Hoppa till innehåll

Etikett: cykel

En minnesvärd cykeltur i december 2020

Det hände sig en mörk morgon i december 2020, att jag som vanligt blev omcyklad. Det är inget jag tar lätt på, som den tävlingsmänniska jag är.

Jag har en mycket välfungerande skitcykel med tre växlar och massa korgar på. Om jag cyklar i kyla och mörker, är jag utrustad som en julgran med lampor och reflexer, överdragsbrallor, skyddsglasögon, fulhjälm och jag vet inte allt.

Med andra ord är det ett himla bök och stök och fix innan jag kommer iväg. Jag söndagscyklar inte, utan ligger på för allt jag har emedan jag njuter av att bli trött och svettig.

Just denna morgon för tre månader sedan blev jag omcyklad av en ovanligt irriterande figur på en skranglig damcykel med tydligt kedjeproblem. Killen var komplett svartklädd från topp till tå, kom som en gäckande skugga och gled förbi mig helt utan problem.

Julgranen som var jag, tog i lite extra. Gäckande skuggan cyklade obekymrat mitt i bilvägen – till synes helt utan ansträngning – och drog dessutom ifrån. Jag kämpade, flåsade, svor lite och var i största allmänhet väldigt irriterad där jag hölll mig till vägrenen.

Vid ett rödljus hann jag ifatt honom, men det enda jag egentligen hann urskilja i morgonmörkret var att han hade hörlurar och att han flipprade med sin mobil. När det blev grönt, satte han iväg – lätt som en fjäder. Själv huffade jag och puffade och tog i så att det immade bakom skyddsglasögonen och brände av mjölksyra i låren.

Nu var vi inte längre på en bilväg, utan på ett cykelstråk. Han drog ifrån igen. Jag kämpade, flåsade och svor lite än en gång. Men då hände det! Killen tappade något! Detta gjorde mig ännu mer bestämd att kämpa ända in i kaklet; jag skulle släppa all irritation och förvandlas till en räddande ängel och barmhärtig samarit! Skulle jag ropa på honom? Nej, han var för långt bort och de många bilarnas motorer och dubbskrammel mot asfalten skulle dränka mitt eventuella “hallå”. Och grabben hade ju hörlurar i öronen.

När jag närmade mig det lilla som han tappade, anade jag att det nog var en legitimation: litet och rosa. Jag stannade. Men se på fan. Med darrande händer vecklade jag upp det tappade …

WOW! Fyra 500-lappar!

Snabbt satte jag iväg på cykeln igen. En god gärning hägrade i fjärran! Men tyvärr hägrade inte den svartklädde killen i någon som helst fjärra där på cykelvägen. Han var puts väck!

(Språklig fotnot till dagens ungdom: ordet ”fjärra” finns inte som ord. Jag tog mig samaritisk och poetisk frihet.)

Väl framme på mitt vikariejobb på Mälardalens högskola (se pilen) en stund senare, berättade jag om mina äventyr.

Adjunktkollegerna gratulerade mig till det extra tillskottet i kassan. Jag berättade samma historia för några basketkompisar, som rådde mig att köpa nya basketskor. Jag berättade faktiskt för alla människor som jag träffade hela dagen, och alla gladdes med mig. Men det skavde lite. Så jag tog tjuren vid hornen och berättade för de fem barnen vad som hade hänt. De sa förstås med en mun:

– Du måste lämna in pengarna.
– Ja. Till polisen.
– Det är ju killens pengar.
– Självklart måste du åka till återvinningen.
– Ja, fast det heter hittegods.

Så det gjorde jag.

”Vänta, jag måste ta en bild.”

Tre månader senare – i måndags – kom ett pappersbrev med informationen att pengarna nu var mina! Jag skulle hämta dem i …

… i Eskilstuna som ligger i Linköping.

Men oj, vad gratis det var!

Man är ju liksom inte van vid noll-kronorsinformation.

Nu skaver det inte. Nu bränner sedlarna i fickan! Två pengarelaterade minnen:

När jag åren 1990–93 redigerade ett danskt livsmedelstekniskt trebandsverk, drog det ut på tiden så till den milda grad att jag höll på att bli komplett tokig av pur tristess. När jag äntligen var färdig och fick min lön, bestämde jag att pengarna skulle gå raka vägen till något som var för evigt minnesvärt eller bra att ha. Det blev en symaskin – som jag fortfarande dyrkar.

När jag i höstas fick ett stipendium på 36 000 kronor, gick det raka vägen ner i det coronarelaterade skuldhålet och till inköp av mjölk och fil. Ack.

Men de här 2 000 kronorna ska banne mig användas på symaskinssättet! Ett dyrt tyg kanske? Ett par gummistövlar? Löjrom?

Sensmoral:
Lämna in upphittade pengar till polisens hittegodsavdelning – annars kan du inte blogga om det.

 

Share
24 kommentarer

Materialspelare Bergman

Min pappa är pingis-materialspelare – om han har fel racket funkar inte spelet alls. Jag är däremot inte alls basket-materialspelare; jag spelar lika brutalt oavsett om jag har fel skor eller saknar knäskydd. Björn Borg var en så utpräglad tennis-materialspelare att han försökte göra comeback med träracketar när alla andra hade gått över till helt andra material. (Det gick förstås åt pepparn.) Alla längdskidåkare är sådana materialspelare att de inte ens kan valla, utan behöver specialister för detta moment.

Okej, kommen så långt tror jag att ni förstår vad jag menar.

Pappa lirar i Luleå ungefär 1977. Hans racket har olika beläggning och så snurrar han det för att lura motståndaren med spännande skruvar. Alla häpnar.

Och nu ska ni få höra om när jag idag blev den mest utpräglade materialspelaren någonsin – under en kort cykeltur till MDH.

Förutsättningarna var utmärkta i morse. Jag var till exempel vaken redan klockan 06, vilket tyder på framförhållning och en god natts sömn. Barmark och nån minusgrad hindrar mig inte från att cykla; det finns som bekant kläder för sånt väder.

Och det är nu materialspelaren kliver in i bilden, för den 10 mars 2021 var det inte bara ”nån minusgrad”. De fyra minusgraderna i kombination med fukt och motvind fick mig att känna att en snöstorm i Nordpolen hade varit en västanfläkt. Jag tog fram självklara saker som skor, överdragsbyxor, jacka och cykelnycklar. Och så fortsatte jag med

  1. den lilla ful-hjälmen (inköpt på loppis för 30 kr, vilket är dumt)
  2. den tunnaste mössan (gåva från Skogsgurra)
  3. det ulliga sadelskyddet (sitter jättedåligt)
  4. det tajta, vattentäta sadelskyddet (sitter som fastlimmat)
  5. de oerhört skitiga tumvantarna (har sett bättre dagar)
  6. den vackraste halsduken (som kommentatösen Ninja-Malin har gjort)
  7. de billigaste kemi-labb-brillorna som finns (annars rinner ögonen som Niagara).
Ryggsäcken längst till höger blev nu styvmoderligt behandlad och fick ingen siffra. Men den är bara en helt vanlig – om än väldigt bra – ryggsäck.

Visst längtar man vid sådana här tillfällen till juni? Det gjorde i alla fall jag efter blott 500 meter.

Överdragsbyxorna har en innerbyxa som är trasig, och den tvinnade sig som en boaorm runt högerbenet. Jag hade valt helt fel skor som inte alls var vinterbonade. Vantarna var luftiga som ett myggfönster. Jackan fastnade i nyckelbandet såpass brutalt att en liten reva med utpruttande fluff såg till att pryda vägen bakom mig med små vita tussar.

Efter 600 meter märkte jag att hjälmen klämde trots den tunna mössan. När jag rättade till hjälmen, åkte mössan ner på näsan på labbglasögonen – som därför tryckte jättehårt på näsroten. Och halsduken, som ju skulle värma mina kinder och haka, var så effektiv att all utandningsluft hamnade på insidan av brillorna.

Efter 700 meter började det ulliga sadelskyddet glida på sniskan och blotta det vattentäta sadelskyddet … SOM INTE ALLS VAR VATTENTÄTT PLÖTSLIGT!

Materialspelare Bergman svor så det osade och immade, knep med tår och fingrar så att blodcirkulationen skulle värma lite, sparkade med benet som hade boaorm, förbannade kylan som spred sig i rumptrakten, kämpade uppför en backe och längtade till nedförsrakan som väntade i fjärran.

Väl uppe på toppen visade det sig att växeln hade fyst fast. Jag kunde alltså bara cykla på ettan.

Men jag fick i alla fall upp värmen!
Share
53 kommentarer

Ännu en påkörning

Jag för en envis kamp med barn, vänner, syskon, föräldrar, kolleger och polare. Man ska ha cykelhjälm. Egentligen borde man även ha gåhjälm. För att inte tala om bilhjälm.

– Näää. Jag behöver ingen hjälm, säger de allihop.
– Jooo, säger jag varje gång.

Några exempel på de evinnerliga dialogerna:

– Vaddå hjälm. HÅRET! Det är plattat!
– Eh. Då blire bara lite plattare.

– Jag har cyklat i 40 år och vet hur man gör!
– Men du vet inte vad andra gör.

– Men kolla! Cykeln har lampor!
– I profil syns de inte.

– Jag är inte osynlig, kolla jag är så stor att man inte kan undvika att se mig.
– Jo, fast nästan. I mörker smälter du in.

Jag har trillat omkull som ung student, krockat som radiopratare och blivit påkörd som sittande i en bil och som simpel bilförare. Jag har även en mörk natt på Tunavägen i Lund blivit påkörd av en grabb i ”farsans Porche”, men det slutade väl trots att min fina collegejacka fick ett litet hål. Klockan var mittinatten och den tillrusande folksamlingen plötsligt enorm. Alla skrattade och babblade om cykelolyckor och värk. Min onda armbåge jämfördes glatt med träningsvärk, och så var det inte mer med det.

Igår kväll, på väg hem från radiosändningen där jag är domare i Vi i femman, for jag fram som ett jehu och den julgran jag i mörker är. Reflexväst, reflexvantar, reflexer som dinglar här och där, lampor på cykeln och hjälmen tryggt på huvudet i ett nattsvart regn.

På ett övergångsställe blev det efter en kort väntan grönt för oss cyklister. Eftersom livet är en enda stor tävling, såg jag till att vinna kampen om att komma först till andra sidan. Bakom mig hörde jag då:

BROOOOOOOM!
SKRIIIIIIIITSCH!
PANG!
SKRIK!
SKRAMMEL!

Ljuden var skarpa, brutala, höga och läskiga. Jag tvärnitade och vände mig om. En meter bakom mig stod en bil (som jag nyss inte alls hade lagt märke till), och framför den på marken låg en tjej i min ålder. (Dam i min ålder? Tant i min ålder? Kvinna? Nä fan, hon var en tjej.)

Röd = jag, som kom över gatan först. Gul = den andra tjejen, strax efter mig. Blå = den vänstersvängande bilen.

Bilen stod stilla, tjejen låg under sin cykel när mannen i bilen kom fram till henne. Vi stod mitt i korsningen och blockerade all trafik, så efter att vi hade plockat upp cykeln och tjejen samt konstaterat att inget var brutet eller blödde, sa jag åt mannen att flytta sin bil så att trafiken kunde flyta på.

Då hade han ju kunnat rymma därifrån, kom jag på sedan.

I lugn och ro, men med darrande händer, bytte de sedan kontaktuppgifter. Båda var lika chockade. Vi pratade om försäkringsbolag och polisanmälan och föraren förklarade gång på gång att han hade sett mig jättetydligt, men inte tjejen som han körde på. Jag har förstått att man i detta läge egentligen ska ringa polisen, men vi ville verkligen allihop bara åka hem.

Allt slutade med att jag och tjejen cyklade hemåt tillsammans eftersom hennes cykel funkade utmärkt trots smällen – och vi ju bodde ganska nära varandra. Jag babblade på om allt och ingenting och betonade att hon skulle ringa och prata med kompisar och berätta om smällen och bla bla bla blaaaaa. Vi var rörande överens om att hjälmar, reflexer och julgranskulor är ett måste i kvällstrafiken.

Det är faktiskt lite bra med småkrockar utan skador; man får sig en tankeställare. Jag ska köpa en ny cykelhjälm eftersom den jag har är köpt på loppis för 30 kronor och är prydd med åttiotalistiska trianglar i pastellfärger. På den ska jag klistra tre reflextofsar som kommer att få till och med mina vuxna barn att skämmas. Bara jag nu inte blir så iögonenfallande att bilisterna kör i diket.

Ös på i kommentarerna och berätta om era krockar och påkörningar samt lärdomar!

 

Share
37 kommentarer

En måndag mitt i lifvet

Jag har egentligen ingenting att berätta, så då berättar jag allt.

Kära dagbok!

Jag har en ny cykel! Den kostade flera tusen kronor och har dubbdäck!

Dubbar på alla håll och kanter!

Men 15-minuterscykelturen hemifrån till stationen tar prick dubbelt så lång tid nu när det är isknöggel på cykelvägarna.

Och det är en stooor konst att klä på sig eftersom anledningar och orsaker krånglar till det.

1.
Jag skulle åka till Sophiahemmet i Stockholm för att en läkare ska kolla knävlarna. Då har man lämpligtvis på sig kjol för att slippa bli undersökt i bara trosorna, och då måste man ju ha överdragsbrallor eftersom kalasbyxorna värmer som fingervantar vid –10 °C. Man stjäl då Tjugoettåringens kvarlämnade prasselbyxor, som är stora som hus och isolerar som en termos.

2.
Hjälm måste man ha, och då passar inte mössorna med tofs ett endaste dugg. Alla bergmanska mössor har tofs. En mössa som ser ut som en morot har till och med blast. Då snodde jag min djefla mans favoritorienteringsmössa som luktar svettskog.

3.
I min ålder svämmar ögonen över av tårar när det blåser minusgrader på dem. Då måste man införskaffa cykelglasögon, men si de kostar ohemula 400–500 kronor. Jag provade ett par dyra slalomglasögon som någon i huset fick av någon, men som aldrig är använda.De var lika smidiga som sina kusiner slalompjäxorna, så jag tog istället ett par skyddsglasögon. (Ett hem fullt av kemister har naturligtvis skyddsglasögon inköpta på Jula för 19:90.)

Labbskyddsglasögon!

4.
Tyvärr saknar jag ett jack-plagg mellan “lätt och fint som passar en kylig novemberkväll” och ”fetaste dunjackan ever”. Jag tar naturligtvis dunjackan och svettas floder när jag kliver på tåget, hela vägen till Stockholm – och börjar få kallfrossa ungefär i Flemingsberg.

Men ojojojoj vad glad jag är över att kunna cykla! Parkeringsbiljetter, bensinkostnader, bilruteskrap, parkeringsplatsletande – jag slipper det!

Doktorn på Sophiahemmet sa hu och hej och klämde och kände och konstaterade att det inte var dags för kortison, men att jag skulle (JACKPOTT!) få en remiss till både vanlig röntgen (som ser artros) och magnetkamera (som ser menisker).

Så klev jag på tåget hemåt igen, och fastnade fem minuter hemifrån eftersom ett lok hade gåttisöndår och loket som skulle bogsera det trasiga loket var långt borti tjottahejti. Alla passagerare höll humöret uppe, men jag hörde dessa telefonsamtal:

– Nej, jag hinner inte hem innan affärerna i stan stänger, så vi får köpa skridskorna en annan dag.
– Jag hade tid hos er kl 17:30, men jag sitter fast på ett tåg och kommer inte att hinna.
– Kan du hämta barnen? Jag hinner inte fram i tid för att ett lok har gått sönder.
– Jag är hemskt ledsen, men vi måste flytta på mötet. Ja, igen. Japp, tåget. Igen.

Efter 90 minuter satt vi och huttrade med ytterkläderna på. De andra passagerarna sa ”nån fes” och ”det luktar pappersbruk”, men jag var tyst eftersom jag visste att det bara var jag som hade tagit fram och skalat samt ätit upp ett ägg.

Och hur har ni haft det idag?

Uppdatering

Jag måste ju dela med mig av familjens spanjors förehavanden. Hans lag hade ledigt eftersom de lirade två matcher (div 1) under helgen. Pffft, sa Julian och åkte till Bollhuset ändå. Så här hittade jag honom när jag kom dit.

Share
57 kommentarer

Att trilla av cykeln

I onsdags kom från Tjugotreåringen ett litet meddelande till familjens lilla chatt-grupp:

Use protection kids!
Jag halkade med cykeln för första gången alldeles nyss. Allt gick jättebra, men det är nog för att jag har lärt mig att ta emot mig med knän och händer på basketen 😬😬 så använd hjälm! JUST DO IT N00BS
Nu ska jag åka till jobbet med smutsiga byxor 😍😍

Till saken hör att de två äldsta barnen inte lyder mig längre. De har inte hjälm trots att jag med jämna mellanrum skickar neurologiska videor och bilder på spruckna ägg till dem.

De till och med driver lite med mig då och då.

En timme efter Tjugotreåringens cykelvarning i onsdags, spände jag på mig hjälmen, rotade med stora besvär fram handskar som hade både en höger- och vänsterhand och satte iväg på min cykel.

På plan mark utan gropar, kurva, trafik, distraktioner eller ens isfläckar föll jag efter blott tre meters cykling omkull så det tjongade i asfalten. Min första tanke var:

– Men helvete. Var det nån som såg mig?

Men tyvärr, nej. Inga vittnen. Jag slog i högerknät och händerna och cykelkorgen blev sned som en fransk basker. Jag hasade hem igen och tog bilen.

Igår var det dags igen. Än en gång var förutsättningarna fina som under en varm sommardag – men isen låg nånstans inuti asfalten och lurade i vassen. Alla människor på stan gick fint och stadigt för att de ju har läst i SvD hur man ska göra.

Alla cyklister for fram som vanligt ity de har fått dubbdäck av omtänksamma släktingar. Men tjong, så låg jag där igen med smärta i höger knä och händerna.

– Men helvete. Var det nån som såg mig?

Jodå. Två tjejer väjde mitt i sin djupa, livsfilosofiska diskussion för min cykel och en äldre herre gav mig tummen upp och gick lite Chaplinlikt lugnt vidare.

Och DÅ mindes jag mitt allra finaste cykeltrill.

Nej, inte alls så här.

Det var en kall och fuktig decembernatt i Lund 1986. Jag var på väg mot Akademiska Föreningen (ja, dit åker man vanligtvis mitt i natten) och cyklade utan lampor, utan hjälm, utan reflexer och utan någon som helst känsla för annalkande faror.

Plötsligt – i svängen från Tomegapsgatan in på Sant Annegatan – gled cykeln iväg under mig. Jag svängde just då åt vänster, men trögheten (fysik, ungdomar) tvingade cykeln att fortsätta framåt. Och nu till det fantastiska.

Rött: jag och cykel. Gult: bara cykel. Grönt: bara jag.

Jag föll inte omkull! Jag liksom bara klev av cykeln och gled sju meter framåt som en Tom Cruise i kalsipper!


(Ni behöver bara titta i två sekunder från 0:39 till 0:41.)

Och vad tänkte jag där jag stod i ett folktomt Lund mitt i natten? Jo:

– Men helvete. Var det nån som såg mig?

Och då – där jag stod på Bambiben och tittade bortåt cykeln som låg som ett lik och inget annat kunde – hörde jag något bakom mig.

Applåder. Tre killar kom gående (lite som Chaplinpingviner) mot mig, applåderande.

– Hurra! Det var nån som såg mig!

Share
51 kommentarer

Troglodyter i trafiken

Numera är jag Gun Hägglund, Bernt Johansson och Bröderna Fåglum hela tiden för jag cyklar, cyklar och cyklar. Vi sparar bensinpengar, mina knän och fötter gör inte det minsta ont och så får jag rosor på kind och solsken i blick.

Och nu undrar jag: är det helt klarlagt när man som bilist ska släppa cyklister över övergångsställen? Gångtrafikanter ska alltid släppas över – även om det innebär att 17 puttrande bilar väntar på en ensam gångare – men när får jag som cyklist vina över ett övergångsställe?


Bernt Johansson i Montreal 1976. (Loppet kommenterades av en slump av en nybörjade vid namn Arne Hegerfors, som egentligen bara skulle kommentera mer perifera bollsporter.)

Eskilstuna är inte en cykelstad, fast jag gör mitt bästa och cyklar bara på trottoarerna när det är fullkomligt livsfarligt att vingla omkring ute bland bussar och lastbilar. Men när har jag då företräde framför bilarna på övergångsställen? Transportstyrelsen meddelar:

cykeloverfart

Bra, utmärkt. Ibland ska man släppa fram bilarna, ibland inte.

Nu ser ni framför er hur jag far fram dagarna i ända? Jag har hjälm, reflexväst, lampor och tre lås; att cykla är fantastiskt när man väl sätter igång men det är ett himla bänglande med alla attiraljer. Min cykel har en sadel som är kamouflagemålad med fågelbajsfärg (tack för presenten Pysseliten!) och är dessutom spraymålad orange på ett flammigt, fult sätt för att tjyvar och banditer ska avskräckas. (Jag har dock ingen plinga, för den har rostat sönder. Måste fixas, även om PLING! PLING! med magstödsrösten brukar funka bra.)

Okej, nu cyklar jag i en behaglig, lätt nedförsbacke. Jag närmar mig en cykelöverfart ganska fort, ser en bil komma krypkörande från höger, och bestämmer mig för att mannen i bilen är en snäll hantverkare med full koll. Men ack!

lottencyklar
Antingen är jag en femarmad bläckfisk eller så gestikulerar jag lite yvigt. (Bilden föreställer inte det riktiga övergångsstället, men symboliserar det.)

Och ve! Bilen stannar inte! Den nästan gasar på och jag får nu fatta snabbt beslut om att tvärnita eller trycka på ordentligt. Jag väjer undan lite samtidigt som mina finfina lårmuskler (jag går ju på gym gubevars) tar i. Och jag hinner!

Men [plats för svordomar som t.ex. %&&¢&%€&”}¶¥¢‰”&!] vad arg jag är nu. Svettig, ilsken och uppskrämd. Jag blänger mot chauffören som … som … hötter med näven åt mig! Nä nu! En troglodyt! Screeeeeetch! så bromsar jag cykeln och gestikulerar mot bilisten i bilen som sakta kommer emot mig. Han öppnar bilfönstret å ja ba:

– Det där är en cykelöverfart! Du ska lämna företräde! Det där var livsfarligt! vrålhojtar jag med bistra, blängande ögon.
– Ja, jag vet! säger mannen i bilen.
– Du får faktiskt int… huh?
– Jag vet. Jag vill be så väldigt mycket om ursäkt, jag såg dig helt enkelt inte.
– Oj, förlåt, jag trodde att du hötte med näven åt mig! Efter att du hade tänkte köra över mig!
– Nejnej, förlåt att jag skrämde dig! Jag vinkade så att du skulle stanna.
– Men jösses. Förlåt att jag blev arg! Här borta finns en till cykelöverfart – du kan få köra först över den! säger jag och pekar.
– Åååå, så snällt! Då tackar jag för företrädet! Ha en trevlig dag! säger bilisten och puttrar iväg.
– Hejhej! piper jag och önskar mig en näsduk för att först torka ögonen och sedan vinka adjö med.

hanky
Min cykel har jag gömt i klänningen.

Sensmoral: 
Ta det lilla lugna, både vad gäller cyklandet och utskällandet. Tids nog kommer du fram och kan skälla på någon som verkligen är värd det.

Share
37 kommentarer

Det ultimata cykelstöldsskyddet och en ny biograf

Jag och Sjuttonåringen tog oss till den ack så långfredagshelgande staden Västerås för att titta på dels Jack Dawson, dels Kate Winslets klänningar.

Inte ens Pressbyrån hade öppet.
Inte ens Pressbyrån hade öppet.

Titanic har alltså i dagarna nypremiär 14 år efter premiären för att fira att det är 100 år sedan Titanic sjönk. Eller om det kanske har nåt med att fira att filmen förmodligen kommer att dra in ännu mer pengar än den redan har. Sjuttonåringen är vanvettigt förtjust i Leonardo DiCaprio i rollen som Jack Dawson, medan jag är vanvettigt förtjust i 1912 års mode, om än i filmversion.

I Västerås öppnade i fredags ett sprillans nytt Filmstaden och, vips, hörde jag mig själv gnälla över både det ena och det andra eftersom biografen (som var proppfull) bara hade två toaletter. Och ska man se en drygt tre timmar lång film, gäller det att tömma blåsan. Under hela filmen gick små lämmeltåg med kissnödigt folk ut ur salongen – och när de inte gick på toa satt de och och kommenterade högt (“men kan nån skjuta henne!” om den elaka mamman), snöt sig som vore ute och körde femmilen i OS, gjorde pruttljud med händerna och dansade jenka med fötterna mot stolen framför. (Förmodligen av kissnödighet, sa vi.)

I själva salongen hade någon pyntat med något fullständigt obegripligt. (Bilden är tagen med mobilen under eftertexterna.)

Planka, vatten och hajar, jahaja. Men varför?
Planka, vatten och hajar, jahaja. Men varför? 

Ni kommer nu att få höra mig sura ännu lite mer. Till höger på bilden ovan ses hur någon har råkat spilla ut sin hundralitersbunke med popcorn. Ålrajt, spiller gör vi alla (vissa av oss lite mer än andra). Men varför tar man inte upp det? Tänk på alla popcornen som ligger där och känner sig ensamma och övergivna. Bildbevis av dålig kvalitet efter föreställningens slut:

"Nån annan tar säkert hand om skiten" kallar jag detta mitt konstverk.
“Nån annan tar säkert hand om skiten” kallar jag detta mitt konstverk.

Men nu till positivare tongångar – det absolut bästa cykelstöldsskyddet!

Eftersom vi i familjen har blivit av med alla våra cyklar (och försmäktar på grund av detta), spanar vi hela tiden efter övergivna cyklar som vi kan lämna till polisen, extra fiffiga låsanordningar och cyklar som tydligen inte är stöldbegärliga. Och se!

Cykel med fågelskit!
Cykel med fågelskit!

Just den här stod alltså på ett fågelfritt ställe (vilket man ser på cykeln bredvid) och var inte bortglömd och punkterad utan i allra högsta grad en välfungerande cykel … som väl ingen stjäl?

Alltså måste jag köpa mig ett duvslag.

Share
54 kommentarer

Racercyklisten och 80-talstjejen

De morgnar när jag cyklar så där tidigt så att jag hinner se kossor och ankor på vägen (se det förra ännu oförklarade inlägget), ser jag även annat.

Varje morgon möter jag på exakt samma ställe en kille på racercykel. Han har 317 växlar, den coolaste hjälmen, cykelbyxor med revärer, trampor med fothållare och medvind samt nedförsbacke. När det i vintras var som moddigast på cykelbanan, gjorde jag misstaget att i motvind, uppförsbacke, på sekruttskrotcykeln och iförd potthjälm och täckbyxor samt snor hängande från näsan, cykla i den enda snöfria tiocentmetersremsan. Som ju egentligen om man ska vara rättrådig och köra högertrafik var hans del av cykelbanan.

Jag:
– Flåshås, huff, flås, huff, (cyklandes stående, med blicken i snömodden).
Racercyklisten:
Huuuuuuuuuuuuuuuuuh!!!
Jag:
Iiiiiiiiiih! Åååh! Förl… (trill).

Och så var han borta. Jag reste mig upp och borstade av mig. Nästa morgon cyklade jag extremt mycket till höger när vi möttes. Och så log vi mot varandra. Och nästa morgon likadant. Och nästa. Och nästa. Samt nästa. Nu börjar det bli lite jobbigt att möta hans blick. Därför sneglar jag sedan en vecka snett till höger, mot en livsmedelsbutik som öppnar okristligt tidigt – men ändå såpass sent att det är en kvart till öppning när jag och min racercyklist möts.

Och där, utanför butiken, står en ensam tjej varje morgon. Hon vankar fram och tillbaka eller sitter på en slängaskräpcementbytta. Hon ser ut att vara väldigt trött och kanske 23 år. Hennes jacka är helt klart från 1987 (fluffig, vit med mintgröna, lila och rosa trianglar). Och jag kan inte sluta fundera på henne.

– Vad gör du här kvart i sju på morgonen?
– Varför har du den där (i och för sig inom kort säkert jättemoderna) hiskliga jackan?
– Vad ska du handla och varför handlade du inte det igår så att du slapp stå här nu?
– Jobbar du här?
– Ska jag sköta mitt och skita i andra i större utsträckning, tycker du?

Jag har hur som helst bestämt mig för att hon har rest i tiden och att hon för att komma tillbaka till 1987 måste stå precis just där precis just då i väntan på att Michael J. Fox ska dimpa ner.

Gummisulorna måste ha smält.
Share
14 kommentarer

Cykelstöd i livet

I våras, när vi fortfarande hade den varma sommaren (pah) att se fram emot, tänkte vi cykla mycket. Ett gäng cyklar rotades fram från trädgårdens alla mörka hörn, och kördes iväg till cykelreparatören. Han sa skrnf och fnys samt eh och tog emot alla som vi gav honom och lovade att i gengäld laga min gamla vita springare från 1987. Byteshandel, liksom.

Efter en månad hämtade vi inte cykeln, för den var inte lagad. Än.
Efter två månader hämtade vi cykeln, som var lagad. Not. (Bakläxa!)
Efter tre månader hämtade vi cykeln igen, för den var lagad. Not.

Nu (när sommaren är slut, ja) letar jag cyklar (och cycklar och dam cykelar och herrecycke) på Blocket och banne mig även i diken och övergivna parkeringsplatser. Jag vill ha tre vuxencyklar som är gamla och fula men inte kostar en förmögenhet och dem ska jag fixa till själv, så det så.

Varför?

  • Nya cyklar har fiffigt nav med inbyggd dynamo och vadderade sitsar, men blir Ville Vesslas byte på nolltid.
  • Gamla cyklar är snygga.
  • Gamla cyklar har dessutom fungerande stöd.

Möte på cykelställsfabriken runt 1990:

– Jag tycker att cykelstöden håller för bra nuförtiden.
– Mhm. Cyklarna bara liksom står upp. Av sig själva.
– Kan man inte göra nåt åt det?
– Hm. Bultsaxmaffia?
– Mm. Stödsabotage?
– Jag vet! Vi tar bort foten på stödet och gör själva mekanismen mjuk som smör!
– Du är ett geni! Våra cykelställ kommer att ta över världen!

Se, min stödundersökning:

Stöd till salu idag. En med gummiploppen på, en där gummiploppen har trillat av redan i affären. En det-var-bättre-förr-komplott!

Cykelstöden i den nuvarande cykelsamlingen. Ett rätt, tre fel.

Share
17 kommentarer

Jag vill ha många av allt (uppdat. konstigt nog)

Mutter, mutter. Spara, spara, spara, spara, inte slänga, inte slänga. Måste ha kvar alla skor jag någonsin haft på fötterna. Mutter, mutter. Vill helst inte slänga en enda mattebok sedan 1971. Måste samla på skärp till mitt skärpmuseum.

– Nej! Rör inte kokböckerna från förr i tiden! De har så bruna bilder!

Jag kommer att på Hemmet om 40 år sitta och krampaktigt hålla fast i gamla syltburkar och sortera säkerhetsnålar. Personalen kommer att slita glasspinnar och hålfotsinlägg ur händerna på mig och mina barn undersöka mina smyckeskrin, där jag då förvarar snigelhus och vaxproppar.

Hu, hemska framtid.

Efter denna tanke tog jag mig själv i den krage jag inte ens har, och grävde i eftermiddags upp två- och enhjuliga lik ur trädgårdens skrymslen och hörn. Att sedan trots utstickande trampor och elaka, spretande ekrar samt vattendrypande, spruckna sadlar lyckas få upp dem på den lilla släpkärran var en så stor bedrift att jag av någon förbipasserande borde ha belönats med applåder och öl. (”Av hjärnarbetares kroppsarbete följer obligatorisk öl.” Nytt ordspråk, skaldat av L. Bergman.)

Före. Plockepinncykelleken kommer inom kort att roa en av cykelreparatörerna i staden.


Förresten:
Jag kräver att ni som läsare ber om en rapport om detta eftersom jag har en känsla av att cyklarna kommer att stå kvar där de står i flera veckor. År.

—-
Uppdatering!

Jag pekade med hela handen mot cyklarna och sade till Den djefla mannen att nä nu fick han vara karl i sin hatt och visa vart cyklarna ska fara, om inte åt fanders. Och si:
Efter. För att förvirra er och ge er lite mer att titta på, tog jag denna bild från andra hållet.

– Men, säg mig, min djefla man, hur gick det till?
– Vi åkte först till LG Cykel på Västeråsvägen. Sju hojar säkrade med ett blått rep guppade dystert på flaket och betraktade det vårliga landskapet som om det var deras sista resa. Som en hop franska adelsmän på väg till Place de la Revolution.
– Men giljo…
– Sscchh. På LG cykel blev cyklarna bortmotade som ett 14-hjuligt tattarfölje.
– Adelsmänstattare är ju ett intress…
– Ssscch. Mot Cykelkällaren på Stenkvistavägen. Trevlige Torbjörn, alltid jäktad, alltid trevlig. Bruna ögon och solbränd, oljesvärtade fingrar. I hans affär finns det smala cyklar och tjocka cyklar och långa cyklar och korta cyklar, lagade cyklar och trasiga cyklar, sneda cyklar och raka cyklar, gamla cyklar och … inga nya cyklar.
– Låter som my kind of place. Tog han även de små som var oåterkalleligen döda?
– Han tog emot alltsammans och bannade sig själv i samma andetag. Trevlige Torbjörn har alltid bråttom. Så här i våryran har väl allmänheten drabbats av cykelklåda. Allt med två hjul ska trampas på. Hur man utrustar sig beror på hur tjock plånboken är.
– Cykelklåda! Vilket ro…
– Sscchh. Men ungdomscyklar går knappt att sälja. När antikaffärsinnehavaren i lokalen intill – som Trevlige Torbjörn hyr ut till – kommer i morgon kommer han att få sig en rejäl överraskning: sju cykelkrymplingar utan armar och ben som står och håller sig i teakbord, bufféer och speglar.

Nu tror ni att jag har fått blodad tand och kommer att fortsätta på denna få-rumpan-ur-vagnen-väg? Nej, förmodligen inte. Om jag inte … hm. Källaren är ju intressant. Hm.

Share
32 kommentarer