
Med skräckblandad förtjusning insåg jag plötsligt att jag brukar midsommarrapportera bloggledes. Aaaah, en tradition, så trevligt! sa jag till mig själv och smet ifrån matlagningen för att dels se på U21-landslaget, dels jobba. Förlåt, blogga.
Morgonen inleddes med radioprat som vanligt. Fast denna morgon tog jag ut svängarna och svor för första gången på 18 månader.
– Jag kan gärna hänga med och titta på de vackra folkdansarna, men tvinga mig inte att hoppa groda runt den där förbannade stången! fräste jag.
Naturligtvis ringde en arg lyssnare meddetsamma och sa att jag hade ett väldigt dåligt ordförråd och att jag måste skärpa mig. När vi sedan berättade vad det skulle bli för väder och vad SMHI tyvärr hade skådat i renmagarna, ringde en ilsken karl från en camping och sa att alla där faktiskt var trötta på att vi var så negativa hela tiden. (Vi trodde att han skojade, men icke.)
Sedan cyklade eller gick vi till midsommarstången för att bl.a. kolla om Christer Lindarw skulle vara där – han är det ibland. Fast klädd som folk är mest.
Jag slapp dansa, serverades en glass, fick beröm av folk som hade hört mig svära och svettades i regnställ och ylletröja. Motviljan till stångdans tror jag grundades i barndomen i Luleå, när det alltid snöade på midsommarafton. (Förmodligen var det bara ett år, men det var minnesvärt.)
Den sista bilden ser ut som ett omslag på en roman av Karin Fossum.
Glad midsommar på er med!
På något vis känns det här bara såå svenskt.
Vi har haft alldeles torrt hela midsommarafton.
Ja jag tror minsann det varit torrt några dar, om än kallt.
Klövern har t ex inte börjat blomma och det är en brist.
Det var 1976 det snöade på midsommarafton här i Luleå. Det glömmer man aldrig. I dag är det sol men inte särskilt varmt, dock över noll.
Men åh och tack så hemskt mycket för årtalet, Lule-Anna — då hade jag alltså precis gått ut femman på Porsöskolan och skulle börja i nybyggda Boskataskolan till hösten.
Cecilia N: Vad ska man då göra med klöverblommor och varför är det bråttom?
Howdy och Plastfarfar har rätt. Jag måste genast snabbskriva en svensk generationsroman och ha Femtonåringen på framsidan. Och tjäna multum samt miljarder på kalaset. Ni kan få några skärvor som varande inspiration!
I så fall måste det vara något annat än en vanligt groda hon ser i diket. Kanske en radioaktiv, självlysande groda som leder (hoppar) till en hemlig bunker, där… eller ett tappat antikt smycke… eller en hand som sticker upp ur en ventilationstrumma till en gammal bunker, där…
För övrigt har man firat midsommar på ett fullt tillfredsställande sätt om man så bara sett en stång. I verkligheten eller på TV eller i sin fantasi eller hört den på radio. Dancing is optional. (Men kul.)
wv: Notorosi?
Det är roligt att hitta grodor. Jag räddade en undan gräsklipparens knivar häromdagen. Glad midsommar!
Vår inte så vårdade trädgård innehåller en hel del vilda blommor. Och det är bara såna man får plocka till midsommar. Och helst ska man få ihop sju arter i buketten. (Iaf i en av dem.)
Då underlättar det om rödklövern kommit igång så man inte behöver nödlösa med nån småväxande obskyr art.
Istiesse måste väl vara nån latinsk sentens va? Vara i sitt esse?
Igår försökte jag berömma dina bilder, samt gnälla om att det stod "ha alltid innehållsförteckningen bredvid dig när du läser, så du vet vart du befinner dig" i en nyinköpt almanacka. VART?!??!
… men Blogger ville inte vara med. Kanske den tyckte jag gnällt om språkfel nog för i år.
Och detta fast jag inte skrev till DN och gnällde om parentes skrivet parantes och Blecktornsparken stavad Bläcktornsdito i Påstan-bilagan.
Jag har också lite speciella minnen av de där små grodorna … nybloggat, faktiskt! 😀
Våra giftaslystna barn sov inatt på smörblomma, hundkex, ros, rhododendron, pelagon, tagetes och en rosaröd med okänt namn. Vi kan kalla den lilja för enkelhetens skull.
Ingen av dem drömde något minnesvärt. Ack.
Jag måste ha skrivit "pelagon" här ovan istället för pelargon för att jag tycker så illa om just den blomman.
Pelargoner är så tåliga so they don´t give a damn!
Jag hoppade groda minsann men när det var dags att lagvis springa med potatisi sked skolkade jag. Sen började det sakta smådroppa men alla hann in före Det Stora Hällregnet som följdes av mer regn, ännu mer regn samt hagel. I ett litet hus på en skärgårdsö. Tälten var inte tal om att försöka få upp, alla knölade in sig bäst det gick i för korta soffor, golv, fåtöljer, whatever. Strömmen gick vid tio och därmed också vattentillgången som var beroende av elektricitet (inte optimalt). De tänder som borstades borstades i diverse skvättar Ramlösa, öl och vitt vin. Men eftersom alla firat midsommar förr hördes intet gnäll, alla var glada och trevliga. Tåligt släkte, dessa svenska midsomarfirare.
Hehe, Lotten den översta (snudd på läbbiga och ondskefulla) bilden skulle kunna vara en omslagsbild till den nya läbbiga Wallanderfilmen. Eller också är det bara jag som är lite rubbad efter att ha sett den 🙂
Aha. Hm. Där ser man.
Nu när jag ska sluta prata i radio har jag tydligen en ny karriär på lut: den som deckaromslagsfotograf.
Tänk ändå (apropå din summering, Ingrid) vad många vi är som vandrar omkring med midsommaraftonsminnen och dito förväntningar. Julaftnar minns jag knappt alls.
[…] Den dåvarande Femtonåringens konstfall på midsommar 2009. […]