Hoppa till innehåll

Etikett: cykel

Ännu en påkörning

Jag för en envis kamp med barn, vänner, syskon, föräldrar, kolleger och polare. Man ska ha cykelhjälm. Egentligen borde man även ha gåhjälm. För att inte tala om bilhjälm.

– Näää. Jag behöver ingen hjälm, säger de allihop.
– Jooo, säger jag varje gång.

Några exempel på de evinnerliga dialogerna:

– Vaddå hjälm. HÅRET! Det är plattat!
– Eh. Då blire bara lite plattare.

– Jag har cyklat i 40 år och vet hur man gör!
– Men du vet inte vad andra gör.

– Men kolla! Cykeln har lampor!
– I profil syns de inte.

– Jag är inte osynlig, kolla jag är så stor att man inte kan undvika att se mig.
– Jo, fast nästan. I mörker smälter du in.

Jag har trillat omkull som ung student, krockat som radiopratare och blivit påkörd som sittande i en bil och som simpel bilförare. Jag har även en mörk natt på Tunavägen i Lund blivit påkörd av en grabb i ”farsans Porche”, men det slutade väl trots att min fina collegejacka fick ett litet hål. Klockan var mittinatten och den tillrusande folksamlingen plötsligt enorm. Alla skrattade och babblade om cykelolyckor och värk. Min onda armbåge jämfördes glatt med träningsvärk, och så var det inte mer med det.

Igår kväll, på väg hem från radiosändningen där jag är domare i Vi i femman, for jag fram som ett jehu och den julgran jag i mörker är. Reflexväst, reflexvantar, reflexer som dinglar här och där, lampor på cykeln och hjälmen tryggt på huvudet i ett nattsvart regn.

På ett övergångsställe blev det efter en kort väntan grönt för oss cyklister. Eftersom livet är en enda stor tävling, såg jag till att vinna kampen om att komma först till andra sidan. Bakom mig hörde jag då:

BROOOOOOOM!
SKRIIIIIIIITSCH!
PANG!
SKRIK!
SKRAMMEL!

Ljuden var skarpa, brutala, höga och läskiga. Jag tvärnitade och vände mig om. En meter bakom mig stod en bil (som jag nyss inte alls hade lagt märke till), och framför den på marken låg en tjej i min ålder. (Dam i min ålder? Tant i min ålder? Kvinna? Nä fan, hon var en tjej.)

Röd = jag, som kom över gatan först. Gul = den andra tjejen, strax efter mig. Blå = den vänstersvängande bilen.

Bilen stod stilla, tjejen låg under sin cykel när mannen i bilen kom fram till henne. Vi stod mitt i korsningen och blockerade all trafik, så efter att vi hade plockat upp cykeln och tjejen samt konstaterat att inget var brutet eller blödde, sa jag åt mannen att flytta sin bil så att trafiken kunde flyta på.

Då hade han ju kunnat rymma därifrån, kom jag på sedan.

I lugn och ro, men med darrande händer, bytte de sedan kontaktuppgifter. Båda var lika chockade. Vi pratade om försäkringsbolag och polisanmälan och föraren förklarade gång på gång att han hade sett mig jättetydligt, men inte tjejen som han körde på. Jag har förstått att man i detta läge egentligen ska ringa polisen, men vi ville verkligen allihop bara åka hem.

Allt slutade med att jag och tjejen cyklade hemåt tillsammans eftersom hennes cykel funkade utmärkt trots smällen – och vi ju bodde ganska nära varandra. Jag babblade på om allt och ingenting och betonade att hon skulle ringa och prata med kompisar och berätta om smällen och bla bla bla blaaaaa. Vi var rörande överens om att hjälmar, reflexer och julgranskulor är ett måste i kvällstrafiken.

Det är faktiskt lite bra med småkrockar utan skador; man får sig en tankeställare. Jag ska köpa en ny cykelhjälm eftersom den jag har är köpt på loppis för 30 kronor och är prydd med åttiotalistiska trianglar i pastellfärger. På den ska jag klistra tre reflextofsar som kommer att få till och med mina vuxna barn att skämmas. Bara jag nu inte blir så iögonenfallande att bilisterna kör i diket.

Ös på i kommentarerna och berätta om era krockar och påkörningar samt lärdomar!

 

Share
37 kommentarer

En måndag mitt i lifvet

Jag har egentligen ingenting att berätta, så då berättar jag allt.

Kära dagbok!

Jag har en ny cykel! Den kostade flera tusen kronor och har dubbdäck!

Dubbar på alla håll och kanter!

Men 15-minuterscykelturen hemifrån till stationen tar prick dubbelt så lång tid nu när det är isknöggel på cykelvägarna.

Och det är en stooor konst att klä på sig eftersom anledningar och orsaker krånglar till det.

1.
Jag skulle åka till Sophiahemmet i Stockholm för att en läkare ska kolla knävlarna. Då har man lämpligtvis på sig kjol för att slippa bli undersökt i bara trosorna, och då måste man ju ha överdragsbrallor eftersom kalasbyxorna värmer som fingervantar vid –10 °C. Man stjäl då Tjugoettåringens kvarlämnade prasselbyxor, som är stora som hus och isolerar som en termos.

2.
Hjälm måste man ha, och då passar inte mössorna med tofs ett endaste dugg. Alla bergmanska mössor har tofs. En mössa som ser ut som en morot har till och med blast. Då snodde jag min djefla mans favoritorienteringsmössa som luktar svettskog.

3.
I min ålder svämmar ögonen över av tårar när det blåser minusgrader på dem. Då måste man införskaffa cykelglasögon, men si de kostar ohemula 400–500 kronor. Jag provade ett par dyra slalomglasögon som någon i huset fick av någon, men som aldrig är använda.De var lika smidiga som sina kusiner slalompjäxorna, så jag tog istället ett par skyddsglasögon. (Ett hem fullt av kemister har naturligtvis skyddsglasögon inköpta på Jula för 19:90.)

Labbskyddsglasögon!

4.
Tyvärr saknar jag ett jack-plagg mellan “lätt och fint som passar en kylig novemberkväll” och ”fetaste dunjackan ever”. Jag tar naturligtvis dunjackan och svettas floder när jag kliver på tåget, hela vägen till Stockholm – och börjar få kallfrossa ungefär i Flemingsberg.

Men ojojojoj vad glad jag är över att kunna cykla! Parkeringsbiljetter, bensinkostnader, bilruteskrap, parkeringsplatsletande – jag slipper det!

Doktorn på Sophiahemmet sa hu och hej och klämde och kände och konstaterade att det inte var dags för kortison, men att jag skulle (JACKPOTT!) få en remiss till både vanlig röntgen (som ser artros) och magnetkamera (som ser menisker).

Så klev jag på tåget hemåt igen, och fastnade fem minuter hemifrån eftersom ett lok hade gåttisöndår och loket som skulle bogsera det trasiga loket var långt borti tjottahejti. Alla passagerare höll humöret uppe, men jag hörde dessa telefonsamtal:

– Nej, jag hinner inte hem innan affärerna i stan stänger, så vi får köpa skridskorna en annan dag.
– Jag hade tid hos er kl 17:30, men jag sitter fast på ett tåg och kommer inte att hinna.
– Kan du hämta barnen? Jag hinner inte fram i tid för att ett lok har gått sönder.
– Jag är hemskt ledsen, men vi måste flytta på mötet. Ja, igen. Japp, tåget. Igen.

Efter 90 minuter satt vi och huttrade med ytterkläderna på. De andra passagerarna sa ”nån fes” och ”det luktar pappersbruk”, men jag var tyst eftersom jag visste att det bara var jag som hade tagit fram och skalat samt ätit upp ett ägg.

Och hur har ni haft det idag?

Uppdatering

Jag måste ju dela med mig av familjens spanjors förehavanden. Hans lag hade ledigt eftersom de lirade två matcher (div 1) under helgen. Pffft, sa Julian och åkte till Bollhuset ändå. Så här hittade jag honom när jag kom dit.

Share
57 kommentarer

Att trilla av cykeln

I onsdags kom från Tjugotreåringen ett litet meddelande till familjens lilla chatt-grupp:

Use protection kids!
Jag halkade med cykeln för första gången alldeles nyss. Allt gick jättebra, men det är nog för att jag har lärt mig att ta emot mig med knän och händer på basketen 😬😬 så använd hjälm! JUST DO IT N00BS
Nu ska jag åka till jobbet med smutsiga byxor 😍😍

Till saken hör att de två äldsta barnen inte lyder mig längre. De har inte hjälm trots att jag med jämna mellanrum skickar neurologiska videor och bilder på spruckna ägg till dem.

De till och med driver lite med mig då och då.

En timme efter Tjugotreåringens cykelvarning i onsdags, spände jag på mig hjälmen, rotade med stora besvär fram handskar som hade både en höger- och vänsterhand och satte iväg på min cykel.

På plan mark utan gropar, kurva, trafik, distraktioner eller ens isfläckar föll jag efter blott tre meters cykling omkull så det tjongade i asfalten. Min första tanke var:

– Men helvete. Var det nån som såg mig?

Men tyvärr, nej. Inga vittnen. Jag slog i högerknät och händerna och cykelkorgen blev sned som en fransk basker. Jag hasade hem igen och tog bilen.

Igår var det dags igen. Än en gång var förutsättningarna fina som under en varm sommardag – men isen låg nånstans inuti asfalten och lurade i vassen. Alla människor på stan gick fint och stadigt för att de ju har läst i SvD hur man ska göra.

Alla cyklister for fram som vanligt ity de har fått dubbdäck av omtänksamma släktingar. Men tjong, så låg jag där igen med smärta i höger knä och händerna.

– Men helvete. Var det nån som såg mig?

Jodå. Två tjejer väjde mitt i sin djupa, livsfilosofiska diskussion för min cykel och en äldre herre gav mig tummen upp och gick lite Chaplinlikt lugnt vidare.

Och DÅ mindes jag mitt allra finaste cykeltrill.

Nej, inte alls så här.

Det var en kall och fuktig decembernatt i Lund 1986. Jag var på väg mot Akademiska Föreningen (ja, dit åker man vanligtvis mitt i natten) och cyklade utan lampor, utan hjälm, utan reflexer och utan någon som helst känsla för annalkande faror.

Plötsligt – i svängen från Tomegapsgatan in på Sant Annegatan – gled cykeln iväg under mig. Jag svängde just då åt vänster, men trögheten (fysik, ungdomar) tvingade cykeln att fortsätta framåt. Och nu till det fantastiska.

Rött: jag och cykel. Gult: bara cykel. Grönt: bara jag.

Jag föll inte omkull! Jag liksom bara klev av cykeln och gled sju meter framåt som en Tom Cruise i kalsipper!


(Ni behöver bara titta i två sekunder från 0:39 till 0:41.)

Och vad tänkte jag där jag stod i ett folktomt Lund mitt i natten? Jo:

– Men helvete. Var det nån som såg mig?

Och då – där jag stod på Bambiben och tittade bortåt cykeln som låg som ett lik och inget annat kunde – hörde jag något bakom mig.

Applåder. Tre killar kom gående (lite som Chaplinpingviner) mot mig, applåderande.

– Hurra! Det var nån som såg mig!

Share
51 kommentarer

Troglodyter i trafiken

Numera är jag Gun Hägglund, Bernt Johansson och Bröderna Fåglum hela tiden för jag cyklar, cyklar och cyklar. Vi sparar bensinpengar, mina knän och fötter gör inte det minsta ont och så får jag rosor på kind och solsken i blick.

Och nu undrar jag: är det helt klarlagt när man som bilist ska släppa cyklister över övergångsställen? Gångtrafikanter ska alltid släppas över – även om det innebär att 17 puttrande bilar väntar på en ensam gångare – men när får jag som cyklist vina över ett övergångsställe?


Bernt Johansson i Montreal 1976. (Loppet kommenterades av en slump av en nybörjade vid namn Arne Hegerfors, som egentligen bara skulle kommentera mer perifera bollsporter.)

Eskilstuna är inte en cykelstad, fast jag gör mitt bästa och cyklar bara på trottoarerna när det är fullkomligt livsfarligt att vingla omkring ute bland bussar och lastbilar. Men när har jag då företräde framför bilarna på övergångsställen? Transportstyrelsen meddelar:

cykeloverfart

Bra, utmärkt. Ibland ska man släppa fram bilarna, ibland inte.

Nu ser ni framför er hur jag far fram dagarna i ända? Jag har hjälm, reflexväst, lampor och tre lås; att cykla är fantastiskt när man väl sätter igång men det är ett himla bänglande med alla attiraljer. Min cykel har en sadel som är kamouflagemålad med fågelbajsfärg (tack för presenten Pysseliten!) och är dessutom spraymålad orange på ett flammigt, fult sätt för att tjyvar och banditer ska avskräckas. (Jag har dock ingen plinga, för den har rostat sönder. Måste fixas, även om PLING! PLING! med magstödsrösten brukar funka bra.)

Okej, nu cyklar jag i en behaglig, lätt nedförsbacke. Jag närmar mig en cykelöverfart ganska fort, ser en bil komma krypkörande från höger, och bestämmer mig för att mannen i bilen är en snäll hantverkare med full koll. Men ack!

lottencyklar
Antingen är jag en femarmad bläckfisk eller så gestikulerar jag lite yvigt. (Bilden föreställer inte det riktiga övergångsstället, men symboliserar det.)

Och ve! Bilen stannar inte! Den nästan gasar på och jag får nu fatta snabbt beslut om att tvärnita eller trycka på ordentligt. Jag väjer undan lite samtidigt som mina finfina lårmuskler (jag går ju på gym gubevars) tar i. Och jag hinner!

Men [plats för svordomar som t.ex. %&&¢&%€&”}¶¥¢‰”&!] vad arg jag är nu. Svettig, ilsken och uppskrämd. Jag blänger mot chauffören som … som … hötter med näven åt mig! Nä nu! En troglodyt! Screeeeeetch! så bromsar jag cykeln och gestikulerar mot bilisten i bilen som sakta kommer emot mig. Han öppnar bilfönstret å ja ba:

– Det där är en cykelöverfart! Du ska lämna företräde! Det där var livsfarligt! vrålhojtar jag med bistra, blängande ögon.
– Ja, jag vet! säger mannen i bilen.
– Du får faktiskt int… huh?
– Jag vet. Jag vill be så väldigt mycket om ursäkt, jag såg dig helt enkelt inte.
– Oj, förlåt, jag trodde att du hötte med näven åt mig! Efter att du hade tänkte köra över mig!
– Nejnej, förlåt att jag skrämde dig! Jag vinkade så att du skulle stanna.
– Men jösses. Förlåt att jag blev arg! Här borta finns en till cykelöverfart – du kan få köra först över den! säger jag och pekar.
– Åååå, så snällt! Då tackar jag för företrädet! Ha en trevlig dag! säger bilisten och puttrar iväg.
– Hejhej! piper jag och önskar mig en näsduk för att först torka ögonen och sedan vinka adjö med.

hanky
Min cykel har jag gömt i klänningen.

Sensmoral: 
Ta det lilla lugna, både vad gäller cyklandet och utskällandet. Tids nog kommer du fram och kan skälla på någon som verkligen är värd det.

Share
37 kommentarer

Det ultimata cykelstöldsskyddet och en ny biograf

Jag och Sjuttonåringen tog oss till den ack så långfredagshelgande staden Västerås för att titta på dels Jack Dawson, dels Kate Winslets klänningar.

Inte ens Pressbyrån hade öppet.
Inte ens Pressbyrån hade öppet.

Titanic har alltså i dagarna nypremiär 14 år efter premiären för att fira att det är 100 år sedan Titanic sjönk. Eller om det kanske har nåt med att fira att filmen förmodligen kommer att dra in ännu mer pengar än den redan har. Sjuttonåringen är vanvettigt förtjust i Leonardo DiCaprio i rollen som Jack Dawson, medan jag är vanvettigt förtjust i 1912 års mode, om än i filmversion.

I Västerås öppnade i fredags ett sprillans nytt Filmstaden och, vips, hörde jag mig själv gnälla över både det ena och det andra eftersom biografen (som var proppfull) bara hade två toaletter. Och ska man se en drygt tre timmar lång film, gäller det att tömma blåsan. Under hela filmen gick små lämmeltåg med kissnödigt folk ut ur salongen – och när de inte gick på toa satt de och och kommenterade högt (“men kan nån skjuta henne!” om den elaka mamman), snöt sig som vore ute och körde femmilen i OS, gjorde pruttljud med händerna och dansade jenka med fötterna mot stolen framför. (Förmodligen av kissnödighet, sa vi.)

I själva salongen hade någon pyntat med något fullständigt obegripligt. (Bilden är tagen med mobilen under eftertexterna.)

Planka, vatten och hajar, jahaja. Men varför?
Planka, vatten och hajar, jahaja. Men varför? 

Ni kommer nu att få höra mig sura ännu lite mer. Till höger på bilden ovan ses hur någon har råkat spilla ut sin hundralitersbunke med popcorn. Ålrajt, spiller gör vi alla (vissa av oss lite mer än andra). Men varför tar man inte upp det? Tänk på alla popcornen som ligger där och känner sig ensamma och övergivna. Bildbevis av dålig kvalitet efter föreställningens slut:

"Nån annan tar säkert hand om skiten" kallar jag detta mitt konstverk.
“Nån annan tar säkert hand om skiten” kallar jag detta mitt konstverk.

Men nu till positivare tongångar – det absolut bästa cykelstöldsskyddet!

Eftersom vi i familjen har blivit av med alla våra cyklar (och försmäktar på grund av detta), spanar vi hela tiden efter övergivna cyklar som vi kan lämna till polisen, extra fiffiga låsanordningar och cyklar som tydligen inte är stöldbegärliga. Och se!

Cykel med fågelskit!
Cykel med fågelskit!

Just den här stod alltså på ett fågelfritt ställe (vilket man ser på cykeln bredvid) och var inte bortglömd och punkterad utan i allra högsta grad en välfungerande cykel … som väl ingen stjäl?

Alltså måste jag köpa mig ett duvslag.

Share
54 kommentarer

Racercyklisten och 80-talstjejen

De morgnar när jag cyklar så där tidigt så att jag hinner se kossor och ankor på vägen (se det förra ännu oförklarade inlägget), ser jag även annat.

Varje morgon möter jag på exakt samma ställe en kille på racercykel. Han har 317 växlar, den coolaste hjälmen, cykelbyxor med revärer, trampor med fothållare och medvind samt nedförsbacke. När det i vintras var som moddigast på cykelbanan, gjorde jag misstaget att i motvind, uppförsbacke, på sekruttskrotcykeln och iförd potthjälm och täckbyxor samt snor hängande från näsan, cykla i den enda snöfria tiocentmetersremsan. Som ju egentligen om man ska vara rättrådig och köra högertrafik var hans del av cykelbanan.

Jag:
– Flåshås, huff, flås, huff, (cyklandes stående, med blicken i snömodden).
Racercyklisten:
Huuuuuuuuuuuuuuuuuh!!!
Jag:
Iiiiiiiiiih! Åååh! Förl… (trill).

Och så var han borta. Jag reste mig upp och borstade av mig. Nästa morgon cyklade jag extremt mycket till höger när vi möttes. Och så log vi mot varandra. Och nästa morgon likadant. Och nästa. Och nästa. Samt nästa. Nu börjar det bli lite jobbigt att möta hans blick. Därför sneglar jag sedan en vecka snett till höger, mot en livsmedelsbutik som öppnar okristligt tidigt – men ändå såpass sent att det är en kvart till öppning när jag och min racercyklist möts.

Och där, utanför butiken, står en ensam tjej varje morgon. Hon vankar fram och tillbaka eller sitter på en slängaskräpcementbytta. Hon ser ut att vara väldigt trött och kanske 23 år. Hennes jacka är helt klart från 1987 (fluffig, vit med mintgröna, lila och rosa trianglar). Och jag kan inte sluta fundera på henne.

– Vad gör du här kvart i sju på morgonen?
– Varför har du den där (i och för sig inom kort säkert jättemoderna) hiskliga jackan?
– Vad ska du handla och varför handlade du inte det igår så att du slapp stå här nu?
– Jobbar du här?
– Ska jag sköta mitt och skita i andra i större utsträckning, tycker du?

Jag har hur som helst bestämt mig för att hon har rest i tiden och att hon för att komma tillbaka till 1987 måste stå precis just där precis just då i väntan på att Michael J. Fox ska dimpa ner.

Gummisulorna måste ha smält.
Share
14 kommentarer

Sicken krock

Kl. 06:46
Iklädd cykelhjälm är jag på väg till radioredaktionen på min djefla mans 51 år gamla cykel. Jag försöker hålla lagom fart så att jag inte är dyblöt av svett när jag är framme utan bara lite lagom fuktig under armarna.

Det är lätt uppförsbacke och jag cyklar på en cykelbana som är målad på en trottoar. I öronen har jag ”min” radiokanal, där jag hör programledaren säga att ”om några minuter kommer Lotten Bergman in i studion”, vilket är lika absurt varje gång.

Kl. 06:47
Precis när jag ska köra fram bakom ett hushörn, kommer en främmande man från höger i susande fart på en modern cykel med spoilers och extralysen. Swoooosch.

Jag ställer mig på den 51 år gamla bromsen.

Jag är röd pil. Den främmande mannen är gul pil.

Kl. 06:48
Jag ser hur mitt framhjul nuddar den främmande mannens vänstertrampa och hur hans cykel tvärstannar och mannen – precis som när små barn som cyklar omkull – dråsar i marken. Han har ingen hjälm, och jag tänker ”faaaan” och sedan snabbt ”högerregel?”. Den okände mannen tänker förmodligen ”aaaaaj”.

Kl. 06:49
Följande s.k. dialog utspelas:

– Ojojojjojojoj, hur gick det med dig? säger jag, stillastående på fötterna, helt i balans.
Mmm, säger den på alla fyra stående, okände mannen.
– Är du ok?
Ja, säger mannen och reser dig upp medan han blänger otroligt argt åt mitt håll.
– Men … har du ont?
Nej, säger mannen och tittar på sina handflator, som liksom naglar och nagelband är fasligt svarta, smutsiga och inoljade.
– Är det säkert?
Ja.
– Har du en tid att passa? (Jag har just bestämt mig för att han är bilmekaniker på ett ställe där de börjar jobba 07:00.)
Ja.
– Men oj, titta på ditt hjul!
– …

Kl. 06:50
Den okände mannen och jag stirrar på hans bakhjul, som ser ut som en lam åtta.

– Vill du att jag ringer efter en taxi?
Nej.
– Har du mobiltelefon?
Ja. (Han visar mig den med ännu en ilsken blick.)

Kl. 07:15
I radiostudion berättar jag direkt ut i etern att jag har krockat och att jag har lite ont i vänster tumme samt att den okände mannen har smutsiga händer och antingen är bilmek eller nyss bytte kedja på sin cykel och att om någon lyssnande bilverkstad saknar en av sina anställda, så är det jag som har kört omkull honom.

Kl. 07:20
En arg man ringer till radion och säger:

– Hej Lotten. Hur vågar du svärta ner en hel yrkeskår! Tror du att bilmekaniker är smutsigare i största allmänhet? Va?

Kl. 08:15
Jag och programledaren påstår glatt i radiostudion att bilmekaniker har svarta händer, att alla sotare är smutsiga och att tyskar är rödfnasiga och dricker öl samt att alla på Hawaii har bastkjol.

(Ingen sotare, tysk, öldrickare eller hawaiian ringer.)

Kl. 08:20
Ännu en kränkt man ringer in till radion och säger:

– Så det är ok att prata skit i radion men inte att ha skitiga händer? Va??? Va??? Va???

Jomen så här är det ju, att

  • alla finnar har lusekofta
  • alla amerikaner räknar matematik på kulram
  • alla bilmekaniker älskar inredning
  • alla gamla tanter har brallorna nedhasade och visar halva trosan
  • alla fransmän är fotbollshuliganer
  • alla orienterare är hjulbenta
  • alla allergiker är roliga
  • alla radiolyssnare har potatisnäsa.

Oj hoppsan! Kränkningsklubben är nästan fylld! (Men fyll gärna på mer fler kränkningar.)

Share
30 kommentarer

Cykelstöd i livet

I våras, när vi fortfarande hade den varma sommaren (pah) att se fram emot, tänkte vi cykla mycket. Ett gäng cyklar rotades fram från trädgårdens alla mörka hörn, och kördes iväg till cykelreparatören. Han sa skrnf och fnys samt eh och tog emot alla som vi gav honom och lovade att i gengäld laga min gamla vita springare från 1987. Byteshandel, liksom.

Efter en månad hämtade vi inte cykeln, för den var inte lagad. Än.
Efter två månader hämtade vi cykeln, som var lagad. Not. (Bakläxa!)
Efter tre månader hämtade vi cykeln igen, för den var lagad. Not.

Nu (när sommaren är slut, ja) letar jag cyklar (och cycklar och dam cykelar och herrecycke) på Blocket och banne mig även i diken och övergivna parkeringsplatser. Jag vill ha tre vuxencyklar som är gamla och fula men inte kostar en förmögenhet och dem ska jag fixa till själv, så det så.

Varför?

  • Nya cyklar har fiffigt nav med inbyggd dynamo och vadderade sitsar, men blir Ville Vesslas byte på nolltid.
  • Gamla cyklar är snygga.
  • Gamla cyklar har dessutom fungerande stöd.

Möte på cykelställsfabriken runt 1990:

– Jag tycker att cykelstöden håller för bra nuförtiden.
– Mhm. Cyklarna bara liksom står upp. Av sig själva.
– Kan man inte göra nåt åt det?
– Hm. Bultsaxmaffia?
– Mm. Stödsabotage?
– Jag vet! Vi tar bort foten på stödet och gör själva mekanismen mjuk som smör!
– Du är ett geni! Våra cykelställ kommer att ta över världen!

Se, min stödundersökning:

Stöd till salu idag. En med gummiploppen på, en där gummiploppen har trillat av redan i affären. En det-var-bättre-förr-komplott!

Cykelstöden i den nuvarande cykelsamlingen. Ett rätt, tre fel.

Share
17 kommentarer

Jag vill ha många av allt (uppdat. konstigt nog)

Mutter, mutter. Spara, spara, spara, spara, inte slänga, inte slänga. Måste ha kvar alla skor jag någonsin haft på fötterna. Mutter, mutter. Vill helst inte slänga en enda mattebok sedan 1971. Måste samla på skärp till mitt skärpmuseum.

– Nej! Rör inte kokböckerna från förr i tiden! De har så bruna bilder!

Jag kommer att på Hemmet om 40 år sitta och krampaktigt hålla fast i gamla syltburkar och sortera säkerhetsnålar. Personalen kommer att slita glasspinnar och hålfotsinlägg ur händerna på mig och mina barn undersöka mina smyckeskrin, där jag då förvarar snigelhus och vaxproppar.

Hu, hemska framtid.

Efter denna tanke tog jag mig själv i den krage jag inte ens har, och grävde i eftermiddags upp två- och enhjuliga lik ur trädgårdens skrymslen och hörn. Att sedan trots utstickande trampor och elaka, spretande ekrar samt vattendrypande, spruckna sadlar lyckas få upp dem på den lilla släpkärran var en så stor bedrift att jag av någon förbipasserande borde ha belönats med applåder och öl. (”Av hjärnarbetares kroppsarbete följer obligatorisk öl.” Nytt ordspråk, skaldat av L. Bergman.)

Före. Plockepinncykelleken kommer inom kort att roa en av cykelreparatörerna i staden.


Förresten:
Jag kräver att ni som läsare ber om en rapport om detta eftersom jag har en känsla av att cyklarna kommer att stå kvar där de står i flera veckor. År.

—-
Uppdatering!

Jag pekade med hela handen mot cyklarna och sade till Den djefla mannen att nä nu fick han vara karl i sin hatt och visa vart cyklarna ska fara, om inte åt fanders. Och si:
Efter. För att förvirra er och ge er lite mer att titta på, tog jag denna bild från andra hållet.

– Men, säg mig, min djefla man, hur gick det till?
– Vi åkte först till LG Cykel på Västeråsvägen. Sju hojar säkrade med ett blått rep guppade dystert på flaket och betraktade det vårliga landskapet som om det var deras sista resa. Som en hop franska adelsmän på väg till Place de la Revolution.
– Men giljo…
– Sscchh. På LG cykel blev cyklarna bortmotade som ett 14-hjuligt tattarfölje.
– Adelsmänstattare är ju ett intress…
– Ssscch. Mot Cykelkällaren på Stenkvistavägen. Trevlige Torbjörn, alltid jäktad, alltid trevlig. Bruna ögon och solbränd, oljesvärtade fingrar. I hans affär finns det smala cyklar och tjocka cyklar och långa cyklar och korta cyklar, lagade cyklar och trasiga cyklar, sneda cyklar och raka cyklar, gamla cyklar och … inga nya cyklar.
– Låter som my kind of place. Tog han även de små som var oåterkalleligen döda?
– Han tog emot alltsammans och bannade sig själv i samma andetag. Trevlige Torbjörn har alltid bråttom. Så här i våryran har väl allmänheten drabbats av cykelklåda. Allt med två hjul ska trampas på. Hur man utrustar sig beror på hur tjock plånboken är.
– Cykelklåda! Vilket ro…
– Sscchh. Men ungdomscyklar går knappt att sälja. När antikaffärsinnehavaren i lokalen intill – som Trevlige Torbjörn hyr ut till – kommer i morgon kommer han att få sig en rejäl överraskning: sju cykelkrymplingar utan armar och ben som står och håller sig i teakbord, bufféer och speglar.

Nu tror ni att jag har fått blodad tand och kommer att fortsätta på denna få-rumpan-ur-vagnen-väg? Nej, förmodligen inte. Om jag inte … hm. Källaren är ju intressant. Hm.

Share
32 kommentarer