Hoppa till innehåll

Etikett: #blogg100

Båsmeter

båsmeter, det som en rimmande kommentator i tomrum skapar under en viss tid. Den är per definition knappt eller drygt en metrisk meter eftersom allt som bekant går snabbare när man har kul. Det abstrakta mönstret med humoristiska höjningar och sänkningar förhöjs genom en skanderande, taktfast läsning (som hejaramsor vid en basketmatch).
subst. ~n båsmetrar 
ORDLED: båsmetr-ar
• inexakt versmått: kommentatorns påhitt skapade båsmetern 
HIST.: sedan yngre bloggsvensk tid, 2013; av lat. bloggus metrum, grek. bloggitron metron ’meter’; versmått.

Gårdagens blogginlägg hade rubriken Kärleksbrevet jag minns. Om jag inte hade haft så olydiga kommentatorer i kommentatorsbåset, hade alla skrivit om sina egna kärleksbrev eller olyckliga kärlekshistorier och båset hade fyllts av hjärtan och rosor, kattungar och stenar med påmålade visdomsord som t.ex. ”Älska.”

Men icke. Ökenråttan konstaterade snabbt: En ny poesiform är utsprungen, ur båsets rot och stam.”

PK fick nämligen för sig att ta min rubrik och baka om, parafrasera och förroliga den. Här kommer ett urval av hans kreationer:

Existensen jag finns
Tåget jag stins
Flirtningar jag quinns
Bilder jag lins
Byxor jag jeans

Ni ser mönstret? Ord + jag + något som rimmar på -inns och som på något sätt hör ihop med eller associerar till första ordet. Anna fattade galoppen, och bidrog raskt med några egna:

Brasor jag brinns
Yllen jag spinns
Hudar jag skinns

PK kontrade:
Nassar jag skinns
Eldar jag brinns
Tävlingar jag vinns
Koppor jag svins
Takdroppet jag rinns

Christer hängde på:
Daniel jag prins
Regioner jag provins
Rockslagsmärken jag pins
Bakverk jag muffins

muffin

Och så fortsatte det!

Christer:
Armhävningar jag chins

chins

Pysseliten (som myntade termen “båsmeter”):
Honung jag bins
Glas jag vins
Skidor jag lavins
Bröd jag lavains!

Niklas
Slattar jag rinns
Ladin jag Bins
Egon jag dins
Enbär jag gins
Broscher jag pins
Hanses jag sins

Min djefla man
Versmått jag alexandrins

Med all världens poetiska frihet stoppade Anna som en revoltör plötsligt in extrabokstav:
Staket jag grinds
Hakor jag kinds
Knubbiga jag trinds

grind

Haikupoesin har fått en konkurrent!

Share
87 kommentarer

Kärleksbrevet jag minns

kärleksbrevEftersom jag och min djefla man träffades redan 1985, har mina fingrar inte darrande av rusande känslor och klappande hjärta öppnat månget kärleksbrev. Det första halvåret som vi kände varandra bodde vi på 60 mils avstånd och vi skickade visserligen kärleksbrev – men de handlade inte så mycket om kärlek. Han ritade snuskiga bilder och jag skrev (vad jag trodde var) roliga rim.

Jag hittade nyss en sajt som inleds med ett citat av Francois de la Rochefoucauld:

“Av alla brev är kärleksbrev de lättaste att skriva: det enda som krävs är kärlek.”

Sedan följer helt logiskt 300 tips på hur man skriver kärleksbrev.

När jag var 15 år och bodde i Luleå, brevväxlade jag med en 17-årig basketspelare i Stockholm. Breven som han skickade (som jag har knutit ett rött sidenband om eftersom jag har sett att man ju gör det på film) är alldeles fantastiskt romantiska och fyllda av längtan och saknad. Jag kan inte tänka mig att jag var lika romantisk – förmodligen redogjorde jag på mitt håll för stukade basketfingrar och antal satta straffar på senaste träningen.

Det var en ytterst underlig kärlekshistoria; vi hade nämligen aldrig träffats. Jag föll pladask för honom på en basketmatch, sprang fram och tog en bild på honom och lyckades på omvägar och via ombud få kontakt. Och han visste precis vem jag var. Det hela tog slut när vi började umgås på riktigt.

edgar_frances

Poeterna Edgar Allan Poe och Frances Sargent Osgood skickade kärleksbrev till varandra, och det här är ett i min smak – från honom till henne:

For her this rhyme is penned, whose luminous eyes,
Brightly expressive as the twins of Leda,
Shall find her own sweet name, that nestling lies
Upon the page, enwrapped from every reader.
Search narrowly the lines! they hold a treasure
Devin– a talisman-an amulet
That must be worn at heart. Search well the measure –
The words – the syllables! Do not forget
The trivialest point, or you may lose your labor
And yet there is in this no Gordian knot
Which one might not undo without a sabre,
If one could merely comprehend the plot.
Enwritten upon the leaf where now are peering
Eyes scintillating soul, there lie perdus
Three eloquent words oft uttered in the hearing
Of poets, by poets – as the name is a poet’s, too,
Its letters, although naturally lying
Like the knight Pinto-Mendez Ferdinando-
Still form a synonym for Truth – Cease trying!
You will not read the riddle, though you do the
best you can do.

Ni ser de fetstilsmarkerade bokstäverna? Så fint. Men jag måste säga att stackars Edgar Allan Poe påminner lite om Fredrik I:s uppstoppade lejon på Gripsholm:

Men nu tillbaka till kärleksbreven.

Sid Vicious gjorde det enklare för sig när han förklarade sin kärlek till Nancy Spungen (som han förmodligen mördade en tid senare enligt hennes mammas bok som förresten är mycket bra). Han gjorde en lista utan rim och hemliga bokstäver:

Skärmavbild 2013-01-27 kl. 23.45.56

Här kan ni läsa exakt vad Sid skrev.

Och slutligen det kärleksbrev som jag minns bäst och än idag kan citera. Jag fick det av en kille i Dallas (high school igen, ja) under en study hall/detention-sittning.

(Detta tarvar förklaring. Study hall var en ”lektion” där man satt och pluggade för att man inte hade någon lärarledd lektion just då. Håltimmar existerade inte: var det ett hål i schemat, gick man till ett av lärare bevakat klassrum och pluggade. Men där satt även busarna som hade fått detention – kvarsittning. Det innebar att alla som ville plugga stördes av alla som inte ville plugga. På ett väldigt diskret sätt. Annars fick man ju ännu mer detention.)

Så här satt vi inte.
Så här satt vi inte.

Där satt jag tyst och läste ”The Scarlet Letter” när ett handskrivet brev landade på bänken. Jag tittade upp och rakt i ögonen på en kille som liksom jag var utlänning. Han pekade på brevet och på sig själv. Jag öppnade brevet medan killen med ett jättestort leende tittade på mig. Där stod på knagglig engelska:

”I love you like death and I want to be with you forever. You must love me too. If you don’t love me you are like a stone who has no feelings and I will hate you and never speak again.”

När jag tittade upp igen, log killen fortfarande mot mig. Men så satte han pekfingret över läpparna och formade dem till ett sssccchhh. Det ruskiga är att jag inte har något som helst minne av hur jag löste detta problem eller om han någonsin talade igen.

Share
63 kommentarer

I onsdags krockade jag lite med bilen

För 19 år sedan körde jag i ungefär 2 km/h in i en extremt skör vägnamnsskylt som började luta. För 15 år sedan krockade jag i 70 km/h med en stolpe så att ena backspegeln skalades av. I onsdags krockade jag lite med en bil som måste ha varit gjord av äggskal, men som såg ut som en äggula.

Här har vi problemkorsningen, som är en fyrvägskorsning med en påhängd y-vägsdelning, kryddad med cykelvägar. Jag har redan här ritat in våra respektive vägval så att ni ska förstå.

Det kanske ska tilläggas att det röda inte är blod.
Det kanske ska tilläggas att det röda inte är blod.

Men ack. Det är ju sommar på bilden. Hur ska ni då kunna förstå, vara deltagande och igenkännande? Nä, det blir till att gå ut och fotografera.

(Fotograferingspaus. Hissmusik hörs i fjärran. Någon sätter på kaffe.)

Såja. Jag har nu på ett synnerligen pedagogiskt sätt på den nytagna bilden nedan ritat in den gula krockbilens sneddning i kurvan.

Ärligt talat tror jag att nästan alla sneddar på det här sättet. Men ni ser att man inte anar vad som komma skall ungefär vid pilen?
Ärligt talat tror jag att nästan alla sneddar på det här sättet. Men ni ser att man inte anar vad som komma skall ungefär vid pilen?

Nu tänker ni er att jag kommer där bakom kröken. (Bilen är 26 år gammal och går som en moraklocka: tungt, stabilt, pålitligt och med ett himla mäcklande. Den är på väg att klassas som en sekruttbil bara för att den är så bedrövligt ful med vattenfyllda blinkrar och nedsjunket, fransigt innertak.) Då dyker den där äggulan upp som gubben i lådan.

Ur den där rutiga lådan dök gubben upp – gestaltad av Carl-Gustaf Lindstedt.
Gubben i lådan? undrar ni. Jo. Ur den där rutiga lådan i bakgrunden dök ju gubben upp – gestaltad av Carl-Gustaf Lindstedt.

Jag – som körde i ungefär 15 km/h – bromsade lite lätt. Den gula tvärnitade, tror jag. I 10 km/h respektive 15 km/h krockade vi så att ett THUD utan utropstecken hördes säkert … ett par meter bort.

Min skugga, min bil, den gula bilens plastkarossbitar och eventuellt bromsspår.
Min skugga, min bil, den gula bilens plastkarossbitar och ett eventuellt bromsspår. (Bilden är alltså tagen när den gula bilen hade åkt iväg. Annars hade den varit osynlig.)

Vi klev ur våra respektive bilar och följande helt sunda och logiska dialog ägde rum mellan mig och den gula bilens ägare:

– Hej … du tog kurvan lite snävt, kanske … sa jag.
– Ojojoj, det är vinter och halt, svarade kvinnan i den lilla gula bilen.
– Vi må… du har försäkring, antar jag?
– Jajajaja, jag vem du är, vet var du bor, därborta i stora huset. Du har så många barn.
– Ja, just det. Är du ok?
– Det är vinter! Jag kan komma hem till dig och så kan vi …
– Ja, det blir bra. Kom hem till mig ikväll så skriver vi på alla papper som behövs! sa jag klämkäckt som en äppelkindad Anderssonskans Kalle.
– Ja! Ojojoj.
– Vad bra att vi inte är arga!
– Ja! Det är ju så kallt och vinter!
– Ses ikväll hemma hos mig då! Du är glad och jag är glad!
– Hejdå!
– Hejdå!

Och så åkte hon iväg.

Min bil hade krossade blinkerlampor. Den gula bilen hade ett badbollsstort hål på bakre stänkskärmen. Jag plockade upp några bitar och sa högt och tydligt  VAAAAAAAA? eftersom jag i min lilla bubbla och skyddade verkstad inte hade den blekaste aning om att moderna bilar görs av samma material som avocadotråg.

Exhibit A and B.
Exhibit A and B.

Den brännande frågan är nu hur det gick när vi skrev på pappren och om vi var överens om skuldfrågan samt om det hela var trevligt, eller hur?

Well. Hon kom aldrig.

Share
70 kommentarer