jag som var 4–10 år under perioden skickades som äldsta barn ner i denna mörka källare för att hämta behövliga ägg. Jag minns fortfarande hur iskallt och kletigt vattenglaset var. Det var ju som förmodat ovan bara I matlagningen dessa ägg kunde användas – därför var det färska påskägget gudomligt!”

Ur Svenskt lantbrukslexikon 1941:

Vad trevligt det är med nyvunnen, vetenskaplig och historiskt korrekt kunskap!

44 kommentarer

Panelhönan Bergman gör en insats för Eskilstuna

Publicerat av Lotten Bergman den 9 maj 2012 09:53

Igår deltog jag i en paneldebatt som försiggick i fåtöljer som vore det ”Här är ditt liv”. Jag hade tyvärr på mig en såpass kort kjol att en lätt bakåtlutad stil påtvangs mig för att insynen skulle bli så liten som möjligt.

Man har frågat mig om vi sitter vid en poolkant. Men tyvärr – det är innerplanen i friidrottsarenan. Paraplyerna var vår betalning.

Debatten handlade om att stadens sporthall (byggd 1956) och badhus (byggt 1933) äntligen ska ersättas med moderna alternativ. Sporthallen hålls ihop endast av mögelsporer och handbollsklister och badhuset är närapå byggnadsminnesmärkt och hade inte farit väl av vettiga moderniseringar. Det finns allehanda problem på vägen, alltså.

Jag deltog i egenskap av basketspelare. De andra i panelen var två politiker, en kommuntjänsteman, en simmare samt en handbollare.

Alla simmare på korsan och tvärsan, dykare, undervattensrugbyspelare, simhoppare och vattenpolospelare var hur nöjda som helst och pratade lyriskt om dykdjupet 4,5 meter och ett framtida hopptorn på 10 meter och läktare för 1 000 personer … medan vi bollidrottare var sura som gammal rabarber.

– Den nya arenan är för liten för oss! sa handbollaren.
– Den nya arenan är på tok för stor för oss! sa jag.

Jag retade upp tjänstemannen på kommunen såpass att han sa:

– Det spelar ingen roll vad du säger, jag struntar i det!

(Han bad om ursäkt sedan.)

Eskilstuna är en stad med tusen gamla fabrikslokaler som en efter en byggs om till bostäder, museer eller idrottsanläggningar på ett synnerligen effektivt och snyggt vis. Munktells Mekaniska Verkstad runt 1930:

Kolla taket och pelarna och jämför med bilden nedan.

Här byggdes ”Förstlingen” – det första ånglok som byggdes och användes i Sverige och numera landets i särklass steampunkigaste objekt:

En kopia av Förstlingen, "Förstlingen II". — En kopia av Förstlingen, ”Förstlingen II”.

Och så här ser det ut i fabriken idag:

Nu har jag lösningen på alla problem. Kära Eskilstunabor! Låtom oss inte göra staden till

Årets cykelstad (för oj vad det saknas cykelbanor)
Årets musikstad (Kentgrabbarna flyttade faktiskt härifrån för 20 år sedan)
Årets idrottsstad (Guif är ju det enda laget i högsta serien)
Årets kulturstad (vi har blott Yvonne Ryding … och eh … ?).

Meeeeen … Vi kan bli världens steampunk-centrum!

Wikipedia:

Retrofuturism! (Eftersom det av naturliga skäl är svårt att sia, och då särskilt om framtiden, tänker man ju bakåt i framtiden – fast nu.)

Det är alltså ånga, kugghjul, fabriksdunk, muttrar, sot och brutalcoolt!

Steampunkkläder. Liksom. (Foto: John Wilson)

Nu blev ni väl avundsjuka, alla ni som inte bor i Eskilstuna? Tim Burton kommer säkert att hålla invigningstal när vi slår på stora ~~trumman~~ oljefat– och då tar han ju med sig de här två:

Japp, jag är ett geni.

46 kommentarer

Borde jag kanske gå på attvaragäst-kurs?

Publicerat av Lotten Bergman den 6 januari 2011 00:55

Vi var bjudna hem till Lisa & Johan med allt vad därtill hör. (Väääääldigt jobbigt är det: man måste äta gott och dricka mycket i flera timmar.) Eftersom vi är gästerna som kallas ”Bara Bergmans”, vet alla värdar och värdinnor att de slipper göra sig till och städa och bära sig åt för där kommer vi och bara är. Efter intensivt umgänge kommer datorerna fram och så sitter vi där och umgås med varsin liten maskin i knät. Samtalet böljar från hylsnyckelsats till Oscar Wilde, från umami till konstiga släktingar och från längtan efter en Volvo 242 till aversion mot ”fika”. Och så trivs vi.

Så här kan det se ut när barskåpet står öppet bara för att det är så fint:

Ni ser min plats va? Och att det ligger en stor bok där? Det är den jag kommer att berätta om nu.

Men igår var jag inte webbig och googlande utan totalt fast i 1910-talet. Min tidsresa kom sig av att jag hittade två årgångar Idun: 1914 och 1919. I den första dyker artiklar om ”världskriget” upp i början av augusti. I den andra andas man ut efter flera års ransonering och besvärligheter. Men det som årgångarna har gemensamt är en intensiv strävan mot hälsa och skönhet. Det påminner mig om… om … om … vahettere … aha – NUTIDEN!

När min djefla man, Lisa och Johan fortsatte att byta ämnen som vanligt, rabblade jag fantastiska annonser och fakta från 1910-talet. Jag tror att de tröttnade efter ett par, tre minuter men att jag bara gick på i ullstrumporna i ett par timmar.

Lägg märke till att inte bara ögonfransarna där uppe ska vara markerade utan att man också eftersträvade "tjocka ögonbryn". — Lägg märke till att inte bara ögonfransarna där uppe ska vara markerade utan att man också eftersträvade ”tjocka ögonbryn”.

Champoing var en ny grej och lika åtråvärd som rynktinkturen där ovan – men afmagringstvålen var nog ingen större hit för den dök bara upp ett fåtal gånger i annonserna. (Hur tror ni att den funkade? Kanske tvättade man sig så frenetiskt att det räknades som motion?) Apropå champoing, förresten, så var champo senast i slutet av 1800-talet ett slags bakverk av socker, potatismjöl, mandel, nötter och äggulor. Funkade kanske som en hårinpackning också?

Men vad kan zicker vara, som sägs rädda oss kvinnor för att vi nu kan bli kvitt de versalförsedda ”Blus- och Kjolfördärvande” nålarna?

Är det något man har har när man syr? — Är det något man har när man syr?

UPPDATERING: Översättarhelena tror att denna zicker har en kjol- och blushållande funktion när kläderna sitter på kroppen – så att de inte ska glida isär så att kvinnan råkar visa hud. Och att de funkar som strumpebandshållare – vilket jag tycker stämmer med utseendet. (Man pluppar i pluppen i det runda hålet och drar ner pluppen i skåran så att den sitter. Och tyget ligger emellan.) Agneta tror att det handlar om tryckknappar. Hur som helst är det först nu som jag ser att damen med den jättelika zickern ju står som Frihetsgudinnan.

Tydligen hade man 1914 vanvettiga problem med tryckknapparna som inte stod rycken. Den senaste nyheten var tryckknappen Prym’s Parforce som fjädrade i sidled och öppnade sig nedåt. Jag vill ha!

Och som "sluter mycket noggrannt (!) till". — Och som ”sluter mycket noggrannt (!) till”.

Men som de bar sig åt, de väldigt storhänta männen för 97 år sedan!

Det vimlar av tandpulver, tryckkokare, styrkemedel och slemlösare samt tvålar som lovar underverk, ungdomlig skönhet, frihet från underlivslidande och mjällfritt hår i flätor. Än en gång: precis som idag.

UPPDATERING: Stor förvirring råder: vad är ”Noliberpulver” som kostar 5 kr per ask och som man ska spruta in när man har problem i livmodern? Är det en felstavning? Eller vad?

Och så var det det här med magen. Ujuj, inte ens magarna mådde bättre dåförtiden.

Och si på tusan: Kronans droghandel som vi ju har fått tillbaka nu på senare tid!

Ett prisbelönt avföringsmedel! Som dessutom skyddar mot magsjukdomar! (Men det finns bot mot allt: koka dig bara en laxermarmelad på bl.a. plommon, fikon och sirap.)

Fast allra värst måste det ändå ha varit för alla tunnåriga män, som smetade in sig med hårvatten innehållande radium:

Till och med kungen använde’t! — Till och med kungen använde’t, tydligen. Funkade ju sådär.

Så är det alltså. Bjud hem mig utan att vara ett dugg nervös för det eftersom jag är både stökig och slarvig – men göm för tusan hakar alla hundra år gamla tidningar om ni vill att jag ska konversera för då … nämen kolla! Sicket lurendrejeri – man får inte alls gratis skor!

... ty ett par skor, behandlade med Nobless räcker lika länge som två par, till hvilka man användt dålig skocréme. — ”… ty ett par skor, behandlade med Nobless räcker lika länge som två par, till hvilka man användt dålig skocréme.”

Felstavade ord, felvända fnuttar, månadernas namn med versaler och uppånervända citattecken; språkpolisen skrattar av pur korrglädje! (För även om hundra år kommer mina skrivregelskunskaper att behövas!)

36 kommentarer

Naket

Publicerat av Lotten Bergman den 25 maj 2010 14:29

Jag har svårt när det gäller att sticka ut hakan, uppröra och vara kontroversiell. Ibland vågar jag påstå självklara saker som att kollektiv bestraffning är av ondo eller att handbollsspelare inte ser ut som basketspelare. Men jag håller mig oftast till bagateller och petitesser och trivs med det.

Men så är det detta med den spännande dåtiden som kommer att kollidera med framtiden eftersom nutiden är så flyktig.

Mitt husorgan är ”Husmorslexikon” från mitten av 1950-talet. Där har jag hittat stoff till ofarliga ämnen som huvudbonader, en blindtarmsoperation, kroppskultur, klädkris och hushållstips. Men efter att ha snubblat över David Eberhardts text om hur nakna barn inte är tänkbara på bild idag, tänkte jag visa upp hur det kunde se ut förr. Barn av min tid som jag är – och påverkad av nutiden – känner även jag att bilderna är hisnande nakna. Utan skanner som jag är, har jag istället fotograferat bilderna i boken – ber om ursäkt för suddkvalitén. (Men det kanske gör barnen lite mindre blottade?)

hlex1 — ”Treåringen får hjälpa till att tvätta sig själv.”

hlex3 — ”I folkskolorna finns numera ofta tillgång till dusch.”

hlex4 — ”Så här tar man upp ett barn ur sängen.” (Men inte ens då lade man väl ner barnen utan blöja?)

Hur känns det att titta på bilderna? Tycker ni att det är obehagligt eller lika naturligt som när era egna eventuella barn – som alla andra barn i en viss ålder – envisas med att slita av sig kläderna i tid och otid bara för att det är det man vill i just denna ålder?

Jag kommer ihåg en scen i Kramer mot Kramer, där en naken kvinna möter huvudpersonen (en åttaårig kille) i en lägenhetskorridor. När jag såg filmen på tv under mitt år i en amerikansk familj i USA, reagerade båda föräldrarna i soffan starkt under just denna scen. De kastade sig över den 13-åriga dottern i familjen och höll för hennes ögon så att hon inte skulle råka se en kvinna alldeles naken. Detta berättade jag skrattande för alla i Sverige när jag kom hem, för det här med nakenhet var ju ingenting. Tyckte jag.

Jovisst är det skillnad på nakna barn och nakna vuxna – men i text och på braskande löpsedlar verkar nästan allt vara tillåtet, medan just bilder är … olämpliga?

hlex_amning — För mig är detta en ljuvlig syn. Jag tycker att man kan få amma sina nyfödingar varhelst man vill, om man nu vill det.

Bara så att ni inte ska tro att Husmorslexikonet är en uppenbar skandalbok med enbart nakenbilder, visar jag upp i vilket sammanhang de nakna barnen dyker upp. Strax efter amning kommer nämligen avfall:

hlex_sopan — ”Bilden visar en bekväm och hygieniskt anordnad avfallsuppsamling. Korgen är av plastöverdragen järntråd.”

Barnets kroppsliga (oproportionerliga) utveckling illustreras av denna bild:

hlex_proportioner — ”Fyraåringen kan ofta uppbära pappas hatt, medan pappas kavaj ännu når ända ner till fotknölarna.”

Så vad är då min åsikt? Ptja, kanske att nakenhet inte är något man måste sky till alla medel, bara. Vi ser ut som vi gör, barnen ser ut som de gör och en naken kropp här och där kanske inte skadar lika mycket som den där förbaskade bantningshysterin och perfekthetssträvan som kan sammanfattas i uttrycket ”Beach 2010”.

(Ni ser, inte heller idag sticker jag ut hakan. Jag bara påtalar det uppenbara.)

37 kommentarer

Historieskrivning (och man kan vinna nåt!)

Publicerat av Lotten Bergman den 14 maj 2010 11:12

karriarklattring — Symbolisk bild: karrärklättring.

Häromdagen frossade vi här lite i Vanessa Bells och hennes släktingars livsöde. Och konstaterade att det numera är ovanligt att en karl ser en nyfödd flicka och bestämmer sig för att gifta sig med henne trots att hon är ens egen pojkväns dotter – och sedan verkligen gör det 20 år senare. Luna skrev i kommentatorsbåset:

”… radikala kulturpersonligheter verkar ha haft det roligare för hundra år sedan …”

Och jag svarade:

”Ja, men allt framstår kanske i ett romantiskt skimmer? Tänk på och beskriv era egna liv som vore ni sedan 50 år döda kulturpersonligheter!”

Varpå Luna lydde:

”Hon lämnade karriären i staden och flyttade till ett stort och illa isolerat hus i skogen. Där plöjde hon fantasy-böcker med en marlboro-stump hängande i mungipan. På Konsum i Säffle mötte hon männen i sitt liv, och flyttade under återstoden mellan sina unga älskares bostäder i Kyoto, Warszawa och Chicago. Travvinsterna använde hon följdaktligen till resor. När hon förstod att hon blivit ekonomiskt oberoende växlade hon in hela sin återstående studieskuld till enkronor och insisterade på att två inoljade muskelbyggare skulle bära in henne och pengarna i gullstol på den mest avskydde csn-handläggarens kontor och tippa ut stålarna över hans skrivbord.”

Och nu är det er tur!

Ni kommer att kunna se tillbaka på er nutid i ett romantiskt skimmer och vara rätt nöjd med den oavslutade akademiska karriären eftersom den kan synas vara ett välplanerat, strategiskt val i en ständig strävan efter oberoende. Eller nåt.

karriarspaning — Symbolisk bild: spaning efter den tid som flytt.

Men ni kan ju också leta upp någon av de där gamla historiska personerna som har en fantastisk levnadsbeskrivning? Kolla här: Bertha von Suttner svarade på en kontaktannons där en man som hette Alfred Nobel sökte en ”språkkunnig dam, likaledes vid stadgad ålder, som sekreterare och hushållsföreståndarinna” och 29 år senare tilldelades hon Nobels fredspris.

Klara, färdiga gå! Tre av alla som skriver något i kommentatorsbåset vinner en bok eller en t-shirt eller något annat genom att jag på julkalendervis drar lappar ur en hatt. (Skicka gärna hit alla era mostrar och bekanta – alla får plats i kommentatorsbåset.)

__________________

Uppdatering på söndag kväll

Mycket inspirerad av Översättarhelenas slumpgeneratortips (och mitt eget plommonstopskrångel) bad jag datorn om hjälp att utse vinnarna. Naturligtvis kan man fuska genom att klicka och klicka tills man själv blir vinnare (som Översättarhelena gjorde), men här har allt gått rätt till. Som vanligt.

slumpvinnare — Nummer 58, 69 och 15. (Sedan gällde det att hinna presentera resultatet innan någon skrev kommentar 71 och förstörde statistiken.)

Då räknade jag till de tre vinnarna Åsna, PK och Ingela. Förlåt alla ni andra, men slumpgeneratorn var inte på er sida. Ni tre som vann kan få välja pris beroende på er kroppsliga storlek: en bloggtröja, en julkalendertröja eller en överraskningsbok som jag kan rota fram i källaren. Apropå böcker, så måste vi ju se till att skapa en succébok av alla fantastiska alster i kommentatorsbåset.

”I maj 2010 tog livet en drastisk vändning för den snabbt åldrande Lotten. Genom att utnyttja sina bloggkommentatorers begåvning och skriverier samt utan att fråga om lov ge ut hela kommentatorsbåset under eget namn, såg hon snabbt till att bli åtalad och dömd för egenmäktigt förfarande. Sedan 20 år avtjänar hon som den ende internen sitt straff på det återöppnade Alcatraz.”

87 kommentarer

Bröstens berg-och-dalbana

Publicerat av Lotten Bergman den 4 juli 2007 00:53

I omgångar har jag under den senaste veckan träffat människor som skådar in i framtiden och med hängande huvud säger:

– Om tre år finns det inga sådana kvar.
– Jaja, om ett år är dom utdöda allihop.
– Tro mig, sådana lär inte att finnas om ett par månader.
– Ptja, snart är det ett minne blott.

”Det” och ”dom” kan handla om en utdöende djurart eller semikolon, om civilingenjörsutbildningen, tv-bilagor, lakrits eller dagstidningar. Nästan alltid avslutas litanian med:

– Tänk om man hade vetat detta för fem år sedan.
– Det var helt enkelt bättre förr, sanna mina ord.
– Ungdomens fördärv och historielöshetens tidevarv.

Låt mig nu bara klargöra att det inte enbart handlar om den s.k. äldre generationen utan även om människor i 30–40-årsåldern. (Som för många visserligen är den äldre generationen. Old people, lissom asså va. Ok.) Men då svingar jag mig ner i optimism-lianen uppifrån mina höga hästar!

– Skrrrnffffff, fnyser jag stöddigt och dunkar alla i ryggen så att de sätter i halsen eller spottar te på mig. Allt går i vågor! fortsätter jag och illustrerar med armarna hur vågorna går upp och ned som vore de inte alls vågor utan berg och djupa dalar.

Eller hur? Se bara på ansiktsbehåringen. Stora ekorrar framför öronen ibland – hela bisamråttor runt munnen ibland. Eller huvudbonader – hög hatt och plommonstop ibland, toppluva inomhus ibland och ibland ingenting annat än hårsprej trots 30 minusgrader.

Äntligen framme vid brösten. (Håll med om att ni alla bara skumläste hit.)

Under antiken lindade kvinnorna ett brett tygband runt överkroppen för att hålla de där ostyriga kroppsdelarna på plats.
I början av 1800-talet började kvinnor använda gördlar – mycket för att framhäva det som fanns att häva fram.
”Bröstförbättrare” med metalltrådar som gjorde att kvinnorna såg ännu kurvigare ut, uppfanns under 1880-talet. De var naturligtvis inte särskilt bekväma, så under de kommande decennierna började man experimentera med styvstärkt bomullstyg istället. Tack.
Under 1920-talet blev det intressant nog helt tvärtom: kvinnorna skulle plötsligt inte ha några former alls, utan vara helt konturlösa.
Nästa helomvändning kom på 1950-talet, när behagen skulle formas som strutar – nästan som Madonnas Gaultier-skapelse.
Motreaktionen kom under 1970-talet, när man inte skulle ha någon bh över huvud taget (även om det tydligen är en myt att bh:ar brändes som om de vore häxor).
På 1980-talet fanns det pengar i överflöd och då gick det åt mycket tyg till kläderna som dolde eventuella kurvor eller plankor.
Om man följer tygtillgångslogiken, var det ytterst ont om pengar på 1990-talet när alla i Hollywood såg ut som man gör när mjölken rinner till tre dagar efter förlossningen.
Under detta första decennium på 2000-talet är det ena dagen let-it-all-hang-loose under stortröjan, andra dagen upplagt på serveringsfat.

Hav förtröstan. Allt går upp och ner och ut och in hela tiden.

Bröstrelaterat blogginlägg.

27 kommentarer