När jag fortfarande snubblade över veckotidningar som Hemmets Veckotidning eller dito Journal, Allers, Allas, Året runt och de andra, gav jag blanka sjutton i Kronblom, 91:an och Åsa-Nisse. Jag bläddrade snabbt förbi tårt- och bantningstipsen och virkrecepten samt berättelserna om hur man övervinner motgångar och går vidare i livet utan t.ex. en stortå. Jag var blott och enbart intresserad av husmorstipsen som jag aldrig någonsin nyttjade sedan. Laga bestickkorgar, sy fast knappar, hålla i en spik med pincett (för att inte slå tummen) och skruva ur heta glödlampor med diskhandskar på händerna – jag kände till dem alla!
Veckotidningarna finns förvisso fortfarande – jag har till och med föreläst på en av redaktionerna och banne mig är inte veckotidningsredaktionerna de sista utposterna för korrekturläsare. Jomen. Fast ämnena har bytt medium: bönderna och de ensamma mammorna söker varandra i tv numera och tårtorna bakas med utslagningsmoment och arga domare. (De som virkar får hålla till godo med internetforum.)
Med jämna mellanrum drabbas ”de sociala medierna” av länk-tosserier där alla (ALLA) länkar till samma sak. Så var det med en konstig film där man hade löst det ohyggligt komplicerade jobbet att separera gula från vita med hjälp av en gammal läskflaska. I förra veckan var det tidsslöseriet med att skära små busiga cocktailtomater:
Det konstiga är att man inledningsvis nästan alltid reagerar med ett oooooooooooooh! för att några sekunder senare komma på att det ju var en helt onödig idé eller uppfinning. Eller att det faktiskt är krångligare än den ack så svåra ursprungsuppgiften. (Sedan när tycker någon att det är svårt, trist, omöjligt, dyrt eller hemskt att separera äggulorna från vitorna?) Tomatskärartricket har jag naturligtvis provat – men eftersom våra knivar inte har sett en skärslipare (än) och tomaterna faktiskt på tomaters vis var lite olika stora, funkade det sådäääääär. Några delades verkligen på mitten, men de flesta antingen mosades eller fick en lustiger spricka i skalet.
Det som sprids bland kompisarna just nu är en sida som berättar om 21 mattrick som som sägs ska kunna få läsaren att rusa till köket omedelbart. Kanelbullar med bacon i, bananer med marsmallows och choklad i samt en limpa med massa ost i får samma utrymme som hamburgaren med ett helt, stekt ägg i. (Poängen är tydligen att gulan ska skvalpa ut när man skär i hamburgaren.) Man kan snoppa jordgubbar med sugrör och äta glass med bullformar som hängränna och dessutom plättlätt plocka upp äggskal som har ramlat i skålen bara genom att ha blöta fingrar när man gör det.
Men vad säger ni – vad finns det för simpla trick som från början gav er en aha-upplevelse?
Jag vet inte om jag kan några trick. Eller — det kan jag säkert, men då är det nog saker som jag gör för att det är så man gör, så jag tänker inte på dem som trick (som att då och då blöta händerna när jag gör pannbiff, så fastnar ingenting). Kanske. Eller så kommer jag på nåt senare.
Däremot förstår jag absolut inte varför någon skulle vilja ha kanelbulle med bacon, det verkar ju jätteäckligt!
Cocktailtomaterna tycker jag var ganska fräckt.
Sedan kanske det inte är så praktiskt egentligen.
Jag hittade även en artikel ”om Lotten”, på SVT. 😉
Olivolja är ju så jämrans nyttigt, men är inte kul att steka i eftersom det sprätter så förbenat. En dutt steksmör tillsammans med oljan gör susen.
Jag vill ha tips på hur man lättast delar den klibbiga blodpuddingen.
Mitt aha-tips får bli öppning av (nya) burkar med skruvlock, som bara kräver lite luft för att funka. Kila in spetsen på en burköppnare tills det klickar till lite när vakuumet i burken släpper. Sedan skruvas burken lätt upp.
Kallt vatten löser vetedegskletet lättare och likaså mjölkproteiner
Skölj först ur disktrasan med kallvatten efter mjölkspill, så slipper man surmjölklukten.
När jag lagt upp morgongröten i tallriken så är den rätt skrovlig på sin yta. Då blöter jag själva trägaffeln och plattar till. Om man inte blöter gaffeln fastnar gröten på gaffeln och det blir ännu rörigare.
En slät yta gör det lättare att fördela lingonsylten på gröten.
Kan man skriva ut glödlampor med 3D-skrivare? Tänk vad de hittar på!
Åh, jag älskar de där husmorstipsen, jag försummade aldrig att läsa dem. Ju dummare desto bättre.
Mitt favorittips i många år var att om bananerna är för hårda att mosa till bananrulltårta, går det utmärkt att riva dem på rivjärnet.
Men sen hittade jag tipsens tips:
Om du har svårt att få bakplåtspappret att ligga still på plåten, kan du smörja plåten så ligger pappret still ….
I arvet av mitt hus ingick även den förträffliga boken ’Andra pysslingen i hemmet’ som innehåller sådana fantastiska nyttigheter som att sprickor i lackskorna går igen om du smörjer skorna med ricinolja och håller dem över ånga. Eller att en gammal basker är utmärkt att damtorka golv med eftersom man då undviker märken på möblerna efter borsten.
Och jag slår vad om att ni inte visste att små hål i aluminiumkastrullerna går utmärkt at laga med häfta?
Föresten var det just igår 25 år sen jag flyttade in i mitt hus. Det skulle man inte kunna tro när man ser skicket på det….
Cecilia N.: Jag är storligen fascinerad av havregrynsgrötens skrovliga yta eftersom jag inte fördelar lingonsylten ett endaste dugg utan bara klafsar dit en klump. Klatjofs!
Jag har nog bara ett husmorstips som jag verkligen använder. På diskbänken har jag en vanlig sprayflaska med en ganska stark blandning av vatten och diskmedel som jag använder till smådisk av enstaka kastruller och andra prylar. Otroligt effektivt och det går nästan inte åt något diskmedel.
Häromdan kom jag på nån fiffighet i hushållet och tänkte då att det här kunde jag minsann skriva till Året Runt och tipsa om. Nu har jag glömt vad det var …
Pysslingen har jag skrivit ett helt kåseri om. Som jag inte kan hitta. (Oerhört irriterande. Man skulle komma på ett husmorstips som inbegrep sprayflaska och rörig skrumphjärna samt putsmedel.)
Du har skrivit om Pysslingen den 14 januari 2007 och den 27 juli förra året.
Sign ”Hästminne” 😉
Jajajajaaaaa, klart att jag kan goooooogla. Det jag inte hittar är ett helt kåseri jue. Sign. ”Surpuppan som inte ens har vett att lägga på en majlis”
BLODPUDDING! Jag kan! Jag kan! Jag kan! (Surpuppan ovan drog nåt gammalt över sig och försvann.)
Jag har en blodpuddingskniv (som Ökenråttan nog inte får använda) med hål i bladet. (Det sägs vara en ost- eller gurkkniv, men jag vet inte jag.)
T kommer med det utmärkta tipset att man äter ostbågarna med gaffel för att undvika flottfläckar på spelkort och spelhäften.
Gulan från vitan separeras ju lättast genom att man knäcker ägget i handen och silar vitan mellan fingrarna. Kladdigt? Javisst, men i köket brukar man ja ha tillgång till både vatten och handduk (släng).
Det finns knep som inte funkar också. Här ett axplock från Pinterest.
Blodpudding. Den där långa, vassa laxkniven som jag skar mej på senast skulle nog funka även till blodpudding, faktiskt. Bladet är ju liksom urholkat lite så att de tunna skivorna av lax inte klibbar sej fast på kniven.
Blodpuddingen kan också skivas med blöt kniv. Skölj av det som ev. klibbat fast på kniven och blöt ner i kallt vatten mellan varje skiva.
Hurra för LarsW:s länk till trix som inte funkar! Jag ska skicka dem en bild på mina misslyckade körsbärstomater! (Eller kanske slipa kniven.)
Bloddpudding? Sånt går väl inte att äta?
—
Gällande Lars länk så har jag inte testat bakpulver på ungsplåtar.
Däremot så är bakpulver+vatten en väldigt effektiv lösning för
att ta bort avlagringar från te i temuggar.
Dessutom så är väl saft från citrusfrukter också ett väldigt
effektivt rengöringsmedel. Används bl.a. till rengöring
av kärnreaktorer har jag för mig.
Nu efterlyser jag ett hushållsknep för att schasa bort små ettriga getingar som surrar runt vår balkong på ett envist sätt. Där finns ingenting som kan vara av intresse för en geting, för vi har ännu inte ställt ut vår nya planteringslåda eftersom vi först ska lägga på vår nya trätrall och det kan vi inte för den ligger i bakluckan på yngste sonens bil som står hos Audi-verkstan, eftersom vi tankade bilen i går med för 700 kronor bensin och det är en dieselbil. Festligt!
Vilket fint väder det är!
Och så grönt det har blivit!
Och visst kan man äta blodpudding!
Och knep är sätt att göra saker på innan alla gör det.
Här får ni mitt knep (snart kommer alla att göra så): Ställ youghurtpaketen upp-och-ner i kylskåpet. Då slipper ni den vattniga ansamlingen som är så oaptitlig och som är svår att skaka bort.
ÖR, till skillnad från myggfångaren fungerar getingfällor apterade med koncentrerad saft utmärkt. Eller bara ett glas med lite saft i. De blir helfulla och drunknar.
Min kusin fångar drösvis med flugor i en sån insektsfälla, så helt värdelös är den inte. Däremot luktar den inte så gott, och alla flugkadaver är också rätt äckliga.
Jag minns getingsommaren 1959. Vi små fångade hur många som helst i våra saftglas. Mormors timida barnflicka råkade vid ett tillfälle svälja en, och höll på att kvävas när ett stick inifrån i strupen svällde upp.
Hon sade inget, bara andades konstigt. Och överlevde guskelov.
SG: Blodpudding med bacon och stekta äppelskivor, va?
Nu har jag ställt ut en glasburk med svartvinbärssaft i. Det kommer en snäll gosse och putsar vår fönster om en stund och vi vill inte att han ska råka illa ut bland de lömska flygfäna. – Vad är det dom är ute efter?
ÖR, de är ute efter ungefär samma sak som de flesta levande varelser. Äta och p*pp*.
Surpuppan här! Jag har hittat Pysslingenkåseriet och är så nöjd såååå. Nu ska jag engagera mig i fönstertvättarpojken, bensindieseln och all blodpudding!
Lars W. Hjälp, nu har fönstergossen kommit. Riktig snygging, vore synd om han skulle hamna i tråkigheter p g a getingar i halsen … Han får börja med fönstren mot gatan så hinner getingarna ta sej ett dopp i saftnurken innan det blir dags för dörren och fönstren mot gården.
Vi hade en egen fönstergosse hos oss häromdan, lång och ståtlig. Han svalde inte en endaste geting, kanske för att det inte fanns några. Eller för att getingar inte gillar fönstergossar. Vem vet?
LarsW: .. getingar gillar inte fönstergossar … Det åter änna ekivokt, på ett mystiskt vis.
Fönsterflickor…
På tal om fönsterflickor så är det ganska distraherande när man kör bil. Men det var inte därför jag och Hyttis kolliderade med en VW från Pinneberg på Reeperbahn en gång för länge sedan.
På tal om det. En egen etymologisk upptäckt är att Reeperbahn och Cannebiere har tydlig släktskap. Och samma ursprung, typiskt för hamnstäder.
Ett tips för att hålla getingar borta är att fylla en liten fryspåse med vatten och hänga upp på balkongen/altanen eller var nu getingarna är oönskade. Getingarna misstar påsen för ett getingbooch eftersom de inte inkräktar på andra getingars revir så sticker de någon annanstans.
Låter galet, men det funkar precis lika bra som det gör att putsa silver med Al-folie, hushållssoda och hett vatten. (Akta dock silverpinaler med dekor av svart oxid för den blir blank den med.)
Niklas april 25, 2014 kl. 16:14
Hos oss är de mera ute efter m*mm* än efter p*pp* – de höll på att sticka ihjäl Hyttis en gång när hon grävde upp deras bo så att alla deras p*pp*r gick sönder.
P*pp*r, förresten – lägger inte getingarna (ja, drottningmodern dårå) ägg?
Bra tips till blodpuddingskivningen, nu måste vi nog äta blodpudding igen, så jag kan prova med kallvatten och kniv med hål i (måste kanske önska mej en sådan först) och stekta äppleskivor till!
Jag SKA lära mej att sätta ut punkter och börja ny mening. Någon gång.
Yes! Fredagsmys med blodpudding!
Den långa smala smala kniven som maken en gång i världen köpte för att filéa fisk med har aldrig dugt så bra till någonting som till att skära blodpudding med, säger han. Själv äter jag inte blodpudding.
Tipsen i tidningar tycker jag annars ofta är av kvaliteten ”När jag går ut brukar jag ta paraply med mig, så blir jag inte så blöt om det börjar regna”.
Mitt eget bästa tips är att om man händelsevis vill bröa en form för att baka kaka går det lika bra med ströbröd som med mannagryn, havregryn (som man kan krossa lite i handen om man ids) eller kokos för en glutenfriare effekt. Eller vilka cerealier som helst antagligen, utom cornflakes.
Sockerkaka, väl?
Och före blodpuddingen tipsar fredagsmysexperten om ett besök i simhallen. En kilometer bröstsim med svanhalsstil räcker. (Fast ikväll blir det kålpudding.)
Nu kom jag på nåt smart.
Jag har inte riktigt gillat det här med att skriva ett nytt inlägg varenda dag bara för att jag är med i #blogg100 (som är ett utmärkt initiativ) eftersom det känns som om jag avbryter båsdiskussionerna innan de liksom är färdiga. Idag, t.ex., måste vi ju få veta mer om getingarna, Autobahnkrocken, blodpuddingskniven och den lurande plastpåsen.
Alltså taggar jag kåseriet om Pysslingen med ”#blogg100”, och vips, har lotten.se inte hoppat av utmaningen utan bara effektiviserat den.
Utmärkt idé!
Vad gör råttboet så poppis bland småkrypen? Vi har mest den vanliga faunan av småkryp: spindlar, bananflugor och förra helgen vår allra första mus. (En gång hittade vi en groda i ett av barnens rum.)
Det var riktigt, riktigt smart, Lotten!
Hellre rå blodpudding än någon som helst form av kålpudding. Inte ens om någon annan har lagat den, äter jag kokt kål.
Möjligen rå vitkål med lingon till blodpuddingen. Möjligen.
Jag har sagt det förut, men det tål att upprepas, kål är ren ondska.
Samt gasbildande.
Getingdrottningen lägger ägg, och äggen kläcks till larver som förpuppar sig innan puppan sen blir en geting.
Du får junte skriva p*pp*, Ninja! P*pp* ska det vara.
Reeperbahn – inte Autobahn.
På Autobahn finns det inte så många fönsterflickor så det stör.
På 70-talet kallades blodpudding ”radhusbiff”, men på nollnolltalet fick rätten i fråga en slags renässans iom mikron, som det tydligen var lyckat att tillaga b-puddingen i. Gärna med lite basonfläsk till.
[Intressant: Om jag, snart 62, putsade funster och rätteligen kallade mig ”fönstergubbe” så skulle väl samtalen till 11414 om fl*kt*re dugga tätt].
Betr. getingarna: När det blev skugga på balkongen drog dom nån annanstans.
Betr. Fönsterkillen-urpingen (som ModeGrisen, salig i åminnelse, sa): När han var klar och jag öppnade vår ytterdörr hörde jag ett sorl av vår tjusiga, frånskilda granne och hennes väninnor ute på svalen, som det heter i Göteborg. (Ofta tjejpartyn där inne hos grannen nu. Senaste nyårsafton blev Lille M. inkallad för att hjälpa dom att öppna champagneflaskorna. ”Var har ni killarna?” undrade han på sitt ofinkänsliga sätt.) Nåväl, när fönstergossen klev ut blev det dödstyst. Nu väntar vi bara på kommentarer. Jag ska vara på annan ort under lördag-söndag och Lille M. kommer att förekomma stick solo i hemmet och dess närhet. VAD ska då grannen kunna koka ihop av det? ”Har Råttan rymt med fönsterkillen? Vid sina år? Ja ja, är det vår så är det.” Hihi.
’F’låt Sk*gsg*rr*, ska alsrig mer skriva p*pp*, utan bara p*pp*, så att inga missförstånd uppstår.
Intressant i sammanhanget är ju förstås det allom bekanta faktum att en getingp*pp* inte har någon p*pp* utan har kommit till utan någon p*pp*, såvida p*pp*n inte ska bli en p*pp* som sen i sin tur ska göra nya små p*pp*r.
Nähädu, Ninja (11:19). Ostbågar (eller ostkrokar som det heter hemma hos oss!) äter man bäst med kinapinnar. Med gaffel riskerar de att gå sönder. Funkar utmärkt även till chips o. dyl. (Maken tycker inte om att bli kladdig om fingrarna och har praktiserat detta sen sent 80-tal)
Bess: Men guuuu så elegant. Snacks äts med ätpinnar. Ungefär som när Mr Pitt åt Snickers med kniv och gaffel.
Precis, Ökenråttan. Vi och Mr Pitt.
Ostbågar är jättegott, så länge man inte luktar på fingrarna som man tar dom med! Nu ska jag börja använda gaffel/pinnar/verktyg när jag äter ostbågar! Tack för detta toppentips!
Vad gäller kålpudding kom jag att tänka på att mina favoriträtter kan sammanfattas med: inälvsmat, kål och bönor. Och om jag tänker ett steg till undrar jag äter rätt enligt blodgruppsdieten? Bara nyfiken alltså.
Pysse: Antyder du att man borde äta även blodpudding med ätpinnar. För charmangsens skull?
Njae, det är väl att gå lite långt med charmangsen. Nu råkar jag ha druckit lite öl och uttrycker mej kansel lite sluddrigt. Vänta! Ska försöka mej på polska ….
Nykter eller ej, det enda jag kan säga på polska är ’igelkotten i gräset har prästens krage.’
Ostbågar med gaffel får mig att minnas ungdomen, då jag plägade beställa jordnätter till drinken, ’med en liten sked, tack’, för att inte mina välmanikyrerade fingrar skulle bli klibbiga och äckliga, och riskera att slabba till min välfönade lugg, skulle jag behöva rätta till den.
De problemen är idag historia 😉
Ack ja.
A propos getingar upptäckte jag och min bättre hälft att det kanske inte är främst socker som lockar, vi attackerades av dem under en trevlig pick-nick bestående av skinka och melon, och provade en avledningsmanöver med en bit melon, men upptäckte att en offerskiva parmaskinka var mycket effektivare mot dessa, visade det sig, carnivorer.
Då hade ni picknicken under senare delen av sommaren, eller hur mikaels?
Getingar brukar även knapra trä på våren, till kupbygget. På sensommaren/hösten är dom främst köttätare. Då väljer dom kräset från lunchtallrikarna: 1) köttfärs2) kyckling 3) skinka.
Ninja, ja, i augusti, om jag minns rätt. Varierar deras kost så under säsongen?
Pysse: Aha, getingarna är ute efter vår gamla trätrall som fortfarande ligger på balkongen, i väntan på att bli utbytt. Ja, då förstår vi och väl bekomme. Men sina kupor får dom bygga nån anan stans.
Ja, det gör den. Till skillnad från bin, men i likhet med humlor så är det bara de befruktade drottningarna som överlever vintern. De första getingarna och humlorna man ser på våren är alltid riktigt biffiga saker.
Då är de alltid ute efter trä i första hand för att börja sitt bobygge. Humlorna letar gärna efter en hålighet i marken, ett sorkbo t ex. Gnagarurin är rena pparfymen för hunledrottningen, då kan hon lätt leta sig fram till en fin håla.
När getingdrottningen tuggat i sig lite trä så börjar hon bygga och så fort hon har några celler så lägger hon de första äggen i dem. Hon bygger vidare och matar sen sina larver bara så länge som det tar för de första arbetsbina att kläckas. Då övertar de allt arbete och hon kan övergå till sin huvuuppgift som äggläggningsmaskin.
För att larverna ska växa så fort som möjligt får de i första hand kolhydrater, getingar är faktiskt duktiga pollinerare, och snöbär kan bara pollineras av getingar.
När sommaren går mot sitt slut, lägger drottningen inga fler arbetsbiägg utan nu ska det bli lite drönare och nya drottningar.
Drottningarna behöver mycket protein för att utveckla sina äggstockar, samtidigt som inga arbetsbin behöver snabbuppfödas.
Alltså går de över till en allt större andele kött i sin diet.
När de nya drottningarna har svärmat och befruktas har det årets samhälle gjort sitt och den gamla drottningen dör.
Då får inte arbetarna sin dos av strävsamt, sammanhållande feromon och blir förvirrande, irriterade och går lätt till anfall. Man blir mycket oftare getingstungen i augusti än i juli.
Intressant med getingarnas kostvanor! Kan humlor bygga bon inomhus? Häromdagen irrade det omkring en i köket. Var sen in och vände under skänken. Irrade lite till. Försvann. Undrar nu om den flög ut, eller om den flyttade in?
Jo, visst kan de det, men särskilt troligt är det inte. De irrar runt efter en särskilt mysig håla, och det lär de inte hitta inomhus. Dock kan man bygga humlebon av t ex ledningsrör som man buntar ihop och fäster under en fönsterkarm eller så.
En upp och nedvänd blomkruka som man fyller med torrt gräs och lite spån eller strö från hamsterburen brukar också funka finfint. Smart att ha ute bland hallonbuskar och under fruktträden. Eller i blåbärsbacken.
Humlor kan mycket väl bygga bon inomhus, men om det inte sker nära ett oftast öppet fönster går det ju inte så bra.
Innanför ett av ventilhålen i vår husgrund bor det en humla varje sommar (det är en liten glipa mellan ventilhålgallerhållarkanten* och stenen gallret sitter i) — jag fantiserar om att det är en och samma, en odödlig en (gudomlig humla!) men det är nog snarare ett fideikommissbo, och ärvs genom generationerna.
* I hastigt mod påhittat ord för någonting jag inte vet vad det heter
(Ja, alltså ventilationsgallret är av normal typ fast lite gamblare än den bilden. Men kanten heter … kanten? Jaja.)
Åh, så trevligt det är här!
Jag har varken hunnit peta i mig öl, vin eller champagne och blodpuddingen ersattes av av spanjorens tillagade fredagsmystacosmiddag. Fjortonåringen spelade under tiden basketmatch med mig som 24-sekunderstidtagare och humleomhändertagare. (Ser ni, jag kom till slut till associationen som gör mig on topic: stora vårinsekter.)
En halvkiloshumla låg plötsligt vid straffkastlinjen och kvad. Domaren blåste av och Fjortonåringen beordrade ut sin mamma på planen för att rädda besten; ut i buskarna for den – och jag till sekretariatet igen under dånande applåder.
Reeperbahn och Autobahn … same-same om man inte är så petig kanske? Inte? Hm.
Ostbågar, hörrni, äts bäst med en sån där stekpincett. Liksom chips.
Man ska väl inte göra reklam för … eh … reklam, men jag kan inte låta bli att liksom tycka om Nikes senaste som tydligen har varit uppe i typ åtta timmar och redan har långt över miljonen tittar. Lämplig för såna som gillar fopoll, och jarå, Zlaaaatan är med. Lite gullig film där amatörer får vara proffs, liksom.
Ostbågar äts helst inte (av mig, alltså). De är en typ av snacks* som jag begriper mig dåligt på. Inte gott alls, tycker jag, mer liksom unkna och konstiga. Samt gula, vähäldigt gula.
* småknaper, borde det heta på svenska tycker jag
Annika, den där ”kanten” kanske skulle kunna heta ram? Karm är lite för grovt. Ram passar nog bäst.
Lotten, jag tror inte alls att du är så okunnig om Reeperbahn (och Herberstrasse) som du vill ge sken av. Men det är klädsamt, så jag säger väl att jag tror dig.
Språkgrejen: Det handlar om hampa och vad man kan göra med den. I båda fallen.
Ram! Bra ord, känns bättre.
Jag är klädsam! Äntligen! (Jag går ju vanligtvis inte att ha i möblerade rum ens på Reeperbahn, sägs det.)
Annikas Nikereklam är fantastiskt välgjord där man inte bara har tagit vara på spelarnas spelstil utan även personlighet: ”Zlatan thinks Zlatan should take it.” Hihihi!
Imorrn blir det ostbågar med verktyg här i huset! (Men ingen gillade min blodpuddingshelg-idé.)
Här blir det potatissalladhelg, ”Någon” råkade köpa massor av färskpotatis till potatissallad som skulle ätas förra helgen av 20 personer, men som aldrig åts av just den potatisen.
Och förresten, säsongens första sparris tittade upp i mitt land igår!
Oj! Sparris från eget land – det känns overkligt. Du vet väl att det är nästan omöjligt att odla sparris?
Näpp, kommer varje år en lagom stor skörd för vår familj. 16 plantor.
Dä va fan! Sedan hur länge?
Jag beställde rötter på nätet (Sparris.se) som kom i jorden 7 juni 2006. Sedan 2009 skördar jag två till fyra stänglar i veckan från varje planta fram till midsommar. Hur många beror enbart på temperaturen, ju varmare desto bättre skörd. Dom kräver inte så mycket, jag planterade dom i sand i högbädd.
Gbd är känt för låga temperaturer. Så det får väl bli sparris på burk i fortsättningen också. Du har väl ein Spargelschäler? Annars har vi en oanvänd.
Nu drar jag. Lille M. får vakta råttboet och getingarna kan knapra bäst dom vill på vår gamla balkongtrall. Trallala!
Vaddå dra? Varåt? Du kan väll inte bara schappa?
Kein Spargelschäler, nein. Vi äter med skalet på, dom blir inte så tjocka och skaliga.
”Helix: en berg- och dalbana blir till ”.
Har ÖR vårkänslor?
Jag är på kursgård och har just fikat, lunch om en halvtimme. Sen fika, middag, fika.
I morrn likadant ….
Inga getingar skådade, men dock en citronfjäril.
Jag vill bara kungöra att jag inte är ett dugg avundsjuk på Pysseliten som har sparrisodling. Det här gröna som kan skönjas såsom en slöja över mina anletsdrag är enbart en effekt av ljuset. Jag sitter verkligen inte och muttrar ”j*vl* Pysse, jag vill väl också ha” flera gånger om. Och jag är inte på minsta vis besvärad av det faktum att vi har ganska tät och tung jord här som sparris inte gärna växer i.
Av tradition sedan många år har det alltid funnits getingar och fladdermöss på vår vind. Fladdermöss ska man vara rädd om ty de är sällsynta och det råder en ömsidig tolerans människa – fladdermöss i vårt hus och jag har aldrig någonsin blivit attackerad men när dotras hund kom med upp på vinden blev det ett liv i luften så att han förskräckt fick rusa ner för trappan och då lade sig genast oron. Fladdermusbarn brukar komma bort ibland från sina föräldrar. De små liven brukar krypa omkring lite varstans inomhus och man tar med fördel en hink och lirkar in dem i och bär ut och tippar på yttertrappan. Mamma brukar höra sitt barn och kommer i skymningen och hämtar det. En granne hade en katt som envisades
med att vilja sitta på husets taknock och de förstod ingenting till de
en kväll såg vad katten gjorde. Den försökte ta fladdermöss. Kattens
vita bringa drog djuren till sig och i bästa fall lyckades fångsten. Jag har aldrig sett en katt äta en sådan varelse, det var nog mest jakten som var det roliga.
Betr getingarna är det ingen större fara för oss människor trots att
jag blev nästan ihjälstungen för ett antal år sedan. Flygfäna blev sura
för att jag klippte i en häck där de byggt bo och fyra stick räckte för
att tuppa av och åka ambulans till sjukan. Jag var egentligen inte så bekymrad för framtiden, men sjukvårdspersonalen var och det höll på att gå så långt att de ville att jag skulle ta sprutor mot getingallergi. Det skulle gå ut på att i skallen utplåna den lilla fläck
som gjorde att jag inte tålde getingstick. Men nej tack, ingen ”lobotomi”! För husfridens skull gick jag med på att ha medicin med mig ute i grönskan ifall…. Är inte ett dugg orolig att närgångna getingar surrar runt öronen.
Annika, du behöver inte vara avis, jag har inte så värst mycket mer än sparrisar i trädgården! Och jag delar gärna med mej till dom som har vägarna förbi.
Här kommer lite sparrisstatistik (vi älskar ju statistik, eller hur?)
Första sparrisknoppen i Pysses land upp ur jorden:
2014: 25 April
2013: 4 Maj
2012: 27 April
2011: 22-23 April (många snabbt!)
2010: 1 Maj
Och jag som inte är det minsta känslig för getingstick — det blir inte mycket svullnare än ett kliat myggbett — har lätt getingfobi. När jag var yngre var fobin fullfjädrad, men jag har lärt mig att behärska den någorlunda.
Denna fobi är dock högst förklarlig och begriplig, då jag i späd ålder (drygt tre år gammal) attackerades av en svärm ilskna jordgetingar och blev stucken en tjugo-tjugofem gånger. (En unge jag lekte med trampade i boet när vi sprang i en trädgård — och han fick minsann bara två stick, det var väl orättvist). Av detta byggs ett av mina tidigaste minnen som garanterat inte är påverkat av andras berättelser, nämligen känslan av getingvingar mot gommen när jag blev stucken i underläppen. Brrrr!
Statistik är intressant. Och titta — de kom ännu tidigare våren 2011, som följde på en så lång och kall vinter!
Ja, vem vet. En dag kanske jag beställer några kubik sand att blanda upp med på lämplig jordplätt, och sen …
Anar möjlig bytesaffär.
Sparrisskalare, det är ett feruktansvärt dyhyrt instrument som säkert är värt två dussin fina sparrisstjälkar.
Taget, Pysse?
Jag lovar hela veckoskörden, men jag vågar inte lova hur många det kommer bli. Frusna är junte lika kul och sparrisar som får ligga för länge i kylen blir långa och tråkiga (jo, dom fortsätter växa efter att man knipsat av dom.)
Guuud vad den här solen är skön och varm! Sitter på altanen och äter smöriga bullar och halvfrusna macrongs.
För att hänga på Pysseliten kommentar ovan: vi åkte och badade i Borsöknasjön och kom nu hem med sand mellan tårna och rosor på kind. Vår spanjor sa att det kändes som ”nålar i hela kroppen”.
Dax att hälla skumpa i Pysse!
Borsöknasjön var man en del vid när man var yngre.
Det tog inte mer än 20-25 min att cykla från där jag bodde då.
Hur ser det ut där nuförtiden?
Är det den stranden där det fanns ett bloggbart dass/omklädningsrum?
Jag träffade en häromdagen som också hade slängt sig i vattnet, frivilligt, och utan bastuuppvärmning före eller efter. Det var inte riktigt så här långt norrut, men ändå +8 i vattnet.
Jag tror att jag avvaktar ett tag till. Det finns platser i omgivningen där det fortfarande ligger snö. (Nordsluttning och skugga, men ändå.)
Hur går det med Pysses dopp?
Var det kallt? Var det skönt? Jag badade i måndags, men har varit busy med ett ämlans blogginlägg hela dagen idag, annars hade jag nog masat mej ner till sjön jag med! Badväder har det varit minsann!
Cecilia N, snö är ingen ursäkt, med is på sjön får man dispens. Jag kom inte ner i januari och februari, annars har det blivit ett dopp varje månad sedan förra sommaren. Och jag undrar om inte Lotten med familj varit lika flitiga med badandet!
LL99: rapport kommer!
Anders Eldeman meddelade idag att Melodikrysset om fjorton dar direktsänds från Eskilstuna, från någon lokal/plats som hette något med smör (diverse skämt om smörsångare utbröt kring lösningsbordet). Något för Lotten och familjen att gå på kanske?
Brid, smörparken?
SG: Missförstår du, eller försöker du lura Pysseliten? Henne sparrisskörd torde vara av den gröna varianten. Vilka inte behöver skalas. OK kanske rotdelen vid tillfälle behöver brytas bort.
Enkel grillning är ett bra tillagningsalternativ.
Nej, Örjan. Fullständigt ärligt uppsåt. För mig finns det bara den bleka varianten. ”Blek som en sparris”. Den gröna varianten betraktar jag som vildsparris. VMABVS
Å andra sidan var det förstås ett tydligt bedrägeriförsök eftersom man får med en sparrisskalare när man köper färsk sparris i Tyskland och den därför betingar ett så obetydligt värde att mitt försök nog med rätta kan betecknas som bedrägligt.
Snart är det Poirot (lite lik sparris, BTW) med David Suchet. Så nu blir det kolla TV som gäller fram till 24.00
Dom är gröna och behöver inte skalas. Jag trodde SG ville ha sparrisar bara och det får han gärna! Alla som försöker lura mej lyckas! Det är en regel utan undantag.
SG: Ärligt men okunnigt.
Grön sparris behöver aldrig skalas. Ev bottenträhet bör bortbrytas.
Men OK.
Riktig (vit) sparris,gärna tumtjock vid basen, Måste skalas. Mer än 2 mm (?) av skalet måste ju bort, innan det är dags för kokning i 3-4 min
.
Har du hollandaisen redan förberedd inför serveringen, eller väljer du andra tillbehör?
Drottning Silvia ville enl gammal artikel i Allt om Mat ha smörstekt smulad halvgammalt surdegsbröd + skirat smör
Brid, det var som jag trodde, dvs Smörparken som ligger precis
vid radiohuset och rådhusbron.
Vit sparris får man från samma planta om man odlar den i djupbädd. Det är alltså ingen speciell sort som blir vit.
Så, nyss hemkommen från nån sorts irländsk afton. De kallade maten irländsk stuvning men vi kallar den köttsoppa med lamm. Alltså, stuvning ska väl ändå vara lite tjock, redd med någonting, inte kött-, potatis-, morots- och lökbitar i blaskig buljong.
Men musikerna är inte dåliga, de kan spela så här ungefär (lite tjorvig film men bandet hörs).
LL99:t Smörparken har varit gammal torgplats för bönders handel med egna produkter. Har själv stått där och sålt föräldraodlad potatis på slutet 50-talet. Nyodlad från samma marker kallas den idag ”Brännepotatis”
Men angående smör.
Släktingar (Mormorsmor/far) har gjort eget hemkärnat smör och sålt där.
Men detta slutade i samband med 1936 (?) års förordning om ny mejeristadga. Gårdsmejerier kunde ej uppfylla hygienkraven och tvingdes stänga
Huh, jag försöker kommentera hos Pysseliten men det tramsar sig (eller jag blamerar mig på något vis) så nu skriver jag i stället här, att där finns historia som Pysse har gemensam med min andra hälft! Han var repromontör en gång i världen. Och det lustiga är att mannen i bakgrunden på översta fotot (en Magnus) ser ut precis som min hälft skulle ha gjort om det hade varit han som stod där, då. Liksom.
Smörparken. Så rart namn!
Annika: Tycker du är ”fel ute” med din kommentar.
För att ”Stew” liknar svenska ”Stuvning”?
Irish Stew har sin tradition och sitt namn, samt normalt utan redning
Magnus svarade alltid i telefon. En dag när han var ute och lämnade jobb till kunder svarade jag i telefonen: ”Scannerteknik, det är Magnus”, precis som han brukade göra. Så, Annika, nu har vi dragit den historien hit också!
Jag väntar för övrigt på badrapporten, men får nog se mig besegrad av John Blund. Eller kommer den imorgon, kanske?
Nja, inte precis, utan för att det vi åt helt klart var en soppa. Och — aha — jag tog och betraktade rätten på Wikipedia. Hm. Jaha. Ungefär sådan. Fast det vi fick var alltså blaskigare, på den där bilden ser rätten åtminstone ut som mat med vätska omkring, inte vätska som det simmar mat i.
Sov gott, Magnusseliten!
Nu finns badrapporten (det var KALLT) ute.
När det gäller sparris brukar jag köpa de gröna och steka dem i smör med salt. De grova delarna längst ner måste man tugga mer på och sedan idissla lite med hjälp av
taggtrådtandtråd.I Smörparken har jag ätit surströmming med Jonas Carnesten och de andra (i direktsänd radio). Och den rapporten är helt och komplett uppäten av internet. Har jag månne drömt det?
Ang Carnesten och surströmming.
http://tinyurl.com/k8jw53b
Kanske du hittar dig själv bland länkarna.