För 19 år sedan körde jag i ungefär 2 km/h in i en extremt skör vägnamnsskylt som började luta. För 15 år sedan krockade jag i 70 km/h med en stolpe så att ena backspegeln skalades av. I onsdags krockade jag lite med en bil som måste ha varit gjord av äggskal, men som såg ut som en äggula.
Här har vi problemkorsningen, som är en fyrvägskorsning med en påhängd y-vägsdelning, kryddad med cykelvägar. Jag har redan här ritat in våra respektive vägval så att ni ska förstå.
Men ack. Det är ju sommar på bilden. Hur ska ni då kunna förstå, vara deltagande och igenkännande? Nä, det blir till att gå ut och fotografera.
(Fotograferingspaus. Hissmusik hörs i fjärran. Någon sätter på kaffe.)
Såja. Jag har nu på ett synnerligen pedagogiskt sätt på den nytagna bilden nedan ritat in den gula krockbilens sneddning i kurvan.
Nu tänker ni er att jag kommer där bakom kröken. (Bilen är 26 år gammal och går som en moraklocka: tungt, stabilt, pålitligt och med ett himla mäcklande. Den är på väg att klassas som en sekruttbil bara för att den är så bedrövligt ful med vattenfyllda blinkrar och nedsjunket, fransigt innertak.) Då dyker den där äggulan upp som gubben i lådan.
Jag – som körde i ungefär 15 km/h – bromsade lite lätt. Den gula tvärnitade, tror jag. I 10 km/h respektive 15 km/h krockade vi så att ett THUD utan utropstecken hördes säkert … ett par meter bort.
Vi klev ur våra respektive bilar och följande helt sunda och logiska dialog ägde rum mellan mig och den gula bilens ägare:
– Hej … du tog kurvan lite snävt, kanske … sa jag.
– Ojojoj, det är vinter och halt, svarade kvinnan i den lilla gula bilen.
– Vi må… du har försäkring, antar jag?
– Jajajaja, jag vem du är, vet var du bor, därborta i stora huset. Du har så många barn.
– Ja, just det. Är du ok?
– Det är vinter! Jag kan komma hem till dig och så kan vi …
– Ja, det blir bra. Kom hem till mig ikväll så skriver vi på alla papper som behövs! sa jag klämkäckt som en äppelkindad Anderssonskans Kalle.
– Ja! Ojojoj.
– Vad bra att vi inte är arga!
– Ja! Det är ju så kallt och vinter!
– Ses ikväll hemma hos mig då! Du är glad och jag är glad!
– Hejdå!
– Hejdå!
Och så åkte hon iväg.
Min bil hade krossade blinkerlampor. Den gula bilen hade ett badbollsstort hål på bakre stänkskärmen. Jag plockade upp några bitar och sa högt och tydligt VAAAAAAAA? eftersom jag i min lilla bubbla och skyddade verkstad inte hade den blekaste aning om att moderna bilar görs av samma material som avocadotråg.
Den brännande frågan är nu hur det gick när vi skrev på pappren och om vi var överens om skuldfrågan samt om det hela var trevligt, eller hur?
Well. Hon kom aldrig.
70 kommentarer