Etikett: #blogg100

Korridorskummis (publ. i Sydsvenskan 2003-05-08)

Publicerat av Lotten Bergman den 4 maj 2014 23:50

Varje studentkorridor värd namnet har en korridorskummis. En sådan var jag när jag bodde på Hallands Nation i Lund för nästan 18 år sedan. I motsats till mina korridorkamrater, som hade egna telefonabonnemang, stod jag och långpratade i telefonhytten. Jag envisades också med att sitta i köket och uggla eller sortera bort mögelklumpar ur snabbkaffepulvret. Min kylskåpshylla var alltid full av godis och jordnötssmör. Dessutom hade jag alltid min dörr öppen eftersom jag lider av en synnerligen ineffektiv studieteknik som innebär att jag med jämna mellanrum behöver rensa hjärnan med allehanda tramsdialoger. Eller dito monologer.

Numera är jag kvartersskummis istället.

Våra trevliga grannar till vänster bjöd in oss på middag för tre år sedan. Tack, sa vi och glömde ouppfostrat att bjuda tillbaka. Grannarna fortsatte med att ge oss fina växter som de rensat ur sin egen drömträdgård. Tack, sa vi och lade växterna att döden dö i en rabatt. Varje gång vi ses över staketet, tackar jag för senast och berättar att jag är hopplös vad gäller trädgårdsskötsel och middagsbjudningar. Bland annat. Dessutom är jag urkass på att laga mat. (Gäääsp.) För att inte tala om alla stackars dammallergiker, de klarar inte av vårt hus särskilt länge eftersom jag … nej, jag menar … eftersom MIN MAN inte dammsuger. (Bla bla bla.) Grannarna lyssnar tills jag till och med tråkar ut mig själv. Då går de in till sig och tackar varandra för att de har det så bra tillsammans och slipper ha det som vi.

Våra trevliga grannar snett till höger äger en vansinnigt lång stege som räcker precis upp till nocken på vårt hus. Den ligger sedan förra hösten i vår äng som borde vara en gräsmatta. Varje gång jag ser ängen och anar stegen, försöker jag uppbåda krafter till att släpa den över gatan, till sitt rättmätiga hem där den förmodligen skulle vårdas ömt, rostskyddsbehandlas och hängas uppåt väggarna. Men den ligger fortfarande i ängen och drar sig.

Våra trevliga grannar alldeles bakom oss är ett himla händigt par med snickarglädje, trädgårdsbelysning och ren bil. Mannen i huset bjuder vi in till avlopps-, elektricitets-, plastfärgs- samt paneldebatter. Fru Chefen i huset fungerar som moderator och lägger band på vår iver när vi vill att maken flyttar hem till oss på ett par veckor. Hon påstår att han behövs hemma, men vi tvivlar.

Dock är vi inte bara till last för grannskapet. Alla andra kan ju låta sin huspanel missfärgas av alger eftersom det inte syns i skuggan av vårt fula schabrak. Alla andra kan låta bli att klippa gräsmattan och rensa svamp ur rabatterna eftersom vi ju har både mossa, träskor, trehjulingar och stegar som drar till sig blickarna. För att inte tala om alla samtalsämnen vi inbjuder till.

– Bergmans har slängt ut 30 kvadratmeter blommig plastmatta!
– Kolla Bergmans, dom har ställt ut fem kilo godis på brevlådan!
– Akta er, Bergmans barn är ute och cyklar!

Ja, inte kan man väl ha blommigt plastgolv ovanpå furugolv? Och eftersom alla påskkärringar (av rädsla?) hoppade över vårt hus, var vi häromdagen tvungna att ställa ut godiset för att slippa äta oss till skörbjugg. Och nu när både Moa (3) och Oskar (5) håller på att lära sig cykla, gör vi varenda gångväg osäker som ett minfält.

När jag var korridorskummis, hade jag ingen aning om att jag var det; jag trodde att jag var som alla andra. Idag begriper jag bättre. Jag är skummast i kvarteret – precis som alla andra.

©Lotten Bergman 2003

12 kommentarer

Birgitta Andersson – Sveriges roligaste komedienne

Publicerat av Lotten Bergman den 3 maj 2014 22:29

Många personer får inte sitt beröm förrän de är döda, så jag tänker nu hylla en av de fortfarande levande – om än en numera väldigt osynlig en: Birgitta Andersson (f. 1933).

Jag ser att jag har nämnt henne flera gånger tidigare, så det här handlar om djuuuup beundran. Kommer någon annan svensk aktris ens i närheten av hennes kaliber? Eller är det bara jag som är mossig och gammaldags och som inte har vett att förnya mig och hänga med i humorsvängarna? Vilket ju är ett ord som påminner om något helt annat: ”Husmors filmer”, som man kan se med Birgitta Andersson som värdinna. Men det är en väldigt konstig företeelse: bioreklam som sägs vara faktainriktad, men ändå är reklamig. Dessa filmer visades gratis på bio på dagtid … och tydligen var de (underligt nog) våldsamt populära. Analysera om ni orkar!

Jag har hittat ganska många klipp med henne och Povel och Hasse & Tage på Tuben och vansinniga mängder i Öppet arkiv, men inte den som jag minns starkast: en 60-talssketch där hon blir uppbjuden till dans av en massa karlar. ~~Lasse Ekborg är en, jag tror att Carl-Gustaf Lindstedt (som ju var hennes make i Teskedsgumman) är en annan.~~ Uppdatering! Kommentatorn Magnus A. har hittat klippet! (Här, spola fram till 15:20!)

Birgitta är då Milda-Münning, som inte vill dansa och därför tackar nej till uppbjudningarna (där kavaljererna heter bl.a. Hasse & Tage och Svante Thuresson) med allt galnare repliker, t.ex.:

– Dansa? Nakna? Här på bordet? NU? Nej, vet ni vaaad!

Kolla nu på den vansinnigt snygga Birgitta Andersson som i absurd utstyrsel sjunger en konstig sång:

En torftig visa.

Pitt!

Björkman & Lundberg vaknar … dagen efter.

Hedvig frågar Olof Palme vad demokrati betyder.

Öppet arkiv med Birgitta Andersson.

Birgitta Andersson erbjuder sin kärlek till Hasse Alfredson. (Observera ”Tar ni köpkort?” efter tre minuter.)

Reklam för Emser.

Fyra år gammal intervju i Hemmets Journal.

birgitta-andersson_ljung — Birgitta Andersson och Martin Ljung kan inget annat göra än att röka, så trist är det.

Hur som helst är Birgitta Anderssons begåvning en kombination av mimik, plastik, den nästan metalliska rösten, de talande ögonen, modet att vara tyst och den fantastiska tajmingen. Och jösses milda pannkakor så snygg!

64 kommentarer

Dumma sparrisen!

Publicerat av Lotten Bergman den 2 maj 2014 23:27

Det har varit prat om sparris i kommentatorsbåset. (Alla vet inte det, men det händer en hel del bland kommentarerna. Man kan till exempel få sin beskärda portion av rimmad och orimmad poesi mellan ekivoka skämt och väderrapporter. Jomenvisst.)

Kommentatorskan Pysseliten odlar egen sparris (som igår begravdes i snö) och vet att berätta att grön och vit sparris är samma samma, men odlingssättet varierar medan kommentatorn Örjan vet att man måste skala sparrisen vid roten innan den kokas och att man kan ha hollandaisesås eller annat till. Skogsgurra köper sin sparris i Tyskland, och får då en skalare till, Annika är grön av sparrisavund och Ökenråttans Lille make är blek som en sparris efter en hemsk sjuka.

Själv köper jag min sparris i buntar med gummiband från Coop eller Lidl. Sedan gör jag inget annat än konstaterar att den är grön och humpar ner den i en stekpanna med försvarliga mängder smör, peppar och salt. Om jag har öppnat en flaska champagne, häller jag gärna sådan på.

Vilket var exakt vad om hände nu ikväll. Med den enda skillnaden att jag just denna kväll åt ohemult stora mängder sparris. Säkert en 20–30 stycken.

– Gottigottgott! tjoade jag till resten av den oförstående familjen som inte alls ville ha förrätt utan spara magutrymmet till all tacoköttfärs som höll på att stekas.

Och sedan hände något. Jag vet inte vad och har inte varit med om det förut, men allt smakade vitkål. Tomaterna, salladen, läsken, köttfärsen, tortillan – allt var faktiskt inte gott.

– Ge mig en karamell! Blärk! Fly mig en apelsin! Å fy bövelen!
– Men mamma varför åt du så mång…
– CHAMPAGNE! JA! Hm. Lite smaklös, men okej. En gurka! Å HUUUUUUU!
– Det är nåt med sparris och kiss, vad är det det ska lukt…
– GUACAMOLEN! Ja! Den smakar något!
– Här, ta lite gräddfil!
– USCH! Gräddfilen smakar som det vita på apelsinen!

Skärmavbild 2014-05-02 kl. 23.21.32 Inget smakade gott och allt påminde väldigt mycket om när jag åt pinjenötter och inte kunde dricka rödvin på 18 månader. Jag provade godis, rent socker, kakor, frukt och vodka; allt smakade antingen ointressant eller vitkål.

Nu ligger jag här och känner mig lite halvhungrig när klockan närmar sig midnatt och husets invånare börjar förbereda sig på tandborstning. Eftersom inget smakade gott, åt jag för lite till kvällsmat, förstås.

Men tala inte om det för kvällstidningarna!

65 kommentarer

Ännu en resa i tiden: Reklamfolk 1967

Publicerat av Lotten Bergman den 1 maj 2014 21:04

Om vi tar och kliver nästan 50 år tillbaka i tiden, hamnar vi i en skäggig manchesterkostymvärld, lite dimmig av cigarill- och piprök. I alla fall om man ska tro på SVT:s dokumentär om reklamfolk, som sändes den 25 februari 1967. Den finns på Öppet arkiv sedan ett par år och kan inte bäddas in här på bloggen – men jag tycker att den var ytterst intressant att se på. Visserligen är jag inte reklammänniska (utan nästan tvärt om), men jag är ju de facto människa och presumtiv kund, så jag får nog yttra mig.

pipa_reklam — Åh. Pipa som luktar så gott.

I dokumentären sägs faktiskt (och förlåt nu) väldigt lite av intresse.

Vi ser väldigt allvarliga män insvepta i rök eller halvgömda bakom skägg som talar om bilduttryck, manér och förnyande samt originalitet. En kvinnlig reklamare ser ”husmor bakom paketet, strålande glädje över paketet, som aldrig kan bli vad maskinen kan bli” och de får ”visualisera reaplan”, ”den slutliga klarheten kombinerad med tvättpaket utan att de skrattar på sig” och lära oss att tvättmedlet kommer att ”bryta igenom en gråvall när det vita kommer in”, vilket tydligen är en oklar tanke – ”vad är en vitvall”? En man förklarar (efter ungefär 17 minuter):

– Kvinnor tycker om att leka med dockor långt upp i åldrarna, vissa gifter sig och skaffar sig dockor på det viset.

schampo_reklam — – Därför kan vi sälja schampot med hjälp av de här dockorna. Dansa min docka!

– Parfym är kolossalt kontroversiellt!

Ingen är särskilt välformulerad, ingen kläcker briljanta idéer framför kameran och alla är på det hela taget ganska normala på sitt 60-talsvis. (Såsom jag har vett att bedöma 60-talet alltså.) Mediechefen pratar i en minut om sitt yrke (spola fram till minut 19):

– Man måste tro på vad man gör. Annars skulle man inte kunna jobba över huvud taget. Men det är klart att i det här jobbet, där svävar så mycket och flyter så mycket och där man får gissa så mycket och man får försöka att själv göra konstruktioner, så är det ju svårt att veta om det är riktigt. Jag tror ju givetvis att det jag gör … att det är riktigt. Men det är inget som säger att det behöver vara riktigt för det. Man har ju väldigt lite underlag egentligen och det är det underlaget, undersökningar och sånt där och det är det underlaget man får försöka skaffa sig just genom undersökningar av olika typer … så att man blir säkrare på att man inte gör någonting som är alldeles käpprätt utan att det är något sånär riktigt i alla fall.

Jaha. Jaså. Hm. Man hör kamerasurret när reklamarna tystnar en stund. Så pratar de igen; en tecknare säger:

– Kosmetika är ett skapat behov. Tjejerna vill vara vackrare så de kletar på sig läppstift för att bli vackrare.

Ni som tittar med lupp som jag, kommer att kunna höra att reklamfolket har kommit på att man till sommaren kan få en praktisk plasthink på köpet om man köper ett ”tvättpaket”. Kvinnorna sägs vilja ha det optimalt vita och man spränger nästan gränserna, så vitt är det! Någon modell eller kändis sägs ha ett påklistrat flin och en lugg som glänser som pansar, men ”inte rätt fason på blusen”. Om man ska hålla på och diskutera petitesser som hängselbyxor eller inte hängselbyxor så ”riskerar man att sumpa feelingen i bilden”.

monicas_reklam — Monica Zetterlund-feeling med en prästkrage som kastmärke.

Meeeeen vilka härliga tider det var med sprayklister, rullbandspelare, skrivmaskiner, handskrivna anteckningar, linjaler (hör tecknarens nöjda hummanden vid 7:20), bara bröst och eyeliner.

tjejer_reklam — Det var lite oklart varför denna bild visades upp.

När en reklamman tryckte på interntelefonen (eller snabbtelefonen?) som man använder när man behöver ha någon som kommer ner med gem, kom jag på mig själv med att längta efter en sådan här:

En amerikan uttalar sig i filmen om varför USA ligger såpass långt fram när det gäller reklamskapande (vi som har tittat på Mad Men vet ju precis hur det går till) och spår framtiden:

– Sverige kommer ju att ha reklamfinansierad tv om bara 3–5 år, så …

Det skulle dröja drygt 20 år – inte förrän runt 1990 luckrades tv-reklamförbudet upp.

krocket_reklam — Under tiden stod reklammakarna i Sverige och spelade krocket på sina kontor.

Korrläsning förekommer flera gånger i filmen, vilket ju är trevligt. När text kom i bild, tryckte jag på paus och korrläste jag också. Titta så intressant och ickekonsekventa de är med tankstrecken!

reklamsprak — Tilltalet är ”Er” med versal. Klorofen och aerosol var minsann säljargument, jahadå.

Tidsdokument är nästan det bästa jag vet. Och om man inte vill kolla på Reklamfolket, kan man se ett annat program som sändes exakt samma kväll 1967: ”Estrad” med Skattkammarön-sketchen. Tvi tvi tvi!

43 kommentarer

Körsångare, Valborg och Siste april (Publ. i Hemmets Veckotidning 2007-04-23)

Publicerat av Lotten Bergman den 30 april 2014 23:23

Eftersom jag har bott i nordligaste, sydligaste och mittersta Sverige, vet jag hur olika man firar Valborgsmässoafton. Eller ”Siste april”, som man säger i söder.

När jag var 15 år och bodde i Luleå, skulle vi alla samlas nere vid älven för att se gammalt trädgårdsskräp brinna upp. Vi cyklade dit i snävsnäva jeans, nymålade ögon och fulla av sprittande, vårlig förväntan. Problemen var många eftersom

isen visserligen låg kvar, men var inte tillräcklig säker för att köra moppe på
mina coola gympaskor med raggsockor i var blöta redan efter ett par minuter
den stora kärleken inte var där
trädgårdsskräpet var dyblött
det faktiskt var full snöstorm.

Vi stod där med snö i ögonfransarna och mascara halvvägs ner mot näsborrarna och såg fem starka karlar lyfta fram underliggande trädgårdsskräp som kanske skulle kunna vara lite torrare och sedan försöka tända på allt med hjälp av fotogen och något som liknade granatkastare.

Men icke.

Efter en halvtimmes frysande, sade karlarna till oss sju som fortfarande var där, att gå hem och komma tillbaka till midsommar. (Då snöade det igen, fast inte lika brutalt.)

Tvära kast. I Lund är det den sista dagen i april nästan alltid vårjacksvärme, man ur huse, sillfrukost, champagnegalopp och blommor på träden. Vi uppsökte inte några trädgårdsskräpseldar utan tittade på körsångare – som visserligen i några sällsynta fall påminde om övervintrat trädgårdsskräp.

Körsångare, ja. De må sjunga vackert och stå snyggt och ha övat mycket … men visst ser de roliga ut? Med hyperkoncentrerad min tittar de på konduktören. Nej, dirigenten? Vad heter den som viftar och pekar, som älskar körsång men hellre står med ryggen mot publiken utan att sjunga? Stilisten? Körskolemajjen?

Nåväl. Den lundaakademiska kören är koncentrerad och gapar stort, alternativt kniper sammanbitet. Jag tror att det ska vara tydligt att 1) när man sjunger, då sjunger man verkligen, medan 2) när man ska vara tyst, måste man verkligen visa att man inte på några villkor sjunger just nu, så blir det falskt ”så är det i alla fall inte mitt fel”.

Basrösterna rynkar pannan och lägger hakorna mot bröstet så de ser ut som lussebullar. Sopranerna höjer på ögonbrynen och spärrar upp ögonen tills de ser perplext förvånade ut. (Tenorerna och altarna är bara mittemellanbistra och mittemellanförvånade.) På den sjungna bokstaven oooh ser alla ut som pipen på en tekanna, medan alla på iiiih påminner om en grill på en amerikansk raggarbil.

Nåväl, nu bor vi i mellansverige. Här är det kallt, men vi står ju ut(e). Elden är så stor, så stor. Den består av trädgårdsskräp och skrotade, impregnerade verandabyggen, stolar, bord samt en och annan soffa. Erfarna tjejer med vattenfast mascara samsas med tuffa killar som kastar in grenar i elden och vågar gå så nära, så nära. Ibland dyker det upp en liten förskrämd kvarterskör med gitarrförstärkare och ett arrangemang på den senaste melodifestivalvinnaren. Basarna står längst bak och bompar BA-BA-BAAA med allvarliga miner, medan sopranerna gömmer sig bakom notpärmar, där man dock då och då kan framskymta några höjda ögonbryn.

Det är så kallt, så kallt. Men … det är vår!

/Lotten Bergman

27 kommentarer

I syndens näste!

Publicerat av Lotten Bergman den 29 april 2014 22:51

I Utvandrarna av Moberg står det ungefär ”Han visste redan att hon med sin kropp lockat många oförvitliga män in i sitt syndanäste.” Och Mölle kallades minsann för ”syndens näste” eftersom folk sprang omkring såhär olämpligt halvnakna och badade tillsammans och hade sig:

Havsbadorten_Ransvik_vid_Molle_ca._1910 — Ransvik (Mölle) år 1910. Detta måste vara i en brytningsperiod där vissa modiga män skippade den stora randiga till förmån för kortkallingar.

Näste betyder inte bara ”ett djurbo” utan även ”en hemvist i största allmänhet”, så att kalla en så stor (bad)plats som Mölle för ett näste verkar lite överdrivet, eller hur? Men varför kom jag nu in på detta?

Jo, idag föreläste jag i en konferenslokal som rymmer 300 personer och som är nybyggd och nog Faluns allra bästa och modernaste scen – i Lugnetkyrkan.

scenen_falun — På scenen fick jag samsas med en elflygel och ett trumset. (Om jag hade varit Fredrik Lindström hade jag bankat loss en trudelutt, men jag är ju bara Lotten Bergman.)

När jag föreläser på stora scener ser jag alltid till att förvirra mig i kulisserna. Detta för att stilla min scen- och teaterhunger och lägga plåster på den olyckliga kärleken jag hyser till tiljorna. (För nytillkomna tittare: jag skulle bli skådespelerska, men blev det inte eftersom varken Ingmar Bergman eller Bo Widerberg eller för den delen Woody Allen upptäckte mig och ödet istället lät mig springa på långa basketspelare dagarna i ända.)

Idag snubblade jag (efter målvedvetet letande) uppför denna trappa bakom scenen. Stenarna ligger nog där för att hålla trappan på plats eftersom den nog är rymningsbenägen, tänkte jag fnissande till mig själv. Och klev uppåt.

trafikmagasinet — På övre avsatsen fann jag Trafikmagasinets tv-logga. Naturligtvis, var skulle den annars vara?

Och där! I det stora rummet en trappa upp från scenen fann jag det slutligen:

68 kommentarer

Premiärdopp och ännu ett fall

Publicerat av Lotten Bergman den 26 april 2014 23:17

Om jag har förstått rätt och har tolkat väderlekskartorna korrekt, var det idag fint väder i hela Sverige. Över kommungränserna hördes därför föräldrar ropa precis som alla generationers föräldrar:

– Uuuuuuut, barn! Det är ju så fint väder!

Känns det igen? Spanjoren som bor i vårt hus just nu har lärt sig ett och annat om det svenska kynnet, och just detta att springa ut och ta vara på varje liten solstråle förstår han numera.

– Ajajajaj! Det känns som i Spanien! sa han och hackade tänder.
– Hackade tänder? säger ni och funderar på vad det är för en fjant till spanjor som inte pallar en riktigt varm dag i mellersta Sverige.

Well. Eh. Vi tog verkligen vara på vädret och åkte till vår älskade badsjö (som jag har skrivit om förut) för att premiärbada tidigare än vi brukar.

Elvaåringen, Fjortonåringen och Julian. — Elvaåringen, Fjortonåringen och spanjoren.

Och fyra sekunder senare upp ur vattnet!

Eftersom vi har viss vana av att fotografera trill, snubbel och fall och inte alls drar oss för att arrangera dylika bilder, gjorde vi en stund senare hemma i trädgården just detta. Men för att ni ska känna historiens vingslag, får ni först se den nuvarande Nittonåringens fallkonst när hon var 15 år:

Den dåvarande Femtonåringen på midsommar 2009. — Den dåvarande Femtonåringens konstfall på midsommar 2009.

Fjortonåringens konstnärliga fall idag. — Fjortonåringens konstfall idag.

Och vad tycker en gästande spanjor om sånt här trams?

Han spände förstås för stora eken och tog en skateboard utan hjul för att så snabbt som möjligt fly landet.

29 kommentarer

Pysslingens tips (Publ. i Sydsvenskan 2004-07-01)

Publicerat av Lotten Bergman den 25 april 2014 16:26

Visste ni att när man ska rengöra spelkort, bör man använda talk och trikloretylen, och alls inte aceton? Nej, inte jag heller. Men jag har hittat en bok som lär mig vanligt folkvett hela tiden.

Förr var det ordning och reda: sopgubbar var starka, sotare var smutsiga och riktigt stora bröst satt på ammor. Numera slänger vi nonchalant gamla läppstift istället för att med tvål och vatten rengöra hylsan och sedan använda den som behållare för nål och tråd. Numera vet vi inte vad vi ska göra med allt vårt kvillaja-avkok, dilutin, våra axelvaddar, oxalsyran och baskrarna. Väldigt bekymmersamt faktiskt.

Nyss lärde jag mig att man för att slippa smutsrand i badkaret kan hälla lite ammoniak i vattnet. Jamen då är det väl lika bra att kissa i badet? På samma sätt kan man få bort solkig smuts på krage och manschetter om man häller lite rödsprit på dem före blötläggningen. Och rött vin på vit duk tas ju förstås bäst bort med kokning i mjölk! Vi borde kanske bada i mjölk? Som vi kissar i för säkerhets skull efter att vi först druckit rödsprit?

Nä, förr var det ordning och reda: lärare var lärare och inte flyttgubbar eller sjuksköterskor eller kuratorer. Sommaren var lång och solig. Godis var inte syndigt och skoskav gick över. Apropå skor, så ska man visst klistra fast en bit sammet i bakkanten på dem om de glappar. Jättebra, men när såg ni senast en kvinna i för stora skor?

Numera har vi så konstiga problem. Vi kan inte hålla ordning på våra cd-skivor, vi kan inte låta bli att äta socker, vi kan inte hitta fjärrkontrollerna och vi begriper oss inte på motionscykelns alla finesser. De gamla problemen som att grytan blivit för salt (sätt i ett par extra potatisar), att baskern torkat och fått fel form (trä den över en tallrik) och att cigaretten trillar ur askfatet i bilen (sätt fast den med en klädnypa), ter sig enligt min åsikt som rejäla problem som faktiskt kräver sin lösning. Jag citerar nu ur ”Pysslingen i hemmet” (1954):

”Spara aldrig på gammal medicin. De flesta moderna mediciner har begränsad lagringstid, och man kan riskera att de har förändrat sig så att de får motsatt verkan.”

Aha! Man får ont i huvudet av det gamla huvudvärkspillret, man får förstås hosta av den dammiga flaskan med hostmedicin och de antika p-pillren gör alla plötsligt jättegravida!

Men nu till verkligheten igen. Om vi – i alla fall vi som inte var med förr – tänker på familjerna i dåtiden, ser vi framför oss söta småbarn med rosett eller ordentlig bena i håret, artiga skolpojkar i rutiga strumpor och rökande tonårstjejer med v-formade strutbröst, mammor i förkläde och pappor med pipa. Pang, krasch, bom, svängde allt till att familjerna ett par decennier senare hade småbarn med hövolmsfrisyr, skolpojkar i träskor, tonårstjejer utan bh, mammor i kortkort och pappor med skägg. Hushållstipsen handlade om hur man enklast byggde en stereobänk av spånskivor, att vin blir godare med en sockerbit i glaset samt att ostfondue mår bra av en skvätt sherry. Och naturligtvis att Riff, Shake och Jenka förr eller senare med hjälp av aceton måste tas bort ur håret.

Här ska jag nu be att få citera ur ”Pysslingen i hemmet” (år 2024, redaktör L. Bergman förstås).

”Om håret på benen inte växer som det skall, kan en skvätt Old Spice i knähöjd hjälpa.”

”Barn som inte tycker om pizza, kan lockas att äta densamma med en matsked kruskakli på toppen.”

”En stor byst kan fås mer diskret om en avklippt nylonstrumpa träs över torson.”

”Spara aldrig på överblivet godis. De flesta godissorter har begränsad lagringstid, och man kan riskera att de har förändrat sig så att de gör dig onödigt mager.”

Slut citat.

13 kommentarer

Veckotidningstricksen numera på internet

Publicerat av Lotten Bergman den 24 april 2014 23:42

När jag fortfarande snubblade över veckotidningar som Hemmets Veckotidning eller dito Journal, Allers, Allas, Året runt och de andra, gav jag blanka sjutton i Kronblom, 91:an och Åsa-Nisse. Jag bläddrade snabbt förbi tårt- och bantningstipsen och virkrecepten samt berättelserna om hur man övervinner motgångar och går vidare i livet utan t.ex. en stortå. Jag var blott och enbart intresserad av husmorstipsen som jag aldrig någonsin nyttjade sedan. Laga bestickkorgar, sy fast knappar, hålla i en spik med pincett (för att inte slå tummen) och skruva ur heta glödlampor med diskhandskar på händerna – jag kände till dem alla!

Hemmets veckotidning 1962, Hemmets veckotidning 2012.

Veckotidningarna finns förvisso fortfarande – jag har till och med föreläst på en av redaktionerna och banne mig är inte veckotidningsredaktionerna de sista utposterna för korrekturläsare. Jomen. Fast ämnena har bytt medium: bönderna och de ensamma mammorna söker varandra i tv numera och tårtorna bakas med utslagningsmoment och arga domare. (De som virkar får hålla till godo med internetforum.)

Med jämna mellanrum drabbas ”de sociala medierna” av länk-tosserier där alla (ALLA) länkar till samma sak. Så var det med en konstig film där man hade löst det ohyggligt komplicerade jobbet att separera gula från vita med hjälp av en gammal läskflaska. I förra veckan var det tidsslöseriet med att skära små busiga cocktailtomater:

Det konstiga är att man inledningsvis nästan alltid reagerar med ett oooooooooooooh! för att några sekunder senare komma på att det ju var en helt onödig idé eller uppfinning. Eller att det faktiskt är krångligare än den ack så svåra ursprungsuppgiften. (Sedan när tycker någon att det är svårt, trist, omöjligt, dyrt eller hemskt att separera äggulorna från vitorna?) Tomatskärartricket har jag naturligtvis provat – men eftersom våra knivar inte har sett en skärslipare (än) och tomaterna faktiskt på tomaters vis var lite olika stora, funkade det sådäääääär. Några delades verkligen på mitten, men de flesta antingen mosades eller fick en lustiger spricka i skalet.

Det som sprids bland kompisarna just nu är en sida som berättar om 21 mattrick som som sägs ska kunna få läsaren att rusa till köket omedelbart. Kanelbullar med bacon i, bananer med marsmallows och choklad i samt en limpa med massa ost i får samma utrymme som hamburgaren med ett helt, stekt ägg i. (Poängen är tydligen att gulan ska skvalpa ut när man skär i hamburgaren.) Man kan snoppa jordgubbar med sugrör och äta glass med bullformar som hängränna och dessutom plättlätt plocka upp äggskal som har ramlat i skålen bara genom att ha blöta fingrar när man gör det.

Men vad säger ni – vad finns det för simpla trick som från början gav er en aha-upplevelse?

Vad det månne tacohållarfunktionen hos en gaffel?

120 kommentarer

Jävlarns hängmappar och förbaskade tankekartor!

Publicerat av Lotten Bergman den 21 april 2014 22:50

Stålmannen vet inte riktigt hur han ska hantera hängmappssystemet.

– Nämen alltså sedan jag sorterade in allt i hängmappar har jag världens ordning på allt.
– Ja, jag med! Jag satte mig och mindmappade alla mina ordningsproblem och insåg att hängmappar ju är grejen.
– Mindmappar och hängmappar är alltså samma sak egentligen?
– Eller inte? Fast egentligen? Hrm.

Dialogen ovan inbegriper inte mig. Det är en ständigt pågående diskussion mellan min djefla man och alla hans vänner där de är rörande överens om att det inte finns någon som helst anledning att ha oordning på något eftersom man först får ordning på tankarna genom tankekartorna (mindmapparna) och sedan sorterar in allt från räkningar och fakturor till orienterings- och tankekartor i hängmappar.

Och de som inte redan är mappfrälsta måste sättas på rätt spår.

– Nej.
– Men Lotten.
– Nej. Jag vägrar.
– Ta nu pennan här och skriv det centrala ordet i mitten. Det som allt handlar om.
– VAD HANDLAR ALLT OM DÅ?
– Välj själv!
– Nej.
– Kolla, man kan göra digitala tankekartor ocks…
– Nej.

Om man vill bygga om i tvättstugan ska man skriva TVÄTTSTUGAN i en bubbla i mitten. För annars … kanske man glömmer vad man håller på att planera. Sedan ska man skriva HANTVERKARE? med frågetecken tills man har tänkt färdigt och kommit på att ja, det är hantverkare som ska göra’t och inte t.ex. LOTTEN. Då kan man stryka frågetecknet och skriva namn på några hantverkare i andra bubblor intill – PERSSON LINDSTRÖM UNO PAPPA – och om man då samtidigt råkar brainstorma fram TORKTUMLARE så kan man skriva det i en alldeles egen bubbla i ett annat hörn av papperet och då kommer man på att man ju i så fall måste överväga UTBLÅS eller INOMHUSVENTILATIONSUTLOPP (eller vad det heter) och då skriver man ju det i två bubblor och då är det nog bäst att kladda dit två frågetecken också eftersom beslut i frågan ju inte har fattats och sedan tar man detta papper och river sönder i tusen bitar. För nu har man fått nog, blivit frustrerad och drabbats och tvättstugeaversion fastän det på intet sätt är tvättstugans fel att tvättstugans ägarinna inte gillar tankekartor.

En sådan här har vi. Den är full av hängmappar, kan ni tänka er.

Om vi nu övergår till hängmapparna, så är det ordet i bubblan i mitten som motsvaras av etiketten som sitter på varje hängmapp. Eller så kan man ju skapa undergrupper och ha mappar i mappar …

– Det kan man inte alls! frustar min djefla man.
– Inte? Men varför inte? Om man kan ha bubblor i bubblor eller underbubblor och överbubblor och hängmappar funkar som hjärnstormsbubblor så kan man väl ha mappbubblor i hängsystemet? säger jag.
– Nej.
– Titta, du är ju lika envis som jag.

Bonusfilm:

Dessutom finns det ju en enormt stor risk med hängmappssystem: tjuvar och banditer som kommer i svarta overaller och ficklampa i munnen får det väldigt lätt att hitta precis rätt papper eftersom allt är så noggrant etiketterat. Det har han inte tänkt på, den djefla mannen! Och så kan det ju bli så här tokigt:

Så. Nu vet ni det. Sortera in allt ni har i bubblor och mappar medan jag lägger saker på hög och pyntar med gula notisar och skriver långa listor som jag sedan inte kan tyda. Men tvättstugan blir det – sanna mina ord – aldrig ordning på.

61 kommentarer