Varje studentkorridor värd namnet har en korridorskummis. En sådan var jag när jag bodde på Hallands Nation i Lund för nästan 18 år sedan. I motsats till mina korridorkamrater, som hade egna telefonabonnemang, stod jag och långpratade i telefonhytten. Jag envisades också med att sitta i köket och uggla eller sortera bort mögelklumpar ur snabbkaffepulvret. Min kylskåpshylla var alltid full av godis och jordnötssmör. Dessutom hade jag alltid min dörr öppen eftersom jag lider av en synnerligen ineffektiv studieteknik som innebär att jag med jämna mellanrum behöver rensa hjärnan med allehanda tramsdialoger. Eller dito monologer.
Numera är jag kvartersskummis istället.
Våra trevliga grannar till vänster bjöd in oss på middag för tre år sedan. Tack, sa vi och glömde ouppfostrat att bjuda tillbaka. Grannarna fortsatte med att ge oss fina växter som de rensat ur sin egen drömträdgård. Tack, sa vi och lade växterna att döden dö i en rabatt. Varje gång vi ses över staketet, tackar jag för senast och berättar att jag är hopplös vad gäller trädgårdsskötsel och middagsbjudningar. Bland annat. Dessutom är jag urkass på att laga mat. (Gäääsp.) För att inte tala om alla stackars dammallergiker, de klarar inte av vårt hus särskilt länge eftersom jag … nej, jag menar … eftersom MIN MAN inte dammsuger. (Bla bla bla.) Grannarna lyssnar tills jag till och med tråkar ut mig själv. Då går de in till sig och tackar varandra för att de har det så bra tillsammans och slipper ha det som vi.
Våra trevliga grannar snett till höger äger en vansinnigt lång stege som räcker precis upp till nocken på vårt hus. Den ligger sedan förra hösten i vår äng som borde vara en gräsmatta. Varje gång jag ser ängen och anar stegen, försöker jag uppbåda krafter till att släpa den över gatan, till sitt rättmätiga hem där den förmodligen skulle vårdas ömt, rostskyddsbehandlas och hängas uppåt väggarna. Men den ligger fortfarande i ängen och drar sig.
Våra trevliga grannar alldeles bakom oss är ett himla händigt par med snickarglädje, trädgårdsbelysning och ren bil. Mannen i huset bjuder vi in till avlopps-, elektricitets-, plastfärgs- samt paneldebatter. Fru Chefen i huset fungerar som moderator och lägger band på vår iver när vi vill att maken flyttar hem till oss på ett par veckor. Hon påstår att han behövs hemma, men vi tvivlar.
Dock är vi inte bara till last för grannskapet. Alla andra kan ju låta sin huspanel missfärgas av alger eftersom det inte syns i skuggan av vårt fula schabrak. Alla andra kan låta bli att klippa gräsmattan och rensa svamp ur rabatterna eftersom vi ju har både mossa, träskor, trehjulingar och stegar som drar till sig blickarna. För att inte tala om alla samtalsämnen vi inbjuder till.
– Bergmans har slängt ut 30 kvadratmeter blommig plastmatta!
– Kolla Bergmans, dom har ställt ut fem kilo godis på brevlådan!
– Akta er, Bergmans barn är ute och cyklar!
Ja, inte kan man väl ha blommigt plastgolv ovanpå furugolv? Och eftersom alla påskkärringar (av rädsla?) hoppade över vårt hus, var vi häromdagen tvungna att ställa ut godiset för att slippa äta oss till skörbjugg. Och nu när både Moa (3) och Oskar (5) håller på att lära sig cykla, gör vi varenda gångväg osäker som ett minfält.
När jag var korridorskummis, hade jag ingen aning om att jag var det; jag trodde att jag var som alla andra. Idag begriper jag bättre. Jag är skummast i kvarteret – precis som alla andra.
©Lotten Bergman 2003
[…] jag utan några som helst anknytningar till västkusten på Hallands nation. Och blev omedelbart en korridorskummis. Tyvärr finns det inte någon Wikipediaartikel om korridorskummisar, men man kan kort och gott […]
Ännu ett gammalt återvunnet kåseri! Så praktiskt!
Är kalenderklickbara favoriter i repris godkända i Blogghundrarejset?
Int stod de nå fem kils när ja som sist var förbi prevlådan inte.
Månne man sku ta sik en tur därsom igen?
Jaså det är här ni gömmer er. Hm, jag gissade det (vilket bäst bevisas av att jag hittade er).
Skummisar är inget vi direkt försöker vara, men vi är det nog ändå, av läggning och ohejdad vana.
Jamen Lotten – där slår vi dig med hästlängder!
Vi bor i ett sekrutthus från 1852 och vi tror att det är originallacken vi har (hade är nog ett bättre ord) på väggarna.
Dessutom har vi ett dubbelsekrutthus på tomten och vad gäller biltvätt så har det inte hänt sedan vi hämtade ut bilen från handlarn för snart två år sedan. Den var sprillans ny och skinande blank. Och då ska man väl inte behöva tvätta?
Men vi har klippt häcken i alla fall. Vi var tvungna eftersom den lastbil som skulle förse vår gräsbemängda grusplan med grus inte tog sig fram på grund av häckens vidlyftiga utveckling under 110+ år.
Klippa häcken innebär i vårt fall att vi fällde den. Det kostade sjutton laxar. Utslaget på 110 år blir det inte mer än 155 kronor/år och det tycker vi är ett rimligt pris för häckklippning.
Dessutom finns det säkert annuitetsresonemang som visar att vårt kapital (som vi visserligen inte satsade från början – det var det faktiskt ingen som gjorde) har växt med ränta på ränta så ohemult att vi borde skämmas. Och det är väl bra?
Dessutom 2, vi lyckades kränga veden till kommunens energiverk i form av flis och de betalade 16 800 SEK för den. Flis för flis, om man sejer.
Det finns en massa andra försvårande omständigheter kring oss och vårt varande som gör oss till riksskummisar – eller åtminstone länsskummisar. Häradsskummisar vill vi inte vara. Det är redan upptaget av andra aktiviteter.
Om godiset har stått på brevlådan sedan 2003 eller tidigare, så är det nog inte så aptitligt längre.
Men i alla fall!
Det är tanken som räknas.
I makens korridor hade de, när jag kom till stan, en skummis som aldrig någon såg. Jo, några gånger syntes han. Det vittnar de få kryssen om som någon gjort i kökstaket. Om kryssen än är kvar så tror jag susb får backning på sina renoveringar.
I båda våra korridorer var det snarast ovanligt/skumt att ha egen telefon. Och dörren till vår telefonhytt gnirkade. Tills någon smorde den. Vilket upprörde korridorens just då meste telefonpratare. Han menade att det skulle vara så här: han pratade med flickvännen i Göteborg, sen lade han på, och då plingade det i telefonen, och sen gnirkade dörren när han öppnade den för att gå ut. Utan gnirket så var det som att nåt fattades.
I makens korridor, och till viss del i min, var det kutym att ha dörren öppen så fort man var hemma. Men sista året(/-n?) var det som att något förändrades. Kanske att CSN krävde mer av studenterna eller nåt, för folk pluggade mycket mer bakom stängda dörrar.
Angående sparrisinslaget.
Peter Jägerbro gör glad upptäckt på sin kolonilott.
http://allemansratter.taffel.se/2014/05/03/sa-och-kanske-skorda/
Hallå!
Har internet gone crazy i min dator
Senaste kommentaren jag kan se.
Min från 15.57.
Hallå! Jag tror att allt är som det ska vara!