”Det är som bekant svårt att sia – särskilt om framtiden” sa en av de gamla redaktörerna på Nationalencyklopedin då och då. (Särskilt när vi andra ungdomar yrade om ”men hur kommer man att tänka på 1990-talet då?”.) (Kuriosa: fyra korrekta skiljetecken i rad.)
Jag tar raskt ett kliv tillbaka till nyårsafton 1922 istället. På den tiden hade SvD ju annonser på förstasidan, så de braskande rubrikerna återfanns längre fram i tidningen. Jag läser ändå andaktsfullt med lupp på förstasidan att
Iskafors galoscher äro de bästa
man kan bli tvungen att byta firmanamn för att andra klampar in på ens revir
bilen Jewett var 6-cylindrig och kallades ”vagn”.
Jag ser även att fru Anna Ericsson var en hejare på att undervisa i språk.
På nyhetssidan står det att Tyskland borde betala skadestånd, att socialstyrelsen, pensionsstyrelsen samt riksräkenskapsverket måste dra ner på antalet anställda samt att hela besättningen på isbrytaren Malygin är tvättäkta bolsjeviker.
Men hu. Har ni sett?!
En punkt i rubriken!
Artikeln om Harriet Bosses översvämning är så initierad och ingående att den är värd en läsning. Klåparen till vattenledningsentrepenör lät vänta på sig, varför en arbetslös (man?) letade sig fram till huvudkranen medan husets invånare förgäves försökte ösa sig ur dilemmat.
Men hur gick det för Harriet Bosses garderobsinnehåll? Alla klänningar!
Nu måste vi stanna till och tänka på klänningarna. Fru Bosse var sedan länge skild från Strindberg och hade ännu inte blivit ihop med Edvin Adolphson, varför hon var ensamstående mamma till Anne-Marie – som dog så sent som 2007. Jag anar att Harriets garderober upptog stor yta i lägenheten (johodå) och lider alldeles förfärligt av att klänningarna drunknade.
Man kan ju faktiskt tänka sig att den här (i hennes ögon omoderna) trasan från 1909 faktiskt hängde i en av garderoberna?
Rabatten i hatten!
Ni ser: allt är precis som det var för 100 år sedan. Influensarna har problem med kläderna, vissa länder beter sig illa, nya bilmodeller och vattentäta skor is da shit medan arbetslösheten slår till både här och där. Och språkkunniga människor måste förstås annonsera om sina talanger.
Fast okej, bolsjevikerna utmärker sig inte lika mycket idag kanske.
En gång runt 1985 sa min dåvarande pojkvän (och nuvarande djefla man) något om Chopin. Men han uttalade det som [schå-ppen], lite likt ”shopen” på svengelska och inte som jag var van: med en nasal, fransk ton. För han hade ju en bekant som var polack, och ptja, så kan man ju också göra. (Liksom att uttala oregano på italienska osv.)
Chopin satt i ett bibliotek och hade ont i magen.
Den 21-åriga Lotten (som ju kunde sina klassiska musikkompositörer som ett rinnande vatten) sa uppbragt:
– Shååppenvaddå? Vem är det?
– VET DU INTE VEM SCHÅPPEN ÄR? DET ÄR JU EN AV VÄRLDENS MEST KÄNDA …
– Lugna dig! väste jag och tänkte att den där jädra pojkvännen var då sannerligen inget att ha; en jädra snobb och översittare! Nu drar jag hem till Stockholm igen.
Nu blev det ju inte så, och jag har överlevt – men jag säger fortfarande schåpäää.
Men det säger jag eder, att om jag erkänner att jag inte kan just ”det där ordet” – eller precis har lärt mig massa om ”det där fenomenet” – och då får höra nåt i stil med:
– WHAT? Visste du inte det?
– Va, känner du inte till honom?
– Men jeeez, det är ju en av världens mest …
Ja, då pfffffffttt:ar jag och drar.
Nu ska jag berätta för alla nyfikna om mitt nyupptäckta uttryck som ni (jaja, himla vilt med ögonen) säkert har hört förut: Technology Disruption. Många är de forskare och föreläsare och framtidstänkare som berättar om detta begrepp enligt denna ordning, så jag gör likadant. (Boken som myntade uttrycket kom ut 1997: ”The Innovator’s Dilemma” av Clayton M. Christensen.)
Det här är N.Y. år 1900.
”Can you spot the car?” är frågan som ställs. Okej: kan ni se bilen?
Det är The Easter Parade på 5th Avenue med fler människor ute än vanligt och alla technology disruption-kramare påtalar att det ju är en farlig massa hästar.
Nu kommer en bild från N.Y. 1913 – fortfarande påskparaden.
”Can you spot the horse?” är nu frågan som ställs. Okej: kan ni se hästen?
Det var ju kul! På blott 13 år gick N.Y. från att vara en häststad till en bilstad. Bilarna ser förvisso fortfarande ut som hästkärror, men ändå. Explosionsmotorerna var helt klart da shit.
Här kommer nu det facit som alltid presenteras efter gåtan: bilen bland hästar och hästen bland bilar.
Okej, där uppe är bilen och där nere är hästen. Men …?
Jag kliar mig i huvudet. För jag hittade en annan häst. Och en till – och en annan bil. Hm. Har vi att göra med ett falsarium för att framtidsforskarna vill få fram en poäng?
I högerkanten hittar jag en bil med tjocka gummidäck – den ser ut lite som Kalle Ankas bil bakifrån.I högerkanten hittar jag inte färre än tre hästdroskor bland 1913 års bilar. För tydlighetens skull har jag ringat in både föraren och hästen.
Jahaja. Strunt samma.
Poängen är att man år 1900 inte kunde förutse
vilken effekt bilarna skulle ha på samhället
hur snabbt de skulle öka i antal
att hästskiten skulle försvinna
att behovet av parkeringsplatser skulle öka dramatiskt.
Precis som att vårt behov av skrivmaskiner ju försvann och att de smarta mobiltelefonerna totalt eliminerade vårt behov av kartböcker.
Och nu kommer framtidsforskarnas bil-kristallkula: redan 2021 kommer ingen att köpa en ny bensinbil. Alla som just nu köper nya bensinbilar kommer att ångra sig bittert och andrahandsmarknaden för dessa bilar kommer att påminna om den för Iphonen som kom ut 2007.
I förlängningen handlar det i framtiden (enligt forskarna och siarna) om att vi inte äger en bil var, utan att det finns en självkörande bil-armada och att behovet av parkeringsplatser kommer att minska drastiskt – och att städerna förhoppningsvis kommer att ersätta parkeringshusen med grönområden. Alla inte-forskare skakar på huvudet och muttrar:
– Mäh. Det där tror jag inte på. Det går inte så snabbt, serru.
Eller så gör det faktiskt det, vanligtvis. Kolla den här S-kurvan som återkommer i nästan all statistik om tekniska framsteg. Först händer ingenting, sedan ingenting, sedan är vi sålda på prylen och köper för allt vad tygen håller, varefter vi ligger stilla på en hög nivå.
Här i Eskilstuna totalrenoveras just nu ett urgammalt parkeringshus, medan den stora, nya sportarenan håller på att få en gigantisk, underjordisk parkeringsyta. Som alltså inte kommer att behövas om tio år?
Det var som tusan.
Men nu till något som jag snubblade över i min jakt på bilbilder. Om vi tar statistiken från år 1900, köptes då 4 192 bilar i hela USA – och 1 575 var elbilar medan 936 var bensinbilar.
(Nu räknar ni febrilt på fingrarna. Detta stämmer ju inte. Nä, för hela 1 681 av de köpta bilarna gick på ånga. Hehe.)
Men så många elbilar? Ja! Kolla – en elbil från 1904!
Men … om tekniken till elbilar fanns 1904 … och oljebolagen (väl?) då inte hade världsherravälde …? Va? Huh? Vad hände?
Jo, taxibolaget Electric Vehicle Company satte igång projektet med elbilsskjutsar i slutet av 1800-talet med den moderna idén att bilen kör och kör, sedan byts batteriet ut mot ett fräscht, och så laddas det tomma batteriet tills elbilen kommer in till garaget igen för ett batteribyte. Inga laddtider, alltså. Stor succé!
Eltaxibilar väntar på kunder 1897.Där satt chauffören helt absurt högt upp 1899.
Men tyvärr var eltaxibolagets visionärer inte så bra på att räkna. De köpte in fler och fler elbilar, men inte fler batterier. Och så fick de inte råd att renovera sina bilar och så bråkade Henry Forde med dem och deras patent, och plötsligt blev eltaxibilarna impopulära för att de helt enkelt inte funkade. De gick sönder, de kunde inte laddas, kunderna kom försent och alla blev arga och valde bensintaxibilar istället. Elbilsbranschen gick därmed i putten och när den här bilden togs 1908, var den inringade eltaxin en anakronism och en dinosaurie på gatan.
Så nu vet jag det! Hör ni dialogen i fjärran? Jag inleder:
– Öh, hörru. Man hade fungerande elbilar för 120 år sedan.
– Va? Det hade jag ingen aning om.
– MEN! DET VET VÄL VARENDA MÄNNISKA!
Förmodligen är det så att det fanns ett överflöd av bokstäver i fingrarna när jag började skriva. Att publicera så här långa blogginlägg är inte alls modernt eller ens populärt. Fast å andra sidan är även bloggarna ju på utdöende, så då är allt precis som det ska vara, antar jag, trallala!
I övergången mellan nytt och gammalt vandrar vi omkring i ett plottrigt gytter med ideliga val och ställningstaganden.
1980
– Mikrovågsugn verkar bra. Men farligt. Fast bra. Var i hela friden ska den stå?
(Pappa skrev en text till en mikrovågsugnstillverkare och fick en mikro som betalning. Den var större än vår då största tjock-tv och funkade utmärkt till 2001.)
1996
– Ska du eller jag ha mobiltelefonen idag?
(Vi hade bara en, och den som hade den mest komplicerade arbetsdagen fick ha mobilen.)
2013
– Ska vi verkligen ha kvar den fasta väggtelefonen?
(Nej, det skulle vi inte. Om alla mobiler dör under en zombieinvasion, får vi börja med röksignaler.)
2016
– Här, barn! Det är söndag och titta vad jag fann i brevlådan! En så kallad dagstidning! Vi har en gratis helgprenumeration under en månad. Se så intressant! Vem vill läsa först? [prassel, prassel]
(Ingen svarade.)
Nu kommer världens finaste köksbild som så innerligt väl illustrerar övergången mellan det gamla och det nya. Men först måste vi etablera situationen lite grann. Här är köksinspiration från Ikeakatalogen 1974.
Håll i er, för nu går vi ett år tillbaka i tiden till 1973, till en bild som jag har hittat på Stockholmskällan.
Det är fru Nilsson på Tomtebogatan 48 i Stockholm, och det är 1973. Klädesplagget kallades av oss ungdomar ”städrock som alla tanter har” och det praktiska hucklet som hon har på huvudet dolde inte sällan papiljotter. Sällan har det gamla så tydligt mött det nya.
Förutom den där kokplattan, finns en elektrisk bänkspis (jfr ”bänkdiskmaskin”) med två kokplattor ovanpå den ljuvliga, men förstås opraktiska vedspisen. Forna tiders kökspryttlar som kval kruskavel för knäckebröd hänger som prydnad – eller är det kanske bara där de förvaras? Jag ska på CSI-vis försöka förstora några detaljer.
En ovanligt brutal degskrapa?Disktrasor och burkar med … vad?Klädnypor på spiselkransen!
Jag beundrar skafferi, utdragbar skärbräda, enorm kaffepanna (som nog inte enbart var för kaffe) … och känner att det är svårt att sluta titta på bilden. Så jag rusar till Stockholmskällan och letar reda på några till!
Blasieholmstorg 11 C (1967). Tänk er att städa bland rören där uppe vid vattenskadan i taket …Fru Karin Harryan på Smålandsgatan 24 (1970). Se, så nära till hands hon har sin öppna handväska i fönstret.Mäster Mikaels Gata 6 (så sent som 1971). Det måste ha varit kallt på golven.Katarina västra barnkrubba 1910. Vilken jätteburk till mannagrynen! Och se: kastrullerna står uppåner med locket på. Intressant. Uppdatering: Nej, det är inte lock, dumma mig! Det är flänsar som behövs för att grytorna ska hållas på plats i hålet och inte åka för långt ner i ner i elden.
2026
– Det här tangentbordet måste vara minst tio år gammalt. Usch, vad svårt det är att trycka ner knapparna, jag får träningsvärk ända upp till axlarna ju. Ska jag, eller ska jag inte börja gå på gym trots allt?
I oktober händer det saker i filmbranschen eftersom Tillbaka till framtiden II utspelar sig just i oktober 2015.
Alla Tillbaka till framtiden-fans är ganska stillsamt fascinerade över det som stämmer i filmen jämfört med dagens verklighet: att vi tittar på 3D-filmer, har jättebreda tv-apparater med videokonferenser (Skype) på väggarna, att vi har små handdatorer samt att vi är väldigt fokuserade på att ha koll på telefonen hela tiden.
Men vet ni vad som sägs i filmen som är helt bortitok? Jo, att faxen är det bästa sättet om man vill kommunicera snabbt. Tihi och fniss samt fnitter. Oj, vad jag har faxat i mina dar (på Nationalencyklopedin till ungefär 1998), men ojojoj, vad jag inte faxar längre. Faktum är att jag trodde att faxvärlden var utdöd och att faxmaskinernas kyrkogård var full, tills jag förstod att det fortfarande finns branscher där faxen styr allt.
Å andra sidan brukar jag ha fel inom fackområden där jag helt enkelt inte vet vad jag talar om. Igår försökte jag delta i en diskussion om vilket bryne som är bäst.
– Jag brukar skära tomater med gaffel – för de är vassare än våra knivar.
De tre som lyssnade på mig skakade på huvudet eller lade det medlidsamt på sniskan. Och fortsatte prata om diamantbryne, striglar och kalcedon.
Eller när jag i lördags försökte förstå hur ett löpband egentligen funkar och till sist förstod att en skruv har fyra olika mått och att jag faktiskt inte alls behöver förstå hur ett löpband funkar utan bara ställa mig på det, trycka på en knapp och springa. [tråkkollaps]
Men det var inte det jag skulle berätta. Jag tänkte bara visa upp dubbelslipsen som Marty har på sig 2015 eftersom det faktiskt är dags att skapa nya modetrender.
Martys dubbelslips i Solensrike-stajl.
När såg vi något nytt senast? Dog modeinnovationerna ut med platåträskorna? I brist på fantasi skulle jag (som bekant) gärna köra en repris med axelvaddar och vårhattar på alla och envar. Och polisonger! (Men bara för att både ordet och håret är roligt. Inte för att det är snyggt.)
Om det är som det sägs, att vi (i hela världen även om det bara är i-länderna som räknas) är på väg ner i en monetär depression som kommer att vara i ett okänt antal år, måste jag genast se till att bli modebloggare. För när det krisar i finanserna, blir modeskaparna så himla kreativa och påhittiga.
Sägs det.
Om man nu kan säga att ett helt årtionde har ett mode, så är detta 1930-talets.
Men låt mig nu gå i förväg och tala om vad jag tycker att modeskaparna har glömt bort under de senaste decennierna.
Hattarna. Allvarligt talat: skärpning! Varför bär vi inte alla hatt? Fatta vilket uppsving i material, hantverkskunnande och köpsug som väntar runt hörnet. Hatthyllorna tyngs nu av återvinningslådor och skiftnycklar istället för små nätta pillerpurkar och strutsfjädrar samt plommonstop! Med en hattinvasion behöver ingen bry sig om bad hair day eller plattång längre! (Okejrå, plattångstillverkarna kommer att få det sämre.)
Audrey Hepburn i blåfärgade cornflakes.
Kragarna. Fadermördarn (en jättehård krage med snibbar som står rakt upp), kravatten, prästkragen, medicikragen och schillerkragen kan ju piffa upp den allra tråkigaste tisha. Och löskragar som man kan ta loss och tvätta bara den och inte hela utstyrseln måste det förstås vara! (Och så förtränger vi polokragen och tvättmedelstillverkarnas vinstvarningar.)
Filip III av Spanien kunde inte tappa hakan.
Knätofsarna. Håll med om att alltför lite fokus ligger på knäregionen inom modet. Precis som att man har en slipssamling eller rent av en halsbandskollektion, borde någon leda oss in i knätofseran.
Rachard Sackville med stöd för knäskålarna.
Dekolletagen. Japp, jag tycker att urringningarna är trista nuförtiden. Precis som när det gäller löskragarnas återuppståndelse borde urringningarna få sitt. (Vi som inte är så välutrustade kan få dispens och ha kragkreationer som drar blickarna till sig istället.)
Sophia Loren spanar in Jayne Mansfields silverbricka.
När jag tänker närmare på saken är dekolletagets länk till kragen fullt logisk: colet betyder krage. Ni ser – jag är inte bara modebloggare utan även etymolog.
Uppdatering: Ni som inte läser i kommentatorsbåset har missat blygdkapslar, damasker, näsvärmare, pärlkragar (blott 199 kr på H&M!), navelkapslar, bahytter och yllegubbkepsar. Just sayin’.
Igår kvistade jag över till Stockholm för bokbytarpicknick i Humlegården, alldeles framför KB. (Kolla vilken mening, man blir ju alldeles knollrig av alla positivt laddade ord!) Man skulle ju kunna tro att jag bor bortom all ära och redlighet, men det tar faktiskt bara en timme för mig att komma till Centralen – ungefär som att ta tunnelbanan från Alby. Alltså ”kvistar jag över”.
Orsaken var bokbyteriet – men inte för att byta någon speciell bok utan bara för att vara social och trevlig och träffa nya människor. Men som alltid annars, satte jag mig med dem jag redan kände: Anna Toss och Petra Jankov. Men så dök Deeped upp och så kom Bengoboy och så ringde twittrade vi till Sandra och så plötsligt pratade vi med både Metro och Råd & Rön. Stora Bokbytardagen är helt enkelt en förträfflig idé. (Jag hade med mig ungefär åtta böcker och blev av med alla utom en bedrövlig en, av Ulf Lundell, som vi till slut använde som sittunderlag. Den lade jag lite senare på en bänk på Centralen. Nya böcker med mig hem hade jag också: ”Eunuckens gåta” och ”Sighsten”.)
Vid sådana här tillställningar är det brukligt att en väldigt liten minister kommer. Under förra regeringen var det alltid Pagrotsky, igår var det integrationsministern Nyamko Sabuni.
Nyamko Sabuni mellan initiativtagarna Joakim Karlsson och Ida Torkkeli.
Jag ber om ursäkt för att jag som en omogen fjant inte lyssnade på Sabuni – jag var fullt upptagen med att spekulera i vilka i publiken som var livvakter. Då såg jag dessutom att en av åhörarna var Magdalena Ribbing. Jag tänkte gå fram och ta henne i hand, knixa lite grann och tala om att jag tycker om hennes humor. Men så tvekade jag så länge att hon hann försvinna i vimlet.
Paparazzifoto på Magdalena Ribbing.
När Alice Thorburn (bibliotekarie vid Stockholms Stadsbibliotek) skulle komma fram till micken och prata lite om poesi, presenterade Joakim Karlsson henne med orden:
– … och föra ett intressant samtal om poesi, vilket låter både kontroversiellt och motsägelsefullt.
Jag ville ställa mig upp och vråla PROTEST och som Majakovskij springa runt i gul skjorta och måla flygplan i mitt ansikte och deklamera Gråbergssång av Fröding bafatt … bafatt. (Kanske ska jag erbjuda mina tjänster som pekoralistpoet och visa hur kul det är med dikter?) Men istället för att protestera mot en medveten provokation blev jag strängt upptagen med att hitta papper och penna för att kunna skriva upp citatet exakt.
Fast jag har ju glömt att berätta om hur jag skådade framtiden! En av talarna var Alex Schulman, som berättade om sin morfar Sven Stolpe samtidigt som han bjöd upp till en lustiger dans.
– Put your right foot in …
Alex Schulman sade bland annat att Sven Stolpe hade ofattbart många böcker, ”tvåtusen eller så”.
Och det var då jag skådade framtiden! (Han måste ha sagt fel, för i runda slängar 200 000 böcker är mycket. Ungefär 2 000 är det inte.)
Så här kommer det att låta i framtiden:
– Du, ser du henne, hon där borta?
– Jaa … vadårå?
– Det är hon som har … sssccchhhhhh … nästan hundra böcker.
– HUNDRA BÖCKER?
– Inte så högt!
– Men hundra … hundra enskilda böcker? Vad ska hon med dom till?
– Vet inte. Kolla, det ser man ju på henne. Keff guss.
– Man kan ju inte hantera mer än en bok i taget, vad ska hon med hundra till?
– Vet inte, skäll inte på mig!
– Hon suger fett.
– Mmm. Kom, nu sticker vi och badar i Gamla Biblioteket.
Eller hur?
______
Uppdatering Mina bilder på den dansande Schulman har publicerats även här av nyss nämnde Schulman i ett inlägg där han rättar sig och berättar att Sven Stolpe inte hade 2 000 utan 20 000 böcker.
Häromdagen glunkades det i tidningarna om hur bensinpriset skulle bli dubbelt så dyrt. Eller, det skulle det ju inte. Men det var en hypotes från SIKA, som har insett att koldioxidutsläppen är på tok för höga. Då gick alla medier man ur huse för att fråga allmänheten vad allmänheten ansåg om detta. Vad tror ni att allmänheten sa då?
(”Vad är det som går och går och aldrig kommer fram till dörren?” är en svårare fråga att besvara.)
Det roliga med framtidshittepå är att alla först delar ut brasklappar som ”man kan ju aldrig veta” och sedan med emfas uttalar sig om hur det kommer att bli. Rapportklippet om dansbandsdöden har valsat runt i en dryg vecka nu, till allas stora nöje. (Det är roligt.)
Richard Abib hittade på denna futuristiska bil av aluminium och plexiglas 1956. Blixt Gordon, anyone?
Telefonen kallades 1878 ”en grej som har alldeles för många brister för att kunna funka som kommunikationsmedel”.
”Att skicka papper via telefonledningar är en på tok för dyr uppfinning som därför aldrig kommer att få betydelse”, sa man om en tidig fax 1962.
”Varför skulle någon vilja betala för något som riktas till vem som helst?” skrev man 1921 om en ny musikspelare som väl var en … radio.
Och så vet ni väl att tv:n 1946 bara var en fluga eftersom ”folk kommer att tröttna på att titta på en liten plywoodlåda varje kväll”.
Jag har förut önskat mig teletransportörer och matrör direkt från affärerna till kylskåpet, men är inte riktigt nöjd. Häromdagen kom jag på mig själv med att vara så bakåtsträvande man kan vara genom att pfffta när någon sa att tangentborden ju kommer att försvinna vad det lider. Så nu ska jag vara framåtsträvande och beordra min hjärna:
Fly mig en skrivare som skriver ut tredimensionellt.
Uppfinn datorn som läser mina tankar.
Eliminera stökgenen.
Fast egentligen vill jag ju bara komma på simpla saker som nylon, fjärrkontroll och mikrofon:
Dammsugaren som är liten som en iPod och klättrar längs väggarna.
Punkteringsfria cykeldäck. (Det kanske finns?)
Frisyrfixarapparatur.
(Ja, jag somnade med blött hår igår och ser ut som plockepinn i håret.)
”We don’t like their sound, and guitar music is on the way out.”
(Sa någon på Decca Records om Beatles 1962.)
Jag hittar nu på en lista, som inte nödvändigtvis behöver spegla mina egna upppfattningar och åsikter. Fast kanske lite. Jag tror att detta kommer att gälla om sisådär två år:
Töntigt
motorgräsklippare
kläder som med flit är för små och trasiga
silikoninplantat, var de än må sitta
mosaik
luftkuddar i gympaskor
hårborttagning
Coolt
bönder
muskler som faktiskt används hatt
mjölkleverans per pipeline
gula ögonfransar
Beppe Wolgers
Men så är jag sämst i världen på att skåda in i framtiden också. Jag är sist med det senaste och hade jag blivit inbjuden till Oprah hade det varit för att jag är stuck in a time warp och inte har bytt frisyr eller klädstil sedan … någonsin. (Hade jag bjudits in till David Letterman hade det varit som ett stupid human trick för att mina knän smäller som pistolskott när jag sätter mig på huk.)
Under många år skrev jag TJOHO och öppnade champagne för Nyordslistan här på bloggen och så berättade jag om vad jag tyckte. Jag såg mig som en ögonöppnare som satt i framkant och spred hajpad kunskap till de eventuellt intresserade.
Sedan visade det sig att alla ju blev alldeles otroligt fascinerade av Nyordslistan, och att tidningarna skrev spaltmeter om den. För två år sedan satt jag i tv och pratade om epadunk och en poet läste upp en dikt som han hade filat på i flera veckor, men som han i direktsändning sades ha kommit på under den lilla stund som vi satt i studion. Pfft.
Här satt jag mest och tänkte ”förbaskat, i den här vinkeln syns ju inte svärmors klänning från 1972”. (Den är av 100 % knastrig polyester och ni som hänger här på bloggen vet att jag brukar ha på mig den på julafton.)
Repristriangeln blinkar nu: här kommer bilder från några av mina tv-framträdanden.
Plötslig intervju på Centralen. Minns inte ens vad det handlade om!Något språkligt i ”Landet runt” … tror jag.En icke-debatt om niande i programmet ”Debatt”. Den föregicks av en ”debattartikel” om du/Ni, som heller inte framkallade nån vidare debatt. Alla håller egentligen med mig om att vi inte vill bli niade.
Så vad lär jag ut idag då? Jo, att alla nyordslistor sedan 1986 finns på Språkrådsavdelningen här, och att det är superduperintressant att läsa listorna från förr. Då skrev ingen tidning om dem – ingen! Kolla här hur det ser ut i tidningsarkiven på DN och SvD.
Ordet ”nyordslista” förekommer några gånger i SvD på 1980- och 1990-talen, men inte mer än lite inom parentes. Från 2012 är det braskande rubriker!DN sparkade däremot inte igång den stora Nyordslisterapporteringen förrän 2012.
Alla 32 nyord från 2024 finns här, men jag drar upp några av dem här nedan.
avokadoskanner – en apparat som visar hur mogen en avokado är, vilket ju måste vara bästa uppfinningen sedan spinning jenny.
demure, [demjooor] – anständig, måttfull … alltså vad tusan, det kommer från influeraren Jools Lebron, som sa att hon sminkade sig ”very demure, very mindful”. (Himmel och pannkaka vilket jädra dumt nyord.)
drakdrönare – allittererande, eldkastande flygfarkost (allitteration igen!) som används i krig.
Den sprutar ur sig brinnande metall! Bra ord, men hemsk företeelse.
grön gumma – tidigare ostraffad kvinna som anlitas av kriminella nätverk. (Gumman är alltså tonåring.)
Magdamoderat – borgerlig väljare som röstar på S (partiledare är just nu Magdalena Andersson).
quishing – bedrägeri med hjälp av qr-koder. Bovarna och banditerna klistrar över en qr-kod med en annan som leder till en sajt som vips, stjäl alla ens pengar. (Phishing säger man om t.ex. mejlbedrägerier och smishing är luriga sms.)
slop – AI-texter av låg kvalitet, som skulle kunna heta AI-slop, AI-skräp eller AI-sörja istället. Jag frågade Ola Karlsson på Språkrådet om det inte i framtiden borde stavas slopp, och han höll med mig: ”Med två p, i synnerhet i böjda former som sloppet/sloppen (vilket genus det nu blir).”
umarell – en gammal gubbe som spanar på byggen som vore det en teaterföreställning! De kan till och med erbjudas inhängnad sittplats för att få titta bekvämt! (I norra Italien pratar man emilianska, och där betyder umarel, ’liten man’.)
Man bör ju undvika främmande ord, om man har en relevant, inhemsk vokabulär att tillgå!
Sammanfattningsvis skulle jag vilja påstå att alla ABC-bokförfattare kommer att hoppa av lycka, klappa händerna och glädjas över att äntligen slippa fastna på quinna, quagga, quorn och quiz.
Tjuvar fokuserar på quishing och sabbar snabbt din swish, tjing!
Fotnot och korr-brasklapp: Mina händer skriver nyårslistan varje gång jag menar nyordslistan.
Igår var det åtta månader sedan Olle stupade och i torsdags – den 8/8 – samlade jag barnen, deras respektive, barnbarnen och kompisar som uttryckt önskemål om att få vara med när vi strödde Olles aska. Hade jag varit numerolog hade jag förmodligen sett en mening med åttorna.
”Åtta-åtta-åtta-åtta!” (Ungdomar: detta är sekreteraren Ulla-Bella från sommarlovsprogrammet Solstollarna. Hon ringde enbart telefonnumret 8888.)
Efter flera månaders krångel med tillståndet för askspridningen, där vi först fick tillstånd att hälla ut Olle på en villatomt, var det alltså dags. Vi lyckades med skohorn och spett i almanackorna samlas alla på en gång just den kväll när det regnade som allra mest i Sörmland. Tretton vuxna och två tvååringar traskade med gott humör, paraplyer och husets alla regnjackor samt stövlar iväg rakt in i ”Olles skog”.
Olle låg i en papplåda i den blåa ryggsäcken här på bilden, och vägde just då blott 5,7 kg – men det är ju utan glasögon och sånt.Just när denna bild togs var det uppehåll i regnandet så Plupp (äldste sonen Erik, numera Trettiotvååringen) bar på paraplyerna.Över stock och sten vandrade den samlade församlingen genom skogen med alla krämpor som tänkas kan: portvinstå, hälsporre, ryggskott, brutna fingrar, trassliga menisker, feber, allmänt knätrassel och nackspärr.
På grund av chocken och byråkratikrångel med allt sedan 12 december, har Olle inte fått någon dödsannons eller runa. Eftersom han nu spreds för vinden i regnet i skogen kommer han heller inte att få en gravsten. Detta är ett litet bekymmer för mig eftersom han faktiskt pratade om att han ville göra ett ”avtryck” i världen.
Men äsch. ”Så länge man pratar om de som är döda, finns de ju kvar.”
Sa nån.
Konkret gick det till så här att sprida askan:
Lådan hämtades på krematoriet. Jag grät floder, men frågade ändå om askan månne silas innan den läggs i lådan. (Man vill ju inte plötsligt stå där med Olles framtänder i handen.) Jodå, efter kremeringen tar man under en komplicerad process bort proteser och plomber samt skruvar. Vissa moment är automatiserade, andra kräver mänsklig hantering.
Inne i skogen gick vi alla upp på en liten kulle och tog fram lådan, som var förseglad med vanlig tejp. En klisterlapp talade om att det verkligen var rätt låda (namn och personnummer samt dödsdag). Moa (den nygifta Tjugofyraåringen) och jag sjöng en stump samtidigt som vi pillade på tejpen.
I lådan låg en papperspåse, även den igentejpad. Jag öppnade och började hälla ut Olle på en sten och klappade lite på askan, och sedan gick påsen runt laget som ”ett skepp kommer lastat”. Några hällde, andra grävde med händerna och fick Olles aska under naglarna. Jag klappade med mina askiga händer ena dottern på kinden, så då hamnade lite aska även där. Vi var larviga, men samtidigt högtidliga. Regnet öste ner på oss och på askan.
Äldsta dottern Ida (Trettioåringen) läste en textsnutt ur ”Nature Anthem”, som spelades på begravningen:
I wanna walk up the side of a mountain I wanna walk down the other side of the mountain I wanna swim in the river and lie in the sun I wanna try to be nice to everyone
Sedan gick vi ner på andra sidan kullen, vandrade hem och åt (som vanligt) pizza i Olles anda.
Så … vad händer nu? Jag vet inte. Tiden går så långsamt och samtidigt så vansinnigt fort. Jag finner ro i att snickra, renovera, skramla med borrbits och läsa universitetskursen ”Epidemiernas historia”. Överallt finns släkt och vänner som rycker ut när jag vacklar. Men oron inför framtiden lurar runt varje hörn.
Ni som fortfarande läser här trots mitt sällanbloggande: häng kvar! I’ll be back … men inte som Arnold, utan mer som Stenmark när han föll i backen och reste sig upp.
Här kommer ännu en liten filmsnutt med Olle, här på bloggen känd som DDM (Den Djefla Mannen).
